/Min recension av Lilian Öhrströms bok Sex, lögner och terapi. Publicerad i Internationalen 1 augusti 1996 och Spegeln 3/1996./
De senaste åren har en veritabel kampanj förts för att övertyga oss om att minnen av sexuella och andra övergrepp i barndomen är otillförlitliga och att stora grupper av anklagade förövare är oskyldiga. Det började så smått med konstiga böcker av Max Scharnberg och Lennart Hane, fortsatte med Pelle Svenssons magplask Skymningslandet - och har kulminerat i DN-journalisten Lilian Öhrströms välskrivna bok "Sex, lögner och terapi".
Vad de excentriska herrarna Hane, Scharnberg och Svensson misslyckades med har Öhrström lyckats med - hon är utbildad journalist, skriver inte som en kratta och har dessutom den i sammanhanget obestridliga fördelen att hon inte är man. Massmedia föll genast på knä inför Öhrströms aktstycke och Aftonbladet och TV1 följde upp med egna "avslöjande" reportage.
Redan hösten 1994 gjorde Öhrström en serie välskrivna reportage i DN, där hon beskrev den påstådda häxjakten på Orkneyöarna och andra liknade "hysterier". Genom att i några fall endast intervjua den ena parten i fallet, i andra fall karikera de psykologer och socialarbetare som trodde på barnens berättelser lyckades hon med små, nästan omärkliga knep ge en förvrängd bild av händelserna. Samma teknik används på flera håll i hennes bok, med påföljden att den för en okritisk läsare kan te sig mer övertygande än den är.
De flesta fall Öhrström beskriver i sin bok är omöjliga att kontrollera för en utomstående. De bygger på hennes privata samtal med bland annat kvinnor som tagit tillbaka sina anklagelser och läsaren befinner sig oftast i situationen att bli tvungen att förlita sig på Öhrströms hederlighet och goda vilja. Frågan är förstås: kan man göra det?
För det första måste det slås fast att Öhrström, liksom exempelvis Pelle Svensson, har en dold agenda hon sällan redovisar. Det framgår tydligt av en intervju med henne i tidningen Arbetaren där hon diskuterar de fall där de anklagade är uppenbart skyldiga. Där framför hon åsikten att "försoningssamtal" är bättre än straff och vill inte att incestfamiljer "splittras". Hennes reflex att förvara "oskyldiga" motsvaras alltså av en lika tydlig reflex att försvara skyldiga!
Det är dessutom intressant att hon använder sig av Ralph Underwager som referens, trots att hon är helt medveten om att denne man är en entydig försvarare av pedofili som till och med uteslutits ur False Memory Syndrome Foundations styrelse efter en intervju i den holländska pedofiltidningen Paidika.
En annan av hennes referenser, Richard Gardner, har för övrigt hävdat att pedofilin spelar en positiv reproduktiv roll, eftersom den sexualiserar små barn vilket leder till att chansen ökar att de ska föda respektive avla så många barn som möjligt i vuxen ålder!
Öhrströms hela metod är enkel: hon börjar, liksom i DN-serien, med att redovisa ett "orimligt" fall där många vuxna anklagas för "otänkbara" ritualer. På det sättet kan läsaren, efter att ha förvissats om att teorin om falska minnen tveklöst måste vara sann, följa med författaren i hennes ifrågasättande av den ena efter den andra anklagelsen. Den första frågan blir: är de "spektakulära" fallen lika orimliga som Öhrström påstår?
Hon ägnar början av boken att gå igenom anklagelserna om rituella övergrepp på McMartins förskola i Kalifornien. Där målar hon upp en suggestiv bild av hur föräldrar, terapeuter och förhörsledare får nästan alla barn på skolan att tro att de utsatts för övergrepp som aldrig ägde rum. Problemet är bara att hon utlämnar väsentliga fakta som skulle kunna få läsarna att ifrågasätta hennes version av vad som hände.
McMartins förskola var en privat institution, som i många år ägdes av familjen McMartin. Den kan inte jämföras med de svenska hårt kontrollerade offentliga daghemmen. I själva verket hade den mycket slutna förskolan en rad märkliga regler som i minsta detalj reglerade föräldrars rätt att få insyn i skolans verksamhet. Så till exempel var föräldrarna förbjudna att besöka skolan om de inte meddelade besöket långt i förväg! Under vissa tider var besök förbjudna helt och hållet. Under en lång tid hade många irriterande saker hänt som gjorde föräldrarna upprörda, exempelvis barn som kommit hem med fel underkläder. När de första anklagelserna från barnen kom var de helt oberoende av terapeuters påverkan. Förutom omfattade medicinska skador på barnen fanns annan materiell bevisning - exempelvis fanns ockulta tillbehör som motsvarade barnens beskrivningar vid husundersökning hos en av de anklagade. När rättegången till sist avslutades utan en fällande dom förklarade jurymedlemmar att de var övertygade om att barnen utnyttjats, men att bevisen inte räckte till fällande dom.
Att förtiga är en sak - att ljuga är en annan. När Öhrström säger att föräldrar startade utgrävningar under skolan i "ett fåfängt hopp" att kunna hitta de tunnlar under skolan som flera av barnen hade beskrivit som platser för övergrepp måste hon veta att det är en lögn. De utgrävningar hon talade om leddes inte av föräldrarna utan av en inhyrd arkeolog. Under dessa utgrävningar upptäcktes nyligen igenfyllda tunnlar under skolan - som ingen i personalen sade sig veta något om. Lilian Öhrström måste veta detta eftersom False Memory Syndrome Foundations tidning, som hon rimligen måste vara bekant med, har ägnat en del utrymme åt att bortförklara detta med att föräldrarna själva skulle ha förfalskat det arkeologiska materialet! (Observera att de som är så angelägna att försvara "familjens integritet" när någon av föräldrarna är anklagad förövare så gärna tar heder och ära av föräldrar som vill försvara sina barn mot utomståendes övergrepp!).
Vid varje fall som jag känner till och haft möjlighet att kontrollera finns skevheter av detta slag. Ett lite lustigt exempel är när Öhrström beskyller Umeås feminister att förfölja en incestdömd man genom att sätta upp banderoller med texter som "män är svin" på hans permission. Aktionen i fråga hade inget med mannen att göra - det var en aktion mot porrindustrin. ( den aktuella banderollen var ”män är svin, krossa porrindustrin”)
Ett annat lite rörande inslag är Öhrströms egendomliga tilltro till FBI:s professionella förnekare av satanistrelaterade brott, Kenneth Lanning. Lanning ser som sin uppgift att lugna alla oroliga och hans relation till debatten om rituella övergrepp påminner mest om Palmeutredarna Hans Ölvebros och Anders Helins relation till debatten om polisspåret!
För det andra är det tydligt att Öhrström i sin beskrivning av de svenska fallen använder sig av en framställningsform som mest påminner om dåliga romaner. Med en billig psykologi i botten och med ett antal fördomsfulla värderingar som att barn och kvinnor är lögnaktiga och hämndlystna försöker hon bevisa sina teser. Speciellt opålitliga är terapeuter och ”socialarbetare som fått en ny mission, när det samhällsomstörtande projektet gått om intet” (s. 138).
Speciellt intressanta är de fall där hon inte har några tillbakatagna anklagelser. Där intervjuar hon aldrig den anklagande parten utan nöjer sig med att tala med den anklagade förövaren och de släktingar och ”experter” som står på dennes sida.
Två exempel på detta är kapitlena ”Att framkalla monster” och ”En sjuk historia”. I det första fallet tar hon heder och ära av en kvinna som under terapi och hypnosbehandling mints att hon utsatts för sexuella övergrepp av fadern. Läsaren får nogsamt reda på att den första terapeuten var ”radikalfeminist” och hon påstår dessutom felaktigt att terapeuten hade anknytning till den nu riksbekanta kvinnojouren i Umeå.
Vid en noggrann genomläsning av kapitlet finner den uppmärksamme läsaren inte ett enda allvarligt argument som talar för att kvinnans minnen är falska - mer än att Öhrström finner föräldrarna sympatiska.
I ”En sjuk historia” använder sig Öhrström av den billigaste psykologi i sina försök att visa att det var den anklagande modern och inte den anklagade fadern som gjort sig skyldig till övergrepp. Hon erkänner själv att hon inte träffat kvinnan i fallet, men drar sig inte för att ”i dramatiserad form” utpeka denna kvinna för övergreppen. Läsaren får reda på att den präktige mannen i sin vänkrets har jurister och FN-tjänstemän och att hans far är ambassadör. Att han älskar barn bevisas av att han ”uppfunnit en ny förbättrad nappflaska med speciell avstängningsanordning som hindrade dropp, när den förvarades i väskan”!
Att denne framstående och balanserade mans bästa vän enligt Öhrström själv tycks anse att de kvinnor som anklagar sina män för incest bör dödas (s. 261) tycks inte få Öhrström att vackla i sin hängivna tilltro. Det är intressant att Öhrström här, trots sin omsorg om ”falskt anklagade” mäns rättssäkerhet utan att blinka anklagar en kvinna för att tortera sitt barn i underlivet - men har en kvinna väl anklagat sin man för incest har hon kanske förbrukat sina mänskliga rättigheter....
Det är med sådana romantiska pekoral - vars psykologiska trovärdighet inte ens skulle räcka för publicering i Mitt Livs Novell - som Öhrström försöker vända opinionen. Det är naturligtvis möjligt att det kan finnas fall av falska anklagelser och i något fall till och med falska minnen av övergrepp . Men så länge de som driver frågan använder sig av Öhrströms metoder lär inget vettigt svar komma fram. Öhrström driver en kampanj där sanningen är första offret - och barnen det andra! Den starka ställning hon fått i debatten säger en del om det samhälle vi lever i , men ingenting om Öhrströms journalistiska förtjänster.
Erik Rodenborg
------------------------
Se också "Svenska debattörer medverkar i pedofilförsvarares tidskrift" .
Saturday, December 31, 2011
Saturday, December 24, 2011
Thomas Quick och bortträngda minnen
/Skrivet 22/12 2008./
Har sett andra delen av Hannes Råstams dokumentär om Thomas Quick. De konkreta detaljerna kommer säkert att stötas och blötas i åratal framöver, men här ska jag kort ta upp en annan sak.
Programmet utvecklas efter hand till ett generellt angrepp på alla teorier att minnen kan trängas bort. Man intervjuar Richard J. McNally, som påstås redovisa "vetenskapens" nuvarande syn på dessa frågor. I svepande formuleringar avfärdar han att trauman kan trängas bort, och tar också avstånd från att multipel personlighet kan ha något att göra med traumatiska barndomsupplevelser.
Vad som inte framkommer i programmet är att McNally står på den ena ytterkanten i en het debatt, som pågått i årtionden. Hans bok om saken används gång på gång av mer eller mindre välorganiserade grupper av förnekare för att diskreditera alla som minns övergrepp i barndomen, men som inte kan berätta allt genast. En alternativ syn, som stämmer mycket bättre med överlevarnas egna erfarenheter, kan man bland annat ta del av hos psykologiprofessor Jennifer Freyd, vars bok "Betrayal trauma" jag tidigare diskuterat i min artikel "Trauma, förräderi och bortträngning".
Uppläggningen av programmet är inte överraskande, för de som känner till Råstams tidigare insatser på området.
För diskussionen om Quick är skyldig eller inte är en generell diskussion om återkallade minnen inte på minsta sätt nödvändig. Att Hannes Råstam gör det till centrum i programmet visar på hans egen inte alltför dolda agenda.
Jag vill också återigen påpeka något mycket väsentligt. Oavsett vad som är sant eller inte sant i fallet Quick har han inte haft några "falska minnen" av några traumatiska upplevelser. Antingen hade han helt eller delvis sanna minnen av övergrepp i barndomen och egna brott, som han nu väljer att ta avstånd från, av orsaker som är i högsta grad psykologiskt förklarliga. Eller också har han, som han själv säger i programmet, ljugit för att vara terapeuterna etc. till lags.
Quick har alltså aldrig påstått att någon ”inplanterat” ”falska minnen” i honom, men nu används hans eget tillbakatagande av allt han sagt, inklusive minnen av övergrepp i hans egen barndom, av en målmedveten liten grupp av opinionsbildare för att diskreditera överlevare från övergrepp i barndomen.
Vad kan göras? Vi som vet att återkallade minnen inte är någon myt har ett ansvar att tålmodigt förklara beläggen för dess existens. Och inte låta kampanjer av personer med tvivelaktiga motiv lägga locket på samhällets kunskaper om trauman, övergrepp och bortträngning.
Starka krafter i samhället har intressen av att Quick-affären ska leda till en allmän backlash mot alla överlevare. Låt dem inte lyckas.
Har sett andra delen av Hannes Råstams dokumentär om Thomas Quick. De konkreta detaljerna kommer säkert att stötas och blötas i åratal framöver, men här ska jag kort ta upp en annan sak.
Programmet utvecklas efter hand till ett generellt angrepp på alla teorier att minnen kan trängas bort. Man intervjuar Richard J. McNally, som påstås redovisa "vetenskapens" nuvarande syn på dessa frågor. I svepande formuleringar avfärdar han att trauman kan trängas bort, och tar också avstånd från att multipel personlighet kan ha något att göra med traumatiska barndomsupplevelser.
Vad som inte framkommer i programmet är att McNally står på den ena ytterkanten i en het debatt, som pågått i årtionden. Hans bok om saken används gång på gång av mer eller mindre välorganiserade grupper av förnekare för att diskreditera alla som minns övergrepp i barndomen, men som inte kan berätta allt genast. En alternativ syn, som stämmer mycket bättre med överlevarnas egna erfarenheter, kan man bland annat ta del av hos psykologiprofessor Jennifer Freyd, vars bok "Betrayal trauma" jag tidigare diskuterat i min artikel "Trauma, förräderi och bortträngning".
Uppläggningen av programmet är inte överraskande, för de som känner till Råstams tidigare insatser på området.
För diskussionen om Quick är skyldig eller inte är en generell diskussion om återkallade minnen inte på minsta sätt nödvändig. Att Hannes Råstam gör det till centrum i programmet visar på hans egen inte alltför dolda agenda.
Jag vill också återigen påpeka något mycket väsentligt. Oavsett vad som är sant eller inte sant i fallet Quick har han inte haft några "falska minnen" av några traumatiska upplevelser. Antingen hade han helt eller delvis sanna minnen av övergrepp i barndomen och egna brott, som han nu väljer att ta avstånd från, av orsaker som är i högsta grad psykologiskt förklarliga. Eller också har han, som han själv säger i programmet, ljugit för att vara terapeuterna etc. till lags.
Quick har alltså aldrig påstått att någon ”inplanterat” ”falska minnen” i honom, men nu används hans eget tillbakatagande av allt han sagt, inklusive minnen av övergrepp i hans egen barndom, av en målmedveten liten grupp av opinionsbildare för att diskreditera överlevare från övergrepp i barndomen.
Vad kan göras? Vi som vet att återkallade minnen inte är någon myt har ett ansvar att tålmodigt förklara beläggen för dess existens. Och inte låta kampanjer av personer med tvivelaktiga motiv lägga locket på samhällets kunskaper om trauman, övergrepp och bortträngning.
Starka krafter i samhället har intressen av att Quick-affären ska leda till en allmän backlash mot alla överlevare. Låt dem inte lyckas.
Tuesday, December 20, 2011
Bortträngning och hypnos
Jag har flera gånger berört debatten om minnen av övergrepp i barndomen kan trängas bort eller inte, bland annat i min recension av Jennifer Freyds bok "Betrayal Trauma".
Mitt ställningstagande i frågan torde vara väl känt, så jag ska inte utveckla det här.
Debatten om bortträngda minnen handlar ganska ofta om en polemik mellan de som menar att det inte är biologiskt ändamålsenligt att tränga bort obehagliga saker och de som menar att borträngning kan vara nödvändigt för ett barn att stå ut och överleva i en outhärdlig situation. Jag stöder som bekant den senare ståndpunkten. Men det finns något som man oftast missar i den typen av diskussioner.
För det handlar ofta inte endast om att minnen trängs bort pga. inre processer hos de som har utsatts för övergrepp. Det är nog det vanligaste men ofta finns det också något annat inblandat.
Många överlevare har berättat om hur de utsatts för hypnos eller hypnosliknande ritualer där förövarna suggererar dem, eller befaller dem, att glömma. Det gäller inte en majoritet av överlevare, men en inte obetydlig minoritet. Det gäller i synnerhet när det gäller mycket grova sadistiska övergrepp, som exempelvis ”rituella övergrepp” .
Att man kan fås att glömma som ett resultat av hypnotiska suggestioner är mycket väl dokumenterat. Ändå berörs den frågan nästan aldrig i den allmänna debatten om bortträngda minnen. Och jag har hittills aldrig sett någon ”skeptiker” som har diskuterat frågan.
Om vuxna människor kan fås att glömma under hypnos, varför skulle det inte i än högre grad gälla barn, som dessutom ofta är helt beroende av sin ”hypnotisör”?
Erik Rodenborg
Mitt ställningstagande i frågan torde vara väl känt, så jag ska inte utveckla det här.
Debatten om bortträngda minnen handlar ganska ofta om en polemik mellan de som menar att det inte är biologiskt ändamålsenligt att tränga bort obehagliga saker och de som menar att borträngning kan vara nödvändigt för ett barn att stå ut och överleva i en outhärdlig situation. Jag stöder som bekant den senare ståndpunkten. Men det finns något som man oftast missar i den typen av diskussioner.
För det handlar ofta inte endast om att minnen trängs bort pga. inre processer hos de som har utsatts för övergrepp. Det är nog det vanligaste men ofta finns det också något annat inblandat.
Många överlevare har berättat om hur de utsatts för hypnos eller hypnosliknande ritualer där förövarna suggererar dem, eller befaller dem, att glömma. Det gäller inte en majoritet av överlevare, men en inte obetydlig minoritet. Det gäller i synnerhet när det gäller mycket grova sadistiska övergrepp, som exempelvis ”rituella övergrepp” .
Att man kan fås att glömma som ett resultat av hypnotiska suggestioner är mycket väl dokumenterat. Ändå berörs den frågan nästan aldrig i den allmänna debatten om bortträngda minnen. Och jag har hittills aldrig sett någon ”skeptiker” som har diskuterat frågan.
Om vuxna människor kan fås att glömma under hypnos, varför skulle det inte i än högre grad gälla barn, som dessutom ofta är helt beroende av sin ”hypnotisör”?
Erik Rodenborg
Sunday, December 18, 2011
Robert Aschberg och Insider har valt sida
/Skriven 29/10 2008)
Just nu har Robert Aschbergs program Insider avslutat sitt inslag om hur mammor gömmer barn, som de anser har blivit utsatta för övergrepp, från sina fäder. I hela programmet togs det helt och hållet för givet att anklagelserna mot fäderna är falska, därför att dessa nekar, och därför att det inte finns några fällande domar.
Den som vet mer om situationen för de barn som berättar att de utsatts för övergrepp i dagens Sverige kan inte annat än att bli ledsen över hur programmet vinklade frågan. Som jag tidigare påpekat i en annan artikel förlorar mödrar idag regelbundet vårdnaden till män, som på goda grunder misstänks för att vara förövare.
Endast en mycket liten del av anklagelser om sexuella övergrepp mot barn går till åtal och fällande dom, inte heller när det finns en övertygande bevisning (som till exempel i det fall Liza Marklund har tagit upp i flera krönikor i Expressen). Och detta innebär oftast (men dessbättre inte alltid) att den man barnet är rädd för får vårdnaden. Och ofta hela vårdnaden eftersom mammor som försöker skydda barnen anses göra sig skyldiga till ”umgängessabotage”.
Ett litet antal av dessa väljer att gömma sig. Utan att på något sätt ta ställning i något enskilt fall, vill jag säga att jag anser att i de allra flesta sådana fall finns det mycket goda skäl.
Men i Insider finns inga nyanser. Efter att ha presenterat några rena partsinlagor går man till och med ut med namn och bilder på flyende mammor, som om de vore någon sorts farliga kriminella. Min personliga åsikt är att de som anmäler en sådan gömd mamma för polisen, bör betraktas som angivare. Dessa angivare bör behandlas med samma förakt som de som avslöjar gömda flyktingar, eller anger politiska motståndare för diktaturregimers säkerhetspolis. I ett fall på 100 kanske det verkligen handlar om en mer eller mindre psykotisk mamma - men i de övriga 99 fallen kan man lugnt räkna med att det är mammor och barn som flyr från verkliga övergrepp.
För att slutligen använda mig av en terminologi som påminner lite om den som förekom i den tidning som Aschberg medverkade i på sjuttiotalet, maoistiska KFML/SKP:s huvudorgan Gnistan, vill jag säga detta:
När det gäller frågor om övergrepp mot barn går idag huvudmotsättningen mellan
- de som är beredda att lyssna på barn, lyssna på deras berättelser om övergrepp, vara öppna för att det de säger kan vara sant, även det som ytligt sett kan te sig ”osannolikt” (alla övergrepp är nästan definitionsmässigt "osannolika" för "sunda förnuftet".)
- och de som objektivt sett ställer sig på förövarnas sida genom att praktiskt taget endast lyssna på de anklagade, och producera partsinlagor där barnen, deras berättelser och behov helt kommer i skymundan.
Aschberg har producerat en sådan typiskt ensidig partsinlaga. En partsinlaga där han enbart utgår från de anklagade männens version, och från domsluten i dagens oempatiska och barnfientliga juridiska system. På så sätt står han objektivt sett på förövarnas sida.
Hans program kan komma att leda till en klappjakt på de kvinnor och barn som förtvivlat flyr från övergrepp.
Vem tjänar på det - förövarna eller de utsatta?
Robert Aschberg har alltså valt sida. Fel sida.
Just nu har Robert Aschbergs program Insider avslutat sitt inslag om hur mammor gömmer barn, som de anser har blivit utsatta för övergrepp, från sina fäder. I hela programmet togs det helt och hållet för givet att anklagelserna mot fäderna är falska, därför att dessa nekar, och därför att det inte finns några fällande domar.
Den som vet mer om situationen för de barn som berättar att de utsatts för övergrepp i dagens Sverige kan inte annat än att bli ledsen över hur programmet vinklade frågan. Som jag tidigare påpekat i en annan artikel förlorar mödrar idag regelbundet vårdnaden till män, som på goda grunder misstänks för att vara förövare.
Endast en mycket liten del av anklagelser om sexuella övergrepp mot barn går till åtal och fällande dom, inte heller när det finns en övertygande bevisning (som till exempel i det fall Liza Marklund har tagit upp i flera krönikor i Expressen). Och detta innebär oftast (men dessbättre inte alltid) att den man barnet är rädd för får vårdnaden. Och ofta hela vårdnaden eftersom mammor som försöker skydda barnen anses göra sig skyldiga till ”umgängessabotage”.
Ett litet antal av dessa väljer att gömma sig. Utan att på något sätt ta ställning i något enskilt fall, vill jag säga att jag anser att i de allra flesta sådana fall finns det mycket goda skäl.
Men i Insider finns inga nyanser. Efter att ha presenterat några rena partsinlagor går man till och med ut med namn och bilder på flyende mammor, som om de vore någon sorts farliga kriminella. Min personliga åsikt är att de som anmäler en sådan gömd mamma för polisen, bör betraktas som angivare. Dessa angivare bör behandlas med samma förakt som de som avslöjar gömda flyktingar, eller anger politiska motståndare för diktaturregimers säkerhetspolis. I ett fall på 100 kanske det verkligen handlar om en mer eller mindre psykotisk mamma - men i de övriga 99 fallen kan man lugnt räkna med att det är mammor och barn som flyr från verkliga övergrepp.
För att slutligen använda mig av en terminologi som påminner lite om den som förekom i den tidning som Aschberg medverkade i på sjuttiotalet, maoistiska KFML/SKP:s huvudorgan Gnistan, vill jag säga detta:
När det gäller frågor om övergrepp mot barn går idag huvudmotsättningen mellan
- de som är beredda att lyssna på barn, lyssna på deras berättelser om övergrepp, vara öppna för att det de säger kan vara sant, även det som ytligt sett kan te sig ”osannolikt” (alla övergrepp är nästan definitionsmässigt "osannolika" för "sunda förnuftet".)
- och de som objektivt sett ställer sig på förövarnas sida genom att praktiskt taget endast lyssna på de anklagade, och producera partsinlagor där barnen, deras berättelser och behov helt kommer i skymundan.
Aschberg har producerat en sådan typiskt ensidig partsinlaga. En partsinlaga där han enbart utgår från de anklagade männens version, och från domsluten i dagens oempatiska och barnfientliga juridiska system. På så sätt står han objektivt sett på förövarnas sida.
Hans program kan komma att leda till en klappjakt på de kvinnor och barn som förtvivlat flyr från övergrepp.
Vem tjänar på det - förövarna eller de utsatta?
Robert Aschberg har alltså valt sida. Fel sida.
Saturday, December 17, 2011
Var tog bortträngda minnen vägen?
/Om förklaringar till varför barn inte berättar. Publicerad i Spegeln 2/2004././
Under många år hävdade många förnekare att barn som verkligen utsatts för sexuella övergrepp berättade med en gång. Om barn inte berättar genast, ansågs det, var det ett starkt tecken på att inga övergrepp begåtts. Om barnet inte berättat med en gång och det senare, efter samtal med en psykolog eller förhörsledare började berätta var det, menade man, ett starkt tecken på att barnen blivit suggererade att berätta om sådant som inte hade hänt. Eventuella minnen som barnen hade var i sådana situationer "falska" och "inplanterade". Allt enligt "skeptikerna". Minnen kunde inte trängas bort. Vuxna överlevare som fick upp återkallade minnen som inte alltid funnits där var också offer för falska minnen, som inplanterats av terapeuter eller andra.
Att denna "skeptiska" inställning inte höll visade sig snart. Barn som utnyttjats i barnpornografin förnekade ofta vad som hade hänt, trots att det fanns bevis. En del barn mindes inte ens efter att själv ha konfronterats med bilder där de själva förekom. Idag är det omöjligt att hävda att barn berättar med en gång om de utsatts.
Men det samhälleliga försvarssystemet är inte helt genombrutet. När "experter" eller poliser intervjuas om varför barn inte berättar, brukar de lämna en rad förklaringar, allt utom denna enda: att minnen faktiskt kan trängas bort, att barnen kan ha förpassat plågsamma upplevelser till det omedvetna.
Ett exempel kan vi se i en artikel i Metro den 21 april 2004, där den enda förklaringen som ges till att barn inte bekräftar vad polisen redan vet är att "barn har en förmåga att skydda de personer som har utsatt dem för övergreppen".
Ett mer utförligt exempel finns i en artikel i Aftonbladet 17/2 2004. Där intervjuas några experter om varför barn inte berättar om övergrepp. Vi får veta att barnen inte berättar,därför att de ”inte orkar uppleva det igen”, därför att "banen är för små för att ha ord för övergreppen", att de blivit hotade osv. Mot slutet av artikel presenteras en lista på orsaker:
"Barnet har skrämts till tystnad.
Barnets bundenhet till gärningsmannen.
Barnet vet inte vad som är rätt och fel.
Förövaren har manipulerat barnet.
Barnet har inte uppfattat det som ett övergrepp.
Barnets ålder och mognad.
Förhörsmiljön.
Bristande förhörsteknik hos polisen"
Allt detta är väsentligt och viktigt, men vad som är anmärkningsvärt är att nästan alla som behandlar ämnet numera verkar utgå från att barnet minns allt, men av olika skäl medvetet väljer att inte berätta. Möjligheten att minnena trängts bort berörs aldrig. Om denna möjlighet sägs inte ett ord.
Denna tystnad är ett problem - för vuxna överlevare. Det verkar som om det svåraste av allt är att erkänna att bortträngning kan vara ett faktum. För om det skulle bli allmänt erkännt måste ett ganska så stort antal äldre män (och kvinnor) oroa sig för risken att deras nu vuxna barn sent omsider ska minnas. Ända sedan tidigt 80-tal, när omfattningen av sexuella övergrepp mot barn blev erkänd, har existensen av bortträngda minnen, som innan dess accepterades av många som en självklarhet, blivit en politiskt kontroversiell fråga. Starka lobbygrupper, som False Memory Syndrome Foundation i USA, har uppstått som argumenterar för att återkallade minnen praktiskt taget alltid är falska.
Nu är återkallade minnen inte en myt utan ett sedan länge bevisat faktum. För några dokumenterade fall rekommenderas sidan Recovered Memory Project. Eftersom det finns många fall, där återkallade minnen har bekräftats på olika sätt, borde möjligheten av att minnen kan trängas bort tas i beaktande även när det handlar om varför ban inte berättar. Att så ofta inte görs är i högsta grad anmärkningsvärt.
/Tillägg 5/3 2007. Den som studerat den akademiska debatten om bortträngda och återkallade minnen, kan notera att på senare år har förnekarna förändrat sin argumentering. Att minnen kan försvinna och sedan komma tillbaka är idag helt och hållet bevisat, och praktiskt taget ingen förnekar detta idag. Förnekarnas nya försvarslinje består nu i att förneka att dessa minnen trängdes bort för att de var plågsamma. De lägger fram en uppsjö av alternativa (bort)förklaringar, som praktiskt taget alla ter sig längsökta. I princip hävdar de att dessa minnen kan jämföras med mer triviala minnen som glömts bort - och sedan gör sig påminda av någon anledning. Problemet är att traumatiska minnen är intensiva, och avspeglar avgörande händelser i livet. Det finns ofta ingen annan rimlig förklaring till att de försvinner ur minnet än just för att de trängts bort för att de var obehagliga.
Dessutom undrar man sig vad förnekarna vinner med denna nya försvarslinje. När man väl accepterat att minnen kan försvinna och sedan återkomma, går det inte att automatiskt förneka ett återkallat minne, alldeles oavsett vad man tror det ursprungliga försvinnandet berodde på./
Erik Rodenborg
Under många år hävdade många förnekare att barn som verkligen utsatts för sexuella övergrepp berättade med en gång. Om barn inte berättar genast, ansågs det, var det ett starkt tecken på att inga övergrepp begåtts. Om barnet inte berättat med en gång och det senare, efter samtal med en psykolog eller förhörsledare började berätta var det, menade man, ett starkt tecken på att barnen blivit suggererade att berätta om sådant som inte hade hänt. Eventuella minnen som barnen hade var i sådana situationer "falska" och "inplanterade". Allt enligt "skeptikerna". Minnen kunde inte trängas bort. Vuxna överlevare som fick upp återkallade minnen som inte alltid funnits där var också offer för falska minnen, som inplanterats av terapeuter eller andra.
Att denna "skeptiska" inställning inte höll visade sig snart. Barn som utnyttjats i barnpornografin förnekade ofta vad som hade hänt, trots att det fanns bevis. En del barn mindes inte ens efter att själv ha konfronterats med bilder där de själva förekom. Idag är det omöjligt att hävda att barn berättar med en gång om de utsatts.
Men det samhälleliga försvarssystemet är inte helt genombrutet. När "experter" eller poliser intervjuas om varför barn inte berättar, brukar de lämna en rad förklaringar, allt utom denna enda: att minnen faktiskt kan trängas bort, att barnen kan ha förpassat plågsamma upplevelser till det omedvetna.
Ett exempel kan vi se i en artikel i Metro den 21 april 2004, där den enda förklaringen som ges till att barn inte bekräftar vad polisen redan vet är att "barn har en förmåga att skydda de personer som har utsatt dem för övergreppen".
Ett mer utförligt exempel finns i en artikel i Aftonbladet 17/2 2004. Där intervjuas några experter om varför barn inte berättar om övergrepp. Vi får veta att barnen inte berättar,därför att de ”inte orkar uppleva det igen”, därför att "banen är för små för att ha ord för övergreppen", att de blivit hotade osv. Mot slutet av artikel presenteras en lista på orsaker:
"Barnet har skrämts till tystnad.
Barnets bundenhet till gärningsmannen.
Barnet vet inte vad som är rätt och fel.
Förövaren har manipulerat barnet.
Barnet har inte uppfattat det som ett övergrepp.
Barnets ålder och mognad.
Förhörsmiljön.
Bristande förhörsteknik hos polisen"
Allt detta är väsentligt och viktigt, men vad som är anmärkningsvärt är att nästan alla som behandlar ämnet numera verkar utgå från att barnet minns allt, men av olika skäl medvetet väljer att inte berätta. Möjligheten att minnena trängts bort berörs aldrig. Om denna möjlighet sägs inte ett ord.
Denna tystnad är ett problem - för vuxna överlevare. Det verkar som om det svåraste av allt är att erkänna att bortträngning kan vara ett faktum. För om det skulle bli allmänt erkännt måste ett ganska så stort antal äldre män (och kvinnor) oroa sig för risken att deras nu vuxna barn sent omsider ska minnas. Ända sedan tidigt 80-tal, när omfattningen av sexuella övergrepp mot barn blev erkänd, har existensen av bortträngda minnen, som innan dess accepterades av många som en självklarhet, blivit en politiskt kontroversiell fråga. Starka lobbygrupper, som False Memory Syndrome Foundation i USA, har uppstått som argumenterar för att återkallade minnen praktiskt taget alltid är falska.
Nu är återkallade minnen inte en myt utan ett sedan länge bevisat faktum. För några dokumenterade fall rekommenderas sidan Recovered Memory Project. Eftersom det finns många fall, där återkallade minnen har bekräftats på olika sätt, borde möjligheten av att minnen kan trängas bort tas i beaktande även när det handlar om varför ban inte berättar. Att så ofta inte görs är i högsta grad anmärkningsvärt.
/Tillägg 5/3 2007. Den som studerat den akademiska debatten om bortträngda och återkallade minnen, kan notera att på senare år har förnekarna förändrat sin argumentering. Att minnen kan försvinna och sedan komma tillbaka är idag helt och hållet bevisat, och praktiskt taget ingen förnekar detta idag. Förnekarnas nya försvarslinje består nu i att förneka att dessa minnen trängdes bort för att de var plågsamma. De lägger fram en uppsjö av alternativa (bort)förklaringar, som praktiskt taget alla ter sig längsökta. I princip hävdar de att dessa minnen kan jämföras med mer triviala minnen som glömts bort - och sedan gör sig påminda av någon anledning. Problemet är att traumatiska minnen är intensiva, och avspeglar avgörande händelser i livet. Det finns ofta ingen annan rimlig förklaring till att de försvinner ur minnet än just för att de trängts bort för att de var obehagliga.
Dessutom undrar man sig vad förnekarna vinner med denna nya försvarslinje. När man väl accepterat att minnen kan försvinna och sedan återkomma, går det inte att automatiskt förneka ett återkallat minne, alldeles oavsett vad man tror det ursprungliga försvinnandet berodde på./
Erik Rodenborg
Thursday, December 15, 2011
Den dolda agendan
Svenska debattörer medverkar i pedofilförsvarares tidskrift. Publicerad i Internationalen 7/2000 och Spegeln 1/2000.
I anknytning till konferensen om Förintelsen har de små grupper av "revisionister" som förnekar att judeutrotningen någonsin ägde rum uppmärksammats av media. I artiklar och TV-program har relationen mellan de aktiva nazisterna och deras mer eller mindre akademiska försvarare uppmärksammats.
Det är utmärkt. Historierevisionisterna visar mycket tydligt att debatter om våld och övergrepp inte enbart är akademiska. Det finns politiska och andra intressen som formar en forskares eller debattörs åsikter om historiska skeenden.
Robert Faurisson drivs inte av något rent akademiskt intresse när han förnekar gaskamrarnas existens, lika lite som många av hans motståndare gör det. Det handlar framförallt om ställningstaganden: för eller emot rasism, för eller emot nazism.
Detta gäller inte enbart diskussionen om Förintelsen. Det finns ju även andra frågor där andra intressen än de rent vetenskapliga slår igenom i debatterna. Detta är dock sällan massmedia speciellt intresserade av att granska på samma sätt som debatten om Förintelsen har granskats.
Ett av de tydligaste exemplen är debatten om existensen av sexuella övergrepp mot barn. Här är det många som kanske har en bild att det handlar om diskussioner mellan experter som har olika åsikter om exempelvis minnets funktioner. Delvis är de naturligtvis också så, men det är också en fråga där stora grupper har mycket starka intressen att bevaka...
I USA har det sedan några är varit känt att flera ledande företrädare för organisationer som förnekar minnen av sexuella övergrepp mot barn haft andra intressen än de rent vetenskapliga. Ett av de mest kända exemplen är Ralph Underwager, som var en av de främsta ledarna för False Memory Syndrome Foundation, en organisation som hävdar att minnen av övergrepp var falska. Denna organisation har blivit mycket hyllad på sina håll i Sverige - exempelvis har organisationen Vetenskap och Folkbildning lyft fram den i sin tidning.
1993 avslöjades det att Underwager gett en intervju för den holländska pedofiltidningen Paidika. Där hävdade han bland annat att pedofilerna inte borde vara så defensiva utan med djärvhet borde slå fast att de utförde "Guds vilja".
Det här ledde naturligtvis till en skandal. Till en början försvarades han av False Memory Syndrome Foundation men efter ett tag insåg till och med den organisationen att han riskerade att helt diskreditera dem. Han tvingades att lämna organisationens styrelse. Hans hustru, Hollida Wakefield, som också lät sig intervjuas i Paidika, även om hon inte sade lika grova saker, fick dock sitta kvar i styrelsen.
Underwager gav dock inte upp. Han drev frågan vidare i sin tidskrift Issues in Child Abuse Accusations. Där kunde falska minnes-förespråkare samlas, och föra fram sina ståndpunkter.
I Sverige har vi de senaste åren haft flera debattörer som driver samma teser som False Memory Syndrome Foundation. Dit hör exempelvis Lilian Öhrström, Max Scharnberg, Astrid Holgerson och Siv Westerberg.
Det intressanta är nu att just dessa personer har ytterligare en sak gemensamt förutom att de hävdar att minnen av sexuella övergrepp i barndomen ofta är falska. Det är att de alla har medverkat i Underwagers tidning sedan Underwager avslöjades som pedofilförsvarare! Det gäller främst Scharnberg, som tillhör tidskiftens mer frekventa medarbetare.
Men även de andra har förekommit i tidskriften. Exempelvis har Lilian Öhrström låtit trycka upp ett avsnitt ur sin bok "Sex, lögner och terapi" i nummer 1/2 1997 i tidskriften.
Intervjun med Underwager har varit känd i Sverige åtminstone sedan början av 1995, då den togs upp i artiklar i Psykologtidningen och Spegeln.
Både i Sverige och (i mycket hög grad!) internationellt finns andra exempel på den här typen av samverkan. Det är anmärkningsvärt att medan nätverket mellan historierevisionister och nazister uppmärksammas mycket, framställs förnekarna av sexuella övergrepp mot barn, som seriösa debattörer, höjda över alla misstankar. Orsaken till detta är nog att medan nazister dessbättre idag är en liten avgränsad grupp i Sverige återfinns personer som begår sexuella övergrepp på alla nivåer inom samhället.
Erik Rodenborg
I anknytning till konferensen om Förintelsen har de små grupper av "revisionister" som förnekar att judeutrotningen någonsin ägde rum uppmärksammats av media. I artiklar och TV-program har relationen mellan de aktiva nazisterna och deras mer eller mindre akademiska försvarare uppmärksammats.
Det är utmärkt. Historierevisionisterna visar mycket tydligt att debatter om våld och övergrepp inte enbart är akademiska. Det finns politiska och andra intressen som formar en forskares eller debattörs åsikter om historiska skeenden.
Robert Faurisson drivs inte av något rent akademiskt intresse när han förnekar gaskamrarnas existens, lika lite som många av hans motståndare gör det. Det handlar framförallt om ställningstaganden: för eller emot rasism, för eller emot nazism.
Detta gäller inte enbart diskussionen om Förintelsen. Det finns ju även andra frågor där andra intressen än de rent vetenskapliga slår igenom i debatterna. Detta är dock sällan massmedia speciellt intresserade av att granska på samma sätt som debatten om Förintelsen har granskats.
Ett av de tydligaste exemplen är debatten om existensen av sexuella övergrepp mot barn. Här är det många som kanske har en bild att det handlar om diskussioner mellan experter som har olika åsikter om exempelvis minnets funktioner. Delvis är de naturligtvis också så, men det är också en fråga där stora grupper har mycket starka intressen att bevaka...
I USA har det sedan några är varit känt att flera ledande företrädare för organisationer som förnekar minnen av sexuella övergrepp mot barn haft andra intressen än de rent vetenskapliga. Ett av de mest kända exemplen är Ralph Underwager, som var en av de främsta ledarna för False Memory Syndrome Foundation, en organisation som hävdar att minnen av övergrepp var falska. Denna organisation har blivit mycket hyllad på sina håll i Sverige - exempelvis har organisationen Vetenskap och Folkbildning lyft fram den i sin tidning.
1993 avslöjades det att Underwager gett en intervju för den holländska pedofiltidningen Paidika. Där hävdade han bland annat att pedofilerna inte borde vara så defensiva utan med djärvhet borde slå fast att de utförde "Guds vilja".
Det här ledde naturligtvis till en skandal. Till en början försvarades han av False Memory Syndrome Foundation men efter ett tag insåg till och med den organisationen att han riskerade att helt diskreditera dem. Han tvingades att lämna organisationens styrelse. Hans hustru, Hollida Wakefield, som också lät sig intervjuas i Paidika, även om hon inte sade lika grova saker, fick dock sitta kvar i styrelsen.
Underwager gav dock inte upp. Han drev frågan vidare i sin tidskrift Issues in Child Abuse Accusations. Där kunde falska minnes-förespråkare samlas, och föra fram sina ståndpunkter.
I Sverige har vi de senaste åren haft flera debattörer som driver samma teser som False Memory Syndrome Foundation. Dit hör exempelvis Lilian Öhrström, Max Scharnberg, Astrid Holgerson och Siv Westerberg.
Det intressanta är nu att just dessa personer har ytterligare en sak gemensamt förutom att de hävdar att minnen av sexuella övergrepp i barndomen ofta är falska. Det är att de alla har medverkat i Underwagers tidning sedan Underwager avslöjades som pedofilförsvarare! Det gäller främst Scharnberg, som tillhör tidskiftens mer frekventa medarbetare.
Men även de andra har förekommit i tidskriften. Exempelvis har Lilian Öhrström låtit trycka upp ett avsnitt ur sin bok "Sex, lögner och terapi" i nummer 1/2 1997 i tidskriften.
Intervjun med Underwager har varit känd i Sverige åtminstone sedan början av 1995, då den togs upp i artiklar i Psykologtidningen och Spegeln.
Både i Sverige och (i mycket hög grad!) internationellt finns andra exempel på den här typen av samverkan. Det är anmärkningsvärt att medan nätverket mellan historierevisionister och nazister uppmärksammas mycket, framställs förnekarna av sexuella övergrepp mot barn, som seriösa debattörer, höjda över alla misstankar. Orsaken till detta är nog att medan nazister dessbättre idag är en liten avgränsad grupp i Sverige återfinns personer som begår sexuella övergrepp på alla nivåer inom samhället.
Erik Rodenborg
Trauma, förräderi och bortträngning
/Om Jennifer Freyds bok "Betrayal trauma: The Logic of Forgetting Childhood Abuse". Publicerad i Spegeln 3/2007./
Att minnen av övergrepp kan försvinna från medvetandet är idag entydigt bevisat. Att de kan komma tillbaka långt senare är också entydigt bevisat. Men vad beror detta på?
Den klassiska förklaringen på detta fenomen formulerades av Sigmund Freud i slutet av 1800-talet. Minnena trängs bort för att de innehåller smärta och ångest. Dessa känslor är så outhärdliga att de måste förpassas till det omedvetna. Något senare lade Freud till en annan förklaring. Minnena måste trängas bort eftersom de var kopplade till önskningar som var oacceptabla för det medvetna jaget.
På den andra sidan i den över hundraåriga debatten har ”skeptiker” betvivlat att minnen kan trängas bort överhuvudtaget. Minnets uppgift är att vi ska komma ihåg viktiga saker. Det är därför, menar de, ologiskt att just sådana saker ska kunna trängas bort.
I sin bok ”Betrayal Trauma: The Logic of Forgetting Childhood Abuse” (Harvard University Press, 1996) lade Jennifer J Freyd lagt fram en ny syn på detta problem. Det är en angelägen bok som tar upp viktiga frågor, för överlevare och andra.
Jennifer Freyd är personligt involverad i debatten om bortträngda minnen. Efter att privat anklagat sin fader för sexuella övergrepp blev hon utsatt för en veritabel kampanj för att diskreditera hennes trovärdighet. Båda hennes föräldrar tog initiativ till att grunda False Memory Syndrome Foundation (FMSF), som publicerade fallet och drev tesen att återkallade minnen var falska minnen, ofta men inte alltid inplanterade av terapeuter.
Denna debatt avspeglas nu inte i boken. Den diskuterar inte om minnen kan vara falska, och hur dessa falska minnen i så fall uppkommit. Den hävdar däremot att minnen helt eller delvis kan trängas bort för en kortare eller längre period, och försöker utveckla en teori som förklarar varför de kan göra det.
Att traumatiska minnen kan försvinna och sedan komma tillbaka är numera helt bevisat. På sidorna 40 ff redovisar Freyd för en rad genomgångar av sådana bevisade fall. Inte ens de som helt förnekar existensen av bortträngda minnen vågar numera förneka detta.
Ett exempel hon återkommer till flera gånger är fallet Ross Cheit, en professor i statskunskap vid Browns universitet. 1992 fick han upp minnen av att ha utsatts för upprepade övergrepp av en ledare för ett sommarläger för pojkar, som han var på årligen mellan 10 och 13 års ålder. Dessa minnen kom plötsligt, efter att ha varit frånvarande i åratal. När han började undersöka saken fick han kontakt med andra som hade utsatts av samme man, och lyckades till sist få förövaren att erkänna.
Mannen fälldes senare för övergreppen.
Men hur resonerar de som förnekar existensen av bortträngda minnen? De menar att även om minnen kan försvinna och sedan komma tillbaka bevisar inte detta att de ursprungligen trängdes bort för att de var obehagliga. De kan ha glömts bort som andra minnen, av en rad olika orsaker. Framförallt för att de inte var så viktiga att komma ihåg.
Denna lätt befängda ståndpunkt är mer en bortförklaring än en teori. Att hävda att minnen av upprepade sexuella övergrepp är så perifera och oviktiga att de kan glömmas bort på samma sätt som småsaker strider mot elementärt ”sunt förnuft”. I grunden kan teorin endast på allvar förespråkas av personer som förlorat all kontakt med den mänskliga verkligheten. Att många aktivister i och kring den svenska föreningen ”Vetenskap och folkbildning” ansluter sig till denna bisarra tes är nog tyvärr betecknande för denna förenings karaktär.
Boken redogör också för hur sådana förnekare försökt förklara bort fallet Cheit. De har lagt ner en viss energi på att hävda att det endast handlade om vanlig glömska, inte bortträngning, och att Cheit bara ”råkade” komma ihåg övergreppen igen efter att ha läst en bok om pedofili (vilket han för övrigt inte hade). På något sätt är detta letande efter (bort)förklaringar lite patetiskt. På ett plan har det ingen betydelse varför man tror att minnen av övergrepp glöms bort och sedan återfås. Det faktum att det i många fall kan bevisas att återkallade minnen varit riktiga gör att ingen borde ha rätt att automatiskt förneka sådana minnen, oavsett vad man tror glömskan från början berodde på.
Men det har som sagt ändå en betydelse, på ett annat plan. För som redan antytts innebär att förneka att det trängdes bort för att det var obehagligt och inte bara glömdes i största allmänhet logiskt sett ett trivialiserande av övergrepp mot barn.
Freyds teori om bortträngningens mekanism är annorlunda än den som först formulerades av Freud. Hon menar att det inte är plågsamma upplevelser i allmänhet som trängs bort. Många har minnen av plågsamma upplevelser från tidig ålder, som inte trängs bort. Ett vanligt exempel är minnen av tidiga sjukhusvistelser.
Nej, den väsentliga faktorn bakom bortträngningen är enligt Freyd svek och förräderi. Ett barn är helt utlämnad åt vårdnadshavare eller andra vuxna auktoritetspersoner. Om dessa skulle svika barnet på ett fundamentalt sätt hotas barnets hela tillvaro. Att minnas saker som bevisar ett sådant förräderi är inte ändamålsenligt alls. Det innebär inte bara ett hot mot barnets trygghet utan kan i extrema fall vara ett hot mot dess själva existens.
Även Ross Cheit betonar det beroendeförhållande han i barndomen stod till förövaren, och det förtroende han hade haft för honom. Han anser själv att det var just förräderiet från en man han hade litat på som var det väsentliga i att han måste glömma händelserna.
Jennifer Freyd lägger fram en rad empiriska belägg för sin tes. Bland annat visar hon på undersökningar som visar att övergrepp av närstående ofta trängs bort, men att övergrepp av främlingar nästan aldrig gör det. Övergrepp av främlingar kan vara lika plågsamma i sig – men de utgör inte samma hot mot barnets grundtillit.
Jennifer Freyds bok är en viktig bok. Den förtjänar att få många läsare.
Erik Rodemborg
Att minnen av övergrepp kan försvinna från medvetandet är idag entydigt bevisat. Att de kan komma tillbaka långt senare är också entydigt bevisat. Men vad beror detta på?
Den klassiska förklaringen på detta fenomen formulerades av Sigmund Freud i slutet av 1800-talet. Minnena trängs bort för att de innehåller smärta och ångest. Dessa känslor är så outhärdliga att de måste förpassas till det omedvetna. Något senare lade Freud till en annan förklaring. Minnena måste trängas bort eftersom de var kopplade till önskningar som var oacceptabla för det medvetna jaget.
På den andra sidan i den över hundraåriga debatten har ”skeptiker” betvivlat att minnen kan trängas bort överhuvudtaget. Minnets uppgift är att vi ska komma ihåg viktiga saker. Det är därför, menar de, ologiskt att just sådana saker ska kunna trängas bort.
I sin bok ”Betrayal Trauma: The Logic of Forgetting Childhood Abuse” (Harvard University Press, 1996) lade Jennifer J Freyd lagt fram en ny syn på detta problem. Det är en angelägen bok som tar upp viktiga frågor, för överlevare och andra.
Jennifer Freyd är personligt involverad i debatten om bortträngda minnen. Efter att privat anklagat sin fader för sexuella övergrepp blev hon utsatt för en veritabel kampanj för att diskreditera hennes trovärdighet. Båda hennes föräldrar tog initiativ till att grunda False Memory Syndrome Foundation (FMSF), som publicerade fallet och drev tesen att återkallade minnen var falska minnen, ofta men inte alltid inplanterade av terapeuter.
Denna debatt avspeglas nu inte i boken. Den diskuterar inte om minnen kan vara falska, och hur dessa falska minnen i så fall uppkommit. Den hävdar däremot att minnen helt eller delvis kan trängas bort för en kortare eller längre period, och försöker utveckla en teori som förklarar varför de kan göra det.
Att traumatiska minnen kan försvinna och sedan komma tillbaka är numera helt bevisat. På sidorna 40 ff redovisar Freyd för en rad genomgångar av sådana bevisade fall. Inte ens de som helt förnekar existensen av bortträngda minnen vågar numera förneka detta.
Ett exempel hon återkommer till flera gånger är fallet Ross Cheit, en professor i statskunskap vid Browns universitet. 1992 fick han upp minnen av att ha utsatts för upprepade övergrepp av en ledare för ett sommarläger för pojkar, som han var på årligen mellan 10 och 13 års ålder. Dessa minnen kom plötsligt, efter att ha varit frånvarande i åratal. När han började undersöka saken fick han kontakt med andra som hade utsatts av samme man, och lyckades till sist få förövaren att erkänna.
Mannen fälldes senare för övergreppen.
Men hur resonerar de som förnekar existensen av bortträngda minnen? De menar att även om minnen kan försvinna och sedan komma tillbaka bevisar inte detta att de ursprungligen trängdes bort för att de var obehagliga. De kan ha glömts bort som andra minnen, av en rad olika orsaker. Framförallt för att de inte var så viktiga att komma ihåg.
Denna lätt befängda ståndpunkt är mer en bortförklaring än en teori. Att hävda att minnen av upprepade sexuella övergrepp är så perifera och oviktiga att de kan glömmas bort på samma sätt som småsaker strider mot elementärt ”sunt förnuft”. I grunden kan teorin endast på allvar förespråkas av personer som förlorat all kontakt med den mänskliga verkligheten. Att många aktivister i och kring den svenska föreningen ”Vetenskap och folkbildning” ansluter sig till denna bisarra tes är nog tyvärr betecknande för denna förenings karaktär.
Boken redogör också för hur sådana förnekare försökt förklara bort fallet Cheit. De har lagt ner en viss energi på att hävda att det endast handlade om vanlig glömska, inte bortträngning, och att Cheit bara ”råkade” komma ihåg övergreppen igen efter att ha läst en bok om pedofili (vilket han för övrigt inte hade). På något sätt är detta letande efter (bort)förklaringar lite patetiskt. På ett plan har det ingen betydelse varför man tror att minnen av övergrepp glöms bort och sedan återfås. Det faktum att det i många fall kan bevisas att återkallade minnen varit riktiga gör att ingen borde ha rätt att automatiskt förneka sådana minnen, oavsett vad man tror glömskan från början berodde på.
Men det har som sagt ändå en betydelse, på ett annat plan. För som redan antytts innebär att förneka att det trängdes bort för att det var obehagligt och inte bara glömdes i största allmänhet logiskt sett ett trivialiserande av övergrepp mot barn.
Freyds teori om bortträngningens mekanism är annorlunda än den som först formulerades av Freud. Hon menar att det inte är plågsamma upplevelser i allmänhet som trängs bort. Många har minnen av plågsamma upplevelser från tidig ålder, som inte trängs bort. Ett vanligt exempel är minnen av tidiga sjukhusvistelser.
Nej, den väsentliga faktorn bakom bortträngningen är enligt Freyd svek och förräderi. Ett barn är helt utlämnad åt vårdnadshavare eller andra vuxna auktoritetspersoner. Om dessa skulle svika barnet på ett fundamentalt sätt hotas barnets hela tillvaro. Att minnas saker som bevisar ett sådant förräderi är inte ändamålsenligt alls. Det innebär inte bara ett hot mot barnets trygghet utan kan i extrema fall vara ett hot mot dess själva existens.
Även Ross Cheit betonar det beroendeförhållande han i barndomen stod till förövaren, och det förtroende han hade haft för honom. Han anser själv att det var just förräderiet från en man han hade litat på som var det väsentliga i att han måste glömma händelserna.
Jennifer Freyd lägger fram en rad empiriska belägg för sin tes. Bland annat visar hon på undersökningar som visar att övergrepp av närstående ofta trängs bort, men att övergrepp av främlingar nästan aldrig gör det. Övergrepp av främlingar kan vara lika plågsamma i sig – men de utgör inte samma hot mot barnets grundtillit.
Jennifer Freyds bok är en viktig bok. Den förtjänar att få många läsare.
Erik Rodemborg
Huset som Freud byggde
/Publicerad i Spegeln 1/2000/
År 1896 höll en dittills ganska så okänd psykiater vid namn Sigmund Freud ett föredrag inför Wiens medicinska sällskap. Det hette ”Till hysterins etiologi” och handlade om ett psykiskt tillstånd som på den tiden var mycket omskrivet och som framförallt, men inte alltid, drabbade unga kvinnor.
Detta tillstånd, som kallades ”hysteri” efter det grekiska ordet för livmoder, utmärktes bland annat av psykosomatiska förlamningar och domningar. Det sensationella med föredraget var att det hävdade att hysteri regelbundet uppkommer som ett resultat av sexuella övergrepp i barndomen (hela föredraget finns översatt till svenska i Masson, s. 225 ff.).
Föredraget mottogs med en isande tystnad. Ingen debatt uppstod på mötet och i motsats till praxis publicerades det inte i sällskapets tidskrift. En ansedd psykiater förklarade: ”Jag kan inte tänka mig att en ansedd sinnessjukläkare skulle kunna läsa denna artikel utan att bli förfärad. Denna förfäran skulle ha sin orsak i att författaren behandlar paranoida dumheter med sexuellt innehåll, rent tillfälliga episoder, som, även om de inte är helt uppdiktade dock är fulständigt likgiltiga, som något viktigt. Allt detta kan inte leda till något anat än den gräsligaste ’kärring-psykiatri’”(citat i Masson s. 150).
Sexuella övergrepp vanligt
Freud hade kommit fram till sin slutsats genom psykoterapi med ”hysteriska” kvinnor, som under behandlingen gradvis började minnas sexuella övergrepp i bandomen.
I dessa fall var förövaren nästan alltid fadern – ett faktum som Freud dock inte nämnde i föredraget. Att sexuella övergrepp mot barn var vanliga var en åsikt Freud inte var ensam om – under samma tidsperiod hade rättsmedicinare som Ambroise Tardieu och Paul Broardel dokumenterat den stora utbredningen av sexuella övergrepp mot barn.
Det som var nytt hos Freud var att visa att övergrepp kunde vara orsaken till psykiska problem i vuxen ålder.
Freud valde att publicera föredraget trots det motstånd det väckte. Men hans isolering växte. I brevväxlingen med sin nära vän Wilhelm Fliess, som finns publicerad, kan vi se hur isolerad han var.
Inte heller Fliess, som var en märklig charlatan som trodde att kvinnors sexuella problem var kopplade till, och även orsakade, sjukliga förändringar i deras näsor och följaktligen utsatte en del av sina kvinnliga patienter för onödiga, plågsamma och farliga näsoperationer (jfr Masson 74 ff) trodde honom.
Slutligen gav Freud upp. I ett brev till Fliess den 21 september 1897 tog Freud avstånd från sin teori. Han var bland annat störd över att eftersom hysteri var så vanligt skulle sexuella övergrepp mot barn vara ännu vanligare. Han var än mer besvärad över att ”fadern i samtliga fall måste anklagas som pervers, min egen ej undantagen” (cit. i Masson s. 124)!!! Alltså valde han att inte längre tro sina patienter.
Oidipala önskningar
Efter några års tvekan fram och tillbaka tog Freud slutligen offentligt avstånd från sin teori. I dess ställe kom en annan som utrustade barnet med en stark sexualdrift riktad mot föräldrarna, det s.k. oidipuskomplexet. På så sätt fanns ju en elegant förklaring till de kvinnliga patienternas minnen – de var ”oidipala önskningar” riktade mot fadern. Att män inte i samma grad minns liknande scener med sina mödrar hade Freud ingen förklaring på.
Efter denna förändring förlorar Freud snabbt allt intresse för föräldrars reella övergrepp. Allt är barnens fantasier, sexuella och aggressiva. I nästan alla hans kända fallbeskrivningar, Dora, Lille Hans, ”Vargmannen”, ”Råttmannen” etc. – är det lätt att se hur han skyler över olika typer av övergrepp för att istället inrikta sig på barnets fantasier som förklaring till deras problem. På så sätt byggde Freud upp en imponerande, men ganska så bisarr, idékonstruktion med alla idag så välbekanta inslag: oidipuskomplex, kastrationsångest, penisavund, barnsexualitet, dödsdrift. Men det är intressant att denna byggnad från början uppstod med ett syfte: att bortförklara minnena hos en grupp kvinnliga patienter i slutet av 1890-talet.
Och så förblev det i årtionden. När en av Freuds psykoanalytiska kollegor, Sandor Ferenczi, i början av 30-talet försökte återuppväcka Freuds teori i ett föredrag han höll på en psykoanalytisk kongress 1932, behandlades han av Freud och de andra analytikerna på samma sätt som Freud hade behandlats av sina kollegor 1996. Föredraget publicerades inte i den internationella psykoanalytiska tidskriften, och Ferenczi avfärdads till och med som ”paranoid” av ledande analytiker. (Föredraget finns översatt till svenska i Masson, s. 257 ff).
Grova trauman – medfödda fantasier
Under de närmaste årtiondena skulle denna kvinno- och barnfientliga teori utvecklas på olika sätt. De olika skolorna i den psykoanalytiska rörelsen konkurrerade med varandra om att avfärda barns vittnesmål.
En av de mest elakartade teorierna kom från Melanie Klein, som förklarade att alla barn fantiserar om att ha sin faders penis i sin kropp, och till och med att delta i kannibalistiska ritualer där de inre kroppsdelarna förtärdes. Det är lätt att se att hur grova övergrepp Melanie Klein och hennes skola än skulle stöta på skulle de kunna avfärda dem med att de är medfödda fantasier som finns hos alla barn.
Det fanns undantag – neofreudianerna kring framförallt Erich Fromm var mer öppna för att godta att föräldrars övergrepp kunde vara av en verklig betydelse. Fromm vågade även öppet kritisera Freuds övergivande av sin teori om sexuella övergrepp som orsak till psykiska problem. Kritiken var visserligen mycket mild, men han var nästan den ende analytikern som förde fram den före 80-talet.
Chockade etablissemanget
Det som slutligen skulle ändra läget var nog framförallt feminismen och kvinnorörelsens andra våg under 60- och 70-talen. Författare som Susan Brownmiller och Florence Rush tog upp frågor som våldtäkter och övergrepp mot barn. Det hela kom även att påverka en del analytiker. Och i början av 80-talet kom så slutligen två böcker som chockade det psykoanalytiska etablissemanget och hotade den pedantiskt konstruerade byggnad som Freud en gång skapade. Det var Alice Millers ”Du skall icke märka” och Jeffrey Massons ”Sveket mot sanningen”.
Alice Miller hade i sin terapeutiska verksamhet kommit fram till att det är reella övergrepp, och inte fantasier som var den verkliga frågan. I ”Du skall icke märka” går hon kritiskt igenom Freuds övergivande av sina tidigare insikter och argumenterar för en återgång till hans tidigare teori.
Jeffrey Masson var chef för Freudarkivet där Freuds brev, anteckningar och andra dokument förvarades. Han började snart ställa obekväma frågor om Freuds övergivande av ”förförelseteorin” (den allmänt accepterade men missvisande beteckningen på Freuds teori – termen betraktar övergrepp mot barn som ”förförelse” och inte som våldtäkter!) och avskedades från sin post. Resultatet av hans arbete blev dock boken ”Sveket mot sanningen”, förmodligen en av det förra århundradets viktigaste böcker, och en ambitiös utgåva av Freud brev till Fliess.
De ortodoxa freudianerna lyckades aldrig på allvar bemöta utmaningen från Miller och Masson. Däremot skrev en korrumperad freudianskt inspirerad journalist, Janet Malcolm, en liten perfid bok, ”Striden om Freuds arkiv”, där hon med hjälp av förfalskade citat framställde Masson som en psykopatiskt egotrippad playboy. Masson stämde henne för förtal, men efter tio års juridiska strider friades hon till sist 1994, i princip med motiveringen att det inte nödvändigtvis är åtalbart att förvränga citat.
Psykoanalytiska kolossen kvar
Den psykoanalytiska kolossen finns förvisso kvar, men idag tar sig motståndet mot att erkänna sexuella övergrepp mot barn framförallt andra uttryck. Vittnespsykologin har ersatt psykoanalysen som den teori som backlashen främst bygger på, och i de vittnespsykologiska kretsarna står inte Freud högt i kurs. Där frodas teorier om att Freud medvetet ”inplanterade” falska minnen av övergrepp hos sina kvinnliga patienter. Varför en nyexaminerad karriärlysten psykiater skulle vilja inplantera falska minnen som skulle utpeka just de personer som mycket ofta betalade hans patienters terapier – dvs. deras fäder – som förövare har inte fått någon tillfredställande förklaring… Det skulle vara det säkraste sättet att totalt demolera sin karriär och det går att säga mycket om Freud, men riktigt så dum var han inte.
Den psykoanalytiska kolossen finns som sagt kvar men inget är sig riktigt likt efter Masson och Miller. Sanningen har en tendens att dyka upp igen och igen, oavsett hur mycket den sviks och trängs bort. Vad Freud, med sin intellektuellt imponerande lärobyggnad, inte lyckades med lär inte dagens vittnespsykologer med sina lätt pinsamma bortförklaringar klara av…
Rekommenderad litteratur
Jeffrey Masson, Sveket mot sanningen, Stockholm 1984
Alice Miller Du skall icke märka, Stockholm 1983
Erik Rodenborg
TILLÄGG 2009
När jag skrev detta var jag inte riktigt medveten om hur stort inflytande den revisionistiska historieskrivning som bortförklarar Freuds rapport från 1896 som ett rent falsarium, tvärsäkert hävdar att hans patienter inte mindes något, och att de flesta av dem inte ens existerade, höll på att få. Men stort inflytande har den (ofattbart nog) fått i många kretsar, trots att den företräds av så pass märkliga karaktärer som Max Scharnberg.
Jag får nog senare återkomma till detta idéhistoriskt sett märkliga fenomen...
E.R.
År 1896 höll en dittills ganska så okänd psykiater vid namn Sigmund Freud ett föredrag inför Wiens medicinska sällskap. Det hette ”Till hysterins etiologi” och handlade om ett psykiskt tillstånd som på den tiden var mycket omskrivet och som framförallt, men inte alltid, drabbade unga kvinnor.
Detta tillstånd, som kallades ”hysteri” efter det grekiska ordet för livmoder, utmärktes bland annat av psykosomatiska förlamningar och domningar. Det sensationella med föredraget var att det hävdade att hysteri regelbundet uppkommer som ett resultat av sexuella övergrepp i barndomen (hela föredraget finns översatt till svenska i Masson, s. 225 ff.).
Föredraget mottogs med en isande tystnad. Ingen debatt uppstod på mötet och i motsats till praxis publicerades det inte i sällskapets tidskrift. En ansedd psykiater förklarade: ”Jag kan inte tänka mig att en ansedd sinnessjukläkare skulle kunna läsa denna artikel utan att bli förfärad. Denna förfäran skulle ha sin orsak i att författaren behandlar paranoida dumheter med sexuellt innehåll, rent tillfälliga episoder, som, även om de inte är helt uppdiktade dock är fulständigt likgiltiga, som något viktigt. Allt detta kan inte leda till något anat än den gräsligaste ’kärring-psykiatri’”(citat i Masson s. 150).
Sexuella övergrepp vanligt
Freud hade kommit fram till sin slutsats genom psykoterapi med ”hysteriska” kvinnor, som under behandlingen gradvis började minnas sexuella övergrepp i bandomen.
I dessa fall var förövaren nästan alltid fadern – ett faktum som Freud dock inte nämnde i föredraget. Att sexuella övergrepp mot barn var vanliga var en åsikt Freud inte var ensam om – under samma tidsperiod hade rättsmedicinare som Ambroise Tardieu och Paul Broardel dokumenterat den stora utbredningen av sexuella övergrepp mot barn.
Det som var nytt hos Freud var att visa att övergrepp kunde vara orsaken till psykiska problem i vuxen ålder.
Freud valde att publicera föredraget trots det motstånd det väckte. Men hans isolering växte. I brevväxlingen med sin nära vän Wilhelm Fliess, som finns publicerad, kan vi se hur isolerad han var.
Inte heller Fliess, som var en märklig charlatan som trodde att kvinnors sexuella problem var kopplade till, och även orsakade, sjukliga förändringar i deras näsor och följaktligen utsatte en del av sina kvinnliga patienter för onödiga, plågsamma och farliga näsoperationer (jfr Masson 74 ff) trodde honom.
Slutligen gav Freud upp. I ett brev till Fliess den 21 september 1897 tog Freud avstånd från sin teori. Han var bland annat störd över att eftersom hysteri var så vanligt skulle sexuella övergrepp mot barn vara ännu vanligare. Han var än mer besvärad över att ”fadern i samtliga fall måste anklagas som pervers, min egen ej undantagen” (cit. i Masson s. 124)!!! Alltså valde han att inte längre tro sina patienter.
Oidipala önskningar
Efter några års tvekan fram och tillbaka tog Freud slutligen offentligt avstånd från sin teori. I dess ställe kom en annan som utrustade barnet med en stark sexualdrift riktad mot föräldrarna, det s.k. oidipuskomplexet. På så sätt fanns ju en elegant förklaring till de kvinnliga patienternas minnen – de var ”oidipala önskningar” riktade mot fadern. Att män inte i samma grad minns liknande scener med sina mödrar hade Freud ingen förklaring på.
Efter denna förändring förlorar Freud snabbt allt intresse för föräldrars reella övergrepp. Allt är barnens fantasier, sexuella och aggressiva. I nästan alla hans kända fallbeskrivningar, Dora, Lille Hans, ”Vargmannen”, ”Råttmannen” etc. – är det lätt att se hur han skyler över olika typer av övergrepp för att istället inrikta sig på barnets fantasier som förklaring till deras problem. På så sätt byggde Freud upp en imponerande, men ganska så bisarr, idékonstruktion med alla idag så välbekanta inslag: oidipuskomplex, kastrationsångest, penisavund, barnsexualitet, dödsdrift. Men det är intressant att denna byggnad från början uppstod med ett syfte: att bortförklara minnena hos en grupp kvinnliga patienter i slutet av 1890-talet.
Och så förblev det i årtionden. När en av Freuds psykoanalytiska kollegor, Sandor Ferenczi, i början av 30-talet försökte återuppväcka Freuds teori i ett föredrag han höll på en psykoanalytisk kongress 1932, behandlades han av Freud och de andra analytikerna på samma sätt som Freud hade behandlats av sina kollegor 1996. Föredraget publicerades inte i den internationella psykoanalytiska tidskriften, och Ferenczi avfärdads till och med som ”paranoid” av ledande analytiker. (Föredraget finns översatt till svenska i Masson, s. 257 ff).
Grova trauman – medfödda fantasier
Under de närmaste årtiondena skulle denna kvinno- och barnfientliga teori utvecklas på olika sätt. De olika skolorna i den psykoanalytiska rörelsen konkurrerade med varandra om att avfärda barns vittnesmål.
En av de mest elakartade teorierna kom från Melanie Klein, som förklarade att alla barn fantiserar om att ha sin faders penis i sin kropp, och till och med att delta i kannibalistiska ritualer där de inre kroppsdelarna förtärdes. Det är lätt att se att hur grova övergrepp Melanie Klein och hennes skola än skulle stöta på skulle de kunna avfärda dem med att de är medfödda fantasier som finns hos alla barn.
Det fanns undantag – neofreudianerna kring framförallt Erich Fromm var mer öppna för att godta att föräldrars övergrepp kunde vara av en verklig betydelse. Fromm vågade även öppet kritisera Freuds övergivande av sin teori om sexuella övergrepp som orsak till psykiska problem. Kritiken var visserligen mycket mild, men han var nästan den ende analytikern som förde fram den före 80-talet.
Chockade etablissemanget
Det som slutligen skulle ändra läget var nog framförallt feminismen och kvinnorörelsens andra våg under 60- och 70-talen. Författare som Susan Brownmiller och Florence Rush tog upp frågor som våldtäkter och övergrepp mot barn. Det hela kom även att påverka en del analytiker. Och i början av 80-talet kom så slutligen två böcker som chockade det psykoanalytiska etablissemanget och hotade den pedantiskt konstruerade byggnad som Freud en gång skapade. Det var Alice Millers ”Du skall icke märka” och Jeffrey Massons ”Sveket mot sanningen”.
Alice Miller hade i sin terapeutiska verksamhet kommit fram till att det är reella övergrepp, och inte fantasier som var den verkliga frågan. I ”Du skall icke märka” går hon kritiskt igenom Freuds övergivande av sina tidigare insikter och argumenterar för en återgång till hans tidigare teori.
Jeffrey Masson var chef för Freudarkivet där Freuds brev, anteckningar och andra dokument förvarades. Han började snart ställa obekväma frågor om Freuds övergivande av ”förförelseteorin” (den allmänt accepterade men missvisande beteckningen på Freuds teori – termen betraktar övergrepp mot barn som ”förförelse” och inte som våldtäkter!) och avskedades från sin post. Resultatet av hans arbete blev dock boken ”Sveket mot sanningen”, förmodligen en av det förra århundradets viktigaste böcker, och en ambitiös utgåva av Freud brev till Fliess.
De ortodoxa freudianerna lyckades aldrig på allvar bemöta utmaningen från Miller och Masson. Däremot skrev en korrumperad freudianskt inspirerad journalist, Janet Malcolm, en liten perfid bok, ”Striden om Freuds arkiv”, där hon med hjälp av förfalskade citat framställde Masson som en psykopatiskt egotrippad playboy. Masson stämde henne för förtal, men efter tio års juridiska strider friades hon till sist 1994, i princip med motiveringen att det inte nödvändigtvis är åtalbart att förvränga citat.
Psykoanalytiska kolossen kvar
Den psykoanalytiska kolossen finns förvisso kvar, men idag tar sig motståndet mot att erkänna sexuella övergrepp mot barn framförallt andra uttryck. Vittnespsykologin har ersatt psykoanalysen som den teori som backlashen främst bygger på, och i de vittnespsykologiska kretsarna står inte Freud högt i kurs. Där frodas teorier om att Freud medvetet ”inplanterade” falska minnen av övergrepp hos sina kvinnliga patienter. Varför en nyexaminerad karriärlysten psykiater skulle vilja inplantera falska minnen som skulle utpeka just de personer som mycket ofta betalade hans patienters terapier – dvs. deras fäder – som förövare har inte fått någon tillfredställande förklaring… Det skulle vara det säkraste sättet att totalt demolera sin karriär och det går att säga mycket om Freud, men riktigt så dum var han inte.
Den psykoanalytiska kolossen finns som sagt kvar men inget är sig riktigt likt efter Masson och Miller. Sanningen har en tendens att dyka upp igen och igen, oavsett hur mycket den sviks och trängs bort. Vad Freud, med sin intellektuellt imponerande lärobyggnad, inte lyckades med lär inte dagens vittnespsykologer med sina lätt pinsamma bortförklaringar klara av…
Rekommenderad litteratur
Jeffrey Masson, Sveket mot sanningen, Stockholm 1984
Alice Miller Du skall icke märka, Stockholm 1983
Erik Rodenborg
TILLÄGG 2009
När jag skrev detta var jag inte riktigt medveten om hur stort inflytande den revisionistiska historieskrivning som bortförklarar Freuds rapport från 1896 som ett rent falsarium, tvärsäkert hävdar att hans patienter inte mindes något, och att de flesta av dem inte ens existerade, höll på att få. Men stort inflytande har den (ofattbart nog) fått i många kretsar, trots att den företräds av så pass märkliga karaktärer som Max Scharnberg.
Jag får nog senare återkomma till detta idéhistoriskt sett märkliga fenomen...
E.R.
Freudiansk psykoanalys - vapen mot överlevare
Få människor har betytt så mycket för de senaste hundra årens världsbild som Sigmund Freud. Han introducerade en dynamisk psykologi, där omedvetna konflikter och bortträngning av obehagliga minen och önskningar blev centrala för personlighetens utveckling. Mycket av det positiva i Freuds dynamiska synsätt på människan har senare utvecklats av forskare och psykologer som Erich Fromm och Alice Miller. Men tyvärr domineras stora delar av psykologin idag av en mer ortodox freudianism, med en reaktionär, kvinno- och barnfientlig människosyn.
Som jag visat tidigare, bland annat i en artikel i Spegeln 1/2000, utvecklades dagens freudianska psykoanalys som en reaktionsbildning på Freuds upptäckter att sexuella övergrepp i barndomen ofta var orsaken till senare psykiskt lidande. Freud vågade inte bibehålla denna insikt (se Masson 1984) utan utvecklade istället en teori där barnets egna sexuella drifter sågs som motorn bakom den själsliga utvecklingen. De tragiska följderna av detta perspektivbyte är ämnet för denna översikt.
Jag ska låta Freud själv komma till tals - jag kommer flitigt att referera från de föreläsningar från 1915-17 och 1932 som finns samlade på svenska i "Orientering i psykoanalysen". (Freud 1996). Det är inte någon speciellt uppbygglig läsning - men det visar lite på karaktären hos det teoribygge som haft ett så stort inflytande på 1900-talets psykologi.
Efter att Freud lämnade teorin om att sexuella övergrepp mot barn låg bakom psykiska problem ersätta han den med en teori om att det istället var barnets sexuella incestuösa önskningar var grunden. Det hela förutsätter förstås att barnet har en mycket stark sexualitet som riktas mot föräldrarna. Detta blev snart Freuds åsikt. I själva verket domineras varje människa, vuxen som barn, enligt Freud i stort sett helt av dels sexuella, dels aggressiva drifter, som styr personligheten. (För en intressant genomgång av hur Freuds dogmatik växte fram se Fromm 1960)
Barnet enligt Freud är utrustad med en sexualitet som inte står de vuxnas efter. Enligt Freud är barnet "polymorft perverst" (Freud 1996:197)- det har alla de perversioner som finns i den vuxna sexualiteten och mer därtill. Incestuösa, sadistiska, masochistiska, fetischistiska etc. sexuella önskningar präglar barnet. En nära till hands liggande invändning är att vi här ser en vuxenimperialistisk projektion, där barnet tillskrivs de drifter och önskningar som en del vuxna analytiker har
Och det verkar också vara så hos Freud. När han ska bevisa att barnet har denna överväldigande sexualitet räknar han triumferande upp en del beteenden hos barnet som hos vuxna senare kommer att kunna få en sexuell innebörd (suga, intresse för bröstet, intresse för anus osv.). (aa, s. 300 ff) Här, menar Freud, har vi beviset för den tidiga sexuella driften hos barn. Det skulle kunna te sig som en harmlös definitionsfråga men det är det inte. Genom att kalla exempelvis spädbarnets längtan efter modersbröstet "sexuell" suggererar Freud fram en falsk bild där barnen blir "små vuxna" och tolkas med den vuxne mannens drifter i vårt samhälle som norm. Sexualiteten i Freuds schema utvecklas under barndomen efter schemat "oral-anal-fallisk-genital", varvid det bör påpekas att de två första av dessa faser överhuvudtaget inte är sexuella enligt den gängse definitionen av ordet.
Men i den falliska fasen, som enligt Freud börjar vid tre års ålder, kommer, menar Freud, hela barnets värld att uppfyllas av en sak - önskan till samlag med föräldern av motsatt kön. Freud menar att denna period hos den lille pojken helt domineras av de sexuella önskningarna mot modern. Hur vet han det? Jo, pojken (eller den "lille mannen" som Freud kallar honom!) "vill ha modern för sig själv", han "upplever faderns närvaro som störande", han "lovar modern att gifta sig med henne". (Freud 1996; s. 308). Det hela verkar naturligtvis kunna ha enklare förklaringar än en intensiv incestuös åtrå, men Freud fortsätter sin uppräkning. Pojken "visar den mest ohöljda sexuella nyfikenhet gentemot modern, begär att få sova hos henne om nätterna, är angelägen om att vara närvarande när hon klär på sig eller rentav söker förföra henne”... (Freud 1996:309.)
Och flickan? Jo, hon är sexuellt attraherad av fadern, vilket visas av den "ömma tillgivenheten för fadern, behovet att avlägsna modern som överflödig och ta hennes plats, ett koketteri som redan tar den senare kvinnlighetens medel i sinn tjänst, gör just hos den lilla flickan ett förtjusande intryck, som får oss att glömma den allvarliga innebörden och de kanske svåra följderna av denna infantila situation". (aa, s. 309).
Den egentliga orsaken till varför Freud är så angelägen att bevisa att barn har en stark sexualdrift kan vi tal del av på sidan 343 i samma bok. Han talar här om minnen av övergrepp (under den förskönande termen "förförelse"): "och om det hos de flickor som berättar om en sådan händelse i sin barndomsanamnes, tämligen regelbundet är fadern som uppträder som förförare, behöver man inte tvivla på beskyllningens imaginära natur eller om de motiv som ligger bakom. Med en förförelsefantasi, där ingen förförelse ägt rum, skyler barnet i regel över den autoerotiska perioden av sin sexuella aktivitet. Det skyddar sig mot skamkänslan för onanin genom att i fantasin flytta ett åtrått objekt tillbaka till dessa mycket tidiga skeden". Nu medger Freud att sexuellt utnyttjande av barn från nära manliga släktingar i några fall faktiskt kan förekomma men det har egentligen ingen betydelse eftersom alla barn ändå fantiserar om trauman: "Hör de /minnen av övergrepp/hemma i verkligheten är allt gott och väl /sic/; gör de inte det, fabriceras de på grundval av antydningar och kompletteras med fantasins hjälp. Resultatet blir detsamma, och vi har än idag inte lyckats påvisa någon skillnad i följderna, vare sig det är fantasin eller verkligheten som har den största andelen i dessa barndomsupplevelser"(samma sida). Med andra ord: ett riktigt övergrepp är vare sig mer eller mindre traumatiskt än fantasier om övergrepp. Egentligen, menar Freud, är sexuella övergrepp mot barn ganska så harmlösa.
Jag kan inte komma ifrån tanken att det här är den gubbsjukt grubblande Freud som fantiserar. Som Alice Miller (1983:128 ff) visat kan det mesta som brukar anföras som bevis på en stark "infantil sexualitet" lättare ges mer rimliga förklaringar. Att vuxna i analyser ofta minns sexuell ångest från barndomen anser hon vara reaktioner på de vuxnas sexuella kränkningar mer än resultatet av barnets egen sexualitet. Alice Miller förnekar inte att barn kan känna känslor från könsorganen men förkastar teorin att detta skulle vara uttryck för en övermäktig drift. Enligt henne är intresse för könsorganen, känslor av rivalitet i relationer med föräldrar och syskon, nyfikenhet på hur barn kommer till värden osv. inte ett uttryck för en påstådd "sexualdrift", som ju ändå inte uppträder före puberteten. Barnet är nyfiket på allt (inte bara på sexuella saker) och utforskar hela sin kropp (inte bara könsorganen) och det är vuxna som lägger in en sexuell innebörd i mycket som har helt andra innebörder för barnet. Däremot menar Miller att barn kan utveckla "pseudosexuella" känslor som ett svar på vuxna sexuella manipulationer.
Inga socialpsykologiska undersökningar av barn har för övrigt bevisat Freuds tes att flickor är mer dragna till sina fäder än sina mödrar. Och, mig veterligt, har inga fallbeskrivningar publicerats av några som faktiskt minns sina oidipuskomplex. Även Freud medger att teorin om barns sexualitet endast är "ingenting annat än konstruktioner" (Freud 1996:303) även om han senare tillägger att "det är nödvändiga och användbara konstruktioner" (samma sida).
Oidipuskomplexet är dessutom något ganska bra, enligt Freud. För ur detta uppkommer samvetet (hos Freud kallat överjaget) d.v.s. förmågan att skilja mellan gott och ont. Barnet internaliserar den sexuellt åtrådde förälderns bud i sig och utvecklar på det sättet en moral (aa, s. 481 ff). Att barn i förövarfamiljer ofta inser vad som är rätt och fel i långt högre grad än föräldrarna är något Freud aldrig skulle kunnat förstå.
Slutligen något om penisavunden. Enligt Freud kommer både pojken och flickan, när deras "falliska" sexualitet (d.v.s. sexualitet kopplad till penis respektive clitoris) utvecklas vid treårsåldern att rikta den mot modern. Men flickan övergår som vi sett snart att rikta sin sexualitet mot fadern. Varför? Jo, därför att när hon upptäcker att hon saknar penis kommer hon att överge modern i raseri över att denne varit så orättvis att hon inte fött henne med en penis, (aa, s. 536). Därför riktar flickan sitt sexuella intresse mot fadern - flickans sexuella känslor till fadern är kopplade till önskningen att han ska ge henne en penis! (aa, s. 539). När hon inser att detta inte går ersätter hon denna önskan med en önskan att fadern ska ge henne ett barn (aa, s. 540). Kvinnors önskan att få barn är för Freud i grunden faktiskt inte biologisk - den utvecklas ur penisavunden och de sexuella önskningarna mot fadern. Barnet är till sist inget annat än en ersättning för penis.....
Penisavunden leder för övrigt till att kvinnor senare i livet kommer att bli mer avundsjuka och svartsjuka än männen (as, s. 537), mer fåfänga och narcissistiska (aa. s 543) och till en bristande känsla för rättvisa och mindre sociala intressen än män (aa, s. 545).
Freudiansk psykoanalys har i mer eller mindre dogmatiska former haft ett stort inflytande på psykologiutbildningar i västvärlden. Exempelvis är psykoterapiutbildningen i Sverige klart freudianskt influerad. I många fall tolkas dessa teorier dock ganska så odogmatiskt. Men problemet kvarstår ändå. Med en sådan teori i botten kan frestelsen ofta bli ganska stor att avfärda minnen som fantasier, se på barn med vuxenimperialistiska ögon och få en ganska så bisarr syn på vad som kvinnors drivkrafter...
Nu finns det även en del freudianer som gjort en del insatser för överlevare. Så har till exempel Valerie Sinason och en del av hennes kollegor i Storbritannien gjort en banbrytande insats för överlevare från rituella övergrepp genom antologin "Treating Survivors of Satanist Abuse" (Sinason 1994). Men det verkar snarast vara undantaget som bekräftar regeln.
I Sverige idag finns de renodlat freudianska analytikerna framförallt i Svenska psykoanalytiska föreningen (se länken nedan).
Jag vill gärna uppmana alla överlevare: Om ni skulle få en freudian som terapeut - avkräv honom/henne klara besked om deras syn på trauman, "oidipuskomplex" och "önskningar" redan innan terapin/analysen börjar. Annars kan ni efter några år finna att mycket pengar och mycken tid (och kanske många tårar) har kastats bort till absolut ingen nytta.
Erik Rodenborg
Referenser
Sigmund Freud, Orientering i psykoanalysen, Stockholm 1996
Erich Fromm, Sigmund Freuds mission,Stockholm 1960
Jeffrey Masson, Sveket mot sanningen, Stockholm 1984
Alice Miller, Du skall icke märka, Stockholm 1983
Valerie Sinason, Treating Survivors of Satanist Abuse, London 1994
Som jag visat tidigare, bland annat i en artikel i Spegeln 1/2000, utvecklades dagens freudianska psykoanalys som en reaktionsbildning på Freuds upptäckter att sexuella övergrepp i barndomen ofta var orsaken till senare psykiskt lidande. Freud vågade inte bibehålla denna insikt (se Masson 1984) utan utvecklade istället en teori där barnets egna sexuella drifter sågs som motorn bakom den själsliga utvecklingen. De tragiska följderna av detta perspektivbyte är ämnet för denna översikt.
Jag ska låta Freud själv komma till tals - jag kommer flitigt att referera från de föreläsningar från 1915-17 och 1932 som finns samlade på svenska i "Orientering i psykoanalysen". (Freud 1996). Det är inte någon speciellt uppbygglig läsning - men det visar lite på karaktären hos det teoribygge som haft ett så stort inflytande på 1900-talets psykologi.
Efter att Freud lämnade teorin om att sexuella övergrepp mot barn låg bakom psykiska problem ersätta han den med en teori om att det istället var barnets sexuella incestuösa önskningar var grunden. Det hela förutsätter förstås att barnet har en mycket stark sexualitet som riktas mot föräldrarna. Detta blev snart Freuds åsikt. I själva verket domineras varje människa, vuxen som barn, enligt Freud i stort sett helt av dels sexuella, dels aggressiva drifter, som styr personligheten. (För en intressant genomgång av hur Freuds dogmatik växte fram se Fromm 1960)
Barnet enligt Freud är utrustad med en sexualitet som inte står de vuxnas efter. Enligt Freud är barnet "polymorft perverst" (Freud 1996:197)- det har alla de perversioner som finns i den vuxna sexualiteten och mer därtill. Incestuösa, sadistiska, masochistiska, fetischistiska etc. sexuella önskningar präglar barnet. En nära till hands liggande invändning är att vi här ser en vuxenimperialistisk projektion, där barnet tillskrivs de drifter och önskningar som en del vuxna analytiker har
Och det verkar också vara så hos Freud. När han ska bevisa att barnet har denna överväldigande sexualitet räknar han triumferande upp en del beteenden hos barnet som hos vuxna senare kommer att kunna få en sexuell innebörd (suga, intresse för bröstet, intresse för anus osv.). (aa, s. 300 ff) Här, menar Freud, har vi beviset för den tidiga sexuella driften hos barn. Det skulle kunna te sig som en harmlös definitionsfråga men det är det inte. Genom att kalla exempelvis spädbarnets längtan efter modersbröstet "sexuell" suggererar Freud fram en falsk bild där barnen blir "små vuxna" och tolkas med den vuxne mannens drifter i vårt samhälle som norm. Sexualiteten i Freuds schema utvecklas under barndomen efter schemat "oral-anal-fallisk-genital", varvid det bör påpekas att de två första av dessa faser överhuvudtaget inte är sexuella enligt den gängse definitionen av ordet.
Men i den falliska fasen, som enligt Freud börjar vid tre års ålder, kommer, menar Freud, hela barnets värld att uppfyllas av en sak - önskan till samlag med föräldern av motsatt kön. Freud menar att denna period hos den lille pojken helt domineras av de sexuella önskningarna mot modern. Hur vet han det? Jo, pojken (eller den "lille mannen" som Freud kallar honom!) "vill ha modern för sig själv", han "upplever faderns närvaro som störande", han "lovar modern att gifta sig med henne". (Freud 1996; s. 308). Det hela verkar naturligtvis kunna ha enklare förklaringar än en intensiv incestuös åtrå, men Freud fortsätter sin uppräkning. Pojken "visar den mest ohöljda sexuella nyfikenhet gentemot modern, begär att få sova hos henne om nätterna, är angelägen om att vara närvarande när hon klär på sig eller rentav söker förföra henne”... (Freud 1996:309.)
Och flickan? Jo, hon är sexuellt attraherad av fadern, vilket visas av den "ömma tillgivenheten för fadern, behovet att avlägsna modern som överflödig och ta hennes plats, ett koketteri som redan tar den senare kvinnlighetens medel i sinn tjänst, gör just hos den lilla flickan ett förtjusande intryck, som får oss att glömma den allvarliga innebörden och de kanske svåra följderna av denna infantila situation". (aa, s. 309).
Den egentliga orsaken till varför Freud är så angelägen att bevisa att barn har en stark sexualdrift kan vi tal del av på sidan 343 i samma bok. Han talar här om minnen av övergrepp (under den förskönande termen "förförelse"): "och om det hos de flickor som berättar om en sådan händelse i sin barndomsanamnes, tämligen regelbundet är fadern som uppträder som förförare, behöver man inte tvivla på beskyllningens imaginära natur eller om de motiv som ligger bakom. Med en förförelsefantasi, där ingen förförelse ägt rum, skyler barnet i regel över den autoerotiska perioden av sin sexuella aktivitet. Det skyddar sig mot skamkänslan för onanin genom att i fantasin flytta ett åtrått objekt tillbaka till dessa mycket tidiga skeden". Nu medger Freud att sexuellt utnyttjande av barn från nära manliga släktingar i några fall faktiskt kan förekomma men det har egentligen ingen betydelse eftersom alla barn ändå fantiserar om trauman: "Hör de /minnen av övergrepp/hemma i verkligheten är allt gott och väl /sic/; gör de inte det, fabriceras de på grundval av antydningar och kompletteras med fantasins hjälp. Resultatet blir detsamma, och vi har än idag inte lyckats påvisa någon skillnad i följderna, vare sig det är fantasin eller verkligheten som har den största andelen i dessa barndomsupplevelser"(samma sida). Med andra ord: ett riktigt övergrepp är vare sig mer eller mindre traumatiskt än fantasier om övergrepp. Egentligen, menar Freud, är sexuella övergrepp mot barn ganska så harmlösa.
Jag kan inte komma ifrån tanken att det här är den gubbsjukt grubblande Freud som fantiserar. Som Alice Miller (1983:128 ff) visat kan det mesta som brukar anföras som bevis på en stark "infantil sexualitet" lättare ges mer rimliga förklaringar. Att vuxna i analyser ofta minns sexuell ångest från barndomen anser hon vara reaktioner på de vuxnas sexuella kränkningar mer än resultatet av barnets egen sexualitet. Alice Miller förnekar inte att barn kan känna känslor från könsorganen men förkastar teorin att detta skulle vara uttryck för en övermäktig drift. Enligt henne är intresse för könsorganen, känslor av rivalitet i relationer med föräldrar och syskon, nyfikenhet på hur barn kommer till värden osv. inte ett uttryck för en påstådd "sexualdrift", som ju ändå inte uppträder före puberteten. Barnet är nyfiket på allt (inte bara på sexuella saker) och utforskar hela sin kropp (inte bara könsorganen) och det är vuxna som lägger in en sexuell innebörd i mycket som har helt andra innebörder för barnet. Däremot menar Miller att barn kan utveckla "pseudosexuella" känslor som ett svar på vuxna sexuella manipulationer.
Inga socialpsykologiska undersökningar av barn har för övrigt bevisat Freuds tes att flickor är mer dragna till sina fäder än sina mödrar. Och, mig veterligt, har inga fallbeskrivningar publicerats av några som faktiskt minns sina oidipuskomplex. Även Freud medger att teorin om barns sexualitet endast är "ingenting annat än konstruktioner" (Freud 1996:303) även om han senare tillägger att "det är nödvändiga och användbara konstruktioner" (samma sida).
Oidipuskomplexet är dessutom något ganska bra, enligt Freud. För ur detta uppkommer samvetet (hos Freud kallat överjaget) d.v.s. förmågan att skilja mellan gott och ont. Barnet internaliserar den sexuellt åtrådde förälderns bud i sig och utvecklar på det sättet en moral (aa, s. 481 ff). Att barn i förövarfamiljer ofta inser vad som är rätt och fel i långt högre grad än föräldrarna är något Freud aldrig skulle kunnat förstå.
Slutligen något om penisavunden. Enligt Freud kommer både pojken och flickan, när deras "falliska" sexualitet (d.v.s. sexualitet kopplad till penis respektive clitoris) utvecklas vid treårsåldern att rikta den mot modern. Men flickan övergår som vi sett snart att rikta sin sexualitet mot fadern. Varför? Jo, därför att när hon upptäcker att hon saknar penis kommer hon att överge modern i raseri över att denne varit så orättvis att hon inte fött henne med en penis, (aa, s. 536). Därför riktar flickan sitt sexuella intresse mot fadern - flickans sexuella känslor till fadern är kopplade till önskningen att han ska ge henne en penis! (aa, s. 539). När hon inser att detta inte går ersätter hon denna önskan med en önskan att fadern ska ge henne ett barn (aa, s. 540). Kvinnors önskan att få barn är för Freud i grunden faktiskt inte biologisk - den utvecklas ur penisavunden och de sexuella önskningarna mot fadern. Barnet är till sist inget annat än en ersättning för penis.....
Penisavunden leder för övrigt till att kvinnor senare i livet kommer att bli mer avundsjuka och svartsjuka än männen (as, s. 537), mer fåfänga och narcissistiska (aa. s 543) och till en bristande känsla för rättvisa och mindre sociala intressen än män (aa, s. 545).
Freudiansk psykoanalys har i mer eller mindre dogmatiska former haft ett stort inflytande på psykologiutbildningar i västvärlden. Exempelvis är psykoterapiutbildningen i Sverige klart freudianskt influerad. I många fall tolkas dessa teorier dock ganska så odogmatiskt. Men problemet kvarstår ändå. Med en sådan teori i botten kan frestelsen ofta bli ganska stor att avfärda minnen som fantasier, se på barn med vuxenimperialistiska ögon och få en ganska så bisarr syn på vad som kvinnors drivkrafter...
Nu finns det även en del freudianer som gjort en del insatser för överlevare. Så har till exempel Valerie Sinason och en del av hennes kollegor i Storbritannien gjort en banbrytande insats för överlevare från rituella övergrepp genom antologin "Treating Survivors of Satanist Abuse" (Sinason 1994). Men det verkar snarast vara undantaget som bekräftar regeln.
I Sverige idag finns de renodlat freudianska analytikerna framförallt i Svenska psykoanalytiska föreningen (se länken nedan).
Jag vill gärna uppmana alla överlevare: Om ni skulle få en freudian som terapeut - avkräv honom/henne klara besked om deras syn på trauman, "oidipuskomplex" och "önskningar" redan innan terapin/analysen börjar. Annars kan ni efter några år finna att mycket pengar och mycken tid (och kanske många tårar) har kastats bort till absolut ingen nytta.
Erik Rodenborg
Referenser
Sigmund Freud, Orientering i psykoanalysen, Stockholm 1996
Erich Fromm, Sigmund Freuds mission,Stockholm 1960
Jeffrey Masson, Sveket mot sanningen, Stockholm 1984
Alice Miller, Du skall icke märka, Stockholm 1983
Valerie Sinason, Treating Survivors of Satanist Abuse, London 1994
Freud och Dora – historien om en psykisk våldtäkt
Från Spegeln 3/2002. Freuds första publicerade fallbeskrivning, efter att han hade utvecklat den psykoanalytiska teorin, var berättelsen om Dora. Den har blivit mycket omskriven och har hyllats av freudianer som den första ”riktiga” psykoanalysen. Nu kan svenska läsare ta del av den, då den ingår i samlingen av Sigmund Freuds ”Fallstudier”, som utgivits i Månpocket 2002.
Dora hette egentligen Ida Bauer och var dotter till en känd industriägare. Än mer känd kom hennes bror Otto Bauer, en aktiv socialist och en av ledarna för den ”austromarxistiska” rörelsen i Österrike, att bli. Jag väljer ändå att kalla henne Dora, eftersom det är praxis i den omfattande litteraturen om fallet.
Dora kom år 1900 till Freud, vid 18 års ålder, för att fadern ville att Freud skulle få Dora att förstå att hon led av vanföreställningar. Dessutom hade hon en del psykosomatiska symptom, somexempelvis en nervös hosta.
Vilka var då Doras vanföreställningar? I princip handlade det om att hon var övertygad om att en nära vän till fadern, som brukar kallas herr K, försökte förföra henne. Fadern hävdade att detta var ren inbillning och ville att Dora skulle ”inse” detta.
Blev trodd
Det talar förvisso till Freuds fördel att han inte gick med på detta. Han träffade Dora och hon berättade att herr K systematiskt uppvaktade henne och att han försökt kyssa henne.
Hon berättade också att fadern hade ett förhållande med fru K. Dora ansåg att fadern medvetet blundade för herr K:s närmanden till Dora, som hade börjat redan i 14-årsåldern, för att han skulle få ha sitt förhållande till fru K ifred.
Även här var Freud benägen att tro på Dora. På så sätt måste han ha väckt förhoppningar - han var troligen den förste vuxne hon träffat som inte försökte avfärda hennes berättelse.
Men vad Freud istället gjorde var minst lika illa. Han valde att tro henne - men han menade att de känslor av äckel Dora kände över att en man i hennes fars ålder försökte förföra henne var neurotiska, ”hysteriska” och ett uttryck för sexuella hämningar.
Sjukförklarades
Dora hade berättat hur herr K, när hon var 14, oväntat hade dragit till sig henne och kysst henne.
Freud kommenterade: ”Det var en situation som var väl ägnad att hos en fjortonårig orörd flicka framkalla en tydlig förnimmelse av sexuell upphetsning. Men Dora fick i det ögonblicket en häftig känsla av äckel, hon slet sig lös och rusade förbi mannen till trappan och därefter till husets ytterdörr... I denna scen... är det fjortonåriga barnets beteende redan helt och hållet hysteriskt. Varje person hos vilken en anledning till sexuell upphetsning framkallar övervägande eller uteslutande olustkänslor skulle jag tveklöst betrakta som en hysterika, antingen hon nu förmår bilda somatiska symptom eller ej” (Freud 2002: 81).
Detta trots att Freud själv, trots Doras förnekande, dessutom antog att Dora vid tillfället dessutom känt herr K: s penis på sin mage (aa, s. 82).
Projicerade
För Freud kom sedan ”terapin” till stor del att handla om att han försökte övertyga Dora om att hon i själva verket var djupt förälskad i herr K (aa, s. 89). Dessutom försökte han övertyga henne om att hon dessutom var incestuöst förälskad i fadern (aa, s. 104 ff). Freud ansåg till råga på allt att Dora var homosexuellt förälskad i fru K (aa, s. 108), något som han dock inte verkar ha berättat för Dora.
Freud verkar i själva verket ha försökt övertala Dora om att ett äktenskap mellan henne och herr K i själva verket var den bästa lösningen på situationen (aa, s.148).
Dora avbröt ”behandlingen” efter några månader. Senare kom hon tillbaka och träffade Freud med anledning av fysiska symptom i ansiktet. Freud var inte intresserad. Han kommenterar i sin fallbeskrivning: ”Vilken typ av hjälp som hon tänkte begära av mig vet jag inte, men jag lovade förlåta henne för att hon hade berövat mig tillfredställelsen att långt grundligare befria henne från hennes lidande” (aa, s. 160).
Helt okritisk
I en tidigare svensk utgåva av Dora (Freud 1990) har psykoanalytikern Gunilla Hallerstedt skrivit entusiastiska tör - och efterord, helt okritiska mot Freuds kränkningar av den tonåriga flickan.
I samlingsvolymen har Andrzej Werbart bidragit med ett förord, där han i Dora-avsnittet åtminstone talar om ”den aggressiva, penetrerande karaktären av Freuds tolkningar”. (Freud 2002: 18 f). Men som beskrivning är detta klart otillräckligt.
Freud sexualiserar vänskap
Det som framförallt framgår i Freuds behandling är att han inte kan skilja mellan vänskap och sexualitet. Att Dora tyckte om herr K innan han började försöka förföra henne finns ingen anledning att betvivla. Men för Freud förvandlas detta faktum till ett triumferande bevis på att hon var sexuellt intresserad av honom. Likaså finns det ingen anledning att betvivla att hon tyckte om fru K. Men därifrån till en stark homosexuell dragning är steget ganska långt, om man inte lever i Freuds översexualiserade värld.
Utnyttjades av omgivningen
Den bästa kommentaren till historien om Dora hittar vi kanske i Jeffrey Massons bok ”Against therapy” (Masson 1992). Han påpekar att Dora framförallt strävade efter sanning och ärlighet.
Nästan hela hennes omgivning försökte utnyttja henne för sina egna syften. Freud använde henne också - som ett redskap för att få bevis för sin psykoanalytiska teori.
Några år tidigare hade Freud övergivit sin teori att hysteri orsakades av sexuella övergrepp. Nu försökte han utnyttja Dora för att bevisa sin nya teori, att hysteri och andra neuroser orsakas av bortträngda sexuella önskningar. Masson påpekar att Dora hade en oerhörd tur, som lyckades lämna Freud innan han slutligen hade ”botat” henne.
Om Freud skulle ha lyckats med sin ”analys” skulle det i realiteten betyda att han skulle övertygat Dora om att hennes känslor var sjukliga och att de vuxnas planer för henne överenstämde med hennes vilja. Detta är till syvende och sist den yttersta konsekvensen av den freudianska metoden och teorin: att de utsatta ska kapitulera inför förövarnas världsbild.
Referenser
*Freud, Sigmund, Dora : brottstycke av en hysterianalys / i översättning och med inledning och efterskrift av Gunilla Hallerstedt. Göteborg : Alster,1990
*Freud,Sigmund,Fallstudier/inledning:Andrzej Werbart ;översättning:Ingrid Wikén Bonde, [Lars W.Freij]/ förord:Clarence Crafoord. Stockholm : MånPocket, 2002
*Masson,Jeffrey Moussaieff, Against therapy, Rev.ed.London :Fontana,, 1992
Erik Rodenborg
Dora hette egentligen Ida Bauer och var dotter till en känd industriägare. Än mer känd kom hennes bror Otto Bauer, en aktiv socialist och en av ledarna för den ”austromarxistiska” rörelsen i Österrike, att bli. Jag väljer ändå att kalla henne Dora, eftersom det är praxis i den omfattande litteraturen om fallet.
Dora kom år 1900 till Freud, vid 18 års ålder, för att fadern ville att Freud skulle få Dora att förstå att hon led av vanföreställningar. Dessutom hade hon en del psykosomatiska symptom, somexempelvis en nervös hosta.
Vilka var då Doras vanföreställningar? I princip handlade det om att hon var övertygad om att en nära vän till fadern, som brukar kallas herr K, försökte förföra henne. Fadern hävdade att detta var ren inbillning och ville att Dora skulle ”inse” detta.
Blev trodd
Det talar förvisso till Freuds fördel att han inte gick med på detta. Han träffade Dora och hon berättade att herr K systematiskt uppvaktade henne och att han försökt kyssa henne.
Hon berättade också att fadern hade ett förhållande med fru K. Dora ansåg att fadern medvetet blundade för herr K:s närmanden till Dora, som hade börjat redan i 14-årsåldern, för att han skulle få ha sitt förhållande till fru K ifred.
Även här var Freud benägen att tro på Dora. På så sätt måste han ha väckt förhoppningar - han var troligen den förste vuxne hon träffat som inte försökte avfärda hennes berättelse.
Men vad Freud istället gjorde var minst lika illa. Han valde att tro henne - men han menade att de känslor av äckel Dora kände över att en man i hennes fars ålder försökte förföra henne var neurotiska, ”hysteriska” och ett uttryck för sexuella hämningar.
Sjukförklarades
Dora hade berättat hur herr K, när hon var 14, oväntat hade dragit till sig henne och kysst henne.
Freud kommenterade: ”Det var en situation som var väl ägnad att hos en fjortonårig orörd flicka framkalla en tydlig förnimmelse av sexuell upphetsning. Men Dora fick i det ögonblicket en häftig känsla av äckel, hon slet sig lös och rusade förbi mannen till trappan och därefter till husets ytterdörr... I denna scen... är det fjortonåriga barnets beteende redan helt och hållet hysteriskt. Varje person hos vilken en anledning till sexuell upphetsning framkallar övervägande eller uteslutande olustkänslor skulle jag tveklöst betrakta som en hysterika, antingen hon nu förmår bilda somatiska symptom eller ej” (Freud 2002: 81).
Detta trots att Freud själv, trots Doras förnekande, dessutom antog att Dora vid tillfället dessutom känt herr K: s penis på sin mage (aa, s. 82).
Projicerade
För Freud kom sedan ”terapin” till stor del att handla om att han försökte övertyga Dora om att hon i själva verket var djupt förälskad i herr K (aa, s. 89). Dessutom försökte han övertyga henne om att hon dessutom var incestuöst förälskad i fadern (aa, s. 104 ff). Freud ansåg till råga på allt att Dora var homosexuellt förälskad i fru K (aa, s. 108), något som han dock inte verkar ha berättat för Dora.
Freud verkar i själva verket ha försökt övertala Dora om att ett äktenskap mellan henne och herr K i själva verket var den bästa lösningen på situationen (aa, s.148).
Dora avbröt ”behandlingen” efter några månader. Senare kom hon tillbaka och träffade Freud med anledning av fysiska symptom i ansiktet. Freud var inte intresserad. Han kommenterar i sin fallbeskrivning: ”Vilken typ av hjälp som hon tänkte begära av mig vet jag inte, men jag lovade förlåta henne för att hon hade berövat mig tillfredställelsen att långt grundligare befria henne från hennes lidande” (aa, s. 160).
Helt okritisk
I en tidigare svensk utgåva av Dora (Freud 1990) har psykoanalytikern Gunilla Hallerstedt skrivit entusiastiska tör - och efterord, helt okritiska mot Freuds kränkningar av den tonåriga flickan.
I samlingsvolymen har Andrzej Werbart bidragit med ett förord, där han i Dora-avsnittet åtminstone talar om ”den aggressiva, penetrerande karaktären av Freuds tolkningar”. (Freud 2002: 18 f). Men som beskrivning är detta klart otillräckligt.
Freud sexualiserar vänskap
Det som framförallt framgår i Freuds behandling är att han inte kan skilja mellan vänskap och sexualitet. Att Dora tyckte om herr K innan han började försöka förföra henne finns ingen anledning att betvivla. Men för Freud förvandlas detta faktum till ett triumferande bevis på att hon var sexuellt intresserad av honom. Likaså finns det ingen anledning att betvivla att hon tyckte om fru K. Men därifrån till en stark homosexuell dragning är steget ganska långt, om man inte lever i Freuds översexualiserade värld.
Utnyttjades av omgivningen
Den bästa kommentaren till historien om Dora hittar vi kanske i Jeffrey Massons bok ”Against therapy” (Masson 1992). Han påpekar att Dora framförallt strävade efter sanning och ärlighet.
Nästan hela hennes omgivning försökte utnyttja henne för sina egna syften. Freud använde henne också - som ett redskap för att få bevis för sin psykoanalytiska teori.
Några år tidigare hade Freud övergivit sin teori att hysteri orsakades av sexuella övergrepp. Nu försökte han utnyttja Dora för att bevisa sin nya teori, att hysteri och andra neuroser orsakas av bortträngda sexuella önskningar. Masson påpekar att Dora hade en oerhörd tur, som lyckades lämna Freud innan han slutligen hade ”botat” henne.
Om Freud skulle ha lyckats med sin ”analys” skulle det i realiteten betyda att han skulle övertygat Dora om att hennes känslor var sjukliga och att de vuxnas planer för henne överenstämde med hennes vilja. Detta är till syvende och sist den yttersta konsekvensen av den freudianska metoden och teorin: att de utsatta ska kapitulera inför förövarnas världsbild.
Referenser
*Freud, Sigmund, Dora : brottstycke av en hysterianalys / i översättning och med inledning och efterskrift av Gunilla Hallerstedt. Göteborg : Alster,1990
*Freud,Sigmund,Fallstudier/inledning:Andrzej Werbart ;översättning:Ingrid Wikén Bonde, [Lars W.Freij]/ förord:Clarence Crafoord. Stockholm : MånPocket, 2002
*Masson,Jeffrey Moussaieff, Against therapy, Rev.ed.London :Fontana,, 1992
Erik Rodenborg
Gösta Harding och Ericastiftelsen
I februari 1968 började jag i terapi hos Gösta Harding på Ericastiftelsen. Han var en känd barnpsykiater, och författare till flera böcker, som till exempel ”Leken som avslöjar”. Jag var 13 år. Han lär ha sagt till anhöriga att han skulle ”göra mig frisk” inom ett halvår.
När jag träffade honom de första gångerna imponerade han mycket på mig. Han berättade för mig om bortträngda minnen, att det kan finnas traumatiska upplevelser som är begravda i det omedvetna. Om man kan medvetandegöra dessa, kan man bli frisk.
Jag kände intuitivt att det var rätt, och blev hoppfull. Han var dessutom vänlig och lyssnade på vad jag berättade. Det var väl första gången någon lyssnat på allvar.
Men det visade sig efter ett tag att jag inte hade någon anledning att vara så hoppfull. Redan inom ett år var det ganska klart att han egentligen inte ville höra på några traumatiska minnen. De skrämde honom, de irriterade honom, ibland gjorde de honom arg…
Så fort det brände till lät han likgiltig, eller irriterad. Det blev mer och mer uppenbart att han inte höll vad han lovade. Så tidigt som månadsskiftet januari-februari 1969 (jag hade just fyllt 14) kommenterade jag i min dagbok att terapin gick på tomgång. Och en bit in i februari 1969 nämnde jag hur irriterad och likgiltig han verkade när jag ville ta upp brännande och obehagliga upplevelser.
Till sist bestämde han sig för att bortträngda minnen, det var lite farligt, trots allt. Så i september 1969 förklarade han för mig att det nog inte var så bra att rota i barndomen, vi borde ägna oss att diskutera hur det gick för mig i skolan istället. Jag kände mig förrådd.. Gången efter kom jag för sent till terapitimmen för första gången någonsin. Man behöver inte vara freudian för att se en dold protest i denna felhandling.
Jag minns att jag hade en dröm om Gösta Harding, där han var en auktoritär godsägare som talade till sina underlydande genom megafon.
Men förräderiet från Ericastiftelsen blev till sist komplett. Våren 1971, när jag samtidigt slutade nian, pensionerades Harding, och det var meningen att jag skulle få Margit Bellman, en annan känd expert på barnpsykoterapi, istället. Men just då hade en rad omständigheter gjort att jag förlorade fotfästet och gled in i något som i hög grad liknade en psykos.
Då var jag inte så intressant längre. Harding hade sett mig som en intellektuellt rörlig, fascinerande ung patient. Den bilden hade han fört vidare till Margit Bellman. Men när hon fick reda på att jag höll på att bli psykotisk, och fått ett ångestgenombrott, såg hon mig inte som intressant längre, bara som besvärlig. Jag fick reda på att hon inte längre ville ta över terapin. Just som världen rämnade omkring mig övergavs jag av Ericastiftelsen, där de hade lovat att jag skulle ha varit ”botad” redan sommaren 1968.
Jag minns det inte själv, men det har berättats för mig att när jag fick reda på att jag inte skulle få gå kvar i terapi bröt jag samman och grät som ett barn.
På så sätt bidrog även Ericastiftelsens likgiltighet till den snabba fallet ned i psykos.
2006-02-13
När jag träffade honom de första gångerna imponerade han mycket på mig. Han berättade för mig om bortträngda minnen, att det kan finnas traumatiska upplevelser som är begravda i det omedvetna. Om man kan medvetandegöra dessa, kan man bli frisk.
Jag kände intuitivt att det var rätt, och blev hoppfull. Han var dessutom vänlig och lyssnade på vad jag berättade. Det var väl första gången någon lyssnat på allvar.
Men det visade sig efter ett tag att jag inte hade någon anledning att vara så hoppfull. Redan inom ett år var det ganska klart att han egentligen inte ville höra på några traumatiska minnen. De skrämde honom, de irriterade honom, ibland gjorde de honom arg…
Så fort det brände till lät han likgiltig, eller irriterad. Det blev mer och mer uppenbart att han inte höll vad han lovade. Så tidigt som månadsskiftet januari-februari 1969 (jag hade just fyllt 14) kommenterade jag i min dagbok att terapin gick på tomgång. Och en bit in i februari 1969 nämnde jag hur irriterad och likgiltig han verkade när jag ville ta upp brännande och obehagliga upplevelser.
Till sist bestämde han sig för att bortträngda minnen, det var lite farligt, trots allt. Så i september 1969 förklarade han för mig att det nog inte var så bra att rota i barndomen, vi borde ägna oss att diskutera hur det gick för mig i skolan istället. Jag kände mig förrådd.. Gången efter kom jag för sent till terapitimmen för första gången någonsin. Man behöver inte vara freudian för att se en dold protest i denna felhandling.
Jag minns att jag hade en dröm om Gösta Harding, där han var en auktoritär godsägare som talade till sina underlydande genom megafon.
Men förräderiet från Ericastiftelsen blev till sist komplett. Våren 1971, när jag samtidigt slutade nian, pensionerades Harding, och det var meningen att jag skulle få Margit Bellman, en annan känd expert på barnpsykoterapi, istället. Men just då hade en rad omständigheter gjort att jag förlorade fotfästet och gled in i något som i hög grad liknade en psykos.
Då var jag inte så intressant längre. Harding hade sett mig som en intellektuellt rörlig, fascinerande ung patient. Den bilden hade han fört vidare till Margit Bellman. Men när hon fick reda på att jag höll på att bli psykotisk, och fått ett ångestgenombrott, såg hon mig inte som intressant längre, bara som besvärlig. Jag fick reda på att hon inte längre ville ta över terapin. Just som världen rämnade omkring mig övergavs jag av Ericastiftelsen, där de hade lovat att jag skulle ha varit ”botad” redan sommaren 1968.
Jag minns det inte själv, men det har berättats för mig att när jag fick reda på att jag inte skulle få gå kvar i terapi bröt jag samman och grät som ett barn.
På så sätt bidrog även Ericastiftelsens likgiltighet till den snabba fallet ned i psykos.
2006-02-13
Wednesday, December 14, 2011
”Inplanterade minnen” och oidipuskomplex
/Skriven januari 2005/.
De som hävdar att minnen av övergrepp i barndomen ofta är ”inplanterade” har en människosyn som endast kan beskrivas som pessimistisk. För dem är vi alla, eller många av oss, så lättpåverkade att det endast behövs några ord från en terapeut eller en förhörsledare för att vi ska få upp ett komplex av minnen om hur hemsk vår barndom har varit. Ja, vi skulle kunna få falska minnen även om vi bara så hade läst fel böcker. De som läser Spökflickan, till exempel, riskerar att få upp de hemskaste minnen. I en DN-artikel hävdas till och med att barn fått upp minnen av sexuella övergrepp av att ha sett filmen Matrix, trots att den inte alls handlar om sexuella övergrepp.
Om det är möjligt att inplantera minnen av övergrepp i barndomen borde det ju vara möjligt att inplantera minnen av andra saker, också. Och då syftar jag inte på Elisabeth Loftus famösa experiment där hon påstår sig ha lyckats med at inplantera falska minnen av att ha blivit borttappad i ett shoppingcenter i barndomen,. Det är ett ganska så tvivelaktigt experiment eftersom upplevelsen av att ha blivit ”borttappad” på en offentlig plats förmodligen tillhör nästan varje barns erfarenhetsvärld. Barnet behöver inte ”objektivt sett” blivit ”borttappat” – det räcker om det under en kortare tid trott sig vara det. Själv minns jag utan att anstränga mig ett tillfälle hur jag stod ensam i ett varuhus och inte såg de vuxna som jag var tillsammans med. Jag gick runt i flera minuter och hade definitivt känslan av att ha kommit bort.
Om någon psykolog skulle hävda att jag under en längre tid varit ”borttappad” skulle det inte vara svårt för mig att försöka placera in denna upplevelse i en sådan berättelse, och möjligen suggereras till att fylla i lite kognitiva detaljer i mitt redan existerande minne. Men det vore i så fall inte ett falskt minne – utan ett riktigt minne som kompletterades med lite falska detaljer.
Men nu finns det ett ”experiment” i levande livet som visar hur svårt det är att ”inplantera” falska minnen. Under hundra år har den freudianska skolan hävdat att alla barn har något de kallar för ”oidipuskomplex" dvs. önskan att ha sex med föräldern av motsatt kön och döda föräldern av samma kön. Denna uppfattning har spritts i hela vår kultur under ett sekel. Frågan är då förstås om det skapade en epidemi av ”falska minnen” av att ha haft ett oidipuskomplex.
Nu verkar någon sådan ”epidemi” av minnen aldrig uppstått. Freud själv hävdade, förstås, att han mindes det hos sig själv. Men eftersom han själv utvecklade teorin kan förstås ingen ha ”implanterat” minnet hos honom. I Freuds fallbeskrivningar finns inte ett enda exempel på hur någon av hans patienter verkligen ”minns” det. Freud konstruerar hela tiden upp oidipuskomplex utifrån vad patienterna berättar – men ingen patient verkar ha mints det själv.
Den som letar i freudiansk litteratur om verkliga bekräftelser på att någon minns detta, får verkligen leta. Själv har jag inte hittat ett enda exempel. Det är väl sannolikt att freudianerna skulle ha publicerat sådana berättelser om de fanns – det vore ju en storartad bekräftelse på teorin. Men det verkar vara helt tyst.
Det finns en rad tekniker för att släppa på försvaren för att få upp minnen från barndomen. Ett av de mest drastiska tillämpades på 60-talet av den tjeckiske psykologen Stanislaf Grof, som gav sina patienter LSD och sedan väntade på vad som skulle komma upp. De fick upp allt möjligt – från minnen av övergrepp, eller övergivenhet – till religöst-mystiska upplevelser, men ingen mindes sina oidipuskomplex.. Inga andra metoder jag känner till har heller lett till att den typen av minnen kommit upp.
Jag skulle vilja påstå följande. Att människor med eller utan terapi minns sexuella (och andra) övergrepp i bardomen beror på att de utsatts för sådana övergrepp. Att i stort sett inga människor alls minns ”oidipuskomplex” beror helt enkelt på att sådana inte existerar.
Att ett århundrade av freudiansk indoktrinering inte lett till mängder av falska minnen på det området är anmärkningsvärt. Det är ett talande argument mot inplanteringsteorin och ett lika talande argument för teorin att återkallade minnen faktiskt är verkliga minnen.
Erik Rodenborg
De som hävdar att minnen av övergrepp i barndomen ofta är ”inplanterade” har en människosyn som endast kan beskrivas som pessimistisk. För dem är vi alla, eller många av oss, så lättpåverkade att det endast behövs några ord från en terapeut eller en förhörsledare för att vi ska få upp ett komplex av minnen om hur hemsk vår barndom har varit. Ja, vi skulle kunna få falska minnen även om vi bara så hade läst fel böcker. De som läser Spökflickan, till exempel, riskerar att få upp de hemskaste minnen. I en DN-artikel hävdas till och med att barn fått upp minnen av sexuella övergrepp av att ha sett filmen Matrix, trots att den inte alls handlar om sexuella övergrepp.
Om det är möjligt att inplantera minnen av övergrepp i barndomen borde det ju vara möjligt att inplantera minnen av andra saker, också. Och då syftar jag inte på Elisabeth Loftus famösa experiment där hon påstår sig ha lyckats med at inplantera falska minnen av att ha blivit borttappad i ett shoppingcenter i barndomen,. Det är ett ganska så tvivelaktigt experiment eftersom upplevelsen av att ha blivit ”borttappad” på en offentlig plats förmodligen tillhör nästan varje barns erfarenhetsvärld. Barnet behöver inte ”objektivt sett” blivit ”borttappat” – det räcker om det under en kortare tid trott sig vara det. Själv minns jag utan att anstränga mig ett tillfälle hur jag stod ensam i ett varuhus och inte såg de vuxna som jag var tillsammans med. Jag gick runt i flera minuter och hade definitivt känslan av att ha kommit bort.
Om någon psykolog skulle hävda att jag under en längre tid varit ”borttappad” skulle det inte vara svårt för mig att försöka placera in denna upplevelse i en sådan berättelse, och möjligen suggereras till att fylla i lite kognitiva detaljer i mitt redan existerande minne. Men det vore i så fall inte ett falskt minne – utan ett riktigt minne som kompletterades med lite falska detaljer.
Men nu finns det ett ”experiment” i levande livet som visar hur svårt det är att ”inplantera” falska minnen. Under hundra år har den freudianska skolan hävdat att alla barn har något de kallar för ”oidipuskomplex" dvs. önskan att ha sex med föräldern av motsatt kön och döda föräldern av samma kön. Denna uppfattning har spritts i hela vår kultur under ett sekel. Frågan är då förstås om det skapade en epidemi av ”falska minnen” av att ha haft ett oidipuskomplex.
Nu verkar någon sådan ”epidemi” av minnen aldrig uppstått. Freud själv hävdade, förstås, att han mindes det hos sig själv. Men eftersom han själv utvecklade teorin kan förstås ingen ha ”implanterat” minnet hos honom. I Freuds fallbeskrivningar finns inte ett enda exempel på hur någon av hans patienter verkligen ”minns” det. Freud konstruerar hela tiden upp oidipuskomplex utifrån vad patienterna berättar – men ingen patient verkar ha mints det själv.
Den som letar i freudiansk litteratur om verkliga bekräftelser på att någon minns detta, får verkligen leta. Själv har jag inte hittat ett enda exempel. Det är väl sannolikt att freudianerna skulle ha publicerat sådana berättelser om de fanns – det vore ju en storartad bekräftelse på teorin. Men det verkar vara helt tyst.
Det finns en rad tekniker för att släppa på försvaren för att få upp minnen från barndomen. Ett av de mest drastiska tillämpades på 60-talet av den tjeckiske psykologen Stanislaf Grof, som gav sina patienter LSD och sedan väntade på vad som skulle komma upp. De fick upp allt möjligt – från minnen av övergrepp, eller övergivenhet – till religöst-mystiska upplevelser, men ingen mindes sina oidipuskomplex.. Inga andra metoder jag känner till har heller lett till att den typen av minnen kommit upp.
Jag skulle vilja påstå följande. Att människor med eller utan terapi minns sexuella (och andra) övergrepp i bardomen beror på att de utsatts för sådana övergrepp. Att i stort sett inga människor alls minns ”oidipuskomplex” beror helt enkelt på att sådana inte existerar.
Att ett århundrade av freudiansk indoktrinering inte lett till mängder av falska minnen på det området är anmärkningsvärt. Det är ett talande argument mot inplanteringsteorin och ett lika talande argument för teorin att återkallade minnen faktiskt är verkliga minnen.
Erik Rodenborg
Kvinna åtalas för att hon försökte skydda sina barn
/Skriven 2004-08-27/
/På förekommen anledning: Denna artikel ska absolut inte tolkas som att jag förespråkar åsikten att män inte tar ska ta hand om barn. Men i kritiska avgöranden, som exempelvis i vårdnadstvister där misstankar om övergrepp är inblandade, anser jag faktiskt att kvinnans ord normalt sett bör väga tyngre. För säkerhets skull - och för barnets skull!/
En 38-årig moder har i Östersunds tingsrätt anklagats för egenmäktighet med barn. Hon har gömt sig i mer än sex år för att skydda sina barn, som hon misstänkte var utsatta för övergrepp av fadern. Hennes misstankar fann stöd vid såväl läkarundersökningar, som av flera vittnen, men fadern fick trots detta hela vårdnaden.
Modern har bedömts trovärdig av såväl kvinnojours- som skolpersonal, men den domstol som tilldömde fadern vårdnaden struntade även i detta. På sedvanligt sätt tilldömdes fadern vårdnaden pga moderns ”umgängessabotage”. (Det framgår inte vilken könsfördelning som rådde i den domstol som dömde, men det skulle vara av ett visst intresse att veta).
Fallet liknar ett otal andra fall. Mödrar förlorar vårdnaden till misstänkta förövare, trots moderns berättelse, och ofta trots barnens berättelser, och trots bedömningen från de som kommit nära barnen – psykologer, kvinnojourspersonal, och andra. Däremot anser sig (oftast manliga) jurister, som vanligtvis inte ens träffat barnen, och som närmast rutinmässigt ignorerat anklagelserna om övergrepp ha rätten att besluta att en misstänkt förövare ska få den fulla kontrollen över barnen.
Och detta barbari fortsätter, i fall efter all, i domstol efter domstol. I det här fallet tillkommer ett annat, illavarslande element. Skolpersonal hotas av åtal för att de hjälpte till att skydda kvinnans identitet. De följde endast den barnkonvention som Sverige hycklande nog underteckant – nu hotas de av straff för att de satt barnets intresse främst.
I fall efter fall har juristerna bevisat att de är totalt inkompetenta att döma i sådana fall – för majoriteten av dessa är barnets intresse att slippa övergrepp helt ointressanta – det väsentliga är att befästa den manliga makten och kontrollen över barnen. Att ta del av sådana nyheter är närmast outhärdligt – jag är fylld av beundran för de personer i organisationer som ATSUB och Kobra som dag efter dag kämpar för att de föräldrar som verkligen skyddar barnen, och inte förövarna, ska få vårdnaden.
Under några år från 60-talet och framåt hade vi faktiskt en ganska bra situation när det gäller vårdnadstvister – kvinnan tilldömdes vanligtvis vårdnaden. Detta var inte en ”orättvisa” mot fäderna utan ett resultat av att kvinnor i vårt samhälle faktiskt vanligtvis är bättre på att ta hand om barn, mer lyhörda för barns signaler och mindre benägna att begå övergrepp (det sista är väl dokumenterat i all brottsstatistik). Men efter den nya vårdnadslägen 1998 är syftet inte längre barnets bästa utan att tvinga igenom ”gemensam vårdnad” – och straffa de kvinnor som försöker skydda sina barn genom att helt ta från dem vårdnaden.
I vissa ”primitiva” stammar som till exempel de amerikanska irokeserna och hopiindianerna eller de melanesiska trobrianderna tillämpades matrilineärt släktskap. Det innebar att barnet tillhörde moderns, och inte faderns släktskapsgrupp. Det innebar också att barnet vid en skilsmässa automatiskt följde med modern, och att fadern inte hade någon som helst rätt att göra anspråk på barnet.
Är det underligt att flera antropologer som studerat matrilineära stammar uttryckt beundran för hur harmoniska barnen verkat vara? Om vi hade matrilineärt släktskap skulle tragedier som den i Östersund kunnat undvikas. Även om det i sisådär ett fall på hundra mycket väl skulle kunna hända att modern är den minst lämpliga parten i en uppslitande vårdnadstvist skulle barnen i genomsnitt ha en betydligt tryggare tillvaro i ett matrilineärt samhälle än i vårt. Om barnet automatiskt tillföll modern vid en vårdnadstvist, om inte synnerliga skäl talade emot, skulle äntligen en rättspraxis som var förenlig med FN: s barnkonvention kunna förverkligas.
Men, detta är förstås inte möjligt. Vi lever som bekant i ett samhälle där det som är bra, eller nödvändigt, och det som är politiskt möjligt, inte är samma sak.
Erik Rodenborg
/På förekommen anledning: Denna artikel ska absolut inte tolkas som att jag förespråkar åsikten att män inte tar ska ta hand om barn. Men i kritiska avgöranden, som exempelvis i vårdnadstvister där misstankar om övergrepp är inblandade, anser jag faktiskt att kvinnans ord normalt sett bör väga tyngre. För säkerhets skull - och för barnets skull!/
En 38-årig moder har i Östersunds tingsrätt anklagats för egenmäktighet med barn. Hon har gömt sig i mer än sex år för att skydda sina barn, som hon misstänkte var utsatta för övergrepp av fadern. Hennes misstankar fann stöd vid såväl läkarundersökningar, som av flera vittnen, men fadern fick trots detta hela vårdnaden.
Modern har bedömts trovärdig av såväl kvinnojours- som skolpersonal, men den domstol som tilldömde fadern vårdnaden struntade även i detta. På sedvanligt sätt tilldömdes fadern vårdnaden pga moderns ”umgängessabotage”. (Det framgår inte vilken könsfördelning som rådde i den domstol som dömde, men det skulle vara av ett visst intresse att veta).
Fallet liknar ett otal andra fall. Mödrar förlorar vårdnaden till misstänkta förövare, trots moderns berättelse, och ofta trots barnens berättelser, och trots bedömningen från de som kommit nära barnen – psykologer, kvinnojourspersonal, och andra. Däremot anser sig (oftast manliga) jurister, som vanligtvis inte ens träffat barnen, och som närmast rutinmässigt ignorerat anklagelserna om övergrepp ha rätten att besluta att en misstänkt förövare ska få den fulla kontrollen över barnen.
Och detta barbari fortsätter, i fall efter all, i domstol efter domstol. I det här fallet tillkommer ett annat, illavarslande element. Skolpersonal hotas av åtal för att de hjälpte till att skydda kvinnans identitet. De följde endast den barnkonvention som Sverige hycklande nog underteckant – nu hotas de av straff för att de satt barnets intresse främst.
I fall efter fall har juristerna bevisat att de är totalt inkompetenta att döma i sådana fall – för majoriteten av dessa är barnets intresse att slippa övergrepp helt ointressanta – det väsentliga är att befästa den manliga makten och kontrollen över barnen. Att ta del av sådana nyheter är närmast outhärdligt – jag är fylld av beundran för de personer i organisationer som ATSUB och Kobra som dag efter dag kämpar för att de föräldrar som verkligen skyddar barnen, och inte förövarna, ska få vårdnaden.
Under några år från 60-talet och framåt hade vi faktiskt en ganska bra situation när det gäller vårdnadstvister – kvinnan tilldömdes vanligtvis vårdnaden. Detta var inte en ”orättvisa” mot fäderna utan ett resultat av att kvinnor i vårt samhälle faktiskt vanligtvis är bättre på att ta hand om barn, mer lyhörda för barns signaler och mindre benägna att begå övergrepp (det sista är väl dokumenterat i all brottsstatistik). Men efter den nya vårdnadslägen 1998 är syftet inte längre barnets bästa utan att tvinga igenom ”gemensam vårdnad” – och straffa de kvinnor som försöker skydda sina barn genom att helt ta från dem vårdnaden.
I vissa ”primitiva” stammar som till exempel de amerikanska irokeserna och hopiindianerna eller de melanesiska trobrianderna tillämpades matrilineärt släktskap. Det innebar att barnet tillhörde moderns, och inte faderns släktskapsgrupp. Det innebar också att barnet vid en skilsmässa automatiskt följde med modern, och att fadern inte hade någon som helst rätt att göra anspråk på barnet.
Är det underligt att flera antropologer som studerat matrilineära stammar uttryckt beundran för hur harmoniska barnen verkat vara? Om vi hade matrilineärt släktskap skulle tragedier som den i Östersund kunnat undvikas. Även om det i sisådär ett fall på hundra mycket väl skulle kunna hända att modern är den minst lämpliga parten i en uppslitande vårdnadstvist skulle barnen i genomsnitt ha en betydligt tryggare tillvaro i ett matrilineärt samhälle än i vårt. Om barnet automatiskt tillföll modern vid en vårdnadstvist, om inte synnerliga skäl talade emot, skulle äntligen en rättspraxis som var förenlig med FN: s barnkonvention kunna förverkligas.
Men, detta är förstås inte möjligt. Vi lever som bekant i ett samhälle där det som är bra, eller nödvändigt, och det som är politiskt möjligt, inte är samma sak.
Erik Rodenborg
Om "PAS" och pedofilförsvararen Richard Gardner
Av Nuri Kino och Annika Sundbaum-Melin i Socionomen 8/2003. Inlagd med författarnas tillstånd.
Det är med fasa vi läser debattartikeln i facktidskriften Socionomen 6/2003 med rubriken PAS (Parental Alienation Syndrom).
Att de två frilansande socionomerna tillika familjeterapeuterna Gösta Emtestam och Agnetha Svensson skriver och uppmanar till ökad kompetens inom socialtjänsten välkomnar vi - och säkert många med oss.
Det finns utan tvekan alldeles för lite kunskap om barns utsatthet i Sverige. Men att de vill att socionomer skall lära sig mer om PAS, ett omdiskuterat uttryck som vissa forskare hävdar inte ens existerar, skrämmer oss.
Debattartikelförfattarna menar att många barn i vårdnadstvister av den ena föräldern luras till att ljuga om den andra föräldern för att denne skall förlora vårdnaden och umgänget. Barnen skall även duperas till att med tiden hata den ”utsatte” föräldern.
Socialtjänsten skall enligt artikelförfattarna genom att studera PAS lära sig att förebygga detta.
PAS fader var Richard Gardner (som tog sitt liv i maj i år), en av världens mest ifrågasatta forskare tillika barnpsykiatriker. Att de använder sig av hans tes som en sanning är uppseendeväckande ogenomtänkt, för att inte säga imbecillt.
Författarna går också som katten runt het gröt. De skriver nämligen inte ett ord om att PAS egentligen är en annan benämning för falska anklagelser om sexuellt utnyttjande av barn.
Det kan omöjligt ha undgått Gösta Emtestam och Agnetha Svensson att Richard Gardner i USA har blivit känd för sin teori om att pedofilin fyller en positiv reproduktiv funktion eftersom den sexualiserar barn så att de kan bli mer fruktsamma i vuxen ålder(!). Richard Gardner befann sig på den extremkant som betvivlar nästan allt som barn berättar om sexuella övergrepp.
Inte minst har Gardner, som förklarat att han ansåg att "det finns en pedofil i oss alla", också hävdat att utsatta barn ibland har förfört de vuxna förövarna och därför själva är medansvariga.
Dr Paul Fink, tidigare ordförande för American Psychiatric Association, hävdar att Gardner och PAS endast skall noteras som ”en patetisk fotnot i psykiatrins historia”. Han anser nämligen att Gardner med detta förstört livet för många barn och den förälder som försökt skydda dem.
Vi, två undersökande journalister, har i vårt arbete träffat både föräldrar, barn och sakkunniga i otaliga vårdnadstvister.
Vi vet att det finns en enorm okunskap och i vissa fall ren ovilja att lyssna på barnen hos såväl socialtjänsten som i domstolarna. Detta oavsett om det handlar om sexuellt utnyttjande eller psykisk och/eller fysisk misshandel. Naturligtvis finns det fall där en förälder använder barnen som vapen. Eller som de skriver: ”Bittra obearbetade konflikter mellan föräldrarna är huvudorsaken till att många barn förlorar kontakten med den ena föräldern…”.
Men vi menar att sådana föräldrar är i minoritet och att de allra flesta faktiskt vill att deras barn ska ha ett fungerande umgänge med båda föräldrarna också efter skilsmässan.
Och vi skulle dock kunna rada upp undersökning efter undersökning som visat på att barn som ljuger är i klar minoritet, och hur de kan nämna detta som en huvudorsak är för oss obegripligt. Vad har de grundat det uttalandet på?
Vår erfarenhet är också att många barn far väldigt illa, men inte för att de ljuger utan för att ingen tror på dem! Och för att de trots psykiska och fysiska skador, läkarintyg och egna berättelser – tvingas till umgänge med den förälder de fruktar.
Gösta Emtestam och Agnetha Svensson skriver avslutningsvis:
”En möjlighet för barn som lider av den svåraste formen av PAS kunde vara att flytta barnet till den förälder som barnet har tagit avstånd från. Kortsiktigt kan det var en del av svårigheter men långsiktigt får barnet tillgång till båda sina föräldrar och hela sin släkt.”
Ovanstående önskan är redan den brutala verkligheten i Sverige i dag. Vi motsätter oss självklart inte att barn skall ha rätt till båda föräldrarna. Men vi vet av erfarenhet att umgänge för många barn kan innebär fysiska och psykiska övergrepp. Vi träffar ständigt barn och föräldrar som är flyktingar i sitt eget hemland. Efterlysta, gömda, utblottade och på gränsen till sammanbrott för att ingen vill lyssna till deras berättelser.
Det är djupt tragiskt att två socionomer som arbetar med familjeproblematik dels tror sig veta att barn ljuger och låter sig manipuleras utan att ha en egen vilja (här tycks ord som ”för barnens bästa” vara helt utsuddade) - och dessutom uppmanar sina kolleger att ta lärdom av en man som är mest känd för sitt försvar av pedofiler.
Nuri Kino och Annika Sundbaum-Melin
Det är med fasa vi läser debattartikeln i facktidskriften Socionomen 6/2003 med rubriken PAS (Parental Alienation Syndrom).
Att de två frilansande socionomerna tillika familjeterapeuterna Gösta Emtestam och Agnetha Svensson skriver och uppmanar till ökad kompetens inom socialtjänsten välkomnar vi - och säkert många med oss.
Det finns utan tvekan alldeles för lite kunskap om barns utsatthet i Sverige. Men att de vill att socionomer skall lära sig mer om PAS, ett omdiskuterat uttryck som vissa forskare hävdar inte ens existerar, skrämmer oss.
Debattartikelförfattarna menar att många barn i vårdnadstvister av den ena föräldern luras till att ljuga om den andra föräldern för att denne skall förlora vårdnaden och umgänget. Barnen skall även duperas till att med tiden hata den ”utsatte” föräldern.
Socialtjänsten skall enligt artikelförfattarna genom att studera PAS lära sig att förebygga detta.
PAS fader var Richard Gardner (som tog sitt liv i maj i år), en av världens mest ifrågasatta forskare tillika barnpsykiatriker. Att de använder sig av hans tes som en sanning är uppseendeväckande ogenomtänkt, för att inte säga imbecillt.
Författarna går också som katten runt het gröt. De skriver nämligen inte ett ord om att PAS egentligen är en annan benämning för falska anklagelser om sexuellt utnyttjande av barn.
Det kan omöjligt ha undgått Gösta Emtestam och Agnetha Svensson att Richard Gardner i USA har blivit känd för sin teori om att pedofilin fyller en positiv reproduktiv funktion eftersom den sexualiserar barn så att de kan bli mer fruktsamma i vuxen ålder(!). Richard Gardner befann sig på den extremkant som betvivlar nästan allt som barn berättar om sexuella övergrepp.
Inte minst har Gardner, som förklarat att han ansåg att "det finns en pedofil i oss alla", också hävdat att utsatta barn ibland har förfört de vuxna förövarna och därför själva är medansvariga.
Dr Paul Fink, tidigare ordförande för American Psychiatric Association, hävdar att Gardner och PAS endast skall noteras som ”en patetisk fotnot i psykiatrins historia”. Han anser nämligen att Gardner med detta förstört livet för många barn och den förälder som försökt skydda dem.
Vi, två undersökande journalister, har i vårt arbete träffat både föräldrar, barn och sakkunniga i otaliga vårdnadstvister.
Vi vet att det finns en enorm okunskap och i vissa fall ren ovilja att lyssna på barnen hos såväl socialtjänsten som i domstolarna. Detta oavsett om det handlar om sexuellt utnyttjande eller psykisk och/eller fysisk misshandel. Naturligtvis finns det fall där en förälder använder barnen som vapen. Eller som de skriver: ”Bittra obearbetade konflikter mellan föräldrarna är huvudorsaken till att många barn förlorar kontakten med den ena föräldern…”.
Men vi menar att sådana föräldrar är i minoritet och att de allra flesta faktiskt vill att deras barn ska ha ett fungerande umgänge med båda föräldrarna också efter skilsmässan.
Och vi skulle dock kunna rada upp undersökning efter undersökning som visat på att barn som ljuger är i klar minoritet, och hur de kan nämna detta som en huvudorsak är för oss obegripligt. Vad har de grundat det uttalandet på?
Vår erfarenhet är också att många barn far väldigt illa, men inte för att de ljuger utan för att ingen tror på dem! Och för att de trots psykiska och fysiska skador, läkarintyg och egna berättelser – tvingas till umgänge med den förälder de fruktar.
Gösta Emtestam och Agnetha Svensson skriver avslutningsvis:
”En möjlighet för barn som lider av den svåraste formen av PAS kunde vara att flytta barnet till den förälder som barnet har tagit avstånd från. Kortsiktigt kan det var en del av svårigheter men långsiktigt får barnet tillgång till båda sina föräldrar och hela sin släkt.”
Ovanstående önskan är redan den brutala verkligheten i Sverige i dag. Vi motsätter oss självklart inte att barn skall ha rätt till båda föräldrarna. Men vi vet av erfarenhet att umgänge för många barn kan innebär fysiska och psykiska övergrepp. Vi träffar ständigt barn och föräldrar som är flyktingar i sitt eget hemland. Efterlysta, gömda, utblottade och på gränsen till sammanbrott för att ingen vill lyssna till deras berättelser.
Det är djupt tragiskt att två socionomer som arbetar med familjeproblematik dels tror sig veta att barn ljuger och låter sig manipuleras utan att ha en egen vilja (här tycks ord som ”för barnens bästa” vara helt utsuddade) - och dessutom uppmanar sina kolleger att ta lärdom av en man som är mest känd för sitt försvar av pedofiler.
Nuri Kino och Annika Sundbaum-Melin
Offrens klagan
/Ett ironiskt inlägg om förnekelsekampanjen, som skrevs när medias och förnekarnas hets runt Södertäljefallet var som mest intensiv, i 1993. Senare publicerad i Birgitta Allmos bok "Vem vågar tro på ett barn?". Inlagd med författarens tillstånd./
Nej, nu nu får det vara nog!
Sveriges fängelser är överfulla av stackars
oskyldigt sexdömda män! Det svenska
rättssystemet håller på att kapsejsa!
Justitiemord begås var och varannan dag, det ena efter det andra. Detta är en livsfarlig utveckling! Det krävs ju bara ett förfluget ord, som att "filmjölk är äckligt" från en vilseledd tonåring, för att en man ska dömas skyldig till övergrepp han inte begått!
Vi måste börja inse att vårt rättssystem inte längre är kapabelt att döma i sexbrottmål. Det är allmänheten och Vi i synnerhet, som måste ändra det här! Vi som verkligen vet hur hårt den stackars mannen kämpar för en chans att bli trodd!
Runt om i landet konspirerar alla möjliga kvinnorörelser för att sätta dit oss män. Våldtäkts- och incestmål har blivit deras vapen i den nya tidens häxprocesser!
Passa dig noga för att bada med din dotter! Man kan aldrig veta när anklagelserna kommer.
I barns hjärnor uppförstoras ju en vänlig puss på kinden till en sexualiserad ritual! En vacker dag kommer poliser och knackar på din dörr. Du förs till förhör och så börjar karusellen snurra. Inte kommer man att tro dig heller!
Men just Du av alla har ju ingen som helst anledning att förvränga sanningen om så allvarliga saker? Det är ju absurda påståenden!
Hotfulla kvinnosakskvinnor kommer att gadda ihop sig mot dig i maskopi med giriga psykologer och terapeuter. Det är som bekant ett söndagsnöje för dem alla att plantera in falska minnen av sexövergrepp i lättpåverkade barns och kvinnors små hjärnor!
Nej du min vän, snart är loppet kört! Du kommer knappt få en chans att yttra dig förrän de fäller domen.
Skyldig, såklart!
Vad spelar det då för roll att du nekar ihärdigt och kraftfullt?
Vad spelar det för roll att du förklarar det förfalskade (för det säger sig ju självt att det är falskt) rättsintyget om din dotters "underlivsskador", med att berätta om alla de gånger hon körde in föremål av en bakpotatis storlek i ändtarmen på sig själv eller onanerade med kvastskaftet?
Vad spelar det för roll att du berättar om hur skicklig hon är på att låtsasgråta och spela teater?
Ingen kommer att förstå att barnet faktiskt har ljugit ihop dessa vandringssägner med hjälp av otäcka psykologer och jourkvinnor. Förresten, hur lyckades hon egentligen komma i kontakt med dem?
De måtte ha fått henne att verkligen tro på att hon behövde hjälp!
Barnet har ju allting att vinna på att falskeligen tillvita dig, eller hur? Stora pengar, för att inte tala om all uppmärksamhet! Skadeståndsbeloppen är ju så höga i sådana här mål.
Nu äntligen kommer hon att kunna köpa den där hästen eller persondatorn hon så länge trånat efter.
Att reportrar och fotografer runt om i hela landet jagar scoop, offentligt diskuterar hennes trovärdighet och spekulerar kring hennes intimaste privatliv i sensationella lösnummerupplagor är ju något hon alltid velat medverka till!
Hon njuter av uppmärksamheten och lyckas genom sitt troskyldiga och hjälpsökande uppträdande, uppvigla hela landets samlade massmedia emot dig.
Detta borde ju rättsväsendets representanter begripa, eller hur?
Särskilt som det till och med händer att någon modig och människokännande kriminalkommissarie med ansvar, i lämpligt god tid före planerad rättegång, ställer sig på vår, de svagas sida och ger offentligt uttryck för sin egen och andras åsikter. Såväl om sjukdomen mytomani som om justitiemord.
Det är en verklig bragd att våga visa sitt djupa engagemang i stora rubriker och i så många mediasammanhang som möjligt.
För säkerhets skull kommer allt sannolikt att vara väl dokumenterat till eftervärlden i något offentligt PM med saxade och självtolkade smaskiga uppgifter ur en hemligstämplad och kanske pågående förundersökning. Heder åt en sådan person!
För ditt barn kommer kanske nu att bli omhändertaget av socialtjänsten och får flytta till en ny familj. Flickan förstår genast att hon där kommer att få allt hon pekar på och slipper höra ditt tjat.
Tänk alla de gånger du lönlöst bett henne städa åt dig! Det är självklart att hon anklagar dig för sexuella övergrepp! Det måste ju var och en inse!
Alla, utom de godtrogna juristerna och nämndemännen förstås, som alltid tycks vilseledas av psykologers och psykiatrikers uppblåsta lögner och lömska kvinnosakskvinnors hysteri!
Vi måste handla nu, innan det blir för sent! Innan alla vi män sitter inlåsta på slutna anstalter för sexbrott vi aldrig har begått!
Det är ju exakt detta som den militanta kvinnorörelsen och de karriärsugna psykologerna vill åstadkomma!
Vi måste börja reagera och ta tillbaka den makt och kontroll vi tycks ha förlorat!
Endast då kan vi hjälpa de stackars galna, vilseledda kvinnorna och barnen till rätta, tillbaka till ett rättfärdigt och lyckligt liv igen! Nu är det dags!
Alla vi som förstår oss på barn, måste lära människorna vad verklig kärlek är. Barn behöver ömhet och närhet, pussar och kärlek.
Vi introducerar dem i vuxenlivet och hjälper dem att tillfredsställa sina helt naturliga behov. De måste självklart tillfredsställas precis som vuxnas.
Barnens bästa i centrum.
Olyckliga barn blir som födda på nytt efter en stunds kärleksfull lek. Ja, fram för den gamla goda tiden, då man öppet och fritt kunde umgås med barnen på Klara Norra utan att någon obehörig lade sig i.
Låt oss starta en ny barnhjälpsorganisation med telefonjour så att vi lättare kommer åt att erbjuda barnen våra tjänster! Upprätta en statlig myndighet för tillsyn av att barnens mänskliga rättigheter tillgodoses och att deras sexuella behov bejakas.
Ge barnen frihet att välja! Tillåt den svenska barnprostitutionen och inför noggrann registrering och regelbunden hälsokontroll. På så sätt skulle svinnet av välanvända barn kunna minskas och riskerna för könssjukdomar minimeras.
Passa på att öka produktionen av undergörande och stimulerande barnporrfilmer och snuffmovies så att fler får chansen att upptäcka den sanna njutningen.
Vi måste återetablera oss som det ledande producentlandet på världsmarknaden, inte minst för att bidra till en ökning av BNP. Råvaran är ju numera lättillgänglig!
Vi har ju fortfarande yttrande- och tryckfrihet i det här landet! Tack och lov! Och våra gränser möter ju inte längre något hinder, varken för det ena eller det andra!
Tänk med tacksamhet på de få heroiska försvarsadvokater som så osjälviskt och endast till självkostnadspris, till och med offrar sin egen fritid för att kämpa för våra mänskliga rättigheter.
Allt de begär är vår trohet och löften om fortsatta uppdrag under precis så många år som behövs för utredning på utredning, bearbetning och alla överklaganden.
Tänk på att deras dokumentation även kan leda till en och en annan nyskriven självbiografi som kan gynna vår kamp!
Vi får heller inte glömma att framhålla dessa synnerligen kompetenta och halvårsutbildade vittnespsykologer.
Äntligen får de chansen att göra sin stämma hörd till förmån för den Enda sanningen.
Tveka inte att själv framträda med jämna mellanrum för att berätta för allmänheten om din fasansfulla situation.
Berätta gärna om ditt osolidariska barn som haft mage att så ogrundat och fantasifullt anklaga dig! Ni som hade ett så fint förhållande ända tills obehöriga klampade in och förstörde allt.
Låt folk få se hur du riktigt lider!
Det kan vara nyttigt att din lilla förrädare till unge påminns om att du inte tänker ge upp. Det blir en kraftfull markering att hon gått för långt över gränsen. Hon ska minsann få stå i evig förlåtelseskuld till dig.
Genom ditt modiga och öppna agerande blir det anklagande barnets identitet känt. Detta blir till god hjälp för dig. Nu förstår hon att även dina vänner kan hjälpa till med att sätta gränser om hon sticker upp emot dig igen!
Som förstående far är ju du den ende som vet hennes eget bästa nu och i all framtid. Tack media för att ni äntligen (om än med viss ansträngning) har fått upp ögonen för verkligheten.
Ett särskilt tack till de Sverigekanaler på teve som den senaste tiden visat sig vara lysande förebilder i kampen för den sanna föräldrakärleken.
Att dag efter dag, på bästa sändningstid visa ett kort inslag med vårt budskap, är ett gott initiativ och mycket skickligt gjort. Även andra media borde ta efter denna suveräna, omärkligt indoktrinerande metod.
Det är ytterst viktigt att vi fortsätter på den inslagna vägen.
Med hjälp av tidningar och radio/teve kommer vi att få över samhällets attityder på vår sida inom loppet av ett par år!
Tack och lov för redaktörer och programledare som ur timslånga intervjuer och annat material har förmågan att redigera fram bara det riktigt väsentliga och se till att endast detta presenteras och debatteras.
Upp till kamp! Hav förtröstan!
Låt våra bröder och systrar i USA visa vägen! Vi vet ju att alla vi, som råkat anklagas och dömas för sexbrott, är oskyldiga och har fallit offer för häxprocesser, myter, fördomar och inkompetens.
ELLER HUR?
Nej, nu nu får det vara nog!
Sveriges fängelser är överfulla av stackars
oskyldigt sexdömda män! Det svenska
rättssystemet håller på att kapsejsa!
Justitiemord begås var och varannan dag, det ena efter det andra. Detta är en livsfarlig utveckling! Det krävs ju bara ett förfluget ord, som att "filmjölk är äckligt" från en vilseledd tonåring, för att en man ska dömas skyldig till övergrepp han inte begått!
Vi måste börja inse att vårt rättssystem inte längre är kapabelt att döma i sexbrottmål. Det är allmänheten och Vi i synnerhet, som måste ändra det här! Vi som verkligen vet hur hårt den stackars mannen kämpar för en chans att bli trodd!
Runt om i landet konspirerar alla möjliga kvinnorörelser för att sätta dit oss män. Våldtäkts- och incestmål har blivit deras vapen i den nya tidens häxprocesser!
Passa dig noga för att bada med din dotter! Man kan aldrig veta när anklagelserna kommer.
I barns hjärnor uppförstoras ju en vänlig puss på kinden till en sexualiserad ritual! En vacker dag kommer poliser och knackar på din dörr. Du förs till förhör och så börjar karusellen snurra. Inte kommer man att tro dig heller!
Men just Du av alla har ju ingen som helst anledning att förvränga sanningen om så allvarliga saker? Det är ju absurda påståenden!
Hotfulla kvinnosakskvinnor kommer att gadda ihop sig mot dig i maskopi med giriga psykologer och terapeuter. Det är som bekant ett söndagsnöje för dem alla att plantera in falska minnen av sexövergrepp i lättpåverkade barns och kvinnors små hjärnor!
Nej du min vän, snart är loppet kört! Du kommer knappt få en chans att yttra dig förrän de fäller domen.
Skyldig, såklart!
Vad spelar det då för roll att du nekar ihärdigt och kraftfullt?
Vad spelar det för roll att du förklarar det förfalskade (för det säger sig ju självt att det är falskt) rättsintyget om din dotters "underlivsskador", med att berätta om alla de gånger hon körde in föremål av en bakpotatis storlek i ändtarmen på sig själv eller onanerade med kvastskaftet?
Vad spelar det för roll att du berättar om hur skicklig hon är på att låtsasgråta och spela teater?
Ingen kommer att förstå att barnet faktiskt har ljugit ihop dessa vandringssägner med hjälp av otäcka psykologer och jourkvinnor. Förresten, hur lyckades hon egentligen komma i kontakt med dem?
De måtte ha fått henne att verkligen tro på att hon behövde hjälp!
Barnet har ju allting att vinna på att falskeligen tillvita dig, eller hur? Stora pengar, för att inte tala om all uppmärksamhet! Skadeståndsbeloppen är ju så höga i sådana här mål.
Nu äntligen kommer hon att kunna köpa den där hästen eller persondatorn hon så länge trånat efter.
Att reportrar och fotografer runt om i hela landet jagar scoop, offentligt diskuterar hennes trovärdighet och spekulerar kring hennes intimaste privatliv i sensationella lösnummerupplagor är ju något hon alltid velat medverka till!
Hon njuter av uppmärksamheten och lyckas genom sitt troskyldiga och hjälpsökande uppträdande, uppvigla hela landets samlade massmedia emot dig.
Detta borde ju rättsväsendets representanter begripa, eller hur?
Särskilt som det till och med händer att någon modig och människokännande kriminalkommissarie med ansvar, i lämpligt god tid före planerad rättegång, ställer sig på vår, de svagas sida och ger offentligt uttryck för sin egen och andras åsikter. Såväl om sjukdomen mytomani som om justitiemord.
Det är en verklig bragd att våga visa sitt djupa engagemang i stora rubriker och i så många mediasammanhang som möjligt.
För säkerhets skull kommer allt sannolikt att vara väl dokumenterat till eftervärlden i något offentligt PM med saxade och självtolkade smaskiga uppgifter ur en hemligstämplad och kanske pågående förundersökning. Heder åt en sådan person!
För ditt barn kommer kanske nu att bli omhändertaget av socialtjänsten och får flytta till en ny familj. Flickan förstår genast att hon där kommer att få allt hon pekar på och slipper höra ditt tjat.
Tänk alla de gånger du lönlöst bett henne städa åt dig! Det är självklart att hon anklagar dig för sexuella övergrepp! Det måste ju var och en inse!
Alla, utom de godtrogna juristerna och nämndemännen förstås, som alltid tycks vilseledas av psykologers och psykiatrikers uppblåsta lögner och lömska kvinnosakskvinnors hysteri!
Vi måste handla nu, innan det blir för sent! Innan alla vi män sitter inlåsta på slutna anstalter för sexbrott vi aldrig har begått!
Det är ju exakt detta som den militanta kvinnorörelsen och de karriärsugna psykologerna vill åstadkomma!
Vi måste börja reagera och ta tillbaka den makt och kontroll vi tycks ha förlorat!
Endast då kan vi hjälpa de stackars galna, vilseledda kvinnorna och barnen till rätta, tillbaka till ett rättfärdigt och lyckligt liv igen! Nu är det dags!
Alla vi som förstår oss på barn, måste lära människorna vad verklig kärlek är. Barn behöver ömhet och närhet, pussar och kärlek.
Vi introducerar dem i vuxenlivet och hjälper dem att tillfredsställa sina helt naturliga behov. De måste självklart tillfredsställas precis som vuxnas.
Barnens bästa i centrum.
Olyckliga barn blir som födda på nytt efter en stunds kärleksfull lek. Ja, fram för den gamla goda tiden, då man öppet och fritt kunde umgås med barnen på Klara Norra utan att någon obehörig lade sig i.
Låt oss starta en ny barnhjälpsorganisation med telefonjour så att vi lättare kommer åt att erbjuda barnen våra tjänster! Upprätta en statlig myndighet för tillsyn av att barnens mänskliga rättigheter tillgodoses och att deras sexuella behov bejakas.
Ge barnen frihet att välja! Tillåt den svenska barnprostitutionen och inför noggrann registrering och regelbunden hälsokontroll. På så sätt skulle svinnet av välanvända barn kunna minskas och riskerna för könssjukdomar minimeras.
Passa på att öka produktionen av undergörande och stimulerande barnporrfilmer och snuffmovies så att fler får chansen att upptäcka den sanna njutningen.
Vi måste återetablera oss som det ledande producentlandet på världsmarknaden, inte minst för att bidra till en ökning av BNP. Råvaran är ju numera lättillgänglig!
Vi har ju fortfarande yttrande- och tryckfrihet i det här landet! Tack och lov! Och våra gränser möter ju inte längre något hinder, varken för det ena eller det andra!
Tänk med tacksamhet på de få heroiska försvarsadvokater som så osjälviskt och endast till självkostnadspris, till och med offrar sin egen fritid för att kämpa för våra mänskliga rättigheter.
Allt de begär är vår trohet och löften om fortsatta uppdrag under precis så många år som behövs för utredning på utredning, bearbetning och alla överklaganden.
Tänk på att deras dokumentation även kan leda till en och en annan nyskriven självbiografi som kan gynna vår kamp!
Vi får heller inte glömma att framhålla dessa synnerligen kompetenta och halvårsutbildade vittnespsykologer.
Äntligen får de chansen att göra sin stämma hörd till förmån för den Enda sanningen.
Tveka inte att själv framträda med jämna mellanrum för att berätta för allmänheten om din fasansfulla situation.
Berätta gärna om ditt osolidariska barn som haft mage att så ogrundat och fantasifullt anklaga dig! Ni som hade ett så fint förhållande ända tills obehöriga klampade in och förstörde allt.
Låt folk få se hur du riktigt lider!
Det kan vara nyttigt att din lilla förrädare till unge påminns om att du inte tänker ge upp. Det blir en kraftfull markering att hon gått för långt över gränsen. Hon ska minsann få stå i evig förlåtelseskuld till dig.
Genom ditt modiga och öppna agerande blir det anklagande barnets identitet känt. Detta blir till god hjälp för dig. Nu förstår hon att även dina vänner kan hjälpa till med att sätta gränser om hon sticker upp emot dig igen!
Som förstående far är ju du den ende som vet hennes eget bästa nu och i all framtid. Tack media för att ni äntligen (om än med viss ansträngning) har fått upp ögonen för verkligheten.
Ett särskilt tack till de Sverigekanaler på teve som den senaste tiden visat sig vara lysande förebilder i kampen för den sanna föräldrakärleken.
Att dag efter dag, på bästa sändningstid visa ett kort inslag med vårt budskap, är ett gott initiativ och mycket skickligt gjort. Även andra media borde ta efter denna suveräna, omärkligt indoktrinerande metod.
Det är ytterst viktigt att vi fortsätter på den inslagna vägen.
Med hjälp av tidningar och radio/teve kommer vi att få över samhällets attityder på vår sida inom loppet av ett par år!
Tack och lov för redaktörer och programledare som ur timslånga intervjuer och annat material har förmågan att redigera fram bara det riktigt väsentliga och se till att endast detta presenteras och debatteras.
Upp till kamp! Hav förtröstan!
Låt våra bröder och systrar i USA visa vägen! Vi vet ju att alla vi, som råkat anklagas och dömas för sexbrott, är oskyldiga och har fallit offer för häxprocesser, myter, fördomar och inkompetens.
ELLER HUR?
Helen Zahavis "Dirty Weekend" - manligt våld och kvinnligt motstånd
Nedanstående recension skrev jag den 27 september 1992.
Redan sommaren detta år hade jag i den radikalfeministiska tidningen AKKA läst om ”Dirty Weekend”, boken om Bella, kvinnan som slutligen fick nog av manligt våld och började slå tillbaka. Jag brukade köpa AKKA på (den numera nedlagda) Kvinnobokhandeln Medusa. I denna tidning uppskattades ”Dirty Weekend”, som fick flera entusiastiska recensioner, som jag lite skrämt uppfattade som extrema.
Men trots att jag reagerade på dessa, blev jag mer och mer fascinerad av denna bok, fast jag inte hade läst den. Så slutligen, på eftermiddagen fredagen den 25 september 1992, köpte jag den – just på Medusa.
Jag satte mig, tror jag, på McDonalds, och började läsa de första kapitlen. Jag blev mer och mer fascinerad av Bella, och när jag kom till sista stycket, bokens sensmoral, som jag citerar i slutet av recensionen nedan, började jag gråta hejdlöst. Då hade jag redan kommit hem. Det berörde något mycket, mycket djupt i mig.
Så på söndagen skrev jag min entusiastiska recension. Jag skickade den till Internationalen, vars dåvarande redaktör tyckte den var alltför feministisk, och följaktligen strök flera avsnitt i den. Den version ni ser nedan är denna censurerade version, jag har inte kvar den första.
Och jag tycker fortfarande att ”Dirty Weekend” är en fantastisk bok.
......................
Manligt våld och kvinnligt motstånd
Recension av Helen Zahavis "Dirty Weekend". Publicerad i Internationalen 43/1992.
Som socialister vet vi att varje klassamhälle upprätthålls med en våldsmakt. Vad vi sällan reflekterar över, däremot, är det vardagliga våld som inte är kopplat till staten eller den härskande klassen. Är det en politisk fråga eller är det en privat?
Det manliga våld som riktar sig mot kvinnor skiljer sig i två avseenden från det som riktas mot andra män. Dels riktar det sig mot en grupp som av tradition anses värnlös och oförmögen att försvara sig, dels är våldet i hög grad (direkt i våldtäkter eller indirekt) sexualiserat. Kvinnor misshandlas i hög grad för att män ska kunna utöva sexuell kontroll över dem. Så var det troligen redan vid uppkomsten av de första militariserade patriarkaten och så är det än idag.
De drabbade
Mäns våld mot kvinnor har i stort sett nedtonats i skönlitteraturen. Det är först med kvinnorörelsens andra våg som ett antal kvinnliga författare mer utförligt försökt beskriva den speciella påträngande kombinationen av manlig sexualitet och aggressivitet som de flesta kvinnor drabbas av i vårt samhälle. Det handlar inte bara om våldet i sig utan om det underförstådda hotet om våld som ligger under så mycket av förhållandet mellan könen.
Helen Zahavis ”Dirty Weekend” (svensk översättning ”En jävla helg”, Wahlström och Widstrand 1992) går flera steg längre. Den nöjer sig inte med att beskriva det manliga våldet.
I en spännande bok för vi följa huvudpersonen Bella som ”vaknade en morgon och visste att hon fått nog”. Utsatt för ett ovanligt rått sexuellt hot från en man beslutar hon sig att slå tillbaka – och gör det också.
Under en intensiv helg utsätter hon sig sedan för den typen av situationer som kvinnor med all rätt försöker undvika. Hennes syfte är att slå tillbaka det manliga våldet och inte att undvika det.
Det är svårt att undvika att läsa boken med en känsla av alltmer stegrad tillfredställelse. Möjligen kan man tycka att Bellas offer nummer två drabbades lite orättvist, men här kan man trösta sig med att Bella verkar hålla med om den saken.
Den stilistiska kvaliteten är dessutom otroligt hög med tanke på att Zahavi faktiskt är en debutförfattare.
Ej underkastad
Det stora värdet med ”Dirty Weekend” är att den kombinerar en kallt realistisk bild av det manliga våldet med en vägran att underkasta sig det. Det är inte förvånande att de som förnekar eller idealiserar detta reagerar på Zahavis bok med obehag. Dit hör den reaktionäre psykiatern Anthony Storr som avfärdat boken som en ”löjligt, vild fantasi som inte bör bli tagen på allvar”.
Problemet för Storr och hans gelikar är den stora mängden läsare som uppenbarligen tar den på allvar.
I högstadiet har ett stort antal elever under många år tvingats att läsa den reaktionära romanen ”Flugornas herre”, med dess sensmoral att utan en fast vuxen auktoritet blir barn som vilddjur.
Det vore bättre om ”Dirty Weekend” vore obligatorisk kurslitteratur. Det skulle inte direkt skada om alla presumtiva våldtäktsmän och kvinnomisshandlare såväl som alla offer hade fått ta del av sensmoralen i ”Dirty Weekend”:
”Om du ser en kvinna på väg hem, en som går på lätta fötter, om du ser en kvinna flyta fram längs gatan. Om du vill bryta hennes sköra ben, och höra henne hopplöst vädja. Om du vill känna svedan i det skära skinnet och smaka blodet från den spända huden. Om du, med andra ord, får syn på henne och vill ha henne.
Tänk dig för. Rör henne inte. Låt henne bara gå förbi. Lägg inte din handflata över hennes mun och dra inte ned henne på marken. För utan att veta om det, utan att tänka dig för, utan att ha en aning om det, kan du ha lagt din hand på Bella. Och det kan hända att hon just den morgonen vaknade och visste att hon fått nog”.
Erik Rodenborg
Redan sommaren detta år hade jag i den radikalfeministiska tidningen AKKA läst om ”Dirty Weekend”, boken om Bella, kvinnan som slutligen fick nog av manligt våld och började slå tillbaka. Jag brukade köpa AKKA på (den numera nedlagda) Kvinnobokhandeln Medusa. I denna tidning uppskattades ”Dirty Weekend”, som fick flera entusiastiska recensioner, som jag lite skrämt uppfattade som extrema.
Men trots att jag reagerade på dessa, blev jag mer och mer fascinerad av denna bok, fast jag inte hade läst den. Så slutligen, på eftermiddagen fredagen den 25 september 1992, köpte jag den – just på Medusa.
Jag satte mig, tror jag, på McDonalds, och började läsa de första kapitlen. Jag blev mer och mer fascinerad av Bella, och när jag kom till sista stycket, bokens sensmoral, som jag citerar i slutet av recensionen nedan, började jag gråta hejdlöst. Då hade jag redan kommit hem. Det berörde något mycket, mycket djupt i mig.
Så på söndagen skrev jag min entusiastiska recension. Jag skickade den till Internationalen, vars dåvarande redaktör tyckte den var alltför feministisk, och följaktligen strök flera avsnitt i den. Den version ni ser nedan är denna censurerade version, jag har inte kvar den första.
Och jag tycker fortfarande att ”Dirty Weekend” är en fantastisk bok.
......................
Manligt våld och kvinnligt motstånd
Recension av Helen Zahavis "Dirty Weekend". Publicerad i Internationalen 43/1992.
Som socialister vet vi att varje klassamhälle upprätthålls med en våldsmakt. Vad vi sällan reflekterar över, däremot, är det vardagliga våld som inte är kopplat till staten eller den härskande klassen. Är det en politisk fråga eller är det en privat?
Det manliga våld som riktar sig mot kvinnor skiljer sig i två avseenden från det som riktas mot andra män. Dels riktar det sig mot en grupp som av tradition anses värnlös och oförmögen att försvara sig, dels är våldet i hög grad (direkt i våldtäkter eller indirekt) sexualiserat. Kvinnor misshandlas i hög grad för att män ska kunna utöva sexuell kontroll över dem. Så var det troligen redan vid uppkomsten av de första militariserade patriarkaten och så är det än idag.
De drabbade
Mäns våld mot kvinnor har i stort sett nedtonats i skönlitteraturen. Det är först med kvinnorörelsens andra våg som ett antal kvinnliga författare mer utförligt försökt beskriva den speciella påträngande kombinationen av manlig sexualitet och aggressivitet som de flesta kvinnor drabbas av i vårt samhälle. Det handlar inte bara om våldet i sig utan om det underförstådda hotet om våld som ligger under så mycket av förhållandet mellan könen.
Helen Zahavis ”Dirty Weekend” (svensk översättning ”En jävla helg”, Wahlström och Widstrand 1992) går flera steg längre. Den nöjer sig inte med att beskriva det manliga våldet.
I en spännande bok för vi följa huvudpersonen Bella som ”vaknade en morgon och visste att hon fått nog”. Utsatt för ett ovanligt rått sexuellt hot från en man beslutar hon sig att slå tillbaka – och gör det också.
Under en intensiv helg utsätter hon sig sedan för den typen av situationer som kvinnor med all rätt försöker undvika. Hennes syfte är att slå tillbaka det manliga våldet och inte att undvika det.
Det är svårt att undvika att läsa boken med en känsla av alltmer stegrad tillfredställelse. Möjligen kan man tycka att Bellas offer nummer två drabbades lite orättvist, men här kan man trösta sig med att Bella verkar hålla med om den saken.
Den stilistiska kvaliteten är dessutom otroligt hög med tanke på att Zahavi faktiskt är en debutförfattare.
Ej underkastad
Det stora värdet med ”Dirty Weekend” är att den kombinerar en kallt realistisk bild av det manliga våldet med en vägran att underkasta sig det. Det är inte förvånande att de som förnekar eller idealiserar detta reagerar på Zahavis bok med obehag. Dit hör den reaktionäre psykiatern Anthony Storr som avfärdat boken som en ”löjligt, vild fantasi som inte bör bli tagen på allvar”.
Problemet för Storr och hans gelikar är den stora mängden läsare som uppenbarligen tar den på allvar.
I högstadiet har ett stort antal elever under många år tvingats att läsa den reaktionära romanen ”Flugornas herre”, med dess sensmoral att utan en fast vuxen auktoritet blir barn som vilddjur.
Det vore bättre om ”Dirty Weekend” vore obligatorisk kurslitteratur. Det skulle inte direkt skada om alla presumtiva våldtäktsmän och kvinnomisshandlare såväl som alla offer hade fått ta del av sensmoralen i ”Dirty Weekend”:
”Om du ser en kvinna på väg hem, en som går på lätta fötter, om du ser en kvinna flyta fram längs gatan. Om du vill bryta hennes sköra ben, och höra henne hopplöst vädja. Om du vill känna svedan i det skära skinnet och smaka blodet från den spända huden. Om du, med andra ord, får syn på henne och vill ha henne.
Tänk dig för. Rör henne inte. Låt henne bara gå förbi. Lägg inte din handflata över hennes mun och dra inte ned henne på marken. För utan att veta om det, utan att tänka dig för, utan att ha en aning om det, kan du ha lagt din hand på Bella. Och det kan hända att hon just den morgonen vaknade och visste att hon fått nog”.
Erik Rodenborg
Subscribe to:
Posts (Atom)