Är det någon som minns Dan Josefsson?

Jag gör det, tyvärr. Han är den person som jag skrivit mest inlägg någonsin om. De kan faktiskt läsas här. En lista på hela 43 inlägg....(Och med detta blir det 44).

Jag hamnade nyligen i en dispyt ned någon som ansåg att jag varit alltför negativt inställd till DJ. Den anser inte jag. 

Om han hade lyckats hela vägen med sin kampanj mot existensen av bortträngda minnen hade alla de (och de är många, oerhört många) som trängt bort traumatiserande övergrepp inte blivit trodda av någon. Det skulle lett till mänskliga tragedier i en ofattbar skala.

Jag misstänker dessutom att Josefsson var helt medveten om detta.

Dessbättre lyckades han inte. Det är inte hans synsätt som blev det helt dominerande, som han hade hoppats. Om man ex.vis nämner honom för människor  som arbetar inom psykologi och psykiatri får man mycket ofta en irriterad grimas till svar. De vet ju att han hade fel.

Obehagliga minnen kan trängas bort, men minnet av Josefssons kampanj bör hållas levande. För att vi ska vara förberedda om det dyker upp någon ny figur som försöker med något liknande.

För kännedom

/Från min huvudblogg 11/8 2023/

Jag kan inte låta bli att länka till detta inlägg på NoBoyToys blogg. 

NBT  har gjort en enorm nytta genom åren. Personer som gör en sådan nytta  utsätts inte så sällan för obehagliga angrepp.

Men hon står inte ensam. Hon har många som uppskattar henne mycket och som ser med avsky på angreppen mot henne.

Men för att förekomma eventuella formallogiska invändningar mot några av formuleringarna i hennes inlägg.

Så vill jag tillägga att den vanligaste metoden att objektivt sett försvara övergrepp mot barn är att gång på gång på gång avfärda anklagelser om övergrepp mot barn som falska. Det finns några få´som ÖPPET försvarar övergrepp mot barn och säger att de är bra för barnen , men för det mesta tar sig försvaret uttryck i ett ständigt, och ettrigt och oftast helt orimligt, förnekande. 

Som sedan ofta kombineras med  elakartade personangrepp på människor som tar barns berättelser om övergrepp på allvar.

PN,  som NBT skriver om,  tillhör denna grupp.

"Vänster"sekten som försvarat förövare

Det verkar som om Spartacist League (SL) i USA sjunger på sista versen.  Deras "utåtriktade" tidning "Workers Vanguard" (WV) som funnits sedan oktober 1971, har inte kommit ut med ett enda nummer sedan 2020. Däremot har några få (och ovanligt tunna) numer av deras "teoretiska" organ kommit ut, så man behöver kanske inte dricka begravningskaffet i förskott.

Däremot har gruppens av allt att döma mycket auktoritäre ledare, James (Jim) Robertson definitivt dött. Han dog 2019. Han blev hela 90 år gammal. Ont krut förgås inte så lätt, som det sägs i den svenska idiotiska felöversättningen av det det tyska uttrycket "Unkraut vergeht nicht".

Det kan vara elakt sagt, men Robertson har lett en mycket säregen sekt på "vänster"kanten som i alla fall sedan 1978 försvarat sexuella övergrepp mot barn.

Och inte endast implicit ("objektivt sett") utan helt explicit. Vilket jag snart återkommer till.

Men först några andra allmänna fakta om sekten.

Den grundades under första delen av 1960-talet (även om den först senare tog sitt nuvarande namn). Den var en utbrytning från det då trotskistiska partiet Socialist Workers Party, och ansåg dessutom  att de själva, i motsats till det parti de bröt med, var "äkta" trotskister. En åsikt som delades av mycket få förutom de själva.

Jag stötte först på dem  1972, då en medlem av SL besökte bokhandeln Röda Rummet, för att få denna att regelbundet sälja WV.  Jag blev nyfiken och började efter ett tag att läsa den.

Det som slog mig först var att den hade en mycket säregen karaktär. Uppemot hälften av deras artiklar var polemiker med andra vänstergrupper, eller sekter, som ofta till och med var mindre än de själva, 

Polemiker mot dessa, och skvaller om dessa. Om man exempelvis ville få reda på skvaller om den senaste splittringen i "Revolutionary Communist Party"  (RCP)  kunde man i januari 1978 läsa denna artikel - som helt dominerade numret. 

Detta gjorde att många, exempelvis jag själv,  av nyfikenhet  på sektvärlden till och från läste VW trots att vi kraftigt ogillade dess linje. 

Denna var extremt sekteristisk. Jag ska bara ta ett exempel - antikrigsrörelsen i USA. Denna hade gradvis blivit större genom åren och kunde mobilisera miljoner människor i massiva demonstrationer mot kriget i Vietnam. Dess främsta paroll var "Out Now" - kravet att USA omedelbart och villkorslöst skulle lämna Vietnam och Indokina.

Detta uppskattade inte SL. Man drev linjen att antikrigsrörelsen absolut inte fick samarbeta med personer med borgerliga åsikter. Det var förräderi att göra detta. Eftersom USA inte ens hade ett reformistiskt arbetarparti av någon betydelse, och alla politiska strömningar med något större stöd var  borgerliga - ledde detta förstås till att SL ansåg att de enda man borde tillåta delta i en rörelse mot USA:s krig var de själva, och andra små vänstergrupper. 

När representanter för exempelvis det Demokratiska Partiet som var emot USA:s krig i Vietnam var inbjuda att tala på möten och demonstrationer mot Vietnamkriget försökte SL:are i publiken tysta dem genom burop och genom att skrika paroller riktade mot dem.

En tragisk sekt, förvisso. men från och med just 1978 började det visa upp en än mer kuslig sida.

/Vill varna för att jag nedan kommer att länka till artiklar som är obehagliga, och kan verka triggande. Men det är för att i svart på vitt visa vad sekten faktiskt står /

Det första uttrycket för denna var en artikel de publicerade i WV i februari 1978. Den hade rubriken "Stop the puritan witch hunt against Roman Polanski" och försvarade den kände filmregissören,  efter att denne hade anklagats för en våldtäkt mot en 13-årig flicka. WV:s Polanski-artikel, tillsammans med ett senare försvar för dennna i den engelska systertidningen Workers Hammer, har lagts ut nätet av SL Den kan läsas här. 

Detta var bara början. Gradvis, och från och med ca 1991 språngvis, började de fylla sin tidning med förövarförvarande artiklar,  som alltid tog upp övergreppsfrågor från ett förövarperspektiv.

Ett exempel av många återfinns här. 

(De som mot förmodan är intresserade av att studera fler exempel på eländet, kan ju leta på "Workers Vanguard" både på Marxist Internet Archive, och på webbsidan för den internationella organisation av SL-satelliter  som bildades 1974, och som numera heter "International Communist League".)

Om man ska sammanfatta ca 45 år av SL:s förövarförsvar, kan man säga så här.

De hyllar pedofilorganisationen North American Man/Boy Love Association (NAMBLA) , och har försvarat dem i ett mycket stort antal artiklar.

De driver linjen att alla, säger alla, åldersgränser, för sexuellt umgänge ska avskaffas.

De har ofta skrivit om kända personer som anklagats för sexuella övergrepp mot barn - och då alltid för att försvara dem. Förutom Polanski, har de bland annat också försvarat Woody Allen och Michael Jackson.

Det behöver väl inte tilläggas att de också var en av de mest aktiva grupperna i försvaret av Mark Curtis...

De har dessutom tagit upp en hel del kontroversiella fall av anklagelser om "rituella" övergrepp (som McMartin, Wenatchee, Fells Acre) - och jag behöver ju inte säga på vilken sida de ställer sig i dessa kontroverser. 

Det finns en sak som här särskilt måste påpekas. De försvarar ofta de som anklagas för övergrepp på två nivåer, För det första hävdar de att argumenten för att övergreppen skedde inte håller. Men för det andra lägger de till att - även om de har skett övergrepp spelar det ändå ingen roll - eftersom "intergenerationell sex" är helt OK, och ofta till glädje för barnen.

Ett undantag från deras linje att sex med vuxna är bra för barnen  är  rituella och rent sadistiska övergrepp. Där skulle det nog även för SL te sig oförsiktigt att hävda att barnen vill det själva. Så där nöjer de sig med att hävda  att det inte har hänt. 

Spartacist League har haft två större utbrytningar genom åren, "Bolshevik Tendency" 1982, och "Internationalist Group" från 1996. Båda dessa liknar SL politiskt - men ingen av dem har efter splittringarna tagit över SL:s förövarförsvar.

I de  tidigaste  numren av Bolshevik Tendencys tidskrift "1917" (som   finns på" Marxist Internet Archive") får man för övrigt en del anmärkningsvärda skildringar av James Robertsons  tyranniska styre och excentriska ledarstil. 

Men nu är han alltså  död. Och redan året efter hans  död upphörde utgivningen av "Workers Vanguard' . 

Man kan hoppas att sekten nu snabbt självdör. Och att de medlemmar i den som själva inte är eller har hunnit bli förövare kan träda fram och kasta ett ljus över det inre livet i denna egenartade sekt.

Fallet Mark Curtis

På 1990-talet pågick en kampanj som hävdade att en Mark Curtis, som var aktiv i Socialist Workers Party (SWP) i USA. , hade blivit oskyldigt dömd för att  våldta en 15-årig flicka.  Jag var redan då skeptisk till kampanjen, om inte annat för att den helt undvek att ta upp att både flickan och hennes 11-årige bror, hade utpekat Curtis. På det mest märkliga sätt lyckades materialet i kampanjen undvika att diskutera barnens vittnesmål.

En annan märklig sak var att de som drev kampanjen, och de som stödde den, verkade utgå från att en person som engagerade sig för lovvärda saker, inte kunde  vara en våldtäktsman.

De som ställde kritiska frågor om kampanjen i Sverige sågs väl som pinsamma. Det var egentligen ingen som ville lyssna på argument som gick emot kampanjen för Mark Curtis.

Jag har inte tänkt på saken på åratal, men när jag kollade upp tidningar i "Marxist Internet Archive" stötte jag på fallet igen. Sedan kollade jag på nätet. 

Där  hittade jag en noggrann genomgång av fallet,  som - för att uttrycka det lite försiktigt - kraftigt stärkte min skeptiska inställning till denna kampanj.  

Den kan läsas här.  Gör gärna det. 

PS: Mark Curtis uteslöts senare från SWP 1999, efter att han hade försökt köpa sex av en kvinnlig polis, som så vitt jag fattar det, arbetade undercover och utgav sig för att vara prostituerad..

Hästgården 2

Under 90-talet skapades  en ny journalistisk genre. Den kom som en motreaktion mot att anklagelser om sexuella övergrepp började uppmärksammas av media under 80-talet.

Detta handlade ofta om övergrepp mot barn, men även mot vuxna kvinnor. Det hela skakade om samhället. Många kände sig obekväma.

Då skapades alltså en typ av program, eller artiklar,  med ungefär följande karaktär. Man gjorde allt för att leta reda på varenda liten sak som kunde användas för att betvivla trovärdigheten hos den eller de som kom med anklagelsen  - och försvara trovärdigheten hos den eller de som anklagades. Det kunde handla om nästan vad som helst. Man använde de mediala resurser man hade - och de var ofta betydande! - till att smutskasta de som sade sig blivit utsatta.

Det kunde ibland te sig mycket övertygande. 1994 sände SVT ett program om en chef för en hästgård som anklagats – och även dömts – för sexuella övergrepp på tonårstjejer på gården. Med hjälp av en skickligt iscensatt dramaturgi - inklusive ångerfullt återtagna anklagelser - gav man en till synes övertygande bild av att anklagelserna inte endast var falska, utan uppenbart orimliga. Programmet hade stor effekt. Efter avtjänar straff kunde den anklagade ridläraren komma tillbaka  till hästgården- i ett klimat då nästan alla såg honom som oskyldig.

Långt senare började reportrar på Sveriges Radio granska "granskarna". Bilden av att det var ett fall med uppenbart falska anklagelser blev efter ett tag effektivt demonterats. Det resulterade i en serie program som gav  en totalt annorlunda  bild än vad som gavs i programmet 1994.  Serien sändes  i fem delar, och kallades Hästgården. 

Det visade sig att de som hade intervjuats i programmet 1994 och  och bestämt hävdat att ridläraren var oskyldig -  nu medgav att de medvetet  hade ljugit i SVT:s program. Det var elever på ridskolan, men även ridlärarens sambo. Av rädsla för vad som skulle kunna hända om de gick emot mannen, hade de försäkrat att han  vare sig hade, eller ens skulle ha kunnat göra, vad han anklagades för. 

De som gjorde SVT: "dokumentär" 1994  hade alltså byggt upp en stämning av att mannen  helt enkelt inte  kunde vara skyldig. De som hade utsatts för ridläraren, och inte tagit till baks sina anklagelser,  fick inte komma till tals i programmet. Och nu visade det sig alltså  att programmets trumfkort - de som hade bott på Hästgården och försäkrade att mannen  helt enkelt inte kunde vara skyldig -alltså hade ljugit helt medvetet. -

Det visade sig också att flickor som hade varit på  ridlägret efter att mannen avtjänat sitt straff kunde berätta att också de hade utsatts. 

Programmet fick Stora journalistpriset , men anmäldes  också till Granskningsnämnden. Där fälldes det på några punkter. Det fick till följd att programmet togs bort från Sveriges Radios webbsida. 

Men det kom faktiskt tillbaka - i en lätt  omarbetad  form.   När jag igår började lyssna igenom de redigerade programmen var jag nog rädd för att  väsentliga saker hade gått förlorade - och att programserien inte längre skulle ge ett lika övertygande intryck. Jag hade fel.

Serien är fortfarande oerhört bra, och man får ett övertygande svar på frågan om hur en man kunde terrorisera och förgripa sig på unga tjejer under åratal trots att många visste vad som pågick, Och hur SVT 1994  lyckades förvrida huvudet på sin publik - och därmed gav den dömde mannen en möjlighet att fortsätta att begå övergrepp

Den som vill ta del av Sveriges Radios  nya version av programserien  i sin  helhet -  kan göra det genom dessa länkar.  . Ni kan lyssna på det första inslaget  här, det andra här, det tredje här, det fjärde här och det femte här.

Göran Lambertz, Flashback och lite annat

I dessa dagar läggs namnen på häktade personer snabbt ut på nätet. Först  ut brukar vara rännstenssajten Flashback.  Sedan följer andra efter, och ofta blir det mycket snart allmänt spritt.

Jag återkommer snart  till det senaste fallet med en häktad person som outats av Flashback, Men först vill jag kort gå in på hur jag ser på detta forum. 

Jag har  inget emot att de publicerar namn. Inte heller att de nu nämnde  namnet på den nu häktade - Göran Lambertz. Men det sätt som de sedan brukar skriva om saker lämnar ofta mycket i övrigt att önska. .

Sedan 2005 har jag mått illa så fort jag tänker på Flashbck, eftersom det just detta år skapades en tråd där jag framställdes som en person som dels har falska minnen av övergrepp, dels har fantastiska konspirationsteorier om satanister, dels är kristen fundamentalist, av den typen som påstår sig vara "born again".. 

Som om inte det skulle räcka sägs det  också att jag luktar illa, och det finns ett inlägg i tråden där det beskrivs hur två personer  som kommit mig för nära får rusa in på toaletten för att kräkas. Vidare sägs jag vara ett fanatiskt fan av Carola, och skulle ha betett mig så underligt när jag ville ha en autograf av henne att  hon tittade konstigt på mig. Dessutom skulle jag efter att ha fått autografen sagt att detta är det värdefullaste man kan få. 

Vidare sägs det att jag är rasist, och att jag går ut på stan med skor med två helt olika storlekar på varsin fot.. 

Ett speciellt avsnitt ägnas tillfället jag lade fram min lic-uppsats  i religionshistoria. Mattias Gardell var opponent, och i tråden beskrivs hur imponerande han både var och såg ut. Detta ställs i kontrast till mig, som enligt skribenten såg ut på detta sätt: "en utvecklingsstörd mullvad med garderob från sjuttiotalet samt bristande personlig hygien".

Detta om detta. Jag kommer kanske  att återkomma till tråden i fråga - eftersom den nu till och från plockas upp av sökprogrammet Bing,  som av (till synes) outgrundliga anledningar verkar att ha satt i system att leta reda på gamla negativa länkar som torde lästs av få, om personer som deltagit i debatter om övergrepp mot barn - på barnens sida.

Men nu till Göran Lambertz. Jag tänker inte uttala mig om anklagelserna  om våldtäkt. Men eftersom han  nu är aktuell passar jag på att skriva några ord om hans roll i debatten om övergrepp. 

Först vill jag gärna länka till detta inlägg av NoBoyToy.

Hon lägger upp tidigare exempel på hur Lamberttz  lierat sig med extrema övergreppsförnekare  och bland annat tog initiativ till en "rapport" om "felaktigt dömda". Nej, han skrev den inte, men tog som sagt initiativ till den - och försvarade den hårt mot kritik från bland andra Christian Diesen och   Madeleine  Leijonhufvud . Under denna period producerade han ett antal förfärliga uttalanden - varav en del kan läsas hos NBT. 

Men sedan hände något. På en punkt skilde han ju sig från nästan alla andra som drev linjen om "falskt anklagade". Han stödde domarna mot Thomas Quick., vilka av de andra som lierat sig med honom i debatten om falska anklagelser snarast sågs som det värsta fallet någonsin av felaktiga domar för sexualbrott. 

Det innebar att hans gamla allierade snart började angripa honom hårt. Och han fick nya allierade av en helt annan typ. Detta ledde faktiskt till att han alltmer sällan tog upp de frågor som han så hårt  tidigare hade drivit. Ja, han förvånade mig till och med genom att en gång klicka gilla på en Facebook-länk till ett inlägg jag hade skrivit om Södertäljefallet. Han började försvara existensen av bortträngda minnen - mot Dan Josefsson och dennes allierade. Osv. 

När han nu häktats för våldtäkt skapar det nog olika  reaktioner både från hans tidigare, liksom från de senare, uppsättningar av allierade som han har haft. 

Nu uppmärksammas på nytt hans skriverier från ca 1996 och några år framåt.

Vi står kanske i inledningen till en märklig och komplex händelsekedja, och man kan verkligen undra hur detta ska sluta...

Roks - och debatten om övergrepp mot barn

I över fyrtio år har det i Sverige (och  i stora delar av världen)  förts en  debatt om frågor som sexuella övergrepp mot barn, bortträngda minnen, liksom om  pseudo-teorin om PAS, dvs en teori som bland annat går ut på att barn som berättar om övergrepp från pappan,  berättar vad de gör pga att modern hjärntvättat barnet.

I denna debatt har man kunnat följa uppkomsten av två ganska så distinkta läger - ett som är beredd att seriöst lyssna på såväl barns, som vuxna överlevares och även mammors, berättelser om övergrepp.  Och ett annat som i princip hävdar att alla återkallade minnen som inte funnits där hela tiden - är falska.  Och som dessutom stödjer PAS-teorier, och i hög grad argumenterar för att en stor majoritet mammor som anser att barnen utsatts för övergrepp av fadern endast  gör det för att diskreditera fadern ex.vis inför en vårdnadstvist.

Själv har jag  i grunden stött den grupp som varit beredd att lyssna  på barnen, mammorna och vuxna överlevare  sedan 1993, då jag började skriva om saken. Jag anser att berättelser om övergrepp, är sanna mycket  oftare än vad de flesta  kanske vågar medge.  Och att påståenden om falska anklagelser (för att nu inte tala om "falska minnen") oftast inte alls stämmer, och att många (kanske de allra flesta)  av de som hårt driver förnekarlinjen har en dold agenda av det mer förskräckande  slaget.

Om ni vill ta del av mina  åsikter om saken kan ni ju söka på två av mina sido-bloggar. Jag är inte  längre en ettrig debattör på det sätt jag var förut,  även om jag alltså än idag stödjer det perspektiv jag hade då. Det mesta jag skrev på ex.vis 90-talet står jag alltså för än idag.

En organisation som definitivt hårt tar avstånd från förnekarna är Roks (Riksorganisationen för kvinnojourer och tjejjourer i Sverige). De har en tidning som heter Kvinnotryck, och i nummer 4/2019 gjodre de en kort men kärnfull beskrivning och analys av just denna debatt. Den är mycket läsvärd. 

Ni kan ta del av den  här.  

Gör gärna det.

Gunilla Madegård om "Att rädda ett barn"

Jag skrev tidigare om Gunilla Madegårds analys av första delen av första programmet av Bo-Göran Bodins "Att rädda ett barn". Nu har hon gjort samma genomgång för alla avsnitten (även om hon ännu inte är helt klar med tredje programmet). Jag har inte själv förmågan art avgöra allt om de olika detaljerna i hennes analysförsök. Men min uppfattning är att hennes genomgång är grundlig och på många sätt imponerande.

Samtidigt är hennes sajt - tycker jag -lite opedagogiskt upplagd . I alla fall hade jag svårt att hitta. Speciellt svårt hade jag att hitta andra avsnittet av analysen om det första programmet. När jag trodde att jag klickade på det kom jag ofta till Dokument Inifråns webb-adress.

Det kanske är jag som är dum, men i så fall kan det finnas fler som jag. Därför lägger jag här ut länkarna  - inte endast till Gunilla Madegårds text i allmänhet, utan till varje enskilt avsnitt av denna.


Första programmet analyseras i sju avsnitt.

Det första kan läsas här .

Det andra kan läsas här.

Det tredje kan läsas här.

Det fjärde kan läsas här.

Det femte kan läsas här.

Det sjätte kan läsas här.

Det sjunde kan läsas här.

Det andra  programmet har fått fyra avsnitt.

Det första kan läsas här.

Det andra kan läsas här.

Det tredje kan läsas här.

Det fjärde kan läsas här.

Från det  tredje programmet två har avsnitt hittills lagt ut, men de ska  finnas fler.. Jag uppdaterar detta inlägg när de kommit.

Det första kan läsa här.

 Och det andra kan läsas här.

Det är mycket att läsa,, men för den som vill se en problematisering av den förenklade bilden som programmet gett, kan det kanske vara bra att börja där.

Återigen till "Att rädda ett barn"

Gunilla Madegård. ställer i detta inlägg väsentliga frågor om Bo-Göran Bodins "dokumentär" "Att rädda ett barn" ..

Det finns ju många frågor att ställa om denna. "Dokumentären" skapar genom sitt selektiva urval av fakta och sitt klippande  och klistrande, hos många en känsla av att det är ett solklart fall: BRY bedriver en häxjakt  - en rent förtalsmässig kampanj mot en oskyldig man.

Eller det är vad dokumentären  hävdar.

Att granska granskarna, och titta lite närmare då deras metod, och bakgrund, är en viktig, och omfattande, uppgift. Gunilla Madegårds text kan ses som ett försök till att påbörja en sådan..

"Att rädda ett barn"

/Från min huvudblogg 17 juni 2010/
----------------------------------------------------------.--------------------------
Har just sett de tre programmen av Bo-Göran Bodin, om Elias och Anna.. Skickligt vinklade - milt sagt. Och hela tiden de upprepade orden om BRY:s "falska" anklagelser..

Och hur jag än vrider  och vänder på  det  hittar jag inte ett enda bevis på att de är falska.

Det enda som  kommer i närheten är  påståendet  att ca  tio utredningar  inte kunna  finna  några  bevis för sexuella övergrepp.

Problemet med det är att vi lever i ett land där i sort sett alla rättegångar om sexuella  övergrepp mot barn leder till ett friande  - därför att beviskraven ställs så högt att det  är omöjligt att  får det bevisat "bortom  rimligt tvivel". Eller också  läggs, som i detta fall,  redan förundersökningen  ner  av samma skäl..

Och soc brukar sedan nästan alltid utgå från frågan "fällande dom - eller inte". . Om inte en domstol sett det som bevisat till låt oss saga  95 procent rekommenderar mycket ofta soc att  anklagade får vårdnad..  Soc är alltså mycket ofta för att förespråka vårdnad för en förälder,  om det endast finns  90 procents risk för att de har begått övergrepp.

Typ.

Ungefär så är det. Även om mycket talar för att övergrepp har begåtts kan en anklagad lätt få vårdnaden om inte det gått till domstol eller om  domstolen inte finner den anklagade skyldig bortom rimligt  tvivel..

Det är ett rent hasardspel med barns liv.

Själv anser jag att barnens säkerhet i just vårdnadsfall l är viktigare än vuxnas rättssäkerhet. Även om domstolen kommer fram till  "rimligt tvivel" och måste fria,  eller inte ens låtit fallet  gå till  domstol, för att de inte tro att de kan  uppnå en fällande dom "bortom rimligt tvivel"   -  och det ändå kvarstår starka misstankar  bör den misstänkte inte få  vårdnad - även om det inte rent juridiskt gått att får en fällande dom.

PS. Om man använder tekniken att låtsas stå på någons sida, och  ha som det hemliga syftet att man vill krossa dem - och sedan under mer än ett år följer denne och får  ständiga intervjuer och inspelningar - kan man genom ett urval lätt få dem att framstå som skumma. Det skulle med all säkerhet ha varit hur lätt som helst att få samma resultat om reportrarna  istället hade ställt sig in hos det läger som stött pappan. Med syfte att "avslöja" dem.

Men då skulle det nog inte ha sänts av SVT.

Apropå en TV-"dokumentär"

Att tala om att "rättsväsendet påverkas av ett pedofilnätverk" kan ju låta extremt, i synnerhet  om det formuleras EXAKT så.

Men det behöver ju inte handla om en grupp människor som har ett möte där det på dagordningen finns en punkt  om att "Nu ska vi hjälpa andra pedofiler så att de slipper att bli dömda eller förlora vårdnaden trots att vi vet att de är skyldiga"

Däremot verkar "rättsväsendet" mycket ofta vilja titta åt andra hållet när det gäller frågor om sexuella övergrepp mot barn. Jag tror att det i många fall kan förklaras av att sexuella övergrepp mot barn inte endast utövas av en lätt avgränsbar och synlig grupp av "pedofiler", som alla kan enas om att ta avstånd från.

Redan på 1980-talet stod det klart att sexuella övergrepp mot barn är mycket vanligare än man förut trott, och att förövarna finns i alla samhällsklasser.

Detta faktum verkar  till och från ofta vara en sannolik förklaring, till att "rättsväsendet" i många fall beter sig mycket märkligt inför även mycket välgrundade misstankar om sexuella övergrepp mot barn.

Förundersökningar som läggs ner, saker som inte kollas upp, nyckelvittnen som aldrig förhörs etc. Den typen av agerande är mycket vanligare än vad många vill tro.

Jag tror inte att det alltid enbart beror på inkompetens och lathet...

Tiden förändras, men mönstret går igen

I DN.se får vi idag se hur Dan Josefsson likt en modern variant på senator Joseph McCarthy försöker införa yrkesförbund för personer vars åsikter han inte gillar.

För McCarthy var det verkliga eller inbillade kommunister, för Josefsson verkliga eller inbillade anhängare av att traumatiska minnen kan trängas bort.

Såväl McCarthy som Josefsson har gjort stor skada.

Eftervärldens dom över senator McCarthy blev hård. Jag är djärv nog att betvivla att Dan Josefsson i framtiden kommer att få en så mycket bättre renommé...

  Joseph McCarthy, 1908-1957

False Memory Syndrome Foundation finns inte mer...

False Memory Syndrome Foundation (FMSF) upplöstes den 31 december 2019. . Ingen officiell förklaring till varför FMSF upplösts har lämnats.

Organisationen bildades 1992 i USA av föräldrarna till en kvinna som. anklagat sin fader för incest. .

De såg som sin uppgift att sprida idén att bortträngda minnen inte existerade, och om någon trodde sig få upp sådana minnen - var dessa alltid falska.

Följaktligen tog de emot alla (säger alla) personer som ville gå med och som anklagades av nu vuxna, som hävdade att de hade fått upp minnen av att de hade utsatts för övergrepp av dem när de var barn..

Organisationen gick igenom en rad kriser, bland annat när en av dess ledande medlemmar, Ralph Underwager, var oförsiktig nog att ge en intervju för pedofiltidningen Paidika där han sa att han ansåg att pedofiler med stolthet borde säga att de utförde Guds vilja (se länk nedan).

Underwager tvangs att lämna, men hans fru Hollida Wakefield, som också intervjuades i Paidika, men inte sa lika grova saker, fick vara kvar.

De senaste åren har FMSF haft en mycket låg aktivitet. Möjligen på grund av att de åsikter de velat sprida, obegripligt nog fått en stark ställning så väl i USA som andra länder i västvärlden.

Det skulle förklara nedläggningen - men min gissning är snarare att det handlar om att deras grundare (Peter och Pamela Freyd) som ser ut att ha styrt organisationen på ett mycket auktoritärt sett inte orkade fortsätta vid en så hög ålder...

Del ett av Paidika-itervjun med Underwager  kan läsas här. Del två kan läsas här.

PS. Sida med länkar till kritisk information om FMSF kan man finna här.

Spegeln - unik motvikt och debattorgan

Publicerad i Spegeln 4/2001


Om någon frågade mig om det bästa sättet att få en bra överblick över debatten om sexuella övergrepp mot barn under nittiotalet, skulle jag rekommendera honom/henne att gå igenom årgångarna av Spegeln.

Spegeln är en unik tidning - den avspeglar inte endast överlevares erfarenheter (vilket den också gör, på ett väldigt fint sätt) utan den har också deltagit i den allmänna debatten om övergrepp - på överlevarnas sida.

Spegeln är inte en strömlinjeformad tidning, där man måste akta sig för vad man skriver. Om man bortser från några språkliga korrigeringar har, så vitt jag kan minnas, inget jag skrivit censurerats. Det är en levande tidning som låter olika uppfattningar komma till tals utifrån grundlinjen att stå på överlevarnas sida. Till och med personer från "motståndarlägret" i debatten om övergrepp har fått ocensurerade fått komma till tals (Lena Hellblom Sjögren i nummer 1/94 och Hans Klette i nummer 2/2000)

När jag först fick kontakt med Spegeln på våren 1993 hade debatten om sexuella övergrepp inte kommit igång på allvar. Backlashen hade ännu inte riktigt samlat sig för att försöka underminera tilltron till de rapporter som kommit regelbundet sedan ett årtionde tillbaka. Men redan 1992 hade False Memory Syndrome Foundation bildats i USA och sommaren 1993 presenterades den i svensk media i positivt hållna artiklar. Men då hade redan denna strömning skärskådats i kritiska artiklar i Spegeln, nummer 4/92.

I de stora media var artiklarna mindre kritiska. Först på plan var kanske DN:s Merete Mazarella som den 22/6-93 hyllade denna organisation. Spegeln kommenterade för övrigt hennes inlägg i nummer 3/93. Under de följande åren skulle debattörer som Max Scharnberg, Lilian Öhrström, Lennart Hane, Pelle Svensson, Astrid Holgerson och många andra upprepa FMSF:s budskap: återkallade minnen av sexuella övergrepp är vanligtvis, eller för vissa av debattörerna alltid, falska.

Under dessa dystra år mellan 1993 och 1996 var detta den uppfattning som dominerade media. Några få röster gick envist och konsekvent mot denna uppfattning. Den mest konsekventa var Spegeln. I vart och vartannat nummer skärskådade Spegeln backlashförfattarnas argument. Den skoningslösa genomgången av svenska vittnespsykologers agerande i nummer 1/94 kan rekommenderas!

Avslöjar pedofila nätverk

Men dessutom gjorde Spegeln något den var i stort sett ensam om i Sverige. Den började visa på de kopplingar som fanns mellan förnekarsidan och olika pedofila nätverk. Spegeln var först i Sverige med att avslöja kopplingen mellan Ralph Underwager i False Memory Syndrome Foundations styrelse och den holländska pedofiltidningen Paidika. (Spegeln nr 1/95).

Spegeln belyste också Pelle Svenssons hyllningar till Hans Scheikes sexsekt, (nr 3/95) och hur Max Scharnberg, Astrid Holgerson, Siv Westerberg och Lilian Öhrström medverkat i pedofilförsvararen Underwagers tidning, även efter att denne avslöjats som pedolfilförsvarare. (nr 1/00). Andra intressanta kopplingar behandlades i några artiklar i nummer 1/98.

Vetenskapliga belägg för existensen av bortträngda minne har presenterats i många nummer och ihåligheten i teorin om "inplanterade" minnen har demonstrerats (exempelvis i nr 2/96, 3/96, 2/97 och 1/98).

När Lilian Öhrströms bok Sex lögner och terapi kom ut hyllades den i stora delar av svensk media. Så ej i Spegeln. Två kritiska anmälningar av Öhrströms bok presenterades, av Anna-Karin Granberg och Karin Lindeqvist i nummer 2/96 och av undertecknad i nummer 3/96.

Spegeln inte tystad

En fråga där backlashen lyckades bättre med att tysta debatten än på andra områden var minnen av rituella övergrepp. Den lyckades aldrig tysta Spegeln.

Med början i nummer 1/94, som bland annat innehöll en intervju med Eva Lundgren i ämnet, har Spegeln behandlat ämnet rituella övergrepp mot barn. Framförallt har det varit artiklar av undertecknad och artiklar av pseudonymen Fredrika, men även andra har skrivit om ämnet i Spegeln.

Spegeln har som enda tidning i Sverige recenserat viktiga böcker som Valerie Sinasons Treating Survivors of Satanist Abuse (nr 2/95), Chrystine Oksanas Safe Passage to Healing, (2/96) och överlevarantologin Breaking Ritual Silence (2/99). Flera artiklar har gått igenom kända internationella fall och visat att det funnits både teknisk och annan bevisning (se exempelvis om Oude Pekele i 4/97, om McMartin i 2/00 och om Nottingham i 3/00).

Förtjänar större publik

För min personliga del vill jag säga att det alltid har varit mycket lätt att samarbeta med Spegelns redaktion. De har alltid haft en positiv inställning och samarbetet har alltid fungerat bra. Det är lite paradoxalt, då SCI /numera RSCI/ av somliga kritiker anklagades för att vara mansfientlig. Denna mansfientlighet har åtminstone jag aldrig märkt någonting av.

Spegeln förtjänar en större publik än den har. Att den är illa omtyckt i backlashlägret visades när Knut Ahnlund i SvD hösten 97 gick till vildsint angrepp mot tidningen och krävde att Socialstyrelsen skulle dra in anslagen till Stödcentrum för att få tyst på Spegeln. Men den har överlevt.

Spegeln har hela tiden prioriterats. Vilka nedskärningar som föreningen än tvingats till har de aldrig fått slå ut Spegeln. För mig, som inte kan bli medlem i Rsci men som ser Spegeln som en tidning jag i högsta grad är delaktig i, är denna prioritering glädjande.

Att Spegeln nu ska läggas på nätet är bra. Då kommer fler människor att kunna ta del av en motvikt mot backlashen, nedtystandet och desinfomationen.

Spegeln har funnits i snart 20 år. Låt oss hoppas att den kommer att överleva inte endast 20 år till, utan så länge den behövs. Å andra sidan - låt oss hoppas att det kommer en dag då vare sig den eller stödorganisationer mot sexuella övergrepp kommer att behövas.....

Erik Rodenborg