Av Nuri Kino och Annika Sundbaum-Melin i Socionomen 8/2003. Inlagd med författarnas tillstånd.
Det är med fasa vi läser debattartikeln i facktidskriften Socionomen 6/2003 med rubriken PAS (Parental Alienation Syndrom).
Att de två frilansande socionomerna tillika familjeterapeuterna Gösta Emtestam och Agnetha Svensson skriver och uppmanar till ökad kompetens inom socialtjänsten välkomnar vi - och säkert många med oss.
Det finns utan tvekan alldeles för lite kunskap om barns utsatthet i Sverige. Men att de vill att socionomer skall lära sig mer om PAS, ett omdiskuterat uttryck som vissa forskare hävdar inte ens existerar, skrämmer oss.
Debattartikelförfattarna menar att många barn i vårdnadstvister av den ena föräldern luras till att ljuga om den andra föräldern för att denne skall förlora vårdnaden och umgänget. Barnen skall även duperas till att med tiden hata den ”utsatte” föräldern.
Socialtjänsten skall enligt artikelförfattarna genom att studera PAS lära sig att förebygga detta.
PAS fader var Richard Gardner (som tog sitt liv i maj i år), en av världens mest ifrågasatta forskare tillika barnpsykiatriker. Att de använder sig av hans tes som en sanning är uppseendeväckande ogenomtänkt, för att inte säga imbecillt.
Författarna går också som katten runt het gröt. De skriver nämligen inte ett ord om att PAS egentligen är en annan benämning för falska anklagelser om sexuellt utnyttjande av barn.
Det kan omöjligt ha undgått Gösta Emtestam och Agnetha Svensson att Richard Gardner i USA har blivit känd för sin teori om att pedofilin fyller en positiv reproduktiv funktion eftersom den sexualiserar barn så att de kan bli mer fruktsamma i vuxen ålder(!). Richard Gardner befann sig på den extremkant som betvivlar nästan allt som barn berättar om sexuella övergrepp.
Inte minst har Gardner, som förklarat att han ansåg att "det finns en pedofil i oss alla", också hävdat att utsatta barn ibland har förfört de vuxna förövarna och därför själva är medansvariga.
Dr Paul Fink, tidigare ordförande för American Psychiatric Association, hävdar att Gardner och PAS endast skall noteras som ”en patetisk fotnot i psykiatrins historia”. Han anser nämligen att Gardner med detta förstört livet för många barn och den förälder som försökt skydda dem.
Vi, två undersökande journalister, har i vårt arbete träffat både föräldrar, barn och sakkunniga i otaliga vårdnadstvister.
Vi vet att det finns en enorm okunskap och i vissa fall ren ovilja att lyssna på barnen hos såväl socialtjänsten som i domstolarna. Detta oavsett om det handlar om sexuellt utnyttjande eller psykisk och/eller fysisk misshandel. Naturligtvis finns det fall där en förälder använder barnen som vapen. Eller som de skriver: ”Bittra obearbetade konflikter mellan föräldrarna är huvudorsaken till att många barn förlorar kontakten med den ena föräldern…”.
Men vi menar att sådana föräldrar är i minoritet och att de allra flesta faktiskt vill att deras barn ska ha ett fungerande umgänge med båda föräldrarna också efter skilsmässan.
Och vi skulle dock kunna rada upp undersökning efter undersökning som visat på att barn som ljuger är i klar minoritet, och hur de kan nämna detta som en huvudorsak är för oss obegripligt. Vad har de grundat det uttalandet på?
Vår erfarenhet är också att många barn far väldigt illa, men inte för att de ljuger utan för att ingen tror på dem! Och för att de trots psykiska och fysiska skador, läkarintyg och egna berättelser – tvingas till umgänge med den förälder de fruktar.
Gösta Emtestam och Agnetha Svensson skriver avslutningsvis:
”En möjlighet för barn som lider av den svåraste formen av PAS kunde vara att flytta barnet till den förälder som barnet har tagit avstånd från. Kortsiktigt kan det var en del av svårigheter men långsiktigt får barnet tillgång till båda sina föräldrar och hela sin släkt.”
Ovanstående önskan är redan den brutala verkligheten i Sverige i dag. Vi motsätter oss självklart inte att barn skall ha rätt till båda föräldrarna. Men vi vet av erfarenhet att umgänge för många barn kan innebär fysiska och psykiska övergrepp. Vi träffar ständigt barn och föräldrar som är flyktingar i sitt eget hemland. Efterlysta, gömda, utblottade och på gränsen till sammanbrott för att ingen vill lyssna till deras berättelser.
Det är djupt tragiskt att två socionomer som arbetar med familjeproblematik dels tror sig veta att barn ljuger och låter sig manipuleras utan att ha en egen vilja (här tycks ord som ”för barnens bästa” vara helt utsuddade) - och dessutom uppmanar sina kolleger att ta lärdom av en man som är mest känd för sitt försvar av pedofiler.
Nuri Kino och Annika Sundbaum-Melin
No comments:
Post a Comment