Jon Jordås, Palmemordet och "falska minnen"

Jon Jordås heter en man som skrivit en liten bok om Palmemordet, (med den bisarra titeln "Den sista boken om mordet på Olof Palme") där han driver linjen att "Christer A" var skyldig. Jag har bara läst en liten del av den ännu, men när jag kom till sidan 51 fick jag nästan lust att sluta läsa. 

Han ska just komma till att ett vittne till Palmemordet hypnotiserades för att minnas bättre, och det visar sig att han  inte tror att sådan hypnos är en fungerande metod överhuvudtaget. 

Innan han går in på själva hypnosen kan han inte låta bli att skriva detta:

 "Sverige ska senare skakas av skandaler där polis och psykologer ställt ledande frågor till både barn och vuxna och skapat minnen som aldrig fanns, format berättelser som inte var sanna, så att människor dömts oskyldigt. Två av de mest kända fallen ska bli Thomas Quick samt Kevin-bröderna. Men vid tiden för mordet på Olof Palme fanns fortfarande en tongivande psykologisk inriktning som anser att dolda minnen kan plockas fram igen av en duktig hypnotisör". 

Det är ju rent trams. Vare sig Thomas Quick eller "Kevin-bröderna" har sagt ett ord om att de fick några falska minnen. Tvärtom berättade Quick att han medvetet ljög för att få bensodiazepiner. "Kevin-bröderna" berättade att de ljög för att slippa fler plågsamma förhör. 

Oavsett vad man anser om dessa fall,  är det helt klart att just "falska minnen" inte hade någon som helst roll i dessa. 

Mer allmänt - jag känner faktiskt inte till ett enda fall där det entydigt bevisats att någon fått "falska minnen" av att polis och psykologer ställt ledande frågor. Ja, det finns omstridda fall där detta har hävdats, men några entydigt bevisade fall har så vitt jag vet aldrig dokumenterats. 

Om vår Palmemordsskribents omdöme ska kunna tas på allvar förutsätter det väl att han inte bevisligen fantiserar om andra saker...

En övergreppsförnekarmyt

Med "övergreppsförnekare" menar jag här de personer som aktivt driver linjen att en mycket stor del, kanske de flesta, av anklagelser om sexuella övergrepp mot barn är falska. Det finns ett antal personer som gjort detta alltsedan frågan om sådana övergrepp kom i fokus för debatten i sent 70-tal (i USA) och tidigt 80-tal (i Sverige). Mycket snart uppstod ett läger, som mycket aktivt, ofta aggressivt, drev en sådan linje.

Från den sidan fördes och förs ofta fram en rad påståenden, som vid en närmare granskning inte håller. Dit hör teorier om PAS, förnekande av all koppling mellan "satanism" och övergrepp mot barn, och en rad andra teman.

Det som verkar ha gjort mest intryck på opinionen är nog ändå det kategoriska påståendet att bortträngning av minnen av sexuella övergrepp mot barn inte existerar. Detta innebär också ett lika kategoriskt förnekande av sanningshalten i alla återkallade minnen av sådana övergrepp. Med återkallade minnen menas alltså här minnen som under en kortare eller längre period varit borta från medvetandet, men som sedan kommit tillbaka.

I Sverige slog uppfattningen att bortträngda minnen är en ren myt igenom på allvar 2013, då Dan Josefsson lanserade den i samband med sin "dokumentär", och sin bok, om Quick-fallet. Jag tar inte ställning till frågan om Thomas Quick, men jag konstaterar att Josefssons behandling av frågan om bortträngda minnen var monumentalt ohederlig.

Han fick också mycket snart en entusiastisk uppbackning av ett stort antal debattörer, alltifrån den ack så politiskt korrekta Åsa Linderborg, till mindre politiskt korrekta (och ganska så marginaliserade) figurer som Ingrid Carlqvist och Patrik Nyberg.

Den som vill ta sig en titt på forskningsläget i denna kontroversiella fråga rekommenderas (exempelvis) att ta sig en titt på sidan Recovered Memory Project. Den är kopplad till Browns universitet i USA, och drivs av professor Ross E Cheit. Cheit har ett ganska personligt skäl att vilja ta upp frågan.

Han är nämligen en av de många personer som inte endast fått upp den typen av minnen, utan även fått dessa bekräftade. År 1992 började Ross Cheit få upp minnen av att han under en period kväll efter kväll i barndomen utsattes för sexuella övergrepp, av en William Farmer, en lägerledare för ett pojkläger vid San Francisco. Cheit hade tillbringat en sommar i lägret som barn. Under åren före 1992 hade han inga medvetna minnen av dessa övergrepp.

Cheits minnen började återvända efter två händelser. Den första var ett telefonsamtal från hans syster. Hon ringde för att berätta för Ross att hon skulle skicka sin son till just detta läger. Den andra utlösande faktorn var en tidningsartikel om prästen James Porter, som årtionden tidigare ofredat och våldtagit hundratals unga pojkar. Efter att Ross Cheit fått upp dessa minnen, sökte han aktivt efter fler personer som kunde berätta om att de utsattes för övergrepp av Farmer.

Han fann minst ett dussin andra som hade gått på lägret, och som hade sådana minnen, men i motsats till Cheit själv inte hade trängt bort dem.

Cheit upptäckte därefter att dessa övergrepp var kända av flera i ansvarig ställning, men att de hade tystats ner...

Madi Bacon, som var grundare och chef för lägret, medgav till Cheit att Bill Farmer hade gjort tvivelaktiga saker med flera av pojkarna på lägret. Hon hade känt till det, men hade aldrig ingripit.

Cheit konfronterade sedan Farmer, som inte förnekade övergreppen, men som menade att det hela väl inte var något att bry sig om.

Cheit vann sedan två civilrättsliga mål, ett mot Farmer, ett mot pojklägret. Anledningen till att det endast blev civilrättsliga mål var att brotten hade hunnit preskriberas.

Det skulle vara intressant att få se en debatt mellan Josefsson och Cheit. Skulle Josefsson verkligen vågat se Cheit i ögonen, och trots dessa belägg hävda att Cheits minnen var falska?

Nåväl, Cheit har på sin sida samlat en dokumentation av 110 bevisade fall av återkallade minnen av sexuella övergrepp i barndomen.

De som mot alla fakta förnekar bortträngda minnen torde kunna delas upp i två grupper. Dels en hård kärna som helt enkelt vet att de, av orsaker som de själva bäst känner till, förvränger fakta. Dels av naiva efterföljare som av olika orsaker tror på förnekarargumenten, utan att själva egentligen satt sig in i frågan.

Av någon anledning har svenska media nästan konsekvent anammat förnekarargumenten i denna fråga. Man kan förstås spekulera i varför, men det tänker jag inte göra här.

En text om ett pseudobegrepp

Den som vill läsa en nyanserad, vetenskaplig och kritisk granskning av pseudobegreppet "False Memory Syndrome" kan läsa här.

Den typen av fakta och diskussioner finner man inte i svensk mediedebatt. För att vanliga människor ska få tillgång till elementära fakta om vad debatten om återkallade respektive falska minnen egentligen handlar om behövs närmast ett intensivt folkbildningsarbete.

Eftersom det motarbetas på alla sätt i detta samhälle, kan man kanske jämföra de som ändå på sina håll mot alla odds försöker bedriva det, med den grekiske mytfiguren Sisyfos .

Och roligare än så tycker man ju ändå att det kunde vara. Men tyvärr...

Feministiskt Forum - och falska minnen

Igår hade vi alltså mötet om bortträngda minnen på Feministiskt Forum. Det blev faktiskt mycket lyckat. Och det kom faktiskt också många till mötet. Många  fler än vad jag hade trott. .

Jag tror vi fick fram det vi ville få fram. Att bilden av debatten om bortträngda minnen är oerhört snedvriden i de stora media i Sverige. Att det är entydigt bevisat att traumatiska minnen kan försvinna och sedan återkallas. Att det inte är detta som den vetenskapliga debatten handlar om. Den handlar om dessa försvinnanden beror på att det finns en specifik mekanism som kan kallas för "bortträngning" eller om det beror på annat, som vanlig glömska.

Vi visade på det osannolika att traumatiska minnen försvinner pga vanlig glömska. Bortträngning är trots allt den mest rimliga förklaringen till att traumatiska minnen försvinner. Och att de ibland kommer tillbaka är alltså bevisat.

Vi visade också på den dolda agenda som ligger bakom mycket av förnekandet av bortträngda minnen. Det handlar inte endast om vetenskapliga konflikter, utan bakom mycket av motståndet ligger en direkt motvilja mot att erkänna omfattningen av sexuella övergrepp mot barn. Och i anmärkningsvärt många fall kan det bevisas att det handlar om medvetet förövarförsvar.

Det fanns inte mycket tid till diskussion, men vi hann med två inlägg. I det första  av dessa hävdades att vår presentation var ensidig. Vi hade bland annat inte tagit hänsyn till att Elizabeth Loftus i experiment visat att det är möjligt att skapa falska minnen.

Nu är jag inte riktigt lika imponerad av Loftus experiment som personen som gjorde inlägget verkade vara. Men nu är det så - och det sa vi i våra svar - att vår ensidighet inte var någon tillfällighet. Vi ville bemöta den motsatta ensidighet som finns i media idag.,

Vi svarade också att vi aldrig förnekat att det finns falska minnen. Men att detta inte var temat för mötet.

Men gott så, låt mig här utveckla det jag i mitt svar sade om falska minnen.

Det finns uppenbart falska minnen. Det går inte att förneka. För om man förnekar detta, blir man så illa tvungen att tro att UFOs systematiskt cirklar runt jorden med syftet att med jämna mellanrum kidnappa människor och utsätta dem för medicinska experiment. Det verkar så pass osannolikt (milt sagt) att det faktum att det finns ett relativt stort antal människor som säger sig minnas detta nog måste ses som ett mycket starkt belägg för att minnen kan vara falska....

Nu kan man förstås anta att en del av dessa inte ha några minnen alls -vare sig sanna eller falska. Med andra ord att de helt enkelt ljuger. Det är möjligt, men i denna grupp finns en hård kärna som uppenbarligen ärligt tror att det har hänt. De har upplevelser som de själva tolkar som minnen.

Det går att föra en intressant diskussion om orsakerna till deras upplevelser, men en av de, återigen milt sagt, minst troliga förklaringarna till dessa är att det verkligen handlar om bokstavligt  sanna  minnen av verkliga händelser....

Alltså måste falska minnen på ett eller annat sätt verkligen existera.

Vi har således en situation där vi vet att det finns återkallade minnen av verkliga traumatiska händelser. Vi vet också att det finns minnen som måste vara falska.

Den enda logiska slutsatsen av detta blir då att man måsta vara förutsättningslöst öppen inför varje människa som berättar om minnen av trauman som försvunnit och sedan återkallats. Under förutsättning, förstås, att dessa rent fysiskt är möjliga.

Men existensen av falska minnen är ingen ursäkt för de som kategoriskt förvränger, som förnekar  att återkallade  traumatiska minnen existerar, eller som medvetet förvränger debatten om bortträngda minnen. För dessa gäller fortfarande den drastiska formulering som jag använde i slutet av mitt huvudinlägg på mötet. Alldeles oavsett deras avsikter, tjänar dessa personer objektivt sett förövarna...

Falska minnen eller lögner?

I Aftonbladet har Gellert Tamas försökt hitta en infallvinkel mot Sverigedemokraterna genom att göra en djupdykning i Elizabeth Loftus dubiösa falska minnes-teorier.

Christianssons falska "objektivitet"

Sven Å Christiansson fortsätter att försvara sig genom att ge kritikerna inte bara lillfingret, utan nästan hela handen. Senast när han tillsammans med Göran Lambertz i en DN-artikel försöker ge bilden av att det skulle vara någon form av vetenskaplig konsensus att traumatiska upplevelser nästan alltid stannar kvar i minnet, och att minnen som försvinner och sedan återkallas är något oerhört sällsynt.

Ja, det är den linje han har drivit sedan han började samarbeta med False Memory Syndrome Foundations teoretiker Elizabeth Loftus.

Den bild han ger är att det finns två linjer i debatten. Nämligen att bortträngning inte finns alls, och att det finns men är EXTREMTovanligt.

Den bilden är falsk. Och att det inte finns något vetenskapligt konsensus runt Christianssons minimalistiska linje kan var och en som studerar den internationella debatten strax konstatera.

På lång sikt gör  Christianssons avfärdande nog större skada än Josefssons okunniga svammel. För Christiansson kan framstå som "vetenskaplig" och "objektiv" . - trots att han sedan länge de facto har allierat sig med en av de främsta teoretikerna på förnekarsidan.

Magnus Kihlbom och "falska minnen"

I Magnus Kihlboms tidigare nämnda artikel om bortträngda minnen kan vi dessutom läsa detta milt sagt tveksamma avsnitt.

"På 1990-talet i USA blev ett stort antal kvinnor övertygade om att de i psykoterapi börjat minnas tidiga sexuella övergrepp och därmed ­orsaken till sina psykiska problem. Senare visade det sig att dessa ”bortträngda” men ”återvunna” minnen var falska i ett stort antal fall, och att flera oskyldiga fäder hade dömts till mångåriga fängelsestraff."

Det är tvetydiga, och obehagligt glidande formuleringar. Av de USA-fall där minnen av övergrepp i barndomen  (som så vitt jag känner till, dessutom praktiskt taget alltid understöddes av andra typer av stödbevisning!) bidrog till fängelsestraff, eller där sådana minnen blev kända av andra orsaker, "bevisades" det mig veterligt aldrig att övergreppen inte hade ägt rum, eller att de anklagade var oskyldiga. Däremot friades en hel del i slutändan i brist på bevis, och/eller för att anklagelserna sågs som "orimliga" (exempelvis för att de innefattade berättelser med rituella inslag).

Det är möjligt att det funnits något speciellt fall jag missat, men jag följde ändå när det begav sig debatten mycket noga. Möjligen skulle man i några fall här kunna tala om felaktigt dömda, men det är inte nödvändigtvis detsamma som oskyldigt dömda.*

För övrrigt refererar  jag gärna Judith Lewis Hermans uttalande i frågan. Hon påpekade att det i dessa fall inte handlade om bevisat falska minnen, utan om omdiskuterade minnen. Och det är en helt annan sak.
---------------------------------------------------------
*Dessutom handlade de mest kända fallen av kritiserade (och ibland upphävda) domar om övergrepp mot barn under amerikanskt 90-tal inte om bortträngda minnen, utan om barn som till sina föräldrar och under förhör berättat om organiserade "rituella" övergrepp i privata förskolor. Det finns inga belägg för att barnen här under någon period hade hunnit tränga bort de traumatiska upplevelser de berättade om under förhören. Man kan diskutera dessa fall för och emot, men i motsats till vad många tror handlar de inte ens i teorin om bortträngda minnen.

Möss minns traumatiska övergrepp

I DN kan man finna en märklig artikel om hur forskare lyckats "plantera falska minnen" hos möss. I artikeln förmodas också att detta skulle kunna ge värdefulla paralleller till hur falska minnen uppkommer hos människor.

Temat "falska minnen" är ju politiskt laddat eftersom det är en av övergreppsförnekarnas favoritteorier för att förneka anklagelser om övergrepp. Men om man tittar vad som verkligen står om just denna undersökning ser man nog att de knappast har så mycket att hämta från denna.

DN skriver inledningsvis, lite djärvt: "Förhoppningen är att resultatet ska ge svar på varför människans minne är så opålitligt".

Det låter som sagt djärvt. För hur gick experimentet till?

Enligt DN-artikeln, så här:

""Mössen placerades i en mörk men ofarlig miljö. Sedan flyttades de över till en ny miljö som var ljus där de fick små stötar i fötterna samtidigt som forskarna stimulerade hjärnans minnesceller från den första miljön med hjälp av laserstrålar.

När mössen sedan flyttades tillbaka till den mörka miljön visade de tecken på rädsla. Forskarna hade lyckats att förändra det ursprungliga minnet så att de associerade den ofarliga miljön med elstötar och fara, visar studien som har publicerats i tidskriften Science."".

Det första som man kan se är att det inte handlar om att minnas övergrepp som inte har ägt rum. Det handlar om att mössen ser ut att minnas övergrepp som de faktiskt utsatts för - dvs elchocker i fötterna!

Det enda som är "falskt" i de förmodade minnesbilderna (jag skriver "förmodade" för egentligen vet trots allt ingen med hundraprocentig säkerhet vad mössen minns, det enda man vet något om är deras beteende) är att de verkar ha felplacerat den miljö i vilken de utsatts för övergreppen. Detta verkar då bero på att de utsatts för manipulationer av ett slag som människor mycket sällan utsätts för - "forskarna stimulerade hjärnans minnesceller från den första miljön med hjälp av laserstrålar".....

Vad detta tyder på är att möss minns övergrepp de utsatts för av cyniska forskare, men att elektroniska manipulationer av deras hjärna har gjort att de kanske tror att övergreppen skedde i en mörk, och inte i en ljus miljö.

Det är intressant. Ofta brukar förövarförsvarare avfärda minnen av övergrepp med att det finns detaljer i berättelserna som inte stämmer. Till exempel att någon som berättar om övergrepp som ska ha skett på ett visst datum tror att solen sken, medan en kontroll av väderrapporten visar att det var mulet....(ja, jag skämtar inte, argument av den typen brukar användas i amerikanska rättsfall!)

Men vad den här rapporten visar, om den överhuvudtaget visar något av intresse, är att minnen av övergrepp kan vara riktiga även om minnesbilderna har felplacerat den ursprungliga rumsliga kontexten. Mössen verkar som sagt ha blivit manipulerade att tro att det var mörkt när elstötarna kom, men det var ljust.

Men bortsett från detta var ju (som sagt) de ångestminnen mössen verkade reagera på ingalunda falska - de hade ju faktiskt torterats med plågsamma elstötar. Om de inte hade fått några sådana skulle de med all säkerhet inte ha mints några sådana.

Om detta gäller möss, gäller det sannolikt också människor....