Ann Heberlein och ondskan

/Skrivet 26 september 2010/

2008 skrev jag en artikel för Socialisten med titeln Josef Fritzl - ondska, normalitet och klass. Dess tema var att grova sexualbrott finns i alla samhällsklasser och inte var, som den vanliga uppfattningen var ända in i 1970-talet, något som framförallt fanns bland utslagna och marginaliserade grupper.

Denna artikel har nu uppmärksammats av teologie doktor Anne Heberlein, i första kapitlet i hennes bok "En liten bok om ondska". Hon diskuterar dock inte alls artikelns tema utan rycker lös fyra ord ur den, varefter hon tillskriver mig diverse moralfilosofiska åsikter, som jag antas dela med exempelvis Maria Abrahamsson och Göran Skytte.

Var och en som vet något om mina åsikter, vet att ingen av dessa direkt tillhör mina favoriter, och man kan ju då undra sig vad jag har för gemensamt med dessa personer.

Men det hela grundar sig alltså på fyra ord. Hon citerar mig (s. 15 i PDF-filen i länken ovan!) när jag i en bisats uttrycker mig på detta sätt: :"Naturligtivs är Fritzl ond". Hon förklarar sedan att jag och andra som använder ordet “ond” “signalerar” dels att “man tar offrens lidande på allvar”, men också “att man själv är en god och rättskaffens människa”. Vidare betyder det att den "empatiska viljan att förstå förövaren, att betona att också en mördare är en människa, tycks vara passé, ja kanske till och med stötande".

Hon fortsätter på sidan 16 med att polemisera mot en uppkonstruerad person som tycker att det är "modigt" att kalla människor onda: "Jag delar inte åsikten att det är ett tecken på mod och medmänsklighet att kalla män som Josef Fritzl eller Anders Eklund onda." Nej, i själva verket är det "inte modigt, det är fegt".

Lite senare verkar hon också tro att om man kallar någon "ond” tror man att det är medfött, och har avvisat alla analyser av sociala och psykologiska orsakskedjor osv.

Jag vill och kan inte uttala mig om de andra hon citerar, vars åsikter vanligtvis är tusen mil från mina egna. Men jag vill ändå säga något om hur hon tolkar mig.

Jag använde inte ordet "ond" och “ondska” i en moralfilosofisk mening, och artikeln handlade alltså inte om ”ondskans väsen” eller något som ens avlägset liknade detta. Jag använde orden ““ondska” och “ond” i en vardagligt deskriptiv mening. Är det verkligen så konstigt att kalla en person som under årtionden har haft sin dotter inlåst i en hemlig underjordisk källare, och under den tiden systematiskt våldtagit henne och gjort henne med barn för "ond"? Vari ligger egentligen det anmärkningsvärda i det?

Jag kan inte se att det skulle vara vare sig "fegt" eller "modigt". Det var snarare ett ganska så självklart konstaterande.

Det var självklart, eftersom jag aldrig uttalade mig om de yttersta orsakerna till denna “ondska”. Jag diskuterade inte om den berodde på arv, miljö och/eller “fri vilja”. Jag bara konstaterade att den fanns där.

Det skulle förstås vara mer intressant om hon tagit upp det verkliga temat i artikeln, istället för att tillskriva mig moralfilosofiska funderingar som jag inte hade en tanke på.

Men det hela blir än mer märkligt när man upptäckter en debattartikel i Sydsvenskan av just Ann Heberlein. Den får en verkligen att häpna.

Läs gärna igenom den. Man kan ha synpunkter på hennes rädsla för "häxjakter" men det är inte min poäng här. För om ni läser kommer ni efter ett tag till meningen: "Jag tvekar inte att betrakta Dutroux som en genuint ond människa". Sedan följer ett antal meningar om vilken avgrundslikt ond människa Marc Dutroux är.

På så sätt raseras hela den inre logiken i hennes resonemang. Å ena sidan anser hon att det är "fegt" och avhumaniserande att kalla Eklund och Fritzl "onda", å andra sidan har hon själv kallat Marc Dutroux för inte endast "ond", utan även "genuint ond".

Det skulle förstås vara intressant att veta vilken kvalitativ skillnad hon ser mellan Marc Dutroux å ena sidan och Anders Eklund/Josef Fritzl å den andra. För jag antar att hon inte vill utdefiniera sig själv som varandes "feg"...

Josef Fritzl - ondska, normalitet och klass

/Skrivet den 10 maj 2008/

Idag talar alla, med all rätt, om Josef Fritzl. Mannen som höll sin dotter som sexslav i en källare i mer än 20 år. Till och med Göran Skytte nämner honom i dagens krönika i SvD, som ett exempel på den ondska han anser förnekad i dagens samhälle. Ja, naturligtvis är Fritzl ond, men när det gäller just Skytte bör man nog stillsamt påpeka att det Nya testamente som han åberopar sig på även anser att rikedomen, som Skytte alltid brukar försvara med en sådan glöd, är ond i sig och att de rika har svårare att ta sig in Guds rike än en kamel har att ta sig igenom ett nålsöga.

Men Fritzl var inte endast ond, han var ju både "normal" och socialt respekterad. Han hade villa, fru och barn, var till yrket ingenjör och var en person som ingen skulle misstänka för vidriga brott. Ändå begick han dem.

På samma sätt hade också Hagamannen villa, fru och barn, och en känd plastikkirurg har för ett tag sedan dömts för att ha våldtagit de kvinnor han sövde med narkos.

För ett antal år sedan, så sent som på sjuttiotalet, trodde man allmänt att sexualbrottslingar nästan alltid var marginaliserade, socialt missanpassade människor. Anledningen var förstås att det var dessa som åkte fast. Och anledningen till att just dessa åkte fast var att det var de som lättast blev misstänkta.

1943 skrev rättspsykiatern Olof Kinberg boken "Incestproblemet i Sverige". Där slog han fast att de fäder som har incest med sina barn var fattiga, obildade människor med låg intelligens. Eller det var det han trodde. Han läste rättegångsprotokoll och de dömda tillhörde just dessa kategorier.

Hans bok kommenterades av Artur Lundkvist i Bonniers Litterära Magasin och denne vänsterinriktade författare vågade framföra åsikten att rika också kunde begå sexuella övergrepp mot sina barn. Även om de inte åkte fast. Men han förblev en ropande röst i öknen - ända fram till 80-talet förblev Kinbergs åsikt den vanligaste i Sverige.

Och fortfarande finns den synen kvar. Såväl Jan Guillou, som Leif GW Persson, som den ökända vittnespsykologen Astrid Holgersson, har vid flera tillfällen framfört åsikten att sexualbrott mest av allt begås av personer i socialgrupp tre - eller fyra. Vid en rättegång i Umeå 1993, där en flicka anklagade läkare, och andra mer bemedlade personer, för sexuella och sadistiska övergrepp förklarade Astrid Holgersson att personer med den samhällsställningen inte torde begå sådana brott.

Idag har vi DNA-tester. Med hjälp av dessa kan personer som annars aldrig ens skulle åtalas, dömas för vidriga brott. Men det är klart - om det skulle handla om tillräckligt högt uppsatta personer har jag en stark känsla av att DNA-prover lätt skulle kunna försvinna, och till och med kunna ersättas med andra.

I styckmordsfallet drev personer som Per Lindeberg och Jan Guillou tesen att feminister orättvist anklagade läkarna för detta brott därför att de var män. Ja, Lindeberg döpte till och med sin bok om fallet till "Döden är en man", för att visa hur han tänkte att dessa feminister resonerade. Men det hindrade inte honom och Guillou att på mycket lösa grunder anklaga andra män, fattiga satar i Solna, och en polsk slaktare, för att ligga bakom brottet. Dessa var minst lika mycket män som "obducenten" och "allmänläkaren" - men de var förstås betydligt fattigare och då räknas de inte.

Men ondskan i vårt samhälle finns ju i hög grad i det "normala", och bland de ”respektabla”. Den syns inte. Ondskan har inte bockfot och svans, eller horn i pannan. Den finns ofta i kretsar som få misstänker. En amerikansk undersökning lär ha visat att direktörer har en sex gånger högre andel psykopater än normalbefolkningen. Men de döms definitivt inte för brott sex gånger oftare än normalbefolkningen. De döms väldigt sällan för brott. Det betyder inte att de nästan aldrig begår sådana.

I "Working Class Hero" sjunger John Lennon:

"There's room at the top they are telling you still,
But first you must learn how to smile as you kill,
If you want to be like the folks on the hill".

Han hade troligen mer rätt än många kriminologer.

Den dagen samhällspyramiden rasar, kommer vi förmodligen att upptäcka de veritabla berg av skändligheter och brott som begåtts av rika, av välbärgade, av de som ses som höjda över alla misstankar. Om jag har någon verkligt innerlig önskan är det att få leva den dagen.