Pages

Saturday, May 20, 2017

Kevinfallet visar inte att barn är lättpåverkade

Det finns två olika versioner av Kevinfallet. Dels den "gamla", att två barn begick ett mord på ett tredje, och sedan erkände det i polisförhör.

Dels den nya, som framförallt förts fram av Dan Josefsson. Den går i princip ut på att de två barn som anklagades för mordet, tvingades genomgå långa, tortyrliknande förhör för att fås att bekänna något de inte hade gjort.

Men trots denna enorma press erkände de aldrig.

Nu används detta fall av de som hävdar att barn gärna berättar om att de utsatts för övergrepp om de får lite ledande frågor. Det är helt obegripligt.

Dessa personer ansluter sig alltså till den version som Josefsson ger i sina program. De inser inte att denna inte på något sätt stöder deras tes.

Den visar inte alls på att barn är lättpåverkade. Snarare visar den att barn är oerhört svårpåverkade. Att de trots en oerhörd press inte ger med sig.

Den "gamla" versionen stöder inte heller tesen om hur lättpåverkade barn är, så varför använder sig personer som driver den tesen av Kevinfallet?

Det påminner lite om hur anhängare av att det är lätt att få upp falska minnen använder sig av Quick/Bergwall-fallet, utifrån Dan Josefssons beskrivning. Med ett åtminstone implicit stöd från Josefsson själv.

Men dennes beskrivning gav ju snarare en bild av en hur en person utsätts för en enorm påverkan att ”minnas” utan att få ett enda falskt minne.För Bergwall säger ju att han ljög hela tiden, och mycket väl visste att han ljög.

Så de som vill ifrågasätta barns trovärdighet, liksom de som påstår att vuxna lätt får falska minnen av övergrepp, använder sig här av två scenarior som om något i så fall faktiskt visar på motsatsen.

Man kan ju fråga sig varför.

Friday, May 19, 2017

Kevinfallet och den komplexa verkligheten

Det är helt uppenbart att många av de förhör som barnen utsattes för i Kevinfallet var förfärliga. Det är tveklöst så. Det är naturligtvis viktigt att avslöja detta.

Men detta innebär inte att det inte finns agendor av det mer olustiga slaget hos de som först tagit upp, och hos många som driver, frågan. Observera - jag skriver "många", inte "alla".

Om man ser vilka som mest entusiastiskt hyllar Dan Josefsson idag kan man finna många som i åratal drivit kampanjer för att man inte ska tro på barn och/eller vuxna överlevare när de berättar om övergrepp.

Och, ja, Josefsson är själv en av dem.

Och redan nu kommer kommentarer i de stora media som otillbörligt generaliserar utifrån Kevinfallet.

Se bara på denna, från psykologen Julia Korkman, på SVT:s webbsida.  ´

"Problemet är att små barn är mycket fantasifulla, om man utsätter dem för ledande förhör och ber dem spekulera kan de hitta på saker.

– Det finns många dokumenterade fall i historien där barn har hittat på alldeles fruktansvärda saker, om sexuella övergrepp, mord, satanistiska ritualer."


Hennes kommentarer i sin helhet kan läsas här.

Nu är det ju så att i de fall som det här handlar om har det nästan aldrig bevisats att barn har "hittat på" något. Det handlar nästan alltid om kontroversiella fall, där somliga anser att barnen just hittat på, medan andra på ofta mycket goda grunder anser att det finns mycket som talar för barnens berättelser.

Men det hindrar inte Korkman att kategoriskt låta som att det handlar om mängder av solklara fall.

Jag är inte alls förvånad. Det är så det brukar låta,

Och en lång tid efter Kevinprogrammen kommer vi med all säkerhet att få höra den typen av självsäkra utsagor - ännu oftare...

Thursday, May 18, 2017

Lisinski, Josefsson och Kevinfallet

/Från min huvudblogg 10/5 2017/
---------------------------------------------------
PS 22/ 6. Får plötsligt syn på en twitterkommentar som länkar till detta inlägg och tillägger: "Såhär blir det när bortträngda minnen-rörelsen försvarar rättsröta". Det gör jag ju inte alls, vilket alla kan se som även läst mina andra inlägg om frågan. Jag endast påpekar att de som hårdast drivit fallet även har andra, bakomliggande, mindre roliga, motiv./
---------------------------------------------------
Både Dan Josefssons och DN:s reportage om Kevin-fallet har fått stor uppmärksamhet. En del naiva själar verkar uppriktigt tro att dessa huvudsakligen har tillkommit i en genuin önskan att värna om barns rättssäkerhet

Men det ligger troligen en hel del annat bakom. En av de som var inkopplade på DN:s reportage var en viss Stefan Lisinski, som under åratal drivit linjen att barn ljuger om att de utsatts för övergrepp. Speciellt om de får minsta antydan till "ledande frågor". Denna linje har han drivit framgångsrikt. Och har de senaste åren dominerat DN:s bevakning av frågor om övergrepp mot barn.

Och vad gäller SVT:s program har det alltså gjorts av Dan Josefsson, som alltsedan sin ”dokumentär” om Quick-fallet ettrigt har drivit linjen, att inte endast återkallade minnen av egna mord utan även återkallade minnen av övergrepp i barndomen alltid är falska och att - följaktligen - alla som säger sig ha fått upp sådan minnen antingen ljuger eller har falska minnen.

Alltså. De program och artiklar som vi har kunnat ta del av om Kevin-fallet i SVT och DN kan ytligt sett te sig som ett enkelt och ärligt försvar av barns rättssäkerhet. Det låter sympatiskt, förvisso.

Men om man ser lite på de som drivit frågan, och på logiken i hur de lägger upp saker nu, är det en sak vi kan vara säkra på. Precis som Quick-fallet efter ett tag framförallt kom att användas som ett slagträ mot de som fått upp bortträngda minnen från barndomen, kommer barns påstått falska erkännanden av mord att användas mot barn som berättar om våld och övergrepp de utsatts för själv.

Och detta alldeles oavsett vad som egentligen hände i dessa båda fall.

Det är nog inte framförallt så att DN och Josefsson plötsligt börjat ömma för just barnen i Kevinfallet. De och deras anhängare kommer efter ett tag att använda fallet för att slå mot barn som skräckslaget berättar om helt andra saker.

Var så säker på det.

PS. Utan att ta ställning i sakfrågan vill jag ändå länka till Göran Lambertz kommentar på sin blogg. Han ställer frågor som man i alla fall kan fundera på.
-------------------------------------------------------------------------
TILLÄGG 18/5.
Och redan nu - en av de som uppskattar Josefsson, psykologen Julia Korkman, generaliserar på SVT på detta sätt utifrån programmet.

"Problemet är att små barn är mycket fantasifulla, om man utsätter dem för ledande förhör och ber dem spekulera kan de hitta på saker.

– Det finns många dokumenterade fall i historien där barn har hittat på alldeles fruktansvärda saker, om sexuella övergrepp, mord, satanistiska ritualer."


Blir någon förvånad?
 ---------------
TILLÄGG 2
Monica Antonsson, som jag länkade till ovan, har förståeligt nog invändningar mot att kallas "naiv", och verkar tro att jag anser att programmen inte borde ha gjorts. Det anser jag nu inte alls, jag tycker bara att hon i sina entusiastiska kommentarer borde ha ha tänkt lite på den (inte alltför) dolda agenda som faktiskt finns hos de som gjort reportagen.

Hennes kritik mot mig kan läsas här.

Wednesday, May 10, 2017

Spegeln - unik motvikt och debattorgan

Publicerad i Spegeln 4/2001


Om någon frågade mig om det bästa sättet att få en bra överblick över debatten om sexuella övergrepp mot barn under nittiotalet, skulle jag rekommendera honom/henne att gå igenom årgångarna av Spegeln.

Spegeln är en unik tidning - den avspeglar inte endast överlevares erfarenheter (vilket den också gör, på ett väldigt fint sätt) utan den har också deltagit i den allmänna debatten om övergrepp - på överlevarnas sida.

Spegeln är inte en strömlinjeformad tidning, där man måste akta sig för vad man skriver. Om man bortser från några språkliga korrigeringar har, så vitt jag kan minnas, inget jag skrivit censurerats. Det är en levande tidning som låter olika uppfattningar komma till tals utifrån grundlinjen att stå på överlevarnas sida. Till och med personer från "motståndarlägret" i debatten om övergrepp har fått ocensurerade fått komma till tals (Lena Hellblom Sjögren i nummer 1/94 och Hans Klette i nummer 2/2000)

När jag först fick kontakt med Spegeln på våren 1993 hade debatten om sexuella övergrepp inte kommit igång på allvar. Backlashen hade ännu inte riktigt samlat sig för att försöka underminera tilltron till de rapporter som kommit regelbundet sedan ett årtionde tillbaka. Men redan 1992 hade False Memory Syndrome Foundation bildats i USA och sommaren 1993 presenterades den i svensk media i positivt hållna artiklar. Men då hade redan denna strömning skärskådats i kritiska artiklar i Spegeln, nummer 4/92.

I de stora media var artiklarna mindre kritiska. Först på plan var kanske DN:s Merete Mazarella som den 22/6-93 hyllade denna organisation. Spegeln kommenterade för övrigt hennes inlägg i nummer 3/93. Under de följande åren skulle debattörer som Max Scharnberg, Lilian Öhrström, Lennart Hane, Pelle Svensson, Astrid Holgerson och många andra upprepa FMSF:s budskap: återkallade minnen av sexuella övergrepp är vanligtvis, eller för vissa av debattörerna alltid, falska.

Under dessa dystra år mellan 1993 och 1996 var detta den uppfattning som dominerade media. Några få röster gick envist och konsekvent mot denna uppfattning. Den mest konsekventa var Spegeln. I vart och vartannat nummer skärskådade Spegeln backlashförfattarnas argument. Den skoningslösa genomgången av svenska vittnespsykologers agerande i nummer 1/94 kan rekommenderas!

Avslöjar pedofila nätverk

Men dessutom gjorde Spegeln något den var i stort sett ensam om i Sverige. Den började visa på de kopplingar som fanns mellan förnekarsidan och olika pedofila nätverk. Spegeln var först i Sverige med att avslöja kopplingen mellan Ralph Underwager i False Memory Syndrome Foundations styrelse och den holländska pedofiltidningen Paidika. (Spegeln nr 1/95).

Spegeln belyste också Pelle Svenssons hyllningar till Hans Scheikes sexsekt, (nr 3/95) och hur Max Scharnberg, Astrid Holgerson, Siv Westerberg och Lilian Öhrström medverkat i pedofilförsvararen Underwagers tidning, även efter att denne avslöjats som pedolfilförsvarare. (nr 1/00). Andra intressanta kopplingar behandlades i några artiklar i nummer 1/98.

Vetenskapliga belägg för existensen av bortträngda minne har presenterats i många nummer och ihåligheten i teorin om "inplanterade" minnen har demonstrerats (exempelvis i nr 2/96, 3/96, 2/97 och 1/98).

När Lilian Öhrströms bok Sex lögner och terapi kom ut hyllades den i stora delar av svensk media. Så ej i Spegeln. Två kritiska anmälningar av Öhrströms bok presenterades, av Anna-Karin Granberg och Karin Lindeqvist i nummer 2/96 och av undertecknad i nummer 3/96.

Spegeln inte tystad

En fråga där backlashen lyckades bättre med att tysta debatten än på andra områden var minnen av rituella övergrepp. Den lyckades aldrig tysta Spegeln.

Med början i nummer 1/94, som bland annat innehöll en intervju med Eva Lundgren i ämnet, har Spegeln behandlat ämnet rituella övergrepp mot barn. Framförallt har det varit artiklar av undertecknad och artiklar av pseudonymen Fredrika, men även andra har skrivit om ämnet i Spegeln.

Spegeln har som enda tidning i Sverige recenserat viktiga böcker som Valerie Sinasons Treating Survivors of Satanist Abuse (nr 2/95), Chrystine Oksanas Safe Passage to Healing, (2/96) och överlevarantologin Breaking Ritual Silence (2/99). Flera artiklar har gått igenom kända internationella fall och visat att det funnits både teknisk och annan bevisning (se exempelvis om Oude Pekele i 4/97, om McMartin i 2/00 och om Nottingham i 3/00).

Förtjänar större publik

För min personliga del vill jag säga att det alltid har varit mycket lätt att samarbeta med Spegelns redaktion. De har alltid haft en positiv inställning och samarbetet har alltid fungerat bra. Det är lite paradoxalt, då SCI /numera RSCI/ av somliga kritiker anklagades för att vara mansfientlig. Denna mansfientlighet har åtminstone jag aldrig märkt någonting av.

Spegeln förtjänar en större publik än den har. Att den är illa omtyckt i backlashlägret visades när Knut Ahnlund i SvD hösten 97 gick till vildsint angrepp mot tidningen och krävde att Socialstyrelsen skulle dra in anslagen till Stödcentrum för att få tyst på Spegeln. Men den har överlevt.

Spegeln har hela tiden prioriterats. Vilka nedskärningar som föreningen än tvingats till har de aldrig fått slå ut Spegeln. För mig, som inte kan bli medlem i Rsci men som ser Spegeln som en tidning jag i högsta grad är delaktig i, är denna prioritering glädjande.

Att Spegeln nu ska läggas på nätet är bra. Då kommer fler människor att kunna ta del av en motvikt mot backlashen, nedtystandet och desinfomationen.

Spegeln har funnits i snart 20 år. Låt oss hoppas att den kommer att överleva inte endast 20 år till, utan så länge den behövs. Å andra sidan - låt oss hoppas att det kommer en dag då vare sig den eller stödorganisationer mot sexuella övergrepp kommer att behövas.....

Erik Rodenborg