Jag har nu läst ut van der Kwasts bok. Jag läser numera långsammare än förut pga olika problem med synen, så det har tagit ett tag.
Det första jag vill säga är att den inte har gett mig någon form av Eureka!-upplevelse om hur sanningen EGENTLIGEN ser ut i detta komplexa rättsfall. Det är inte så konstigt. Jag är inte en person som i trassliga indiciehärvor lätt kan bilda mig några grundade (eller ens ogrundade) tvärsäkra åsikter om hur saker ligger till. Det gäller även i fiktiva fall. Jag tillhör inte de som redan i mitten av en Agatha Christe-deckare lyckas lura ut vem mördaren är. Nej, jag brukar aldrig ens fatta det efter att ha läst nio tiondelar av en pusseldeckare....
Jag är och förblir agnostisk i Quick-fallet. Men jag måste säga att jag har fått en mycket större förståelse för de som förvarar de tidigare domarna. Det är inte en riktigt så absurd ståndpunkt som media vill ge intryck av.
För det andra vill jag säga att Kwast ger intrycker av att vara en ärlig människa, Han har - i motsats till Josefsson och Råstam - ingen underliggande agenda som handlar om något annat. Dessa två författare styrs/styrdes uppenbarligen av sin önskan att kunna slå mot "tron" på bortträngda minnen. Det visade Råstam redan innan Quick-historien, i samband med det så kallade Ulf-fallet. Och när det gäller Josefsson är det uppenbart i närmast allt han skriver.
På det sättet inordnar sig dessa herrar - vare sig de vill det eller inte - i samma olustiga övergreppsförnekartradition som figurer som Ralph Underwager, Richard Gardner, Elizabeth Loftus, Max Scharnberg, Pelle Svensson - och organisationer som False Memory Syndrome Foundation och Victims of Child Absue Laws. Bland dessa övergreppsförnekare finns ju många som med rätta också måste definieras som rena förövarförsvarare.
För det tredje skriver van der Kwast balanserat, sakligt och dämpat - i motsats till det uppskruvade, på gränsen till hysteriska tonfall man ofta kan finna hos Råstam och (än mer) hos Josefsson.
För det fjärde visar Kwast i många exempel på myriader av saker som helt enkelt verkade stämma, ska man säga, alltför bra, i Quicks bekännelser. Det är mycket svårt att avfärda allt detta som cold reading, KB-studier, läckor och en systematisk taktik från denne drogade patient. Det kanske var så i alla fall, men min i sammanhanget ganska så begränsade fantasi sätter nog stopp där.
För det femte visar Kwast "bortom rimligt tvivel" på sidorna 238-265 hur Råstam i presentationen av sin prisbelönta research lägger fram en uppseendeväckande stor del rena sakfel, alla med det uppenbara syftet att "förbättra" den egna storyn.
För det sjätte visar han på sidorna 267 ff hur resningarna och de nästan automatiskt följande avskrivningarna av åtalen på det mest lättsinniga sätt undvek alla de komplikationer som skulle uppstått vid nya rättegångar. Resningar vid fällande domar leder annars i princip alltid till nya rättegångar - Joy Rahman, Bo Larsson, Södertäjefallet 1994, Umeåfallet 1993, Motalafallet 2008 etc. - och här är alla Quickdormarna ett stort undantag. Inte nog med det, Kwast visar att i den närmast panikartade önskan att få saken ur världen så snabbt som möjligt missade man de mest elementära saker.
Exempelvis var förhören med Bergwall inför dessa resningar inte endast slarviga - man lät bli att följa upp vad som ser ut som rent absurda uttalanden från honom - som i alla fall Kwast själv inte verkar tveka att se som uppenbara lögner.
Det är möjligt att någon kommer att visa att alla de problem som Kwast tar upp här är en optisk villa, som lått kan få någon rimlig förklaring. Men jag tvivlar.
En annan sak som boken endast snuddar vid är hur de stora media redan från början tog ställning. Vi fick en hop av ensidiga, subjektiva artiklar, som bara tog upp den ena sidans argument,. Kwast har ingen bra förklaring till detta, men jag tror att det finns en sådan.
I alla rättsfall där bortträngda minnen av övergrepp spelar en roll avspeglar de stora mediernas bevakning en form av önskan att kunna avfärda detta för många så obehagliga begrepp. Det är inte precis någon tillfällighet, Det har sina bestämda sociala orsaker.
Och så länge styrkeförhållande i samhället ser ut som de gör idag kommer denna situation tyvärr att bestå.
Jag är också agnostiker i detta fall. Jag har inte ens läst böckerna. Även jag var mycket bättre på att läsa förr. Mycket var bättre förr, med mig som med dig. Det är mycket som hänt med oss, som gjort och gör att vi fungerar sämre än önskvärt. Ålder och trauman.
ReplyDeleteJag finner dock fallet Quick absurt. I det har jag rätt! Tvärsäker. Många, utredare hos myndigheter och på redaktioner, har gjort svåra fel. Många har varit lättmanipulerade fån. Sådant är plågsamt att erkänna, och så begravs alltihop. Det finns antagligen ingen vilja, att få ett klargörande och debatt.
Reaktionerna känner jag igen. Allt är antingen si eller så. Aldrig något emellan. Givetvis måste det finnas några psykiskt störda barn som ljuger. Och kvinnor. Men sådant är traumatiskt. Upprört avfärdas då alla anklagelser som lögn. Varenda en! Även journalister kan traumatiseras och då fungera dåligt. Det är svårt att vara människa, och problemen börjar redan hos barnet.
Förträngda minnen har jag erfarenhet av i min omgivning, och det gäller vuxna, som glömmer, för att slippa obehagliga minnen. Exemplen har blivit många.
Något så enkelt som en tjuv, som rotat runt i huset. Hur kan man glömma sådant? Efter bara några år! Somliga tål inte ens det traumat. En vuxen karl!
Det är mer begripligt plågsamt, då någon hos avliden nära anhörig hittar stöldgods, som ägaren fullständigt glömde bort att han köpt, när det försvann efter bara någon månad. Det fanns nämligen ingen annan att misstänka. Tjugo års förträngning, innan minnet av köpet välde fram.
De två exemplen får räcka. Vi fungerar uppenbarligen så. Men vem är mest drabbad av trauman och deras konsekvenser? Josefsson, Råstam, Kwast, du eller jag? Kanske Quick?
"Förträngda minnen har jag erfarenhet av i min omgivning, och det gäller vuxna, som glömmer, för att slippa obehagliga minnen. Exemplen har blivit många."
ReplyDeleteJag kände en kvinna, vars sambo var vid Västerbron alldeles vid Hormstull på nån sorts festival som pågick just som ett JAS-plan störtade alldeles bredvid. Om planet hade störtat PÅ bron hade både hennes sambo liksom oerhört många andra människor dött.
När hon fattade detta hade hon fått en chock.
Men dagen efter hade hon trängt bort både JAS-olyckan och att hennes sambo hade varit där. När någon tog upp det sa hon "vilken JAS-olycka?" och man fick visa henne tidningarna för att hon skulle minnas det igen,
Så otäckt hade det varit att inse att den person som stod henne så nära hade kunnat bli en del av en katastrof av ett sådant slag.