För kännedom

Göran Lambertz skriver nu om styckmordsdebatten i Parabol - här .

Han kan definitivt inte beskyllas för att ha personliga sympatier för Dan Josefsson, men i hans inlägg i Parabol lutar han faktiskt åt att Josefsson har rätt om styckmordsfallet. Detta trots att han delar en del av kritiken som framkommit mot dennes programserie.

I Quickfallet tog han ett annat ställningstagande.

2015 skrev Lambertz en bok med titeln "Quickologi," där han utförligt och grundligt bemötte Hannes Råstams och Dan Josefssons åsikter om detta fall.

PS. "Procentberäkningarna" kunde han faktiskt ha skippat...

Claes Borgströms sista artikel

Strax före sin tragiska död skrev Claes Borgström denna debattartikel till Svenska Dagbladet. Nu har den tagits in.

Det är alltså hans sista inlägg i Quickdebatten.  Det är faktiskt mycket läsvärt. Och än så länge olåst.

Läs den gärna.

Claes Bogrström in memorian

Claes Borgström är död, ett offer för covid-19. Jag kände honom inte personligen, men de senaste åren har jag fått mer och mer sympati med honom. Hans orädda försvar för det han trodde på i debatten om Quickmålet är en av de saker han kommer att minnas för. Liksom hans feministiska engagemang, bl.a som JämO. Att han bara för några år sedan tog steget från socialdemokratin till Vänsterpartiet ser jag förstås också som ett plus.

Jag uppfattade honom som väldigt ärlig. Och han var en av de som mest orättvist drabbades av lynch-drevet mot de som pekades ut av Råstam och Josefsson i Quickmålet  Att Borgström hade försvarat den linje som hans klient drev, istället för att aktivt ifrågasätta denna, användes på det mest absurda sätt för att ta heder och ära av honom.

Det han gjorde där var ju vad varje advokat i hans situation borde - och måste! - göra. Vad de som tog heder och ära av honom verkar ha menat, är att han istället för att föra ut sin klients linje, borde ha blivit någon sorts märklig privatspanare, som skulle försöka bevisa att hans egen klient hade fel....

Om man bortser från att vi i oktober möttes på på ett offentligt möte om Quickmålet har jag alltså inte träffat honom IRL. Likväl sörjer jag honom. Han har gjort många viktiga insatser. Och han skulle med all säkerhet fortsatt ha stått upp för det han ansåg vara rätt, om inte detta lömska virus hade förkortat hans liv.

Vila i frid...

Seminariet om Quick-fallet

24 oktober 2019 hade Cajsa Lindholm  ett seminarium på teater Lederman om fallet Thomas Quick. Seminariet videofilmades och hon har nu lagt upp det på Youtube i tre delar. Avsikten är att ge en alternativ bild till den media och public service - och inte minst filmen "Quick" - försett oss med det senaste decenniet.

Del 1 kan ses här.

Del 2 kan ses här

Del 3 kan ses här

Jag deltog  för övrigt i diskussionen på seminariet, och jag skrev om detta här.

Thomas Quick och bortträngda minnen

Var på ett seminarium om Thomas Quick på torsdag den 24  oktober. . Det kom nog fram mycket som alla som okritiskt svalt den idag förhärskande bilden borde ta del av. Mot slutet blev det en öppen diskussion och jag höll ett kort inlägg som inte alls handlade om Quick, utan mer allmänt om hur Josefsson och Råstam gett en förvrängd bild av debatten om bortträngda minnen.

I detta referat från Psykologtidningen.se nämns faktiskt mitt inlägg. Jag kallas för "en man i publiken".

Fotnoten i artikeln som säger att Elixabeth Loftus ska ha gått emot bortträngda minnen genom att experimentellt visa att det går att inplantera falska minnen, ser ut som ett logiskt tankefel. Även om Loftus har rätt i den frågan står det ena inte i motsättning till det andra. Om det går att inplantera falska minnen av olika (oftast mycket triviala) saker hindrar det inte att andra återkallade minnen (även traumatiska sådana!) absolut kan vara sanna.. Det är två helt olika saker.

Jag ser frågan om bortträngda minnen som  en helt  central, och närmast  strategisk, fråga i kampen mot övergrepp - framförallt övergrepp mot barn! 

Det inser även förövarförsvararna -  och det är därför de lägger ner en så stor energi att förvränga vad debatten om bortträngda minnen handlar om.

Deras förvrängningar måste bemötas -  var de än dyker upp...

I denma kusliga tomhet

Detta är huvudtiteln på Cajsa Lindholms bok om Thomas Quicks tankevärld, som kan beställas här.  Det är en modig bok.

Den är modig, därför att den vågar behandla terapin med Thomas Quick på ett sätt som går rakt emot det synsätt som slog igenom totalt i Sverige i och med Hannes Råstams och Dan Josefssons böcker,  och "dokumentärer". Dessa backades upp av en  nästan helt enig medieopinion, och presenterades som de tunga "definitiva” böckerna i frågan - som ansågs ha slagit ner allt motstånd.

Efter ett tag kom det dock motböcker, från Christer van der Kwast, Göran Lambertz, och Yrsa Stenius/ Seppo Penttinen. Men även dessa böcker gick runt frågan om terapin. På något sätt hade Josefssons karaktärsmord på Margit Norell varit så massivt, att ingen riktigt vågade försvara henne.

Ja, om man då bortser från  från den f.d. bloggaren NoBoyToy, som i en kommentar på min huvudblogg la ut detta (här hämtat från ett blogginlägg den 14 december 2013)

"Dan Josefsson som för närvarande skriker högst i debatten är galet onyanserad. Han gör en dokumentär som han kallar 'Kvinnan bakom Thomas Quick' och då syftar han på en avliden dam som inte längre kan försvara sig, vid tidpunkten för Quicks erkännanden ca 80-90 år gammal, Margit Norell, som ska ha varit HANDLEDARE för Quicks alla terapeuter under 10 års tid men som inte själv har jobbat med honom, knappt ens träffat honom vad jag förstår. Jobbade tanten ens heltid på Säter vid den åldern?

Den här äldre damen, utmålar Dan Josefsson i sin dokumentär, som om hon skulle ha haft enväldig kontroll/makt över alla terapeuter på Säter som jobbade med Quick under de ca 10 år som han erkände sina brott?

Inte nog med det - hon skall alltså också ha haft fullständig makt över hela brottsutredningen, samtliga inblandade polismän och åklagare samt även alla 5 olika domstolars nämndemän?

Personer som den här äldre damen, alltså skall ha haft enväldig makt över:


1. Överåklagare Christer van der Kwast.

2. Psykologiprofessor Sven Å Christiansson. (vittnar i rättegång)

3. Förhörsledare Seppo Penttinen.

4. Rättläkare Anders Eriksson som vittar om obduktionen av offren.

5. Psykolog Birgitta Ståhle.

6. Advokat Claes Borgström.

Alltså?? Jag skulle våga påstå att Dan Josefsson ägnar sig åt grovt förtal av den avlidne Margit Norell. Dan Josefsson måste ha en rejäl skruv lös."

Denna respektlöst uppfriskande kommentar hörde dock till undantagen....

Cajsa Lindholm är psykoterapeut, inspirerad av bland andra Margit Norell. Hon ger en ganska så positiv bild av Norell som person, som säkert kan chocka de som endast tagit del av Dan Josefssons demonisering.

När jag först tog del av Josefssons, påståenden insåg jag att namnet Margit Norell på ett vagt sätt lät bekant. Det dröjde ett tag innan jag kom fram var jag trodde jag sett det. Nämligen i förorden till några av de äldsta svenska utgåvorna av Erich Fromms böcker.

För det var där Norell startade:  en psykoanalytiker, som reagerade mot Sigmund Freuds mekaniska driftsteori, och som påverkades av neofreudianer som Erich Fromm, Frieda Fromm Reichman, Karen Horney och Harry Stack Sullivan.

Hon var med och bildade Holistiska Föreningen 1968, inspirerad av teoretiker som dessa. Det talar absolut till hennes fördel.

Att hon lämnade samma förening 1977 talar faktiskt också till hennes fördel. Holistiska föreningen höll då gradvis på att lämna teoretiker som Erich Fromm, och började i allt högre grad påverkas av Melanie Klein, förmodligen  1900-talets mest bisarra psykoanalytiker. Som på största allvar trodde att spädbarn var fulla med kannibalistiska fantasier om att förtära mammans inälvor....

Beskrivningen  av Margit Norells utveckling i Cajsa Lindholms bok är värdefull.

Tonvikten ligger dock på terapin med Sture Bergwall/Thomas Quick.

Nu hade aldrig Lindholm ansvaret för denna, trots att hon en period faktiskt var handledare på Säter. Det skulle förstås skapa oerhörda etiska problem med att diskutera en personlig terapi, speciellt då en terapi på en person som numera tar avstånd från både den terapeutiska processen och det som framkom i den. Det löser Cajsa Lindholm med att fokusera på Quicks egna offentliga  uttalanden om denna  - i boken Kvarblivelse och i intervjuerna med Janne Mattsson i boken "Gåtan Thomas Quick".

Det är svårt att ha några allvarliga invändningar mot detta. I och med dessa böcker gjorde Bergwall/ Quick terapierna till delvis offentliga. Det är helt legitimt att diskutera litterära texter av den typen, och Lindholm gör det dessutom på ett nyanserat och genomarbetat sätt.

Boken har inte i någon högre grad blivit uppmärksammad. Jag tycker att den borde bli det, i alla fall lite mer än vad som nu är fallet.

Det tolkningsföreträde som Josefsson, ivrigt  påhejad av en nästan hysterisk medieopinion, fick för sin syn på denna terapi, var så ensidigt att det definitivt blev osunt.

Där är Lindholms bok en nödvändig motvikt.

Om Hovsjöfallet

I DN intervjuas den misstänkte i Hovsjöfallet, som nu är 28 år. En sak är mycket anmärkningsvärd. Han säger att han var oskyldig och han säger också att han ljög medvetet när han erkände.

Nu har vi tre fall som sägs handla om hur personer utsätts för ett enormt tryck från både förhörsledare och terapeuter för att de ska tro att de begått mord.

I två av fallen - Kevinfallet, och mordet i Hovsjö, handlar det om barn, i det tredje - Sture Bergwall - om en vuxen.

I två av fallen erkänner de utpekade, men säger efteråt att de ljög medvetet. I det tredje fallet - Kevinfallet - erkände inte de utpekade alls.

Inte någonstans står det ett ord om att någon skulle fått falska minnen Trots en massiv indoktrinering som i alla fall i två av fallen sträckte sig över åratal.

Och så finns det de som påstår att man lätt kan få falska minnen av traumatiska händelser pga av ett förfluget ord av en terapeut. Vad de här tre fallen visar är om något att det ser ut att vara stört omöjligt att få falska minnen av traumatiska händelser, även om en hel vårdapparat anstränger sig som bara den.

Men denna slutsats är ju inte precis något som brukar föras fram i media....
-----------------------------
TILLÄGG
På ett mindre roligt twitterkonto bortförklaras detta inlägg med den enda meningen "Extremfeminist försöker prata bort rättsövergrepp mot barn." Inget försök till argumentering i sakfrågan. Mannen ifråga länkar också hit- vilket ju är bra, så kan ju de av hans läsare som ev. tänker något, kunna  kolla vem som försöker prata bort vad.

 I allmänhet kan man nog dessutom säga att twitterkonton är ett passande kommunikationsmedel för de som saknar förmågan att argumentera, och istället föredrar att insinuera.

 Donald Trump är ju det kanske mest kända exemplet.

Tänkvärt om Quick/Bergwall

Yrsa Stenius skriver idag i tidskriften Fokus om hur devot Thomas Quick/Sture Bergwall brukar bemötas, hur han höjs till skyarna på ett helt absurt sätt.

Detta är ju inget nytt, men frågan aktualiseras ånyo av en kommande bok från Bergwall, och ett planerat framträdande på bokmässan i höst...

Stenius skriver bland annat: "Den frikände Sture Bergwall är under alla omständigheter en storslagen mytoman som endera ljög sanslöst när han tog på sig de mord han dömdes för. Eller också ljuger han nu när han förklarar sig oskyldig".

Artikeln är tänkvärd - och läsvärd. Läs den gärna i sin helhet här.

Gösta Harding och Quick-debatten

Mellan 1968 och 1971 (mellan 13 och 16-årsåldern) gick jag i terapi hos Gösta Harding. Om det har jag skrivit tidigare. .

Nu har Harding plötsligt blivit aktuell i debatten om Thomas Quick/ Sture Bergwall. Anledningen är att Margit Norell gick i analys hos honom.

I en kommentar 2015-06-24 15:54 av Kjell Asplund till sitt eget inlägg i Läkartidningen hänvisas för övrigt till ett blogginlägg jag skrivit om Harding.

Därför vill jag skriva detta. Ja, Gösta Harding ansåg definitivt att bortträngning existerar. Den första eller andra gången jag träffade honom berättade han om en patient som i ett närmast tranceliknande tillstånd fick upp ett minne av att mycket plågsamt tandläkarbesök i barndomen. Tandläkaren hade borrat fel, och borrat i (om jag minns rätt) tungan eller munnen istället för i tanden.

Detta hade varit bortträngt till dess att minnet kom upp. Då det väl kommit upp blev patienten mycket bättre och ångesten avtog.

Men att Harding "trodde" på (som det idag brukar heta, ungefär som man "tror" på flygande tefat) bortträngda minnen innebar inte att jag fick upp några sådana under terapin., Det fick jag inte, så vitt jag minns inte ett enda.

Däremot ville jag få det. Men det fick jag inte. Jag fick upp bortträngda känslor, men aldrig direkta minnen.

En annan sak som bör påpekas är att Gösta Harding aldrig försökte få upp minnen av övergrepp inom familjen. Det hade sina skäl. Han trodde knappast att sådana förekom. En gång förklarade han för mig att endast fäder som är imbecilla och har en mycket låg social status begår sexuella övergrepp mot sina barn. Och även bland dessa är det mycket, mycket ovanligt, så ovanligt att det måste ses som något helt marginellt.

Nej, de ev. bortträngda minnen han skulle kunnat godta var av typen tandläkare som borrade fel.

Överhuvudtaget var Harding så att säga kärnfamiljsvänlig. Att föräldrar skulle kunna göra sina barn illa ingick knappast i hans värld. Trauman i all ära, men familjen skulle lämnas  ifred.

Gösta Harding var en vänlig och empatisk man. Men hans oförmåga att ställa kritiska frågor om familjeliv var en blind fläck hos honom. Hur man än vrider och vänder på saken är han ingen föregångare till 90-talets diskurs om bortträngda minnen av familjerelaterade trauman.

Stigson, Quick-kommissionen och "förträngda minnen"

Jag är inte det minsta intresserad av Quick-kommissionens rapport som lär ska komma på fredag. Dels för att jag normalt sett inte har någon tilltro till statligt tillsatta undersökningskommissioner (de har alltid politiska ramar, som ytterst styr ställningstagandet). Dels för att Quick-debatten inte alls handlar om det som verkligen intresserar mig, frågan om bortträngda minnen.

Lyssna gärna på vad Gubb Jan Stigson säger här, med början cirka 14.15. "Jag har aldrig trott på några förträngda minnen, jag har uppfattat det där med förträngda minnen som en varningssignal, att man skulle akta sig för det här".

Vi har i Quick-debatten två läger som står mot varandra, där nästan alla medverkande  i dessa läger tävlas om att förneka bortträngningen som försvarsmekanism. Lambertz skiljer ut sig lite; i sin mer akademiskt vaga behandling av ämnet i "Quickologi" låter han som författaren till en försiktigt hållen lärobok, som inte vill stöta sig med någon. Men annars verkar det finnas en enighet på båda sidor i att bortträngning som försvarsmekanism i stort sett inte alls existerar.

Det är så pinsamt. Den ena sidan anklagar den andra för att "tro" på bortträngda minnen, den andra ropar förskräckt "nej, det gör vi inte alls".

Och så kan den mediala enigheten råda i denna fråga, och de verkliga (och starka) beläggen för att traumatiska minnen ganska så ofta försvinner och sedan kommer tillbaka diskuteras aldrig i de stora media.

Och de som drabbas av detta är som vanligt alla de som utsatts för övergrepp, men som inte hela tiden har kunnat minnas allting. Båda sidor i Quick-debatten medverkar på så sätt till att en stor grupp av människor med traumatiska erfarenheter tystas.

Låt dom diskutera likhundar i evighet, jag har för länge sedan slutat intressera mig.

Jag tar det en gång till

Jag vill än en gång göra en sak MYCKET klar.

Det finns två saker som får mig att engagera mig i Quickdebatten. Det första är att många av de som aktivast drivit kampanjen för Quick kopplar det med ett kategoriskt ställningstagande mot bortträngning av minnen som försvarsmekanism. Där har de helt enkelt FEL. Och det skulle få förödande konsekvenser om deras syn slog igenom.

Dels har media varit så dj-a ensidiga. De som drivit kampanjen för att Quick är oskyldig har fått dominera helt (fram till helt nyligen, i alla fall), de har alltid fått sista ordet, de har fått "rätta" sina motståndare och genast vid varje tillfälle fått berätta för alla hur saken "ligger till". Det är så att säga ett demokratiproblem.

Jag har INGEN SOM HELST välgrundad åsikt i skuldfrågan vad gäller de mord som Quick först erkänt, och sedan förnekat. Ingen som helst.

Ibland kan det verka som om jag har haft det, men det är i så fall en trotsreaktion mot hur monumentalt ensidiga medie varit när det presenterar debatten. Och en irritation över hur Josefsson o co försökt utnyttja debatten till att slå mot traumatiserade människors minnen. Trots att Quick ju numera säger sig ALDRIG haft några sådana minnen. vare sig "sanna" eller "falska".

För övrigt anser jag...

Om inte Quick-debatten på det mest absurda sätt använts för att "bevisa" att det inte finns bortträngda minnen skulle jag knappast skrivit en rad om den. Men nu används den som en del av en reaktionär kampanj för att förneka barn och vuxna som minns övergrepp, om de inte klart kan visa att de allltid har haft detta ständigt aktuellt i sitt minne. Det är en mycket välorkestrerad kampanj som använder Quick-frågan som en murbräcka, trots att Quick aldrig sagt sig ha haft falska minnen - han sa att han ljög för att få bensodiazepiner.

I denna kampanj har media visat upp en närapå enad front, en nästan monolitisk kampanj där den ena sidan alltid får sista ordet. Det kan man reagera på utan att behöva "tro" ex.vis att Quick är skyldig. Jag "tror" ingenting, kriminalfall är inte mitt ämne, men respekten för att människor kan tvingas tränga bort obehagliga saker under längre eller kortare tid ÄR det som engagerar mig. Det går att bevisa, oavsett vad man kan "tro" eller inte "tro" sig komma fram till i Quick-frågan.

En skam för svensk press

På Aftonbladets löpsedel och förstasida skriks idag med rena världskriksrubriker ut att Göran Lambertz har erkänt att han hade fel.

Det visade sig att han medgivit att ett (säger ett) av de 110 belägg han i kapitel 8 i sin bok lägger fram som han anser talar för Quck/Bergwalls skuld inte stämde.

Aftonbladet är en skam för svensk press.

Vad menar jag med agnostisk?

När jag säger att jag är agnostisk till Quickfallet (i motsats till debatten om bortträngda minnen, där jag har en mycket klar åsikt) menar jag detta.

Jag har ingen aning om Quicks version (att han begått ett antal mord) är sann, eller om Bergwalls version (att han erkände mord för att få vara kvar på Säter och få bensodiazepiner) är sann. Jag kan ibland tro det ena, ibland tro det andra, men tro gör man i kyrkan, och denna blogg är ingen kyrka. ;-)

Däremot HAR jag en åsikt vad gäller debatten om "rättsskandalen". Kort sagt detta. Jag anser definitivt inte att det fanns en konspiration för att sätta dit en oskyldig för mord denne inte begått. Jag är helt övertygad om att de inblandade var genuint övertygade om Quicks skuld. De inblandade var dessutom inga dumhuvuden. Utifrån erkännandena, kombinerat med en myriad av små fakta som åtminstone SÅG UT att peka på Quick var ståndpunkten att han var skyldig ingen rent irrationell fantasi .

Den byggde för övrigt inte heller på "tro" eller "tvivel" på bortträngda minnen. Det är nämligen ingen principiell skillnad mellan att säga "jag har inte orkat prata om det, men nu var det faktiskt så att jag begick det mordet" eller att säga "jag har inte mints det förut men nu minns jag att jag begick det mordet".

En del av de inblandade kan ha tolkat Quicks erkännanden på det första sättet, en del på det andra.  I praktiken innebar det ingen skillnad.

Häxjakten på de inblandade är ovärdig ett civiliserat samhälle. I synnerhet tycker jag att hetsen mot Claes Borgström är ovanligt vedervärdig. Han företrädde Thomas Quick, och denne drev nästan militant linjen att han var skyldig. Quick lade också fram olika belägg för detta, som åtminstone övertygade den större delen av de personer som var inblandade i att lösa fallet.

Om Borgström skulle drivit linjen att Quick var oskyldig skulle han ha bytts ut illa kvickt. Dessutom finns de inget som tyder på att han INTE trodde på Quicks berättelser.

Nej, jag ser det inte som en rättsskandal, oavsett skuldfrågan. Om Quick är oskyldig, och det bör man väl anta i dagens läge, var det kombinationen av en ovanligt durkdriven och i "cold reading" slipad intagen. och en myriad av andra faktorer som gjorde att hans falska erkännanden tedde sig rimliga som det då såg ut.

Inte någon diabolisk komplott ledd av en 80-årig dam som ville dupera folk med sina udda psykologiska teorier.

Göran Lambertz och Jan Guillou - lika "orädda"?

SvD har nu publicerat en förvånansvärt nyanserad recension av Göran Lambertz bok. Det är ett välkommet undantag i denna infekterade "debatt", där media har tävlat om att ta heder och ära av alla som gått emot den massmediala gurun Dan Josefsson. Men SvD HAR ju faktiskt behållit en viss saklighet i frågan, till skillnad från de fullkomligt hysteriska DN och AB!

Författaren till recensionen heter Fredrik Sjöberg, och rubriken på den är - "Göran Lambertz lika orädd som Jan Guillou". Jag misstänker förstås att Guillou är måttligt road av den nästan halsbrytande formuleringen... Möjligen uppskattar inte heller Lambertz riktigt jämförelsen.

Är jag VERKLIGEN agnostisk i Quick-fallet?

På ett kommentarsfält har någon frågat sig om jag verkligen är så agnostisk i frågan om Thomas Quicks skuld som jag hävdar. Jag beskriver ju många som hävdar att han är oskyldig i mycket negativa termer och flera av dem som verkar argumentera emot detta på ett mer positivt sätt. Det låter ju inte så neutralt. Eller så insinueras det...

Jo, jag är agnostisk om Quick-fallet. Jag kan tänka mig att han verkligen erkände mord han inte begått för att få mediciner och uppmärksamhet.

Men jag kan också tänka mig motsatsen - att han verkligen var skyldig och att i så fall medicinerna hjälps honom att minnas bättre.

Jag är inte mycket för att lösa mordfall. Jag tillhör inte dem som efter att ha läst hälften av en pusseldeckare kan lista ut vem mördaren är. Jag brukar fatta det först när författaren själv avslöjar det. Jag orkar dessutom inte sätta mig in i alla diskussioner om benbitar. likhundar och sådant.

Men det finns en aspekt av debatten jag behärskar. Det är den som handlar om bortträngda minnen. Och då inte i anknytning till Quick, utan i allmänhet. Quick hade kanske bortträngda minnen som han fick upp - eller han kanske ljög för att få fördelar. Jag har ingen aning. Jag har ingen åsikt och kommer inte att skaffa mig någon, om inget väldigt oväntat sker.

Men jag vet att det finns överväldigande belägg för att minnen av övergrepp kan försvinna och sedan komma tillbaka. Och jag vet det i de flesta av dessa fall är den mest sannolika förklaringen en som inkluderar någon form av bortträngning  som mekanism.

Jag vet också att nästan alla som under åren kampanjat för Quicks oskuld har gjort det som ett led i en kampanj mot att bortträngda minnen existerar. Jag vet att de nästan alltid gjort det på ett ohederligt sätt och att de i en del av fallen har helt uppenbara dolda agendor.

Jag vet att alla dessa - och i synnerhet Josefsson - systematiskt mörkat det bevisade faktum att återkallade traumatiska minnen gång på gång bevisats vara sanna. Jag vet att de systematiskt undviker dessa fakta, och undviker att diskuterat de forskare som lagt fram dessa. Jag vet att de hyllar den ena extremkanten i framförallt den amerikanska  debatten och mot bättre vetande presenterar den som "vetenskapens syn".

Jag vet också att denna kampanj skadar alla människor som utsatts för övergrepp, men som inte mints detta hela tiden. Jag vet att detta drabbar barn, och vuxna som i efterhand börjar minnas (och även sådana som fått fram belägg och bevis i efterhand). Jag vet att de flesta som gör sig skyldiga till dessa mediala kränkningar inte agerar naivt, utan av allt att döma MEDVETET mörkar detta.

Jag vet att de stora media också medvetet undviker att behandla dessa frågor på ett seriöst sätt. De har slutit upp bakom kampanjen , och väljer att publicera det som stöder den. Och refusera allt annat. Det gäller i synnerhet Sveriges största tidningar, Aftonbladet och Dagens Nyheter.

Sitter här med en ångest som gör att jag knappt kan hålla mig över ytan. Jag skulle få mer lugn om jag lämnade ämnet, och endast skrev om ex.vis folktro, astronomi,  religion och politik. Och vackra minnen från min grundskoleklass.

Men jag kan inte låta bli att ta upp ämnen som bortträngda minnen och övergrepp Jag har personliga anledningar till detta - men även en desperat önskan att komplettera den extremt vinklade debatten. Det ger mig inte mindre ångest. Tvärtom.

De stora medias ensidighet är så deprimerande, men ställer också oroande frågor om vilken värld vi lever i. Och det klarar jag inte av att bara strunta i.

Det känns ensamt. Det känns otäckt. Men jag säger faktiskt samma sak som Luther en gång lär ha sagt: Här står jag ock kan inte annat..

"Mysterium 24"

För ett tag sedan googlade jag på några sökord och då plötsligt ramlade jag på en länk med den mystiska titeln Dan Josefssons egna bortträngda minnen. Den visade sig gå till en intressant artikel, som låg på en blogg jag inte sett förut, med det fantasieggande namnet Mysterium 24.

Den verkar fokusera på att försvara numera oortodoxa åsikter om Quick-fallet, men  har också annat, om ex.vis Julian Assange och styckmordsfallet.

Jag tänkte lägga ut den på min blogglista, men den hade inget "normalt" bloggflöde i teknisk mening, så den gick inte att lägga in där. Så jag lägger upp länken här istället.

Jag vill påpeka två saker. För det första har jag ingen klar åsikt om Quick-fallet. Men jag anser att den ensidighet som media visat de senaste åren gör att det är angeläget att olika motvikter mot Josefssons etc bild bör få komma fram.

För det andra har jag bara läst en liten del av vad som står i bloggen. Den är både ovanligt välinformerad och välskriven. Men jag kan förstås inte utesluta att det kan finnas partier som jag inte alls kan hålla med om. Jag säger det på förekommer anledning, för när jag för några år sedan länkade till en blogg som ettrigt drev åsikter om ett visst rättsfall försökte en debattör genom någon sorts guilt by association-resonemang ställa mig till svars för några mindre lyckade saker som hade stått där.

Jag tycker att "Mysterium 24" är av intresse. Därför tipsar jag om den här...

Kim Jung Josefsson

Dan Josefsson verkar ju vara en hysteriker med totalitära drag. I en debattartikel på DN/Kultur är han upprörd över att två jurister, en polis, en journalist och en minnesforskare som inte delar hans åsikter om Quickfallet då och då samlas i en stuga i Dalarna för att prata.

"Det är inte det slut på Quickeran som jag hade önskat mig" klagar Josefsson. Nej, det enda "slut" han skulle ha gillat är väl ett där alla som inte tycker som honom skulle tvingas till att hålla käften, och inte ens dryfta sina åsikter privat.

Man kan ju vara glad över att vissa önskedrömmar inte går i uppfyllelse. Och dessutom innerligt hoppas att Dan Josefssona inflytande på det politiska beslutssystemet även i fortsättningen kommer att förbli ganska så begränsat.

Christer van der Kwasts bok - en summering

Jag har nu läst ut van der Kwasts bok. Jag läser numera långsammare än förut pga olika problem med synen, så det har tagit ett tag.

Det första jag vill säga är att den inte har gett mig någon form av Eureka!-upplevelse om hur sanningen EGENTLIGEN ser ut i detta komplexa rättsfall. Det är inte så konstigt. Jag är inte en person som i trassliga indiciehärvor lätt kan bilda mig några grundade (eller ens ogrundade) tvärsäkra åsikter om hur saker ligger till. Det gäller även i fiktiva fall. Jag tillhör inte de som redan i mitten av en Agatha Christe-deckare lyckas lura ut vem mördaren är. Nej, jag brukar aldrig ens fatta det efter att ha läst nio tiondelar av en pusseldeckare....

Jag är och förblir agnostisk i Quick-fallet. Men jag måste säga att jag har fått en mycket större förståelse för de som förvarar de tidigare domarna. Det är inte en riktigt så absurd ståndpunkt som media vill ge intryck av.

För det andra vill jag säga att Kwast ger intrycker av att vara en ärlig människa, Han har - i motsats till Josefsson och Råstam - ingen underliggande agenda som handlar om något annat. Dessa två författare styrs/styrdes uppenbarligen av sin önskan att kunna slå mot "tron" på bortträngda minnen. Det visade Råstam redan innan Quick-historien, i samband med det så kallade Ulf-fallet. Och när det gäller Josefsson är det uppenbart i närmast allt han skriver.

På det sättet inordnar sig dessa herrar - vare sig de vill det eller inte - i samma olustiga övergreppsförnekartradition som figurer som Ralph Underwager, Richard Gardner, Elizabeth Loftus, Max Scharnberg, Pelle Svensson - och organisationer som False Memory Syndrome Foundation och Victims of Child Absue Laws. Bland dessa övergreppsförnekare finns ju många som med rätta också måste definieras som rena förövarförsvarare.

För det tredje skriver van der Kwast balanserat, sakligt och dämpat - i motsats till det uppskruvade, på gränsen till hysteriska tonfall man ofta kan finna hos Råstam och (än mer) hos Josefsson.

För det fjärde visar Kwast i många exempel på myriader av saker som helt enkelt verkade stämma, ska man säga, alltför bra, i Quicks bekännelser. Det är mycket svårt att avfärda allt detta som cold reading, KB-studier, läckor och en systematisk taktik från denne drogade patient. Det kanske var så i alla fall, men min i sammanhanget ganska så begränsade fantasi sätter nog stopp där.

För det femte visar Kwast "bortom rimligt tvivel" på sidorna 238-265 hur Råstam i presentationen av sin prisbelönta research lägger fram en uppseendeväckande stor del rena sakfel, alla med det uppenbara syftet att "förbättra" den egna storyn.

För det sjätte visar han på sidorna 267 ff hur resningarna och de nästan automatiskt följande avskrivningarna av åtalen på det mest lättsinniga sätt undvek alla de komplikationer som skulle uppstått vid nya rättegångar. Resningar vid fällande domar leder annars i princip alltid till nya rättegångar - Joy Rahman, Bo Larsson, Södertäjefallet 1994, Umeåfallet 1993, Motalafallet 2008 etc. - och här är alla Quickdormarna ett stort undantag. Inte nog med det, Kwast visar att i den närmast panikartade önskan att få saken ur världen så snabbt som möjligt missade man de mest elementära saker.

Exempelvis var förhören med Bergwall inför dessa resningar inte endast slarviga - man lät bli att följa upp vad som ser ut som rent absurda uttalanden från honom - som i alla fall Kwast själv inte verkar tveka att se som uppenbara lögner.

Det är möjligt att någon kommer att visa att alla de problem som Kwast tar upp här är en optisk villa, som lått kan få någon rimlig förklaring. Men jag tvivlar.

En annan sak som boken endast snuddar vid är hur de stora media redan från början tog ställning. Vi fick en hop av ensidiga, subjektiva artiklar, som bara tog upp den ena sidans argument,. Kwast har ingen bra förklaring till detta, men jag tror att det finns en sådan.

I alla rättsfall där bortträngda minnen av övergrepp spelar en roll avspeglar de stora mediernas bevakning en form av önskan att kunna avfärda detta för många så obehagliga begrepp. Det är inte precis någon tillfällighet, Det har sina bestämda sociala orsaker.

Och så länge styrkeförhållande i samhället ser ut som de gör idag kommer denna situation tyvärr att bestå.

Lynchmobben i Expressen, DN och AB

Tre av de fyra största Stockholmstidningarna kommenterar det faktum att Christer van der Kwast kommit ut med en bok om Quickfallet med att låta Dan Josefsson och Jan Guillou, som inte har läst boken, säga att det är en värdelös bok som inte borde ha getts ut och dessutom kryddar detta med några oförskämdheter om van der Kwast som person.

Endast SvD försöker hålla en anständig nivå, intervjuar van der Kwast om den bok han just gett ut, och väntar med att låta hans fiender, som alltså inte har läst den, säga att den är skit.

Expressens, DNs och ABs beteende är faktiskt en skam för svensk press...