En både nödvändig och outhärdlig bok

Jag har just läst ut Monica Dahlström-Lannes bok "Blåmärken får vi alla: hur mycket krävs för att skydda ett barn?" (Carlsson bokförlag, Stockholm 2022).  Det är en viktig och nödvändig bok, men den är samtidigt nästan outhärdlig att läsa. Ta nu inte detta som en uppmaning att inte läsa den. Den bör läsas, just för att den är outhärdlig. 

Den handlar alltså om övergrepp mot barn. Såväl sexuella övergrepp som misshandel.  Och ofta bådadera. Den fokuserar nästan helt på fall där den ena föräldern (nästan alltid mamman, men i några få fall även pappan) försökt skydda sitt barn från övergrepp av den andre föräldern.

Det kan ju verka uppmuntrande, men problemet är att de för det mesta inte lyckas.

Boken visar på fall efter fall där domstolar, polis och socialtjänsten konsekvent ignorerar såväl barnens berättelser, som vad den förälder som vill försvara barnet berättar. Inte nog med det, de ignorerar läkarintyg, fotografisk bevisning, och vad andra anhöriga berättar.

Det här var inget nytt för mig. Men att få ta del av  det ena fallet efter det andra i en bok på 272 sidor skapar efter ett tag en förlamande känsla av hjälplöshet. Men också av ilska. 

Det otäcka är att de som inte vill hjälpa barnen inte alls verkar  okunniga om fallen. De vet tillräckligt mycket för att de ska inse att barnen med all säkerhet utsatts för övergrepp. Men de väljer ändå att inte hjälpa barnen bort från förövaren. I slutändan är det mycket ofta den förälder som försökt skydda barnet (som sagt, nästan alltid mamman) som förlorar vårdnaden. Och den förälder som barnet är rädd för, och berättar om övergrepp från, får ofta i slutändan hela vårdnaden.

Av detta ska man inte dra slutsatsen att de ansvariga för dessa barnfientliga beslut helt saknar empati. Det är bara det att deras empati inte gäller barnet. Utan den förälder som (nästan alltid på mycket goda grunder)  anklagats för övergrepp. Man kan förstås fråga sig varför.

Som sagt, boken bör absolut läsas, men den är svår att ta till sig. Det är att ta del av helt outhärdliga  skräckskildringar. Men det är inte noveller eller romaner. Det är tyvärr verklighet.

En sak till.  Den verklighet som beskrivs är hemsk, men det finns ändå en ljuspunkt i att det ändå i dessa fall finns de som försöker hjälpa barnen. 

Men det finns ju ett stort antal fall, där det inte finns någon som ens försöker. Där det inte finns någon mamma eller mormor eller granne - eller någon alls - som  står på barnets sida. Där det inte finns någon vuxen som berättar för någon annan vuxen vad som händer. 

Och där barnets ensamhet blir total.

"Blåmärken får vi alla : hur mycket krävs för att skydda ett barn?"

Monica Dahlström-Lannes har just gett ut en bok med ovanstående titel.

Hon är förmodligen den person i Sverige som mest ihärdigt och oavbrutet kämpat mot övergrepp mot barn, från ca 1980 och framåt. Jag kommer att recensera den efter att jag läst den (jag läser numera mycket långsammare , så det blir inte imorgon!).

Men jag vill alltså redan nu berätta om den, och länka till en sida där den går att beställa. Vilket jag jag hoppas att många gör.

Den går alltså att beställa  - här.

"Domstolar ska inte kunna tvinga barn att bo hos en misstänkt våldtäktsman"

Om det finns någon som outtröttligt och konsekvent har arbetat för utsatta barn sedan början av 1980-talet är det Monica Dahlström-Lannes. I både med- och motgångar har hon konsekvent stått på barnens sida. När många andra mer eller mindre har tystats av backlash och hysteriska motkampanjer har hon aldrig retirerat, eller tonat ner, eller blivit tyst.

De senaste åren har hon framförallt engagerat sig för de barn som av vårt rättssystem tvingas bo hos misstänkta förövare. Nu har hon i Dagens Juridik på nytt tagit upp detta ämne. Hennes debattartikel kan läsas här.

Gör det!

"Hur ska barns rätt förstärkas"?

Detta är papperstidningens rubrik på en mycket bra debattartikel om barns rättslöshet av Monica Dahlström-Lannes i dagens SvD. På nätet har den som synes den kanske mer vaga titeln "Allas ansvar för barn blev ingens ansvar.".

Men oavsett titeln är den MYCKET BRA. Läs den. SvD är i genomsnitt bättre i barnrättsfrågor än DN och Aftonbladet, som har låtit synsättet hos figurer som Stefan Lisinski och Dan Josefsson att i det närmaste helt dominera ämnet.

Det känns konstigt att en öppen högertidning i Stockholm faktiskt är mindre sunkig i dessa frågor än AB och DN. .

Men så är det. Och glöm nu inte att läsa Monicas debattartikel!

Förtal utan gränser

/Skriven den 14 oktober 2008/

Om det finns någon som arbetat ihärdigt i trettio års tid mot övergrepp mot barn är det Monica Dahlström-Lannes. Det vet många.

Men om man söker på hennes namn i sökprogram domineras bilden av obehagliga utfall mot henne. Förtal, illasinnade fantasier, halvsanningar och rena lögner. Jag vill inte länka till något, men det är lätt att kolla.

De finns ofta på bloggar från rättshaveristiska män, stackars krakar som fått för sig att kvinnorna förföljer dem. Var och varannan man som förlorat vårdnaden om ett barn verkar ha fått höra av någon att det egentligen är Monica Dalhström-Lannes fel.

I en internetvärld fylld av illvilja och feberfantasier byggs hetsen mot henne upp. Inläggen tävlar om att vara så osakliga som möjligt, det ena invektivet följer på det andra.

Varför inte göra en skillnad genom att berömma hennes enastående arbete lite här och var på nätet? Förr eller senare kommer det att märkas i sökprogrammen.

Fast egentligen visar angreppen på hur stor nytta hon gör. Förövarna och deras anhängare är tyvärr fler än man tror, och bland annat på detta sätt visar de sitt hat.

Men hur hätska rösterna mot henne än må vara, och hur välbesökta deras webbplatser än är, för de en förlorad kamp. Vi lever i en tid då en mångtusenårig tystnad om sexuella övergrepp mot barn håller på att brytas. Det är en oåterkallelig process. Det finns ingen väg tillbaka. Och det bör vi vara glada för.