Kvinna åtalas för att hon försökte skydda sina barn

/Skriven 2004-08-27/

/På förekommen anledning: Denna artikel ska absolut inte tolkas som att jag förespråkar åsikten att män inte tar ska ta hand om barn. Men i kritiska avgöranden, som exempelvis i vårdnadstvister där misstankar om övergrepp är inblandade, anser jag faktiskt att kvinnans ord normalt sett bör väga tyngre. För säkerhets skull - och för barnets skull!/

En 38-årig moder har i Östersunds tingsrätt anklagats för egenmäktighet med barn. Hon har gömt sig i mer än sex år för att skydda sina barn, som hon misstänkte var utsatta för övergrepp av fadern. Hennes misstankar fann stöd vid såväl läkarundersökningar, som av flera vittnen, men fadern fick trots detta hela vårdnaden.

Modern har bedömts trovärdig av såväl kvinnojours- som skolpersonal, men den domstol som tilldömde fadern vårdnaden struntade även i detta. På sedvanligt sätt tilldömdes fadern vårdnaden pga moderns ”umgängessabotage”. (Det framgår inte vilken könsfördelning som rådde i den domstol som dömde, men det skulle vara av ett visst intresse att veta).

Fallet liknar ett otal andra fall. Mödrar förlorar vårdnaden till misstänkta förövare, trots moderns berättelse, och ofta trots barnens berättelser, och trots bedömningen från de som kommit nära barnen – psykologer, kvinnojourspersonal, och andra. Däremot anser sig (oftast manliga) jurister, som vanligtvis inte ens träffat barnen, och som närmast rutinmässigt ignorerat anklagelserna om övergrepp ha rätten att besluta att en misstänkt förövare ska få den fulla kontrollen över barnen.

Och detta barbari fortsätter, i fall efter all, i domstol efter domstol. I det här fallet tillkommer ett annat, illavarslande element. Skolpersonal hotas av åtal för att de hjälpte till att skydda kvinnans identitet. De följde endast den barnkonvention som Sverige hycklande nog underteckant – nu hotas de av straff för att de satt barnets intresse främst.

I fall efter fall har juristerna bevisat att de är totalt inkompetenta att döma i sådana fall – för majoriteten av dessa är barnets intresse att slippa övergrepp helt ointressanta – det väsentliga är att befästa den manliga makten och kontrollen över barnen. Att ta del av sådana nyheter är närmast outhärdligt – jag är fylld av beundran för de personer i organisationer som ATSUB och Kobra som dag efter dag kämpar för att de föräldrar som verkligen skyddar barnen, och inte förövarna, ska få vårdnaden.

Under några år från 60-talet och framåt hade vi faktiskt en ganska bra situation när det gäller vårdnadstvister – kvinnan tilldömdes vanligtvis vårdnaden. Detta var inte en ”orättvisa” mot fäderna utan ett resultat av att kvinnor i vårt samhälle faktiskt vanligtvis är bättre på att ta hand om barn, mer lyhörda för barns signaler och mindre benägna att begå övergrepp (det sista är väl dokumenterat i all brottsstatistik). Men efter den nya vårdnadslägen 1998 är syftet inte längre barnets bästa utan att tvinga igenom ”gemensam vårdnad” – och straffa de kvinnor som försöker skydda sina barn genom att helt ta från dem vårdnaden.

I vissa ”primitiva” stammar som till exempel de amerikanska irokeserna och hopiindianerna eller de melanesiska trobrianderna tillämpades matrilineärt släktskap. Det innebar att barnet tillhörde moderns, och inte faderns släktskapsgrupp. Det innebar också att barnet vid en skilsmässa automatiskt följde med modern, och att fadern inte hade någon som helst rätt att göra anspråk på barnet.

Är det underligt att flera antropologer som studerat matrilineära stammar uttryckt beundran för hur harmoniska barnen verkat vara? Om vi hade matrilineärt släktskap skulle tragedier som den i Östersund kunnat undvikas. Även om det i sisådär ett fall på hundra mycket väl skulle kunna hända att modern är den minst lämpliga parten i en uppslitande vårdnadstvist skulle barnen i genomsnitt ha en betydligt tryggare tillvaro i ett matrilineärt samhälle än i vårt. Om barnet automatiskt tillföll modern vid en vårdnadstvist, om inte synnerliga skäl talade emot, skulle äntligen en rättspraxis som var förenlig med FN: s barnkonvention kunna förverkligas.

Men, detta är förstås inte möjligt. Vi lever som bekant i ett samhälle där det som är bra, eller nödvändigt, och det som är politiskt möjligt, inte är samma sak.

Erik Rodenborg