Pages

Tuesday, December 23, 2014

Om att rigga debatter

Som nästan alla vet skriver Dan Josefsson till och från inlägg i Dagens Nyheter. Som många vet har han fått en del mothugg. Inlägg, som försiktigt kritiserar hans syn på Quick-affären eller på Margit Norell. Men inget som vågat gå i strid med hans osakliga förvrängda beskrivning av forskardebatten om bortträngda minnen. Det fanns ett försiktigt och mesigt inlägg av Magnus Kihlbom som intog en form av mellanposition, men det var det enda.

Eller det är vad många tror. Men saken är ju den att det man ser i DN är ju endast de inlägg som inte refuserats. Jag råkar känna till ett mycket nyanserat, sakligt inlägg om bortträngda minnen som tog sin grund i den vetenskapliga debatten om ämnet - och som DN refuserade.

Jag känner alltså till ett, eftersom jag har haft kontakt med hen som skrev inlägget. Hur många mer som kan finnas har jag ingen aning om.

Att rigga debatter är ju ganska vanligt. Och hur gammalt som helst. Jag råkar ha inblickar i en debatt som fördes i DN ett år innan jag föddes. Anledningen är att jag en gång kände psykoanalytikern Gösta Harding.

Han berättade för mig om en "debatt" DN startade om just psykoanalys 1953. De publicerade en rad hårda angrepp mot psykoanalysen skrivna av tunga akademiker som företrädde en rent medicinsk, eller i något fall en behavioristisk, syn på psykiatrin. Många psykoanalytiker skickade in svar men alla refuserades utom ett. Det som togs in var det sämsta. Det var hånfullt och substanslöst.

Efter att det togs in publicerades ett förödande svar till detta in., och sedan avslutades debatten.

Jag blev nyfiken och gick till DN:s tidningsarkiv för att kolla debatten. Det visade sig att Hardings beskrivning stämde. Det enda pro-psykoanalytiska inlägget var skrivet av en analytiker som mycket riktigt argumenterade nästan absurt dåligt. Han använde uttrycker (om min minnesbild är korrekt, ska försöka kolla upp saken vid något tillfälle) "salig dumbom" som ett skällsord mot psykoanalysens kritiker, och var allmänt arrogant och osaklig.

Sedan lät DN den ovanligt intelligente psykoanalys-avhopparen Pehr Henrik Törngren närmast krossa det inlägget. Och efter det var debatten slut.

Detta om DN. Jag har inte några specifika kunskaper om vilka inlägg mot Dan Josefsson som Aftonbladet refuserat, men det behövs inte. Jag har nämligen aldrig sett ett enda inlägg i Aftonbladet som kritiserat förnekandet av bortträngda minnen, vare sig "mesigt" eller på något bättre sätt. .Jag har heller faktiskt inte sett något som gått emot Josefssons historieskrivning i övrigt. Det kan ju ha funnits något marginellt inlägg som jag missade -men jag tror inte det.

Antingen har ingen (eller nästan ingen) Josefsson-kritiker skrivit eller också har alla refuserats. Det första är inte speciellt troligt. I Aftonbladet har Josefsson fått hålla enmansshow. Det är - väl att märka - samma tidning som upprepade gånger publicerat namn och bild på barn som berättat för sina mammor om att de utsatts för sexuella övergrepp av sina fäder. Och som hade gömts av mammorna för att de skulle slippa träffa de fäder som de var livrädda för.

I flera av fallen ledde detta till att barnen hittades och återfördes till de personer som de var skräckslagna för. Detta är Aftonbladets syn på anklagelser om sexuella övergrepp på barn i ett nötskal.

Och det är i Aftonbladet som "vänster"profilen Åsa Linderborg avfärdade en av de ack så försiktiga kritikerna mot Josefsson som trots allt fick skriva i DN med att det var "en kuslig röst inifrån Quick- sekten". Något som noterades av ETC:s Johan Ehrenberg, som tyckte att det var osakligt,

Men det är inte endast osakligt, Av anledningar som hon bäst känner till själv har Asa Linderborg i debatten om bortträngda minnen av sexuella övergrepp sålt sin själ de macho-män som använder frågan för att slå mot kvinnor och barn.

Eller möjligen känner hon inte ens själv till varför hon gör det. Anledningarna är måhända bortträngda...

Sorgligt är det i alla fall

Monday, December 22, 2014

"Hur ska barns rätt förstärkas"?

Detta är papperstidningens rubrik på en mycket bra debattartikel om barns rättslöshet av Monica Dahlström-Lannes i dagens SvD. På nätet har den som synes den kanske mer vaga titeln "Allas ansvar för barn blev ingens ansvar.".

Men oavsett titeln är den MYCKET BRA. Läs den. SvD är i genomsnitt bättre i barnrättsfrågor än DN och Aftonbladet, som har låtit synsättet hos figurer som Stefan Lisinski och Dan Josefsson att i det närmaste helt dominera ämnet.

Det känns konstigt att en öppen högertidning i Stockholm faktiskt är mindre sunkig i dessa frågor än AB och DN. .

Men så är det. Och glöm nu inte att läsa Monicas debattartikel!

Wednesday, December 17, 2014

Bockfoten sticker fram, del 2

Det är en sak att vara dum. Det är inget man rår för. Men det är en annan sak när en person som åtminstone har normalintelligens under över ett års tid medvetet och iskallt förvränger saker

Dan Josefsson vet mycket väl om att den bild av debatten om bortträngda minnen han har gett i detta inlägg i Aftonbladet är en grov karikatyr.

Han vet också mycket väl om att starka belägg finns för existensen av återkallade traumatiska minnen, och att många sådana har bevisats vara sanna., Det kan han inte ha missat, inte med hans resurser. Men han väljer medvetet att mörka detta.

Han väljer medvetet att mörka detta samtidigt som han borde inse att detta kommer att gynna alla de förövare vars offer inte minns övergrepp de utsatts för i tidig ålder. Han väljer att mörka trots att han också borde inse att det kommer att leda till oerhörda och ofta outhärdliga lidanden för oerhört många utsatta som inte blir trodda.

Jag skrev "samtidigt", inte "trots". För jag tror faktiskt inte att Josefsson har något som helst emot att förövare gynnas.

Att vi lever i en rutten värld demonstreras varje dag på olika sätt. Ett av dessa sätt är att alla de stora media har lagt sig platt för en ondskefull charlatan som Dan Josefsson.

Monday, December 15, 2014

Bortträngda minnenas tid förbi?

I ett rättsfall nyligen har en man som fått resning friats från anklagelser om övergrepp som sägs ha byggt enbart på bortträngda minnen. I samband med detta säger f.d. överåklagare Sven-Erik Alhem i ett TT-uttalande att "de bortträngda minnenas tid är förbi, när det gäller brottmål".

Frågan är hur det ska tolkas. Själv anser jag det vara självklart att fällande domar inte bör bygga på endast en persons minnen, vare sig bortträngde eller andra. För en fällande dom bör det finnas stödbevisning.

Men om uppfattningen att återkallade bortträngda minnen tillhör en kategori som aldrig kan vara sann slår rot, kommer man inom rättsväsendet inte att anstränga sig för att få fram stödbevisning till berättelser som bygger på bortträngda minnen. De kommer mer och mer automatiskt att avfärdas. Och då har vi ett problem.

Det finns internationellt en rad exempel på hur anklagelser som bygger på bortträngda minnen bekräftats av stödbevisning och även av erkännanden. Det mest kända exemplet är kanske fallet med Ross Cheit.

Därför är det nödvändigt att även berättelser som bygger på minnen som återkallats undersöks på samma sätt som de som bygger på andra typer av minnen.

Om så ej sker, är verkligen de utsattas rättssäkerhet i fara.

Saturday, November 29, 2014

HOPP skriver om övergreppsminnen i Svenska Dagbladet

Företrädare för HOPP-Stockholm har skrivit ett inlägg i Svenska Dagbladet som försöker vara någon sorts motvikt till den reaktionära diskurs om minnen av sexuella övergrepp som kommit i kölvattnet på Quick-debatten.

Det är bra.

Men det kunde ha varit bättre. Det sorgliga är ju att till och med de ytterst få inlägg i de stora media som går emot den rådande Josefsson-diskursen praktiskt taget alltid är defensiva och undanglidande:

HOPP skriver bland annat: "Detta inlägg syftar inte till att försvara begreppet ”bortträngda minnen”". Det skulle faktiskt varit än mer glädjande om de hade vågat göra detta...

Saturday, November 22, 2014

"Bortom rimligt tvivel"

"Bortom rimligt tvivel - Thomas Quick och rättvisan" är titeln på en bok av Christer van der Kwast som kommer i januari. Ska definitivt läsa den när den kommer. Christer van der Kwast är en av de hårdast angripna personerna i Sverige, i den närmast hysteriska kampanjen efter Råstam/Josefssons böcker. Så det ska bli mycket intressant att se hans egen version...

Thursday, November 6, 2014

Monica Dahlström-Lannes...

... har skrivet en angelägen debattartikel i Dagens Juridik.

Det är ju bra att den typen av sanningar förs fram i en specialtidskrift. Man skulle dock önska att de stora media också uppmärksammade den typen av fall.

Men de hinner väl inte med - de är väl alltför upptagna med att hylla Dan Josefsson, skrämmas med imaginära u-båtar och bevaka kändisars öden och äventyr.

Thursday, October 23, 2014

Var är "vittnespsykologin" när vi behöver den?

Barn som berättar om övergrepp utsätts allt som oftast av "vittnespsykologer" som försöker massakrera deras berättelser. Deras "analyser" utmärks ofta av att de verkar vara hyfsat kunniga på formallogik, men monumentalt okunniga om barnpsykologi.

Hur var det nu, sa inte barnet att solen sken in genom fönstret under övergreppet? Men nu var det ju så att solen stod på andra sidan huset, eller också var det mulet. Alltså kan man inte ta berättelsen på allvar. Eller det är vad de vill få oss att tro.

Eller sa inte barnet att tapeterna i rummet var gröna? Men de var ju faktiskt blå! Osv. osv, bla, bla, bla. Så brukar det faktiskt låta - jag överdriver inte.

För kanske 20 år sedan var media oftast skeptiska mot "vittnespsykologiska" "analyser" av sexualbrottsfall. Med all rätt. Men nu är det annorlunda. Gurun Dan Josefsson har citerat några av de mest ökända "vittnespsykologerna" som "experter". Och få har några invändningar.

Alldeles bortsett från att några av de mer kända "vittnespsykologerna" (ingen nämnd, men ingen glömd) ger intryck av att vara medvetna förövarförsvarare tror jag att den dogmatiska Trankellinspirerade vittnespsykologin inte är speciellt lämplig för att analysera sexualbrottsfall. Allra minst när barn är inblandade. Dess betoning på formallogik passar inte speciellt bra när det handlar om människor som utsatts för grova trauman. Allra minst när det gäller barn.

Jag skrev att media numera inte längre verkar ha samma sunda misstänksamhet mot "vittnespsykologiska" "analyser" av barns trauman som de hade förut. Men det finns ett annat område där det nog skulle behövas lite vittnnespsykologi, men där det oftast saknas varje antydan till sådana analyser. Jag syftar förstås på iakttagelser av "ubåtar" och "ryska" "grodmän".

Det är verkligen egendomligt att medan det anses logiskt att säga att barn får "falska minnen" av övergrepp från fadern för att mamman har indoktrinerat det att pappan är elak används sällan samma logik för att förklara att människor kanske förmås att tycka sig se "ryska" "ubåtar" överallt när media är fyllda med artiklar om de elaka och farliga ryssarna som hela tiden snokar runt våra kuster.

För hur är det - vilket är lättast att missuppfatta - ett suddigt objekt till havs eller det faktum att någon vuxen grovt förgriper sig på en? För mig är svaret självklart. Jag tror inte en sekund att ett barn får ett falskt minne av ett plågsamt övergrepp endast för att mamman ev. inte gillar den man som barnet berättar om. Däremot är det faktiskt inte så konstigt att om man tror att ryssarna finns överallt är det inte så väldigt svårt att få för sig att en krusning på vattenytan är - en rysk ubåt!

För mig är detta ingenting annat än - sunt förnuft. Men "sunt förnuft" är ofta satt på undantag när media driver sina kampanjer.-

Sunday, October 12, 2014

Dan Josefssons glashus

Ser i DN att Dan Josefsson intervjuas angående att Socialstyrelsen ska göra en "utredning" om terapimetoder som utgår från att det går att få upp bortträngda minnen. Utgångspunkten verkar vara att ta reda på om detta kan leda till skador*, och det uppskattar förstås Josefsson.

I DN-intervjun kan man bland annat läsa:

"Enligt honom /Josefsson/ har fortfarande många psykoterapeuter en stark tro på att det går att få fram bortträngda minnen.

– Och samtidigt mycket liten respekt för att metoden bevisligen kan skapa falska minnen.

Han säger att en anledning till att terapimetoden fortfarande ­förekommer är att frågan är starkt ideologiserad.

– De här terapeuterna tänker inte som kyligt vetenskapligt resonerande läkare, som förutsättningslöst söker sig fram till bra behandlingsmetoder. De avfärdar rationella argument mot behandlingen och mot tron på bortträngda minnen med att det handlar om en förtäckt ideologisk strid från mörkermän som försvarar mäns rätt att förgripa sig på kvinnor och barn, säger Josefsson."


Det är dumt att kasta sten om man befinner sig så nära glashusets väggar. Dan Josefsson har i sin egen "ideologiska strid" skrivit en massa om bortträngda minnen - utan att någon gång på allvar gå igenom och allvarligt diskutera de vetenskapliga beläggen för att traumatiska minnen kan försvinna och sedan återkallas. Dessa är helt överväldigande - och förnekas egentligen inte av någon seriös forskare. Vad forskardebatten handlar om är snarare en ganska så intrikat och på gränsen till sofistisk debatt om de traumatiska minnen som försvinner gör det pga "bortträngning" eller av någon annan orsak.

Josefsson har konsekvent gett en felaktig bild av den vetenskapliga debatten, vilket för honom varit nödvändigt för att driva sin ettriga kampanj på det mest effektiva sättet. "Kyligt vetenskapligt resonerande" är det sista man kan kalla honom.

Och angående det som står om att det bevisligen går att skapa falska minnen. Det är i och för sig sant, men detta är oerhört svårt. Det visas om inte annat av Råstams och Josefssons böcker om Quick/Bergwall. Trots att Sture Bergwall satt inspärrad på sjukhus under två decennier, trots att han där enligt egen utsago utsattes för en intensiv indoktrinering år efter år för att få upp bortträngda minnen, och detta tillsammans med att han kraftigt drogades, fick han inga "falska minnen".

Anledningen till att Bergwall låtsades få upp minnen var att han ville vara kvar på Säter, och få obegränsad tillgång till droger. Det är uppenbarligen inte speciellt lätt att skapa "falska minnen"...

Och apropå "mörkermännen" så finns de ju också bevisligen. Om dessa kan man ju läsa en hel del - bland annat i flera av de artiklar jag här har skrivit under rubriken "förövarförsvarare" .
------------------------------------------------------------------------------------
*Man kan förstås hoppas att de även förutsättningslöst går igenom de fall där människor mått mycket bättre efter att de fått upp minnen som de trängt bort under åratal....

Saturday, September 27, 2014

Jag är faktiskt imponerad av katolska kyrkan

Nedan kommer några citat från en artikel i Dagens Nýheter.

"Den dator som tillhör ärkebiskopen Jozef Wesolowski som sitter i husarrest i Vatikanen var proppfull av barnpornografibilder. Utredningen talar om över 100.000 bilder och en lång rad videor. Nyheten kommer tre dagar efter att polacken Jozef Wesolowski sensationellt greps inne i Vatikanen, där han snart kommer att ställas inför rätta. Wesolowski som ifråntogs sin prästtitel i somras är misstänkt för att utnyttjat en lång rad minderåriga pojkar sexuellt mot betalning. "

"Påven Franciskus har inlett ett reningsbad inom katolska kyrkan. 1 800 präster som anmälts för sexuella övergrepp är nu föremål för utredning. Igår kom nyheten att biskopen Rogelio Ricardo Livieres får lämna sitt ämbete i Paraguay för att han systematiskt mörkat och täckt upp för pedofiler."
"

Faktum är att katolska kyrkan agerar annorlunda än vad de flesta andra institutioner gjort i liknande sammanhang. Det gällde i viss mån redan innan påven Franciskus tillträdde, men det är ännu klarare efter hans tillträde. Franciskus har ju även jämfört övergrepp mot barn med satanism.

Det skulle inte ha varit omöjligt för katolska kyrkans högsta ledning att från 2002 och framåt svara på anklagelser om övergrepp genom att tala om "falska minnen", "masshysteri" eller varför inte "moralpanik". Det har den - i motsats till många andra i liknande situationer! - faktiskt aldrig gjort.

Ingenting tyder på att katolska präster begår fler sexuella övergrepp mot barn än andra män. Men av någon anledning har Vatikanens svar på anklagelserna aldrig varit att gå ut med någon form av försvarskampanj. Och de senaste åren har man gått från att passivt acceptera att anklagelserna kan stämma, till att mer aktivt bekämpa förövarna i de egna leden.

Därför har personer som utsatts fört sexuella övergrepp i barndomen av katolska präster och munkar (och i en del fall faktiskt också nunnor), större chans att bli trodda och få upprättelse än andra som har utsatts för sexuella övergrepp i barndomen, i andra sammanhang.

Det är både intressant och anmärkningsvärt.

Monday, September 8, 2014

Vad är egentligen "moralpanik"?

/Från min huvudblogg den 21 december 2007/

I samband med att pseudonymen Motherwitch startade en kampanj mot pedofilsidor på nätet, blev hon, som ett brev på posten, genast anklagad för att sprida ”moralpanik”. Det är ett underligt begrepp, som brukar användas av många för att slå mot ståndpunkter de inte gillar, i synnerhet sådana ståndpunkter som bygger på någon form av ”moralisk” upprördhet.

Det kan användas till det mesta. De som inte vill legalisera pedofili eller vuxenincest anklagas för ”moralpanik”, trots att de oftast har en lång rad rationella argument att bygga sitt avståndstagande på. De som ogillar våldsamma och sadistiska dataspel, eller videofilmer, brukar också sägas sprida ”moralpanik”, trots att de skulle kunna hänvisa till en lång rad forskare, från Bandura och framåt, som argumenterat för hur destruktivt det kan vara att utsättas för grovt, men trivialiserat våld i media.

De som upprörs över satanister som spikar upp katter på kyrkdörrar, och vars favoritmusik är black metal-låtar som förhärligar våld, tortyr, eller våldtäkter, sprider också "moralpanik". De som anser att det finns en kärna av sanning i berättelser om ”rituella” sadistiska övergrepp är väl de värsta spridarna av denna ”moralpanik”. Men även de som upprörs över att statsråd och andra höjdare utnyttjar minderåriga prostituerade.

Det finns förvisso de som försökt definiera ett begrepp som moralpanik på andra, mer meningsfulla, sätt, men här är jag mer intresserad över hur begreppet används i vulgärdebatten. Moralisk upprördhet och en vilja att bekämpa föremålet för denna upprördhet ses ofta som moralpanik. Men inte alltid.

En av de största rörelserna i vår tids historia som till ganska stor byggde på en ”moralisk” upprördhet var rörelsen mot USA:s krig i Indokina. Det djupt omoraliska i att en stor nation bombade ett fattigt bondeland sönder och samman, och lät sina marionetter i Sydvietnam tortera och våldta, upprörde miljoner människor. Ändå har jag inte sett någon som vågat påstå att det var moralpanik. Men det vore ju så enkelt att hävda det.

Är inte trots allt principer som ”Du skall icke döda” förlegade påbud, som moderna människor sedan länge lagt bakom sig? Och är framförallt inte åsikten att det är fel av de härskande i rika länder att bomba fattiga människor sönder och samman ett uttryck för en unken moralism som inte förstår att olja och säkerhetsintressen väger tyngre än olika moraliska hjärnspöken? Varför ska man uppröras över Vietnamkriget, kuppen i Chile, invasionen av Irak, tortyren i Abu Ghraib- fängelset?

Eller för den delen polisens likgiltighet inför morden på kvinnor i Guatemala, som SvD tog upp idag? Att fånga mördare och ställa dem inför rätta – är inte det också en sån där ”moralistisk” ryggradsreflex, ovärdig en sofistikerad människa, som befriats från alla unkna fördomar?

Nej, de flesta skulle nog inte våga ens antyda att de sista exemplen skulle vara uttryck för ”moralpanik”.

Eller någon osedvanligt cynisk person skulle kanske ta upp det allra sista exemplet. Varför det?

Därför att det finns några väsentliga faktorer som leder till att vissa personer börjar skrika om ”moralpanik”. Om någon upprörs över sexuella brott, eller brott mot kvinnor, eller mot barn, eller brott med ”ockulta” inslag, eller vissa typer av narkotikabrott, då kommer genast skriken om moralpanik.

De som försvarar USA:s brott i Indokina eller Irak, skulle aldrig våga använda termen om sina motståndare. Framförallt kanske för att de vill behålla moraltemat för sig själva. De vill inte avfärda kritiken som en ”moralpanik”, därför att de själva älskar att framställa sina egna åsikter som djupt moraliska (ni vet, nationens ära, plikten att kämpa mot kommunism, och sådant).

Men i grunder är det ju samma sak. Somliga människor upprörs över övergrepp mot barn, övergrepp mot kvinnor, sekter som förhärligar (och inte så sällan använder) våld, narkotikalangning, på samma sätt som de också kan uppröras över USA:s övergrepp i Irak. Det ligger ofta ”moraliska” skäl bakom båda dessa typer av ställningstaganden. Och ofta berör de olika ämnena varandra. Det finns stora strukturella likheter mellan hur USA-soldater sexuellt torterade fångna irakier, med hur förövare i vår vardag använder samma metoder mot kvinnor och barn.

Avskaffa ordet moralpanik, eller använd det bara när det verkligen kan vara adekvat (om exempelvis homofobiska kampanjer, eller när upprörda moralister på 40-talet ville förbjuda Pippi Långstrump!). Att bli moraliskt upprörd över hur människor kränks, eller förråas, och försöka handla utifrån det, är ett uttryck för människors bästa sidor, inte de sämsta. Det lobbyisterna för övergrepp, våld, och avhumanisering kallar för ”moralpanik” har kommit för att stanna. Dess bättre.

Friday, September 5, 2014

De som inte "visste" någonting

Jan Guillou har låtis sig intervjuas med anledning av sitt senaste litterära mästerverk /obs ironi!/. I intervjun hävdade han att det var en myt att man i Sverige kände till fakta om judeutrotningen i Nazi-Tyskland. Det skulle han inte ha gjort.

Som ett brev på posten (på den tiden det fanns någon post att tala om!) uttalade sig snart ett antal historiker, som i motsats till Guillou visste vad de talade om, och visade övertygande att Guillou förvrängde historien.

Läs gärna deras debattartiklar i ETC och i DN. Guillou svarade sin vana trogen både arrogant och pösigt i en intervju i Expressen.

Guillou var ju aktiv i yttersta vänstern när det begav sig - så han borde väl ha hört denna sång någon gång. Den hette Vi visste ingenting och tar ju just upp just detta ämne. Men det tillhör kanske en förgången epok, som han måhända har trängt, förlåt, glömt bort....

Annars är det ju logiskt att Guillou sympatiserar med dem som sade sig inte vetat något under andra världskriget. Han sitter ju själv i samma båt. Han har ju sedan tidigt 80-tal systematiskt blundat för, förminskat och ignorerat beläggen för sexuella övergrepp mot barn.

En förnekare som sträcker ut sin hand till andra förnekare. Det finns ju någon form av logik i detta...

Friday, August 8, 2014

VoF:s ställningstagande mot bortträngda minnen

På Vetenskap och Folkbildnings (VoF:s) webbsida kan man nu finna vad som ser ut som ett officiellt ställningstagande mot att minnen kan trängas bort. Eller rättare sagt - om man lusläser texten väldigt strikt formallogiskt ser man att det faktiskt aldrig sägs ut på ett helt entydigt sätt. Men då måste man som sagt lusläsa, och vara formallogisk.

Det är uppenbart att texten finns där med ett syfte. Den är skriven på ett sådant sätt att om man bara läser den rakt upp och ner ser det ut som ett klart ställningstagande: bortträngda minnen finns inte, och de som "tror" på dem är pseudovetenskapliga. Det är ingen tillfällighet. Det är heller ingen tillfällighet att texten inte hundraprocentigt entydigt säger detta, om man läser oerhört noga. VoF vet att de går på mycket svag is, och de har en reservplan B att kunna fly till när isen spricker.

Saken är ju den att det inte finns något vetenskapligt konsensus om bortträngda minnen. Det framgår ganska klart för var och en som har den minsta koll, se exempelvis denna artikel i Forskning och Framsteg och detta program i Vetandets Värld.

Nu är det så att VoF normalt sett inte officiellt brukar ta ställning i vad som skulle kunna kallas inomvetenskapliga konflikter. De brukar endast ta officiell ställning mot åsikter som helt och hållet befinner sig utanför ett allmänt vetenskapligt konsensus. Det som i den akademiska världen klart är avfärdat som pseudovetenskap.

Men med bortträngda minnen är allt annorlunda. Alltsedan VoF 1996 gav priset "Årets folkbildare" till charlatanen Lilian Öhrström, för hennes virrigt skrivna, närmast anekdotiska bok "Sex, lögner och terapi",  har VoF bedrivit en kampanj mot de som accepterat existensen av bortträngda minnen. Utan att direkt stå för det, har de gång på gång insinuerat att de som "tror" på dessa egentligen är andliga släktingar till George Adamski eller Uri Geller.

Nu är detta extra anmärkningsvärt då var och en som tar del av debatten snart kan konstatera att det är entydigt bevisat att även mycket traumatiska minnen kan försvinna och sedan komma tillbaka. Och att de som förnekar bortträngning för det mesta tvingas till de mest konstiga och långsökta spekulationer  för att bortförklara detta.

Så man kan fråga sig: varför beter sig VoF som de gör? 


Vem tjänar på kampanjen mot bortträngda minnen?
Nu är frågan om bortträngda minnen ingen vanlig neutralt opolitisk fråga. Efter att Sigmund Freud först fört fram frågan i den medicinska tidskriften Wiener klinische Rundschau 1896 tvangs han till en förnedrande reträtt endast ett år senare. Anledningen var att de bortträngda minnen han tog upp där handlade om döttrar som mindes sexuella övergrepp från sina (välbärgade och "respektabla"!) fäder.

Freud släppte inte bortträngningsidén, men han släppte kopplingen till minnen av sexuella övergrepp. Det innebar att den sedan kunde föras fram i en mer ofarlig variant, och influera den allmänna psykologiska diskursen under större delen av 1900-talet.

Ända tills dess den på 80-talet på nytt relaterades till sexuella övergrepp mot barn. Minnen av övergrepp i barndomen, både alltid-minnen och återkallade minnen, har alltid funnits. Men har ofta inte tagits på allvar. Men den feministiska vågen på sextio- och sjuttiotalen, förändrade inställningen till berättelser om sexuella  övergrepp. Detta bidrog till att frågan om övergrepp mot barn kom att bli mycket omdiskuterad under 80-talet.

Och då hände det något. Grupper av anklagade förövare började försöka knyta kontakter in i forskarvärlden. Eftersom ett relativt stort antal av anklagelserna åtminstone delvis byggde på minnen som under perioder varit borta från medvetandet blev en av infallsvinklarna att återkallade minnen måste vara falska.

Så bildades False Memory Syndrome Foundation (FMSF) i USA 1992, i nära samarbete mellan föräldrar (mest fäder) som anklagats för övergrepp, och forskare som valde att alliera sig med dessa.

Redan 1993 kom organisationen i blåsväder, när det visade sig att en av dess ledande representanter låtit sig intervjuas i en pedofiltidning och där gett pedofiler rådet att de djärvt bör hävda att de utför Guds vilja. Detta bidrog till att diskreditera organisationen - men den finns än idag - och har inspirerat stora grupper av förnekare - från Dan Josefsson till VoF.

De storta media valde snart sida. De backade gärna upp forskare som kritiserade teorin om bortträngning - och förlöjligade de som stödde den. Det påminner lite om hur media i det kalla krigets femtiotal i västvärlden systematiskt förlöjligade och förtalade marxistiska forskare - och den repris på detta som vi har fått se efter "murens fall"...

Vad beror det hetsiga motståndet mot begreppet bortträngning på? Det beror framför allt på att om man anser att bortträngning existerar blir man tvungen att acceptera möjligheten att ett mycket stort antal anklagelser om övergrepp skulle kunna vara sanna. Men egentligen skulle man nog tvingas att acceptera detta även om man förnekade bortträngning som mekanism; det räcker med att man accepterar det bevisade faktum att traumatiska minnen kan försvinna och sedan komma tillbaka. Det spelar ju faktiskt ingen roll varför det traumatiska minnet försvann ifrån början, om man väl accepterar att några av dessa bevisligen har kommit tillbaka kan man ju inte helt automatiskt förneka de som berättat om hur andra ttraumatiska minnen kommit tillbaka.

Men just detta sista glider VoF och andra mer sofistikerade förnekare på. De säger alltså nästan aldrig helt kategoriskt att återkallade traumatiska minnen alltid är falska, men genom skrivsätt och formuleringar försöker de skapa intrycket av att de gör det. Det påminner lite om FBI-agenten Kenneth Lannings artikel om rituella övergrepp från 1992. Lanning skrev aldrig att dessa inte fanns, men genom ett mycket försåtligt skrivsätt gav han intrycket av just detta, och den efterföljande debatten visade att de flesta som gick in i debatten så att säga föll i fällan.

Men för att tala klarspråk och komma till saken. Om bortträngning, och återkallande av tidigare försvunna minnen, blir allmänt accepterat kommer ett stort antal män, och ett icke obetydligt antal kvinnor, att tvingas bli än mer rädda för konsekvenserna av en del av sina handlingar. Detta är den yttersta orsaken till den irrationella, ologiska och närmast hysteriska karaktär som kampanjen mot bortträngda minnen har fått.

"Vetenskap" existerar inte i ett socialt tomrum, så ej heller VoF. När "vetenskapliga" debatter blir mindre och mindre vetenskapliga och mer och mer hysteriska kan man ana vad klockan är slagen. Då handlar det ofta ytterst om helt andra saker än "vetenskap".

Och om man nu använder sig av en viss typ av vänsterterminologi från tidigt 70-tal (vilket jag ofta gärna gör!) kan man ju fråga sig: "Vem tjänar på detta"? .

De som framförallt tjänar på att bortträngda och återkallade minnen förnekas är förövarna. Eftersom det inte finns några avgörande vetenskapliga argument för att bortträngning inte existerar. är det suspekt att en förment "skeptikerorganisation" lägger sig så nära de argument som anklagade förövare har fört fram sedan 80-talet.

Även om det inte är helt klart att de ledande i VoF som drivit igenom denna linje subjektivt (alltså medvetet) tjänar förövarna är det glasklart att de objektivt gör det. På samma sätt som de som förteg fakta om USA:s illdåd i Vietnam och istället okritiskt citerade officiella USA-rapporter objektivt sett tjänade USA-imperialismen, är det helt klart att VoF:s, Dan Josefssons, och alla deras efterföljares (inklusive extremhögersajten Dispatch Intenational!) ältande av den värsta FMSF-retoriken, och förtigande av väsentliga fakta om debatten om "bortträngda minnen" objektivt sett tjänar förövarna.

Vad sedan motiven bakom detta tjänande är kan säkert variera. Men vad gäller just denna sista fråga är det nog bäst att utgå från Wittgensteins klassiska uttryck: "Wovon man nicht sprechen kann, darüber muss man schweigen.“

Tuesday, July 1, 2014

Ingrid Carlqvist, Muhammad och övergrepp mot barn

Ingrid Carlqvist slår i denna artikel (och i kommentarsfältet under den) med en anmärkningsvärd tvärsäkerhet fast att profeten Muhammad var en "pedofil" som "våldtog en 9-åring".

Det är till att vara tvärsäker. Lite konstigt, för när barn i realtid berättar om att deras fäder våldtagit dem brukar hon avfärda dessa som lidandes av "PAS", eller falska minnen. Och när mammor berättar om det brukar hon hävda att de bara ljuger för att få vårdnad.

Och när någon beskrivit övergrepp av satanister slår hon alltid fast att det inte är något att bry sig om, det är ju bara en folksägen.

Men om några ca 12- 1300 år gamla texter, som skapades mer än 100 år efter Muhammads död, spekulerar om åldern på Muhammads hustru Aisha, "tror" IC obetingat på det . All den (ofta helt befängda) "kritik" som hon regelbundet kastar ut mot berättelser om sexuella övergrepp finns det inte ett spår av här. Här gäller det bara att tro, för att stärka fronten mot de otäcka muslimerna.

Nu råkar det faktiskt vara så att haditherna om Aisha är fyllda med logiska, kronologiska och andra svagheter. Det är sådant som IC rutinmässigt skulle ha kastat sig över om det handlat om ett nutida sexualbrottsfall - i alla fall om den anklagade hade varit en vit icke-muslimsk man. Men så alltså inte här.

Att kalla detta pinsamt är ju bara förnamnet.

Saturday, June 21, 2014

Häxjakten som inte var någon häxjakt

Det finns en föreställning, som bland annat fått stor spridning efter Dan Josefssons "dokumentär" om Quick-fallet, om att USA under 80- och 90-talet hemsöktes av en "häxjakt", där stora grupper av oskyldiga män dömdes för sexualbrott mot barn de inte begått. Denna föreställning bygger inte på solida fakta, utan har oftast karaktären av en vandringssägen, som sprids i både de stora media och på nätet.

Påståendena handlar delvis om den påstådda "epidemin" av "falska anklagelser" om sexuella övergrepp mot barn på förskolor och familjedaghem. Ett av de mer kända av dessa är de anklagelser om övergrepp som riktades mot Frank och Ileana Fuster och deras familjedaghem i Country Walk, som ledde till 165 års fängelse för Frank Fuster och tio års fängelse för Ileana.

Den som letar utifrån sökord om fallet på Google eller andra sökprogram hittar snart en uppsjö av sidor, som till synes övertygande hävdar att detta fall var urtypen för en "häxjakt" med ledande frågor till barnen, ohållbar medicinsk bevisning och även en vidrig behandling av de anklagade, som slutligen tvingade Ileana Fuster att komma med ett falskt erkännande.

Dettta är den allmänna bilden och har spritts över världen. De juridiska myndigheterna har dock inte låtit sig påverkats. Domarna står fast, Ileana frigavs (och utvisades) när hon hade avtjänat sitt straff och Frank sitter än idag kvar i fängelse. På mycket goda grunder. För nästan alla de spridda påståendena är falska. I denna grundliga genomgång tas de avgörande "häxjakts"-.argumenten upp, och vederläggs ett efter ett. Läs den noga - och googla sedan gärna fritt och se hur de vederlagda argumenten flyter runt på nätet - som en typisk webbsägen...

Den som vill veta ännu mer om detta för debatten så centrala fall kan beställa en bok som Ross E Cheit, en av författarna till den ovan länkade artikeln, har skrivit. Nämligen The Witch-Hunt Narrative: Politics, Psychology, and the Sexual Abuse of Children. Ett arbete på över 500 sidor, som givits ut på Oxford University Press. Där finns på sidorna 283-354 en mycket noggrann genomgång av just Fusterfallet, och de slutsatser som dras måste nog ses som definitiva.

Bokens syfte är just att vederlägga den populärt spridda bilden av att en "häxjakt" kring sexualbrott mot barn härjade i USA under 80- och 90-talen. Det gör den mycket bra, även om jag ibland tycker att även Cheit ibland gör vissa eftergifter till häxjaktsföreställningen. Men det visar å andra sidan att han inte på något sätt befinner sig på någon extremkant - han är ofta skeptisk såväl till anklagelser som till förnekanden och motanklagelser. Det är en oerhört grundlig reseaarch som ligger bakom boken, och den kommer förmodligen att bli ett standardverk.

Thursday, June 12, 2014

Ingrid Carlqvist om kvinnor och män

"Att bli angripen av fienden är en bra sak" - är nog ett av de mer kända Maocitaten. Det stämmer kanske inte alltid, men det stämmer åtminstone nästan alltid när det gäller Dispatch International. Att bli angripen där är nästan alltid hedrande, och det inser nog de flesta. Så jag misstänker att Eva Berglund inte blev alltför ledsen när hennes bok Gullungen nyss angreps i en recension i denna så kallade tidning.

Nej, jag tänker här inte gå in och "försvara" Gullungen mot Ingrid Carlqvist. Det känns kanske inte helt och hållet nödvändigt.... Alla vet ju ändå vad IC tycker, och att jag och hon inte har riktigt samma uppfattning om Gullungen torde väl alla ändå inse. I synnerhet som IC ju faktiskt också citerar från min recension av boken .

Möjligen skulle jag här vilja säga att åtminstone jag inte alls uppfattar Gullungen som ett debattinlägg om fallet Catrine da Costa. Och att det följaktligen är lite fånigt att jämföra den med Per Lindebergs Döden är en man. Om man ska jämföra Lindebergs bok med något, är det väl snarare med Lars Borgnäs bok Sanningen är en sällsynt gäst.

Nej, det som får mig att ta upp IC:s recension här är något helt annat. Nämligen något hon skriver mot slutet. Här får de läsare som inte följt henne så länge plötsligt en inblick i IC:s och Dispatchs världsbild. Eller åtminstone mer specifikt IC:s syn på kvinnor och män.

För ICs åsikter kan ju inte alls uttömmande beskrivas som "islamofobiska" och "invandrarfientliga". Hon har ju också andra agendor. En av dessa är en ganska uppenbar sexism. . Och ingenstans har väl detta visats så klart som i denna avslutande mening i IC:s recension:

"Vill man vara brutalt ärlig kan man säga att Gullungen är ytterligare ett bevis på att kvinnor i gemen struntar i fakta men älskar obevisat känslosvall, och att Döden är en man visar att män i gemen klarar att förhålla sig till fakta och bortse från känslopjunk. Jag vet vad jag föredrar."

Så redaktören för den tidning som mer än andra varnat oss för att muslimerna kommer att ta över och sedan kommer att behandla kvinnor som andra klassens medborgare - gör alltså själv just detta. För henne är kvinnor irrationella och känslostyrda medan män är logiska och rationella. Man kan förstås i så fall fråga sig om dessa känslostyrda kvinnor egentligen borde få behålla rösträtten? IC har kanske trots allt mer gemensamt med de extremislamister som hon tror hotar oss än vad hon själv kanske vill inse?

Men om kvinnor nu är så känslostyrda ser IC naturligtvis sig själv som ett lysande undantag. Mitt ibland alla dessa känslostyrda våp har vi åtminstone en kvinna som tänker som en riktig karl...  Och alltså kan förhålla sig till "fakta" och bortse från "känslor" så bra att hon "inser" att muslimerna kommer att ta över Europa och förvandla vår fina världsbild till ett "Eurabia"

Ja, jo, att bli angripen av Dispatch är nog definitivt en bra sak....

Wednesday, June 11, 2014

Gullungen

/Från min huvudblogg 30/11 2013/

Bortträngda minnen finns inte. Det är den "sanning" som vi får lära oss i de stora media idag.

Men tillräckligt många människor har egna erfarenheter av att obehagliga saker kan trängas bort för att denna kampanj på lång sikt ska kunna få mer än tillfälliga framgångar.

Ungefär samtidigt som Dan Josefssons nya kampanj inleddes gav Sivart förlag ut Eva Berglunds roman Gullungen. Den handlar just om minnen som trängs bort - och sedan kommer igen.

En flicka får under femtiotalet vara med om saker som barn absolut inte ska behöva vara med om. Hon glömmer det efter ett tag men det ligger under ytan och påverkar tankar och känslor. De får henne att ofta se saker på ett helt annat sätt än vad andra gör.

Så en dag 1983 börjar hon minnas. Hon börjar ställa frågor och efter ett tag blir hennes minnesbilder bekräftade.

Boken är på lite över 100 sidor, men den innehåller ändå väldigt mycket. Den är skriver på ett förtätat, ganska poetiskt sätt. Ibland förstår jag den inte ;helt ut,  men ofta blir jag starkt berörd av den.

Det är en på samma gång fin och delvis svårtillgänglig text. De förklaringar man får i texten har ofta formen av antydningar. Man funderar - och plötsligt inser man vad texten säger. Det är en ovanlig upplevelse.

Boken handlar om hur barn hamnar i kraftfält och skrämmande händeslekedjor de inte kan förstå. Och vad som händer när de långt senare förstår - som vuxna.

Jag vill gratulera författaren till att ha skrivit en bra och intressant bok - och förlaget för att det vågade ge ut den....

Wednesday, May 14, 2014

Ingen forskarkonsensus om bortträngda minnen

Journalisten Dan Josefsson, entusiastiskt ackompanjerad av pseudoskeptikerna i Vetenskap och Folkbildning, driver som bekant tesen att "teorin om bortträngda minnen" är allmänt förlegad och förkastad av forskare världen över. Det är ju inte sant. Det finns ingen konsensus; den hårda debatt som som på allvar startade på 1980- och 90-talen fortsätter än idag.

De som vill ha en väldigt allmän överblick över situationen kan ta del av denna artikel i Forskning och Framsteg och detta program i Vetandets värld . Där kan var och en konstatera att den vetenskapliga debatten är livlig, och att vi ofta har en ganska så polariserad diskussion.

Det är alltså inte så att Josefsson och VoF först har tagit reda på hur läget ser ut i denna debatt och sedan uttalat sig. De har bestämt sig i förväg och förvränger sedan grovt den verklighet som är mycket mer komplex än de själva vill (eller låtsas) tro.

Man kan ju fråga sig varför.

Monday, May 12, 2014

Lite info om mötet på Feministiskt Forum

Mötet jag skrivit om tidigare hölls alltså den 10 maj på ABF-huset, med rubriken "Kampanjen mot bortträngda minnen - ett hot mot kvinnors och barns hälsa".

Upprinnelsen till mötet var att jag i början av året höll en inledning för Föreningen Socialisten (som efter det har bytt namn till Socialistiska Nätverket) om just detta tema. Detta ledde till ett förslag om att föreningen skulle presentera detta tema som en programpunkt på Feministiskt Forum.

Sagt och gjort, det skickades ett mail till forumet. Jag trodde faktiskt inte de skulle våga ta det, givet det massiva mediedrevet i frågan. Men jag underskattade Feministiskt Forum - och alldeles i början av april (jag tror rentav det var den första!) fick jag meddelandet att de hade accepterat programpunkten.

De som medverkade skulle alltså vara jag, Kerstin Alfredsson och barnpsykiatern Eva Birkedal (som i motsats till mig och Kerstin inte har något med Socialsten/ Socialistiska Nätverket att göra).

Jag väntade mig en del angrepp, och de kom efter ett tag. Först ut var Vetenskap och Folkbildning, som bland annat lät sin ordförande och vice ordförande underteckna ett öppet brev till Feministiskt Forum där de bad dem att inte ha med vår programpunkt... Det bidrog ju till att den blev lite mer känd - att bli angripen av fienden kan ju vara en bra sak, vilket redan ordförande Mao påpekade....  ;-)

Efter några dagar kom några twitterattacker från en VoF:are, plus ett rosenrasande angrepp i en anti-feministisk blogg. Men sedan blev det helt tyst. Det blev ingen kampanj alls. Eller den som såg ut att vara på väg kom av sig. Jag misstänker att de som ogillade våra åsikter kom på att det var bättre att försöka tysta ner oss!

Till mötet kom lite över 60 personer. Det var mycket mer än det fanns stolar i Erlanderrummet, så några av oss fick snabbt skaffa fram fler stolar! Kerstin höll en inledning, sedan talade jag i 30 minuter, sedan tog Eva över. Eftersom vi endast hade en timme blev det en mycket kort tid för frågor och diskussion. Det blev bara tid för två inlägg, ett kritiskt, och ett som stödde oss.

Efteråt fick vi flera positiva reaktioner.

Jag ser mötet som lyckat, och jag tycker att vi i detta på ett ganska effektivt sätt kunde föra fram ett alternativ till de stora medias desinformation. Man kan bara hoppas att de insikter vi försökte förmedla sprider sig, och når betydligt fler i framtiden.

I förra inlägget....

... tog jag i samband med diskussionen om falska minnen bland annat upp "minnen" av "UFO-kidnappningar". Det är en komplex fråga, som jag utvecklat lite mer i detta inlägg.

Det är också en fråga som inte riktigt passar in i denna blogg, så jag lade inlägget endast på huvudbloggen och inte här.

Sunday, May 11, 2014

Feministiskt Forum - och falska minnen

Igår hade vi alltså mötet om bortträngda minnen på Feministiskt Forum. Det blev faktiskt mycket lyckat. Och det kom faktiskt också många till mötet. Många  fler än vad jag hade trott. .

Jag tror vi fick fram det vi ville få fram. Att bilden av debatten om bortträngda minnen är oerhört snedvriden i de stora media i Sverige. Att det är entydigt bevisat att traumatiska minnen kan försvinna och sedan återkallas. Att det inte är detta som den vetenskapliga debatten handlar om. Den handlar om dessa försvinnanden beror på att det finns en specifik mekanism som kan kallas för "bortträngning" eller om det beror på annat, som vanlig glömska.

Vi visade på det osannolika att traumatiska minnen försvinner pga vanlig glömska. Bortträngning är trots allt den mest rimliga förklaringen till att traumatiska minnen försvinner. Och att de ibland kommer tillbaka är alltså bevisat.

Vi visade också på den dolda agenda som ligger bakom mycket av förnekandet av bortträngda minnen. Det handlar inte endast om vetenskapliga konflikter, utan bakom mycket av motståndet ligger en direkt motvilja mot att erkänna omfattningen av sexuella övergrepp mot barn. Och i anmärkningsvärt många fall kan det bevisas att det handlar om medvetet förövarförsvar.

Det fanns inte mycket tid till diskussion, men vi hann med två inlägg. I det första  av dessa hävdades att vår presentation var ensidig. Vi hade bland annat inte tagit hänsyn till att Elizabeth Loftus i experiment visat att det är möjligt att skapa falska minnen.

Nu är jag inte riktigt lika imponerad av Loftus experiment som personen som gjorde inlägget verkade vara. Men nu är det så - och det sa vi i våra svar - att vår ensidighet inte var någon tillfällighet. Vi ville bemöta den motsatta ensidighet som finns i media idag.,

Vi svarade också att vi aldrig förnekat att det finns falska minnen. Men att detta inte var temat för mötet.

Men gott så, låt mig här utveckla det jag i mitt svar sade om falska minnen.

Det finns uppenbart falska minnen. Det går inte att förneka. För om man förnekar detta, blir man så illa tvungen att tro att UFOs systematiskt cirklar runt jorden med syftet att med jämna mellanrum kidnappa människor och utsätta dem för medicinska experiment. Det verkar så pass osannolikt (milt sagt) att det faktum att det finns ett relativt stort antal människor som säger sig minnas detta nog måste ses som ett mycket starkt belägg för att minnen kan vara falska....

Nu kan man förstås anta att en del av dessa inte ha några minnen alls -vare sig sanna eller falska. Med andra ord att de helt enkelt ljuger. Det är möjligt, men i denna grupp finns en hård kärna som uppenbarligen ärligt tror att det har hänt. De har upplevelser som de själva tolkar som minnen.

Det går att föra en intressant diskussion om orsakerna till deras upplevelser, men en av de, återigen milt sagt, minst troliga förklaringarna till dessa är att det verkligen handlar om bokstavligt  sanna  minnen av verkliga händelser....

Alltså måste falska minnen på ett eller annat sätt verkligen existera.

Vi har således en situation där vi vet att det finns återkallade minnen av verkliga traumatiska händelser. Vi vet också att det finns minnen som måste vara falska.

Den enda logiska slutsatsen av detta blir då att man måsta vara förutsättningslöst öppen inför varje människa som berättar om minnen av trauman som försvunnit och sedan återkallats. Under förutsättning, förstås, att dessa rent fysiskt är möjliga.

Men existensen av falska minnen är ingen ursäkt för de som kategoriskt förvränger, som förnekar  att återkallade  traumatiska minnen existerar, eller som medvetet förvränger debatten om bortträngda minnen. För dessa gäller fortfarande den drastiska formulering som jag använde i slutet av mitt huvudinlägg på mötet. Alldeles oavsett deras avsikter, tjänar dessa personer objektivt sett förövarna...

Sunday, May 4, 2014

Varför inte familjeförbud för sexförbrytare?

Under rubriken "Arbetsförbud för sexförbrytare" kräver BO Fredrik Malmberg i en artikel i SvD att lagstiftningen som hindrar sexförbrytare att få jobba med barn och ungdon ska skärpas, och att luckorna ska täppas till.

Utmärkt. Men hur ska vi i detta sammanhang se på att de flesta, och ofta de mest grövsta och mest förödande, av sexualbrotten mot barn sker inom familjen?

Att kräva att också personer som ska få vårdnad om barn måste visa upp ett intyg om att de inte är dömda för sexualbrott har lyst med sin frånvaro i den offentliga debatten. Man var kan en förövare göra mest skada, på en skola, en förskola - eller som vårdnadshavare?

Svaret torde vara uppenbart. Men familjen ses som så "privat" att den typen av förslag har mycket svårt att slå igenom. När Thomas Bodström - som ju var för lagen som förbjöd sexualbrottsdömda att jobba med barn - för ett antal år sedan fick frågan om dessa skulle förbjudas att ha vårdnad om barn svarade han nej - och tillade lite vagt att det inte skulle vara i barnens intressen.

Att nästan inga beslutsfattare kan tänka sig att den lag som nu gäller arbete med barn också skulle kunna utvidgas till att gälla vårdnad om barn säger en del om den slutna kärnfamiljens mycket specifika ställning i vårt samhälle.

Denna specifika ställning gynnar inte på något sätt barnen. Tvärtom.

Wednesday, April 30, 2014

"Jakten på Kapten Klänning"

För några dagar läste jag ut Jonas Trolles "Jakten på Kapten Klänning" (Leopard förlag, 2014). Jag dröjde länge med att köpa den eftersom jag var milt sagt misstänksam mot Trolle. Eftersom han i början av affären så uppenbart mörkade att historien handlade om nätverk, inte om en enda person.

Det försöker han här förklara (bort) genom att säga att det berodde på att han då definierade nätverk på att så udda sätt, att han inte trodde att just detta kunde beskrivas som ett sådant. Det är inte så där väldigt övertygande.

Att polisen inte letade reda på mer än tre personer (förutom Göran Lindberg) i det sexutnyttjande nätverket hävdar han berodde på att det skulle vara både omständigt och dyrt. Det är inte heller här så oerhört övertygande.

Men här argumenterar han lite bättre, det medges...

Trots detta kan boken rekommenderas. Skildringen av den dömde polischefen är inte så ingående, men ändå skakande. Hans liv, så totalt uppfyllt över att så ofta som möjligt få sexuella-sadistiska kickar verkar så ... bisarrt torftigt.  Man får plötsligt en bild av en förövares inre tomhet. Det är både olustigt och, ja, lite skakande.

Lindbergs egen tomhet är på något sätt relaterad till hur han behandlar unga kvinnor och flickor. Man får intrycket att denna tomhet tvingar honom att ständigt vilja trampa ner andra, som han ser som svagare än sig själv. Dvs framförallt de som han offentligt påstår sig vilja kämpa för - dvs kvinnor - och minderåriga flickor.

En sak är värd att notera. Så fort poliserna fick (inledningsvis väldigt vaga) misstankar om att den polis som beskrevs av en utnyttjad flicka var Göran Lindberg satte de genast in en oerhörd apparat för att ta redan på om det var så. Så brukar inte polisen bete sig i liknande sammanhang. Man brukar inte sätta in telefonavlyssning och avancerad spaning för att kolla upp ett påstående om att en kollega är förövare. Det är inte sällsynt att poliser utpekas, det brukar inte leda till speciellt mycket. Och definitivt inte  till avancerad spaning och telefonavlyssning.

(Senast vi hörde talas om en utpekad polis, i samband med en friande dom som kom för några dagar sedan, ledde det ju enligt DN tvärtom till att man lät SÄPO (!) spana - inte på den anklagade polisen, utan på den kvinna som anklagat denne för övergrepp!!! )

Om polisen hade samma inställning till andra anklagade förövare som de hade till den inom kåren djupt impopuläre polischefen Göran Lindberg skulle antalet fällande domar öka mycket kraftig. Om detta är jag helt säker.....

Thursday, April 24, 2014

VoF förnekar sig inte

Det finns inget vetenskapligt konsensus om att bortträngning som mekanism inte existerar. Tvärtom pågår det en livlig debatt om frågan bland forskare över hela världen. Trots detta har Vetenskap och Folkbildning (VoF) protesterat mot Feministiskt Forum för att de tillåter en programpunkt med titeln "Kampanjen mot bortträngda minnen - ett hot mot kvinmors och barns hälsa".

Om det inte finns en debatt kan det vare sig finnas "vetenskap" eller "folkbildning". Men för pseudoskeptikerna i VoF ska tydligen endast en åsikt få föras fram i kontroversiella frågor. Nämligen deras egen.

Att kalla detta för pinsamt är bara förnamnet.

Sunday, April 13, 2014

Övergrepp i förskolan - och övergrepp i familjen

Mediebevakningen av de nyligen avslöjade övergreppen på en förskola har märkliga drag. Dels för att de mer och mer fokuserar på allt annat än de utsatta barnen, men dels också genom hur relativt sett stort de slås upp. I förhållande till andra övergrepp - som begås varje dag,

Trots allt är övergrepp i förskolan troligen relativt ovanliga i Sverige. Övergrepp i familjen är mycket mer vanliga.

Dessa övergrepp avslöjas mycket sällan. När båda föräldrarna är inblandade, eller där den ena väljer att blunda, kan man nog säga att de aldrig avslöjas medan de pågår. När den ena föräldern (vanligtvis modern) inte blundar utan försöker göra något åt saken brukar det vanligaste vara att vare sig hon eller barnet blir trott, och att den anklagade fadern får behålla vårdnaden.

Om modern aktivt försöker motarbeta det, riskerar hon att förlora barnet helt till förövaren. Och i de ytterst få fall där modern försöker fly med barnet, har både Aftonbladet och TV3 utvecklat en vana att publicera barnets bild, så att den anklagade fadern med polisens hjälp ska kunna få total kontroll över det!

Vad gäller de fall där ingen av föräldrarna står på barnets sida avslöjas det kanske ibland  när barnet hunnit bli vuxet, och sent omsider börjar minnas,. Men då är det i mångt och mycket för sent, och dessutom kommer hens minnen ju rutinmässigt att avfärdas som falska...

Övergrepp på förskolan är traumatiserande, men övergrepp i familjen är i grunden mer massivt traumatiserande. För de barn som utsätts i familjen finns ingenstans att fly.

Om detta skriver de stora media idag nästan ingenting. Det fanns en period på 80- och 90-talen då de gjorde det, men idag har denna period i stora kretsar allmänt avfärdats med den helt missvisande termen "incestpanik"....

Det är bra att övergrepp på förskolan uppmärksammas, även om karaktären på uppmärksamheten i just detta fall är lite märklig och efter hand mest fokuserat på ämnen som "häxjakten" på den anklagades familj, och hur synd det är om män i förskolan. Men det vore ju bra om media på nytt började uppmärksamma de övergrepp som både är vanligare och mer förödande.

Möte om bortträngda minnen på Feministiskt Forum

"Kampanjen mot bortträngda minnen är ett hot mot kvinnors och barns hälsa."

Medverkande: Erik Rodenborg, Kerstin Alfredsson och Eva Birkedal.

Erlanderrummet, ABF-huset, lördagen den 10 maj 2014, klockan 16.

Arrangör Föreningen Socialisten.

Programmet i sin helhet kan läsas här

Friday, April 4, 2014

"Skevt sätt att diskutera bortträngda minnen"

/Publicerad i RSMH:s tidning Revansch! , nr 2/2014./

DET TALAS OM bortträngda minnen. Många har fått en bild av att det skulle vara en ovetenskaplig myt, genom till exempel Dan Josefssons bok om Sture Bergwall. Men den bilden är missvisande.
   Traumatiska minnen kan försvinna. Och sedan komma tillbaka, genom så kallade återkallade minnen. Detta är väl belagt, bland annat genom "Recovered Memory Project" vid  Browns universitet  i USA.
   Mannen som ligger bakom projektet, Ross Cheit, utsattes som barn, mellan 10 och 12 års ålder, för övergrepp av William Farmer, en ledare på ett sommarläger. Minnena av dessa försvann. Vid 36 års ålder började han minnas igen. Han letade reda på andra som varit utsatta, och vann slutligen ett civilrättsligt mål mot Farmer, som erkände anklagelserna.
   Att traumatiska minnen kan försvinna och komma tillbaka är alltså bevisat. Det som är kontroversiellt är om den glömskan skulle kunna bero på en specifik mekanism som kan kalas för bortträngning, alltså att en händelse kan trängas bort på grund av dess obehagliga innehåll.
 
DE SOM ÄR emot att bortträngning skulle användas som vetenskapligt begrepp förklarar ofta fall som Ross Cheits, med att det handlar om vanlig glömska. Det är en konstig åsikt. Det innebär ju att man glömmer grova övergrepp på samma sätt som man glömmer färgen på tapeterna i farmors kök!
   Att påstå att man kan glömma bort trauman på samma sätt som man glömmer så triviala saker är faktiskt att trivialisera övergrepp.
   En del som förnekar bortträngning menar också att det inte är biologiskt ändamålsenligt att tränga bort extrema trauman.  Minnets funktion är bland annat att lära sig undvika faror, och därför bör inte de mest traumatiska minnena kunna trängas  bort.  Mot det invänder många att det inte alltid är ändamålsenligt för ett barn att minnas övergrepp, speciellt inte om det är de närmaste som utsätter det.
   
TVÄRTOM, EN VIKTIG anledning till att minnena trängs bort anses av många vara att det både är outhärdligt (och ibland farligt) att som barn veta om att just de personer som de är som mest beroende av har svikit dem så grovt.
   Det anses ofta att det är detta, mer än själva den fysiska plågan, som bidrar till att traumatiska minnen trängs bort från medvetandet.

Erik Rodenborg
Bloggare som skriver bland annat om bortträngda minnen och är RSMH-medlem.

Thursday, March 27, 2014

Bortträngda minnen i en mordutredning - 1964

Ett av de många felaktiga påståendena i Dan Josefssons så kallade dokumentär om Quickfallet är att det var något helt nytt och enastående att brottsutredare skulle hjälpa en anklagad att få upp bortträngda minnen av mord som denne begått. Det är inte sant. Det var inte alls första gången, inte ens i Sverige. Det hände nämligen 1964, i morduttedningen mot Karl Hugo Färnström, den man som misstänktes - och senare dömdes - för mordet på femåriga Kerstin Blom 1955.

Färnström blev aktuell för utredningen eftersom hans tidigare hustru (sent omsider)  hade erinrat sig att den väska, med en karaktäristisk lagning, som Kerstin hittats i, tillhörde hennes make.  Hon kontaktade därför polisen. Färnström togs in till förhör den 25 februari 1964. Han nekade.

Allt eftersom den tekniska bevisningen mot honom blev starkare och starkare började han vackla. I Dagens Nyheter den 29 februari 1964 detta år kan vi läsa rubriken:  "Hjälp mig minnas". Färnström förklarar då att han skulle kunna erkänna om han bara kunde minnas själv. Han citeras: "Ni ska veta att jag inte har något som helst minne av att ha förövat dådet".

I samma nummer av DN intervjuas psykiatern Yngve Holmstedt, som förklarar att detta inte alls är konstigt. Holmstedt  säger att en person lätt kan "koppla på bortträngningsmekanismen om han upplevt något som han anser outhärdligt".

Den 1 mars berättar så DN om hur utredarna försöker  få Färnström att börja minnas - genom att visa honom foton relaterade till brottet. Och så,  den 3 mars är DN:s  rubrik: "Kerstinmannen börjar minnas". Färnström berättar då att han nu minns allt fram till dess att Kerstin Blom kommer in i hans lågenhet. Han minns fortfarande inte själva mordet.

Senare minns han även mordet, och eftersom det finns en stark teknisk bevisning blir det också en fällande dom.

Man kan notera att inte någon, åtminstone inte i de stora media, då protesterade mot det "ovetenskapliga" i att "tro" på bortträngda minnen. På den tiden var i stort sett inte den teorin så kontroversiell. Om man - förstås - bortser från små grupper av Freudkritiska akademiker, som behaviorister och extremt biologiskt inriktade forskare. Men dessa verkar 1964 inte ha haft någon större tillgång till massmedia.

Teorin om bortträngda minnen blev mer kontroversiell senare, då den började  angripas av personer som ville diskreditera återkallade minnen av sexuella övergrepp i barndomen. Detta hade inte varit nödvändigt 1964, eftersom sådana minnen då ofta brukade avfärdas med att det handlade om bortträngda sexuellt-infantila önskningar, enligt Freuds teorier om "oidpuskomplex" och "infantil sexualitet". När den teorin mer och mer kom i vanrykte började förnekarna gå över till att angripa bortträngningsmodellen som sådan.

En sak till. Kan man veta att Färnström verkligen hade trängt bort minnet av mordet? Nej, det kan man förstås inte. Det kan ju också ha varit så att han hellre låtsades ha "glömt" mordet för att på så sätt distansera sig från ansvaret. Men det kan vi i så fall heller inte veta. Frågan står faktiskt öppen.

Men oavsett vilket är det helt uppenbart att möjligheten att tränga bort minnen, till och med av egna mord, togs på stort allvar 1964. Det handlar alltså inte om någon modefluga som dök upp i Sverige först på 1990-talet.

Och, som sagt, Josefsson slarvar alltså med sanningen även här. Är det någon som blir förvånad?

Tuesday, March 25, 2014

Guldspade till mannen som började ljuga

Dan Josefsson, mannen som började ljuga om att han älskade Margit Norell för att få möjligheten att smutskasta alla som inser att traumatiska minnen kan trängas bort, fick, förutsägbart nog, Guldspaden för sin bok.

Det enda vettiga hade varit om den hade gått till två andra nominerade, nämligen Jens Mikkelsen och Katia Wagner, författarna till den oerhört viktiga boken De förlorade barnen. Men vem har sagt att "Grävande journalister" är vettiga? De gav ju priset till Per Lindeberg 1999.

Vi har fått ytterligare ett bevis för att vi lever i en absurd värld.

Friday, March 21, 2014

Dan Josefssons program

Jag har då slutligen förmått mig till att se Dan Josefssons "dokumentär" om Margit Norell och Thomas Quick. Den finns inte på SVT längre, men den kan ses på You Tube.

Jag har svårt att uttala mig om avsnitten om vad som hände på Säter, där mina kunskaper är mycket nära noll . Men beskrivningen av den amerikanska och internationella debatten om bortträngda minnen är monumentalt ohederlig.

Josefsson intervjuar de två främsta personerna på den ena sidan i en polariserad debatt, Elizabeth Loftus, och Richard J McNally, och presenterar deras åsikter som... "vad forskningen visat". Det går precis lika lätt att hänvisa till andra lika meriterade forskare med diametralt motsatta åsikter och säga att det är vad forskningen kommit fram till.

Och förmodligen med större rätt....

Josefsson kan inte ha valt ut de han intervjuar av en slump. Han har valt två kända (i viss mån faktiskt också ökända) förnekare av existensen av bortträngning och framställer alltså deras åsikter som någon form av allmänt accepterad konsensus. Detta har han gjort helt medvetet.

Och sedan har han mage att mästrande påstå att alla de som, med hans egen terminologi, "tror" på bortträngda minnen ... går emot "forskningen". Detta är, jag upprepar, monumentalt ohederligt.

Med tanke på hur ohederligt han beter sig i dessa avsnitt förhåller jag mig milt sagt skeptisk även till hans avsnitt om vad som hände på Säter. Om han kan förvränga verkligheten så grovt i vissa av avsnitten kan man misstänka att han inte heller är helt och hållet hederlig i de andra...

Några reaktioner på Sture Bergwalls frigivning

Sture Bergwall kommer snart att bli fri. Reaktionerna på detta varierar en del.

Några jublar, andra är väl ganska så likgiltiga, och några är direkt oroade. En del av de som definitivt är oroade får komma till tals här.

Thursday, March 20, 2014

Josefsson har hittat sin plats

Och läs gärna Josefssons senaste artikel i DN/Debatt.

Det visar sig alltså alltså att allt jag har skrivit om hans dolda aganda visat sig stämma. Josefsson är och förblir en dussinförnekare som spelar på samma planhalva som Max Scharnberg, Patrik Nyberg. Ingrid Carlqvist, Pelle Svensson ....

Surprise, surprise...

Wednesday, March 19, 2014

Barndomsångest

När jag var barn hade jag nästan jämt ångest. Den varade dag och natt.

Det var värst på kvällar och nätter. Under en lång period bad jag till Gud varje kväll att ingen skulle komma in på natten och skada mig.

Och nätterna var också fyllda med mardrömmar. De kunde handla om att gå vilse i underjordiska tunnlar, fyllda med ormar och häxor - eller skräckdrömmar om att bli förgiftad av en anilinpenna (jag hade hört att sådana var giftiga).

Därför bad jag varje kväll också till Gud att jag inte heller skulle få mardrömmar.

Jag var hela tiden rädd för att något akut hemskt skulle hända mig. Jag var rädd för att dö på natten,  jag var rädd för att skadas på natten. Och jag kände sorg över saker jag inte visste vad det var, och jag föraktade mig själv utan att veta varför.

Så fort lampan släcktes på kvällen kom skräckbilderna. Så varje kväll förde jag en bitter kamp för att få ha en lampa tänd på natten, vilket jag ofta inte fick ändå. Det var under många år en evig strid.*

I mörkret kunde jag se lysande masker. Jag kunde plötsligt få skräckbilder av att bocken Bruse skulle komma in och stånga mig, och det skulle göra jätteont.

Jag var rädd för något. Men då hade jag inga medvetna minnen av vad det var för något som jag hela tiden var rädd för. Men något var det. Och detta något var ju uppenbarligen... bortträngt,

Fast nej, det sista får jag inte säga. Den där Josefsson har ju berättat för alla att bortträngning inte finns. Så  enligt honom minns ju man allt otäckt som har hänt en -  och man minns det HELA tiden.

Om denne underlige Josefsson läser detta kan han gärna få komma upp med en teori om vad det var som jag alltid var rädd för som barn. Eftersom man alltså alltid minns allt traumatiskt som har  hänt, måste det ju det vara  något helt grundlöst och ogripbart som jag ständigt var rädd för.

Frågan är då bara vad - och varför...
-------------------------------------------------
*När fick ett eget rum i maj 1968 ändrades detta radikalt . Från och med då lät jag taklampan vara tänd på natten. Varje natt.

Tuesday, March 11, 2014

Kristina Hultman, SVT och bortträngda minnen

Någon har undrat hur jag ställer mig till den debattartikel av Kristina Hultman som diskuterade Quickfallet och angrep Dan Josefson. Den debattartikel som senare bemöttes av Josefsson, bröderna Bergwall och Sveriges Television.

Min huvudsakliga reaktion är att denna debatt bidrar till att förstärka den allmänna okunnigheten, och förvirringen, om bortträngning som försvarsmekanism. .

Väl att märka - jag har ingen välgrundad åsikt om Quickfallet och har inte för avsikt att skaffa mig någon. Det enda som verkligen intresserar mig i detta fall, är hur det kommit att användas för att motivera en osaklig, och (verkligt eller förment) okunnig kampanj mot det faktum att traumatiska minnen kan försvinna och sedan återkomma - och mer specifikt mot  existensen av bortträngning som försvarsmekanism.

Kristina Hultman har uppenbarligen åsikter om Quickfallet, men hon undviker helt diskussionen om bortträngda och återkallade minnen. Däremot försäkrar hon, i anknytning till en annan debattartikel, att "teorin om bortträngda minnen aldrig låg till grund för några morddomar mot Thomas Quick".

På detta svarar bland annat SVT i deras ovan länkade artikel att denna teori visst användes i rättegångarna.

Istället för att gå emot Josefssons reaktionära barn- och kvinnofientliga kampanj mot insikten att traumatiska minnen kan trängas bort "bemöter" Hultman (i anknytning till Sven Å Christianson och Göran Lambertz) alltså denna med att hävda att Quickfallet minsann inte handlat om något sådant.

På så sätt för hon debatten på Josefssons planhalva. Och därmed förstärks den idag vitt spridda föreställningen att bortträngda minnen, det är något suspekt, som till varje pris måste undvikas i domstolsförhandlingar. Och, följaktligen, i alla andra seriösa sammanhang.

På så sätt ökar förvirringen. Vilket drabbar de många som verkligen har utsatts för trauman men som under en period glömt eller trängt bort dessa.

Det hela är sorgligt.

Wednesday, March 5, 2014

Falska minnen eller lögner?

I Aftonbladet har Gellert Tamas försökt hitta en infallvinkel mot Sverigedemokraterna genom att göra en djupdykning i Elizabeth Loftus dubiösa falska minnes-teorier.

Han spekulerar alltså i att Jimmie Åkesson har falska minnen. Bakgrunden är att Åkesson lämnat uppgifter om stora etniska konflikter i skolåren som inte verkar stämma.

Om det är så, är väl ändå den rimligaste förklaringen att Åkesson ljuger av politiska skäl, och inte att - han har falska minnen? Att man får systematiska falska minnen av hotfulla invandrargäng i skoltiden om det inte funnits sådana, och av etniska konflikter som inte existerat, verkar milt sagt lite.... osannolikt.

Vi får hålla i minnet att Åkesson är en slipad reaktionär politiker, med en invandrarfientlig agenda. Man behöver inte spekulera i "falska minnen" om han beskriver imaginära barndomsupplevelser med en invandrarfientlig udd. I den hysteri runt "falska minnen" som vi har idag verkar det ibland som om ordet "lögn" håller på att försvinna från ordlistan.

Det ger en nästan surrealistisk upplevelse.

Tuesday, March 4, 2014

Tills motsatsen är bevisad

När jag var barn fick jag av en nära släkting alltid höra att man alltid skulle tro människor om gott - tills motsatsen är bevisad. Jag följde aldrig detta råd. Det föreföll mig som en inställning som skulle kunna leda till den mest livsfarliga godtrogenhet.

Men det är klart, ibland är det ju förnuftigt. Om en person på ett café  går rakt på en så att ens  kaffekopp välter, och alla ens kläder blir blöta och fläckiga , är det förnuftigt att anta att det var en olyckshändelse. Och att det inte handlade om en person som medvetet ville att man skulle gå hem i förstörda kläder.

Men det finns grupper av människor och handlingar som jag inte vill analysera på detta välvilliga sätt. Dit hör bland annat de som med vett och vilja driver kampanjer för att bortträngda minnen inte existerar.

Lägg väl märke till att jag skriver "driver kampanjer". Jag syftar alltså inte på var och en som inte "tror" på bortträngda minnen efter att (exempelvis) ha läst någon förförisk bok eller har sett något dito TV-program. Jag syftar alltså på de kampanjmakare, som medvetet sållar bort de fakta som talar för eistensen av bortträmgning.   Ingen nämnd och ingen glömd.

Min principiella inställning till fenomenet antydde jag redan denna artikel i Internationalen i februari 2000 .. Den är alltså skriven för 14 år sedan,  men den är lika aktuell idag.

Somliga kan invända att det bland de som bedriver sådana kampanjer också finns ack så fina akademiska forskare som väl ändå inte kan misstänkas för onda avsikter. Då tänker man kanske (exempelvis) på Hannes Råstams favorit, Richard J McNally, som i ett av dennes TV-program om Thomas Quick fick hålla låda och säga att bortträngning är en myt. Men alldeles bortsett från att NcNally är en av de många som hanterar sitt material monumentalt ohederligt, finns också andra besvärande fakta som hans nära samarbete med Susan E Clancy, som för ett tag sedan blev ökänd för sin tes att det är en myt att sexuella övergrepp i barndomen är traumatiska, och att en mycket stor del av de som utsätts för sexuella övergrepp som barn - njuter av det.

Så hur har vi det nu? Vad tror jag om de personer som driver kampanjer mot bortträngda minnen? Som i stort sett alltid också medvetet undertrycker den överväldigande mängd fakta som talar för dessa minnens  existens, och som dessutom ofta parallellt driver andra frågor som förstärker anklagade förövares ställning i samhället - som PAS.

Jag tror detta.

Det handlar om människor som vill ha ett samhälle där ingen förövare ska behöva uppleva att något av sina offer senare ska kunna minnas. Det handlar om människor som vill att de som efter ett tag börjar minnas övergrepp i barndomen inte ska bli trodda av någon. Det handlar om människor som hellre ser att överlevare från övergrepp i barndomen ska drivas till den yttersta förtvivlan för att ingen tror dem - hellre det än att några misstankar ska falla på fina och respektabla medborgare, som alltså rent definitionsmässigt borde vara höjda över alla sådana misstankar.

Det är människor som inte bryr sig ett skvatt om att de som utsatts som barn ibland ser sig tvungna att begå självmord för att ingen tror dem. Det är människor som inte heller bryr sig ett skvatt om att andra utsatta hamnar i tillstånd som är värre än att begå självmord.

Det är människor som vill ha ett samhälle där nästan inga förövare ska åka fast. Det är dessutom också ofta människor som dessutom vill att dessa lätt ska får vårdnaden om barn. Det är människor som vill ha en värld där färre och färre människor någonsin kommer att bli trodda när de berättar om övergrepp i bandomen.

Det är slutligen människor som vet att de inte berättar hela sanningen. Det är människor som vet att de förvränger och manipulerar när de agiterar mot existensen av bortträngda minnen. Det är människor som egentligen inte riktigt tror på sina egna förnekanden.

Det här blev ju en nattsvart bild. Kan jag bevisa det här? Jo, mer eller mindre - för några få av kampanjmakarna. Men för de flesta? Nej. För många finns det starka indicier för att det är så det är, men inga klara bevis.

Men det här är ändå det jag tror. Tills motsatsen är bevisad.

Tuesday, February 18, 2014

Christianssons falska "objektivitet"

Sven Å Christiansson fortsätter att försvara sig genom att ge kritikerna inte bara lillfingret, utan nästan hela handen. Senast när han tillsammans med Göran Lambertz i en DN-artikel försöker ge bilden av att det skulle vara någon form av vetenskaplig konsensus att traumatiska upplevelser nästan alltid stannar kvar i minnet, och att minnen som försvinner och sedan återkallas är något oerhört sällsynt.

Ja, det är den linje han har drivit sedan han började samarbeta med False Memory Syndrome Foundations teoretiker Elizabeth Loftus.

Den bild han ger är att det finns två linjer i debatten. Nämligen att bortträngning inte finns alls, och att det finns men är EXTREMTovanligt.

Den bilden är falsk. Och att det inte finns något vetenskapligt konsensus runt Christianssons minimalistiska linje kan var och en som studerar den internationella debatten strax konstatera.

På lång sikt gör  Christianssons avfärdande nog större skada än Josefssons okunniga svammel. För Christiansson kan framstå som "vetenskaplig" och "objektiv" . - trots att han sedan länge de facto har allierat sig med en av de främsta teoretikerna på förnekarsidan.

Monday, February 17, 2014

Dylan Farrow igen

Här kan man finna många värdefulla fakta, och analyser, som stöder (Woody Allens adoptivdotter) Dylan Farrows berättelse. Både i själva artikeln och i än högre grad i många bifogade länkar.

An Open Letter From Dylan Farrow

Woody Allens adoptivdotter har skrivit ett tankeväckande öppet brev om det hon fick utstå under sin barndom. Det är på många sätt ett angeläget brev.

Det kan läsas här. Gör det gärna.

Wednesday, January 22, 2014

Dan Josefsson - folkbildare eller förvillare?

Vetenskap och folkbildning (VoF)  - Sveriges mest kända sammanslutning av organiserade pseudoskeptiker - har som bekant gett Dan Josefsson priset "Årets folkbildare". Man drar sig till minnes att samma förening 1996 gav samma pris till - Lilian Öhrström.

Om VoF hade varit riktiga skeptiker skulle de tvärtom ha oroats över att en person nästan oemotsagd kan driva en kampanj som så grovt förvränger den vetenskapliga debatten om existensen av bortträngda och återkallade minnen.

Och vad gäller "folkbildningen" skulle de ha oroats över att denna är så låg att en stor del av befolkningen så okritiskt och automatiskt anammat den förvrängda bild som Josefsson ger. Det tyder inte endast på en dålig folkbildning - det tyder också på att läroplanens målsättning att fostra eleverna till kritiskt tänkande har misslyckats kapitalt.

Effekterna av Josefssons kampanj är inte folkbildande -den är förvillande. I en riktig skeptikerorgansation skulle han därför ha varit en god kandidat till den andra av VoF:s "utmärkelser" - Årets förvillare.

Men - som sagt - VoF är ju inte en riktig  skeptikerorganisation.

Tuesday, January 7, 2014

Magnus Kihlbom och "falska minnen"

I Magnus Kihlboms tidigare nämnda artikel om bortträngda minnen kan vi dessutom läsa detta milt sagt tveksamma avsnitt.

"På 1990-talet i USA blev ett stort antal kvinnor övertygade om att de i psykoterapi börjat minnas tidiga sexuella övergrepp och därmed ­orsaken till sina psykiska problem. Senare visade det sig att dessa ”bortträngda” men ”återvunna” minnen var falska i ett stort antal fall, och att flera oskyldiga fäder hade dömts till mångåriga fängelsestraff."

Det är tvetydiga, och obehagligt glidande formuleringar. Av de USA-fall där minnen av övergrepp i barndomen  (som så vitt jag känner till, dessutom praktiskt taget alltid understöddes av andra typer av stödbevisning!) bidrog till fängelsestraff, eller där sådana minnen blev kända av andra orsaker, "bevisades" det mig veterligt aldrig att övergreppen inte hade ägt rum, eller att de anklagade var oskyldiga. Däremot friades en hel del i slutändan i brist på bevis, och/eller för att anklagelserna sågs som "orimliga" (exempelvis för att de innefattade berättelser med rituella inslag).

Det är möjligt att det funnits något speciellt fall jag missat, men jag följde ändå när det begav sig debatten mycket noga. Möjligen skulle man i några fall här kunna tala om felaktigt dömda, men det är inte nödvändigtvis detsamma som oskyldigt dömda.*

För övrrigt refererar  jag gärna Judith Lewis Hermans uttalande i frågan. Hon påpekade att det i dessa fall inte handlade om bevisat falska minnen, utan om omdiskuterade minnen. Och det är en helt annan sak.
---------------------------------------------------------
*Dessutom handlade de mest kända fallen av kritiserade (och ibland upphävda) domar om övergrepp mot barn under amerikanskt 90-tal inte om bortträngda minnen, utan om barn som till sina föräldrar och under förhör berättat om organiserade "rituella" övergrepp i privata förskolor. Det finns inga belägg för att barnen här under någon period hade hunnit tränga bort de traumatiska upplevelser de berättade om under förhören. Man kan diskutera dessa fall för och emot, men i motsats till vad många tror handlar de inte ens i teorin om bortträngda minnen.

Friday, January 3, 2014

"Freud and the seduction theory"

Här kan ni ta del av en viktig text av Jeffrey Masson om hur Sigmund Freud kom att överge insikten om att sexuella övergrepp i barndomen var orsaken till psykiska problem.

Denna text kom ut strax efter publiceringen av Massons bok,  "The Assault on Truth", svensk översättning "Sveket mot sanningen", 1984.

Den finns att få tag i på flera bibliotek, tyvärr numera oftast förvarade i magasin. Anledningen till detta är att Massons bok i den numera vanligtvis vedertagna forskningshistoriken anses obsolet. Massons grundsyn, som skakade om debatten när den kom, har nu ofta ersatts med en "teori" som med hjälp av formallogiska sofisterier hävdar att Freuds patienter inte mindes något alls, utan att Freud konstruerade upp berättelser om övergrepp alldeles på egen hand.

Denna grundsyn strider på det mest löjliga sätt mot det mest elementära sunda förnuft. Freud skulle alltså genom ett rent bedrägeri kommit fram till samma insikter som på senare tid bevisats gång på gång.

I denna revisionistiska historieskrivning har för övrigt den inte helt obekante Max Scharnberg spelat en viktig roll, genom sina två nonsensvolymer från 1993, "The Non-Authentic Nature of Freuds Observations". Jag recenserade dessa i Spegeln 2/94 - lyckligt ovetande om att centrala delar av detta hopkok bara 15 år senare skulle bli en del av en allmänt spridd forskningshistorisk grundsyn.

Det är som om en lärobok om kalla kriget skulle basera sig på - Joseph McCarthys "teorier" !

Detta säger en del sorgliga saker om det intellektuella klimatet idag.

Mellanposition om bortträngda minnen

I ett debattinlägg i DN kan vi läsa ett inlägg av psykoanalytikern Magnus Kihlbom som intar någon form av mellanposition i synen på bortträngda minnen. Det är välkommet, efter att media så lång tid har dominerats av Dan Josefssons dumheter, men det innehåller en hel del tveksamt.  

För att just nu endast ta ett exempel.  På ett ställe, där Kihlbom med uppenbart instämmande refererar till vad  "American Psychological Association"(APA)  sägs ha sagt, kan vi läsa att: "de allra flesta kommer ihåg sexuella övergrepp i barndomen och andra svåra trauman". Underförstått är bortträngning något ganska så ovanligt.

Hur kan någon uttala sig så? Det förutsätter att man känner till alla trauman och sexuella övergrepp i barndomen som existerat. och hur många procent som kommer ihåg respektive inte kommer ihåg dessa.

Den enda som skulle kunna sitta inne med några sådana kunskaper vore en allvetande Gud, och även om jag inte är någon expert på frågan betvivlar jag att hen verkligen har inkarnerat hos någon av medlemmarna i APA -  eller hos Magnus Kihlbom!