/Från min huvudblogg 16/10 2008/
Det har flammat upp en het debatt om man bör publicera namn och bilder på dömda förövare. Just nu pågår en TV-debatt om saken, som jag medvetet avstått från att se. SVT hade tänkt bjuda in webbsidan ”Kriminellt” till debatten, men backade ut i sista sekund, efter att man fick reda på att sidan skulle representeras av en överlevare. Om det också finns ett orsakssamband här, avstår jag från att uttala mig om.
Vore det bra eller dåligt om vi fick en praxis att internetsidor lade ut ett urval av de senast dömda förövarna på nätet, med namn, bild, adress? Jag vet faktiskt inte. Vad jag anser mig veta är att detta inte är en huvudfråga, och aldrig får bli det. De förövare som kan göra minst skada är de som fått en fällande dom. De utgör dessutom endast en bråkdel av förövarna.
Övergrepp mot barn är mycket vanligare än de flesta inser. Tidningarna målar upp en bild av en liten grupp ”pedofiler” som det stora problemet. Med dem bakom lås och bom, och för säkerhets skull publicerade på bild för att man ska veta vem man ska undvika när de släpps ut, kan problemet kanske lösas. Eller?
Nej, även om det i något fall säkert kan leda att till exempel en kvinna undviker en man när hon får reda på att han är dömd för barnvåldtäkt. Det är naturligtvis bra. Mindre bra är förstås om förövare får reda på var andra förövare bor, eller att kvinnliga förövare (ja, de finns!) får reda var de kan finna en lämplig manlig partner.
Men oavsett detta – de dömda är isbergets topp. Debatten riskerar att sprida illusioner som förhindrar oss att se det stora problemet. Om man, som ”Kriminellt”, fokuserar på att publicera namn och bilder på nyligen dömda personer, i de flesta fall dessutom på personer som dömts till exempelvis livstid, 14 år, 10 år, eller utvisning och alltså under en lång tid framöver inte hotar någon, kan man undra sig vad motiven är.
Det viktigaste för att bekämpa övergrepp mot barn är inte att hänga ut de fåtal som redan är dömda, utan att kämpa för att barn ska bli trodda, att mammor ska bli trodda, och att inga övergrepp ska ses som ”omöjliga” eftersom ”vanligt folk” inte kan tänka sig att det finns.
Det handlar också om att mammor inte ska dömas för ”umgängessabotage” för att de försöker skydda sina barn, om att psykolog- socionom – och andra utbildningar ska ta övergrepp på allvar, att polisen ska tvingas genomföra husrannsakningar om barn berättar om organiserade (och, ja, även ”rituella”) övergrepp med mer än en förövare. Och så vidare.
Allt detta är viktigt. Frågan om internetsidor bör hänga ut några av de fåtal dömda på nätet är mindre viktigt. Vi kan diskutera frågan i evigheter, javisst, men låt det inte få oss att glömma de väsentliga frågorna.
Showing posts with label Att hänga ut förövare. Show all posts
Showing posts with label Att hänga ut förövare. Show all posts
Tuesday, January 1, 2013
Sunday, May 20, 2012
Dubbelmoral om pedofilpubliceringen
/(Den här artikeln skrev jag för Spegeln 3/2000 , om det ramaskri som bröt ut i den svenska pressen detta år när den engelska tidningen News of the World började publicera bilder på personer dömda för sexualbrott mot barn. Även i Storbritannien blev reaktionen stor, och News of the World backade ganska snart. Men på flera sätt är den principiella diskussionen ständigt aktuell. Jag vill kanske tiillägga att jag i artikeln använder ordet "pedofiler" på ett inexakt och mindre lyckat sätt.//
Den engelska tidningen News of the World har publicerat namn och bild på dömda pedofiler och planerar att fortsätta till dess alla 110 000 personer som i Storbritannien är dömda för sexualbrott mot barn blivit utpekade.
Detta har djupt upprört svensk massmedia. Det gäller i synnerhet Dagens Nyheter och Aftonbladet, två av de tidningar som för mindre än ett år sedan publicerade namn och bilder på aktiva nazister. Det är ganska så intressant att studera de svenska tidningarnas reaktion.
Det börjar redan på nyhetsplats. I både Aftonbladet och Expressen (en annan av de tidningar som publicerade nazisternas namn och bild) beskrivs News of the Worlds publicering som en "häxjakt", ett uttryck som ingen av de nämnda tidningarna använde om sin egen nazistpublicering.
Både Aftonbladet och Dagens Nyheter har sedan i kommenterande artiklar fördömt bild- och namnpubliceringen. Dagens Nyheters kommentar finns på ledarsidan den 25/7 och är skriven av Hanne Kjöller. I denna debattartikel slås fast att News of the Worlds publicering "avhumaniserar människan". Människor som begår vidriga sexualbrott är dock "alltjämt människor". Därför är avslöjandet av deras identitet förkastlig. Kjöller jämför med de tyska nazisternas förföljelser av judar, zigenare och homosexuella - en jämförelse som är ganska så märklig (dessa grupper är inte brottslingar och News of the World har inte heller byggt några koncentrationsläger). En fråga som Hanne Kjöller inte närmare går in på är om även nazister är människor. Om så är fallet kan hennes huvudsakliga argument också riktas mot den egna tidningens publicering hösten 1999.
I Aftonbladet/Kvinna den 26/7 får tre "experter" som första kommentar uttala sig under rubriken "Dumt, korkat och hänsynslöst". De tre "experterna" är rikskriminalens Lars Nylén, f.d. fängelsedirektören Ann-Britt Grunewald och fängelsepsykologen Joachim Volckerts. Vad dessa personer är "experter" på framgår inte helt klart, det är i alla fall inte sexualbrott mot barn. Deras invändningar är bland annat att det kan skapa en "privat-justitia", att pedofiler är "sjuka och störda människor" som dessutom bara kommer att "ändra sättet de jobbar på" som resultat av publiceringarna. Alla dessa argument kan naturligtvis också användas mot nazistpubliceringarna.
Om de svenska tidningarna hade gjort egna insatser mot övergrepp mot barn hade deras kritik av News of the World kanske tett sig mindre obehaglig. Men det har de inte gjort i någon märkvärd grad. I synnerhet DN har en ganska så obehaglig historia i frågan - under åren 1994 till 1996 dominerades deras bevakning av frågan helt av Lilian Öhrströms m.fl. kampanj om "falska anklagelser". Och sedan des har de skrivit ytterst lite om frågan.
Men varför denna skillnad i synen på bild- och namnpublicering av nazister respektive pedofiler? Det kan finnas fler orsaker. En är troligen att det finns fler människor i samhällshierarkins topp som begår övergrepp mot barn än som är nazister och att frågan alltså är extra känslig. Men det finns nog även en annan förklaring…
När nazisterna slog mest mot invandrare publicerades inga bilder. Det var när de började inrikta sig mot att angripa och/eller hota statsråd, poliser, polischefer, journalister, kommunpolitiker och till och med en och annan storföretagare som reaktionen kom. Pedofiler ät rent defintionsmässigt personer som begår sexualbrott mot barn. Inga ledande politiker eller journalister är barn så de behöver inte känna sig själv direkt hotade. Om det av en händelse skulle uppstå en stor grupp människor som inriktade sig på att skända, våldta och/eller sexmörda politiker, journalister, företagsledare och polischefer kan vi nog vara ganska övertygade om deras bilder snart skulle finnas i var och varannan tidning.
Den engelska tidningen News of the World har publicerat namn och bild på dömda pedofiler och planerar att fortsätta till dess alla 110 000 personer som i Storbritannien är dömda för sexualbrott mot barn blivit utpekade.
Detta har djupt upprört svensk massmedia. Det gäller i synnerhet Dagens Nyheter och Aftonbladet, två av de tidningar som för mindre än ett år sedan publicerade namn och bilder på aktiva nazister. Det är ganska så intressant att studera de svenska tidningarnas reaktion.
Det börjar redan på nyhetsplats. I både Aftonbladet och Expressen (en annan av de tidningar som publicerade nazisternas namn och bild) beskrivs News of the Worlds publicering som en "häxjakt", ett uttryck som ingen av de nämnda tidningarna använde om sin egen nazistpublicering.
Både Aftonbladet och Dagens Nyheter har sedan i kommenterande artiklar fördömt bild- och namnpubliceringen. Dagens Nyheters kommentar finns på ledarsidan den 25/7 och är skriven av Hanne Kjöller. I denna debattartikel slås fast att News of the Worlds publicering "avhumaniserar människan". Människor som begår vidriga sexualbrott är dock "alltjämt människor". Därför är avslöjandet av deras identitet förkastlig. Kjöller jämför med de tyska nazisternas förföljelser av judar, zigenare och homosexuella - en jämförelse som är ganska så märklig (dessa grupper är inte brottslingar och News of the World har inte heller byggt några koncentrationsläger). En fråga som Hanne Kjöller inte närmare går in på är om även nazister är människor. Om så är fallet kan hennes huvudsakliga argument också riktas mot den egna tidningens publicering hösten 1999.
I Aftonbladet/Kvinna den 26/7 får tre "experter" som första kommentar uttala sig under rubriken "Dumt, korkat och hänsynslöst". De tre "experterna" är rikskriminalens Lars Nylén, f.d. fängelsedirektören Ann-Britt Grunewald och fängelsepsykologen Joachim Volckerts. Vad dessa personer är "experter" på framgår inte helt klart, det är i alla fall inte sexualbrott mot barn. Deras invändningar är bland annat att det kan skapa en "privat-justitia", att pedofiler är "sjuka och störda människor" som dessutom bara kommer att "ändra sättet de jobbar på" som resultat av publiceringarna. Alla dessa argument kan naturligtvis också användas mot nazistpubliceringarna.
Om de svenska tidningarna hade gjort egna insatser mot övergrepp mot barn hade deras kritik av News of the World kanske tett sig mindre obehaglig. Men det har de inte gjort i någon märkvärd grad. I synnerhet DN har en ganska så obehaglig historia i frågan - under åren 1994 till 1996 dominerades deras bevakning av frågan helt av Lilian Öhrströms m.fl. kampanj om "falska anklagelser". Och sedan des har de skrivit ytterst lite om frågan.
Men varför denna skillnad i synen på bild- och namnpublicering av nazister respektive pedofiler? Det kan finnas fler orsaker. En är troligen att det finns fler människor i samhällshierarkins topp som begår övergrepp mot barn än som är nazister och att frågan alltså är extra känslig. Men det finns nog även en annan förklaring…
När nazisterna slog mest mot invandrare publicerades inga bilder. Det var när de började inrikta sig mot att angripa och/eller hota statsråd, poliser, polischefer, journalister, kommunpolitiker och till och med en och annan storföretagare som reaktionen kom. Pedofiler ät rent defintionsmässigt personer som begår sexualbrott mot barn. Inga ledande politiker eller journalister är barn så de behöver inte känna sig själv direkt hotade. Om det av en händelse skulle uppstå en stor grupp människor som inriktade sig på att skända, våldta och/eller sexmörda politiker, journalister, företagsledare och polischefer kan vi nog vara ganska övertygade om deras bilder snart skulle finnas i var och varannan tidning.
Thursday, May 10, 2012
På förekommen anledning: en markering
/Skrivet den 15 oktober 2008/
Det har på sista tiden uppstått en del sidor som hänger ut dömda barnvåldtäktsmän och andra våldtäktsmän (och till en viss del också andra ”kriminella”) med namn och bilder. Jag är inte alls principiellt emot att offentliggöra förövare, och jag delar inte på något sätt Jan Guillous oro i krönikan i Aftonbladet i söndags för vad som ska hända om dessa "olycksbröder" (Guillous ord, inte mitt!) avslöjas.
Men jag är ganska så störd över de politiska kopplingar dessa sidor har. Alla sådana sidor jag hittills sett har antingen en direkt invandrarfientlig och/eller "nationell" inriktning, eller har kopplingar till grupper eller sidor som har det.
Ansvaret för att de "nationella" kan utnyttja situationen faller tungt på de som driver den kvinno- och barnfientliga sexualbrottspolitik vi har idag. I ett samhälle där uppenbara förövare inte döms, och där kvinnor som försöker hjälpa sina barn mot våldsamma och/eller incestuösa fäder straffas, och där kontrakterade radiopjäser om incest stoppas tre minuter innan sändning, är det självfallet inte konstigt att grupper och webbsidor som driver en mer miltant linje blir uppmärksammade, och ofta uppskattade.
Men grupperingar av denna typ är, i bästa fall, en del av problemet, inte en del av lösningen. I värsta fall, om de mot förmodan skulle få ett stort inflytande (det gudinnan förbjude!) skulle de bli början till ett nytt gigantiskt problem, för att uttrycka mig milt.
Ett samhälle där de "nationella" skulle få en avgörande makt skulle ha få vinnare, och desto fler förlorare. Och kvinnor och barn skulle definitivt inte tillhöra vinnarna...
Det har på sista tiden uppstått en del sidor som hänger ut dömda barnvåldtäktsmän och andra våldtäktsmän (och till en viss del också andra ”kriminella”) med namn och bilder. Jag är inte alls principiellt emot att offentliggöra förövare, och jag delar inte på något sätt Jan Guillous oro i krönikan i Aftonbladet i söndags för vad som ska hända om dessa "olycksbröder" (Guillous ord, inte mitt!) avslöjas.
Men jag är ganska så störd över de politiska kopplingar dessa sidor har. Alla sådana sidor jag hittills sett har antingen en direkt invandrarfientlig och/eller "nationell" inriktning, eller har kopplingar till grupper eller sidor som har det.
Ansvaret för att de "nationella" kan utnyttja situationen faller tungt på de som driver den kvinno- och barnfientliga sexualbrottspolitik vi har idag. I ett samhälle där uppenbara förövare inte döms, och där kvinnor som försöker hjälpa sina barn mot våldsamma och/eller incestuösa fäder straffas, och där kontrakterade radiopjäser om incest stoppas tre minuter innan sändning, är det självfallet inte konstigt att grupper och webbsidor som driver en mer miltant linje blir uppmärksammade, och ofta uppskattade.
Men grupperingar av denna typ är, i bästa fall, en del av problemet, inte en del av lösningen. I värsta fall, om de mot förmodan skulle få ett stort inflytande (det gudinnan förbjude!) skulle de bli början till ett nytt gigantiskt problem, för att uttrycka mig milt.
Ett samhälle där de "nationella" skulle få en avgörande makt skulle ha få vinnare, och desto fler förlorare. Och kvinnor och barn skulle definitivt inte tillhöra vinnarna...
Thursday, February 2, 2012
Oisin Cantwell, uthängningar och övergrepp mot barn
/15/1 2012/
Oisin Cantwell heter en Aftonbladet-journalist som den senaste tiden upprepade gånger hårt angripit en sida som publicerar personuppgifter på människor som begått sexualbrott mot barn.
Anledningen till hans upprördhet är huvudsakligen två. Dels är de som ligger bakom sajten högerextremister, dels är det en form av lynchmobbsmentalitet att hänga ut förövare.
I det första har han rätt. Ja, det finns uppenbarligen högerextremister bakom saften, och det är ett stort problem. Milt sagt. Att högerextremister driver sådana frågor gynnar bara de som vill bortförklara övergrepp mot barn och prata om annat.
Men anledningen till att högerextremister kunnat profilera sig i frågan är ju att nästan alla andra opinionsbildare gör som Cantwell, blundar och låtsas att det regnar. Man ignorerar en rad verkliga problem med att uppgifter om förövare INTE är offentliga. Exempelvis risken att en kvinna blir tillsammans med en man som dömts för övergrepp mot barn, och skaffar sig barn med honom. Utan att få veta om att han varit dömd för övergrepp. Det händer då och då, och kvinnor som har varit i den situationen och till sist fått reda på det, har reagerat upprört på att ingen talade om det för dom.
I den länkade artikeln spekulerar Cantwell också underligt nog om en påstådd risk för att de som utpekats skulle kunna fastna i en förövaridentitet PÅ GRUND AV av att de hängts ut, och hänvisar här till anonyma "experter". Det är ett uselt argument. Det är rena spekulationer, utan skymten av belägg.
Personligen lutar jag åt att registret på människor som är dömda för sexualbrott mot barn bör vara just offentligt. Som i USA. Det innebär förvisso risker för att personer blir trakasserade i onödan, eller rentav att personer med liknande namn blir utsatta för trakasserier.
Men jag tycker att detta inte väger tyngre än den risk barn utsätts för varje dag. Om en kunskap om vilka som är dömda för sexualbrott mot barn vore allmänt spridd skulle troligen åtminstone NÅGRA övergrepp mot barn ha kunnat hejdas.
Men bara några. Endast en försvinnande del av övergreppen går till åtal. Det är det stora problemet. Därför är det absolut viktigaste att man lyssnar på barn och vad de berättar om, mer än idag. Att personer som på goda grunder misstänks ha begått övergrepp bör förlora vårdnaden, även om de inte är dömda. Att polisen ges mer resurser att utreda övergrepp. Att buggning och telefonavlyssning av misstänkta förövare blir rutin. Och att den moderna folksägnen att återkallade minnen av övergrepp nästan alltid är falska bemöts - och analyseras.
Och dessutom att förövarförsvararnätverken i samhället kartläggs. Och avslöjas.
Dvs. alla dessa journalister, vittnespsykologer. jurister och andra som medvetet arbetar för att det ska bli nästan omöjligt att sätta fast förövare. Som systematiskt arbetar för att skapa ett klimat där hela diskursen kommer att handla om "ledande frågor", "inplanterande" terapeuter, "PAS", "FMS", och allt vad det heter. Ett klimat där nästan alla berättelser från barn ska massakreras av pseudoexperter och där nästan inga barn någonsin blir trodda.
Stieg Larsson hade faktiskt planer på ett projekt för att avslöja förövarförsvararnätverk några år innan han dog. Men även han fick erfara hur kompakt motståndet var.
Vi lever i ett samhälle där övergrepp mot barn inte tas på allvar - i praktiken. Det är därför, och endast därför, som högerextremisterna kan utnyttja frågan.
Oisin Cantwell heter en Aftonbladet-journalist som den senaste tiden upprepade gånger hårt angripit en sida som publicerar personuppgifter på människor som begått sexualbrott mot barn.
Anledningen till hans upprördhet är huvudsakligen två. Dels är de som ligger bakom sajten högerextremister, dels är det en form av lynchmobbsmentalitet att hänga ut förövare.
I det första har han rätt. Ja, det finns uppenbarligen högerextremister bakom saften, och det är ett stort problem. Milt sagt. Att högerextremister driver sådana frågor gynnar bara de som vill bortförklara övergrepp mot barn och prata om annat.
Men anledningen till att högerextremister kunnat profilera sig i frågan är ju att nästan alla andra opinionsbildare gör som Cantwell, blundar och låtsas att det regnar. Man ignorerar en rad verkliga problem med att uppgifter om förövare INTE är offentliga. Exempelvis risken att en kvinna blir tillsammans med en man som dömts för övergrepp mot barn, och skaffar sig barn med honom. Utan att få veta om att han varit dömd för övergrepp. Det händer då och då, och kvinnor som har varit i den situationen och till sist fått reda på det, har reagerat upprört på att ingen talade om det för dom.
I den länkade artikeln spekulerar Cantwell också underligt nog om en påstådd risk för att de som utpekats skulle kunna fastna i en förövaridentitet PÅ GRUND AV av att de hängts ut, och hänvisar här till anonyma "experter". Det är ett uselt argument. Det är rena spekulationer, utan skymten av belägg.
Personligen lutar jag åt att registret på människor som är dömda för sexualbrott mot barn bör vara just offentligt. Som i USA. Det innebär förvisso risker för att personer blir trakasserade i onödan, eller rentav att personer med liknande namn blir utsatta för trakasserier.
Men jag tycker att detta inte väger tyngre än den risk barn utsätts för varje dag. Om en kunskap om vilka som är dömda för sexualbrott mot barn vore allmänt spridd skulle troligen åtminstone NÅGRA övergrepp mot barn ha kunnat hejdas.
Men bara några. Endast en försvinnande del av övergreppen går till åtal. Det är det stora problemet. Därför är det absolut viktigaste att man lyssnar på barn och vad de berättar om, mer än idag. Att personer som på goda grunder misstänks ha begått övergrepp bör förlora vårdnaden, även om de inte är dömda. Att polisen ges mer resurser att utreda övergrepp. Att buggning och telefonavlyssning av misstänkta förövare blir rutin. Och att den moderna folksägnen att återkallade minnen av övergrepp nästan alltid är falska bemöts - och analyseras.
Och dessutom att förövarförsvararnätverken i samhället kartläggs. Och avslöjas.
Dvs. alla dessa journalister, vittnespsykologer. jurister och andra som medvetet arbetar för att det ska bli nästan omöjligt att sätta fast förövare. Som systematiskt arbetar för att skapa ett klimat där hela diskursen kommer att handla om "ledande frågor", "inplanterande" terapeuter, "PAS", "FMS", och allt vad det heter. Ett klimat där nästan alla berättelser från barn ska massakreras av pseudoexperter och där nästan inga barn någonsin blir trodda.
Stieg Larsson hade faktiskt planer på ett projekt för att avslöja förövarförsvararnätverk några år innan han dog. Men även han fick erfara hur kompakt motståndet var.
Vi lever i ett samhälle där övergrepp mot barn inte tas på allvar - i praktiken. Det är därför, och endast därför, som högerextremisterna kan utnyttja frågan.
Subscribe to:
Posts (Atom)