För mig får man tycka precis vad man vill om Thomas Quick. Jag respekterar personer som står på motsatt sida i denna debatt. Jag kommer aldrig att bli ovän med någon för att denne har "fel" åsikt i frågan. Speciellt som jag själv inte vet vad som är "fel" åsikt i frågan.
Men sedan är det det där med att kategoriskt hävda att "bortträngda minnen" är en myt. Det finns en del som gör det av okunnighet, och det är ju ursäktat. Men sedan finns det de som faktiskt känner till fakta, och väljer att mörka.
Det finns också de som mycket lätt skulle kunna ta reda på fakta, som har alla tillgängliga resurser. Men som väljer att inte göra det. Och som ändå uttalar sig med tvärsäkerhet.
Vilken av de två sista grupperna som Åsa Linderborg tillhör vet jag inte. Men att hon tillhör någon av dessa är uppenbart.
I Aftonbladet skriver hon: "bortträngda minnen – en teoribildning som för länge sen fullständigt diskvalificerats internationellt, men som i Sverige har ett dussintal sektliknande anhängare kvar".
Hela hennes artikel kan läsas här.
Om hon hade bemödat sig att undersöka saken hade hon inte med gott samvete kunnat skriva så. Hon har inte heller behövt gå till internationellt kända sidor som till exempel denna för att ta reda på fakta.
Det skulle räckt med att hon läst relevanta artiklar i Forskning och Framsteg , lyssnat på Vetandets Värld - eller läst denna artikel av David Munck i Feministiskt Perspektiv.
Frågan är förstås om hon har gjort det. Om hon gjort det finns inga ursäkter för hennes okunnighet. Om hon inte gjort det finns ingen ursäkt för hennes slöhet. Med tanke på att hon så tvärsäkert uttalar sig om denna fråga...
Frågan om bortträngda minnen är en politisk fråga. Det handlar mycket ofta om de som vill försvara de utsattas rättigheter. Och de som inte vill det.
Vilka personliga motiv som Åsa Linderborg har vill jag inte uttala mig om. Men objektivt sett står hon nu på förövarnas sida.
I en av de viktigaste frågorna i dagens debatt har hon medvetet valt sida. Fel sida.
No comments:
Post a Comment