I ett rättsfall nyligen har en man som fått resning friats från anklagelser om övergrepp som sägs ha byggt enbart på bortträngda minnen. I samband med detta säger f.d. överåklagare Sven-Erik Alhem i ett TT-uttalande att "de bortträngda minnenas tid är förbi, när det gäller brottmål".
Frågan är hur det ska tolkas. Själv anser jag det vara självklart att fällande domar inte bör bygga på endast en persons minnen, vare sig bortträngde eller andra. För en fällande dom bör det finnas stödbevisning.
Men om uppfattningen att återkallade bortträngda minnen tillhör en kategori som aldrig kan vara sann slår rot, kommer man inom rättsväsendet inte att anstränga sig för att få fram stödbevisning till berättelser som bygger på bortträngda minnen. De kommer mer och mer automatiskt att avfärdas. Och då har vi ett problem.
Det finns internationellt en rad exempel på hur anklagelser som bygger på bortträngda minnen bekräftats av stödbevisning och även av erkännanden. Det mest kända exemplet är kanske fallet med Ross Cheit.
Därför är det nödvändigt att även berättelser som bygger på minnen som återkallats undersöks på samma sätt som de som bygger på andra typer av minnen.
Om så ej sker, är verkligen de utsattas rättssäkerhet i fara.
Massmedia har lyckats.. Ingen som utnyttjats som barn och som av rädsla och för att kunna leva vidare gömt sina minnen kan få fällande dom. Det räcker inte med stödbevisning från psykologer och familj.
ReplyDeleteEndast om det finns ett vittne till övergreppen kan förövaren fällas.