En övergreppsförnekarmyt

Med "övergreppsförnekare" menar jag här de personer som aktivt driver linjen att en mycket stor del, kanske de flesta, av anklagelser om sexuella övergrepp mot barn är falska. Det finns ett antal personer som gjort detta alltsedan frågan om sådana övergrepp kom i fokus för debatten i sent 70-tal (i USA) och tidigt 80-tal (i Sverige). Mycket snart uppstod ett läger, som mycket aktivt, ofta aggressivt, drev en sådan linje.

Från den sidan fördes och förs ofta fram en rad påståenden, som vid en närmare granskning inte håller. Dit hör teorier om PAS, förnekande av all koppling mellan "satanism" och övergrepp mot barn, och en rad andra teman.

Det som verkar ha gjort mest intryck på opinionen är nog ändå det kategoriska påståendet att bortträngning av minnen av sexuella övergrepp mot barn inte existerar. Detta innebär också ett lika kategoriskt förnekande av sanningshalten i alla återkallade minnen av sådana övergrepp. Med återkallade minnen menas alltså här minnen som under en kortare eller längre period varit borta från medvetandet, men som sedan kommit tillbaka.

I Sverige slog uppfattningen att bortträngda minnen är en ren myt igenom på allvar 2013, då Dan Josefsson lanserade den i samband med sin "dokumentär", och sin bok, om Quick-fallet. Jag tar inte ställning till frågan om Thomas Quick, men jag konstaterar att Josefssons behandling av frågan om bortträngda minnen var monumentalt ohederlig.

Han fick också mycket snart en entusiastisk uppbackning av ett stort antal debattörer, alltifrån den ack så politiskt korrekta Åsa Linderborg, till mindre politiskt korrekta (och ganska så marginaliserade) figurer som Ingrid Carlqvist och Patrik Nyberg.

Den som vill ta sig en titt på forskningsläget i denna kontroversiella fråga rekommenderas (exempelvis) att ta sig en titt på sidan Recovered Memory Project. Den är kopplad till Browns universitet i USA, och drivs av professor Ross E Cheit. Cheit har ett ganska personligt skäl att vilja ta upp frågan.

Han är nämligen en av de många personer som inte endast fått upp den typen av minnen, utan även fått dessa bekräftade. År 1992 började Ross Cheit få upp minnen av att han under en period kväll efter kväll i barndomen utsattes för sexuella övergrepp, av en William Farmer, en lägerledare för ett pojkläger vid San Francisco. Cheit hade tillbringat en sommar i lägret som barn. Under åren före 1992 hade han inga medvetna minnen av dessa övergrepp.

Cheits minnen började återvända efter två händelser. Den första var ett telefonsamtal från hans syster. Hon ringde för att berätta för Ross att hon skulle skicka sin son till just detta läger. Den andra utlösande faktorn var en tidningsartikel om prästen James Porter, som årtionden tidigare ofredat och våldtagit hundratals unga pojkar. Efter att Ross Cheit fått upp dessa minnen, sökte han aktivt efter fler personer som kunde berätta om att de utsattes för övergrepp av Farmer.

Han fann minst ett dussin andra som hade gått på lägret, och som hade sådana minnen, men i motsats till Cheit själv inte hade trängt bort dem.

Cheit upptäckte därefter att dessa övergrepp var kända av flera i ansvarig ställning, men att de hade tystats ner...

Madi Bacon, som var grundare och chef för lägret, medgav till Cheit att Bill Farmer hade gjort tvivelaktiga saker med flera av pojkarna på lägret. Hon hade känt till det, men hade aldrig ingripit.

Cheit konfronterade sedan Farmer, som inte förnekade övergreppen, men som menade att det hela väl inte var något att bry sig om.

Cheit vann sedan två civilrättsliga mål, ett mot Farmer, ett mot pojklägret. Anledningen till att det endast blev civilrättsliga mål var att brotten hade hunnit preskriberas.

Det skulle vara intressant att få se en debatt mellan Josefsson och Cheit. Skulle Josefsson verkligen vågat se Cheit i ögonen, och trots dessa belägg hävda att Cheits minnen var falska?

Nåväl, Cheit har på sin sida samlat en dokumentation av 110 bevisade fall av återkallade minnen av sexuella övergrepp i barndomen.

De som mot alla fakta förnekar bortträngda minnen torde kunna delas upp i två grupper. Dels en hård kärna som helt enkelt vet att de, av orsaker som de själva bäst känner till, förvränger fakta. Dels av naiva efterföljare som av olika orsaker tror på förnekarargumenten, utan att själva egentligen satt sig in i frågan.

Av någon anledning har svenska media nästan konsekvent anammat förnekarargumenten i denna fråga. Man kan förstås spekulera i varför, men det tänker jag inte göra här.