Jeffrey Epsteins ö - och två kända kosmologer

Läser denna artikel tagen från bloggen "Stop Child Abuse". Den handlar om den dömde sexualförbrytaren Jeffrey Epsteins ö, dit många kvinnor och unga flickor fördes  - och sedan har berättat om systematiska sexuella övergrepp. 

Tänkte först länka direkt till tidningen Independent, där originaltexten finns, men den var låst för de som inte prenumererade, alternativt inte loggade in på något annat sätt. Så jag länkar till bloggen istället.

Artikeln kan rekommenderas. Den lämnar en rad värdefulla fakta. Bland annat nämns namnen  på ett antal kända gäster som besökte ön. 

När jag läste den såg jag plötsligt två namn jag stött på i helt andra sammanhang. . 

Två kända fysiker, den framlidne Stephen Hawking,  och Nobelpristagaren Lawrence Krauss - den första en av teoretikerna bakom dagens standardkosmologi, den andre en av de flitigaste försvararna av denna kosmologi - rapporteras ha varit bland de som brukade besöka Epsteins ö.

Det  fyller mig med en forrn  av olust. Inte för att jag skulle vilja tro att det finns ett logiskt samband mellan att försvara standardkosmologin, och vilja besöka Epsteins ö . Utan mest för att jag är mycket intresserad av kosmologiska frågor , och jag hoppade till när jag såg att två namn från  en vetenskaplig debatt som jag följt, plötsligt dyker upp i ett sammanhang som detta. 

Men det finns ju ingen anledning att haja till. Övergrepp mot kvinnor och barn förekommer på alla nivåer i samhället. Det finns således ingen direkt anledning till att bli förvånad över att namnen  på två av världens mest kända kosmologer dyker upp i samband med rapporter om  Epsteins ökända våldtäkts-ö. 

Men lite konstigt känns det ändå. . Och på något sätt mycket olustigt.. 

 

Jeffrey Epstein 

"Sverige osynliggör övergrepp mot pojkar"

Under ovanstående rubrik har Jonas Gardell skrivit en mycket bra debattartikel, som kan läsas här.. Som också kan rekommenderas.

Det händer faktiskt saker i dessa dagar i debatten om övergrepp mot barn. Efter en ganska intensiv period ca 1980-1995, då många fick insikter om hur vanligt dessa övergrepp är, och hur grova övergreppen ofta är, kom en backlash som i flera avseenden dominerade de efterföljande kanske 15 (och kanske till och med 20) åren,

Men från och med MeToo kom en ny svängning. Nu kunde en förnerkarfilm som "Hästgården" analyseras, och smulas sönder. Vi fick Patrik Sjöberg, och numera också hans  ovanligt imponerande Facebooksida "2forty2",. Vi fick avslöjandet om Staffan Hildebrand. Och mycket annat.  

Jonas Gardells debattartikel är mycket bra, och tar upp ett viktigt ämne som ofta har tonats ner. Jag måste delvis skamset nog erkänna att jag själv ofta undvikit ett ämne som just övergrepp på pojkar.  Det beror delvis på min oklara könsidentitet - jag har haft svårt att identifiera mig med män - vilket ibland tyvärr lett till ett motstånd mot att specifikt ta upp övergrepp mot pojkar. Och detta trots att jag  biologiskt  - vad jag sedan än skulle kunna önska mig - faktiskt är man nu - och följaktligen var pojke som barn.  

Läs gärna Gardells text i länken ovan. Den är förnuftig och tänkvärd. 

Om jurister som förstör barns liv

/Det här är inte ett normalt debattinlägg, utan en känslomässig explosion./

Jag är ju en person som blev lite halvkänd  i andra hälften av 90-talet som en offentlig motståndare till satanism.  Det betyder ju också att jag inte gillar det som förut kallades svart magi, men som numera i Sverige vanligen kallas mörkermagi.

Inte för att jag tror att den fungerar. Om man kunde ha ihjäl folk med magi hade överbefolkning inte varit något problem. Hatade politiker skulle inte ha blivit långlivade. Dödsstatistiken skulle se helt annorlunda ut än den gör.

Någon kan invända  att "vanligt" folk inte behärskar magi - det är något som endast satanistiska mörkermagiker gör. Men om så vore fallet borde väl motståndare till satanism mycket ofta dö en för tidig död. Så verkar inte heller vara fallet.

Nej, jag tror inte att mörkermagi fungerar. Ingenting tyder på det.

Men ibland önskar jag nog att den skulle fungera.

Till exempel när jag läser små notiser om hur mammor som försöker skydda sina barn mot våldsamma pappor straffas med att denne pappa får hela vårdnaden. Och - ännu värre - även döms till ett anmärkningsvärt långt fängelsestraff om hon i desperation försökt gömma barnet..

Nu tänker väl en del att det handlar om förvirrade mammor som inbillar sig saker. Men i alla fall jag vet tillräckligt mycket om visar det sig att det handlar om fall där pappor verkligen skadar sina barn.

Jag kan inte hindra att jag får en impuls att vilja göra voodoo-dockor av de personer i det juridiska systemet som dömer mammor till förlorad vårdnad och fängelsestraff för att de gör vad alla föräldrar förväntas att göra - skydda sina barn.

Det finns inga ursäkter för dem. En del av de pappor  (dock absolut inte alla...) som utgör en fara för sina barn må vara instabila, med psykiska problem som gör att de handlar aggressivt och/eller sexualiserat mot sina egna barn.  De bör inte få ha med barn att göra, men de kanske borde få vård.

Men den ursäkten finns inte för de jurister som känslokallt i fall efter fall avkunnar domar som krossar barn och deras mammor. De är bortom  alla ursäkter.

Om man verkligen kunde stoppa deras verksamhet med hjälp av voodoo eller magi skulle jag nog göra det. Kanske inte genom att döda, men genom att på något annat magiskt  sätt inkapacitera  dem, så att de inte längre  genom sina domslut  kan skada barn.  Men det kan man ju inte.

Att mörkermagi inte fungerar är ju bra. Men i fall som dessa beklagar jag nog att det inte gör det.  Om de jurister och andra dömande som skadar barn, på ett magiskt sätt förhindrades att göra det i fortsättningen skulle nog domarna efter ett tag blivit bättre.

Men de som dömer barn till livslång olycka behöver i vårt samhälle vare sig frukta rättssystemet, eller Gud, eller magi. Eller något. De bara fortsätter att skada. Utan att någon verkar kunna göra något åt det.

Die Forelle

Den första gången jag direkt minns att jag hörde Schuberts "Die Forelle" (komponerad 1817)  var om jag minns rätt någon gång i mellanstadiet. Men troligen hade jag hört den tidigare, för den kändes redan då ganska så välbekant. 

Att det handlade om en fisk fattade jag, men inte mer än så. Jag tyckte melodin var mycket vacker. 

Långt senare fick jag reda på vad texten handlade om.  Det var en sorgsen sång om hur en fisk hamnar i en fiskares våld. 

Texten var inte skriven av kompositören Franz Schubert , utan av poeten  Christian Friedrich Daniel Schubart. Den hade dock en fjärde vers, som Franz strök när han gjorde en sång av dikten. 

I det tyska originalet  lyder den så här: 

"Der sichern Jugend weilt,
Denkt doch an die Forelle,
Seht ihr Gefahr, so eilt!
Meist fehlt ihr nur aus Mangel
Der Klugheit. Mädchen seht
Verführer mit der Angel!
Sonst blutet ihr zu spät."

I en artikel på engelska Wikipedia får vi reda på lite om bakgrunden.  Dikten handlade  egentligen inte om en fisks öde, utan är en varning till unga kvinnor att inte bli utnyttjade av män.  I Wikipediatexten står det att texten varnar unga kvinnor för specifikt unga män, ,men står det verkligen i texten att det måste vara unga män? Jag ser inte det, men det är kanske är något fel på mina språkkunskaper?

Jag ser det inte heller i Wikipedias översättning till engelska, som ser ut här.  

"You who tarry by the golden spring
Of secure youth,
Think still of the trout:
If you see danger, hurry by!
Most of you err only from lack
Of cleverness. Girls, see
Seducers with their tackle!
Or else, too late, you'll bleed."

Jag måste ändå medge att min första läsning av den strukna versen i die Forelle, kanske ledde till en ganska så anakronistisk tolkning av dess budskap.. Det handlade nog inte från början om en varning för övergrepp, som det idag definieras, utan om en varning till unga kvinnor att bevara sin "dygd" - för att de skulle förbli "oskuld" fram till äktenskapet. 

Sedan är det en annan sak att denna dikt/sång under många år hos många har skapat associationer till övergrepp. Jag känner också till åtminstone ett fall där förövare använt sig av sången, och identifierat sig med fiskaren, och sitt offer med fisken. Det kan möjligen också vara så att just detta exempel till stora delar har styrt mina associationer till die Forelle. 

Det finns flera versioner av sången på YouTube, men jag väljer att länka till denna, av Louise Alder från 2017 (200 år efter att Schubert komponerade den).  Den har engelsk undertext, så man behöver inte kunna tyska.

Det är en vacker version av en vacker sång.  Och oavsett hur den som lyssnar vill tolka den, ger den ju idag bilden av en sång, där empatin riktar sig mot den jagade -  och inte mot jägaren. Oavsett hur dessa ord sedan ska uppfattas - eller vad de ursprungligen betydde.

Franz Schubert

NoBoyToys "Snopp-Nytt"

Att den överväldigande majoriteten av vålds- och sexualbrott  begås av män är ett allmänt känt faktum. Men det kan ofta bli lite abstrakt. Nu har NoNoyToy på kort tid  lagt upp 16 blogginlägg med rubriken "Snopp-Nytt", där hon samlar exempel på mäns vålds- och sexualbrott mot kvinnor och barn.. Det senaste kan ses  här.

Om man läser igenom dessa blir resultatet massivt.  

Men - för att nu komma med en liten anmärkning - i några ytterst få fall undrar man sig om exemplen nödvändigtvis passar in i denna kategori.  Ett exempel är det fall i Ankarsrum,  som nämns i just det senaste "Snopp-Nytt". Det SKULLE faktiskt kunna bero på något annat än manligt våld.

Men det är som sagt ett av några ytterst få undantag. Om man plågar sig igenom alla NBT:s 16 blogg-poster med denna titel  (jag har själv inte orkat med att läsa alla)  blir det nog en klart deprimerande, men ändå definitivt nyttig läsning. 

 

"Hon misshandlades - åtalas nu för förtal"

Efter MeToo kom en backlash. Den ena efter den andra av de kvinnor som  vågat berätta vad de varit med om döms nu för förtal.

I detta fall  som Kajsa Ekis Ekman tar upp i Aftonbladet är förtalsdomen ännu ej fälld. Mannen är dessutom redan  dömd för misshandel av kvinnan, men hon åtalas i alla fall. 

Läs texten. Den är viktig.

Ekmans text är  såväl välskriven, som  logisk och  tankeväckande. 

Hon avslutar så här. 

"Just nu debatterar hela Sverige vad som ska göras för att stoppa mäns våld mot kvinnor. Vi har alla en skyldighet att slå larm, säger politiker efter politiker. När jag sitter där i Eskilstuna tingsrätt känns de orden mycket långt borta."

Mina egna slutsatser  är dessa.  

1. Kvinnan bör självfallet frias 

2. Att vi lever i ett patriarkat avspeglas förvisso i vårt rättsväsende.         

3.. Lagarna om förtal bör skrivas om, så att endast bevisat lögnaktiga anklagelser kan åtalas.

4.  Jag stödjer helt de som startat en fond för att betala böterna för de kvinnor som -  i den typen av fall  - döms för förtal. 

Jag ser  i detta fall inte ens någon anledning att argumentera. Endast ett rättssystem som i praktiken står på förövarnas sida kan döma kvinnor  på sådana grunder.

Hästgården 2

Under 90-talet skapades  en ny journalistisk genre. Den kom som en motreaktion mot att anklagelser om sexuella övergrepp började uppmärksammas av media under 80-talet.

Detta handlade ofta om övergrepp mot barn, men även mot vuxna kvinnor. Det hela skakade om samhället. Många kände sig obekväma.

Då skapades alltså en typ av program, eller artiklar,  med ungefär följande karaktär. Man gjorde allt för att leta reda på varenda liten sak som kunde användas för att betvivla trovärdigheten hos den eller de som kom med anklagelsen  - och försvara trovärdigheten hos den eller de som anklagades. Det kunde handla om nästan vad som helst. Man använde de mediala resurser man hade - och de var ofta betydande! - till att smutskasta de som sade sig blivit utsatta.

Det kunde ibland te sig mycket övertygande. 1994 sände SVT ett program om en chef för en hästgård som anklagats – och även dömts – för sexuella övergrepp på tonårstjejer på gården. Med hjälp av en skickligt iscensatt dramaturgi - inklusive ångerfullt återtagna anklagelser - gav man en till synes övertygande bild av att anklagelserna inte endast var falska, utan uppenbart orimliga. Programmet hade stor effekt. Efter avtjänar straff kunde den anklagade ridläraren komma tillbaka  till hästgården- i ett klimat då nästan alla såg honom som oskyldig.

Långt senare började reportrar på Sveriges Radio granska "granskarna". Bilden av att det var ett fall med uppenbart falska anklagelser blev efter ett tag effektivt demonterats. Det resulterade i en serie program som gav  en totalt annorlunda  bild än vad som gavs i programmet 1994.  Serien sändes  i fem delar, och kallades Hästgården. 

Det visade sig att de som hade intervjuats i programmet 1994 och  och bestämt hävdat att ridläraren var oskyldig -  nu medgav att de medvetet  hade ljugit i SVT:s program. Det var elever på ridskolan, men även ridlärarens sambo. Av rädsla för vad som skulle kunna hända om de gick emot mannen, hade de försäkrat att han  vare sig hade, eller ens skulle ha kunnat göra, vad han anklagades för. 

De som gjorde SVT: "dokumentär" 1994  hade alltså byggt upp en stämning av att mannen  helt enkelt inte  kunde vara skyldig. De som hade utsatts för ridläraren, och inte tagit till baks sina anklagelser,  fick inte komma till tals i programmet. Och nu visade det sig alltså  att programmets trumfkort - de som hade bott på Hästgården och försäkrade att mannen  helt enkelt inte kunde vara skyldig -alltså hade ljugit helt medvetet. -

Det visade sig också att flickor som hade varit på  ridlägret efter att mannen avtjänat sitt straff kunde berätta att också de hade utsatts. 

Programmet fick Stora journalistpriset , men anmäldes  också till Granskningsnämnden. Där fälldes det på några punkter. Det fick till följd att programmet togs bort från Sveriges Radios webbsida. 

Men det kom faktiskt tillbaka - i en lätt  omarbetad  form.   När jag igår började lyssna igenom de redigerade programmen var jag nog rädd för att  väsentliga saker hade gått förlorade - och att programserien inte längre skulle ge ett lika övertygande intryck. Jag hade fel.

Serien är fortfarande oerhört bra, och man får ett övertygande svar på frågan om hur en man kunde terrorisera och förgripa sig på unga tjejer under åratal trots att många visste vad som pågick, Och hur SVT 1994  lyckades förvrida huvudet på sin publik - och därmed gav den dömde mannen en möjlighet att fortsätta att begå övergrepp

Den som vill ta del av Sveriges Radios  nya version av programserien  i sin  helhet -  kan göra det genom dessa länkar.  . Ni kan lyssna på det första inslaget  här, det andra här, det tredje här, det fjärde här och det femte här.

Sluta tvinga offer till ”samarbete” med sina förövare

/Ett uttalande från representanter för nio kvinnoorganisationer,  som tidigare bland annat har publicerats i  ETC./

Regeringen har nu lagt fram en proposition om ändring av lagen om vårdnad. Det är tänkt som en förbättring, men är i praktiken istället ett förslag som ytterligare ökar risken för fortsatt våld mot utsatta mammor och barn efter att kvinnan lyckats ta sig ifrån en våldsam man. Vi som dagligen möter utsatta kvinnor och barn är djupt oroade över denna utveckling

Redan idag står det i lagen att bedömningen om vårdnaden ska utgå ifrån föräldrarnas ”förmåga att samarbeta”. Det låter kanske rimligt för den som inte vet att vårdnadstvister så ofta handlar om våld mot kvinnor och barn.

Men att tvinga offret att ”samarbeta” med förövaren står i direkt motsättning till all kunskap om hur farligt det är för utsatta kvinnor att lämna en våldsam man och hur dessa män använder just vårdnad och umgänge som möjlighet att fortsätta kontrollera kvinnan och barnen och utsätta dem för våld.

Istället för att stötta utsatta kvinnor och barn har Sverige alltså skrivit in i lagen att kvinnorna inte har rätt att komma undan sin förövare, utan måste ”samarbeta” med honom för att inte förlora vårdnaden om sina barn. År efter år har vi sett hur utsatta kvinnor misshandlas och till och med mördas just när de försöker leva upp till detta, för att försöka skydda sina barn och inte förlora vårdnaden till förövaren.

Det faktum att våldsamma män utsätter kvinnor och barn i hemmen gör att det ofta inte finns stödbevisning. Därför leder detta våld alltför sällan till fällande domar. Istället hamnar fallen i vårdnadstvister. Såväl kvinno- som barnrättsorganisationer har under många år försökt lyfta att barnen då sällan blir lyssnade på, att vare sig socialtjänst eller rättsväsende tar barnens berättelser på allvar.

Ändå vet vi mycket om barnens villkor i familjer där pappan utsätter mamman för våld. Brottsoffermyndigheten har redovisat hur 98 procent av barnen har sett eller hört misshandeln i samma eller angränsande rum. Cirka 60 procent av barnen har själva utsatts för våld. Cirka 30 procent har utsatts för sexuella övergrepp.

Sverige har under senare år utvecklas från att ha varit ett föregångsland när det gäller mäns våld mot kvinnor och barn till att tvärtom gå katastrofalt bakåt. Idag ser vi i fall efter fall hur samhället i praktiken ofta tvingar kvinnor att gå tillbaka till sina förövare för att försöka att trots allt skydda sina barn. Vi ser ett samhälle som tvingar mammor att lämna sina barn till förövaren trots att barnen uttalar till både socialtjänst och domstolar att de inte vill träffa sin pappa för att de är rädda för honom. Vi ser hur domstolar ger även dömda förövare vårdnaden om mamman inte förmått sig till att tvinga barnen, med motiveringen att hon därmed ägnat sig åt ”umgängessabotage”.

När pappan sedan inte låter mamman träffa barnen, döms inte han enligt ”umgängessabotage”, utan får behålla vårdnaden med motiveringen att det inte vore rätt att flytta barnen igen. Fadersrätt går före kvinnors och barns säkerhet.

Kvinnorörelsen har sedan länge försökt synliggöra hur förövare fortsätter utöva våld mot mammor och barn just i samband med umgänge/vårdnad, en verklighet som bekräftas även i forskning. Vi har krävt att samhället måste ta bort kravet på ”samarbete”.

Efter att vi uppvaktat justitieministern med en namninsamling för barns rätt i domstolarna gav regeringen Jämställdhetsmyndigheten i uppdrag att kartlägga förekomsten av våld i vårdnadstvister. Men istället för att avvakta resultatet av denna kartläggning föreslår regeringen nu tvärtom själva motsatsen; en skärpning av formuleringen om samarbete, om offer och förövares ”gemensamma” ansvar.

Frågan om vårdnad får aldrig utgå från att tvinga offer till ”samarbete” med förövaren, den ska utgå från barnens behov och vem som kan tillgodose dem. Regeringens proposition är ytterligare ett svek mot redan utsatta kvinnor och barn.

Samhället måste börja ta mäns våld mot kvinnor på allvar.

Gerda Christenson

Kvinnofronten

Jenny Westerstrand

Roks

Leila Qaraee

Kvinnors Nätverk

Azam Qarai

Linna-mottagningen

Maria Rashidi

Kvinnors Rätt

Susanne Bergenbrant Glas

Kvinnliga Läkares Förening

Olga Persson

Unizon

Clara Berglund

Sveriges Kvinnolobby

Gita Rajan

Wonsa

Göran Lambertz, Flashback och lite annat

I dessa dagar läggs namnen på häktade personer snabbt ut på nätet. Först  ut brukar vara rännstenssajten Flashback.  Sedan följer andra efter, och ofta blir det mycket snart allmänt spritt.

Jag återkommer snart  till det senaste fallet med en häktad person som outats av Flashback, Men först vill jag kort gå in på hur jag ser på detta forum. 

Jag har  inget emot att de publicerar namn. Inte heller att de nu nämnde  namnet på den nu häktade - Göran Lambertz. Men det sätt som de sedan brukar skriva om saker lämnar ofta mycket i övrigt att önska. .

Sedan 2005 har jag mått illa så fort jag tänker på Flashbck, eftersom det just detta år skapades en tråd där jag framställdes som en person som dels har falska minnen av övergrepp, dels har fantastiska konspirationsteorier om satanister, dels är kristen fundamentalist, av den typen som påstår sig vara "born again".. 

Som om inte det skulle räcka sägs det  också att jag luktar illa, och det finns ett inlägg i tråden där det beskrivs hur två personer  som kommit mig för nära får rusa in på toaletten för att kräkas. Vidare sägs jag vara ett fanatiskt fan av Carola, och skulle ha betett mig så underligt när jag ville ha en autograf av henne att  hon tittade konstigt på mig. Dessutom skulle jag efter att ha fått autografen sagt att detta är det värdefullaste man kan få. 

Vidare sägs det att jag är rasist, och att jag går ut på stan med skor med två helt olika storlekar på varsin fot.. 

Ett speciellt avsnitt ägnas tillfället jag lade fram min lic-uppsats  i religionshistoria. Mattias Gardell var opponent, och i tråden beskrivs hur imponerande han både var och såg ut. Detta ställs i kontrast till mig, som enligt skribenten såg ut på detta sätt: "en utvecklingsstörd mullvad med garderob från sjuttiotalet samt bristande personlig hygien".

Detta om detta. Jag kommer kanske  att återkomma till tråden i fråga - eftersom den nu till och från plockas upp av sökprogrammet Bing,  som av (till synes) outgrundliga anledningar verkar att ha satt i system att leta reda på gamla negativa länkar som torde lästs av få, om personer som deltagit i debatter om övergrepp mot barn - på barnens sida.

Men nu till Göran Lambertz. Jag tänker inte uttala mig om anklagelserna  om våldtäkt. Men eftersom han  nu är aktuell passar jag på att skriva några ord om hans roll i debatten om övergrepp. 

Först vill jag gärna länka till detta inlägg av NoBoyToy.

Hon lägger upp tidigare exempel på hur Lamberttz  lierat sig med extrema övergreppsförnekare  och bland annat tog initiativ till en "rapport" om "felaktigt dömda". Nej, han skrev den inte, men tog som sagt initiativ till den - och försvarade den hårt mot kritik från bland andra Christian Diesen och   Madeleine  Leijonhufvud . Under denna period producerade han ett antal förfärliga uttalanden - varav en del kan läsas hos NBT. 

Men sedan hände något. På en punkt skilde han ju sig från nästan alla andra som drev linjen om "falskt anklagade". Han stödde domarna mot Thomas Quick., vilka av de andra som lierat sig med honom i debatten om falska anklagelser snarast sågs som det värsta fallet någonsin av felaktiga domar för sexualbrott. 

Det innebar att hans gamla allierade snart började angripa honom hårt. Och han fick nya allierade av en helt annan typ. Detta ledde faktiskt till att han alltmer sällan tog upp de frågor som han så hårt  tidigare hade drivit. Ja, han förvånade mig till och med genom att en gång klicka gilla på en Facebook-länk till ett inlägg jag hade skrivit om Södertäljefallet. Han började försvara existensen av bortträngda minnen - mot Dan Josefsson och dennes allierade. Osv. 

När han nu häktats för våldtäkt skapar det nog olika  reaktioner både från hans tidigare, liksom från de senare, uppsättningar av allierade som han har haft. 

Nu uppmärksammas på nytt hans skriverier från ca 1996 och några år framåt.

Vi står kanske i inledningen till en märklig och komplex händelsekedja, och man kan verkligen undra hur detta ska sluta...

Roks - och debatten om övergrepp mot barn

I över fyrtio år har det i Sverige (och  i stora delar av världen)  förts en  debatt om frågor som sexuella övergrepp mot barn, bortträngda minnen, liksom om  pseudo-teorin om PAS, dvs en teori som bland annat går ut på att barn som berättar om övergrepp från pappan,  berättar vad de gör pga att modern hjärntvättat barnet.

I denna debatt har man kunnat följa uppkomsten av två ganska så distinkta läger - ett som är beredd att seriöst lyssna på såväl barns, som vuxna överlevares och även mammors, berättelser om övergrepp.  Och ett annat som i princip hävdar att alla återkallade minnen som inte funnits där hela tiden - är falska.  Och som dessutom stödjer PAS-teorier, och i hög grad argumenterar för att en stor majoritet mammor som anser att barnen utsatts för övergrepp av fadern endast  gör det för att diskreditera fadern ex.vis inför en vårdnadstvist.

Själv har jag  i grunden stött den grupp som varit beredd att lyssna  på barnen, mammorna och vuxna överlevare  sedan 1993, då jag började skriva om saken. Jag anser att berättelser om övergrepp, är sanna mycket  oftare än vad de flesta  kanske vågar medge.  Och att påståenden om falska anklagelser (för att nu inte tala om "falska minnen") oftast inte alls stämmer, och att många (kanske de allra flesta)  av de som hårt driver förnekarlinjen har en dold agenda av det mer förskräckande  slaget.

Om ni vill ta del av mina  åsikter om saken kan ni ju söka på två av mina sido-bloggar. Jag är inte  längre en ettrig debattör på det sätt jag var förut,  även om jag alltså än idag stödjer det perspektiv jag hade då. Det mesta jag skrev på ex.vis 90-talet står jag alltså för än idag.

En organisation som definitivt hårt tar avstånd från förnekarna är Roks (Riksorganisationen för kvinnojourer och tjejjourer i Sverige). De har en tidning som heter Kvinnotryck, och i nummer 4/2019 gjodre de en kort men kärnfull beskrivning och analys av just denna debatt. Den är mycket läsvärd. 

Ni kan ta del av den  här.  

Gör gärna det.

"Julian Assange och Wikileaks: två reaktionära kampanjer"

För att bara ta upp en sak som jag  i mitt senaste blogginlägg kanske tyckte var för självklar för att gå in på. Jag stöder Wikileaks till hundra procent. och är till hundra procent mot att Julian Assange utlämnas till USA

Men jag reagerar samtidigt mot  de som -  tyvärr -  kombinerar detta (självklara) ställningstagande med  en hetskampanj mot de två kvinnorna för att de berättade.

För att nu  inte tala om de som struntar i Wikileaks och endast vill utnyttja fallet i en reaktionär kampanj mot alla som berättar att de utsatts för övergrepp.

Jag borde förstås ha slagit fast det klart, tydligt och grundligt  i mitt senaste blogginlägg., Det gjorde jag faktiskt när jag först skrev om fallet 2010. För att det inte ska råda något tvivel om vad jag anser om USA vs Wikileaks lägger jag ut detta inlägg igen.

 -----------------------------------------------------------------

/Från min huvudblogg 8 december 2010/

Julian Assange och Wikileaks: två reaktionära kampanjer

USA:s reaktionära kampanj mot Wikileaks måste fördömas, men så måste den oheliga allians av anti-feminister och paranoid "vänster" som hetsar mot de kvinnor som anmälde Julian Assange för våldtäkt.

Julian Assange har gripits i Storbritannien misstänkt för våldtäkt. Många misstänker att detta är ett led i en plan att få honom att utlämnas till USA, där han sedan skulle kunna ställas inför rätta för "spioneri".

Och i USA har kampanjen mot Wikileaks nått oerhörda höjder. Assange beskrivs som en ny Bin Ladin, ledande politiker kräver dödsstraff. Den nationella hysterin i USA är förvisso otäck, och den understöds av delar av den härskande klassen i många andra västländer.

USA:s politiska och militära ledning står sårad och naken. Den ropar efter blod, och de härskande i andra västländer, och förmodligen också i andra delar av världen, sympatiserar med den. Om Assange verkligen utlämnas till USA kommer hans rättssäkerhet inte vara mycket värd.

Det kommer i så fall att bli en rättegång som i vissa avseenden liknar den mot Jan Guillou och Peter Bratt 1973. Med den skillnaden att rättssäkerheten kommer att vara ännu mindre och straffen kommer med all säkerhet att bli mycket hårdare.

Alla planer på att utlämna Julian Assange till USA måste bekämpas och fördömas. Assange har inte en chans till en rättvis rättegång där.

Men samtidigt pågår en mindre uppmärksammad, men likaså olustig kampanj i Sverige, med ett annat tema. Där påstås självsäkert att Assange är oskyldig till våldtäktsanklagelserna och att dessa enbart är en led av en illasinnad kompott . Missförstå mig inte, att delar av rättsapparaten i Sverige drivit frågan så hårt, och visar en glöd som de ofta inte visar i andra sexualbrottsfall, kan naturligtvis leda till frågor.

Men därav följer inte att Assange nödvändigtvis måste var oskyldig, att de kvinnor som angav honom måste ljuga, och än mindre att dessa kvinnor skulle vara deltagare i en komplott med någon form av kuslig agenda.

Men denna teori är allmänt spridd, och förekommer i huvudsakligen två varianter.

Den idag mest uppmärksammade är den som kommer från "vänster". I denna är kvinnorna som anmälde Assange veritabla agenter för USA-imperialismen och ljuger på uppdrag av denna för att sätta dit Assange. Detta förs mest fram av människor som inte verkar ha undersökt de konkreta omständigheterna runt åtalet mot Assange. Eller också verkar vara så paranoida att de konstruerar upp konspirationer där det inte finns några spår av dem.

Man behöver inte veta mycket om fallet för att inse att teorin är orimlig. Dess förespråkare smutskastar dessutom kvinnor endast för att de lämnat in en anmälan om sexualbrott.

Missförstå mig inte, falska anklagelser med politiska syften har naturligtvis förekommit i historien. Men i det här fallet finns det inte skymten av belägg för att det skulle vara så.

Den andra varianten är öppet reaktionär. Det är den anti-feministiska. Det vimlar av artiklar på nätet som ser Assangefallet som ett exempel på "feministernas" makt, eller på att det svenska rättsväsendet hela tiden sätter dit "oskyldiga män". På det ena antifeministiska forumet efter det andra, även de som politiskt är extremt mörkblå, hyllas Assange som ett offer för de intrigerande feministiska nätverk som de tror behärskar Sverige.

De hoppas använda fallet Assange som ett vapen mot "statsfeminismen" och framförallt mot den påstådda bristande rättssäkerheten för "män". I dessa personers bisarra världsbild vimlar svenska fängelser av oskyldigt dömda män, och enligt somliga skulle 80 procent av alla sexualbrottsdömda män vara oskyldiga. Och även här svartmålas de kvinnor som anmälde. De karaktärsmördas på en rad otäcka sätt.

På så sätt förenas en paranoid del av den yttersta vänstern med ofta ganska så mörkblå anti-feminister i en kampanj mot de kvinnor som anmält Assange. De har helt olika utgångspunkter, men de förenas i sin fanatiska övertygelse om att anklagelserna MÅSTE vara falska, och att kvinnorna måste ljuga.

Men USA och deras allierades reaktionära kampanj mot Wikileaks och frågan om sexualbrottsanklagelserna mot Assange är två olika frågor. De är i praktiken hopkopplade och USA utnyttjar förvisso den senare frågan för sina syften.

Men det är ändå principiellt viktigt att hålla isär dessa frågor. I synnerhet för de inom "vänstern" som vill undvika att bli en del av backlashen mot kvinnors och sexualbrottsoffers rättssäkerhet.

USA-imperialismens och den rabiata anti-feminismens agendor är lika nattsvarta. Det vore sorgligt om delar av vänstern, drivna av en felslagen "antiimperialism", allierar sig med rabiata kvinnohatare, och förövarförsvarande rättshaverister.

 

I skuggan av Assange

Som många torde veta har Anna Ardin kommit ut med en bok med just denna titel. Den kan beställas här. 

Anna Ardin  är en av  de två kvinnor som berättade att de utsatts för handlingar av Julian Assange,  som polisen bedömde som sexualbrott. För Annas del blev rubriceringen  sexuellt ofredande. För den andra  kvinnan, Maria, blev  den våldtäkt. 

Jag är inte jurist, och är bland annat därför definitivt osäker på om det skulle kunna leda till en fällande dom i en domstol. Men två saker känner  jag mig säker på. Att Assange dels är en man med en ganska så förfärlig syn på kvinnor. Som han även visar i praktiken. Och dessutom en uttalad,  på gränsen till paranoid anti-feminist. 

Det första bygger jag delvis på bokens skildring, men även den son läser på nätet publicerade texter  från förundersökningen, mellan raderna,  torde  få en sådan bild. Det finns  de som hävdar att bokens innehåll står i strid med det man får reda på i materialet från förundersökningen. . Det är definitivt inte min åsikt. 

Assanges paranoida anti-feminism är dock inget man behöver gå till boken för att bekräfta.  Hans egna uttalanden - som exempelvis att Sverige är "feminismens Saudi-Arabien" räcker gott och väl. 

Även om jag inte kan uttala mig om han skulle ha kunnat fällas i en domstol anser jag att det borde ha prövats. Nu avbröts förundersökningen innan den hade avslutats - därför att Assange stack sin väg. 

Men de starkaste partierna i boken är dess skildring av den hetskampanj de båda kvinnorna utsattes för - i stort sett från dag ett. Somliga har betvivlat den bild som boken ger av denna - men det gör jag absolut inte. Eftersom jag just när det begav sig ganska noga följde förövarförsvarande, övergreppsförnekande och även "papparättsliga" sidor. 

En av anledningarna till att jag följde dem var att jag själv till och från utsattes för angrepp på dessa.

Hatet på dessa sidor mot dessa två kvinnor var rosenrasande. 

Man kunde för övrigt tidigt se att  angreppen  mot dessa  kvinnor kom  huvudsakligen från  två håll. Dels från en fyrkantig  och småparanoid "vänster" som redan från dag ett började spekulera i att de två kvinnorna skulle vara CIA-agenter eller mer i allmänhet redskap för USA-imperialismen. Det talades om en "honey trap" där Assange lurades in en situation där han skulle kunna utlämnas till USA.

Det fanns aldrig skymten av belägg för detta. 

Men ganska snart dök det upp nya aktörer i denna hetskampanj.  Det var övergreppsförnekare som aldrig ens en sekund skulle bry sig om hoten mot Assange om det inte kunde  användas mot "feminister " som "styrde Sverige" och vars högsta mål var att sätta så många "oskyldiga  män" som möjligt i fängelse. En del av dessa var faktiskt mest av allt  mörkblå, och skulle aldrig brytt sig om att försvara någon mot hot från USA - om det inte vore för den anti-feministiska poäng de kunde få. 

Den som läser boken inser att Anna Ardin är såväl vänster som anhängare av Wikileaks.  Det finns inget som helst stöd för att hon skulle ha haft en dold agenda av högertyp. Hon hamnade i en situation där hon plötsligt befann sig i ett ovanligt ettrigt och långvarigt drev. 

Jag kan ha fel, men mitt intryck är att angreppen efter ett tag inriktade sig mer specifikt på just Anna A, möjligen för att hon var en offentlig person. 

Och när kampanjen mojnade, började hon även angripas för att vara krypto-islamist, eftersom hon aktivt arbetade  mot islamofobi. Hur någon på en och samma gång kan vara CIA-agent och islamist-agent framgick kanske inte helt klart. 

Jag tycker att boken borde läsas. Gärna parallellt med de delar av förundersökningen som Assanges advokater sammanställt och som kan hämtas bland annat från nättidningen  Paragraf. Trots att detta måste ses som en partsinlaga bekräftar det snarast boken - om man läser kritiskt.

Boken ger en form av djupperspektiv som i alla fall får mig att se på dessa utvalda delar av förundersökningen med nya ögon.

"Dubbelmoral när medier rapporterar om övergrepp"

Ovanstående är rubriken på en ledare  som Kajsa Ekis Ekman skrivit i ETC. Den är väl värd att läsa. Gör det... 

Ledaren har förresten också en underrubrik: "Kvinnor i Sverige som berättar om övergrepp och våld betraktas som brottslingar"....  I denna ledare tar Ekman upp ett faktum som kanske inte alla har uppmärksammat. Eller  kanske inte dragit några specifika slutsatser av. 

Det är att när svenska media skriver om anklagelser om sexuella övergrepp i andra länder brukar de genomgående tro på dessa - även om de inte alls har den inställningen när samma typ av anklagelser förs i vårt eget land. 

Hon inleder med ett antal fall i Egypten, där kvinnor konfronterat högt uppsatta män för övergrepp. DN beskriver dessa kvinnor som modiga, och utgår som en självklarhet att anklagelserna är sanna.

Ekman kommenterar detta exempel så här.

"Artikelförfattaren tycks glömma att om svenska lagar tillämpades i Egypten skulle samtliga kvinnor bli dömda för förtal. De har nämligen vittnat om övergrepp på sociala medier så att man kan ana vem förövaren är, vilket redan lett till ett tiotal domar i Sverige mot kvinnor som gjort just så".

Hon går vidare och visar att samma tendens ofta finns även när svenska media skriver om andra länder än Egypten. Ja, till och med om de ligger så nära oss som Danmark. 

I andra länder är kvinnor som lägger fram sina anklagelser så att förövarna kan identifieras   enligt svenska mainstreammedia (oftast) ett exempel på modiga kvinnor som kämpar mot patriarkala strukturer. 

Men med undantag av två helt ovanliga  MeToo-mänader  hösten 2017 behandlas inte kvinnor som gör samma sak i Sverige på detta sätt. Även om det under den mest intensiva MeToo-perioden i Sverige  det i media kunde finnas en bild att kvinnor som exempelvis Cissi Wallin var just modiga och värda respekt, varade detta inte länge. 

Och när stora media skriver om sådana svenska fall nu visar de oftast en förskrämt generad inställning. Ja, det är ju förtal, ja, det kanske, kanske skulle kunna vara sant, med det är ju underordnat. För så får man väl inte göra.. Typ. 

Nu är Ekman  själv ett av de  få undantagen från denna regel-  eftersom hon själv fick kommentera Cissi Wallin och debatten om dennes fall i Aftonbladet - där hon alltså kritiserade angreppen mot Wallin. 

Men det är som sagt ett undantag. De som vill skriva inläggs så att säga i MeToos anda kan ibland göra det i ex.vis ETC. eller Gardet. Men i de stora media är det försvinnande sällsynt. 

Tråkigt, men naturligtvis inte förvånande.