Svarte Rudolf - några reflektioner

Under de senaste dagarna har jag tänkt på en sång som en gång var mycket spelad, och kanske också populär. Den heter "Svarte Rudolf" (eller från början hette den "Svarta Rudolf", men gradvis kom den att få ett namn som passade ihop med de regler som finns för hur man i Sverige vanligen böjer adjektiv om substantivet är maskulint).

Jag hörde den redan som barn. Jag tänkte väl inte så mycket på texten, men sången brände sig ändå fast.

Det var från början en dikt, som 1909 skrevs av Erik Axel Karlfeldt 1909, och tonsattes av Robert Norrby samma år. Karlfeldt fick sedemera Nobelpriset  i litteratur 1931.

Det finns många versioner av den - den mest kända är nog Evert Taubes. Själv trodde jag fram till helt nyligen att Evert Taube också hade skrivit den.

Den kan alltså höras i många versioner, här väljer jag att länka till Hootenanny Singers version.

Jag har aldrig tyckt om den. Den är suggestiv, och jag mindes nog melodin från första gången jag hörde den. Men jag har alltid haft en känsla av obehag inför den. 

Melodin tycker jag dock är vacker. Texten ska föreställa att ge en nästan ömsint skildring av den huvudperson, som är fiktiv men som sägs ha haft en verklig motsvarighet.

Det första som kan sägas om den är att Rudolfs praktik - att åka jorden runt och ha sex med så många kvinnor som möjligt på något sätt ses som beundransvärt. Den tendensen är i och för sig inte ovanlig.  Man kan ju bara tänka på hur Casanova och Don Juan brukar beskrivas. 

Men Rudolf skiljer sig från hur dessa förförare brukar beskrivas genom att det första exemplet i dikten/sången inte handlar om hut han förför någon - det handlar om att han köper sex.

Svarte Rudolf, han dansar
Han böjer sin nacke och ler
Han tänker på stormande nätter
I Amsterdams glädjekvarter

Rudolf verkar se detta som ett närmast underbart minne. Redan det gör ju sången problematisk. Men det kommer värre saker. 

Vad sägs om detta?  

Så böjde han krullig hjässa
En afton i negerbyn
Mot trettonårig prinsessa
Med eldsken på ebenholtshyn 

Bortsett från de rasistiska formuleringarna, som ju sorgligt nog var vardagsmat när dikten skrevs,  får vi här som enda gång i texten veta en ålder på någon av de flickor som Rudolf "förförde". Hon var alltså tretton år. 

Men hemma är kanske ändå bäst, och  i sista versen är vi vid ´Ålands jäsande hav". 

Så här lyder dess text:

Den vitröda tösen bävar
Bedårad, förlorad, förledd
Hon ler i den väldiges nävar
Åt allt vad han tog och gav
Hon suckar, och vinden svarar
Från Ålands jäsande hav 

Ler i den väldiges nävar? Hon kan då inte gärna ha varit speciellt mycket över
13. Men däremot under. 

Nja, kanske någon invänder. Bör man verkligen läsa texten på detta bokstavliga sätt? Kanske inte nödvändigtvis, men "tösen" som först  "bävar",  men som sedan hamnar i den "väldiges nävar", säger ändå något om maktförhållanden. Som jag tycker är relevanta. 

Formuleringen att han "gav" något till flickan och att detta fick henne att le, ser ut som en pedofils önskedröm. 

Sensmoralen är att "Svarte Rudolf" verkar skildra en obehaglig man, som inte alls bör vara föremål för den "ömsinta" beundran som finns i denna olustigt förföriska sång.

Nedan kommer texten till hela sången för den som till äventyrs tror att jag citerar orättvist, och inte tar hänsyn till kontexten.

--------------------------------------------------

Svarte Rudolf, han dansar
Han böjer sin nacke och ler
Han tänker på stormande nätter
I Amsterdams glädjekvarter
Han drömmer om flickornas kransar
Och svävande bruna ben
På stranden av blåa slätter
Vid Samoamånens sken
Han drömmer om flickornas kransar
Och svävande bruna ben
På stranden av blåa slätter
Vid Samoamånens sken

Han böjer sin nacke och blundar
I flygande roslagsvals
Så höll han i smäktande lundar
Sin arm kring chilenskans hals
Så böjde han krullig hjässa
En afton i negerbyn
Mot trettonårig prinsessa
Med eldsken på ebenholtshyn
Så böjde han krullig hjässa
En afton i negerbyn
Mot trettonårig prinsessa
Med eldsken på ebenholtshyn

Så dansa de svajiga karlar
På Malagas vinstänkta redd
Den vitröda tösen bävar
Bedårad, förlorad, förledd
Hon ler i den väldiges nävar
Åt allt vad han tog och gav
Hon suckar, och vinden svarar
Från Ålands jäsande hav
Hon ler i den väldiges nävar
Åt allt vad han tog och gav
Hon suckar, och vinden svarar
Från Ålands jäsande hav

 

Erik Axel Karlfeldt

 

Cissi Wallin och ett ruttet rättssystem

Cissi Wallin har nu till sist även dömts av hovrätten. För "förtal".  

Jag tänker här bara passa på att på nytt lägga fram mina principiella åsikter om den typen av fall. 

Alla MeToo-anklagelser som lett till rättegång har lett till fällande domar för "förtal". 

Jag anser att detta är fel. Alla människor som har utsatts för övergrepp har den moraliska rätten att berätta vad som hänt. Och vilka personer som var inblandade.  

När det gäller den typen av fall bör endast bevisligen falska anklagelser ses som "förtal".

Det är uppenbart att rättspraxis är ett helt omotiverat skydd för de som de utsatta pekar ut som förövare.. Om offret berättar kommer hen att dömas.  De som anklagas för övergrepp har rätt att berätta sin "version",  men inte den som utsatts.

Av detta kan man dra slutsatsen att såväl lagstiftare som de jurister som dömer har större empati med de som anklagas för övergrepp än för de utsatta.,.   

Alla andra förklaringar är juridiska dimridåer, avsedda att dölja att vi lever i ett samhälle där övergrepp förnekas och tystas ner.

   
Cissi Wallin. Bilden utlagd på Wikipedia av användaren Frankie F.   

Birgitta Allmo in memorian

Jag borde ha lagt ut detta för länge sedan.  Men jag var för tagen för att orka det.

Birgitta Allmo somnade in den 15 april 2021.
 
Hon var en av de finaste människor jag någonsin mött.
 
Hon gjorde en enorm nytta.
 
Må hon vila i frid.

Sara Nilsson svarar i Expressen

Det pågår nu en obehaglig hetsjakt mot sidan Dumpen. Det kan  finnas problematiska bieffekter i alla verksamheter, men för mig står det klart att Dumpen gör en enorm nytta. Det överväger definitivt. 

Här kan man läsa ett svar som Sara Nilsson från Dumpen ger på ett av de senaste utfallen i Expressen.

Antalet förövare är långt större än de fåtal som blir dömda . Det ligger ett stort värde i att åtminstone en liten del av dessa blir avslöjade och, ja ... kartlagda. 

Sedan är det förstås frågan om när det kommer verkligt allvarliga försök att  stoppa Dumpen. Om och när dessa kommer hoppas jag att motståndet mot alla försök att tysta Dumpen blir mycket stort.

Och - återigen -  den som vill bilda en egen uppfattning om Dumpen kan ju besöka facebooksidan här.  

/Tillägg 26/7 2022. Jag länkade också till huvudsidan av Dumpen.se . i detta inlägg, ,men numera är det virusvarning på det, så jag har i alla fall tillfälligt tagit bort det./

En både nödvändig och outhärdlig bok

Jag har just läst ut Monica Dahlström-Lannes bok "Blåmärken får vi alla: hur mycket krävs för att skydda ett barn?" (Carlsson bokförlag, Stockholm 2022).  Det är en viktig och nödvändig bok, men den är samtidigt nästan outhärdlig att läsa. Ta nu inte detta som en uppmaning att inte läsa den. Den bör läsas, just för att den är outhärdlig. 

Den handlar alltså om övergrepp mot barn. Såväl sexuella övergrepp som misshandel.  Och ofta bådadera. Den fokuserar nästan helt på fall där den ena föräldern (nästan alltid mamman, men i några få fall även pappan) försökt skydda sitt barn från övergrepp av den andre föräldern.

Det kan ju verka uppmuntrande, men problemet är att de för det mesta inte lyckas.

Boken visar på fall efter fall där domstolar, polis och socialtjänsten konsekvent ignorerar såväl barnens berättelser, som vad den förälder som vill försvara barnet berättar. Inte nog med det, de ignorerar läkarintyg, fotografisk bevisning, och vad andra anhöriga berättar.

Det här var inget nytt för mig. Men att få ta del av  det ena fallet efter det andra i en bok på 272 sidor skapar efter ett tag en förlamande känsla av hjälplöshet. Men också av ilska. 

Det otäcka är att de som inte vill hjälpa barnen inte alls verkar  okunniga om fallen. De vet tillräckligt mycket för att de ska inse att barnen med all säkerhet utsatts för övergrepp. Men de väljer ändå att inte hjälpa barnen bort från förövaren. I slutändan är det mycket ofta den förälder som försökt skydda barnet (som sagt, nästan alltid mamman) som förlorar vårdnaden. Och den förälder som barnet är rädd för, och berättar om övergrepp från, får ofta i slutändan hela vårdnaden.

Av detta ska man inte dra slutsatsen att de ansvariga för dessa barnfientliga beslut helt saknar empati. Det är bara det att deras empati inte gäller barnet. Utan den förälder som (nästan alltid på mycket goda grunder)  anklagats för övergrepp. Man kan förstås fråga sig varför.

Som sagt, boken bör absolut läsas, men den är svår att ta till sig. Det är att ta del av helt outhärdliga  skräckskildringar. Men det är inte noveller eller romaner. Det är tyvärr verklighet.

En sak till.  Den verklighet som beskrivs är hemsk, men det finns ändå en ljuspunkt i att det ändå i dessa fall finns de som försöker hjälpa barnen. 

Men det finns ju ett stort antal fall, där det inte finns någon som ens försöker. Där det inte finns någon mamma eller mormor eller granne - eller någon alls - som  står på barnets sida. Där det inte finns någon vuxen som berättar för någon annan vuxen vad som händer. 

Och där barnets ensamhet blir total.

"Blåmärken får vi alla : hur mycket krävs för att skydda ett barn?"

Monica Dahlström-Lannes har just gett ut en bok med ovanstående titel.

Hon är förmodligen den person i Sverige som mest ihärdigt och oavbrutet kämpat mot övergrepp mot barn, från ca 1980 och framåt. Jag kommer att recensera den efter att jag läst den (jag läser numera mycket långsammare , så det blir inte imorgon!).

Men jag vill alltså redan nu berätta om den, och länka till en sida där den går att beställa. Vilket jag jag hoppas att många gör.

Den går alltså att beställa  - här.

Sveket mot barnen

Ett fall som handlar om grova övergrepp mot barn, hur de anmäldes utan resultat och om övergrepp som sedan pågick i åratal. Nu har det äntligen kommit en fällande dom. . Om detta kan man läsa här. 

Gör det. 

Fallet Mark Curtis

På 1990-talet pågick en kampanj som hävdade att en Mark Curtis, som var aktiv i Socialist Workers Party (SWP) i USA. , hade blivit oskyldigt dömd för att  våldta en 15-årig flicka.  Jag var redan då skeptisk till kampanjen, om inte annat för att den helt undvek att ta upp att både flickan och hennes 11-årige bror, hade utpekat Curtis. På det mest märkliga sätt lyckades materialet i kampanjen undvika att diskutera barnens vittnesmål.

En annan märklig sak var att de som drev kampanjen, och de som stödde den, verkade utgå från att en person som engagerade sig för lovvärda saker, inte kunde  vara en våldtäktsman.

De som ställde kritiska frågor om kampanjen i Sverige sågs väl som pinsamma. Det var egentligen ingen som ville lyssna på argument som gick emot kampanjen för Mark Curtis.

Jag har inte tänkt på saken på åratal, men när jag kollade upp tidningar i "Marxist Internet Archive" stötte jag på fallet igen. Sedan kollade jag på nätet. 

Där  hittade jag en noggrann genomgång av fallet,  som - för att uttrycka det lite försiktigt - kraftigt stärkte min skeptiska inställning till denna kampanj.  

Den kan läsas här.  Gör gärna det. 

PS: Mark Curtis uteslöts senare från SWP 1999, efter att han hade försökt köpa sex av en kvinnlig polis, som så vitt jag fattar det, arbetade undercover och utgav sig för att vara prostituerad..