Alla dessa "oskyldigt dömda"

/Skrivet 8 juli 2007/

I en artikel i Aftonbladet får vi reda på ytterligare ett fall av oskyldigt dömda. Eller vänta ett tag? I rubrikerna skriks det ut om att mannen ifråga var oskyldig, men av texten i övrigt framgår det endast att den medicinska bevisningen inte höll, så nu har vi enbart flickans ord på att mannen är skyldig till våldtäkt. Enbart… För den som självsäkert påstår att mannen verkligen är oskyldig återstår att visa att mannen är så mycket mer trovärdig än flickan. Observera att tingsrätten, som också kände till det bristfälliga läkarintyget, ändå valde att fälla. Det är först hovrätten, som utan att ha några nya fakta än tingsrätten, väljer att fria.

Missförstå mig inte – jag uttalar mig inte om skuldfrågan. Mannen kanske rent av är oskyldig, vad vet jag, men det är inte min poäng. Min poäng är att när sexualbrottsdömda, eller sexualbrottsåtalade, blir friade väljer media alltför ofta att skrika ut att de var oskyldiga. Men de behöver de inte alls varit.

I Sverige finns ett talesätt att alla ska betraktas som oskyldiga tills de är fällda i domstol. Det är naturligtvis riktigt rent juridiskt – men endast rent juridiskt. Inte i verkligheten. Det vet seriösa jurister. Christian Diesen och Madeleine Leijonhufvud fick i våras pedagogiskt förklara för både lekmän och kollegor att denna juridiska princip faktiskt inte sade något om verkligheten. Det verkar fortfarande inte de flesta journalister förstå.

Att någon är friad i domstol för sexualbrott innebär att det inte finns en bevisning som ”bortom allt rimligt tvivel” bevisar att denne någon är skyldig. Det innebär endast undantagsvis att någon har bevisats icke vara skyldig…

För någon månad sedan skickade jag ett mail till Peter Kadhammar på Aftonbladet och frågade varför han i en artikel om ett sådant fall använt termen ”oskyldigt dömd”. Han svarade att mannen blev ju friad. Jag svarade med att skicka en länk till Christan Dielsens artikel ”Inga bevis för oskyldigt dömda” i Juridisk Tidskrift. På detta fick jag inget svar.

Det här verkar vara känsliga frågor. På nätet verkar många tycka att om man inte går med på att friade automatiskt är oskyldiga så bidrar man till att stämpla dom för livet. Nu tror jag inte att en person som är friad efter en resning och fått några miljoner i skadestånd bryr sig speciellt mycket om att någon någonstans på nätet inte är övertygad om vederbörandes oskuld. Men det är inte det viktigaste. Vad de som resonerar så inte tänker på är brottsoffren.

Om alla automatiskt utgår från att den som är friad är oskyldig, innebär det, i alla de fall, där brottsoffret kunnat vittna själv, att man också utgår från att brottsoffret ljuger eller inbillat sig saker. Att det antingen inte begåtts något brott alls - eller att hon/han pekat ut helt fel person. Att ha utsatts för ett vidrigt brott och inte bli trodd är minst lika kränkande som att anklagas för ett brott man inte begick.

Därför bör media låta bli att rutinmässigt spekulera i skuldfrågan i dessa fall. Varför inte helt enkelt slå fast att domstolen inte ansåg att bevisen räckte till en fällande dom? Punkt slut.

Inga bevis för oskyldigt dömda

De senaste åren har vi sett en kampanj som ettrigt driver tesen att det skulle finnas mänga oskyldigt dömda för sexualbrott i våra fängelser. Den förs framförallt på en ren vulgärnivå - på mindre seriösa bloggar och andra likartade forum.

Men den har också förts i mer salongsfähiga forum - av höga jurister och akademiker. En av de som främst drev frågan för några år sedan var dåvarande JK Göran Lambertz. Han hann göra en oerhörd skada som JK, och gör det på ett annat sätt än idag, i HD.

I en omfattade debatt 2006-07 förde bland annat Madeleine Leijonhufvud och Christian Diesen på Stockholms Universitet en polemik som riktade sig mot Lambertz, Hans-Göran Axberger och andra som mystifierade debatten om oskyldigt dömda. Diesen och Leijonhufvud fick för både allmänhet och kollegor tålmodigt förklara varför att vara "friad" inte behöver betyda att man de facto är "oskyldig" och varför att vara "felaktigt dömd" inte nödvändigtvis är detsamma som att vara "oskyldigt dömd".

En av de centrala texterna i den debatten var Christian Diesens klara, logiska och pedagogiska artikel "Inga bevis för oskyldigt dömda". Den har dock inte varit så lätttillgänglig de senaste åren. Anledningen till det var ett bisarrt misstag från Diesens sida. Genom att han uppenbarligen blandade ihop två män som figurerade i Bo Larsson-fallet, den ena anklagad men aldrig ställd inför rätta, den andra ställd inför rätta, dömd och tillsammans med Bo Larsson senare friad efter resning, fanns det i hans text påståendet att den senare nämnda personen tidigare skulle ha varit dömd.

Men det var han inte. Det var alltså däremot en person som anklagades men aldrig åtalades.

Nu ledde detta till att upplagan drogs in,och artikeln plockades bort från Juridicums webbsida. Det var dumt. Det hade varit bättre om felet hade tagits bort, men att artikeln hade fått vara kvar.

Men helt borta är den ändå inte från nätet. Den finns faktiskt fortfarande på Web Archive, och kan läsas här. Gör det gärna, och spara den gärna på hårddisken för säkerhets skull...

Oskyldigt anklagade?

/En liten reflektion om tvivelaktiga nätverk./

Det finns en rad föreningar och mer lösliga nätverk/kotterier för ”oskyldigt anklagade”. Nästan alla dessa samlar de som anklagats för olika typer av sexualbrott och/eller övergrepp mot barn.

Det handlar om allt från pappor som kämpar om vårdnad, till personer som anklagats av sina vuxna barn för att förgripit sig på dem när de var barn.

Konstigt nog finns inga motsvarande nätverk för de som har blivit falskt anklagade för att vara knarklangare, eller mördare, eller snattare.

Men nu till saken. Anta att jag befann mig i den säkert inte speciellt behagliga positionen att anse mig vara falskt anklagad för sexualbrott och/eller brott mot barn. Det sista jag skulle vilja göra i det läget vore att kasta mig in i en allians med andra som också sade sig vara det.

Varför det? Jo därför att jag ofrånkomligen skulle börja tänka - ”jag anser mig vara oskyldig, men hur vet jag att han, eller han, eller han, verkligen är det”?

Ja, hur vet man det? Det märkliga är nu att de som förenat sig och påstår sig vara oskyldigt anklagade aldrig verkar ha det problemet. De hävdar inte bara sin egen oskuld, de sluter sig samman med andra och hävdar med emfas att de är kollektivt oskyldiga. Hur vet de det?

Nej, det kan de normalt sett inte veta alls. Varför beter de sig då på detta sätt?

Det finns egentligen endast tre möjliga orsaker. Antingen är de inte oskyldiga alls. Då behöver de ju inte bekymra sig för om andra är det eller inte.

Eller så är de helt enkelt så urbota dumma att de inte ställer frågan. Eller så är de så cyniska att de inte bryr sig alls.

Hur jag än vrider och vänder på saken kan jag inte se några andra alternativ.

Personligen tror jag nog att den stora majoriteten i dessa nätverk för ”oskyldigt anklagade" är skyldiga som bara den. Det är den troligaste förklaringen till att de så oerhört lättvindigt allierar sig med en massa andra som anklagats för sådana brott, och påstår sig vara oskyldiga.

Skulle en person som blivit oskyldigt anklagad för mord verkligen vilja bli en del av en grupp som aggressivt påstår sig vara just ”oskyldigt anklagade för mord”? Knappast, eftersom han/hon skulle inse att om det är några som skulle strömma till en sådan förening så är det verkliga mördare!

Detsamma gäller i minst lika hög grad de som anklagats för sexualbrott och övergrepp mot barn…

Erik Rodenborg