Ondska

"I över ett decennium har ”Linda” haft rättsliga tvister med pappan till sina tre barn. Han har gång på gång fått rätt till umgänge men när barnen vägrat träffa honom så har Linda fått betala vite för umgängessabotage." 

Läs mer här. 

"Umgängessabotage" kallas det om en mamma inte tvingar barn att åka till en pappa de är livrädda för. Då kan hon bötfällas. 

Ondska finns på olika nivåer. Att mammor som inte vill hjälpa till med barntortyr straffas är ett exempel på detta.

Tidskriften Parabol om en dödlig vårdnadspolitik

Det har kommit en ny tidskrift på nätet - den heter Parabol och så vitt jag fattar är Kajsa Ekis Ekman initiativtagare till denna. Det första numret har alltså just kommit.

Från det vill jag speciellt nämna denna artikel - "Den svenska vårdnadspolitiken dödar barn".

Det är en historisk genomgång av hur den nuvarande, papparättsligt centrerade, vårdnadspolitiken växt fram och ett försök att utvärdera dess effekter.

Det är ju inte så svårt, egentligen. Den nuvarande politiken gynnar framförallt fäder som vill få vårdnad eller umgänge mot både kvinnans och barnets uttryckliga önskningar. Ibland leder detta till dödliga katastrofer. Som i fallet Tintin.

Mot slutet av artikeln sätter så äntligen författaren Lotta Lindqvist ned foten och skriver: "Den mest effektiva lösningen vore därför att mödrar alltid ensamma tillerkänns vårdnadsrätten för sina barn och att skrivningen om barns behov av nära och god kontakt med båda sina föräldrar stryks ur föräldrabalken."

Wow! Det har jag tyckt i över 20 år. Det kan låta extremt men är i praktiken mest av allt en återgång till den vårdnadspolitik som de facto  fanns före 1998 - då mörkret sänkte sig över barns rättigheter att slippa våldsamma och förövande fäder vid skilsmässor.

Svar om PAS-"teorin"

/Från min huvudblogg 18/ 5 2023/

 Som jag nämnt har Dagens Juridik publicerat flera debattartiklar som stöder den s.k. PAS-teorin. Nu har det äntligen kommit ett svar. Det är författat av Gerda Christenson,  Alva Jonåker och Amin Wikman från organisationen Kvinnofronten.

Det inleds så här. 

"Dagens Juridik har på sistone publicerat flera debattartiklar som driver att så kallad föräldraalienation ska lyftas fram i domstolarna. Frågan är kanske varför artiklarna kommer just nu?

Som av en tillfällighet har FN:s speciella rapportör kring våld mot kvinnor och flickor, dess orsaker och konsekvenser just nu i vår lagt fram sin senaste rapportsom ska tas beslut om i sommar. Rapporten föreslår att FN ska uppmana alla stater att i sin lagstiftning förbjuda användandet av föräldraalienation ´och relaterade pseudobegrepp´ i familjerättsliga mål. "....

Klicka på länken här och läs vidare.  

-------------------------------------------

PS. I de tre författarnas artikel fanns vetenskapliga referenser, som redaktionen för Dagens Juridik tyvärr valde att ta bort.

Om jurister som förstör barns liv

/Det här är inte ett normalt debattinlägg, utan en känslomässig explosion./

Jag är ju en person som blev lite halvkänd  i andra hälften av 90-talet som en offentlig motståndare till satanism.  Det betyder ju också att jag inte gillar det som förut kallades svart magi, men som numera i Sverige vanligen kallas mörkermagi.

Inte för att jag tror att den fungerar. Om man kunde ha ihjäl folk med magi hade överbefolkning inte varit något problem. Hatade politiker skulle inte ha blivit långlivade. Dödsstatistiken skulle se helt annorlunda ut än den gör.

Någon kan invända  att "vanligt" folk inte behärskar magi - det är något som endast satanistiska mörkermagiker gör. Men om så vore fallet borde väl motståndare till satanism mycket ofta dö en för tidig död. Så verkar inte heller vara fallet.

Nej, jag tror inte att mörkermagi fungerar. Ingenting tyder på det.

Men ibland önskar jag nog att den skulle fungera.

Till exempel när jag läser små notiser om hur mammor som försöker skydda sina barn mot våldsamma pappor straffas med att denne pappa får hela vårdnaden. Och - ännu värre - även döms till ett anmärkningsvärt långt fängelsestraff om hon i desperation försökt gömma barnet..

Nu tänker väl en del att det handlar om förvirrade mammor som inbillar sig saker. Men i alla fall jag vet tillräckligt mycket om visar det sig att det handlar om fall där pappor verkligen skadar sina barn.

Jag kan inte hindra att jag får en impuls att vilja göra voodoo-dockor av de personer i det juridiska systemet som dömer mammor till förlorad vårdnad och fängelsestraff för att de gör vad alla föräldrar förväntas att göra - skydda sina barn.

Det finns inga ursäkter för dem. En del av de pappor  (dock absolut inte alla...) som utgör en fara för sina barn må vara instabila, med psykiska problem som gör att de handlar aggressivt och/eller sexualiserat mot sina egna barn.  De bör inte få ha med barn att göra, men de kanske borde få vård.

Men den ursäkten finns inte för de jurister som känslokallt i fall efter fall avkunnar domar som krossar barn och deras mammor. De är bortom  alla ursäkter.

Om man verkligen kunde stoppa deras verksamhet med hjälp av voodoo eller magi skulle jag nog göra det. Kanske inte genom att döda, men genom att på något annat magiskt  sätt inkapacitera  dem, så att de inte längre  genom sina domslut  kan skada barn.  Men det kan man ju inte.

Att mörkermagi inte fungerar är ju bra. Men i fall som dessa beklagar jag nog att det inte gör det.  Om de jurister och andra dömande som skadar barn, på ett magiskt sätt förhindrades att göra det i fortsättningen skulle nog domarna efter ett tag blivit bättre.

Men de som dömer barn till livslång olycka behöver i vårt samhälle vare sig frukta rättssystemet, eller Gud, eller magi. Eller något. De bara fortsätter att skada. Utan att någon verkar kunna göra något åt det.

Sluta tvinga offer till ”samarbete” med sina förövare

/Ett uttalande från representanter för nio kvinnoorganisationer,  som tidigare bland annat har publicerats i  ETC./

Regeringen har nu lagt fram en proposition om ändring av lagen om vårdnad. Det är tänkt som en förbättring, men är i praktiken istället ett förslag som ytterligare ökar risken för fortsatt våld mot utsatta mammor och barn efter att kvinnan lyckats ta sig ifrån en våldsam man. Vi som dagligen möter utsatta kvinnor och barn är djupt oroade över denna utveckling

Redan idag står det i lagen att bedömningen om vårdnaden ska utgå ifrån föräldrarnas ”förmåga att samarbeta”. Det låter kanske rimligt för den som inte vet att vårdnadstvister så ofta handlar om våld mot kvinnor och barn.

Men att tvinga offret att ”samarbeta” med förövaren står i direkt motsättning till all kunskap om hur farligt det är för utsatta kvinnor att lämna en våldsam man och hur dessa män använder just vårdnad och umgänge som möjlighet att fortsätta kontrollera kvinnan och barnen och utsätta dem för våld.

Istället för att stötta utsatta kvinnor och barn har Sverige alltså skrivit in i lagen att kvinnorna inte har rätt att komma undan sin förövare, utan måste ”samarbeta” med honom för att inte förlora vårdnaden om sina barn. År efter år har vi sett hur utsatta kvinnor misshandlas och till och med mördas just när de försöker leva upp till detta, för att försöka skydda sina barn och inte förlora vårdnaden till förövaren.

Det faktum att våldsamma män utsätter kvinnor och barn i hemmen gör att det ofta inte finns stödbevisning. Därför leder detta våld alltför sällan till fällande domar. Istället hamnar fallen i vårdnadstvister. Såväl kvinno- som barnrättsorganisationer har under många år försökt lyfta att barnen då sällan blir lyssnade på, att vare sig socialtjänst eller rättsväsende tar barnens berättelser på allvar.

Ändå vet vi mycket om barnens villkor i familjer där pappan utsätter mamman för våld. Brottsoffermyndigheten har redovisat hur 98 procent av barnen har sett eller hört misshandeln i samma eller angränsande rum. Cirka 60 procent av barnen har själva utsatts för våld. Cirka 30 procent har utsatts för sexuella övergrepp.

Sverige har under senare år utvecklas från att ha varit ett föregångsland när det gäller mäns våld mot kvinnor och barn till att tvärtom gå katastrofalt bakåt. Idag ser vi i fall efter fall hur samhället i praktiken ofta tvingar kvinnor att gå tillbaka till sina förövare för att försöka att trots allt skydda sina barn. Vi ser ett samhälle som tvingar mammor att lämna sina barn till förövaren trots att barnen uttalar till både socialtjänst och domstolar att de inte vill träffa sin pappa för att de är rädda för honom. Vi ser hur domstolar ger även dömda förövare vårdnaden om mamman inte förmått sig till att tvinga barnen, med motiveringen att hon därmed ägnat sig åt ”umgängessabotage”.

När pappan sedan inte låter mamman träffa barnen, döms inte han enligt ”umgängessabotage”, utan får behålla vårdnaden med motiveringen att det inte vore rätt att flytta barnen igen. Fadersrätt går före kvinnors och barns säkerhet.

Kvinnorörelsen har sedan länge försökt synliggöra hur förövare fortsätter utöva våld mot mammor och barn just i samband med umgänge/vårdnad, en verklighet som bekräftas även i forskning. Vi har krävt att samhället måste ta bort kravet på ”samarbete”.

Efter att vi uppvaktat justitieministern med en namninsamling för barns rätt i domstolarna gav regeringen Jämställdhetsmyndigheten i uppdrag att kartlägga förekomsten av våld i vårdnadstvister. Men istället för att avvakta resultatet av denna kartläggning föreslår regeringen nu tvärtom själva motsatsen; en skärpning av formuleringen om samarbete, om offer och förövares ”gemensamma” ansvar.

Frågan om vårdnad får aldrig utgå från att tvinga offer till ”samarbete” med förövaren, den ska utgå från barnens behov och vem som kan tillgodose dem. Regeringens proposition är ytterligare ett svek mot redan utsatta kvinnor och barn.

Samhället måste börja ta mäns våld mot kvinnor på allvar.

Gerda Christenson

Kvinnofronten

Jenny Westerstrand

Roks

Leila Qaraee

Kvinnors Nätverk

Azam Qarai

Linna-mottagningen

Maria Rashidi

Kvinnors Rätt

Susanne Bergenbrant Glas

Kvinnliga Läkares Förening

Olga Persson

Unizon

Clara Berglund

Sveriges Kvinnolobby

Gita Rajan

Wonsa

Gunilla Madegård om "Att rädda ett barn"

Jag skrev tidigare om Gunilla Madegårds analys av första delen av första programmet av Bo-Göran Bodins "Att rädda ett barn". Nu har hon gjort samma genomgång för alla avsnitten (även om hon ännu inte är helt klar med tredje programmet). Jag har inte själv förmågan art avgöra allt om de olika detaljerna i hennes analysförsök. Men min uppfattning är att hennes genomgång är grundlig och på många sätt imponerande.

Samtidigt är hennes sajt - tycker jag -lite opedagogiskt upplagd . I alla fall hade jag svårt att hitta. Speciellt svårt hade jag att hitta andra avsnittet av analysen om det första programmet. När jag trodde att jag klickade på det kom jag ofta till Dokument Inifråns webb-adress.

Det kanske är jag som är dum, men i så fall kan det finnas fler som jag. Därför lägger jag här ut länkarna  - inte endast till Gunilla Madegårds text i allmänhet, utan till varje enskilt avsnitt av denna.


Första programmet analyseras i sju avsnitt.

Det första kan läsas här .

Det andra kan läsas här.

Det tredje kan läsas här.

Det fjärde kan läsas här.

Det femte kan läsas här.

Det sjätte kan läsas här.

Det sjunde kan läsas här.

Det andra  programmet har fått fyra avsnitt.

Det första kan läsas här.

Det andra kan läsas här.

Det tredje kan läsas här.

Det fjärde kan läsas här.

Från det  tredje programmet två har avsnitt hittills lagt ut, men de ska  finnas fler.. Jag uppdaterar detta inlägg när de kommit.

Det första kan läsa här.

 Och det andra kan läsas här.

Det är mycket att läsa,, men för den som vill se en problematisering av den förenklade bilden som programmet gett, kan det kanske vara bra att börja där.

Återigen till "Att rädda ett barn"

Gunilla Madegård. ställer i detta inlägg väsentliga frågor om Bo-Göran Bodins "dokumentär" "Att rädda ett barn" ..

Det finns ju många frågor att ställa om denna. "Dokumentären" skapar genom sitt selektiva urval av fakta och sitt klippande  och klistrande, hos många en känsla av att det är ett solklart fall: BRY bedriver en häxjakt  - en rent förtalsmässig kampanj mot en oskyldig man.

Eller det är vad dokumentären  hävdar.

Att granska granskarna, och titta lite närmare då deras metod, och bakgrund, är en viktig, och omfattande, uppgift. Gunilla Madegårds text kan ses som ett försök till att påbörja en sådan..

"Att rädda ett barn"

/Från min huvudblogg 17 juni 2010/
----------------------------------------------------------.--------------------------
Har just sett de tre programmen av Bo-Göran Bodin, om Elias och Anna.. Skickligt vinklade - milt sagt. Och hela tiden de upprepade orden om BRY:s "falska" anklagelser..

Och hur jag än vrider  och vänder på  det  hittar jag inte ett enda bevis på att de är falska.

Det enda som  kommer i närheten är  påståendet  att ca  tio utredningar  inte kunna  finna  några  bevis för sexuella övergrepp.

Problemet med det är att vi lever i ett land där i sort sett alla rättegångar om sexuella  övergrepp mot barn leder till ett friande  - därför att beviskraven ställs så högt att det  är omöjligt att  får det bevisat "bortom  rimligt tvivel". Eller också  läggs, som i detta fall,  redan förundersökningen  ner  av samma skäl..

Och soc brukar sedan nästan alltid utgå från frågan "fällande dom - eller inte". . Om inte en domstol sett det som bevisat till låt oss saga  95 procent rekommenderar mycket ofta soc att  anklagade får vårdnad..  Soc är alltså mycket ofta för att förespråka vårdnad för en förälder,  om det endast finns  90 procents risk för att de har begått övergrepp.

Typ.

Ungefär så är det. Även om mycket talar för att övergrepp har begåtts kan en anklagad lätt få vårdnaden om inte det gått till domstol eller om  domstolen inte finner den anklagade skyldig bortom rimligt  tvivel..

Det är ett rent hasardspel med barns liv.

Själv anser jag att barnens säkerhet i just vårdnadsfall l är viktigare än vuxnas rättssäkerhet. Även om domstolen kommer fram till  "rimligt tvivel" och måste fria,  eller inte ens låtit fallet  gå till  domstol, för att de inte tro att de kan  uppnå en fällande dom "bortom rimligt tvivel"   -  och det ändå kvarstår starka misstankar  bör den misstänkte inte få  vårdnad - även om det inte rent juridiskt gått att får en fällande dom.

PS. Om man använder tekniken att låtsas stå på någons sida, och  ha som det hemliga syftet att man vill krossa dem - och sedan under mer än ett år följer denne och får  ständiga intervjuer och inspelningar - kan man genom ett urval lätt få dem att framstå som skumma. Det skulle med all säkerhet ha varit hur lätt som helst att få samma resultat om reportrarna  istället hade ställt sig in hos det läger som stött pappan. Med syfte att "avslöja" dem.

Men då skulle det nog inte ha sänts av SVT.

Agneta Bravelius blogg

 /Från min huvudblogg 25 maj 2010/

Det finns en blogg som de som är beredda att lyssna på barn, och respektera dess vilja, bör läsa.

Den finns redan på min blogglista, men eftersom kvinnan som driver bloggen på sistone har blivit ettrigt  och osakligt angripen, har jag valt att också lägga ut den i detta inlägg.

De som angripit den är uppenbarligen den typ av personer, som med en sömngångaraktig säkerhet brukar liera sig med fäder, som anklagats för att göra barn illa.

Det vore väl inte så farligt om det endast var ett gäng bittra papparättsaktivister som satt och skrålade på en pub, men när SVT-journalister ansluter sig till denna illustra skara blir det verkligt otäckt.

Barnfientlighet frodas ju tyvärr hos de som har högt uppsatta positioner i samhället - alltifrån journalister till jurister och politiker.

Därför är varje motröst viktig.

För att komma  tillbaks till bloggen  heter den alltså Agneta Bravelius blogg och kan nås här.
-----------------------------------------------------------
TILLÄGG.
SVT:s agerande visade sig vara värre än jag kunde föreställa mig. Jag kommer inte att orka ta tag i det på allvar. Har varit med om sånt elände förut. Och jag blir tyvärr inte yngre. Min enda spontana kommentar just nu är nog:  NoBoyToy, var är du när vi behöver dig? /suckar/

Skriv under för barns rätt!

Ett antal organisationer, bland annat ROKS och Kvinnofronten, har tagit ett gemensamt upprop, som bland annat har publicerats i Aftonbladet. Uppropet kräver bland annat att termen "umgängessabotage" ska avskaffas, och att inga föräldrar ska tvingas att tvinga sina barn att umgås med den andre föräldern.

Det har också startats en namninsamling för dessa krav. Jag skrev under igår. Jag tycker att så många som möjligt bör skriva under.

Namninsamlingen finns här.

På samma sida finns också en mer kortfattad test, som bygger på det nämnda uttalandet . Jag kopierar det nedan.
 --------------------------------------------------------------------------------

Vi kräver barns rätt i domstolarna!

Vi blir allt fler som upprörs av att se hur domstolarna inte tar hänsyn till barns vilja, utan gång på gång överför vårdnaden till pappor som brukat våld – med hänvisning till mammors ”umgängessabotage”. I vilken annan situation tvingas brottsoffer att umgås med sin förövare?

När en pappa utsätter en mamma för våld har de flesta barn i dessa familjer befunnit sig i samma rum (85 procent) eller sett och hört misshandeln från annat rum (13 procent). Det innebär att 98 procent av barnen är vad Brottsoffermyndigheten kallar ”deltagande vittne”. Cirka 60 procent av barnen har själva blivit misshandlade. 30 procent av barnen har även utsatts för sexuella övergrepp och 35 procent av barnen har dessutom sett eller hört pappan hota att döda mamman. 1. Men enligt olika studier döms ungefär 75 - 90 procent av barnen till umgänge med den våldsamma pappan. 2.

Barnen står rättslösa. Det kan vi inte acceptera längre. Vi kräver förändring!

Vi som står bakom denna namninsamling har 3 krav på politikerna:

• I definitionen av ”barnets bästa” ska barns välmående komma först.
Föräldrabalkens paragraf om ”barnets bästa” (6 kap. 2a §) säger att hänsyn ska tas till dels risken att barnet ska utsättas för övergrepp eller liknande och dels barnets behov av kontakt med båda föräldrarna. Domstolarna bortser då helt från att barnet kan fortsätta fara illa av de övergrepp som pappan redan tidigare har utsatt dem för. 
Inget barn ska behöva umgås med någon som utövar eller utövat våld mot dem. Barnets välmående måste i lagen väga tyngre än kontakten med båda föräldrarna.

• Begreppet ”umgängessabotage” måste avskaffas.
Bland det mest riskfyllda för kvinnor som utsätts för våld är att bryta upp från mannen, särskilt då de har gemensamma barn. Gång på gång blir mammor idag misshandlade och till och med mördade just vid umgängestillfällen. Ändå fortsätter samhället att kräva att att mammor efter skilsmässan ska ansvara för pappors umgänge. Mammor har enligt lagen nämligen skyldighet att tvinga sitt barn till umgänge med pappan. Om mamman inte tvingar barnen, eller misslyckas, anses hon ha utövat ”umgängessabotage” – varpå hon tvingas betala vite och, som vi sett i allt fler domar, riskerar att förlora både vårdnaden och kontakten med barnen. 

Genom begreppet ”umgängessabotage” hjälper samhället i praktiken våldsamma pappor att kunna fortsätta utöva hot och våld mot utsatta barn och mammor. Därför måste begreppet avskaffas.

• Ingen förälder ska behöva tvinga sitt barn att träffa den andra föräldern.
Samhällets krav på mammor att tvinga barnen till umgänge med pappan innebär, förutom risken att barnen utsätts för övergrepp, också risken att detta får till följd att barnen förlorar tilliten till mamman – och till vuxenvärlden över huvud taget. Den som ytterst drabbas av detta är barnet.

Istället borde det självklart vara samhällets ansvar att se till att pappor får sin umgängesrätt i de fall det är förenligt med barnets bästa.

Vi kräver barns rätt till trygghet och frihet från hot och våld!

Organisationer som står bakom namninsamlingen: 
Kvinnofronten
Roks (Riksorganisationen för kvinnojourer och tjejjourer i Sverige)
Kvinnors rätt
Wonsa (World of no sexual abuse)
Unizon
Kvinnliga Läkares förening
Kvinnors nätverk
Sveriges Kvinnolobby
Atsub (Föreningen Anhöriga Till Sexuellt Utsatta Barn)

 

Stärk barnens skydd – avskaffa begreppet ”umgängessabotage”

/Uttalande antaget vid
Kvinnofrontens årsmöte
24 februari 2019./


I ett rättsfall som nyligen uppmärksammats i media har återigen problematiken med idén om så kallat ”umgänges­sabotage” blivit tydlig. Två barn, elva och åtta år, har uttalat att de inte vill träffa sin pappa, som är dömd för att ha misshandlat dem. Mamman har då inte tvingat barnen till umgänget mot deras vilja.

Hovrätten bedömde att mamman därmed har utövat ”umgängessabotage” och skriver i domen att hon borde ha ”använt sin föräldraauktoritet” till att pressa barnen till umgänge med pappan. Därför är det enligt hovrätten bättre för barnen att de bor hos pappan på heltid och att han övertar hela vårdnaden.

Barnen ska på obestämd tid inte ens få träffa sin mamma för umgänge, för att de ska vara koncentrerade på att ”lära känna sin pappa på nytt”. Barnens uttalade vilja tar hovrätten ingen hänsyn till.

De mammor som vill skydda sina barn från våldsamma fäder kan helt enkelt inte göra det utan att riskera att bli av med både vårdnaden och kontakten med sina barn. Fadersrätten går före barnens rätt till skydd.

Detta är en skandal ur ett barnrättsperspektiv: barn borde inte tvingas umgås med någon som utövar eller utövat våld mot dem. Domar utifrån begreppet ”umgängessabotage” är dessutom en skandal sett ur kvinnors perspektiv: bland det mest riskfyllda för kvinnor som utsätts för våld är att bryta upp från mannen, särskilt då de har gemensamma barn. Det är vanligt att våldsamma pappor använder sig av det gemensamma föräldraskapet, till exempel vid hämtning eller lämning av barn, för att fortsätta att hota eller utsätta mamman för våld. Socialstyrelsen konstaterar: ”Att ha tillgång till barnet kan vara ett sätt för den våldsutövande föräldern att fortsätta ha kontroll över sin partner.”

Enligt statistik från Brotts­offermyndigheten lever ungefär 150 000 barn i Sverige med en förälder som blivit misshandlad av den andra föräldern – i den absolut övervägande majoriteten av fallen är pappan den som misshandlar. När en pappa utsätter en mamma för våld har de flesta barn i dessa familjer befunnit sig i samma rum (85 procent) eller sett och hört misshandeln från annat rum (13 procent). Det innebär att 98 procent av barnen är vad Brottsoffermyndigheten kallar ”deltagande vittne”. 60 procent av barnen har själva blivit misshandlade. 30 procent av barnen har även utsatts för sexuella övergrepp och 35 procent av barnen har dessutom sett eller hört pappan hota att döda mamman.

Ändå bortser domstolarna i Sverige i dag från pappors våld vid vårdnads- och umgänges­bedömningar. Enligt olika studier döms ungefär 75–90 procent av barnen till umgänge med den våldsamma pappan. I vilken annan situation tvingas brottsoffer att umgås med sin förövare? Barn är rättslösa.

Begreppet ”umgängessabotage” fungerar som ett sätt att hjälpa våldsutövande pappor att fortsätta utöva våld och hot mot utsatta barn och mammor. I och med bestämmelsen om ”umgängessabotage” blir myndigheterna i praktiken medskyldiga till mannens fortsatta våld.

Kvinnofronten kräver:

• Avskaffa begreppet ”umgängessabotage” – stärk mammors rätt att skydda sina barn enligt FN:s barnkonvention!

Oisin Cantwells märkliga logik

Oisin Cantwell har skrivit ett debatinlägg som försvarar den dom som jag skrev om i inlägget den 4 februari. Det är intressant.

Hans försvar är nu inte oreserverat; han skriver att han inte var på rättegången.  Men han utvecklar ett principresonemang om varför domstolens beslut inte "är uppenbart tokigt".

Vad han säger är i princip att domstolen måste väga två risker mot varandra.  Dels risken att barnen ska bli misshandlade av fadern. Dels risken att barnen förlorar kontakten med den ena föräldern. Dvs den förälder som är dömd för misshandel...

Sällan har det fadersrättsliga dogmat uttryckts mer klart än här. Att barnen har kontakt med en fader som dömts för att misshandla just dessa barn har här getts ett egenvärde. Ett egenvärde som anses kunna väga upp risken för att barnen utsätts för ny misshandel.

Visst har Cantwell en märklig logik. Men ordet "märklig" ska här inte läsas som "egenartad". För det är den inte.

Cantwells märkliga logik delas ju av domstolen. Och av ett stort antal andra domstolar som dömt på samma sätt i en rad andra fall.

Hans logik är ju också det allmänt  accepterade fadersrättsliga synsättet som dominerar i vårt samhälle. Faderns rätt ska väga tyngre än barnens rätt att slippa riskera misshandel.

Därför är det på sätt och vis bra att Cantwell skrev denna text. Den pekar helt glasklart på problemen med den biologiska metafysik som präglar den fadersrättsliga diskursen.

Därmed har jag skrivit vad jag tänkt skriva. Men - för att anknyta till inlägget om NoBoyToy (NBT)  - just nu inser jag verkligen att jag saknar henne. Hon skulle förmodligen med helt lysande elaka formuleringar läst lusen av Cantwells resonemamg. Elaka formuleringar av en typ som jag aldrig skulle våga använda mig av. ;-)

NBT, var är du när vi behöver dig?
---------------------------------
TILLÄGG
Läs gärna Cissi Wallins inlägg om fallet i Metro.se. Jag kan bara instämma...  
---------------------------------
TILLÄGG 2
Maria Robsahm har på Aftonbladet.se skrivit en principiellt viktig debattartikel om fallet. Den kan läsas här.
---------------------------------
TILLÄGG 3
Karin Thunberg skriver tänkvärt i SvD, i anknytning till detta fall.

"Barn ska slippa träffa en våldsam förälder"

"Tänk dig att du och dina barn utsatts för våld av din partner (oftast, men inte alltid en man). Till slut får du nog, du bestämmer dig för skilja dig. Du vet att samhället kommer att erbjuda skydd och hjälp, du och dina barn är ju utsatta för ett brott. Det blir en vårdnadsprocess. Du och barnen vittnar om våld och maktutövande. Så kommer domen: gemensam vårdnad. (Alternativt enskild vårdnad med umgängesrätt.) Era liv rasar samman."

Detta är inledningen till en debattartikel i SvD skriven av Roks-ordföranden Zozan Inci.

Den rekommenderas. Det den tar upp är också en av de viktigaste barnrättsfrågorna idag, och den bör föras fram gång på gång...

Samtidigt är det knappat en tillfällighet att den kunde läsas i Svenska Dagbladet och inte i Dagens Nyheter. Av anledningar som den bäst känner till själv har DN:s redaktion under årtionden låtit papparättsaktivisternas agenda nästan helt dominera bevakningen av den typen av frågor - på såväl nyhets- som debattsidor. Det gäller däremot inte SvD.

Skillnaden är helt klar. Det är lite konstigt, men det är ett faktum. Det är nog huvudanledningen till jag att jag i alla fall de senaste 15 åren nästan enbart prenumererat på SvD. Senaste gången jag testade DN var 2004, och då kom efter bara någon vecka en helt förfärlig artikel av Stefan Lisinski, som just då så att säga hade axlat Lilian Öhrströms mantel...

Sedan dess har jag hållit mig till SvD, och sedan försökt stå ut med de nyliberala ledarkommentarerna. De är ju irriterande, men innebär ändå en mindre risk att sätta kaffet i vrångstrupen än Lisinski o co.

Förövare som får stöd

"Elaine Eksvärd berättar i ny bok om sin svåra uppväxt - nu vill hon hjälpa andra.

I sin bok "Medan han lever" (Forum bokförlag) berättar Elaine om hur hennes pappa kontinuerligt förgrep sig på henne....Elaine hoppas att hennes bok, som släpps i morgon, leder till en öppnare dialog kring övergrepp mot barn."

Så skriver Aftonbladet idag i denna artikel. Läs den!.

Men läs dessutom Elaine Eksvärds debattartikel i Göteborgs-Posten. Den är mycket bra. Den borde dessutom vara obligatorisk läsning för de som har låtit sig duperas av PAS-teorier.

Där beskriver hon bland annat en situation som motsvarar den som man idag i familjerätten stöter på i det ena fallet efter det andra: "Jag skriver för byråkratin som inte lyssnar på alla de föräldrar som vill skydda sina barn från förövaren. Mamma som ville skydda mig från min pappa. Men byråkratin sa att pappan hade rätt till sin dotter, till mig."

Det är inte unikt. Mammor som upptäcker att barn utsätts, men myndigheter som inte tror vare sig dem eller barnen. Vilket leder till att rättsväsendet de facto allierar sig med förövaren.

Denna praktik måste uppmärksammas och bekämpas. För att inte än fler barn ska utsättas.

Bakslag i kampen mot våld och övergrepp

Monica Dahlström-Lannes intervjuas i Eskilstuna-Kuriren och berättar om bakslagen de senaste tio åren i arbetet mot våld och övergrepp.

Läs gärna - det är en dyster, men absolut nödvändig, läsning.

Ännu ett exempel på barns rättslöshet

Här kan man ta del av ännu ett exempel på vad som händer dag efter dag i Sverige. Ett land där barn oftare än vad många inser tvingas att bo hos personer (oftast pappor), som de är helt och hållet skräckslagna för . Barnen hämtas av polisen, vad de än berättar, och domstolarna tror vare sig på barnen eller mammorna.

Som sagt - ännu ett brottstycke från ett av många sådana tragiska fall.

Varför reagerar så få? Att så få reagerar på denna situation är nog det otäckaste av allt. Det får en nästan att förlora hoppet om människorna.

Fadersrätten går före barnkonventionen

I SvD Brännpunkt den 10 juni kan man läsa om ett mycket märkligt fall.

En brasiliansk kvinna, som 2008 lämnade Sverige med sitt barn och som sedan fått vårdnaden om detta i Brasilien, häktades samma år i Sverige i sin frånvaro för egenmäktighet med barn. Häktningen hävdes 2011, och både de juridiska myndigheterna och UD har försäkrat kvinnan att hon kan komma till Sverige för att ta upp vårdnadsfrågan utan att riskera att bli gripen.

När den brasilianska kvinnan kom med sitt barn till Sverige i maj i år möttes hon på Arlanda av en representant från UD som återigen försäkrade att hon inte skulle gripas. Men när hon sedan kom till Malmö greps hon åndå, och fråntogs sitt barn. Hon kan komma att sitta häktad i två månader.

Ole Reiter skriver i SvD-artikeln: "Häktnings­beslutet kan inte heller anses vara i överensstämmelse med Barnkonventionen, det vill säga att rätts­tillämpning ska ske utifrån barnets bästa.

Det aktuella läget är således att svenska myndigheter genom våld och list har skiljt ett barn från den enda förälder som barnet känner väl. Sedan ankomsten till Sverige har barnet varit hänvisad till en främmande far, i ett främmande land, främmande språk, främmande människor, främmande vanor. Den brasilianska kvinnan har hamnat i en ”fälla” gillrad av svenska myndigheter."

Nu har ju Sveriges regering nyligen deklarerat av barnkonventionen ska upphöjas till lag. Samtidigt visar myndigheterna med sitt manipulativa och bedrägliga agerande mot kvinnan och hennes barn att de här -- som annars - låter fadersrätten gå före barnkonventionen. De agerar som faderns redskap mot moder och barn. De följer den idag rådande praxisen: när barnets bästa kommer i konflikt med faderns rätt är det faderns rätt som gäller.

Så kommer faderns lag att fortsätta att råda, medan barnkonventionen endast förblir en ytlig fernissa - som alla vet i praktiken aldrig kommer att följas.

Bör kvinnor endast skaffa barn med okända män?

/Från min huvudblogg den 4 september 2013. Skrevs som en spontan reaktion på ett Uppdrrag Granskning-program  som tyckte det var upprörande att en man, som av sitt barn anklagats för sexuella övergrepp, förlorat vårdnaden om det.  Då tyckte jag så här ungefär, att normalt sett får fäder som barnen är livrädda för eller som de sagt de mest otäcka saker om,   ändå vårdnaden om dessa, men om det för en gångs skull blir ett förnuftigt domslut, rycker Uppdrag Granskning in och tycker att det är en skandal. Då skrev jag diverse inlägg, bland annat detta. Och, ja, jag står för de än idag. Hur extremt det än kan verka./

Jag vill nog säga att om jag hade varit en ung kvinna idag skulle jag mycket noga undvika att få barn med någon man som jag ev. skulle vilja leva ihop med.

Jag skulle medvetet välja att skaffa barn med någon man som inte kände mig alls. Antingen genom spermabanker etc. eller genom något tillfälligt med någon som helst bodde i en ort där jag aldrig kommer att vara mer. Och som alltså aldrig kommer att se mig mer. Och som aldrig riskerar att kräva att få vårdnad.

Så att jag med säkerhet aldrig skulle behöva lämna ut ett barn till en man som barnet är livrädd för. Eller rentav till en förövare.

Det här är inte endast en fantasi om vad jag skulle göra om jag var någon helt annan än den jag är. Jag tycker att kvinnor idag noga borde tänka igenom situationen. Väl medveten om att rättssystemet är en del av ett kvinno- och barnfientligt samhälle. Och att i den mån det ändå någon gång dömer förnuftigt så kommer program som Uppdrag Granskning att till och från piska upp opinioner för att få alla domstolar att återgå till rent faderrättsliga principer.

Kajsa Ekis Ekman svarar Zaremba

Och det är ett fullkomligt lysande inlägg

Läs det här!!!

"Domstolar ska inte kunna tvinga barn att bo hos en misstänkt våldtäktsman"

Om det finns någon som outtröttligt och konsekvent har arbetat för utsatta barn sedan början av 1980-talet är det Monica Dahlström-Lannes. I både med- och motgångar har hon konsekvent stått på barnens sida. När många andra mer eller mindre har tystats av backlash och hysteriska motkampanjer har hon aldrig retirerat, eller tonat ner, eller blivit tyst.

De senaste åren har hon framförallt engagerat sig för de barn som av vårt rättssystem tvingas bo hos misstänkta förövare. Nu har hon i Dagens Juridik på nytt tagit upp detta ämne. Hennes debattartikel kan läsas här.

Gör det!