Var på ett seminarium om Thomas Quick på torsdag den 24 oktober. . Det kom nog fram mycket som alla som okritiskt svalt den idag förhärskande bilden borde ta del av. Mot slutet blev det en öppen diskussion och jag höll ett kort inlägg som inte alls handlade om Quick, utan mer allmänt om hur Josefsson och Råstam gett en förvrängd bild av debatten om bortträngda minnen.
I detta referat från Psykologtidningen.se nämns faktiskt mitt inlägg. Jag kallas för "en man i publiken".
Fotnoten i artikeln som säger att Elixabeth Loftus ska ha gått emot bortträngda minnen genom att experimentellt visa att det går att inplantera falska minnen, ser ut som ett logiskt tankefel. Även om Loftus har rätt i den frågan står det ena inte i motsättning till det andra. Om det går att inplantera falska minnen av olika (oftast mycket triviala) saker hindrar det inte att andra återkallade minnen (även traumatiska sådana!) absolut kan vara sanna.. Det är två helt olika saker.
Jag ser frågan om bortträngda minnen som en helt central, och närmast strategisk, fråga i kampen mot övergrepp - framförallt övergrepp mot barn!
Det inser även förövarförsvararna - och det är därför de lägger ner en så stor energi att förvränga vad debatten om bortträngda minnen handlar om.
Deras förvrängningar måste bemötas - var de än dyker upp...
No comments:
Post a Comment