Att se övergrepp mot barn som en politisk fråga

När jag var redaktionsmedlem på tidningen Socialisten mellan 2001 och 2010 hade jag grundinställningen att kampen mot övergrepp mot barn var en politisk fråga och jag fyllde tidningen med artiklar om det ämnet. Pga redaktionens sammansättning mötte det förvånansvärt litet motstånd.

Det var ganska unikt för att vara en vänstertidning.

Den enda grupp som på något sätt (om inte alls i samma grad) närmat sig en sådan inställning är organisationen Socialist Workers Parry i Storbritannien. I deras tidning "Socialist Worker" tas ofta frågor om övergrepp mot barn upp på ett politiska sätt.

Det senaste exemplet är denna artikel.

Oavsett eventuella åsikter om deras linje i övrigt tycker jag att denna inställning är sympatisk.

"Louis Althusser was a pedophile"

/Har gjort viktiga ändringar i detta  inlägg./ 

Denna artikel med ovanstående titel är inte någon oseriös skvallerkrönika utan en genomarbetad text utifrån en vänsterståndpunkt.

Själv har jag för övrigt aldrig haft några sympatier för Althussers superakademiska "marxism".

Artikeln är intressant. Den visar att Althusser undertecknade ett upprop som krävde att de lagar  som förbjöd sex mellan vuxna och barn skulle avskaffas.

Detta innebar de facto att  han tog ställning för förövare. . Och detsamma gäller de andra från den franska kultureliten som enligt artikeln tillhörde de som undertecknade detta  upprop - Michel Foucault, Simone de Beauvoir, Felix Gauttari, Gilles Deleuze, Jacques Derrida, Jean-Francois Lyotard, och Roland Barthes.

Det viktigaste är inte frågan om var och en av dessa prominenta personer hade haft, eller ville ha, sex med barn - det viktigaste är att de alla försvarade förövares "rätt" att ha detta.   

Det säger en hel del om denna kulturelit.

PS. För övrigt ströp Louis Althusser också sin hustru till döds.

Birgitta Allmo in memorian

Jag borde ha lagt ut detta för länge sedan.  Men jag var för tagen för att orka det.

Birgitta Allmo somnade in den 15 april 2021.
 
Hon var en av de finaste människor jag någonsin mött.
 
Hon gjorde en enorm nytta.
 
Må hon vila i frid.

Die Forelle

Den första gången jag direkt minns att jag hörde Schuberts "Die Forelle" (komponerad 1817)  var om jag minns rätt någon gång i mellanstadiet. Men troligen hade jag hört den tidigare, för den kändes redan då ganska så välbekant. 

Att det handlade om en fisk fattade jag, men inte mer än så. Jag tyckte melodin var mycket vacker. 

Långt senare fick jag reda på vad texten handlade om.  Det var en sorgsen sång om hur en fisk hamnar i en fiskares våld. 

Texten var inte skriven av kompositören Franz Schubert , utan av poeten  Christian Friedrich Daniel Schubart. Den hade dock en fjärde vers, som Franz strök när han gjorde en sång av dikten. 

I det tyska originalet  lyder den så här: 

"Der sichern Jugend weilt,
Denkt doch an die Forelle,
Seht ihr Gefahr, so eilt!
Meist fehlt ihr nur aus Mangel
Der Klugheit. Mädchen seht
Verführer mit der Angel!
Sonst blutet ihr zu spät."

I en artikel på engelska Wikipedia får vi reda på lite om bakgrunden.  Dikten handlade  egentligen inte om en fisks öde, utan är en varning till unga kvinnor att inte bli utnyttjade av män.  I Wikipediatexten står det att texten varnar unga kvinnor för specifikt unga män, ,men står det verkligen i texten att det måste vara unga män? Jag ser inte det, men det är kanske är något fel på mina språkkunskaper?

Jag ser det inte heller i Wikipedias översättning till engelska, som ser ut här.  

"You who tarry by the golden spring
Of secure youth,
Think still of the trout:
If you see danger, hurry by!
Most of you err only from lack
Of cleverness. Girls, see
Seducers with their tackle!
Or else, too late, you'll bleed."

Jag måste ändå medge att min första läsning av den strukna versen i die Forelle, kanske ledde till en ganska så anakronistisk tolkning av dess budskap.. Det handlade nog inte från början om en varning för övergrepp, som det idag definieras, utan om en varning till unga kvinnor att bevara sin "dygd" - för att de skulle förbli "oskuld" fram till äktenskapet. 

Sedan är det en annan sak att denna dikt/sång under många år hos många har skapat associationer till övergrepp. Jag känner också till åtminstone ett fall där förövare använt sig av sången, och identifierat sig med fiskaren, och sitt offer med fisken. Det kan möjligen också vara så att just detta exempel till stora delar har styrt mina associationer till die Forelle. 

Det finns flera versioner av sången på YouTube, men jag väljer att länka till denna, av Louise Alder från 2017 (200 år efter att Schubert komponerade den).  Den har engelsk undertext, så man behöver inte kunna tyska.

Det är en vacker version av en vacker sång.  Och oavsett hur den som lyssnar vill tolka den, ger den ju idag bilden av en sång, där empatin riktar sig mot den jagade -  och inte mot jägaren. Oavsett hur dessa ord sedan ska uppfattas - eller vad de ursprungligen betydde.

Franz Schubert

Joe Biden är gränslös... eller vad ska man kalla detta?

/Från min huvudblogg 6 maj 2020./

Kommer Trump-sidan att offentligt gå ut med dessa scener, låt oss säga en vecka före valet?

Bilder som dessa har spridits, inte ofta, men tillräckligt mycket för att man ska kunna utgå från att strategerna på båda sidor i USA-valet torde känna till dem.

De är uppenbarligen autentiska och de visar en Joe Biden som är lika gränslös mot barn som han är mot kvinnor.

Gränslös är ett försiktigt uttryck, man borde faktiskt lägga till "sexualiserat" före ordet gränslös, så blir det mer adekvat.

Att kalla Biden för pedofil, som sägs i ovan länkade YouTube-videon,, är måhända lite oförsiktigt.. Men att inleda gränslösa episoder av kroppskontakt med barn, med ska vi ändå säga, någon forn av "sexuella undertoner", är faktiskt ett adekvat uttryck.

Dessutom är Biden här gränslös på mer än ett sätt. Dels mot barnen, men han ignorerar även det faktum att det är offentliga tillställningar och att han filmas hela tiden.

Det toppskikt som  i praktiken styr det demokratiska partiet måste ju vara desperata. Hellre en man som Joe Biden, än Bernie Sanders... Jag tror de hellre ser en Trump-seger i valet, än att Bernie Sanders ska kunna bli Demokraternas presidentkandidat.

En Trump-seger i valet innebär  fyra år till med en president som förnekar den globala uppvärmningen...  Det är en mardröm. Men toppskiktet  hos Demokraterna verkar vara mer intresserad av att stoppa vänstern i det egna partiet än de är av  att vinna nästa val..

Skolplikt och dysfunktionella familjer

I Österlen har ett fall avslöjats, där föräldrarna lyckats hålla sina fem barn avskilda från yttervälden under arton år. De har inte fått gå ut, de har inte fått lära sig de mest elementära saker - och de har inte fått gå i skolan.  Det går att läsa om fallet, bland annat här och här.

Den första frågan jag spontant ställde mig var - hur fungerar egentligen vår skolplikt? Denna är en viktig demokratisk landvinning, som funnits från och med folkskolestadgan från 1842.   Hur kan man så flagrant  bryta mot denna? 

Att skolplikten i fallet i Österlen inte tillämpades har sedan fått någon form av förklaring. Föräldrarna har sagt att barnen gått på en webbaserad kurs i USA istället. Och skolan och de sociala myndigheterna gick på detta år efter år.

Eller rättare sagt, förklaring? För det första borde inte webbaserade distanskurser alls få ersätta grundskolan. För det andra kollades inte ens uppgifterna upp. När de till sist gjorde det visade sig de inte stämma.

Man förundras. Alla varningsklockor borde ha ringt. Hur skulle ex.vis första och andra klass i grundskolan ens i teorin kunna ersättas av mailundervisning från USA?

Det är ju för väl att det avslöjats nu, men skolplikten bör vara verklig, inte något som man så lätt kan slippa undan. Den är viktig, dels för kunskapernas skull, men också för att skolan öppnar ett fönster till yttervärlden för de barn som har oturen att leva i slutna och dysfunktionella familjer.

Man kan hoppas att  det i fortsättningen kommer att dras några lärdomar av detta. Man ska inte kunna dra sig undan barnens skolplikt genom att hänvisa till mystiska alternativa utbildningar som inte ens kontrolleras.
---------------------------------------------------------------
TILLÄGG
Nya fakta framkommer hela tiden. De som är bäst att följa det är Expressen och dess syskontidning Sydsvenskan medan övriga media är anmärkningsvärt tysta. Barnen satt isolerade i arton år, så när jag ovan först skrev "minst tio år" var det ett understatement.

I en artikel i Expressen av Fredrik Sjöshult krävs en haverikommission  för att reda ut hur det kunde bli så. Jag kan bara instämma.

I hans inlägg får vi också reda på detta:

"Sveket mot barnen i Ystad är extra allvarligt med tanke på att kommunen redan för flera år sedan larmades om familjen. Politiker fick information om fallet men inget gjordes och det avfärdades som löst prat på bygden om en familj som valt att vara annorlunda" .

Det förvånar mig tyvärr inte. 


 Första sidan i folkskolestadgan från 1842. 

Katerina Janouch borde skämmas

Katerina Janouch skriver i sin milt sagt obehagliga blogg ett upprop till "alla Sveriges flickor och kvinnor".

Där beskriver hon i de mest skräckslagna ordalag hur "Moder Svea" drabbas av det ena värre än det andra. Det är skrivet på Mors dag, tillika dagen för EU-valet. enligt Janouch ett ödesval.

Hon är en av de få högerextremister jag regelbundet följer, inte för att det finns något positivt att säga om hennes åsikter, utan för att hon uttrycker reaktionär förvirring på ett intressant, och avslöjande, sätt.

I just detta inläggs skriver hon: "Barn våldtas och kränks, barn tillfogas skador de får bära med sig hela livet. Det är dina barn, Moder Svea, dina flickor, de barn som en gång för inte så länge sedan levde i trygghet hos dig, som i dag ser sin trygghet stulen. Europas döttrar är under attack"".

De barn som inte för så länge sedan levde i trygghet hos dig?

Inte nog med att invandringen lett till bilbränder (etc) - den har tydligen också gjort att barn våldtas och kränks. Före "massinvandringen" levde barn trygga hos "Moder Svea", sedan kom invandrarna hit, och började kränka och våldta barn, något som etniska svenskar tydligen aldrig har gjort....

Jag blir inte endast upprörd när jag läser detta, jag blir genuint ledsen. Alldeles bortsett från att statistiken visar att den överväldigande majoriteten av de som idag i Sverige våldtar och kränker barn är etniska svenskar, ges dessutom i inlägget intrycket att barnen i Sveriges levde i trygghet, aldrig våldtogs, aldrig kränktes, innan de hemska invandrarna kom och införde i Sverige förut så helt okända övergrepp.

Katerina Janouch  måste vara rubbad. Men framförallt är hela hennes inlägg en verbal kränkning av alla de barn som kränkts och våldtagits före den så kallade massinvandringen. Och av alla de som även idag kränks och våldtas av ack så äktsvenska förövare.

Idyllbilder av den underbara tid (före 1975?) då alla barn hade det bra i "Moder Sveas" famn är förstås reaktionärt delirium. Men det är också så typiskt för hur "nationalister" perverterar kampen för barn, och mot sexuella övergrepp, för att slå mot invandrare.

Det ar en tradition med uråldriga anor. Det är de andra, de främmande, som begår övergrepp, det är aldrig vi.

Jag blir som sagt ledsen - och arg. Katerina Janouch borde skämmas, men det betvivlar jag att denna narcissistiska människa är förmögen till.

Australiens premiärminster ber utsatta barn om ursäkt

På grannbloggen "Ritual Abuse" kan man läsa detta inlägg.

Det beskriver en anmärkningsvärd händelse. Att en australisk premiärminister ber utsatta barn om ursäkt på det sätt som sker i den nedan länkade intervjun är faktiskt en stor händelse.

Man kan hoppas att det leder vidare. Själv är jag nog väl lite mer försiktig - jag är tveksam till att detta förvisso fina tal leder till så oerhört mycket mer... Men man kan ju som sagt alltid hoppas.... :-)

Nedan den inledande texten från den länkade bloggartikeln.
---------------------------------------------------------------------
"Please, please listen to https://m.youtube.com/watch?v=zp5IgxPhee4

This is absolutely amazing!!!! In a 18-minute-long speech to members of the Parliament, Scott Morrison, the Prime Minister of Australia, apologized to all survivors of sexual abuse, both those abused in institutions and those abused by trusted people like parents, clergy and teachers. He also apologized for the way in which children and adults were mistreated by being not believed or simply being ignored. The apology included a call to action in helping all survivors receive help and achieve justice.

For me, the highlights were when he said the words 'ritual abuse' about six minutes into the speech and when he choked up when imagining his daughters being abused.

Here is the full text of the Prime minister’s apology to survivors of child sexual abuse. Downloaded from https://www.sbs.com.au/news/i-believe-you-your-country-believes-you-pm-s-apology-to-child-sex-abuse-survivors on 11/25/2018."

Annika Sundbaum-Melin...

... är död. Hon blev endast 56 år gammal.

Det är en stor förlust. Hon hade hjärtat på rätt ställe, och var en frisk fläkt i debatten om övergrepp mot barn. Jag höll inte alltid med henne om allt, men hon stod på rätt sida i de avgörande frågorna.

Vila i frid...

Jag passar på att länka till en artikel hon skrev 2006. Den var både angelägen och välskriven. Och skrevs i motvind - i ett läge där  alltför många journalister hade fastnat i vandringssägnen om att en mycket stor del av de som dömts, och/ eller anklagats för övergrepp mot barn i själva verket var oskyldiga som lamm.

Jag lade ut den på min blogg 2013 - med Annikas tillstånd. Den kan läsas här.

Fredrik Virtanen vs Cissi Wallin

Jag ser i Aftonbladet att Fredrik Virtanen anmält Cissi Wallin för grovt förtal.

Min principiella inställning i detta, och liknande, fall är glasklar.

Jag anser att människor som utsatts för övergrepp har rätt att berätta om det. Och även att nämna vem anklagelserna handlar om.

En gång för många år sedan trodde jag i min enfald att man endast kunde fällas för förtal om man kommit med bevisligen felaktiga anklagelser.

Men jag insåg efter ett tag att det går utmärkt att bli fälld för förtal, även om det man sagt är bevisligen riktigt, liksom om bevisläget är oklart.

Det anser jag är fel.

Om Cissi Wallin fälls kommer en uppsjö av förövare att få blodad tand. De kommer att se det som en sorts prejudikat, och själva i sin tur vidta juridiska åtgärder för att tysta sina offer.

Och då  kommer det som sicilianarna en gång kallat "Omerta", och som i så hög grad dominerat synen på sexualbrott över hela världen, att ånyo befästas.

Och den öppning som skapades i MeToo riskerar att snart vara ett minne blott.

Att inte Cissi Wallin fälls är alltså en viktig fråga för många mer än henne själv. Mycket viktig.

Och nu var det Gurmeet Ram Rahim Singh

Nu har så ännu en patriarkal sektledare överbevisats om sexualbrott. Det är ju tyvärr inget nytt. Vem minns inte Sai Baba?

Men Gurmeet Ram Rahim Singhs fanatiska anhängare ställer nu till våldsamma upplopp i tron att deras guru, förstås, måste vara "oskyldigt anklagad".

Sai Baba dömdes aldrig i Indien. Om han hade dömts hade nog det kunnat leda till kravaller som får de här att förblekna.

Det sägs att tron kan försätta berg - men blind tro på att personer som man dyrkar eller beundrar alltid måste vara "oskyldiga" kan definitivt smälta hjärnor.

"I bunkerläkarens våld"

För ungefär ett år sedan dömdes en läkare för att ha kidnappat en kvinna och hållit henne instängd i en specialbyggd bunker.

Hans avsikt var att hålla henne fången där i flera år. Nu har det kommit en bok om händelserna, skriven av den kvinna som hölls fången. Den är välskriven och väl värd att läsa.

Jag köpte den tidigare för några dagar sedan och låste ut den samma dag. Min främsta reaktion efter denna läsning är glädje över att det nu är läkaren som sitter inspärrad och författaren som är fri. Det skulle mycket väl ha kunnat vara tvärtom.

Sexuella övergrepp och valkampanjen i USA

Sexuella övergrepp/ sexuellt ofredande mot kvinnor har på ett ovanligt sätt kommit i centrum för valdebatten i USA. Där kan man se att Donald Trump å ena sidan kategoriskt säger att de kvinnor som anklagar honom ljuger, å andra sidan lika kategoriskt säger att de kvinnor som anklagar Bill Clinton är modiga som säger sanningen.

På samma sätt använder sig Hillary Clinton av anklagelserna mot Trump, men undviker konsekvent att svara på direkta frågor om liknande anklagelser mot Bill Clinton.

Båda använder sig av de anklagelser om övergrepp som gynnar dem i kampanjen, men avvisar/ignorerar de anklagelser som missgynnar dem. Det är en olustig situation. Det är att inte ta sexuella övergrepp på allvar, utan att endast använda dem när det kan leda till poänger i valkampanjen.

..."och vi som ser hur allt går till får veta att vi drömt"...

Upptäcker plötsligt en You Tube-video där Lisa Ekdahl sjunger En kungens man på en konsert som hölls till minne av Björn Afzelius.

En kungens man är en närmast överväldigande, och mycket effektiv sång. Jag hörde den första gången 1981, på Jakobsbergs Folkhögskola, och då i en version av Monica Törnell.

Den skrevs ju och gjordes först av Björn Afzelius, och till julen 1982 fick jag en samlings-LP med Björn Afzelius i julklapp.

Jag hade då aldrig hört hans egen version av En kungens man, och den fanns på skivan. Jag minns att när jag väl kom till den sista versen av sången började jag faktiskt gråta. Jag var helt tagen.

Den sista versen knyter ihop hela sången. Det handlar inte endast om en enskild händelse, utan om makt och förtryck, hur de som gör motstånd straffas - och hur de som berättar bortförklaras. Den är på sätt och vis genial i sin enkelhet.

Lisa Ekdahls version här är ovanligt intensiv och uttrycksfull. Den är förmodligen den mest uttrycksfulla jag har sett. Ljudkvalitén på videon är tyvärr inte den bästa (i alla fall inte när den spelas i min dator!), men den är i högsta grad värd att se för den intensitet som uttrycks i både sången och kroppsspråket.

Jag visste inte alls att Lisa Ekdahl hade gjort en version av sången. Jag är glad att jag upptäckte den.

Och se (och lyssna) gärna på videon!

Barn kan ha ett helvete i det "vänaste land uppå jord"

Vi lever i ett land där man oftast inte tror på barn som berättar om övergrepp i hemmet. En person som vet ovanligt mycket om detta är Agneta Bravélius. Hon har en blogg som borde få många besökare. Den kan läsas här.

Jag skrev "oftast". Det är troligen en helt korrekt formulering. De barn som berättar om övergrepp inom hemmets fyra väggar blir sällan trodda. Och idag finns det en hel teoribildning för att bortförklara övergrepp som specifikt begås av fäder. Den kallas för "PAS".

Nog sagt om detta nu. Läs gärna Agnetas blogg, och upptäck ett stycke verklighet som många inte vill eller vågar se.

Marksfallet

Eftersom det på sina håll förekommit konstiga antydningar, och spekulationer, om hur jag ställde mig till det s.k. Marksfallet, där två barn brutalt togs från en fosterfamilj, vill jag gärna länka till vad jag skrev om det när debatten pågick.

Och, ja, jag står även idag för det jag skrev 2011.

Barns rättsskydd

Barn som far illa idag är i stort sett rättslösa. Det gäller framförallt de som som utsätts för olika typer av övergrepp i sina egna hem.

Det har ett tag funnits en organisation som vill göra något åt detta. Den heter "Barns rättsskydd" och utför ett viktigt arbete.

De har funnits ett bra tag på Facebook, men nu har de också fått en egen webbsida. Den kan besökas här

Gör gärna det.

Inte ett barn som du

Det finns barn som lever i dysfunktionella familjer.  Det finns barn som lever i rena förövarfamiljer. Men som ändå på något sätt uppfattar familjen som "deras", ändå på något sätt som ett "hem".

Men så finns det barn som lever i familjer som är så outhärdliga, så utan försonande drag att de ser sig själva som fångar, föräldrarna som fångvaktare - ja, som fiender. Det är en sådan familj som Boel Schenlaer skildrar i kortromanen Inte ett barn som du (Heidruns förlag 2015).

Det är en välskriven bok. Det är en otäck bok. Det är en outhärdlig bok. Det är en angelägen bok. Men det är också en mycket psykologiskt trovärdig bok...

Barnets upplevelse av totalt utanförskap skildras så övertygande att effekten på många läsare torde bli förödande . Det handlar om en familj där den normala värme och empati som faktiskt finns även i helt misslyckade familjer saknas. Där snart sagt varje främling som visar lite sympati ses som en potentiellt hopp om befrielse från fångenskapen.

Vad är det som gör den familj som beskrivs i Inte ett barn som du som så outhärdlig? Dels den ständiga, alltid närvarande, empatilösa elakheten. Den skildras på ett både inträngande och övertygande sätt.

Men dessutom beskrivs övergrepp av en typ som få skulle våga tro att de existerar. Det handlar om övergrepp som under 90-talet beskrevs i facklitteratur och fick olika mer eller mindre missvisande namn. Men som sedan slutade beskrivas som verkliga. Nästan ingen vågade tala om dessa längre. Och istället började de avfärdas med termer som "moderna myter", "vandringssägner" och "falska minnen".

Denna reträtt var feg. Denna feghet var oursäktlig. Men nu beskrivs denna del av vår verklighet igen. En verklighet som inte ens forskare som visste att den fanns vågade fortsätta att skriva om när det plötsligt började blåsa upp en storm som fick normala stormar att te sig som den lugnaste bris.

Den som står ut att läsa en fullkomligt outhärdligt vidrig skildring av hur ett barns verklighet kan te sig, bör absolut läsa Boel Schenlaers bok. Nej, den är som sagt inte uthärdlig. Den är inte någonting man glömmer. Den är inte något som kommer att presenteras i ett TV-program vid någon sån där mysig soffa.

Men man kan ändå hoppas att Inte ett barn som du får många läsare. Den är faktiskt en av de viktigaste och angelägnaste böcker som kommit ut i Sverige på mycket lång tid.

Till frågan om Aisha

Det finns en fråga där det uppstått en form av bisarr "enhetsfront" mellan hårdföra islamistiska fundamentalister och anti-muslimska agitatorer. Det är frågan om Aishas ålder vid ingåendet av äktenskapet med Muhammad.

Det finns så kallade hadither som hävdar att Aisha, Muhammads andra hustru, var nio år när hennes äktenskap med Muhammad påbörjades. Hadither är berättelser om Muhammads levnad, som började sammanställas mer än 100 år efter profetens död.

De är ofta extremt otillförlitliga, och ofta motsägelsefulla. Som den anti-patriarkala kvinnliga muslimen Asma Barlas påpekar i sin väsentliga bok "'Believing Women' in Islam" finns det hadither för varenda smakriktning. Det finns "feministiska" hadither, som betonar Muhammads stöd för kvinnorna mot den patriakala samtiden, men det finns ju också manschauvinistiska hadither, som framställer Muhammad som extremt patriarkal.

Det är utifrån det perspektivet man bör se Aisha-haditherna.

Det finns ingen anledning att ta haditherna för tillförlitliga historiska dokument. En del hadither kan vara sanna, andra kan vara falska. Återigen andra kan vara halvsanningar, vars innehåll påverkats av ideologiska motiv hos de som tecknat ner dem.

Vad gäller just Aisha-haditherna bör man notera att flera muslimska lärde har lyft fram extrema svagheter i dem. Det gäller såväl kronologin, traditionsförmedlarnas tillförlitlighet, som mycket annat.

Jag vill här gärna länka till en central text av Moiz Amjad, liksom en annan av T.O. Shanavas.

Uppenbarligen har Shanavas tagit mycket från Amjad, men har lagt till en del ytterligare argument .

Själv har jag ingen välgrundad åsikt i frågan. Men det står helt klart att det inte kan ses som ett historiskt bevisat faktum att äktenskapet mellan Aisha och Muhammad var ett barnäktenskap.

Den överväldigande majoriteten av muslimer är idag mot barnäktenskap,. Därför bör man lyfta fram de argument som talar för att Aisha INTE var ett barn när äktenskapet med Muhammad inleddes. Att godtroget anamma Aisha-haditherna, för att därigenom få in poänger mot islam, är ansvarslöst. Det gynnar de värsta mörkermännen inom den muslimska kulturen.

Liksom Breivik-typer, som vill demonisera islam, för att lättare kunna motivera hets och förföljelse.

Ju fler muslimer som ifrågasätter Aisha-haditherna, ju mer isolerade kommer de som inom islam förespråkar barnäktenskap att bli.

Och det är väl ändå det viktigaste.

Den nya sortens manschauvinister

/Skrivet 9 maj 2009/

Manschauvinister var, på ”den gamla goda tiden” (som ju inte var god på något sätt) åtminstone förutsägbara. De ansåg att män var intelligentare, aggressivare, starkare, och mer stabila än kvinnor. Kvinnor var känslomässiga, svaga, timida och bra på hushållsarbete, och framförallt var de bra på att ta hand om barn.

Män var alltså intelligenta och stabila, därför skulle de styra samhället. De var starka och aggressiva, därför kunde då gå ut i krig (och krig var både viktigt och ärofullt).

Kvinnor var som sagt känslomässiga och svaga, och tålde inte att se blod, därför kunde de inte anförtros viktiga uppgifter som att bestämma över samhället, och föra krig.

Avskyvärt idésystem, javisst, men i alla fall logiskt sammanhängande.

Men nu har jag märkt att det på sidor som AFS och diverse "pappabloggar", och liknande, för att inte tala om i kommentarfälten hos deras kvinnliga allierade, ingen nämnd och ingen glömd, förekommer en helt ny typ av manschauvinism.
Det är de som vänder upp och ner på en hel del av detta, men som ändå hatar ”feminister”.

Kvinnor är, säger de, minsann lika aggressiva som män, och säkert också väldigt starka. Därför är ”kvinnors våld mot män” ett minst lika stort problem som ”mäns våld mot kvinnor”. I bloggosfären dyker det upp den ene mannen efter den andra som beklagar sig - ”min kvinna slog mig”! De citerar skum amerikansk statistik som påstås visa att kvinnor slår män oftare än män slår kvinnor.

Jag litar inte alls på denna statistik, (”there are three kinds of lies – lies, damned lies and statistics”!) men låt oss för tillfället anta att den vore sann. Det skulle ändå inte göra det ”kvinnliga våldet mot män” jämförbart med det manliga våldet mot kvinnor.

Jag har faktiskt också en gång i slutet av tonåren utsatts för ”relationsvåld” och blivit slagen, av en tjej jag var ihop med när jag var 19. Hon var svagare än mig, och just därför var det irriterande men inte direkt skräckfyllt. Jag behövde sannerligen aldrig frukta för mitt liv, jag visste att om det verkligen blev nödvändigt skulle jag kunna slå tillbaka.

I den överväldigande majoriteten av förhållanden är mannen starkare än kvinnan. Därför kan man inte jämställa att kvinnor slår män med att män slår kvinnor. Det är nästan alltid kvalitativt annorlunda, och det skulle definitivt manschauvinisterna för hundra år sedan ha fattat. Men tydligen inte dagens.

En annan skillnad mellan då och nu är synen på barnen. I bloggar och på anti-feministiska hatforum kan vi se det ena efter det andra inlägget om hur bra män är på att ta hand om barn. Och varför kvinnor i själva verket begår fler övergrepp mot barn än män. (Även här hänvisas till skum amerikansk statistik, som jag inte tror ett skvatt på och som strider mot all statistik jag själv sett.) Därför ska män minsann få vårdnad om barn minst lika ofta som kvinnor, och vid alla vårdnadstvister ska man dela 50/50.

Nu skulle nog 1800-talets patrilineära manschauvinister kunna hålla med om att mannen bör ha vårdnaden (inte 50/50 men nästan alltid), men inte för att de var bättre på att ta hand om barn. De kunde låta sin nya fru, eller kanske en anställd barnflicka, ta hand om barnen.

Men de skulle som sagt aldrig ägna sig åt att försöka bevisa att män var bättre på att ta hand om barn.

Men dagens manschauvinister på bloggarna ägnar sig sida upp och sida ner till att inte bara försöka förneka mäns övergrepp mot barn, utan också att måla upp dikotomier mellan ”kärleksfulla pappor” och ”elaka mammor”. Om barnet tycker bättre om mamma än om pappa beror det på "PAS" (Parental Alienation Syndrome), och inte på att mammorna är bättre mot barnen. Om barnen berättar om övergrepp beror det också på ”PAS”. Barn har ingen vilja (DÄR skulle kanske 1800-talets machos hålla med!) utan de styrs av den elaka mamman, som har talat om för dem vad de ska tycka om pappan.

De ”anti-feminister” i bloggvärlden och annorstädes som använder argument som de jag nämnde senast har måhända också en annan typ av agenda. En hel del av dem kanske verkligen ”älskar” barn på samma sätt som Michael Jackson, eller värre, vilket lätt skulle kunna förklara deras märkliga åsikter. Inte alltid, kanske, men ganska så ofta.

Gårdagens anti-feminister var obehagliga, men ganska konsekventa. Dagens är också obehagliga, men inte alls konsekventa. De är dessutom på ett säreget sätt slemmiga och pinsamma på en och samma gång.

Om någon av dessa får för sig att vilja svara på detta, använd era egna forum, inte min blogg. Jag är för en vidsträckt yttrandefrihet på min blogg, men det finns några undantag. Som anti-semiter, och "fadersrättsliga" anti-feminister.