Elaine Eksvärd skriver förnuftigt

Jag tycker Elaine Eksvärd här skriver förnuftigt om debatten efter Anton Magnussons låt.

Hon tar bland annat upp Åsa Linderborgs reaktion. Å andra sidan verkar hon inte riktigt inse att Åsa L även tidigare, under flera år, faktiskt har skrivit en rad problematiska saker om ämnen relaterade till sexuella övergrepp mot barn.

Åsa Linderborg har passerat en gräns

Det är något oerhört skumt med Åsa Linderborgs artikel idag i AB/Kultur.

Författaren Karl Ove Knausgård beskriver i bokform vällustigt hur han har sex med 13-åriga Miriam och Åsa Linderborg är helt lyrisk. Hon skriver bland annat:

”Jag vill ha mer sånt här. När Henrik tar av Miriam tröjan och hon sträcker upp armarna i luften som ett litet barn, vill jag skrika av lycka över en författare som inte tar ansvar för sina romangestalter.”

Det känns riktigt kusligt. Man börjar faktiskt undra om det kanske inte är en tillfällighet att Linderborg så hängivet anslutit sig till kampanjen mot bortträngda minnen av sexuella övergrepp i barndomen.

Åsa Linderborg på fel sida

För mig får man tycka precis vad man vill om Thomas Quick. Jag respekterar personer som står på motsatt sida i denna debatt. Jag kommer aldrig att bli ovän med någon för att denne har "fel" åsikt i frågan. Speciellt som jag själv inte vet vad som är "fel" åsikt i frågan.

Men sedan är det det där med att kategoriskt hävda att "bortträngda minnen" är en myt. Det finns en del som gör det av okunnighet, och det är ju ursäktat. Men sedan finns det de som faktiskt känner till fakta, och väljer att mörka.

Det finns också de som mycket lätt skulle kunna ta reda på fakta, som har alla tillgängliga resurser. Men som väljer att inte göra det. Och som ändå uttalar sig med tvärsäkerhet.

Vilken av de två sista grupperna som Åsa Linderborg tillhör vet jag inte. Men att hon tillhör någon av dessa är uppenbart.

I Aftonbladet skriver hon: "bortträngda minnen – en teoribildning som för länge sen fullständigt diskvalificerats internationellt, men som i Sverige har ett dussintal sektliknande anhängare kvar". 
Hela hennes artikel kan läsas här.

Om hon hade bemödat sig att undersöka saken hade hon inte med gott samvete kunnat skriva så. Hon har inte heller behövt gå till internationellt kända sidor som till exempel denna för att ta reda på fakta. Det skulle räckt med att hon läst relevanta artiklar i Forskning och Framsteg , lyssnat på Vetandets Värld - eller läst denna artikel av David Munck i Feministiskt Perspektiv.

Frågan är förstås om hon har gjort det. Om hon gjort det finns inga ursäkter för hennes okunnighet. Om hon inte gjort det finns ingen ursäkt för hennes slöhet. Med tanke på att hon så tvärsäkert uttalar sig om denna fråga...

Frågan om bortträngda minnen är en politisk fråga. Det handlar mycket ofta om de som vill försvara de utsattas rättigheter. Och de som inte vill det.

Vilka personliga motiv som Åsa Linderborg har vill jag inte uttala mig om. Men objektivt sett står hon nu på förövarnas sida. I en av de viktigaste frågorna i dagens debatt har hon medvetet valt sida. Fel sida.

Åsa Linderborg - Daddys Girl?

I Valerie Solanas fantasifulla skrift "Scum Manfest" finns uttrycker "Daddys Girls". Det syftar på kvinnor som mot bättre vetande underkastar sig macho-män, idealiserar dem och gränslöst beundrar dem.

Inte för att jag på minsta sätt stöder Solanas superbiologistiska "analyser" men begreppet "Daddys Girls" är ibland riktigt användbart.

Vad sägs om Åsa Linderborgs mer än devota beundran av vår senaste macho-hjälte, Dan Josefsson?

I Aftonbladet låter hon just denne "hjälte" recensera Göran Lambertz Quick -bok, trots att hon är väl medveten om att detta är i strid med alla journalistiska principer, eftersom Josefsson är en av de huvudanklagade i Lambertz bok. Det motiverar hon i en efterföljande kommentar med att Josefsson "efter åratals djupdykning kan den här frågan bäst".

I samma andetag säger hon för övrigt att "alla, utan undantag, som satt sig in i det stora ämnet har blivit övertygade om att historien om Thomas Quick/Sture Bergwall är en rättskandal av monumentala mått". Alla utan undantag? Vad sägs om de kunniga personer som stöder Lambertz i frågan, alltifrån Yrsa Stenius till Kristina Hultman. Tillhör de kanske inte människosläktet?

Men Linderborgs kultliknande beundran för Josefsson har under lång tid tagit sig många andra uttryck.. En gång angrep hon till exempel Etienne Glaser för att han försiktigt antydde att Josefsson kanske hade någon form av dold agenda. Det drev Lindeborg till raseri och fick henne att börja skria om att Glaser var en "kuslig röst inifrån Quick-sekten" .

Varför då?

Linderborg skrev sålunda: "Glaser vägrar även se Dan Josefsson som en yrkesman. Josefsson, menar han, drivs inte av journalistens jakt på sanning utan har andra motiv. Vilka de är talar han inte om, men han låter förstå att de finns nånstans i Josefssons känsloliv.
Att läsa Glasers text är som att se rätt in i den sekt som Josefsson beskriver. Det är mycket intressant. Och mycket obehagligt."

I Åsa Linderborgs ögon är Josefsson uppenbarligen ofelbar. Inte nog med att han är den enda som vet allt om Quick-fallet (ungefär som Einstein i det tidga 20-talet ansågs vara den enda som behärskade relativitetsteorin!), vilket gör att han är den ende som bör få recensera sin huvudmotståndares bok, han är tydligen också den perfekta journalisten som är garanterat fri från alla dolda agendor.,

Här är det inte marxisten i Linderborg som talar, det är avgudadyrkaren. Josefsson verkar för Linderborg vara den perfekte mannen, det oslagbara geniet och den intellektuellt rena hjälte som är helt fri från ALLA biavsikter.

Den rene, den ofelbara... Det är ungefär så som rebellrörelsens medlemmar såg på Francisco Sarrion en gång i tiden. Hur DET slutade kan man läsa om i Torbjörn Säfves bok Rebellerna i Sverige från 1971.

Nu kommer förstås inte Linderborg att sluta som rebellrörelsens medlemmar.. Hon är en högavlönad skribent som har sitt på det torra, Hon BEHÖVER inte bedriva personkult. Men av någon anledning  gör hon det ändå.

Som sagt - Valerie Solanas "analyser" är ju inte myckett att hänga i julgran. Men i just det här fallet verkar hon märkligt nog vara den som bäst beskrivit den mentalitet som bäst förklarar Linderborgs  devota beundran för mannen som valt att ägna sitt liv åt att bekämpa alla som "tror" på bortträngda minnen.