/Om förklaringar till varför barn inte berättar. Publicerad i Spegeln 2/2004././
Under många år hävdade många förnekare att barn som verkligen utsatts för sexuella övergrepp berättade med en gång. Om barn inte berättar genast, ansågs det, var det ett starkt tecken på att inga övergrepp begåtts. Om barnet inte berättat med en gång och det senare, efter samtal med en psykolog eller förhörsledare började berätta var det, menade man, ett starkt tecken på att barnen blivit suggererade att berätta om sådant som inte hade hänt. Eventuella minnen som barnen hade var i sådana situationer "falska" och "inplanterade". Allt enligt "skeptikerna". Minnen kunde inte trängas bort. Vuxna överlevare som fick upp återkallade minnen som inte alltid funnits där var också offer för falska minnen, som inplanterats av terapeuter eller andra.
Att denna "skeptiska" inställning inte höll visade sig snart. Barn som utnyttjats i barnpornografin förnekade ofta vad som hade hänt, trots att det fanns bevis. En del barn mindes inte ens efter att själv ha konfronterats med bilder där de själva förekom. Idag är det omöjligt att hävda att barn berättar med en gång om de utsatts.
Men det samhälleliga försvarssystemet är inte helt genombrutet. När "experter" eller poliser intervjuas om varför barn inte berättar, brukar de lämna en rad förklaringar, allt utom denna enda: att minnen faktiskt kan trängas bort, att barnen kan ha förpassat plågsamma upplevelser till det omedvetna.
Ett exempel kan vi se i en artikel i Metro den 21 april 2004, där den enda förklaringen som ges till att barn inte bekräftar vad polisen redan vet är att "barn har en förmåga att skydda de personer som har utsatt dem för övergreppen".
Ett mer utförligt exempel finns i en artikel i Aftonbladet 17/2 2004. Där intervjuas några experter om varför barn inte berättar om övergrepp. Vi får veta att barnen inte berättar,därför att de ”inte orkar uppleva det igen”, därför att "banen är för små för att ha ord för övergreppen", att de blivit hotade osv. Mot slutet av artikel presenteras en lista på orsaker:
"Barnet har skrämts till tystnad.
Barnets bundenhet till gärningsmannen.
Barnet vet inte vad som är rätt och fel.
Förövaren har manipulerat barnet.
Barnet har inte uppfattat det som ett övergrepp.
Barnets ålder och mognad.
Förhörsmiljön.
Bristande förhörsteknik hos polisen"
Allt detta är väsentligt och viktigt, men vad som är anmärkningsvärt är att nästan alla som behandlar ämnet numera verkar utgå från att barnet minns allt, men av olika skäl medvetet väljer att inte berätta. Möjligheten att minnena trängts bort berörs aldrig. Om denna möjlighet sägs inte ett ord.
Denna tystnad är ett problem - för vuxna överlevare. Det verkar som om det svåraste av allt är att erkänna att bortträngning kan vara ett faktum. För om det skulle bli allmänt erkännt måste ett ganska så stort antal äldre män (och kvinnor) oroa sig för risken att deras nu vuxna barn sent omsider ska minnas. Ända sedan tidigt 80-tal, när omfattningen av sexuella övergrepp mot barn blev erkänd, har existensen av bortträngda minnen, som innan dess accepterades av många som en självklarhet, blivit en politiskt kontroversiell fråga. Starka lobbygrupper, som False Memory Syndrome Foundation i USA, har uppstått som argumenterar för att återkallade minnen praktiskt taget alltid är falska.
Nu är återkallade minnen inte en myt utan ett sedan länge bevisat faktum. För några dokumenterade fall rekommenderas sidan Recovered Memory Project. Eftersom det finns många fall, där återkallade minnen har bekräftats på olika sätt, borde möjligheten av att minnen kan trängas bort tas i beaktande även när det handlar om varför ban inte berättar. Att så ofta inte görs är i högsta grad anmärkningsvärt.
/Tillägg 5/3 2007. Den som studerat den akademiska debatten om bortträngda och återkallade minnen, kan notera att på senare år har förnekarna förändrat sin argumentering. Att minnen kan försvinna och sedan komma tillbaka är idag helt och hållet bevisat, och praktiskt taget ingen förnekar detta idag. Förnekarnas nya försvarslinje består nu i att förneka att dessa minnen trängdes bort för att de var plågsamma. De lägger fram en uppsjö av alternativa (bort)förklaringar, som praktiskt taget alla ter sig längsökta. I princip hävdar de att dessa minnen kan jämföras med mer triviala minnen som glömts bort - och sedan gör sig påminda av någon anledning. Problemet är att traumatiska minnen är intensiva, och avspeglar avgörande händelser i livet. Det finns ofta ingen annan rimlig förklaring till att de försvinner ur minnet än just för att de trängts bort för att de var obehagliga.
Dessutom undrar man sig vad förnekarna vinner med denna nya försvarslinje. När man väl accepterat att minnen kan försvinna och sedan återkomma, går det inte att automatiskt förneka ett återkallat minne, alldeles oavsett vad man tror det ursprungliga försvinnandet berodde på./
Erik Rodenborg
No comments:
Post a Comment