Pages

Thursday, May 31, 2018

"Uppdrag Granskning klarade inte att hålla fokus på pressetiken"

Jag är tydligen inte den ende som dragit paralleller mellan debatten om Uppdrag Gransknings famösa program om Fredrik Virtanen, och Sveriges Radios dokumentärer om Hästgården. I denna debattartikel av Gustav Almestad på sidan "Politism", diskuteras UG:s program just utifrån avslöjandena i programmen om Hästgården.

Det är ett mycket genomtänkt inlägg, som verkligen bör läsas.

Överhuvudtaget ser det ut som om Uppdrag Granskning den här gången skjutit sig i foten. Vanligtvis brukar den här typen av program följas  av nästan enbart hyllningar - medan de kritiska rösterna snabbt brukar marginaliseras.

Så inte nu. Det kan delvis bero på att UG:s redaktörer den här gången gav sig på minst två personer som med kraft kunde försvara sig - men det kan också bero på att MeToo ändå har lett till viss en förändring i tidsandan.

Det ter sig riktigt lovande. Det hade redan igår  kommit in 592 anmälningar mot UG:s program.

Programmet har mötts av en storm av kritik - och då hjälper det inte riktigt att Åsa Liuderborg och Dan Josefsson (helt förutsägbart) höjer det till skyarna.

Wednesday, May 30, 2018

Hästgården, Uppdrag Granskning - och Cissi Wallin

Under 90-talet skapades  en ny journalistisk genre. Den kom som en motreaktion mot att anklagelser om sexuella övergrepp började uppmärksammas av media under 80-talet.

Detta handlade ofta om övergrepp mot barn, men även mot vuxna kvinnor. Det hela skakade om samhället. Många kände sig obekväma.

Då skapades alltså en typ av program, eller artiklar,  med ungefär följande karaktär. Man gjorde allt för att leta reda på varenda liten sak som kunde användas för att betvivla trovärdigheten hos den eller de som kom med anklagelsen  - och försvara trovärdigheten hos den eller de som anklagades. Det kunde handla om nästan vad som helst. Man använde de mediala resurser man hade - och de var ofta betydande! - till att smutskasta de som sade sig blivit utsatta.

Det kunde ibland te sig mycket övertygande. 1994 sände SVT ett program om en chef för en hästgård som anklagats – och även dömts – för sexuella övergrepp på tonårstjejer på gården. Med hjälp av en skickligt iscensatt dramaturgi - inklusive ångerfullt återtagna anklagelser - gav man en till synes övetygande bild av att anklagelserna inte endast var falska, utan uppenbart orimliga. Programmet hade stor effekt. Efter avtjänar straff kunde den anklagade ridläraren komma tillbaka - i ett klimat då nästan alla såg honom som oskyldig.

Nu - långt senare - har Sveriges Radio granskat "granskarna". Bilden av att det var ett fall med uppenbart falska anklagelser har effektivt demonterats. Det ger en totalt annan bild än vad som gavs i programmet 1994. Ett program som jag faktiskt såg när det begav sig. Jag skulle nog själv ha blivit övertygad av det – om inte tidigare erfarenheter av sådana program förskaffat mig en viss immunitet mot denna manipulativa genre.

Nu kan ni själva gärna ta del av Sveriges Radios demontering av SVT. Sveriges Radio sände fem program i rad. Ni kan lyssna på det första här, det andra här, det tredje här, det fjärde här och det femte här.

Detta avslöjande var ett undantag. De flesta av programmen  i den genren har inga officiella medier börjat granska senare. Det är synd, för det är ofta lätt att se att den till synes övertygande bevisningen i sådana program ofta faller ihop som ett korthus - när man synar den.

Så det program som Uppdrag Granskning ska sända ikväll om den påstådda häxjakten på Fredrik Virtanen ser av allt att döma ut att ha ungefär samma karaktär. Vi får väl se när programmet är sänt.

Men redan nu vet vi en del om det, i alla fall om hur det har förberetts. Detta genom att Cissi Wallin, som anmälde Fredrik Virtanen för våldtäkt, på sin Facebooksida redan har lagt ut den intervju med henne som gjordes i programmet

Jag kan inte låta bli att beundra henne. Intervjun gjordes hemma hos henne. Hon lät sig inte nöja sig med att vara ett intervjuoffer - utan kom med motfrågor och var allmänt besvärlig för journalisterna . Det skulle ju dessa ha kunnat strunta i - om det inte vore för en sak. Hon spelade själv in intervjun - och dess efterspel. Uppenbarligen utan att journalisterna visste om det

De människor som har varit i en liknande situation - offer för liknande   "dokumentärer"  i SVT och på andra håll - kan nog vara tacksamma mot Cissi Wallin. Hon slog tillbaka  Med besked.

På så sätt har många offer för den typen av dokumentärer fått en sorts senkommen revansch

Och de tjejer från den hästgård som SVT tog heder och ära av i sin "dokumentär" 1994 kan dessutom alltså glädja sig åt att Sveriges Radio 2018 äntligen vågade granska 1994 års ”granskare”.

Då och då händer det positiva saker. Trots allt

Sunday, May 27, 2018

Samtyckeslagen - en feministisk lag?

Det har klubbats en ny lag som gör samtycket till det centrala i definitionen av våldtäkt. Det har presenterats som en feministtisk lag.

Alla håller inte med.

I detta tänkvärda inlägg framför ROKS nya ordförande Jenny Westerstrand en del av den kritik som riktats mot den nya lagen

Hon visar att i våldsamma relationer är begreppet "samtycke" i sig själv ofta problematiskt.

I en situation där våldet normaliserats är tal om samtycke ofta ganska meningslöst. Ett offer kan pressas till "samtycke" på olika sätt.

Dessutom är bevisfrågan densamma som förut. Det anses allmänt att den nya lagen därför inte kommer att leda till fler fällande domar. Frågan är i så fall vad poängen är med den.

Dessutom finns det en annan aspekt, som andra tagit upp. Den nya lagen riskerar att leda till att fokus  läggs på  offret,  som ju, när det gäller de vuxenvåldtäkter som den nya lagen handlar om, kanske  i 99 fall av 100 är en kvinna. Hon måste nu försöka visa att hon inte samtyckt till handlingen. Vägen öppnas på så sätt för psykologiska spekulationer om vad hon "egentligen" ville.

Jenny Westerstrand avslutar sin artikel med detta stycke.

"En verkligt feministisk politik vore därför att genomföra ett genomgripande arbete med att utbilda rättskedjans aktörer och effektivisera dess institutioner. Kvinnor och tjejer i Sverige behöver inte främst nya juridiska definitioner av sexuellt våld. De behöver kunniga poliser, åklagare och domare och politiker som vill se hela spektrat av det våld män och killar utövar, inom och utom nära relation.".

Jag kan bara hålla med.

Tuesday, May 22, 2018

NoBoyToy - en blogg som betytt mycket för mig

/Från min huvudblogg 20 maj 2018./

Jag är 63 år. Jag har ännu inte kommit upp i den åldern då personer jag känner börjar dö.  Men jag känner de som har det. Det är något oundvikligt och sorgligt om man kommer upp till hög ålder. Det enda sättet att undvika det är om man själv dör i förtid. Men det är ju också sorgligt.

Å andra sidan har jag en blogg som har haft en kanske ovanligt lång aktiv livslängd. Den har fått se grannbloggar dö.  Eller fått se att andra blivit inaktiva och orkeslösa.

Det är sorgligt, det med.

Man kan faktiskt också sörja bloggar . Nej, det är definitivt inte samma sak, men sörja kan man ändå. Jag kan sörja bloggar som jag en gång stått nära - som Motherwitch eller Suspiciio. Jag kan ibland även sörja sådana som jag inte stod speciellt nära, men som ändå var intressant läsning...

Just nu börjar jag dessutom undra om det inte snart kommer att bli dags att sörja NoBoyToy (NBT) . Jag hoppas att så inte är fallet.

Jag minns inte exakt när jag först upptäckte NBT. Förmodligen någon gång i början av 2011. Då hade den redan funnits en tid.

Det som imponerade med NBT var hennes oräddhet. Hon var inte "feminist light" på något sätt. Hon var tvärtom både djärv, provokativ, men åndå faktiskt ofta mycket saklig.

Hon gjorde en hel del mycket bra saker. Dit hör hennes research runt den s.k. Mangamannen. Visserligen hade jag och NBT olika åsikter om förbudet mot tecknad barnpornografi, men fallet med Mangamannen hade en annan dimension som de stora media aldrig tog upp.

Anledningen till att barnporr hade upptäckts hos honom var en konkret anklagelse om övergrepp mot barn. Där nöjde jag mig med att komma med principiella ställningstaganden och konstatera detta faktum. Och ansåg att innehavet av tecknad barnporr borde få en betydelse i den vårdnadstvist som Mangamannen var inblandad i.

Men NBT gick längre.

Hon genomförde en research, som var imponerade. Hon fick sedan kommentarer som hotade henne med åtal. Hon svarade närmast underbart - ungefär "du ska inte tro att jag är rädd för farbror polisen" .Typ. Jag minns inte det exakta ordvalet, men om man letar torde man kunna hitta det.

Ett annat fall var en man som Uppdrag Granskning gjorde ett snyftprogram om hösten 2013. Han hade friats för anklagelser om incest pga brist på bevis, men hade ändå förlorat vårdnaden. Det var UG oerhört upprört över. De verkade tycka att alla som friades för brott mot barn pga brist på bevis borde få vårdnad.

Det var samma sak där. Jag skrev liksom NBT principiellt hållna artiklar, men NBT gick längre. Hon gjorde en grundlig faktakoll, vilket (bland annat) gjorde att jag kunde hänvisa till hennes  blogg för att svara kommentatorer på min egen...

Under sin, ska man kanske säga storhetstid, gjorde NBT avsevärd nytta.. Detta kunde inte fördunklas av att hennes retorik ibland kunde te sig lite avskräckande - även för mig. Men det gjorde också bloggen mer personlig.

Och jag stördes egentligen (nästan) aldrig av den retoriken. Det gjorde däremot många andra. Det fanns en man som under en tid brukade skriva på min blogg. Han kallade sig Mikael och fick nervösa anfall varje gång NBT nämndes. Han hade NBT-allergi.

Vara gång NBT blandade sig i diskussionen på min blogg drog han sig ur, fräsande att nu ville han minsann inte vara med längre, eftersom NBT var den otrevligaste person ha någonsin stött på.

Inte nog med det, han producerade också en skröna om att han hade haft en relation med NBT (formuleringarna var så pass oklara, att man inte direkt visste om han med "relation" rentav menade "förhållande"...) och att han visste vem hon var.

Han ringde mig faktisk en gång. Jag frågade honom om var NBT i så fall skulle ha bott. Han uppgav namnet på en stad. Nu visste jag inte alls var NBT bodde, men av anledningar som jag inte ska gå in på här visste jag i alla fall att hans uppgift inte kunde stämma.

Jag tyckte NBT var en frisk fläkt. En mycket frisk fläkt. Men i åtminstone ett avseende var jag faktiskt under en period en mer "extrem" feminist än vad hon var...

Det visade sig när hon plötsligt i slutet av 2012 hamnade i en diskussion om en vårdnadstvist. Till allas förvåning började hon energiskt försvara en man, som slogs om vårdnaden. En grannbloggare som NBT hade en hel del med att göra försvarade kvinnan... Det blev nog de mest lästa av NBT:s inlägg. Eller kanske inte. Men det blev i alla fall de inlägg som fick mest kommentarer.

Jag skrev kort om saken, och sade mig inte vilja blanda mig i vårdnadstvister som inte innefattade anklagelser om övergrepp. Men att jag rent principiellt var för matrilinjärt släktskap och därför själv  inte skulle kunna tänka mig att driva ett försvar av en man i en vårdnadstvist – möjligen med undantag av ev.  extremfall där kvinnan var extremt olämplig som vårdnadshavare (sådana fall finns, även om de är mycket sällsynta).

Men något år senare ändrade sig NBT och sade sig nu stöda min principiella åsikt. Det var lite kul, men samtidigt också lite tråkigt, För det innebar att det inte längre fanns någon fråga där jag kunde se mig som MER "feministisk" än NBT...

Fast å andra sidan hade hon faktiskt en gång en underlig post som andades en märkligt okritisk inställning till den patrilinjära de facto-monarkin i Nordkorea. Det tyckte jag inte hängde ihop. Jag tyckte dessutom att man mycket väl kunde fördöma Trumps krigshets utan att för den skull sprida illusioner om Kim Jung Un...

Jag har aldrig träffat NBT. Jag har heller aldrig haft telefonkontakt med henne. Jag vet som sagt inte var hon bor, eller vad hon heter. Men jag gillar henne. Eller, för att uttrycka det mer försiktigt, jag har redan från början gillat hennes blogg.

Inte alls allt som stått i den. Ibland kunde även jag tycka att det verkade extremt. Men det var som sagt en frisk fläkt. Hon var djärv, orädd, provokativ - och ofta helt underbar.

Men bloggar skrivs inte av maskiner. De skrivs av människor och människor kan bli trötta. Eller kan ha andra mycket bra skäl för att inte längre blogga.

Jag vill ändå säga att NBT:s blogg har betytt mycket för mig. På ett fundamentalt sätt kunde man alltid lita på den. Inte så att man jämt höll med den - men på ett mycket djupare plan.

Om bloggen NoBoyToy till sist försvinner från bloggvärlden kommer den med all säkerhet att säkra sin plats i bloggarnas himmelrike... om det nu finns något sådant.. ;-)

Thursday, May 3, 2018

Att vinna striden men förlora kriget

/Det här är ett kort inlägg som jag ursprungligen skrev för ett slutet forum. Därför är en del saker underförstådda. Det handlar alltså om den debatt som förts sedan 80-talet om övergrepp mot barn. Där det funnits olika, grupper som på olika sätt förnekat dessa, och som drivit kampanjer mot bortträngda minnen, för  PAS, och genom dessa och andra metoder försökt undergräva trovärdigheten hos både barn och vuxna som berättat om övergrepp i barndomen.  Det är - som synes - en pessimistisk text. Frågan är förstås om det kan komma en ny öppning. Och om den i så fall kommer inom en någorlunda rimlig tid.../

Problemet är att vi har vunnit striden men förlorat kriget. Alla den där första generationens förövarförsvarare (Öhrström, Scharnberg, Hesslow, Pelle Svensson, Hellblom-Sjögren, Carlqvist etc etc.) är krossade, mer eller mindre. De var dilettanter, bisarra excentriker och var lätta att diskreditera.

Men bakom dom fanns andra - en del med kända namn som  Dan Josefsson, Evin Rubar, etc - men framförallt ansiktslösa personer som bakom kulisserna ändrat inom juridiken och juristutbildningen, psykiatrin och psykiatriutbildningen. psykologin och psykologutbildningen.

Resultatet är*  fler och fler PAS-domar, att psykodynamisk terapi ersatts med KBT, att övergreppsrelaterade diagnoser som PTSD eller dissociativ personlighetsstörning nästan aldrig används  och ersätts till leda med psykos, bipolaritet och framförallt neuropsykiatriska  diagnoser

Och bortträngda minnen är ett fult ord, som till och med fördöms på ledarsidor i de största tidningarna.

Scharnberg och de andra är sura för att de inte får vara med och dela på äran. De mer slipade personer som styr utvecklingen vill nästan aldrig ta i dessa med tång, för om de gjorde det skulle alla kunna se hur agendan bakom ser ut.

Men segrat har dom. I stort sett.
-------
* "Resultatet är bland annat" borde det nog ha stått, Anm. 4/5