Ytpsykologins triumf

Det började med attacker mot bortträngda minnen men det har inte slutat där. 

Kampanjen mot psykodynamisk teori har fortsatt. 

I söndagens kulturbilaga i Svenska Dagbladet kan man hitta ett fyrasidigt (!) angrepp mot psykologprogrammet i Göteborg -- för att det finns psykoanalytiker som föreläsare,

Speciellt hemskt tycks det vara att det finns "föreläsare som pratar om drömtydning". Ve och fasa.

Att drömmar kan avspegla inre konflikter och farhågor är ju inte, hmm.. "evidensbaserat". Ett ord som är modeordet för dagen.

Att Freud - trots tvivelaktiga teorier om bland annat barnsexuell utveckling -  kan ha sagt väsentliga saker om det omedvetna eller om drömmar får ingen säga.

Det som inte kan mätas och vägas eller hundraprocentigt kan bevisas med laboratorieexperiment bör inte finnas i några psykologprogram.

Så låt då all dynamisk djuppsykologi rensas ut och till leda ersättas av "evidensbaserad" ytpsykologi. 

Du sköna nya värld. 

  

En bok som ingen bör läsa

Allvarligt talat

Jag är ingen expert på att lösa kriminalfall.  Men jag har problem med Dan Josefssons och hans anhängares agenda. 

I Quick-fallet kopplade DJ detta mycket snart, eller rättare sagt med en gång, till en kampanj mot att tro på de som fått upp bortträngda minnen. Lite absurt eftersom Bergwall/ Quick inte sade att han fått upp vare  sig bortträngda eller falska minnen. Han sade att han hade ljugit. Fallet hade ingen som helst relevans för frågan om bortträngda minnen. 

I Kevinfallet fanns en i alla fall implicit poäng - att man ska vara skeptisk när barn berättar hemska saker. Hos DJ:s anhängare blev denna implicita poäng snart helt explicit. 

I da Costa-fallet  ligger hans fokus på hur mammor kan använda sitt barn till att förtala den andre föräldern och beskylla den för övergrepp. Detta trots att barnets berättelse inte låg till grund för domstolens uttalande om styckningen av Catrine da Costa. 

I alla tre fallen används hans rekonstruktioner sedan av de som vill förneka övergrepp. Han har lyckats leta upp fall som "bekräftar" förövarförsvarares och övergreppsförnekares tre huvudsakliga favoritargument . Han vet om det. 

Han har uppenbarligen letat efter den typen av fall. Han driver en kampanj som inte endast handlar om dessa tre fall, utan som har denna gemensamma nämnare. 

Hans kampanjer får effekter. Ett exempel. Efter Quick-kampanjen plockade kanske ett tiotal stadsbibliotek i Stockholm  bort Judith Lewis Hermans fina bok "Trauma och tillfrisknande" från sitt sortiment. Den var inte längre politiskt korrekt. 

Han kan konkret ha rätt eller fel i alla dessa tre fall. Eller rätt i något eller några av dessa fall, och fel i något eller några. 

Men hans och  hans anhängares generaliseringar utifrån dessa förblir falska - och har ett syfte. 

Att han har valt just dessa fall är inte en tillfällighet. Han har valt dem med omsorg. 

Som sagt, Dan Josefsson har en agenda. Som inte är sympatisk.

Nu börjas det igen...

De stora media publicerar på nytt förment "lärda" artiklar som påstår att "forskningen" visar att återkallade traumatiska minnen är en myt. 

Det är ju inte sant. Läs gärna här, och här. 

Till en början med.

"Förlåt, sa han"- en mycket angelägen bok

För några månader sedan kom en bok ut som i hög grad förtjänar att bli uppmärksammad. Det är "Förlåt, sa han" av Eva Berglund. Det finns många orsaker att läsa den. För dess språk, för dess personskildring - men framför allt för att det är en viktig skildring av en människa som utsattes för sexuella övergrepp i barndomen och långt senare mindes dem.   Och slutligen fick en övertygande bekräftelse på att det verkligen hänt - och inte var några "falska minnen".

Nej, det är inte en roman om ett fantiserat fall. Det är författaren som berättar om ett verkligt fall - sitt eget. Det  inleds  med personliga skildringar från både barndom och vuxet liv - och avslutas med mycket övertygande belägg för att minnena är sanna. Belägg som torde vara omöjliga att förneka.

Beskrivningen av funderingar och miljöer är nästan poetiskt skriven. Den ger en fin bild av både huvudpersonen och människor runt henne.

Så långt kan ju läsaren tänka att det är  skrivet på ett gripande sätt, men att sådant ju ändå inte går att bevisa. Men i det hår fallet går det. Vilket man kan ta del av i slutat av boken.

Fadern var huvudförövaren - och dottern bröt inte alla kontakter med honom, vilket många troligen skulle ha gjort i en motsvarade situation

Minnena hade inte alltid varit där. De kom  upp i vuxen ålder. Och det är ju den typen av minnen som konsekvent brukar förnekas av Dan Josefsson med anhang.

Men jag tror inte att dessa på något sätt vågar ta upp denna bok. Eftersom det är så oerhört svårt att förneka berättelsen i den

Som sagt - dottern bröt aldrig med fadern. Och flera gånger vände hon sig till honom för att få honom att själv erkänna vad han gjort.

Det gick inte med en gång. Det kom medgivanden som sedan togs tillbaka Men till sist kom en bekräftelse som knappast går att avvisa.

Dels i form av långa bandade intervjuer med fadern. Och dels i journalanteckningar från samtal med läkare som både fader och dotter deltog i.

I båda fallen börjar fadern med rutinmässiga förnekanden,  men efter ett tag tar hans önskan att berätta om det överhanden. Det är bokens höjdpunkt. Läs gärna dessa avsnitt med omsorg. Bevisvärdet är starkt - och det förklarar nog varför det blivit så tyst om boken.

Det som är populärt idag är ju att ta upp påstått falska anklagelser. Av anledningar somt de själva bäst känner till, föredrar producenter och redaktörer att välja sådana artiklar och program . Om man på djupet funderar över varför väcker det nästan outhärdliga frågor.

Slutligen är författarens förmåga att förlåta nästan, jag höll på att säga, övernaturlig. Jag; kan inte ens fatta hur den är möjlig . Mm utan den hade det troligen vare sig kommit några erkännanden – eller någon bok.

Även detta är nog en anledning till att läsa boken och förundras.

Boken kan beställes här .

 

Seminariet om Quick-fallet

24 oktober 2019 hade Cajsa Lindholm  ett seminarium på teater Lederman om fallet Thomas Quick. Seminariet videofilmades och hon har nu lagt upp det på Youtube i tre delar. Avsikten är att ge en alternativ bild till den media och public service - och inte minst filmen "Quick" - försett oss med det senaste decenniet.

Del 1 kan ses här.

Del 2 kan ses här

Del 3 kan ses här

Jag deltog  för övrigt i diskussionen på seminariet, och jag skrev om detta här.

False Memory Syndrome Foundation finns inte mer...

False Memory Syndrome Foundation (FMSF) upplöstes den 31 december 2019. . Ingen officiell förklaring till varför FMSF upplösts har lämnats.

Organisationen bildades 1992 i USA av föräldrarna till en kvinna som. anklagat sin fader för incest. .

De såg som sin uppgift att sprida idén att bortträngda minnen inte existerade, och om någon trodde sig få upp sådana minnen - var dessa alltid falska.

Följaktligen tog de emot alla (säger alla) personer som ville gå med och som anklagades av nu vuxna, som hävdade att de hade fått upp minnen av att de hade utsatts för övergrepp av dem när de var barn..

Organisationen gick igenom en rad kriser, bland annat när en av dess ledande medlemmar, Ralph Underwager, var oförsiktig nog att ge en intervju för pedofiltidningen Paidika där han sa att han ansåg att pedofiler med stolthet borde säga att de utförde Guds vilja (se länk nedan).

Underwager tvangs att lämna, men hans fru Hollida Wakefield, som också intervjuades i Paidika, men inte sa lika grova saker, fick vara kvar.

De senaste åren har FMSF haft en mycket låg aktivitet. Möjligen på grund av att de åsikter de velat sprida, obegripligt nog fått en stark ställning så väl i USA som andra länder i västvärlden.

Det skulle förklara nedläggningen - men min gissning är snarare att det handlar om att deras grundare (Peter och Pamela Freyd) som ser ut att ha styrt organisationen på ett mycket auktoritärt sett inte orkade fortsätta vid en så hög ålder...

Del ett av Paidika-itervjun med Underwager  kan läsas här. Del två kan läsas här.

PS. Sida med länkar till kritisk information om FMSF kan man finna här.

Thomas Quick och bortträngda minnen

Var på ett seminarium om Thomas Quick på torsdag den 24  oktober. . Det kom nog fram mycket som alla som okritiskt svalt den idag förhärskande bilden borde ta del av. Mot slutet blev det en öppen diskussion och jag höll ett kort inlägg som inte alls handlade om Quick, utan mer allmänt om hur Josefsson och Råstam gett en förvrängd bild av debatten om bortträngda minnen.

I detta referat från Psykologtidningen.se nämns faktiskt mitt inlägg. Jag kallas för "en man i publiken".

Fotnoten i artikeln som säger att Elixabeth Loftus ska ha gått emot bortträngda minnen genom att experimentellt visa att det går att inplantera falska minnen, ser ut som ett logiskt tankefel. Även om Loftus har rätt i den frågan står det ena inte i motsättning till det andra. Om det går att inplantera falska minnen av olika (oftast mycket triviala) saker hindrar det inte att andra återkallade minnen (även traumatiska sådana!) absolut kan vara sanna.. Det är två helt olika saker.

Jag ser frågan om bortträngda minnen som  en helt  central, och närmast  strategisk, fråga i kampen mot övergrepp - framförallt övergrepp mot barn! 

Det inser även förövarförsvararna -  och det är därför de lägger ner en så stor energi att förvränga vad debatten om bortträngda minnen handlar om.

Deras förvrängningar måste bemötas -  var de än dyker upp...

Bortträngning och svenska Wikipedia

Hittade en kort artikel på ett ställe med ett angrepp mot en person som berättat om hur hen fått upp bortträngda minnen av övergrepp i barndomen.

Eftersom jag inte vill sprida personangreppet på personen  ifråga länkar jag inte till själva artikeln.. Däremot länkar jag gärna till den enda länk artikeln hade för att styrka sin tes att "forskarna" nu "inser"  att bortträngda minnen inte existerar.

Det handlar om uppslagsordet "Bortträngning" på svenska Wikipedia . Trots att rubriken endast är ”Bortträngning” handlar det här endast om just bortträngda minnen, trots att begreppet bortträngning även innefattar annat – som exempelvis bortträngning av känslor och tankar.

Det är ett kort, slarvigt, och ensidigt ”uppslagsord” som väljer att endast presentera den ena sidan i en komplex debatt som pågått i över hundra år. Det refererar till tre personer. Två av dem befinner sig på den ena extremkanten  i den aktuella debatten i USA, dvs den kant som hårt förnekar att bortträngning som fenomen existerar.  Den tredje person som nämns är en svensk debattör, som befinner sig på samma extremkant i den svenska debatten.

Det främsta exemplet från USA är Elizabeth Loftus , en mycket kontroversiell person som för ett tag sedan  frivilligt lämnade USA:s psykologförbund, för att slippa stå till svart för anklagelser om brott mot forskaretiken.

Det svenska exemplet är Germund Hesslow, som om möjligt är än mer extrem än Loftus. Han beskriver  ”bortträngning" som en "humbug". Vad som är intressant i sammanhanget är att han även förnekar växthuseffekten, och anser att även denna är en "humbug".

Han var aktiv i Vetenskap och Folkbildning, men bröt med dem eftersom de accepterade den globala uppvärmningen som en realitet.

Han driver också milt sagt kontroversiella teorier om kvinnors och mäns biologiska natur, spekulationer med en starkt anti-feminstisk udd.

Saken är nu den att den mer akademiska debatten om bortträngda minnen inte handlar om traumatiska minnen kan försvinna och sedan återkomma. Det är nämligen entydigt bevisat - jfr gärna denna sida, knuten till Browns universitet i USA. Som tar upp bevisade fall av återkallade traumatiska minnen.

Det den akademiska debatten handlar om är om detta beror på en specifik mekanism som kan kallas "bortträngning" - eller om det kan bero på andra orsaker. Ett vanligt förslag är här att det handlar om "vanlig" "glömska", vilket i sig implicerar att traumatiska minnen är något trivialt, som man kan glömma av ex.vis samma orsaker som man kan glömma färgen på ex.vis tapeterna i farmors kök.

/En mer plausibel teori för många fall av försvunna och återkallade traumatiska minnen finns kort presenterad här./

Att kraftigt traumatiska minnen kan försvinna kräver en förklaring. Att dessa vid senare tillfällen kan komma tillbaka, och sedan bevisas vara sanna,  kräver också en förklaring.

Men oavsett detta - eftersom det är entydigt bevisat att traumatiska minnen kan försvinna och sedan komma tillbaka. är det orimligt att automatiskt avfärda den typen av berättelser

Och att använda en kort och slarvigt skriven svensk Wikipedia-artikel (varför inte istället välja den engelska, mycket mer utförliga artikeln, som är betydligt mer nyanserad? det kanske inte passade författarens syften?) för att diskreditera en människa som berättar om sina egna återkallade traumatiska minnen är - milt sagt - märkligt.
------------------------
TILLÄGG
Någon kan förstås undra varför jag inte bara går in och ändrar artikeln själv. Jag sysslade med sånt ganska ofta för några år sedan, men det kunde leda till rena Wikipediakrig, där man ändrade fram och tillbaks, ibland i åratal. Jag är för trött för sånt nu.
-------------------------
TILLÄGG 2 Efter påpekanden har nu  de värsta grodorna tagits bort i Wikipedia-arikeln. De har inte ersatts med något annat - så den är nu ganska så kort. Den är dock ännu så ensidig att beskrivningen ovan fortfarande stämmer...

Borde de inte ha frågat Josefsson först?

I Svenska Dagbladet skrev för några dagar sedan tio kvinnor på debattsidan* och argumenterade för att man borde upprätta en sanningskommision om anklagelserna om sexuella övergrepp och trakasserier. Det var en tänkvärd artikel, men här ska jag endast fokusera på debattartikelns inledande rader.

Där skriver de nämligen:

"Vi är tusentals kvinnor som har börjat berätta. Vi har berättat om sexuella trakasserier, ovälkomna närmanden, övergrepp och våldtäkter. För somliga har händelserna varit öppna sår, för andra djupt förträngda minnen, som väckts till liv när vi börjat prata om det."

I andra artiklar, även i SvD, skriver enskilda kvinnor om hur de lyckats tränga bort kunskapen om övergrepp från medvetandet men att den senaste debatten gjort att minnesbilder från dessa har dykt upp.

Det är värt att lyfta fram. Men det finns en person som torde bli ytterligt besvärad av detta. Det är Dan Josefsson, som under senare år har drivit en kampanj för att alla sådana minnen är moderna myter. inte existerar och att alla som säger sig ha fått upp sådana antingen ljuger eller har falska minnen.

Han får väl låta sig intervjuas i sitt husorgan Aftonbladet och förklara för dessa kvinnor att det de säger inte kan vara sant, och att de borde läsa en bok av Richard J McNally för att få reda på hur saker egentligen ligger till.

Nu inser kanske även Josefsson att han i just detta sammanhang kanske gör bäst i att hålla tyst. Men man kan ju aldrig helt vara säker - när det gäller den mannen....

-----------------------------------------

*Debattartikeln kan på nätet tyvärr endast läsas av SvD:s prenumeranter.

En framgångsrik vandringssägen

För ett tag råkade jag ögna igenom Ann Charlott Altstadts recension i Aftonbladet/Kultur av Sture Bergwalls senaste bok.

Jag är inte speciellt intresserad av vad Sture Bergwall, eller för den delen Ann Charlott Altstadt, skriver. Däremot är jag intresserad av att följa hur en nutida vandringssägen sprids.

Jag syftar på det ogrundade, och motbevisade, påståendet att "dagens forskning" skulle ha "bevisat" att bortträngda traumatiska minnen är en myt. Alla som har satt sig in i den akademiska debatten vet att detta inte är sant. Ändå har detta påstående spridits så framgångsrikt att det borde göra en eventuell upphovsperson bakom sägnen om råttan och pizzan grön av avund.

Nåväl, Altstadt skriver i recensionen, så där i förbigående: "idéer om förträngda trauman, något forskningen redan förkastat". Just så. Helt apropå. Hon är inte ensam. Så skrivs lite här och var i dessa dagar. Som om det vore en självklar sanning.

Nu är det förstås svårt att motbevisa en sägen som säger att det någonstans någongång kan ha hänt att det har blandats råttkött i pizzor. Det kan förstås ha hänt nån gång. Allt möjligt konstigt kan hända i vår värld.

Men sägnen om att bortträngda minnen har motbevisats av "forskningen" är lätt att motbevisa. Börja exempelvis med att läsa här, och sök sedan vidare på en del av de namn som nämns i David Muncks artikel.

Att just vandringssägnen om motbevisandet av bortträngda minnen har blivit så spridd är knappast någon tillfällighet. Lika lite som att spridningssättet skiljer sig från fallet med råttan och pizzan. När det gäller bortträngda minnen sprids sägnen av de mest ansedda människor och de mest ansedda tidningar.

Som då av Altstadt, och av Aftonbladet/Kultur. Och av dess redaktör Åsa Linderborg ... som av någon outgrundlig anledning verkar se det som någon sorts kall att gång på gång, och år efter år, sprida vidare just denna sägen.

Detta är hon dessutom inte ensam om. Tyvärr.

En övergreppsförnekarmyt

Med "övergreppsförnekare" menar jag här de personer som aktivt driver linjen att en mycket stor del, kanske de flesta, av anklagelser om sexuella övergrepp mot barn är falska. Det finns ett antal personer som gjort detta alltsedan frågan om sådana övergrepp kom i fokus för debatten i sent 70-tal (i USA) och tidigt 80-tal (i Sverige). Mycket snart uppstod ett läger, som mycket aktivt, ofta aggressivt, drev en sådan linje.

Från den sidan fördes och förs ofta fram en rad påståenden, som vid en närmare granskning inte håller. Dit hör teorier om PAS, förnekande av all koppling mellan "satanism" och övergrepp mot barn, och en rad andra teman.

Det som verkar ha gjort mest intryck på opinionen är nog ändå det kategoriska påståendet att bortträngning av minnen av sexuella övergrepp mot barn inte existerar. Detta innebär också ett lika kategoriskt förnekande av sanningshalten i alla återkallade minnen av sådana övergrepp. Med återkallade minnen menas alltså här minnen som under en kortare eller längre period varit borta från medvetandet, men som sedan kommit tillbaka.

I Sverige slog uppfattningen att bortträngda minnen är en ren myt igenom på allvar 2013, då Dan Josefsson lanserade den i samband med sin "dokumentär", och sin bok, om Quick-fallet. Jag tar inte ställning till frågan om Thomas Quick, men jag konstaterar att Josefssons behandling av frågan om bortträngda minnen var monumentalt ohederlig.

Han fick också mycket snart en entusiastisk uppbackning av ett stort antal debattörer, alltifrån den ack så politiskt korrekta Åsa Linderborg, till mindre politiskt korrekta (och ganska så marginaliserade) figurer som Ingrid Carlqvist och Patrik Nyberg.

Den som vill ta sig en titt på forskningsläget i denna kontroversiella fråga rekommenderas (exempelvis) att ta sig en titt på sidan Recovered Memory Project. Den är kopplad till Browns universitet i USA, och drivs av professor Ross E Cheit. Cheit har ett ganska personligt skäl att vilja ta upp frågan.

Han är nämligen en av de många personer som inte endast fått upp den typen av minnen, utan även fått dessa bekräftade. År 1992 började Ross Cheit få upp minnen av att han under en period kväll efter kväll i barndomen utsattes för sexuella övergrepp, av en William Farmer, en lägerledare för ett pojkläger vid San Francisco. Cheit hade tillbringat en sommar i lägret som barn. Under åren före 1992 hade han inga medvetna minnen av dessa övergrepp.

Cheits minnen började återvända efter två händelser. Den första var ett telefonsamtal från hans syster. Hon ringde för att berätta för Ross att hon skulle skicka sin son till just detta läger. Den andra utlösande faktorn var en tidningsartikel om prästen James Porter, som årtionden tidigare ofredat och våldtagit hundratals unga pojkar. Efter att Ross Cheit fått upp dessa minnen, sökte han aktivt efter fler personer som kunde berätta om att de utsattes för övergrepp av Farmer.

Han fann minst ett dussin andra som hade gått på lägret, och som hade sådana minnen, men i motsats till Cheit själv inte hade trängt bort dem.

Cheit upptäckte därefter att dessa övergrepp var kända av flera i ansvarig ställning, men att de hade tystats ner...

Madi Bacon, som var grundare och chef för lägret, medgav till Cheit att Bill Farmer hade gjort tvivelaktiga saker med flera av pojkarna på lägret. Hon hade känt till det, men hade aldrig ingripit.

Cheit konfronterade sedan Farmer, som inte förnekade övergreppen, men som menade att det hela väl inte var något att bry sig om.

Cheit vann sedan två civilrättsliga mål, ett mot Farmer, ett mot pojklägret. Anledningen till att det endast blev civilrättsliga mål var att brotten hade hunnit preskriberas.

Det skulle vara intressant att få se en debatt mellan Josefsson och Cheit. Skulle Josefsson verkligen vågat se Cheit i ögonen, och trots dessa belägg hävda att Cheits minnen var falska?

Nåväl, Cheit har på sin sida samlat en dokumentation av 110 bevisade fall av återkallade minnen av sexuella övergrepp i barndomen.

De som mot alla fakta förnekar bortträngda minnen torde kunna delas upp i två grupper. Dels en hård kärna som helt enkelt vet att de, av orsaker som de själva bäst känner till, förvränger fakta. Dels av naiva efterföljare som av olika orsaker tror på förnekarargumenten, utan att själva egentligen satt sig in i frågan.

Av någon anledning har svenska media nästan konsekvent anammat förnekarargumenten i denna fråga. Man kan förstås spekulera i varför, men det tänker jag inte göra här.

Varför "tror" högutbildade mer på bortträngda minnen?

För ett tag sedan lade pseudoskeptikerna i Vetenskap och Folkbildning (VoF) fram en undersökning som ska behandla inställningen till olika typer av pseudovetenskap hos ett statistiskt urval av svenskar.

Ett av exemplen på pseudovetenskap i undersökningen sägs vara "tron" på bortträngda minnen.

VoF ställer här frågan om hur man ställer sig  till följande påstående: "Med terapi kan man plocka fram bortträngda minnen av traumatiska händelser som man inte hade en aning om att man varit med om."

Resultatet av undersökningen blir detta:  "Relativt många tror fortfarande på att terapi kan plocka fram bortträngda minnen..."

Om man tittar närmare på olika kategorier finner man bland annat att miljöpartister i genomsnitt "tror" mer på detta påstående än sympatisörer till andra partier. Och att kvinnor "tror" mer på  det än män.

Men det intressantaste resultatet är nog detta: Det finns en entydigt positiv korrelation mellan en hög utbildningsnivå och att "tro" på detta, enligt VoF uppenbarligen pseudovetenskapliga, påstående. Ju högre utbildningsnivå, ju mer "tror" man på det.

Den som vill ha exakta siffror från undersökningen kan gå till länken till undersökningen och sedan gå till sidorna 31-37.

Nu är det ju så att det finns entydiga bevis för att traumatiska minnen kan försvinna från medvetandet och sedan komma tillbaka. Det betvivlas inte av någon seriös forskare; debatten handlar om försvinnandet  beror, eller inte beror, på en specifik mekanism som kan beskrivas som "bortträngning".

Att det ofta handlar om bortträngning när traumatiska minnen försvinner torde dock nog faktiskt vara en inte alltför orimlig hypotes.

Men om nu försvunna traumatiska minnen bevisligen kan komma tillbaka, finns det definitivt ingen anledning att anta att det inte också skulle kunna ske i terapi. Att svara ja på frågan är faktiskt den mest rationella inställningen. Det finns inget "pseudovetenskapligt" i att göra det.

Det håller tydligen inte VoF med om, men de borde bli lite nervösa över hur procenten fördelar sig på utbildningsnivå.  Varför "tror" högutbildade mer än lågutbildade på bortträngda minnen?

Det svar jag som jag finner mest rimligt är detta. De lågutbildade är mer hänvisade till oseriösa "dokumentärer", sensationsartiklar, eller slaskforum som Flashback och VoF Forum. De som är mer högutbildade har bättre förutsättningar att kritiskt bedöma de påståenden om otäcka terapeuter som "inplanterar" minnen som förs fram i dessa, och har kanske oftare tagit del av mer vetenskapliga artiklar, exempelvis  i Forskning och Framsteg, eller kanske rentav lyssnat på ett radioprogram som Vetandets värld.

Och i vissa fall kanske även tagit del av seriösa psykologiska  arbeten, som tar upp just den frågan.

Man kan ju ställa frågor om VoF:s motiv att ta in en kategori som bortträngda minnen i en undersökning om pseudovetenskap. Men det avstår jag från att göra  just här.

Men konstaterar att VoF.s inställning i denna fråga ligger nära den som är mest förekommande bland de som har endast grundskoleutbildning, men längst ifrån den som är vanligare hos de som har eftergymnasial utbildning. Det är ju faktiskt lite intressant.

Gunnar Wall, Palmemordet och bortträngda minnen

Nyligen kom Gunnar Wall ut med boken ”Konspiration Olof Palme: Mordet, politikern och hans tysta fiender". (Semic 2015).

Tidigare har Wall om samma ämne gett ut böckerna "Mörkläggning" i två band 1997, och "Mordgåtan Olof Palme" 2013.

En sak som inte många uppmärksammat i Gunnar Walls behandling av Palmemordet är hur han lyfter fram och betonar den uppenbara minneslucka Lisbeth Palme verkar ha haft i samband med mordet.

Denna har hela tiden uppmärksammats i Walls arbeten om mordet, och den har också en viktig plats i hans teori om hur mordet praktiskt gick till, det s.k. mötesscenariot. Enligt denna, som har stöd av flera centrala vittnesuppgifter, och förklarar en hel del oklarheter runt mordet, hade Palme i själva verket lurats till att stämma träff med en man, som sedan var den som utförde mordet.

Det är klart - om det var så måste Lisbeth ha trängt bort en betydande del av händelserna runt mordet. Att just detta scenario stöds av en rad detaljer och vittnesmål är därför på många sätt intressant.

När Gunnar Walls tidigare böcker kom ut var just utgångspunkten att Lisbeth Palme trängde bort väsentliga delar av händelserna inte så väldigt kontroversiell.

Men två år innan hans senaste bok kom ut hade Dan Josefsson, som bekant, hunnit startat en kampanj, där han (av anledningar som han bäst känner till själv) ettrigt drivit linjen att bortträngda minnen inte existerar, och att det är en "övertro" att anse att traumatiska minnen överhuvudtaget kan trängas bort.

Så i "Konspiration Olof Palme" blir Wall ju tvungen att ta upp frågor som rests av Josefsson i dennes kampanj.

Att Lisbeth Palme trängt bort delar av händelseförloppet är helt klart, alldeles oavsett några mötesscnarior. Gunnar Wall påpekar (s. 140-41) att Lisbeth vare sig såg mördaren skjuta mot Olof, eller mot henne själv, trots att det sista måste ha skett endast en meter från henne. Hon såg heller aldrig dennes revolver. Den första person hon ser som hon tror är mördaren, är en man som befinner sig på ca 10-15 meters avstånd.

Att detta skulle vara mördaren var nog ett missförstånd, men faktum kvarstår: Lisbeth Palme har ingen visuell minnesbild av själva mordet.

Efter mordet ser hon dock en man springa in i en gränd, men det är som sagt efteråt.

Gunnar Wall kommenterar att det verkar "finnas en lucka i hennes minnesbilder när det gäller den man som skjutit” (s. 142). .

Efter att kort nämnt den förvisso extrema möjligheten att det eventuellt handlade om en mördare som rört sig extraordinärt snabbt (skjutit, hunnit göra sig av med vapnet, och hunnit förflytta sig 10-15 meterr innan Lisbeth ens hann reagera!) kommer han till det mer rimliga alternativet: "att hon sett saker som hon inte kommer åt" (samma sida). Med andra ord, trängt bort minnet av dem.

Väl kommen så långt konstaterar Wall att det i debatten om Thomas Quick ju förts fram uppfattningen att traumatiska minnen inte KAN trängas bort.

Eftersom han i motsats till kampanjmakare Josefsson verkar ha satt sig in i lite av den mer relevanta litteraturen i frågan blir det enkla svaret: "Så är det förstås inte"...

Wall fortsätter och skriver bland annat: "Minnet är en komplicerad mekanism. Vi kan minnas rätt, vi kan minnas fel.... Vi kan undvika smärtsamma minnen. Vi kan plötsligt komma på saker som vi länge glömt, även mycket obehagliga saker... En artikel i tidskriften Forskning och Framsteg från 2014, "Det stora kriget om bortträngda minnen", ger en viss överblick över forskningsfältet och debatten kring dessa frågor.". (142-43).

Wall fortsätter sedan med ett exempel från Breivik-fallet där kaptenen på den färja som förde ut Brevik till Utøya helt uppenbart trängt bort att Breivik sköt hans sambo, trots att hon stod alldeles i närheten av honom (s. 143)-

Gunnar Wall hänvisar sedan till forskning om PTSD (Posttrauamatic Stress Disorder) och hänvisar till att bland de typiska symptomen finns "just oförmåga att minnas en viktig aspekt av den traumatiska händelsen. Och då avses en oförmåga att minnas som inte orsakats av huvudskador, alkohol eller narkotika" (s. 143).

Ordet "en viktig aspekt" är väl valt utifrån scenariot i det mord som boken behandlar ; det finns ju annars i forskningen om dissociativa tillstånd en lång rad av väldokumenterade fall där offer för trauman också varit oförmögna att minnas i stort sett hela den traumatiska händelsen...

Gunnar Walls bok är annars alldeles utmärkt, och kan varmt rekommenderas. Jag återkommer till den vid tillfälle.

Men redan nu vill jag alltså uppmärksamma att författaren till den uppmärksammade boken om Palmemordet inte som så många andra verkar ha ryckts med av dem massmediala hysteri som Dan Josefssons "dokumentär" inledde hösten 2013. Det är välkommet. Mer än välkommet.

Gösta Harding och Quick-debatten

Mellan 1968 och 1971 (mellan 13 och 16-årsåldern) gick jag i terapi hos Gösta Harding. Om det har jag skrivit tidigare. .

Nu har Harding plötsligt blivit aktuell i debatten om Thomas Quick/ Sture Bergwall. Anledningen är att Margit Norell gick i analys hos honom.

I en kommentar 2015-06-24 15:54 av Kjell Asplund till sitt eget inlägg i Läkartidningen hänvisas för övrigt till ett blogginlägg jag skrivit om Harding.

Därför vill jag skriva detta. Ja, Gösta Harding ansåg definitivt att bortträngning existerar. Den första eller andra gången jag träffade honom berättade han om en patient som i ett närmast tranceliknande tillstånd fick upp ett minne av att mycket plågsamt tandläkarbesök i barndomen. Tandläkaren hade borrat fel, och borrat i (om jag minns rätt) tungan eller munnen istället för i tanden.

Detta hade varit bortträngt till dess att minnet kom upp. Då det väl kommit upp blev patienten mycket bättre och ångesten avtog.

Men att Harding "trodde" på (som det idag brukar heta, ungefär som man "tror" på flygande tefat) bortträngda minnen innebar inte att jag fick upp några sådana under terapin., Det fick jag inte, så vitt jag minns inte ett enda.

Däremot ville jag få det. Men det fick jag inte. Jag fick upp bortträngda känslor, men aldrig direkta minnen.

En annan sak som bör påpekas är att Gösta Harding aldrig försökte få upp minnen av övergrepp inom familjen. Det hade sina skäl. Han trodde knappast att sådana förekom. En gång förklarade han för mig att endast fäder som är imbecilla och har en mycket låg social status begår sexuella övergrepp mot sina barn. Och även bland dessa är det mycket, mycket ovanligt, så ovanligt att det måste ses som något helt marginellt.

Nej, de ev. bortträngda minnen han skulle kunnat godta var av typen tandläkare som borrade fel.

Överhuvudtaget var Harding så att säga kärnfamiljsvänlig. Att föräldrar skulle kunna göra sina barn illa ingick knappast i hans värld. Trauman i all ära, men familjen skulle lämnas  ifred.

Gösta Harding var en vänlig och empatisk man. Men hans oförmåga att ställa kritiska frågor om familjeliv var en blind fläck hos honom. Hur man än vrider och vänder på saken är han ingen föregångare till 90-talets diskurs om bortträngda minnen av familjerelaterade trauman.

Bakom Zarembas svammel finns en agenda

Maciej Zaremba har skrivit ett sakligt sett ointressant och ganska svamligt svar till Kajsa Ekis Ekman.

Men det är endast svamligt till formen, det finns en klar, konsistent,  och reaktionär underliggande agenda under svamlet. Det är ingen tillfällighet att Zaremba ansluter sig till myten att bortträngda minnen är allmänt avfärdade i den vetenskapliga debatten över världen, att han utgår från att personer som frias från sexualbrottsdomar eftersom bevisningen inte anses kunna leda till en fällande dom därmed automatiskt är "oskyldiga", och att barn som berättar om barnamord och satanism rent definitionsmässigt ljuger (eller har "falska minnen").

Alla dessa påståenden saknar saklig grund, men det får man ju som bekant inte säga i de stora media. För då kan man ju, som Zaremba antyder, komma fram till att övergrepp mot barn är vanligare än man tror, och det skulle underminera många myter som dagens samhälle behöver för att bibehålla sin stabilitet.

En stabilitet som bland annat vilar på förnekandet av det faktum att det sexualiserade förtrycket  av kvinnor och barn, både avspeglar, uttrycker och förstärker de maktstrukturer som samhällshierarkin vilar på.

Stigson, Quick-kommissionen och "förträngda minnen"

Jag är inte det minsta intresserad av Quick-kommissionens rapport som lär ska komma på fredag. Dels för att jag normalt sett inte har någon tilltro till statligt tillsatta undersökningskommissioner (de har alltid politiska ramar, som ytterst styr ställningstagandet). Dels för att Quick-debatten inte alls handlar om det som verkligen intresserar mig, frågan om bortträngda minnen.

Lyssna gärna på vad Gubb Jan Stigson säger här, med början cirka 14.15. "Jag har aldrig trott på några förträngda minnen, jag har uppfattat det där med förträngda minnen som en varningssignal, att man skulle akta sig för det här".

Vi har i Quick-debatten två läger som står mot varandra, där nästan alla medverkande  i dessa läger tävlas om att förneka bortträngningen som försvarsmekanism. Lambertz skiljer ut sig lite; i sin mer akademiskt vaga behandling av ämnet i "Quickologi" låter han som författaren till en försiktigt hållen lärobok, som inte vill stöta sig med någon. Men annars verkar det finnas en enighet på båda sidor i att bortträngning som försvarsmekanism i stort sett inte alls existerar.

Det är så pinsamt. Den ena sidan anklagar den andra för att "tro" på bortträngda minnen, den andra ropar förskräckt "nej, det gör vi inte alls".

Och så kan den mediala enigheten råda i denna fråga, och de verkliga (och starka) beläggen för att traumatiska minnen ganska så ofta försvinner och sedan kommer tillbaka diskuteras aldrig i de stora media.

Och de som drabbas av detta är som vanligt alla de som utsatts för övergrepp, men som inte hela tiden har kunnat minnas allting. Båda sidor i Quick-debatten medverkar på så sätt till att en stor grupp av människor med traumatiska erfarenheter tystas.

Låt dom diskutera likhundar i evighet, jag har för länge sedan slutat intressera mig.

Ytpsykologi, djuppsykologi - och stalinism

Jag tror det var 1970 som jag läste en bok som hette "Ytpsykologi contra djuppsykologi". Jag minns inte namnet på författaren, men jag tror boken gavs ut 1944.

Han var i alla fall någon form av psykodynamiker (inte ortodox freudian. vad jag minns) och han satte upp en motsättning mellan en psykologi som ser underliggande drivkrafter, omedvetna komplex, bortträngda idéer mot en som bara ser vad som finns på ytan.

Hans fokus var inte alls på bortträngda MINNEN, om de ens nämndes var det endast en del i en mer komplex bild.

Men jag kom och tänka på det när jag såg att en känd debattör nyligen skrivit något i stil med att efter Josefsson "tror" "vi" inte längre på bortträngda minnen.

Vilka "vi" som avses var inte helt klart, men jag antar att de inte var skribenten och hans katt.

Skämt åsido, så finns det något problematiskt i hela den framväxande synen på psykologi idag, även bortsett från att människor med återkallade minnen inte blir trodda.

För det är svårt att äta kakan men ändå spara en bit av den. Om man väl kategoriskt slagit fast att minnen av traumatiska händelser aldrig kan trängas bort, och att det som ser ut som något sådant alltid är falskt – då är det lite svårt att kunna se andra aspekter av själslivet som kan vara omedvetna, bortträngda, undanskuffade.

Inte helt omöjligt, men efter ett tag lite knepigt. .

Obehagliga minnen är inte det enda som kan trängas bort. Obehagliga känslor, obehagliga aningar, misstankar om att man har en farlig sjukdom, vetskapen om att man nog åndå borde gå till tandläkaren....

Faktum är att även behagliga händelser och känslor kan trängas bort. Människor som lever en tröstlös tillvaro (det gäller barn, men även vuxna) kan tränga bort den där underbara händelsen som hade funnits den där gången - som visade att allt skulle ha kunnat vara så mycket bättre. Eller den där visionen,som en gång var så stark, om att göra något meningsfullt av sitt liv. Den kan ha varit stark, den kan ha varit viktig, men varför minnas den när det ändå är för sent?

Det är kanske ingen tillfällighet att "evidensbaserad" är modeordet för dagen.

Missförstå mig inte, jag tycker också att metoder som används bör vara evidensbaserade, men som ordet används nu kan det ändå ofta avspegla att man endast ska utgå från det man lätt kan se. Det som ligger under ytan finns inte - rent definitionsmässigt. Eller så säger man.

Det hela blir just den totala triumfen för en ytpsykologi - som just skummar på den ytligaste yta. Trotskij jämförde en gång Freud och Pavlov. Han såg bådas metoder inte som motsatta utan som kompletterande. Freud tittade ner i en mörk brunn och försökte se vad som fanns längst ner. Pavlov tog tester på ytan och drog slutsatser av det.

I motsats till en del andra bolsjeviker såg alltså inte Trotskij negativt på psykodynamisk psykologi.

Men stalinismen segrade, och alla psykodynamiska teorier om omedvetet, bortträngningar och underliggande komplex - förbjöds. Är detta måhända en delförklaring till att en del inom "vänstern" som man trodde bättre om så entusiastiskt har kunnat sluta upp bakom Josefssons korståg mot "bortträngda minnen"...

Åsa Linderborg på fel sida

För mig får man tycka precis vad man vill om Thomas Quick. Jag respekterar personer som står på motsatt sida i denna debatt. Jag kommer aldrig att bli ovän med någon för att denne har "fel" åsikt i frågan. Speciellt som jag själv inte vet vad som är "fel" åsikt i frågan.

Men sedan är det det där med att kategoriskt hävda att "bortträngda minnen" är en myt. Det finns en del som gör det av okunnighet, och det är ju ursäktat. Men sedan finns det de som faktiskt känner till fakta, och väljer att mörka.

Det finns också de som mycket lätt skulle kunna ta reda på fakta, som har alla tillgängliga resurser. Men som väljer att inte göra det. Och som ändå uttalar sig med tvärsäkerhet.

Vilken av de två sista grupperna som Åsa Linderborg tillhör vet jag inte. Men att hon tillhör någon av dessa är uppenbart.

I Aftonbladet skriver hon: "bortträngda minnen – en teoribildning som för länge sen fullständigt diskvalificerats internationellt, men som i Sverige har ett dussintal sektliknande anhängare kvar". 
Hela hennes artikel kan läsas här.

Om hon hade bemödat sig att undersöka saken hade hon inte med gott samvete kunnat skriva så. Hon har inte heller behövt gå till internationellt kända sidor som till exempel denna för att ta reda på fakta. Det skulle räckt med att hon läst relevanta artiklar i Forskning och Framsteg , lyssnat på Vetandets Värld - eller läst denna artikel av David Munck i Feministiskt Perspektiv.

Frågan är förstås om hon har gjort det. Om hon gjort det finns inga ursäkter för hennes okunnighet. Om hon inte gjort det finns ingen ursäkt för hennes slöhet. Med tanke på att hon så tvärsäkert uttalar sig om denna fråga...

Frågan om bortträngda minnen är en politisk fråga. Det handlar mycket ofta om de som vill försvara de utsattas rättigheter. Och de som inte vill det.

Vilka personliga motiv som Åsa Linderborg har vill jag inte uttala mig om. Men objektivt sett står hon nu på förövarnas sida. I en av de viktigaste frågorna i dagens debatt har hon medvetet valt sida. Fel sida.

Jag tar det en gång till

Jag vill än en gång göra en sak MYCKET klar.

Det finns två saker som får mig att engagera mig i Quickdebatten. Det första är att många av de som aktivast drivit kampanjen för Quick kopplar det med ett kategoriskt ställningstagande mot bortträngning av minnen som försvarsmekanism. Där har de helt enkelt FEL. Och det skulle få förödande konsekvenser om deras syn slog igenom.

Dels har media varit så dj-a ensidiga. De som drivit kampanjen för att Quick är oskyldig har fått dominera helt (fram till helt nyligen, i alla fall), de har alltid fått sista ordet, de har fått "rätta" sina motståndare och genast vid varje tillfälle fått berätta för alla hur saken "ligger till". Det är så att säga ett demokratiproblem.

Jag har INGEN SOM HELST välgrundad åsikt i skuldfrågan vad gäller de mord som Quick först erkänt, och sedan förnekat. Ingen som helst.

Ibland kan det verka som om jag har haft det, men det är i så fall en trotsreaktion mot hur monumentalt ensidiga medie varit när det presenterar debatten. Och en irritation över hur Josefsson o co försökt utnyttja debatten till att slå mot traumatiserade människors minnen. Trots att Quick ju numera säger sig ALDRIG haft några sådana minnen. vare sig "sanna" eller "falska".

För övrigt anser jag...

Om inte Quick-debatten på det mest absurda sätt använts för att "bevisa" att det inte finns bortträngda minnen skulle jag knappast skrivit en rad om den. Men nu används den som en del av en reaktionär kampanj för att förneka barn och vuxna som minns övergrepp, om de inte klart kan visa att de allltid har haft detta ständigt aktuellt i sitt minne. Det är en mycket välorkestrerad kampanj som använder Quick-frågan som en murbräcka, trots att Quick aldrig sagt sig ha haft falska minnen - han sa att han ljög för att få bensodiazepiner.

I denna kampanj har media visat upp en närapå enad front, en nästan monolitisk kampanj där den ena sidan alltid får sista ordet. Det kan man reagera på utan att behöva "tro" ex.vis att Quick är skyldig. Jag "tror" ingenting, kriminalfall är inte mitt ämne, men respekten för att människor kan tvingas tränga bort obehagliga saker under längre eller kortare tid ÄR det som engagerar mig. Det går att bevisa, oavsett vad man kan "tro" eller inte "tro" sig komma fram till i Quick-frågan.