Få människor har betytt så mycket för de senaste hundra årens världsbild som Sigmund Freud. Han introducerade en dynamisk psykologi, där omedvetna konflikter och bortträngning av obehagliga minen och önskningar blev centrala för personlighetens utveckling. Mycket av det positiva i Freuds dynamiska synsätt på människan har senare utvecklats av forskare och psykologer som Erich Fromm och Alice Miller. Men tyvärr domineras stora delar av psykologin idag av en mer ortodox freudianism, med en reaktionär, kvinno- och barnfientlig människosyn.
Som jag visat tidigare, bland annat i en artikel i Spegeln 1/2000, utvecklades dagens freudianska psykoanalys som en reaktionsbildning på Freuds upptäckter att sexuella övergrepp i barndomen ofta var orsaken till senare psykiskt lidande. Freud vågade inte bibehålla denna insikt (se Masson 1984) utan utvecklade istället en teori där barnets egna sexuella drifter sågs som motorn bakom den själsliga utvecklingen. De tragiska följderna av detta perspektivbyte är ämnet för denna översikt.
Jag ska låta Freud själv komma till tals - jag kommer flitigt att referera från de föreläsningar från 1915-17 och 1932 som finns samlade på svenska i "Orientering i psykoanalysen". (Freud 1996). Det är inte någon speciellt uppbygglig läsning - men det visar lite på karaktären hos det teoribygge som haft ett så stort inflytande på 1900-talets psykologi.
Efter att Freud lämnade teorin om att sexuella övergrepp mot barn låg bakom psykiska problem ersätta han den med en teori om att det istället var barnets sexuella incestuösa önskningar var grunden. Det hela förutsätter förstås att barnet har en mycket stark sexualitet som riktas mot föräldrarna. Detta blev snart Freuds åsikt. I själva verket domineras varje människa, vuxen som barn, enligt Freud i stort sett helt av dels sexuella, dels aggressiva drifter, som styr personligheten. (För en intressant genomgång av hur Freuds dogmatik växte fram se Fromm 1960)
Barnet enligt Freud är utrustad med en sexualitet som inte står de vuxnas efter. Enligt Freud är barnet "polymorft perverst" (Freud 1996:197)- det har alla de perversioner som finns i den vuxna sexualiteten och mer därtill. Incestuösa, sadistiska, masochistiska, fetischistiska etc. sexuella önskningar präglar barnet. En nära till hands liggande invändning är att vi här ser en vuxenimperialistisk projektion, där barnet tillskrivs de drifter och önskningar som en del vuxna analytiker har
Och det verkar också vara så hos Freud. När han ska bevisa att barnet har denna överväldigande sexualitet räknar han triumferande upp en del beteenden hos barnet som hos vuxna senare kommer att kunna få en sexuell innebörd (suga, intresse för bröstet, intresse för anus osv.). (aa, s. 300 ff) Här, menar Freud, har vi beviset för den tidiga sexuella driften hos barn. Det skulle kunna te sig som en harmlös definitionsfråga men det är det inte. Genom att kalla exempelvis spädbarnets längtan efter modersbröstet "sexuell" suggererar Freud fram en falsk bild där barnen blir "små vuxna" och tolkas med den vuxne mannens drifter i vårt samhälle som norm. Sexualiteten i Freuds schema utvecklas under barndomen efter schemat "oral-anal-fallisk-genital", varvid det bör påpekas att de två första av dessa faser överhuvudtaget inte är sexuella enligt den gängse definitionen av ordet.
Men i den falliska fasen, som enligt Freud börjar vid tre års ålder, kommer, menar Freud, hela barnets värld att uppfyllas av en sak - önskan till samlag med föräldern av motsatt kön. Freud menar att denna period hos den lille pojken helt domineras av de sexuella önskningarna mot modern. Hur vet han det? Jo, pojken (eller den "lille mannen" som Freud kallar honom!) "vill ha modern för sig själv", han "upplever faderns närvaro som störande", han "lovar modern att gifta sig med henne". (Freud 1996; s. 308). Det hela verkar naturligtvis kunna ha enklare förklaringar än en intensiv incestuös åtrå, men Freud fortsätter sin uppräkning. Pojken "visar den mest ohöljda sexuella nyfikenhet gentemot modern, begär att få sova hos henne om nätterna, är angelägen om att vara närvarande när hon klär på sig eller rentav söker förföra henne”... (Freud 1996:309.)
Och flickan? Jo, hon är sexuellt attraherad av fadern, vilket visas av den "ömma tillgivenheten för fadern, behovet att avlägsna modern som överflödig och ta hennes plats, ett koketteri som redan tar den senare kvinnlighetens medel i sinn tjänst, gör just hos den lilla flickan ett förtjusande intryck, som får oss att glömma den allvarliga innebörden och de kanske svåra följderna av denna infantila situation". (aa, s. 309).
Den egentliga orsaken till varför Freud är så angelägen att bevisa att barn har en stark sexualdrift kan vi tal del av på sidan 343 i samma bok. Han talar här om minnen av övergrepp (under den förskönande termen "förförelse"): "och om det hos de flickor som berättar om en sådan händelse i sin barndomsanamnes, tämligen regelbundet är fadern som uppträder som förförare, behöver man inte tvivla på beskyllningens imaginära natur eller om de motiv som ligger bakom. Med en förförelsefantasi, där ingen förförelse ägt rum, skyler barnet i regel över den autoerotiska perioden av sin sexuella aktivitet. Det skyddar sig mot skamkänslan för onanin genom att i fantasin flytta ett åtrått objekt tillbaka till dessa mycket tidiga skeden". Nu medger Freud att sexuellt utnyttjande av barn från nära manliga släktingar i några fall faktiskt kan förekomma men det har egentligen ingen betydelse eftersom alla barn ändå fantiserar om trauman: "Hör de /minnen av övergrepp/hemma i verkligheten är allt gott och väl /sic/; gör de inte det, fabriceras de på grundval av antydningar och kompletteras med fantasins hjälp. Resultatet blir detsamma, och vi har än idag inte lyckats påvisa någon skillnad i följderna, vare sig det är fantasin eller verkligheten som har den största andelen i dessa barndomsupplevelser"(samma sida). Med andra ord: ett riktigt övergrepp är vare sig mer eller mindre traumatiskt än fantasier om övergrepp. Egentligen, menar Freud, är sexuella övergrepp mot barn ganska så harmlösa.
Jag kan inte komma ifrån tanken att det här är den gubbsjukt grubblande Freud som fantiserar. Som Alice Miller (1983:128 ff) visat kan det mesta som brukar anföras som bevis på en stark "infantil sexualitet" lättare ges mer rimliga förklaringar. Att vuxna i analyser ofta minns sexuell ångest från barndomen anser hon vara reaktioner på de vuxnas sexuella kränkningar mer än resultatet av barnets egen sexualitet. Alice Miller förnekar inte att barn kan känna känslor från könsorganen men förkastar teorin att detta skulle vara uttryck för en övermäktig drift. Enligt henne är intresse för könsorganen, känslor av rivalitet i relationer med föräldrar och syskon, nyfikenhet på hur barn kommer till värden osv. inte ett uttryck för en påstådd "sexualdrift", som ju ändå inte uppträder före puberteten. Barnet är nyfiket på allt (inte bara på sexuella saker) och utforskar hela sin kropp (inte bara könsorganen) och det är vuxna som lägger in en sexuell innebörd i mycket som har helt andra innebörder för barnet. Däremot menar Miller att barn kan utveckla "pseudosexuella" känslor som ett svar på vuxna sexuella manipulationer.
Inga socialpsykologiska undersökningar av barn har för övrigt bevisat Freuds tes att flickor är mer dragna till sina fäder än sina mödrar. Och, mig veterligt, har inga fallbeskrivningar publicerats av några som faktiskt minns sina oidipuskomplex. Även Freud medger att teorin om barns sexualitet endast är "ingenting annat än konstruktioner" (Freud 1996:303) även om han senare tillägger att "det är nödvändiga och användbara konstruktioner" (samma sida).
Oidipuskomplexet är dessutom något ganska bra, enligt Freud. För ur detta uppkommer samvetet (hos Freud kallat överjaget) d.v.s. förmågan att skilja mellan gott och ont. Barnet internaliserar den sexuellt åtrådde förälderns bud i sig och utvecklar på det sättet en moral (aa, s. 481 ff). Att barn i förövarfamiljer ofta inser vad som är rätt och fel i långt högre grad än föräldrarna är något Freud aldrig skulle kunnat förstå.
Slutligen något om penisavunden. Enligt Freud kommer både pojken och flickan, när deras "falliska" sexualitet (d.v.s. sexualitet kopplad till penis respektive clitoris) utvecklas vid treårsåldern att rikta den mot modern. Men flickan övergår som vi sett snart att rikta sin sexualitet mot fadern. Varför? Jo, därför att när hon upptäcker att hon saknar penis kommer hon att överge modern i raseri över att denne varit så orättvis att hon inte fött henne med en penis, (aa, s. 536). Därför riktar flickan sitt sexuella intresse mot fadern - flickans sexuella känslor till fadern är kopplade till önskningen att han ska ge henne en penis! (aa, s. 539). När hon inser att detta inte går ersätter hon denna önskan med en önskan att fadern ska ge henne ett barn (aa, s. 540). Kvinnors önskan att få barn är för Freud i grunden faktiskt inte biologisk - den utvecklas ur penisavunden och de sexuella önskningarna mot fadern. Barnet är till sist inget annat än en ersättning för penis.....
Penisavunden leder för övrigt till att kvinnor senare i livet kommer att bli mer avundsjuka och svartsjuka än männen (as, s. 537), mer fåfänga och narcissistiska (aa. s 543) och till en bristande känsla för rättvisa och mindre sociala intressen än män (aa, s. 545).
Freudiansk psykoanalys har i mer eller mindre dogmatiska former haft ett stort inflytande på psykologiutbildningar i västvärlden. Exempelvis är psykoterapiutbildningen i Sverige klart freudianskt influerad. I många fall tolkas dessa teorier dock ganska så odogmatiskt. Men problemet kvarstår ändå. Med en sådan teori i botten kan frestelsen ofta bli ganska stor att avfärda minnen som fantasier, se på barn med vuxenimperialistiska ögon och få en ganska så bisarr syn på vad som kvinnors drivkrafter...
Nu finns det även en del freudianer som gjort en del insatser för överlevare. Så har till exempel Valerie Sinason och en del av hennes kollegor i Storbritannien gjort en banbrytande insats för överlevare från rituella övergrepp genom antologin "Treating Survivors of Satanist Abuse" (Sinason 1994). Men det verkar snarast vara undantaget som bekräftar regeln.
I Sverige idag finns de renodlat freudianska analytikerna framförallt i Svenska psykoanalytiska föreningen (se länken nedan).
Jag vill gärna uppmana alla överlevare: Om ni skulle få en freudian som terapeut - avkräv honom/henne klara besked om deras syn på trauman, "oidipuskomplex" och "önskningar" redan innan terapin/analysen börjar. Annars kan ni efter några år finna att mycket pengar och mycken tid (och kanske många tårar) har kastats bort till absolut ingen nytta.
Erik Rodenborg
Referenser
Sigmund Freud, Orientering i psykoanalysen, Stockholm 1996
Erich Fromm, Sigmund Freuds mission,Stockholm 1960
Jeffrey Masson, Sveket mot sanningen, Stockholm 1984
Alice Miller, Du skall icke märka, Stockholm 1983
Valerie Sinason, Treating Survivors of Satanist Abuse, London 1994
No comments:
Post a Comment