Fadersrätten går före barnkonventionen

I SvD Brännpunkt den 10 juni kan man läsa om ett mycket märkligt fall.

En brasiliansk kvinna, som 2008 lämnade Sverige med sitt barn och som sedan fått vårdnaden om detta i Brasilien, häktades samma år i Sverige i sin frånvaro för egenmäktighet med barn. Häktningen hävdes 2011, och både de juridiska myndigheterna och UD har försäkrat kvinnan att hon kan komma till Sverige för att ta upp vårdnadsfrågan utan att riskera att bli gripen.

När den brasilianska kvinnan kom med sitt barn till Sverige i maj i år möttes hon på Arlanda av en representant från UD som återigen försäkrade att hon inte skulle gripas. Men när hon sedan kom till Malmö greps hon åndå, och fråntogs sitt barn. Hon kan komma att sitta häktad i två månader.

Ole Reiter skriver i SvD-artikeln: "Häktnings­beslutet kan inte heller anses vara i överensstämmelse med Barnkonventionen, det vill säga att rätts­tillämpning ska ske utifrån barnets bästa.

Det aktuella läget är således att svenska myndigheter genom våld och list har skiljt ett barn från den enda förälder som barnet känner väl. Sedan ankomsten till Sverige har barnet varit hänvisad till en främmande far, i ett främmande land, främmande språk, främmande människor, främmande vanor. Den brasilianska kvinnan har hamnat i en ”fälla” gillrad av svenska myndigheter."

Nu har ju Sveriges regering nyligen deklarerat av barnkonventionen ska upphöjas till lag. Samtidigt visar myndigheterna med sitt manipulativa och bedrägliga agerande mot kvinnan och hennes barn att de här -- som annars - låter fadersrätten gå före barnkonventionen. De agerar som faderns redskap mot moder och barn. De följer den idag rådande praxisen: när barnets bästa kommer i konflikt med faderns rätt är det faderns rätt som gäller.

Så kommer faderns lag att fortsätta att råda, medan barnkonventionen endast förblir en ytlig fernissa - som alla vet i praktiken aldrig kommer att följas.

Barn har rätt

Ovanstående är titeln på en liten men viktig bok utgiven av Tolvnitton förlag 2011. Den bygger på föredrag som hölls på ett seminarium på Ersta Sköndals högskola med temat "Barnkonvention artikel 19; Skydd mot våld och övergrepp".

FN:s barnkonventions artikel 19 talar om : "Varje barns unika rätt till beskydd mot fysiskt eller psykiskt våld och mot vanvård eller utnyttjande av föräldrar eller andra vårdnadshavavare".

Barnkonventionen säger alltså att barn har rätt till skydd mot övergrepp inom familjen. Men som alla vet är det mycket ofta inte så i praktiken.

Det framgår också av många av de föredrag som finns upptryckta i boken. Det finns många läsvärda sådana. Själv vill jag gärna framhålla de av Birgitta Allmo, Eva Diesen och Christina Citron.

Eva Diesen, i synnerhet, visar att den juridiska apparaten i Sverige ligger mycket långt ifrån andan i barnkonventionens artikel 19. I sitt föredrag tar hon upp hur få av de anmälda övergreppen går till åtal, hur barnmisshandel inom familjen är den minst prioriterade brottstypen i Stockholms län, hur polisanmälningarna ofta läggs ner innan egentliga utredningar har startat, hur barnen ibland inte hörs även om det inte finns några åldersmässiga eller praktiska hinder för det, och att misstänkta gärningsmän ofta inte hörs alls.

Trots att fotografisk bevisning är det mest effektiva sättet att få personer som begått sexuella övergrepp mot barn fällda, påpekar hon att det märkligt nog inte ingår i rutinerna att genomföra undersökningar av de misstänktas datorer, eller att fråga barnen om de blivit fotograferade.

För att nu endast beröra innehållet i ett av de många värdefulla föredragen.

Nu var kanske inte riktigt alla föredrag lika värdefulla. Bo Edvardssons text är mer eller mindre obegriplig, och med tanke på hans övriga produktion, och många av hans tidigare ställningstaganden i dessa frågor, är det lite av en gåta att han ens fanns med på seminariet.

Men i övrigt kan boken rekommenderas. Den är som sagt utgiven på Tolvnitton förlag, och kan beställas från dem.