Pages

Thursday, December 26, 2013

Sven Å Christianson och McCarthyismens logik

Läs gärna Sven Å Christiansons anmälan till SVT mot Dan "McCarthy" Josefssons dokumentär. Och lägg märke till hur lite som egentligen skiljer mellan dessa herrar i synen på "bortträngda minnen". För den som känner till Christiansons utveckling är det inte förvånande.

Från att i sin på många sätt utmärkta bok "Truumatiska minnen" 1994 hårt argumenterat för existensen av bortträngning har han sedan gradvis närmat sig den motsatta positionen i debatten. Hans nära samarbete med False Memory Syndrome Foundations teoretiker Elizabeth Loftus är trots allt ingen tillfällighet. Jag känner människor som gått på Christiansons föreläsningar och nästan chockats  av att han nästan enbart talat om falska, förvrängda och inplanterade minnen.

Skillnaden mellan Chistianson och Josefsson är endast en nyansskillnad. Josefsson hävdar att bortträngda minnen inte existerar, Christianson att de är så extremt ovanliga att de i praktiken inte är något att bry sig om.

För den som känner till hur Josefssons föregångare senator Joseph McCarthys kampanj mot "kommunister" och vänstermänniskor gick till på femtiotalet är det inte heller förvånande. McCarthy angrep inte alls enbart kommunister, socialister, eller vänstermänniskor. Han angrep generaler, borgerliga politiker och personer mycket långt ut på högerkanten för att vara "kommunister".Till dessa hörde till slut till och med - president Eisenhower.

På samma sätt riktas Josefssons bannstråle alltså även mot en person vars grundsyn på bortträngda minnen i stort sett är identisk med en ärkeförnekare som Loftus. Och en person (Göran Lambertz) som för inte så länge sedan drev sin egen kampanj för "felaktigt dömda"

Visst bör man försvara även Christianson och Lambertz mot Josefssons mccarthyistiska kampanj. Men det bör inte få en att tro att dessa herrar är några som man kan hålla i handen när det stormar...

Wednesday, December 25, 2013

Att tränga bort obehagliga saker

Somliga säger att obehagliga minnen inte kan trängas bort. På senare tiden har de fått en hel del massmedialt stöd efter att Dan Josefsson publicerade sin bok och sin dokumentär. Min åsikt är att denna högkonjunktur för förnekarna inte kommer att vara speciellt långe. Anledningen är att de personer som själva har egna erfarenheter av bortträngning är så så pass många att kampanjen förr eller senare kommer att falla ihop av sig själv.

Jag kommer här att kort redogöra för tre exempel från mitt eget liv hur minnen har trängts bort. Det handlar i just dessa exempel inte om några djupt traumatiska händelser utan om andra typer av ångestfyllda upplevelser. Det handlar också om  upplevelser i vuxen ålder. Jag bör tillägga att bortträngning i vuxen ålder är mycket mer ovanligt än bortträngning i barndomen. Det är dock min åsikt att personer som har lärt sig att tränga bort i barndomen mycket lättare kan göra det senare i livet.

Det första exemplet är från 1977. Då gick jag och såg en film som hette The Deep,  på svenska "Djupet". Det är en av de ytterst få filmer som jag har gått ut från innan jag sett den färdigt. Varför gjorde jag det? Det finns två förklaringar. Dels den som bygger på mitt medvetna minne då det begav sig. Dels den som måste ha varit den sanna.

Som jag mindes det då, gick jag ut någon gång i slutet  av filmen för att den var tråkig. Ingenting hände. Trodde jag. Tills jag såg om den på TV många år senare.

Det var då jag upptäckte att den verkligen var otäck. Det var mycket otäckt våld i den, som kulminerade i vad som endast kan beskrivas som ett sadistiskt rituellt övergrepp mot en kvinna. Jag måste ha sett det, för det kom så pass tidigt i filmen så jag kan inte ha gått ut då.

Jag har bara en förklaring. Det är att jag blev så illa berörd av den otäcka handlingen, att jag inte stod ut. Men jag blockerade minnet av det, så det täckminne jag skapade var att jag gick ut för att filmen var... tråkig.

Det andra exemplet är från 1979, eller möjligen 1980. Då läste jag Jenny Berthelius thriller Järnblommorna.. Jag läste ut den och mindes den som oerhört tråkig, även den. Inget hände ju, trodde jag, och jag jämförde boken med Ira Levins "En vacker dag", som den hade stora likheter med. I Ira Levins bok, liksom i Berthelius, styr en dator världen. Hos Levin visar det sig mot slutet att denna dator är programmeras av ett cyniskt härskande skikt - som använder den för att kontrollera den underkuvade majoriteten.

När jag läst ut Berthelius bok var min minnesbild att det i den inte fanns ett härskande skikt alls. Utan datorn styrde ensam. Jag minns att jag tyckte att det var löjligt, och tråkigt. Det var vad jag trodde innan jag läste om boken 2008.

Då upptäckte jag att minnet var en oerhörd försköning. Inte nog med att det fanns ett härskande skikt i Berthelius bok, det var hundra gånger mer vedervärdigt än hos Levin. För hos  Berthelus finns det stora kliniker där människor i den förtryckta majoriteten ligger hjälplösa på sjukhus. Inte för att de är sjuka, utan för att de ska ligga där som ofriviulga organdonatorer. De är nerdrogade, genomlider sina liv i en tröstlös mardröm.  Detta för att det häskande skiktet till och från ska kunna ta deras organ för att tillförsäkra sig själva ett mycket långt liv.

Detta måste jag helt enkelt ha läst, för jag läste ut hela boken. Men detta skräckscenario trängde jag bort, och fyllde det med täckminnet att boken var tråkig - och att den bara handlade om en dator som ensam hade makten.

Mitt tredje exempel är från 1991. Jag skulle gå till akuttandvården.  Jag var av någon anledning ovanligt rädd denna gång. Jag gick med skälvande steg till mottagningen. Där satte jag mig i tandäkarstolen  Ångesten var stor.

Dröm om min förvåning när tandläkaren då sade "nu är vi klara, du kan gå upp". Jag frågade förvånat "men ska du inte borra?".  Han svarade, lika förvånat, "men det har jag ju gjort!". Jag tittade på klockan - det hade gått en timme. Men mitt medvetna minne var att det bara hade gått några sekunder.

Här hade jag nog inte trängt bort efteråt, jag måste ha dissocierat från den sekund jag satte mig, Jag kan inte ha somnat - ingen tandläkare borrar i en sovande patient. Och det kändes inte som att jag hade sovit. Det kändes som om ingen tid alls hade gått.

Dessa exempel har ju en stor beviskraft för mig själv - för jag vet ju att dessa saker hände. Men jag medger att en person som har en väldigt negativ inställning till mig kan hävda  att jag helt enkelt ljuger. De två första händelserna kan ju inte ens teoretiskt kontrolleras, den tredje skulle kunna kontrolleras endast om man hittade tandläkaren i fråga och denne mindes händelsen.... Men det lär ju inte gå i praktiken.

Men det finns ju faktiskt ett otal dokumenterade fall där liknande fenomen har bekräftats....,

Tuesday, December 10, 2013

Dan Josefsson och återkallade minnen

Medan Dan Josefsson behandlar de få "forskare" han får tag i från debattens ena extremkant som den berusade behandlar lyktstolparna - inte för att få upplysning av utan för att luta sig emot, verkar de som vet bättre vara tysta. Eller också tar inte de media jag tagit del av in dem.

Hur som helst de som vill se hur Josefsson förvränger har inte precis någon brist på litteratur.

Här vill jag gärna länka till artikeln Recovered Memories av Heidi Sivers, Jonathan Schooler och Jennifer Freyd, forskare vid universiteten i Stanford, Pittsburgh och Oregon. Den som blir illa berörd av förövarfösvararfrontens selektiva urval av "forskare" bör inte nöja sig med detta, utan aktivt ta reda på hur forskningsläget verkligen ser ut.

Nu hoppas jag att jag kan slita mig från nätet ett bra tag. Och minska risken för att få ett nervöst sammanbrott. 

Förövarförsvararnas nattsvarta mörker

I en egendomlig artikel i DN har den oefterhärmlige Maciej Zaremba fört fram den fnoskiga "teorin" att den svenska skolans förfall (och den så kallade ”reformpedagogiken”) på något sätt kan kopplas ihop med att människor trott att minnen kan trängas bort. Intressant. Kommer han nästa gång att hitta en parallell mellan den globala uppvärmningen och tron på bortträngda minnen?

Att Zaremba inte själv "tror" på bortträngda minnen framgår förstås av artikeln, där han talar om "de numera utskåpade teorierna om 'förträngda minnen'". Men hör ljuger Zaremba. Förmodligen medvetet. För utanför svenska media är inte dessa "teorier" så "utskeppade". Det pågår en livlig debatt i fackkretsar, och i denna har mycket starka belägg för att traumatiska minnen kan försvinna och sedan komma tillbaks lagts fram. Om man vill kalla det "bortträngning" eller inte är mest en smaksak. Men fenomenet existerar. Bevisligen.

I själva verket är angreppen på bortträngda minnen en del i en större helhet. Dit hör också de PAS-teorier som avfärdar de barn som berättar om övergrepp, som rena offer för manipulationer från den ena föräldern, nästan alltid mamman. Dit hör det faktum att beviskraven för sexualbrott mot barn har höjts så kraftigt att professor emeritus Madeleine Leijonhufvud tvingats dra slutsatsen att sådana brott i praktiken har avkriminaliserats.  Och dit hör det faktum att det pågår en ettrig kampanj för att få alla de som på starka grunder misstänkts för övergrepp mot sina barn, men där bevisen inte räckte till en fällande dom, att nästan automatiskt få vårdnaden om samma barn.

Zarembas bisarra betraktelse kan alltså inte helt och hållet avfärdas som en egenartad hemmafilosofs fantasterier. Den ingår i ett större sammanhang.

Vilket sammanhang detta är tycks även Zarembas tanke ha snuddat vid då han, nästan som en besvärjelse, skriver:  "I ett land som tror sig avkristnat men där väckelsen bara slumrar under ytan är det mycket effektivt att antyda att den som är av radikalt annan åsikt (kanske sig själv ovetande) går det ondas ärenden."

Det är en (omedvetet) insiktsfull formulering.

Om det förövarförsvararprojekt jag ovan beskrivit (och som Zaremba objektivt sett är en del av) går igenom kommer alla som berättar om återkallade minnen av grova övergrepp,  rutinmässigt att avfärdas som mytomaner - eller (om de händelsevis skulle ha  gått i terapi) som offer för terapeuter.  Många kommer av detta att bli drivna till förtvivlan, psykos  - och självmord.

De barn som är fyllda av skräck för förövare kommer inte endast att avfärdas - de kommer dessutom att automatiskt skickas direkt tillbaka till de som de är livrädda för.

Personer som med 90 procents säkerhet begått övergrepp mot barn kommer att få kontroll över de som de misstänks ha förgripit sig på - om det finns skuggan av "rimligt tvivel" i en oempatisk hovrätt.

Och, ja, så här är det ofta redan nu. Men om den kampanj vi ser idag  segrar kommer det i framtiden alltid att vara så.

Och detta mörker breder ut sig inom ramarna för ett samhälle där det sociala skyddsnätet rustas ner, där välfärden vittrar sönder - och där all psykoterapi (utom KBT, förstås) är ett fult ord - medan psykofarmaka av alla dess sorter nästan är sakrosanta.

En sådan utveckling kan ges många namn. Men Zaremba är det mest adekvata ordet på spåret. Det handlar om ondska. En iskall, empatilös ondska.

En gång trodde jag på en bättre värld, och att den skulle komma under min livstid. Det gör jag nog inte längre. Den framtid  som verkar öppna sig är svartare än den svartaste natt. Ett tröstlöst och iskallt mörker.

Jag är rädd för att den värld jag slutligen ska dö i, när den dagen kommer, förvandlats till  en ren mardröm, där förövarförsvararnas skräckmaskineri slutligen har krossat allt hopp.

Thursday, December 5, 2013

Dan Josefsson "förbättrar" Quicks story

Jag har flera gånger påpekat att Thomas Quicks historia inte har någon relevans för påståenden om "falska minnen" eftersom han sade att han ljög, inte att han hade falska minnen.

Men nu noterar jag att i den nedan nämnda DN-artikeln (som jag av princip inte länkar till, men ni hittar den...) har Dan Josefsson lagt till något nytt. Nämligen detta: "Till slut var han så drogad och förvirrad att han började tro på sina egna lögner. Här är han inte unik. Det finns många offer för regressionsterapi som varit med om samma sak och i USA har detta lett till stora skadeståndskrav mot terapeuter."

Eureka! Nu har Josefsson omformulerat storyn så att den lättare kan användas för att diskreditera överlevare. Nu är det bara det att i den version Hannes Råstam gjorde känd 2008 sade inte Quick något sådant. Tvärtom. Han talade konsekvent om medvetna lögner.

Men om det ändå nu vore så att Quicks lögner efter hand hade förvandlats till falska minnen hade dessa i så fall en mycket märklig tendens att dekonstrueras så fort Quick träffade Råstam! Tänka sig...

Dan Josefsson är en mycket ohederlig människa. Med ett mycket speciellt syfte.

Dan Josefssons favorit"expert"...

....minnesforskaren Elizabeth Loftus, som förresten nyligen lämnade USA:s psykologförbund för att slippa ställas till svart för anklagelser om oetisk verksamhet (mer om det senare) - skrev jag redan 1993.

Tillsammans med en inledande kommentar la jag upp det på denna blogg den 4 aougusti i år, men eftersom ämnet har fått förnyad aktualitet lägger jag ut inlägget igen.
----------------------------------------------------------------------
Elizabeth Loftus om egna och andras minnen
Bloggen Sanningen om papparättsrörelsen frågar sig varför TT valde att träffa just Elizabeth Loftus på psykologikongressen i Sverige. Loftus är en av de få psykologer i USA som ställt hela sin prestige på spel för att backa upp organisationen False Memory Syndrome Foundation (FMSF), som organiserar personer som anklagats för sexuella övergrepp mot barn.

Loftus tvekar inte, trots att även hon nog borde inse att om man samlar hundratals människor i en organisation för "falskt anklagade" kan de knappast alla vara oskyldiga. För att uttrycka det lite försiktigt.

1993 skrev jag en artikel i tidskriften Spegeln med rubriken De tar ifrån de utsatta deras verklighet. Den handlade om just övergreppsförnekarna - från Sigmund Freud - till Elizabeth Loftus.

Nedanstående är alltså avsnittet om just Loftus i denna artikel. Jag läste två av Loftus böcker innan jag skrev den. Jag blev uppriktigt sagt förvånad över hennes egendomliga attityd inte endast till andras, utan även till sina egna minnen. När jag slutligen insåg att hon sade sig själv endast (!) ha falska minnen av sin far, förutom av när han dog, samtidigt som hon sade sig minnas andra saker från barndomen "på riktigt", som att ha blivit utsatt av en barnvakt i sexårsåldern, - tedde det sig lite märkligt. I synnerhet som Elizabeth Loftus far faktiskt dog först när hon själv var i vuxen ålder! Det ställde, tyckte jag, en del märkliga frågor om karaktären av hennes eget nästan drömlikt motsägelsefulla minne, och hur detta möjligen kunde ha påverkat hennes teorier.

Detta är naturligtvis att psykologisera över Loftus, vilket en del kan tycka vara tveksamt. Men i sammanhanget tyckte jag faktiskt att det var befogat. Så efter en viss tvekan tog jag med detta i slutet av avsnittet om Loftus,

Jag tycker att det jag skrev om henne står sig. Men vill gärna medge att Loftus efter detta har genomfört några nya "experiment" som inte nödvändigtvis helt och hållet berörs av kritiken jag här riktar mot de hon hade utfört när jag skrev artikeln.

När avsnittet inleds har jag just diskuterat hur FMSF använder sig av rena charlataner som "vetenskapligt" stöd , och kommer sedan in på Loftus.
------------------------------------------------------------------------------------------
Från min artikel i Spegeln 4/93..
"En mer respektabel auktoritet (i själva verket deras absolut tyngsta vetenskapliga stöd) som slutit upp bakom FMSF är Elisabeth Loftus. Hon är professor i psykologi vid Washingtons universitet med minnesforskning som specialitet. I hennes till svenska översatta bok Vårt minne (Liber förlag, Stockholm 1982) driver hon konsekvent tesen att minnet är otillförlitligt. I den vetenskapliga debatten om minnets karaktär befinner hon sig på den extremkant som hävdar att minnen kan konstrueras upp och förvrängas nästan hur som helst. Hon har bland annat hävdat att hon i laboratorieexperiment lyckats inplantera falska minnen av att i barndomen blivit övergiven i ett shoppingcenter.

Bortsett från att det är milt sagt tveksamt om ett sådant minne på något sätt kan jämställas med minnet av ett sexuellt övergrepp uppstår en annan fråga: hur många barn har inte upplevt att de blivit 'övergivna' på ett shoppingcenter eller annan offentlig plats?

Det måste tillhöra något av de vanligaste ångestupplevelserna under barndomen och det är långtifrån säkert att Loftus verkligen "inplanterat" detta minne. Det kan mycket väl vara så att hennes manipulationer inte ledde till något annat än att verkliga reella minnen dök upp.. Den dag Loftus verklige lyckas "inplantera" minnen av traumatiska händelser som inte drabbar var och vartannat barn skulle hennes position onekligen vara starkare.

I övrigt är hennes lyckade försök till "inplantering" av minnen milt sagt anspråkslösa. Att få folk att tro att människor har rakt hår istället för lockigt eller andra rent kognitiva minnesförändringar är med all sannolikhet helt irrelevanta vid en diskussion om återupplevda djupt traumatiska minnen. Loftus har samma grundsyn som de svenska "vittnespsykologer" som grundligt diskrediterat sig i incesträttegång efter incesträttegång. När hon exempelvis i rättegången mot en man, vars nu vuxna dotter mindes hur fadern när hon var åtta år våldtagit och mördat en kamrat till henne, försöker bortförklara minnet med att dottern först trodde att mordet hade skett på förmiddagen och senare ändrade sig till eftermiddagen använder hon sig onekligen av samma pedantiska metod som de svenska vittnespsykologerna.

Hon framträder ofta på försvarets sida i rättegångar för att försvara personer som är misstänkta för våldtäkter och övergrepp mot barn. (Se henne Witness for the Defence, S.t Martin Press, New York 1991). I rättegångar som rör sexuella övergrepp mot barn betvivlar hon rent rutinmässigt barns berättelser och driver alltid linjen att minnen kan vara 'insuggererade' av vuxna.

När det gäller vuxna som återupplever sexuella övergrepp under terapi misstänker hon alltid att det är terapeuterna som insuggererar minnen. Döm då om läsarens häpnad när Loftus i Witness for the Defence plötsligt avslöjar att hon själv utsatts för sexuella övergrepp i sexårsåldern. Hon beskriver sitt eget minne, ironiskt nog utan skuggan av tvivel på att det har ägt rum. Hon drar upp sitt eget minne för att bemöta dem som hävdar att hon inte har rätt att uttala sig om sexuella övergrepp mot barn eftersom hon aldrig någonsin haft professionell kontakt med utsatta barn! Egendomligt nog använder hon inte den teoretiska apparat som hon använder för att slå sönder andras minnen på sina egna minnen av övergrepp.

Loftus är en egenartad person, som verkar drivas av starka motiv i sin kamp för att betvivla minnen. Hon drar flera gånger upp sig själv som exempel i sina diskussioner. Hon berättar till exempel i Vårt minne att det enda minne av sin far förutom hans dödskamp hon har är falska minnen, som konstruerats upp från fotografier hon sett. Det är lite egendomligt med tanke på att hennes far dog när hon var i vuxen ålder.Det är onekligen också egendomligt att hon enligt egen uppgift inte har några som helst barndoms- eller andra minnen av fadern, samtidigt som hon klart minns sin barnvakts sexuella övergrepp från när hon var sex år. Det skulle vara frestande att gå längre i spekulationer om Loftus´ egenartade förhållande till sitt eget och andras minne, men jag stannar här."

Dan Josefssons suspekta källor

/Från min huvudblogg 3/12 2013/

En av de två suspekta vittnespsykologer som Dan Josefsson stöder sig på i den nedan nämnda artikeln är Astrid Holgersson som har medverkat i pedofilförsvararen Ralph Underwagers tidskrift "Issues in chld abuse accusations" .

Underwager menade att pedofilerna djärvt borde hävda att de "utförde Guds vilja". I USA var Underwager allmänt diskrediterad men bland de svenskar som valde att medverka i dennes tidskrift fanns förutom Holgersson också Lilian Öhrström och Max Scharnberg. Se mitt inlägg "Svenska debattörer medverkar i pedofilförsvarares tidskrift.".

Bockfoten sticker fram, del 1

/Från min huvudblogg 3/12 2013/
För de som betvivlat att Dan Josefssons syfte med sitt "avslöjande" är att diskreditera alla som fått upp minnen av övergrepp i barndomen är hans artikel i DN/Kultur idag en nyttig påminnelse. Där beskriver han bland annat ”bortträngda minnen” som en "ovetenskaplig tro".

Själv ger han inga tecken på att ha tagit del av den seriösa debatten om frågan, mer än att ha intervjuat några personer knutna till False Memory Syndrome Foundation (som Eiizabeth Loftus, som valde att lämna USA:s psykologförbund efter anklagelser om oetiskt beteende.)

Hans hat mot alla som anser att minnen kan trängas bort ser ut att avspegla en önskan att diskreditera överlevare.

För alla som fått upp minnen av övergrepp i barndomen är Dan Josefsson en klart och entydigt definierad fiende. Det är ingen tvekan om var han står.

Hans projekt är en helhet. Som måste bekämpas.

Aftonbladets skamliga roll

/Från min huvudblogg 2/12 2013/

Av alla större tidningar är Aftonbladet den tidning som mest ensidigt och systematiskt understött lynchmobben i Quick-debatten. Det är också mig veterligt den enda tidning som till och med på ledarsidan de facto har tagit avstånd från existensen av bortträngda minnen - ett ställningstagande som normalt sett inte brukar förekomma på ledarsidor (som brukar överlåta den typen av diskussioner till dem som kan något om frågan).

Det är samma tidning som var ensam bland de större media (bortsett då från Aschbergs Insider i TV3) att publicera bilder på barn som var på flykt från incestanklagade fäder.

Det är den tidning där Jan Guillou fått hålla låda i över 20 år om hur lögnaktiga kvinnor, barn och överlevare som berättat om övergrepp i barndomen är (bortsett då från honom själv, han blir ursinnig när hans egna barndomstrauman ifrågasätts).

Till och med den annars oftast vettiga Åsa Linderborg har hoppat på lynchdrevet i Quick-debatten - och hånar alla de som vågar anmäla en avvikande åsikt;

Det känns sorgligt. Jag började redan i elvaårsåldern att gilla Aftonbladet, som efter Stockholms-Tidningens nedläggning blev den mest vänsterinriktade av de större tidningarna. Idag mår jag illa bara jag ser den.

Den senaste tiden har jag till och med konsekvent börjat köpa Expressen om jag ska köpa kvällstidning. Det är absolut ingen bra tidning, men jag bedömer risken mindre för att få en hjärtattack om jag läser den istället för Aftonbladet.

Sunday, December 1, 2013

Ett klarläggande

Missförstå inte mitt tidigare inlägg.

Jag vet att det finns missbruk av terapi. Det är mycket vanligt. I själva verket bygger själva psykoterapin i sig på en ojämlik maktrelation. En person - terapeuten - är "expert" och en annan - patienten - ska "behandlas" av terapeuten. Detta blir ju än mer ojämlikt om det utspelar sig inom ramen för sluten psykiatrisk vård.

Jeffrey Masson har skrivit mycket bra om detta i sin viktiga bok "Against Therapy" (1988) - även om han renodlade och förenklade.

Men det personer som Josefsson, och före honom Råstam, gör är att utnyttja detta för ett generalangrepp mot idén om att minnen kan trängas bort och mot all psykodynamisk teori.

Nej, jag har inte sett Josefssons program eller läst hans bok. Någon gång kommer jag att göra det. Men nu kan jag alltså inte uttala mig om vården på Säter, Margit Norells metod eller något sådant.

Det enda jag vet är att Josefsson i uttalande efter uttalande förvränger, förenklar,och karikerar debatten om bortträngda minnen. Detta kommer att skada människor.