Jag har flera gånger berört debatten om minnen av övergrepp i barndomen kan trängas bort eller inte, bland annat i min recension av Jennifer Freyds bok "Betrayal Trauma".
Mitt ställningstagande i frågan torde vara väl känt, så jag ska inte utveckla det här.
Debatten om bortträngda minnen handlar ganska ofta om en polemik mellan de som menar att det inte är biologiskt ändamålsenligt att tränga bort obehagliga saker och de som menar att borträngning kan vara nödvändigt för ett barn att stå ut och överleva i en outhärdlig situation. Jag stöder som bekant den senare ståndpunkten. Men det finns något som man oftast missar i den typen av diskussioner.
För det handlar ofta inte endast om att minnen trängs bort pga. inre processer hos de som har utsatts för övergrepp. Det är nog det vanligaste men ofta finns det också något annat inblandat.
Många överlevare har berättat om hur de utsatts för hypnos eller hypnosliknande ritualer där förövarna suggererar dem, eller befaller dem, att glömma. Det gäller inte en majoritet av överlevare, men en inte obetydlig minoritet. Det gäller i synnerhet när det gäller mycket grova sadistiska övergrepp, som exempelvis ”rituella övergrepp” .
Att man kan fås att glömma som ett resultat av hypnotiska suggestioner är mycket väl dokumenterat. Ändå berörs den frågan nästan aldrig i den allmänna debatten om bortträngda minnen. Och jag har hittills aldrig sett någon ”skeptiker” som har diskuterat frågan.
Om vuxna människor kan fås att glömma under hypnos, varför skulle det inte i än högre grad gälla barn, som dessutom ofta är helt beroende av sin ”hypnotisör”?
Erik Rodenborg
No comments:
Post a Comment