Sara Nilsson om en hysterisk förövarförsvarare

 "Janne Josefsson, som själv byggt sin karriär på att konfrontera och exponera människor, har nu riktat in sig på att kritisera just Dumpen. I debatt efter debatt attackerar han oss och visar stor sympati för de män som begår övergrepp, medan hans sympati för utsatta barn är frånvarande."

Detta är inledningen till ett inlägg av Sara Nilsson i senaste Parabol. Det kan läsas här.

I debattartikeln skriver hon om en debatt som hon hade med Janne Josefsson på  Publicistklubben, .

Ett till citat: "Under varje debatt fokuserar Janne Josefsson på vuxna människors självmord men osynliggör barnens. Suicid är vanligt förekommande både i gruppen förövare och övergreppsutsatta. Förövare som avslöjas löper en kraftigt förhöjd suicidrisk. Detta förringar dock inte det faktum att de behöver avslöjas då flickor som utsätts för sexuella övergrepp i sin tur löper 26 gånger högre risk än icke utsatta att försöka ta sina liv, enligt en studie från KI 2020.3 Dessutom ökar risken att de ska fastna i ett intravenöst missbruk när de växer upp."

Jag kan själv inte låta bli att påpeka att Janne verkar ha en del likheter med en annan journalist, med samma efternamn, men med förnamnet Dan.

Försvaret av Dumpen är en viktig del av kampen mot förövare och förövarförsvarare. Dumpen gör nytta. Medan figurer som Josefsson gör skada. Och han skulle göra ännu större skada, om inte hans hysteri får honom att göra så monumentala självmål.

För kännedom

/Från min huvudblogg 11/8 2023/

Jag kan inte låta bli att länka till detta inlägg på NoBoyToys blogg. 

NBT  har gjort en enorm nytta genom åren. Personer som gör en sådan nytta  utsätts inte så sällan för obehagliga angrepp.

Men hon står inte ensam. Hon har många som uppskattar henne mycket och som ser med avsky på angreppen mot henne.

Men för att förekomma eventuella formallogiska invändningar mot några av formuleringarna i hennes inlägg.

Så vill jag tillägga att den vanligaste metoden att objektivt sett försvara övergrepp mot barn är att gång på gång på gång avfärda anklagelser om övergrepp mot barn som falska. Det finns några få´som ÖPPET försvarar övergrepp mot barn och säger att de är bra för barnen , men för det mesta tar sig försvaret uttryck i ett ständigt, och ettrigt och oftast helt orimligt, förnekande. 

Som sedan ofta kombineras med  elakartade personangrepp på människor som tar barns berättelser om övergrepp på allvar.

PN,  som NBT skriver om,  tillhör denna grupp.

För kännedom

Nu har faktiskt även Tove Lifvendahl, Svenska Dagbladets politiska chefredaktör,  offentligt tagit avstånd från den omdiskuterade friande hovrättsdomen. Hennes ledarartikel kan läsas här. (Än så länge olåst). 

Jag prenumererar på SvD: Att de hamnar rätt i en sådan fråga, gör ju att jag kan fortsätta att göra det, trots den förfärliga nyliberala linje de driver i ekonomiska frågor. 

 

Tove Lifvendahl.  (Foto Jesper Sandström, hämtat från Wikimedia.)

Absurd motivering till friande dom

En av de mest absurda motiveringarna till en friande dom i ett mål som handlar om våldtäkt av barn kan man läsa om här .

Det är i en krönika av Oisin Cantwell i Aftonbladet. Han tillhör inte mina favoriter, men här skriver han mycket bra om den absurda domen.

"Vänster"sekten som försvarat förövare

Det verkar som om Spartacist League (SL) i USA sjunger på sista versen.  Deras "utåtriktade" tidning "Workers Vanguard" (WV) som funnits sedan oktober 1971, har inte kommit ut med ett enda nummer sedan 2020. Däremot har några få (och ovanligt tunna) numer av deras "teoretiska" organ kommit ut, så man behöver kanske inte dricka begravningskaffet i förskott.

Däremot har gruppens av allt att döma mycket auktoritäre ledare, James (Jim) Robertson definitivt dött. Han dog 2019. Han blev hela 90 år gammal. Ont krut förgås inte så lätt, som det sägs i den svenska idiotiska felöversättningen av det det tyska uttrycket "Unkraut vergeht nicht".

Det kan vara elakt sagt, men Robertson har lett en mycket säregen sekt på "vänster"kanten som i alla fall sedan 1978 försvarat sexuella övergrepp mot barn.

Och inte endast implicit ("objektivt sett") utan helt explicit. Vilket jag snart återkommer till.

Men först några andra allmänna fakta om sekten.

Den grundades under första delen av 1960-talet (även om den först senare tog sitt nuvarande namn). Den var en utbrytning från det då trotskistiska partiet Socialist Workers Party, och ansåg dessutom  att de själva, i motsats till det parti de bröt med, var "äkta" trotskister. En åsikt som delades av mycket få förutom de själva.

Jag stötte först på dem  1972, då en medlem av SL besökte bokhandeln Röda Rummet, för att få denna att regelbundet sälja WV.  Jag blev nyfiken och började efter ett tag att läsa den.

Det som slog mig först var att den hade en mycket säregen karaktär. Uppemot hälften av deras artiklar var polemiker med andra vänstergrupper, eller sekter, som ofta till och med var mindre än de själva, 

Polemiker mot dessa, och skvaller om dessa. Om man exempelvis ville få reda på skvaller om den senaste splittringen i "Revolutionary Communist Party"  (RCP)  kunde man i januari 1978 läsa denna artikel - som helt dominerade numret. 

Detta gjorde att många, exempelvis jag själv,  av nyfikenhet  på sektvärlden till och från läste VW trots att vi kraftigt ogillade dess linje. 

Denna var extremt sekteristisk. Jag ska bara ta ett exempel - antikrigsrörelsen i USA. Denna hade gradvis blivit större genom åren och kunde mobilisera miljoner människor i massiva demonstrationer mot kriget i Vietnam. Dess främsta paroll var "Out Now" - kravet att USA omedelbart och villkorslöst skulle lämna Vietnam och Indokina.

Detta uppskattade inte SL. Man drev linjen att antikrigsrörelsen absolut inte fick samarbeta med personer med borgerliga åsikter. Det var förräderi att göra detta. Eftersom USA inte ens hade ett reformistiskt arbetarparti av någon betydelse, och alla politiska strömningar med något större stöd var  borgerliga - ledde detta förstås till att SL ansåg att de enda man borde tillåta delta i en rörelse mot USA:s krig var de själva, och andra små vänstergrupper. 

När representanter för exempelvis det Demokratiska Partiet som var emot USA:s krig i Vietnam var inbjuda att tala på möten och demonstrationer mot Vietnamkriget försökte SL:are i publiken tysta dem genom burop och genom att skrika paroller riktade mot dem.

En tragisk sekt, förvisso. men från och med just 1978 började det visa upp en än mer kuslig sida.

/Vill varna för att jag nedan kommer att länka till artiklar som är obehagliga, och kan verka triggande. Men det är för att i svart på vitt visa vad sekten faktiskt står /

Det första uttrycket för denna var en artikel de publicerade i WV i februari 1978. Den hade rubriken "Stop the puritan witch hunt against Roman Polanski" och försvarade den kände filmregissören,  efter att denne hade anklagats för en våldtäkt mot en 13-årig flicka. WV:s Polanski-artikel, tillsammans med ett senare försvar för dennna i den engelska systertidningen Workers Hammer, har lagts ut nätet av SL Den kan läsas här. 

Detta var bara början. Gradvis, och från och med ca 1991 språngvis, började de fylla sin tidning med förövarförvarande artiklar,  som alltid tog upp övergreppsfrågor från ett förövarperspektiv.

Ett exempel av många återfinns här. 

(De som mot förmodan är intresserade av att studera fler exempel på eländet, kan ju leta på "Workers Vanguard" både på Marxist Internet Archive, och på webbsidan för den internationella organisation av SL-satelliter  som bildades 1974, och som numera heter "International Communist League".)

Om man ska sammanfatta ca 45 år av SL:s förövarförsvar, kan man säga så här.

De hyllar pedofilorganisationen North American Man/Boy Love Association (NAMBLA) , och har försvarat dem i ett mycket stort antal artiklar.

De driver linjen att alla, säger alla, åldersgränser, för sexuellt umgänge ska avskaffas.

De har ofta skrivit om kända personer som anklagats för sexuella övergrepp mot barn - och då alltid för att försvara dem. Förutom Polanski, har de bland annat också försvarat Woody Allen och Michael Jackson.

Det behöver väl inte tilläggas att de också var en av de mest aktiva grupperna i försvaret av Mark Curtis...

De har dessutom tagit upp en hel del kontroversiella fall av anklagelser om "rituella" övergrepp (som McMartin, Wenatchee, Fells Acre) - och jag behöver ju inte säga på vilken sida de ställer sig i dessa kontroverser. 

Det finns en sak som här särskilt måste påpekas. De försvarar ofta de som anklagas för övergrepp på två nivåer, För det första hävdar de att argumenten för att övergreppen skedde inte håller. Men för det andra lägger de till att - även om de har skett övergrepp spelar det ändå ingen roll - eftersom "intergenerationell sex" är helt OK, och ofta till glädje för barnen.

Ett undantag från deras linje att sex med vuxna är bra för barnen  är  rituella och rent sadistiska övergrepp. Där skulle det nog även för SL te sig oförsiktigt att hävda att barnen vill det själva. Så där nöjer de sig med att hävda  att det inte har hänt. 

Spartacist League har haft två större utbrytningar genom åren, "Bolshevik Tendency" 1982, och "Internationalist Group" från 1996. Båda dessa liknar SL politiskt - men ingen av dem har efter splittringarna tagit över SL:s förövarförsvar.

I de  tidigaste  numren av Bolshevik Tendencys tidskrift "1917" (som   finns på" Marxist Internet Archive") får man för övrigt en del anmärkningsvärda skildringar av James Robertsons  tyranniska styre och excentriska ledarstil. 

Men nu är han alltså  död. Och redan året efter hans  död upphörde utgivningen av "Workers Vanguard' . 

Man kan hoppas att sekten nu snabbt självdör. Och att de medlemmar i den som själva inte är eller har hunnit bli förövare kan träda fram och kasta ett ljus över det inre livet i denna egenartade sekt.

Svarte Rudolf - några reflektioner

Under de senaste dagarna har jag tänkt på en sång som en gång var mycket spelad, och kanske också populär. Den heter "Svarte Rudolf" (eller från början hette den "Svarta Rudolf", men gradvis kom den att få ett namn som passade ihop med de regler som finns för hur man i Sverige vanligen böjer adjektiv om substantivet är maskulint).

Jag hörde den redan som barn. Jag tänkte väl inte så mycket på texten, men sången brände sig ändå fast.

Det var från början en dikt, som 1909 skrevs av Erik Axel Karlfeldt 1909, och tonsattes av Robert Norrby samma år. Karlfeldt fick sedemera Nobelpriset  i litteratur 1931.

Det finns många versioner av den - den mest kända är nog Evert Taubes. Själv trodde jag fram till helt nyligen att Evert Taube också hade skrivit den.

Den kan alltså höras i många versioner, här väljer jag att länka till Hootenanny Singers version.

Jag har aldrig tyckt om den. Den är suggestiv, och jag mindes nog melodin från första gången jag hörde den. Men jag har alltid haft en känsla av obehag inför den. 

Melodin tycker jag dock är vacker. Texten ska föreställa att ge en nästan ömsint skildring av den huvudperson, som är fiktiv men som sägs ha haft en verklig motsvarighet.

Det första som kan sägas om den är att Rudolfs praktik - att åka jorden runt och ha sex med så många kvinnor som möjligt på något sätt ses som beundransvärt. Den tendensen är i och för sig inte ovanlig.  Man kan ju bara tänka på hur Casanova och Don Juan brukar beskrivas. 

Men Rudolf skiljer sig från hur dessa förförare brukar beskrivas genom att det första exemplet i dikten/sången inte handlar om hut han förför någon - det handlar om att han köper sex.

Svarte Rudolf, han dansar
Han böjer sin nacke och ler
Han tänker på stormande nätter
I Amsterdams glädjekvarter

Rudolf verkar se detta som ett närmast underbart minne. Redan det gör ju sången problematisk. Men det kommer värre saker. 

Vad sägs om detta?  

Så böjde han krullig hjässa
En afton i negerbyn
Mot trettonårig prinsessa
Med eldsken på ebenholtshyn 

Bortsett från de rasistiska formuleringarna, som ju sorgligt nog var vardagsmat när dikten skrevs,  får vi här som enda gång i texten veta en ålder på någon av de flickor som Rudolf "förförde". Hon var alltså tretton år. 

Men hemma är kanske ändå bäst, och  i sista versen är vi vid ´Ålands jäsande hav". 

Så här lyder dess text:

Den vitröda tösen bävar
Bedårad, förlorad, förledd
Hon ler i den väldiges nävar
Åt allt vad han tog och gav
Hon suckar, och vinden svarar
Från Ålands jäsande hav 

Ler i den väldiges nävar? Hon kan då inte gärna ha varit speciellt mycket över
13. Men däremot under. 

Nja, kanske någon invänder. Bör man verkligen läsa texten på detta bokstavliga sätt? Kanske inte nödvändigtvis, men "tösen" som först  "bävar",  men som sedan hamnar i den "väldiges nävar", säger ändå något om maktförhållanden. Som jag tycker är relevanta. 

Formuleringen att han "gav" något till flickan och att detta fick henne att le, ser ut som en pedofils önskedröm. 

Sensmoralen är att "Svarte Rudolf" verkar skildra en obehaglig man, som inte alls bör vara föremål för den "ömsinta" beundran som finns i denna olustigt förföriska sång.

Nedan kommer texten till hela sången för den som till äventyrs tror att jag citerar orättvist, och inte tar hänsyn till kontexten.

--------------------------------------------------

Svarte Rudolf, han dansar
Han böjer sin nacke och ler
Han tänker på stormande nätter
I Amsterdams glädjekvarter
Han drömmer om flickornas kransar
Och svävande bruna ben
På stranden av blåa slätter
Vid Samoamånens sken
Han drömmer om flickornas kransar
Och svävande bruna ben
På stranden av blåa slätter
Vid Samoamånens sken

Han böjer sin nacke och blundar
I flygande roslagsvals
Så höll han i smäktande lundar
Sin arm kring chilenskans hals
Så böjde han krullig hjässa
En afton i negerbyn
Mot trettonårig prinsessa
Med eldsken på ebenholtshyn
Så böjde han krullig hjässa
En afton i negerbyn
Mot trettonårig prinsessa
Med eldsken på ebenholtshyn

Så dansa de svajiga karlar
På Malagas vinstänkta redd
Den vitröda tösen bävar
Bedårad, förlorad, förledd
Hon ler i den väldiges nävar
Åt allt vad han tog och gav
Hon suckar, och vinden svarar
Från Ålands jäsande hav
Hon ler i den väldiges nävar
Åt allt vad han tog och gav
Hon suckar, och vinden svarar
Från Ålands jäsande hav

 

Erik Axel Karlfeldt

 

En både nödvändig och outhärdlig bok

Jag har just läst ut Monica Dahlström-Lannes bok "Blåmärken får vi alla: hur mycket krävs för att skydda ett barn?" (Carlsson bokförlag, Stockholm 2022).  Det är en viktig och nödvändig bok, men den är samtidigt nästan outhärdlig att läsa. Ta nu inte detta som en uppmaning att inte läsa den. Den bör läsas, just för att den är outhärdlig. 

Den handlar alltså om övergrepp mot barn. Såväl sexuella övergrepp som misshandel.  Och ofta bådadera. Den fokuserar nästan helt på fall där den ena föräldern (nästan alltid mamman, men i några få fall även pappan) försökt skydda sitt barn från övergrepp av den andre föräldern.

Det kan ju verka uppmuntrande, men problemet är att de för det mesta inte lyckas.

Boken visar på fall efter fall där domstolar, polis och socialtjänsten konsekvent ignorerar såväl barnens berättelser, som vad den förälder som vill försvara barnet berättar. Inte nog med det, de ignorerar läkarintyg, fotografisk bevisning, och vad andra anhöriga berättar.

Det här var inget nytt för mig. Men att få ta del av  det ena fallet efter det andra i en bok på 272 sidor skapar efter ett tag en förlamande känsla av hjälplöshet. Men också av ilska. 

Det otäcka är att de som inte vill hjälpa barnen inte alls verkar  okunniga om fallen. De vet tillräckligt mycket för att de ska inse att barnen med all säkerhet utsatts för övergrepp. Men de väljer ändå att inte hjälpa barnen bort från förövaren. I slutändan är det mycket ofta den förälder som försökt skydda barnet (som sagt, nästan alltid mamman) som förlorar vårdnaden. Och den förälder som barnet är rädd för, och berättar om övergrepp från, får ofta i slutändan hela vårdnaden.

Av detta ska man inte dra slutsatsen att de ansvariga för dessa barnfientliga beslut helt saknar empati. Det är bara det att deras empati inte gäller barnet. Utan den förälder som (nästan alltid på mycket goda grunder)  anklagats för övergrepp. Man kan förstås fråga sig varför.

Som sagt, boken bör absolut läsas, men den är svår att ta till sig. Det är att ta del av helt outhärdliga  skräckskildringar. Men det är inte noveller eller romaner. Det är tyvärr verklighet.

En sak till.  Den verklighet som beskrivs är hemsk, men det finns ändå en ljuspunkt i att det ändå i dessa fall finns de som försöker hjälpa barnen. 

Men det finns ju ett stort antal fall, där det inte finns någon som ens försöker. Där det inte finns någon mamma eller mormor eller granne - eller någon alls - som  står på barnets sida. Där det inte finns någon vuxen som berättar för någon annan vuxen vad som händer. 

Och där barnets ensamhet blir total.

Om jurister som förstör barns liv

/Det här är inte ett normalt debattinlägg, utan en känslomässig explosion./

Jag är ju en person som blev lite halvkänd  i andra hälften av 90-talet som en offentlig motståndare till satanism.  Det betyder ju också att jag inte gillar det som förut kallades svart magi, men som numera i Sverige vanligen kallas mörkermagi.

Inte för att jag tror att den fungerar. Om man kunde ha ihjäl folk med magi hade överbefolkning inte varit något problem. Hatade politiker skulle inte ha blivit långlivade. Dödsstatistiken skulle se helt annorlunda ut än den gör.

Någon kan invända  att "vanligt" folk inte behärskar magi - det är något som endast satanistiska mörkermagiker gör. Men om så vore fallet borde väl motståndare till satanism mycket ofta dö en för tidig död. Så verkar inte heller vara fallet.

Nej, jag tror inte att mörkermagi fungerar. Ingenting tyder på det.

Men ibland önskar jag nog att den skulle fungera.

Till exempel när jag läser små notiser om hur mammor som försöker skydda sina barn mot våldsamma pappor straffas med att denne pappa får hela vårdnaden. Och - ännu värre - även döms till ett anmärkningsvärt långt fängelsestraff om hon i desperation försökt gömma barnet..

Nu tänker väl en del att det handlar om förvirrade mammor som inbillar sig saker. Men i alla fall jag vet tillräckligt mycket om visar det sig att det handlar om fall där pappor verkligen skadar sina barn.

Jag kan inte hindra att jag får en impuls att vilja göra voodoo-dockor av de personer i det juridiska systemet som dömer mammor till förlorad vårdnad och fängelsestraff för att de gör vad alla föräldrar förväntas att göra - skydda sina barn.

Det finns inga ursäkter för dem. En del av de pappor  (dock absolut inte alla...) som utgör en fara för sina barn må vara instabila, med psykiska problem som gör att de handlar aggressivt och/eller sexualiserat mot sina egna barn.  De bör inte få ha med barn att göra, men de kanske borde få vård.

Men den ursäkten finns inte för de jurister som känslokallt i fall efter fall avkunnar domar som krossar barn och deras mammor. De är bortom  alla ursäkter.

Om man verkligen kunde stoppa deras verksamhet med hjälp av voodoo eller magi skulle jag nog göra det. Kanske inte genom att döda, men genom att på något annat magiskt  sätt inkapacitera  dem, så att de inte längre  genom sina domslut  kan skada barn.  Men det kan man ju inte.

Att mörkermagi inte fungerar är ju bra. Men i fall som dessa beklagar jag nog att det inte gör det.  Om de jurister och andra dömande som skadar barn, på ett magiskt sätt förhindrades att göra det i fortsättningen skulle nog domarna efter ett tag blivit bättre.

Men de som dömer barn till livslång olycka behöver i vårt samhälle vare sig frukta rättssystemet, eller Gud, eller magi. Eller något. De bara fortsätter att skada. Utan att någon verkar kunna göra något åt det.

"Hon misshandlades - åtalas nu för förtal"

Efter MeToo kom en backlash. Den ena efter den andra av de kvinnor som  vågat berätta vad de varit med om döms nu för förtal.

I detta fall  som Kajsa Ekis Ekman tar upp i Aftonbladet är förtalsdomen ännu ej fälld. Mannen är dessutom redan  dömd för misshandel av kvinnan, men hon åtalas i alla fall. 

Läs texten. Den är viktig.

Ekmans text är  såväl välskriven, som  logisk och  tankeväckande. 

Hon avslutar så här. 

"Just nu debatterar hela Sverige vad som ska göras för att stoppa mäns våld mot kvinnor. Vi har alla en skyldighet att slå larm, säger politiker efter politiker. När jag sitter där i Eskilstuna tingsrätt känns de orden mycket långt borta."

Mina egna slutsatser  är dessa.  

1. Kvinnan bör självfallet frias 

2. Att vi lever i ett patriarkat avspeglas förvisso i vårt rättsväsende.         

3.. Lagarna om förtal bör skrivas om, så att endast bevisat lögnaktiga anklagelser kan åtalas.

4.  Jag stödjer helt de som startat en fond för att betala böterna för de kvinnor som -  i den typen av fall  - döms för förtal. 

Jag ser  i detta fall inte ens någon anledning att argumentera. Endast ett rättssystem som i praktiken står på förövarnas sida kan döma kvinnor  på sådana grunder.

Backlashen mot MeToo

I OfI Offensiv finns en informativ artikel om den nuvarande backslashen i Sverige, efter MeToo. Den rekommenderas.

Jag kände ju till domen mot Cissi Wallin och fällandet av programmet om Josefin Nilsson. Men däremot inte att radioprogrammen om Hästgården fällts.

Och som resultat av Granskningsnämndens beslut har Sveriges Radio sedan tagit bort programmen om Hästgården.

Dessa händelser bildar tillsammans ett oroväckande mönster.

Väl att notera är att när SVT 1994 hade en "dokumentär" som tog heder och ära av de tjejer som anmält ridläraren blev den aldrig fälld för att bryta mot någon personlig integritet. Men när Sveriges Radio mer än 20 år senare går emot den tidigare "dokumentären" i SVT och ställer sig på flickornas sida och avslöjar hur falsk den tidigare förnekande dokumentären var, då fälls den för att ha kränkt ridlärarens personliga integritet.

Mycket upprörande, men inte alls förvånande..

Sensmoral - för den som inte redan visste det.. Förövare HAR en mycket stor makt i vårt samhälle... 
....................................................................................
TILLÄGG
Se även Kajsa Ekis Ekmans debattartikel  Domen mot Wallin är riktad mot hela MeToo.

Och vad sysslar bing.com med?

Mycket kortfattat. Någon gång i slutat av 2018 började sökprogrammet bing.com när man sökte på mitt namn placera för länge  sedan glömda lögnaktiga och hatiska skvallertrådar, från Flashback (och annorstädes), och andra gamla utfall,  nästan allra högst på sin lista. Ibland allra högst. Medan min blogg i realtid inte längre syntes.   Något motsvarande skedde inte alls med Google.

Under en lång tid fanns alltså inte ens min huvudblogg representerad i realtid, utan av udda (och ofta ogenomtänkta) inlägg som kunde vara tio år gamla. Dessa flyttades sedan upp och ned. och om jag någon gång på just dessa inlägg kommenterade att Bing högst upp länkade till  något tio år gammalt togs dessa genast bort från  bing - och ersattes med något annat.

Det här kan inte varit  resultatet av mätningar av besöksfrekvenser. Det ser ut som en indexering gjord av en person som dels känner till en mycket stor del av de artiklar som skrivits av, och om mig, under de senaste årtiondena, utan och innan  dels inte vill mig speciellt väl.... Jag känner endast till en sådan person, men det KAN ju finnas flera...

Sedan dess har det modifierats lite - min huvudblogg i realtid blev sent omsider etta igen - men  med vissa modifieringar har denna underliga ordning till stor del levt kvar (även om det varierat en del). .

Det skulle var intressant att få reda till bakgrunden till detta märkliga fenomen.  Men sannolikheten   är nog stor att jag aldrig får det. 

Max Scharnberg om 11 september 2001

Det bör kanske noteras att den närmast outtröttlige Max Scharnberg har hittat en ny oskyldigt anklagad att försvara.

I ett inlägg på sin öppna Facebooksida. argumenterar han, i en polemik mot en viss Evelina Larsson, för att Usama bin Ladin var oskyldig till 11 september-attacken, och hänvisar till några av de vanligaste argumenten från de konspirationsteoretiker som förnekar att Usama och al Qaida hade något att göra med saken, och att attacken genomfördes av USA:s regering:

"- Som om hon var anställd vid reklamavdelningen framhåller hon Wikipedia som maximalt tillförlitligt. Däremot betecknar hon YouTube som tvivelaktig. Ett skäl kan vara att YouTube bringar bildbevis för att flera flygplan har flugit in i en skyskrapa utan att skrapan vältade och södersmulades. Berömda professorer i juridik har uttalat att påstående att Usama bin Ladin låg bakom WORLD TRADE CENTER attentatet aldrig skulle hålla i en amerikansk domstol. Naturvetare har påpekat att flygbensin aldrig kan få upp temperaturen ens till 1000 grader Celsius, medan stål inte smälter förrän omkring 1400 grader. Ifall flygbensin kunde förstöra stålskelettet i skyskraporna, så är detta det största mirakel sedan Jesu Christi Uppståndelse.

- Men numera har det fastslagits ex cathedra och enligt samstämmighetsprincipen, att Usama bin Ladin var boven. Och de som har annan uppfattning inte bör tas på allvar. De har en sjuklig böjelse för konspirationsteorier.""

Det är faktiskt lite förvånande, även om Scharnberg ju tidigare bland annat drivit  konspirationsteorin att terapeuterna styr det svenska domstolsväsendet och att de har sett till att 80 procent av de som är dömda för incest är oskyldiga, så att de ska få nöjet att bedriva terapi med oskyldigt dömda i fängelserna.

Men att han även skulle anamma den typen av 11 september-teorier hade jag nog ändå inte riktigt väntat mig.

Ingrid Carlqvist har sett ljuset

En man vid namn Claes Hedberg har presenterat en "teori" om Palmemordet, som i princip går ut på att Palme inte blev mördad,utan gömdes på hemlig ort i Frankrike för att dölja att han hade AIDS.

Den "teorin" skulle normalt sett inte intressera mig det minsta.  Om det inte vore för en sak.

En av de personer som jag ägnat en hel del tid åt att kritisera, nämligen Ingrid Carlqvist (IC), har deklarerat att hon uppskattar både teorin, och boken som den presenteras i.. Hon tycker att den får henne att se Palmemordet i ett helt nytt ljus.

Av princip ogillar jag att länka till IC, men det är lätt att hitta hennes synpunkter, som hon skrivit ner på sin blogg, i ett inlägg som hon också länkat till på ex.vis sin Facebook-sida.

Jag stötte först på IC 2009, då hon i sin nystartade blogg bland annat lade ut texten att de som anser att det finns organiserade nätverk som begår övergrepp mot barn lider av alldeles ovanligt fnoskiga  konspirationsteorier.  Liksom de som anser att det finns nätverk som mörkar övergrepp mot barn.

Detta skulle man förstås, lite naivt, kunna tolka som att IC principiellt ogillar allt som kan ses som "konspirationsteorier".

Så är inte fallet. Det här är väl endast det senaste – och kanske mest bisarra - exemplet  på att hon ofta entusiastiskt omfamnar en hel del sådana. Det är bara vissa "konspirationsteorier" som hon ogillar. Andra älskar hon.

För att visa karaktären av den teori som nu får IC att se Palmemordet i en sorts förklarat ljus tar jag mig friheten att citera en sammanfattning av denna, gjord av pseudonymen "Udda boktips":

"Olof och Lisbet Palme lämnar biografen Grand och promenerar hemåt längs Sveavägen. Utanför Skandia-huset (svenska Stay Behinds-högkvarter) byter de äkta Olof och Lisbet Palme plats med Olof Palme kopia 1 och Lisbet Palme kopia 1. Vid Dekorima står en "mördare" beredd och avlossar en startpistol mot Olof Palme kopia 1 som faller ihop på marken. Lisbet Palme kopia 1 spelar chockad och hindrar samtidigt omkringstående från att upptäcka att Olof Palme kopia 1 faktiskt lever.

"Mördaren" springer uppför Tunnelgatan. Hans Holmér med chaufför rullar sakta förbi "mordplatsen" för att se att allt fungerat.Samtidigt anländer ambulans 912 med Olof Palme kopia 2 och Lisbet Palme kopia 2 till Sabbatsbergs sjukhus. De äkta Olof och Lisbet Palme förs genom Skandia-huset till en väntande bil med mörka rutor och åker med den för att hämta upp ambassadör Carl Lidbom. Strax därefter lämnar den äkta Lisbet Palme bilen och hämtas upp av en polisbil.

Nu anländer ambulans 951 till "mordplatsen" och hämtar upp Olof Palme kopia 1 och Lisbet Palme kopia 1 och dessa försvinner ur historien. På Sabbatsberg byts nu Lisbet Palme kopia 2 ut mot den äkta Lisbet Palme samtidigt som Olof Palme kopia 2 byts ut mot Olof Palme kopia 3, en redan avliden person. Lisbet Palme kopia 2 lämnar sjukhuset och hämtas senare upp av Hans Holmér som skjutsar henne till Sundbyberg. Den äkta Olof Palme och Carl Lidbom skjutsas till Borlänge där de hämtas med ett franskt regeringsplan och flygs till Frankrike."

Jag tror nog inte att jag här behöver tillägga något mer.

  

Olof Palme talar vid kårhusockupationen 1968.

När media grät över Michael Jackson - i flera veckor

Nu går det att se dokumentären om Michael Jackson och sexuella  övergrepp mot barn på SVT Play. Del ett kan ses här och del två här. (Jag har ännu inte sett den).

Det är bra.

Annars minns jag mycket väl den dag media rapporterade om Michael Jacksons död. Jag satt på en långfärdsbuss och när vi gick ut för att handla i en kiosk såg jag tidningarnas världskrigsrubriker.

Det var den 26 juni 2009 och när jag kom hem på kvällen skrev jag ett blogginlägg om saken. Jag saxar från detta här:

----------------------------------------------------------------------------------
"Aftonbladet hade 10 sidor om dödsfallet. Där fick vi bland annat i en tvåsidig rubrik reda på att Jackson var 'den störste'. Det hela preciserades i artikeln: 'Han var störst Ett monument'.

Expressen var lite mer blygsam. De hade endast 8 sidor. Och en av deras rubriker var den mer modesta 'En av de största'.

Nu är det dock meningen att vi bör sörja mannen som förbjöd sina barn att vara ute utan mask, och som klarade sig från anklagelser om sexualbrott not barn genom att muta en familj med över 20 miljoner.

Till och med Mona Sahlin sörjer på Newsmill. Och i Expressen på sidorna 10-11 skriker världskrigsrubrikerna ut: 'SÖRJS AV EN VÄRLD'.

Jag bor, så vitt jag fattar, också i denna värld. Jag vill stillsamt påpeka att jag inte sörjer en popstjärna som genom sitt handlande uppenbarligen bidragit till att övergrepp mot barn i vissa kretsar blivit normaliserat och nästan ses som 'poppigt'".

Men det blev värre. Dag efter dag fortsatte media att sörja, så vitt jag fattade men än de någonsin sörjt något dödsfall någonsin tidigare.

Den 7 juli samma år skrev jag så här på bloggen:

"På förstasidorna fortsätter kvällstidningarna idag att skrika (eller gråta) ut världskrigsrubriker om Michael Jacksons död. En och en halv vecka efter hans död. Så här har det varit dag efter dag efter att han dog. Varför?

Det här är den mest intensiva mediehysterin runt ett (naturligt) dödsfall jag sett i hela mitt liv.

Så här har det aldrig varit tidigare. Inte ens när John Lennon dog (trots att det dödsfallet inte var naturligt, utan ett mord). Inte när Elvis Presley dog. Inte heller när Jimi Hendrix dog. Inte när Marylin Monroe dog, eller Greta Garbo.

Winston Churchill ansågs heller inte värd en sådan mediebevakning vid sin död. Inte heller Brezjnev, Mao, eller Charles de Gaulle.

Nu är det tydligen meningen att vi ska sörja Michael Jackson mer än vi sörjt någon annan i världshistorien efter Jesus."

Nej, det var inte fel att skriva om Jacksons död, och att fansen sörjde honom. Men i de närmast bisarra sorg-orgierna undvek man nästan helt  konsekvent att nämna de mer problematiska sidorna hos den döde artisten. Trots att dessa var allmänt kända. Inget fick störa sorgen.

Idag tas dessa upp. Det är som sagt bra.

Michael Jackson  gjorde alltså musik som tilltalade många. Det var förvisso helt riktigt att skriva om detta när han dog.

Men att allt annat då glömdes i medias kollektiva gråtande var ändå lite märkligt.

Att vinna striden men förlora kriget

/Det här är ett kort inlägg som jag ursprungligen skrev för ett slutet forum. Därför är en del saker underförstådda. Det handlar alltså om den debatt som förts sedan 80-talet om övergrepp mot barn. Där det funnits olika, grupper som på olika sätt förnekat dessa, och som drivit kampanjer mot bortträngda minnen, för  PAS, och genom dessa och andra metoder försökt undergräva trovärdigheten hos både barn och vuxna som berättat om övergrepp i barndomen.  Det är - som synes - en pessimistisk text. Frågan är förstås om det kan komma en ny öppning. Och om den i så fall kommer inom en någorlunda rimlig tid.../

Problemet är att vi har vunnit striden men förlorat kriget. Alla den där första generationens förövarförsvarare (Öhrström, Scharnberg, Hesslow, Pelle Svensson, Hellblom-Sjögren, Carlqvist etc etc.) är krossade, mer eller mindre. De var dilettanter, bisarra excentriker och var lätta att diskreditera.

Men bakom dom fanns andra - en del med kända namn som  Dan Josefsson, Evin Rubar, etc - men framförallt ansiktslösa personer som bakom kulisserna ändrat inom juridiken och juristutbildningen, psykiatrin och psykiatriutbildningen. psykologin och psykologutbildningen.

Resultatet är*  fler och fler PAS-domar, att psykodynamisk terapi ersatts med KBT, att övergreppsrelaterade diagnoser som PTSD eller dissociativ personlighetsstörning nästan aldrig används  och ersätts till leda med psykos, bipolaritet och framförallt neuropsykiatriska  diagnoser

Och bortträngda minnen är ett fult ord, som till och med fördöms på ledarsidor i de största tidningarna.

Scharnberg och de andra är sura för att de inte får vara med och dela på äran. De mer slipade personer som styr utvecklingen vill nästan aldrig ta i dessa med tång, för om de gjorde det skulle alla kunna se hur agendan bakom ser ut.

Men segrat har dom. I stort sett.
-------
* "Resultatet är bland annat" borde det nog ha stått, Anm. 4/5

Nattsvart

Mitt under MeToo-kampanen får en av de personer som hävdar att vuxna och barn som berättar om övergrepp i barndomen alltid måste ha falska minnen om de inte mints allt hela tiden, Stora Journalistpriset.

Jag syftar förstås på Dan Josefsson, en man var agenda av döma av hans egna uttalanden och skriverier. ter sig nattsvart obehaglig bortom alla gränser. Och detta alldeles oavsett vad som hände i fallen Quick och Kevin.

Nu närmar vi oss pudelns kärna

MeToo-kampanjen har nu nått rättsväsendet.  Nära 6000 kvinnor har skrivit på ett upprop om övergrepp och förövarförsvar inom rättsväsendet. Det har publicerats i Svrnska Dagbladet.

Något att fundera över. Många gånger när man läser om en underlig friande dom i ett sexualbrottsmål  kanske man kan tänka tanken att det skulle kunna finnas ett samband mellan den förövarattityd som beskrivs här och den friande domen...

För många av oss är ju detta inget nytt. Om sådana attityder skrev jag bland annat på denna blogg i oktober 2007.

Men nu har det alltså nått ut till mycket större grupper. Det är riktigt lovande.

F.d. VoF-ordförande dömd för sexuellt ofredande av barn

Om detta kan man läsa mer här.

Jag länkar inte till uppgifter om hans namn, men det är inte svårt att ta reda på om man letar lite.

Frågan är förstås, varför tar jag upp det alls? Har det någon relevans? Jag skulle inte länka till den typen av uppgifter om det hade handlat om exempelvis en f.d. ordförande i en filatelistförening eller i en lokalavdelning av Svenska Turistföreningen.

Men i det här fallet anser jag att det är relevant. Anledningen till det är att Vetenskap och Folkbildning (VoF) är en av de föreningar i Sverige som hårdast gått ut och drivit rena kampanjer mot de som har varit beredda att lyssna på de människor som får upp återkallade minnen av sexuella övergrepp i barndomen. Därför anser jag att uppgiften har ett allmänintresse.

I en debatt på just VoF:s forum 2007 angreps jag för att jag hade skrivit att det kan finnas rena förövarintressen bakom en hel del av det i vårt samhälle så kategoriska förnekandes av återkallade minnen av övergrepp mot barn. Men det står jag fast vid även idag. Och tycker alltså därför att publicering av den har typen av uppgifter i sig är högst relevanta.

På denna blogg har jag för övrigt tidigare tagit upp VoF:s agerande i debatten om minnen av övergrepp mot barn på flera ställen - ex.vis här.

Patrik Sjöberg...

... har hamnat i en debatt, pga att den märklige figuren Alex Schulman fått någon form av utbrott där han fokuserat på bifrågor snarare än på huvudfrågor.

Sjöberg kommenterade detta i Aftonbladet.

I hans inlägg talas träffande om att Schulman avspeglar "en kultur vi har i Sverige" "där vi oroar oss för förövare och vuxna i stället för att reflexmässigt sätta barnen i första rummet" .

I motsats till detta beskriver Sjöberg kort och kärnfullt sin egen inställning med dessa ord: "Jag skriver för barnen."

Om fler människor resonerade som Patrik Sjöberg gör här, skulle förstås Sverige, och världen, vara en tryggare plats att leva i för barn...

Förövarförsvararpsykologi

På sajten Nyhetsverket kan vi se ett märkligt fenomen. Den senaste månaden har  hundratals kommentarer dykt upp under olika poster, som har en del saker gemensamt.

För det första är så vitt jag kan se alla dessa, kommentarer till artiklar av (framförallt) Patrik Nyberg, och Max Scharnberg. Artiklar som på olika sätt handlar om att anklagelser om övergrepp mot barn är falska.

För det andra ansluter sig kommentarerna till de åsikter som framföra i artiklarna. För det tredje består oftast kommentarerna av endast två eller tre rader, och är skrivna på mycket torftig svenska. För det fjärde vimlar de av personangrepp, bland  annat mot mig. För det femte är de uppenbarligen skrivna av personer som inte vet något om de ämnen de skriver om.

Den här typen av kommentarer förekommer ju på Nyhetsverket (och annorstädes på nätet) till och från då och då, men nu kommer de i tonvis i parti och minut. Den enda ledtråd som man kanske kan få till varför de kommer i en sådan drös just nu är ett envist rykte som man kan finna just bland dessa kommentarer, om att det ska komma en ny bok av Max Scharnberg om Södertäljefallet. Vare sig det är sant eller inte, har det lett till en sällsynt våg av delirium hos dennes märkliga fan club.

Nu är Max Scharnberg en excentrisk "forskare" - och en av de mest avslöjade förövarförsvararna i Sverige. Läs gärna mer om honom här.

Men han har alltså runt sig en underlig svans av på gränsen till illitterata personer (vars antal i och för sig förmodligen endast obetydligt överskrider siffran ett, även om de vill att man ska tro att de är fem hundra) som själva knappast kan skriva en enda grammatiskt korrekt mening - hur mycket de än anstränger sig, De älskar personangrepp, de är nästan alltid anonyma (även om de ibland använder sig av olika nick), och framförallt beundrar de Max Scharnberg. Beundrar honom gränslöst.

Och Scharnberg, som inte är den sanningsälskande forskare som han gärna framställer sig som, utan en ovanligt pinsam charlatan *,  tar aldrig avstånd från sin lynchmobbande svans. Vilket ju säger en del om vilken typ av "forskare" han är.

Scharnberg själv har skrivit svårtillgängliga böcker på engelska, som kombinerat en nästan absurt snårig "akademisk" prosa med halsbrytande ologiska konstruktioner och rena lögner. Hans anhängare på nätet kan förmodligen inte läsa en enda sida i dessa, men de är övertygade om att Scharnberg är ett geni.

Det är klart, han har ett system av pseudoteorier som ger stöd åt den ena anklagade förövaren efter den andre. Och det är precis vad hans semi-litterata svans vill ha. De förstår inte ett ord i hans böcker, men de vet en sak. Han säger att män som anklagas för övergrepp mot barn är oskyldiga. Därför älskar de honom, fast de inte förstår ett skvatt av hans slingriga pseudoargument.

Det är så att säga förövarförsvararnas a-lag som är i aktion här. Just mobben på Nyhetsverket kan kanske vara tio, men jag misstänker att siffran ligger närmare ett än tio. Kanske närmare ett än fem. Och jag misstänker dessutom att jag vet vilka som skriver de flesta.

Men jag noterar att någon som verkar göra anspråk på att vara "Michael", en instabil person som en gång brukade skriva pratiga kommentarer på min blogg, nu har anslutit sig till lägret. När han skrev på min blogg sade han sig tro på att bortträngning existerar. Nu verkar även han ha anslutit sig till Scharnbegs fan club.

Slutligen. Det är väl dumt att skriva detta inlägg. Man ska ju inte reta upp lynchmobbar, inte ens de på nätet. Men jag kunde inte låta bli.
-----------------------------------------------------------
*Som 2009 gav ut en bok som på omslaget felaktigt gjorde anspråk på att vara en del av Uppsala Universitets skriftserie, vilket ledde till att Uppsala universitet tvingades ta avstånd från alstret, och sedan makulera de exemplar de fick tag på!
--------------------------------------------------------
PS 20/6. För tillfället verkar det ha lugnat ner sig. Helt uppenbara förövarförsvararkommentarer läggs för närvarande inte längre ut, och har ersatts med betydligt färre kommentarer, som istället består av antydningar, som är obegripliga för de som inte är väldigt insatta i olika personintriger och rättsfall....