För kännedom

Nu har faktiskt även Tove Lifvendahl, Svenska Dagbladets politiska chefredaktör,  offentligt tagit avstånd från den omdiskuterade friande hovrättsdomen. Hennes ledarartikel kan läsas här. (Än så länge olåst). 

Jag prenumererar på SvD: Att de hamnar rätt i en sådan fråga, gör ju att jag kan fortsätta att göra det, trots den förfärliga nyliberala linje de driver i ekonomiska frågor. 

 

Tove Lifvendahl.  (Foto Jesper Sandström, hämtat från Wikimedia.)

Absurd motivering till friande dom

En av de mest absurda motiveringarna till en friande dom i ett mål som handlar om våldtäkt av barn kan man läsa om här .

Det är i en krönika av Oisin Cantwell i Aftonbladet. Han tillhör inte mina favoriter, men här skriver han mycket bra om den absurda domen.

Sveket mot barnen

Ett fall som handlar om grova övergrepp mot barn, hur de anmäldes utan resultat och om övergrepp som sedan pågick i åratal. Nu har det äntligen kommit en fällande dom. . Om detta kan man läsa här. 

Gör det. 

Max Scharnberg om 11 september 2001

Det bör kanske noteras att den närmast outtröttlige Max Scharnberg har hittat en ny oskyldigt anklagad att försvara.

I ett inlägg på sin öppna Facebooksida. argumenterar han, i en polemik mot en viss Evelina Larsson, för att Usama bin Ladin var oskyldig till 11 september-attacken, och hänvisar till några av de vanligaste argumenten från de konspirationsteoretiker som förnekar att Usama och al Qaida hade något att göra med saken, och att attacken genomfördes av USA:s regering:

"- Som om hon var anställd vid reklamavdelningen framhåller hon Wikipedia som maximalt tillförlitligt. Däremot betecknar hon YouTube som tvivelaktig. Ett skäl kan vara att YouTube bringar bildbevis för att flera flygplan har flugit in i en skyskrapa utan att skrapan vältade och södersmulades. Berömda professorer i juridik har uttalat att påstående att Usama bin Ladin låg bakom WORLD TRADE CENTER attentatet aldrig skulle hålla i en amerikansk domstol. Naturvetare har påpekat att flygbensin aldrig kan få upp temperaturen ens till 1000 grader Celsius, medan stål inte smälter förrän omkring 1400 grader. Ifall flygbensin kunde förstöra stålskelettet i skyskraporna, så är detta det största mirakel sedan Jesu Christi Uppståndelse.

- Men numera har det fastslagits ex cathedra och enligt samstämmighetsprincipen, att Usama bin Ladin var boven. Och de som har annan uppfattning inte bör tas på allvar. De har en sjuklig böjelse för konspirationsteorier.""

Det är faktiskt lite förvånande, även om Scharnberg ju tidigare bland annat drivit  konspirationsteorin att terapeuterna styr det svenska domstolsväsendet och att de har sett till att 80 procent av de som är dömda för incest är oskyldiga, så att de ska få nöjet att bedriva terapi med oskyldigt dömda i fängelserna.

Men att han även skulle anamma den typen av 11 september-teorier hade jag nog ändå inte riktigt väntat mig.

Ingrid Carlqvist har sett ljuset

En man vid namn Claes Hedberg har presenterat en "teori" om Palmemordet, som i princip går ut på att Palme inte blev mördad,utan gömdes på hemlig ort i Frankrike för att dölja att han hade AIDS.

Den "teorin" skulle normalt sett inte intressera mig det minsta.  Om det inte vore för en sak.

En av de personer som jag ägnat en hel del tid åt att kritisera, nämligen Ingrid Carlqvist (IC), har deklarerat att hon uppskattar både teorin, och boken som den presenteras i.. Hon tycker att den får henne att se Palmemordet i ett helt nytt ljus.

Av princip ogillar jag att länka till IC, men det är lätt att hitta hennes synpunkter, som hon skrivit ner på sin blogg, i ett inlägg som hon också länkat till på ex.vis sin Facebook-sida.

Jag stötte först på IC 2009, då hon i sin nystartade blogg bland annat lade ut texten att de som anser att det finns organiserade nätverk som begår övergrepp mot barn lider av alldeles ovanligt fnoskiga  konspirationsteorier.  Liksom de som anser att det finns nätverk som mörkar övergrepp mot barn.

Detta skulle man förstås, lite naivt, kunna tolka som att IC principiellt ogillar allt som kan ses som "konspirationsteorier".

Så är inte fallet. Det här är väl endast det senaste – och kanske mest bisarra - exemplet  på att hon ofta entusiastiskt omfamnar en hel del sådana. Det är bara vissa "konspirationsteorier" som hon ogillar. Andra älskar hon.

För att visa karaktären av den teori som nu får IC att se Palmemordet i en sorts förklarat ljus tar jag mig friheten att citera en sammanfattning av denna, gjord av pseudonymen "Udda boktips":

"Olof och Lisbet Palme lämnar biografen Grand och promenerar hemåt längs Sveavägen. Utanför Skandia-huset (svenska Stay Behinds-högkvarter) byter de äkta Olof och Lisbet Palme plats med Olof Palme kopia 1 och Lisbet Palme kopia 1. Vid Dekorima står en "mördare" beredd och avlossar en startpistol mot Olof Palme kopia 1 som faller ihop på marken. Lisbet Palme kopia 1 spelar chockad och hindrar samtidigt omkringstående från att upptäcka att Olof Palme kopia 1 faktiskt lever.

"Mördaren" springer uppför Tunnelgatan. Hans Holmér med chaufför rullar sakta förbi "mordplatsen" för att se att allt fungerat.Samtidigt anländer ambulans 912 med Olof Palme kopia 2 och Lisbet Palme kopia 2 till Sabbatsbergs sjukhus. De äkta Olof och Lisbet Palme förs genom Skandia-huset till en väntande bil med mörka rutor och åker med den för att hämta upp ambassadör Carl Lidbom. Strax därefter lämnar den äkta Lisbet Palme bilen och hämtas upp av en polisbil.

Nu anländer ambulans 951 till "mordplatsen" och hämtar upp Olof Palme kopia 1 och Lisbet Palme kopia 1 och dessa försvinner ur historien. På Sabbatsberg byts nu Lisbet Palme kopia 2 ut mot den äkta Lisbet Palme samtidigt som Olof Palme kopia 2 byts ut mot Olof Palme kopia 3, en redan avliden person. Lisbet Palme kopia 2 lämnar sjukhuset och hämtas senare upp av Hans Holmér som skjutsar henne till Sundbyberg. Den äkta Olof Palme och Carl Lidbom skjutsas till Borlänge där de hämtas med ett franskt regeringsplan och flygs till Frankrike."

Jag tror nog inte att jag här behöver tillägga något mer.

  

Olof Palme talar vid kårhusockupationen 1968.

Annika Sundbaum-Melin...

... är död. Hon blev endast 56 år gammal.

Det är en stor förlust. Hon hade hjärtat på rätt ställe, och var en frisk fläkt i debatten om övergrepp mot barn. Jag höll inte alltid med henne om allt, men hon stod på rätt sida i de avgörande frågorna.

Vila i frid...

Jag passar på att länka till en artikel hon skrev 2006. Den var både angelägen och välskriven. Och skrevs i motvind - i ett läge där  alltför många journalister hade fastnat i vandringssägnen om att en mycket stor del av de som dömts, och/ eller anklagats för övergrepp mot barn i själva verket var oskyldiga som lamm.

Jag lade ut den på min blogg 2013 - med Annikas tillstånd. Den kan läsas här.

Sorgligt

Igår i SvD anslöt sig Ola Wong till backlashen mot MeToo och kopplade detta till några av de vanligaste myterna och lögnerna om 1990-talets "häxjakt", Södertäljefallet och påstådd "inplantering" av bortträngda minnen.

Sorgligt - han skriver ofta riktigt intressant om Kina. Då gör han ofta riktig research, vilket han inte gjort här.

I MeToo-artikeln har han bara anslutit säg till det vanliga "gänget" i dessa frågor, och upprepar några av dess mest frekventa vanföreställningar.

Horace Engdahl och Marie Antoinette

I en intervju med Horace Engdahl i Times Literary Supplement kan vi läsa följande. Engdahl jämför #MeToo med franska revolutionen, och tillägger.

"'I feel we’re involved in the same kind of event here, we’re in a kind of 1789, and the forces that were released are extremely strong and they’re very, very hard to resist', he said. This is the historical perspective with which he understands the accusations against Arnault. 'I don’t know the number of witnesses who came forward to accuse Marie Antoinette of incest with her children, but it was probably no fewer', he said of the Frenchman’s eighteen accusers. 'We live in this period that is very much defined in Sweden by the onset of the #MeToo movement and the atmosphere that has created.''"

Det intressanta i detta är att han automatiskt utgår från att incestanklagelserna mot Marie Antoinette var falska. Det har blivit vanligt - i synnerhet efter kalla krigets slut - att utgå från att dessa var just falska, och sedan jämföras med ex.vis Moskvarättegångarna,

Men Stalins Sovjet 1936 var totalitärt - Frankrike 1793 var det inte.

Det fanns ganska så starka belägg för dessa anklagelser mot Marie Antoinette.

Vad mer är, det finns starka belägg för att sexuella övergrepp inom familjerna inom den franska aristokratins toppskikt var vanliga under perioden före franska revolutionen. Det finns en artikel i tidskriften Journal of Psycho-history från tidigt 1990-tal som beskrev de mycket sexualiserade relationerna mellan föräldrar och barn inom den franska aristokratins toppskikt under den perioden.

Jag läste den för ganska många år sedan, och ska försöka få tag i den igen,

Vad Engdahl gör är att ta ett påstått parallellfall där han utgår från att anklagelserna var falska. Det är en ganska vanlig metod. (Jfr "Det är precis som McMartin"!) Frågan är hur han kan veta något om den saken. Han var ju knappast där.

Marie Antoinette, målning från 1793. 

Uppdrag Granskning kastar sten i mycket litet glashus

Uppdrag Granskning-redaktionen har i ett debattinlägg i Aftonbladet riktat ett utfall mot media för att de inte brukar kvalitetssäkra sin reportage. Utgångspunkten är förstås Expressens och SvD:s artiklar om Fredrik Virtanen.

Min spontana kommentar är "look who's talking". Som om UG:s klipp- och klistraprogram brukar hålla så där vansinnigt hög kvalitet. Uppdrag Granskning och liknande program är ökända för att hela tiden just klippa och klistra på ett demagogiskt sätt. Syftet är att de som de vill misstänkliggöra ska framtå som förvirrade, eller obehagliga, eller allmänt skumma. Eller en kombination av detta - och mycket mer.

Vad en sådan metod kunde leda till i SVT 1994 har vi idag fått se i Sveriges Radios program om Hästgården. Det skulle vara intresset om någon med resurser kunde gå in och skärskåda senare program i den genren – som Hannes Råstams, Evin Rubars, Dan Josefssons. Men ett sådant förslag skulle inte ges resurser av några större nyhetsmedia.

Uppdrag Granskning betonar att alla är oskyldiga intill motsatsen är bevisad. Men det gäller inte de som berättar om att de utsatts för övergrepp. Dessa - och de som stöder dem - är det nästan alltid helt fritt fram att karaktärsmörda på bästa sändningstid.

Uppdrag Granskning, Dokument Inifrån och andra liknande program har under åren producerat den ena ohederliga partsinlagan efter den andra. Idag ställer man sig alltså upp - och på ett skenheligt ;sätt klandrar andra för deras  dåliga journalistiska moral.

Jag mådde illa redan innan jag läste UG:s artikel. Nu är det mycket nära att jag spyr.

"Ridledaren dömdes i rätten men friades i SVT"

Under denna rubrik har Gunilla Brodrej skrivit en tänkvärd debattartikel i Expressen.

Den tar upp det idag helt demolerade programmet i SVT 1994, som på ett hårt vinklande sätt försökte ge en bild av att en sexualbrottsdömd ledare för en ridgård var uppenbart oskyldig.

Författaren tar också upp parallellen med det likaså  hårt vinklade SVT-progammet om anklagelserna mot Fredrik Virtanen, och konstaterar att det inte går lika lätt idag att lyckas med den typen av program.

Det är dock lite tveksamt om detta gäller generellt. Det är lätt att komma med exempel på liknande program, långt senare än från 90-talet, som på ett mycket effektivt sätt lyckats föra ut sin agenda.

Men artikeln är likvärd mycket läsvärd.

SVT-programmet om ridledaren var alltså inte ett enstaka exempel. Som jag påpekat tidigare var det endast en del av en genre som med hjälp av klippande, klistrande, och grov demagogi tog ställning  för sexualbrottsanklagade. En genre som inte på något sätt har försvunnit.

Att metodiken i den typen av program nu börjar skärskadas, är ju mycket positivt..

Elaine Eksvärd om Uppdrag Granskning

/Från min huvudblogg 1 juni 2018. /

Elaine Eksvärd kom ju för något år sedan ut med boken "Medan han lever " - en bok där hon berättar om sexuella övergrepp i sin barndom.

Nu har hon på sin blogg tagit upp Uppdrag Gransknings program.

Det behöver väl inte tilläggas att hon fördömer programmet.

Uppdrag Granskning trodde nog att det skulle gå lika lätt som det brukar göra med den typen av program.

Men så var det inte den här gången. Kritik kommer från fler och fler, och blir hårdare och hårdare.

Något HAR hänt hänt. UG och liknande program har med sitt  klippande, klistrande, och sina  härskartekniker under många år  kunnat tysta, skrämma, och - förtala.

Plötsligt går det inte längre.

Jag skulle i dessa dagar inte vilja vara i UG-redaktörernas kläder. Något har hänt i tidsandan,  ja, och det har de som gjorde detta program fått erfara.

De upprörda reaktionerna håller på att växa till en stormvind. Som ter sig som ett löfte om att det unkna klimat vi har haft i dessa frågor ska ersätta med något mycket friskare, renare och ärligare.

"Uppdrag Granskning klarade inte att hålla fokus på pressetiken"

Jag är tydligen inte den ende som dragit paralleller mellan debatten om Uppdrag Gransknings famösa program om Fredrik Virtanen, och Sveriges Radios dokumentärer om Hästgården. I denna debattartikel av Gustav Almestad på sidan "Politism", diskuteras UG:s program just utifrån avslöjandena i programmen om Hästgården.

Det är ett mycket genomtänkt inlägg, som verkligen bör läsas.

Överhuvudtaget ser det ut som om Uppdrag Granskning den här gången skjutit sig i foten. Vanligtvis brukar den här typen av program följas  av nästan enbart hyllningar - medan de kritiska rösterna snabbt brukar marginaliseras.

Så inte nu. Det kan delvis bero på att UG:s redaktörer den här gången gav sig på minst två personer som med kraft kunde försvara sig - men det kan också bero på att MeToo ändå har lett till viss en förändring i tidsandan.

Det ter sig riktigt lovande. Det hade redan igår  kommit in 592 anmälningar mot UG:s program.

Programmet har mötts av en storm av kritik - och då hjälper det inte riktigt att Åsa Liuderborg och Dan Josefsson (helt förutsägbart) höjer det till skyarna.

Hästgården, Uppdrag Granskning - och Cissi Wallin

Under 90-talet skapades  en ny journalistisk genre. Den kom som en motreaktion mot att anklagelser om sexuella övergrepp började uppmärksammas av media under 80-talet.

Detta handlade ofta om övergrepp mot barn, men även mot vuxna kvinnor. Det hela skakade om samhället. Många kände sig obekväma.

Då skapades alltså en typ av program, eller artiklar,  med ungefär följande karaktär. Man gjorde allt för att leta reda på varenda liten sak som kunde användas för att betvivla trovärdigheten hos den eller de som kom med anklagelsen  - och försvara trovärdigheten hos den eller de som anklagades. Det kunde handla om nästan vad som helst. Man använde de mediala resurser man hade - och de var ofta betydande! - till att smutskasta de som sade sig blivit utsatta.

Det kunde ibland te sig mycket övertygande. 1994 sände SVT ett program om en chef för en hästgård som anklagats – och även dömts – för sexuella övergrepp på tonårstjejer på gården. Med hjälp av en skickligt iscensatt dramaturgi - inklusive ångerfullt återtagna anklagelser - gav man en till synes övetygande bild av att anklagelserna inte endast var falska, utan uppenbart orimliga. Programmet hade stor effekt. Efter avtjänar straff kunde den anklagade ridläraren komma tillbaka - i ett klimat då nästan alla såg honom som oskyldig.

Nu - långt senare - har Sveriges Radio granskat "granskarna". Bilden av att det var ett fall med uppenbart falska anklagelser har effektivt demonterats. Det ger en totalt annan bild än vad som gavs i programmet 1994. Ett program som jag faktiskt såg när det begav sig. Jag skulle nog själv ha blivit övertygad av det – om inte tidigare erfarenheter av sådana program förskaffat mig en viss immunitet mot denna manipulativa genre.

Nu kan ni själva gärna ta del av Sveriges Radios demontering av SVT. Sveriges Radio sände fem program i rad. Ni kan lyssna på det första här, det andra här, det tredje här, det fjärde här och det femte här.

Detta avslöjande var ett undantag. De flesta av programmen  i den genren har inga officiella medier börjat granska senare. Det är synd, för det är ofta lätt att se att den till synes övertygande bevisningen i sådana program ofta faller ihop som ett korthus - när man synar den.

Så det program som Uppdrag Granskning ska sända ikväll om den påstådda häxjakten på Fredrik Virtanen ser av allt att döma ut att ha ungefär samma karaktär. Vi får väl se när programmet är sänt.

Men redan nu vet vi en del om det, i alla fall om hur det har förberetts. Detta genom att Cissi Wallin, som anmälde Fredrik Virtanen för våldtäkt, på sin Facebooksida redan har lagt ut den intervju med henne som gjordes i programmet

Jag kan inte låta bli att beundra henne. Intervjun gjordes hemma hos henne. Hon lät sig inte nöja sig med att vara ett intervjuoffer - utan kom med motfrågor och var allmänt besvärlig för journalisterna . Det skulle ju dessa ha kunnat strunta i - om det inte vore för en sak. Hon spelade själv in intervjun - och dess efterspel. Uppenbarligen utan att journalisterna visste om det

De människor som har varit i en liknande situation - offer för liknande   "dokumentärer"  i SVT och på andra håll - kan nog vara tacksamma mot Cissi Wallin. Hon slog tillbaka  Med besked.

På så sätt har många offer för den typen av dokumentärer fått en sorts senkommen revansch

Och de tjejer från den hästgård som SVT tog heder och ära av i sin "dokumentär" 1994 kan dessutom alltså glädja sig åt att Sveriges Radio 2018 äntligen vågade granska 1994 års ”granskare”.

Då och då händer det positiva saker. Trots allt

Bortträngning och svenska Wikipedia

Hittade en kort artikel på ett ställe med ett angrepp mot en person som berättat om hur hen fått upp bortträngda minnen av övergrepp i barndomen.

Eftersom jag inte vill sprida personangreppet på personen  ifråga länkar jag inte till själva artikeln.. Däremot länkar jag gärna till den enda länk artikeln hade för att styrka sin tes att "forskarna" nu "inser"  att bortträngda minnen inte existerar.

Det handlar om uppslagsordet "Bortträngning" på svenska Wikipedia . Trots att rubriken endast är ”Bortträngning” handlar det här endast om just bortträngda minnen, trots att begreppet bortträngning även innefattar annat – som exempelvis bortträngning av känslor och tankar.

Det är ett kort, slarvigt, och ensidigt ”uppslagsord” som väljer att endast presentera den ena sidan i en komplex debatt som pågått i över hundra år. Det refererar till tre personer. Två av dem befinner sig på den ena extremkanten  i den aktuella debatten i USA, dvs den kant som hårt förnekar att bortträngning som fenomen existerar.  Den tredje person som nämns är en svensk debattör, som befinner sig på samma extremkant i den svenska debatten.

Det främsta exemplet från USA är Elizabeth Loftus , en mycket kontroversiell person som för ett tag sedan  frivilligt lämnade USA:s psykologförbund, för att slippa stå till svart för anklagelser om brott mot forskaretiken.

Det svenska exemplet är Germund Hesslow, som om möjligt är än mer extrem än Loftus. Han beskriver  ”bortträngning" som en "humbug". Vad som är intressant i sammanhanget är att han även förnekar växthuseffekten, och anser att även denna är en "humbug".

Han var aktiv i Vetenskap och Folkbildning, men bröt med dem eftersom de accepterade den globala uppvärmningen som en realitet.

Han driver också milt sagt kontroversiella teorier om kvinnors och mäns biologiska natur, spekulationer med en starkt anti-feminstisk udd.

Saken är nu den att den mer akademiska debatten om bortträngda minnen inte handlar om traumatiska minnen kan försvinna och sedan återkomma. Det är nämligen entydigt bevisat - jfr gärna denna sida, knuten till Browns universitet i USA. Som tar upp bevisade fall av återkallade traumatiska minnen.

Det den akademiska debatten handlar om är om detta beror på en specifik mekanism som kan kallas "bortträngning" - eller om det kan bero på andra orsaker. Ett vanligt förslag är här att det handlar om "vanlig" "glömska", vilket i sig implicerar att traumatiska minnen är något trivialt, som man kan glömma av ex.vis samma orsaker som man kan glömma färgen på ex.vis tapeterna i farmors kök.

/En mer plausibel teori för många fall av försvunna och återkallade traumatiska minnen finns kort presenterad här./

Att kraftigt traumatiska minnen kan försvinna kräver en förklaring. Att dessa vid senare tillfällen kan komma tillbaka, och sedan bevisas vara sanna,  kräver också en förklaring.

Men oavsett detta - eftersom det är entydigt bevisat att traumatiska minnen kan försvinna och sedan komma tillbaka. är det orimligt att automatiskt avfärda den typen av berättelser

Och att använda en kort och slarvigt skriven svensk Wikipedia-artikel (varför inte istället välja den engelska, mycket mer utförliga artikeln, som är betydligt mer nyanserad? det kanske inte passade författarens syften?) för att diskreditera en människa som berättar om sina egna återkallade traumatiska minnen är - milt sagt - märkligt.
------------------------
TILLÄGG
Någon kan förstås undra varför jag inte bara går in och ändrar artikeln själv. Jag sysslade med sånt ganska ofta för några år sedan, men det kunde leda till rena Wikipediakrig, där man ändrade fram och tillbaks, ibland i åratal. Jag är för trött för sånt nu.
-------------------------
TILLÄGG 2 Efter påpekanden har nu  de värsta grodorna tagits bort i Wikipedia-arikeln. De har inte ersatts med något annat - så den är nu ganska så kort. Den är dock ännu så ensidig att beskrivningen ovan fortfarande stämmer...

Borde de inte ha frågat Josefsson först?

I Svenska Dagbladet skrev för några dagar sedan tio kvinnor på debattsidan* och argumenterade för att man borde upprätta en sanningskommision om anklagelserna om sexuella övergrepp och trakasserier. Det var en tänkvärd artikel, men här ska jag endast fokusera på debattartikelns inledande rader.

Där skriver de nämligen:

"Vi är tusentals kvinnor som har börjat berätta. Vi har berättat om sexuella trakasserier, ovälkomna närmanden, övergrepp och våldtäkter. För somliga har händelserna varit öppna sår, för andra djupt förträngda minnen, som väckts till liv när vi börjat prata om det."

I andra artiklar, även i SvD, skriver enskilda kvinnor om hur de lyckats tränga bort kunskapen om övergrepp från medvetandet men att den senaste debatten gjort att minnesbilder från dessa har dykt upp.

Det är värt att lyfta fram. Men det finns en person som torde bli ytterligt besvärad av detta. Det är Dan Josefsson, som under senare år har drivit en kampanj för att alla sådana minnen är moderna myter. inte existerar och att alla som säger sig ha fått upp sådana antingen ljuger eller har falska minnen.

Han får väl låta sig intervjuas i sitt husorgan Aftonbladet och förklara för dessa kvinnor att det de säger inte kan vara sant, och att de borde läsa en bok av Richard J McNally för att få reda på hur saker egentligen ligger till.

Nu inser kanske även Josefsson att han i just detta sammanhang kanske gör bäst i att hålla tyst. Men man kan ju aldrig helt vara säker - när det gäller den mannen....

-----------------------------------------

*Debattartikeln kan på nätet tyvärr endast läsas av SvD:s prenumeranter.

Ett stycke verklighet

Nu har vi återigen påmints om ett stycke verklighet som hela tiden funnits under ytan. Funnits där hela tiden - men då och då blir den extra synlig, som i dagarna genom SvD:s och Aftonbladets reportage om dokumenterade sexuella övergrepp mot barn.

Det finns mycket att säga om detta, men jag nöjer mig med en sak. De första under vår tid som visade på att det här var mycket vanligare än man trodde var terapeuter som talade med sina patienter. Som berättade om minnen, som dök upp, som handlade om just det alla tidningar skriver om i dagarna.

Det började redan med Sigmund Freud under 1890-talet, som fick insikter som han själv sedan skrämt flydde från. Det fortsatte exempelvis genom det som Sandor Ferenczi publicerade 40 år senare. Det tystades ner på nytt, tills det dök upp igen - i slutet av 1970-talet.

Nu är begreppet "bortträngning" mer eller mindre - bortträngt, och de terapeuter som vill ägna sig åt traumatiska minnen riskerar att få Dan Josefsson - eller någon av dennes gelikar - på sig. Istället har vi - bland annat - fått en psykiatri, där diagnoserna börjat leva sitt eget liv, och börjat ses som något som har en närmast metafysisk egenexistens.

Men vi ska inte glömma att de första uppmärksammade berättelser som visade oss på omfattningen av det som man då inte trodde var mer än några otroligt sällsynta extrema undantag från en trygg normalitet, just kom från människor som berättade om traumatiska minnen. Inte alltid i terapi, men de var de berättelser som terapeuter fick höra som var de som blev uppmärksammade, och spridda.

Idag fnyses allmänt åt sådana berättelser. Men verkligheten har en tendens att manifestera sig på andra sätt. Ibland kan man se luckor i förnekandets mur, där man plötsligt ser ljusblixtar från en vanligtvis mörk värld. Och många människor konstaterar ånyo upprört att fasansfulla saker pågår bakom slutna dörrar. Sedan blir det mörkt igen.

En framgångsrik vandringssägen

För ett tag råkade jag ögna igenom Ann Charlott Altstadts recension i Aftonbladet/Kultur av Sture Bergwalls senaste bok.

Jag är inte speciellt intresserad av vad Sture Bergwall, eller för den delen Ann Charlott Altstadt, skriver. Däremot är jag intresserad av att följa hur en nutida vandringssägen sprids.

Jag syftar på det ogrundade, och motbevisade, påståendet att "dagens forskning" skulle ha "bevisat" att bortträngda traumatiska minnen är en myt. Alla som har satt sig in i den akademiska debatten vet att detta inte är sant. Ändå har detta påstående spridits så framgångsrikt att det borde göra en eventuell upphovsperson bakom sägnen om råttan och pizzan grön av avund.

Nåväl, Altstadt skriver i recensionen, så där i förbigående: "idéer om förträngda trauman, något forskningen redan förkastat". Just så. Helt apropå. Hon är inte ensam. Så skrivs lite här och var i dessa dagar. Som om det vore en självklar sanning.

Nu är det förstås svårt att motbevisa en sägen som säger att det någonstans någongång kan ha hänt att det har blandats råttkött i pizzor. Det kan förstås ha hänt nån gång. Allt möjligt konstigt kan hända i vår värld.

Men sägnen om att bortträngda minnen har motbevisats av "forskningen" är lätt att motbevisa. Börja exempelvis med att läsa här, och sök sedan vidare på en del av de namn som nämns i David Muncks artikel.

Att just vandringssägnen om motbevisandet av bortträngda minnen har blivit så spridd är knappast någon tillfällighet. Lika lite som att spridningssättet skiljer sig från fallet med råttan och pizzan. När det gäller bortträngda minnen sprids sägnen av de mest ansedda människor och de mest ansedda tidningar.

Som då av Altstadt, och av Aftonbladet/Kultur. Och av dess redaktör Åsa Linderborg ... som av någon outgrundlig anledning verkar se det som någon sorts kall att gång på gång, och år efter år, sprida vidare just denna sägen.

Detta är hon dessutom inte ensam om. Tyvärr.

Dan Josefsson mötte motstånd

Om det finns något som fungerar som kräkmedel på mig är det Dan Josefsson.

I denna debatt från 2014 mötte han för en gångs skull faktiskt rejält motstånd. Han blev följaktligen ganska så arg, förolämpade en av deltagarna, och närmast buades ut av publiken.

Det är riktigt intressant. Inslaget börjar ca 27.20 minuter in i avsnittet och håller på till slutet..

Ett klarläggande

Jag har nedan lagt ut ett inlägg om skakvåld, Shaken Baby Syndrome - det beror inte på att jag är oerhört  insatt i just DEN frågan och helt säkert vet vilka argument som stämmer eller inte stämmer.. Men det är så att jag är klart irriterad över att media under flera år så ensidigt intervjuat de experter som kritiserat diagnosen, medan de experter som försvarat den nästan aldrig får komma till tals.

Så är det ofta när det är inflammerade kontroverser om frågor om övergrepp mot barn, där experter intar olika ståndpunkter. De flesta stora media brukar i dessa fall alltid ta ställning för de som säger att övergrepp INTE har ägt rum. och nästan totalt ignorera de experter som argumenterar för att det HAR skett övergrepp.

Det verkar vara så att det för just de stora media är det mycket lättare att ha empati med anklagade vuxna än att tänka sig att övergrepp mot barn kan vara verkliga...

Så istället för en objektiv redovisning driver media ofta kampanjer för förnekarsidan. Det gynnar vare sig diskussionen eller barnen.

Experter: skakvåld existerar bevisligen

I dagens SvD finns en artikel av Anja Haglund där Anna Bärtås, ordförande i Barnläkarföreningen, och barnläkaren professor Göran Elinder  intervjuas - och är oroade för att den nuvarande kampanjen runt skakvåld (och en aktuell rapport som påstås stöda denna) riskerar att leda till att barn som verkligen har utsatts för sådant våld inte ska få hjälp.

Ett citat: "'Det är det vi är oroliga för, att det skulle kunna uppstå en situation där man blir tveksam och att det därmed finns risk för underdiagnostik. Vi vill framföra behovet av att verkligen värna om barnets bästa och barnets skydd, för barnet har ju ingen egen röst i den här frågan', säger Anna Bärtås, ordförande i Barnläkarföreningen...

...Skakvåld, även kallat shaken baby syndrome, innebär att en person våldsamt skakar ett spädbarn så att huvudet kastas fram och tillbaka. Omkring tio barn i Sverige bedöms varje år utsättas för detta allvarliga våld som kan leda både till bestående skador och död."

Nu hävdas det att diagnosen ibland är osäker, att det som diagnosticerats som symptom på skakvåld ibland kan bero på andra orsaker.

– "Det får inte innebära att man utesluter att skakvåld skett. Vi konstaterar att det vetenskapliga underlaget inte är tillräckligt starkt. Bättre forskning krävs, säger Göran Elinder, professor och barnläkare och en av rapportförfattarna....

...Det vore olyckligt om för stora växlar drogs på rapportens innehåll, anser Svenska barnläkarföreningen, som står fast vid att det går att bevisa att skakvåld ligger bakom en viss typ av skador....

– Begreppet som SBU utgår från, triaden, är bara en liten del av alla de tecken man kan se hos spädbarn som misshandlats. Det kan också förekomma exempelvis blåmärken och benbrott. Som läkare bedömer vi hela barnets hälsa, pratar med familjen och bildar oss en helhetsuppfattning, säger Anna Bärtås."

Detta var en av de få gånger som experter fått uttala sig i de stora media och problematisera den ensidiga kampanj runt falskdiagnoser av skakvåld som de senaste åren har drivits av exempelvis Dagens Nyheter, och den ofta ganska så otäcka tidskriften Filter.

Det är bra att större media för en gångs skull låter sakkunniga personer ifrågasätta denna ensidiga kampanj; en kampanj som faktiskt genom sin ensidighet är ett verkligt hot mot många barns säkerhet.