En av de mest absurda motiveringarna till en friande dom i ett mål som handlar om våldtäkt av barn kan man läsa om här .
Det
är i en krönika av Oisin Cantwell i Aftonbladet. Han tillhör inte mina
favoriter, men här skriver han mycket bra om den absurda domen.
Det verkar som om Spartacist League (SL) i USA sjunger på sista versen. Deras "utåtriktade" tidning "Workers Vanguard" (WV) som funnits sedan oktober 1971, har inte kommit ut med ett enda nummer sedan 2020. Däremot har några få (och ovanligt tunna) numer av deras "teoretiska" organ kommit ut, så man behöver kanske inte dricka begravningskaffet i förskott.
Däremot har gruppens av allt att döma mycket auktoritäre ledare, James (Jim) Robertson definitivt dött. Han dog 2019. Han blev hela 90 år gammal. Ont krut förgås inte så lätt, som det sägs i den svenska idiotiska felöversättningen av det det tyska uttrycket "Unkraut vergeht nicht".
Det kan vara elakt sagt, men Robertson har lett en mycket säregen sekt på "vänster"kanten som i alla fall sedan 1978 försvarat sexuella övergrepp mot barn.
Och inte endast implicit ("objektivt sett") utan helt explicit. Vilket jag snart återkommer till.
Men först några andra allmänna fakta om sekten.
Den grundades under första delen av 1960-talet (även om den först senare tog sitt nuvarande namn). Den var en utbrytning från det då trotskistiska partiet Socialist Workers Party, och ansåg dessutom att de själva, i motsats till det parti de bröt med, var "äkta" trotskister. En åsikt som delades av mycket få förutom de själva.
Jag stötte först på dem 1972, då en medlem av SL besökte bokhandeln Röda Rummet, för att få denna att regelbundet sälja WV. Jag blev nyfiken och började efter ett tag att läsa den.
Det som slog mig först var att den hade en mycket säregen karaktär. Uppemot hälften av deras artiklar var polemiker med andra vänstergrupper, eller sekter, som ofta till och med var mindre än de själva,
Polemiker mot dessa, och skvaller om dessa. Om man exempelvis ville få reda på skvaller om den senaste splittringen i "Revolutionary Communist Party" (RCP) kunde man i januari 1978 läsa denna artikel - som helt dominerade numret.
Detta gjorde att många, exempelvis jag själv, av nyfikenhet på sektvärlden till och från läste VW trots att vi kraftigt ogillade dess linje.
Denna var extremt sekteristisk. Jag ska bara ta ett exempel - antikrigsrörelsen i USA. Denna hade gradvis blivit större genom åren och kunde mobilisera miljoner människor i massiva demonstrationer mot kriget i Vietnam. Dess främsta paroll var "Out Now" - kravet att USA omedelbart och villkorslöst skulle lämna Vietnam och Indokina.
Detta uppskattade inte SL. Man drev linjen att antikrigsrörelsen absolut inte fick samarbeta med personer med borgerliga åsikter. Det var förräderi att göra detta. Eftersom USA inte ens hade ett reformistiskt arbetarparti av någon betydelse, och alla politiska strömningar med något större stöd var borgerliga - ledde detta förstås till att SL ansåg att de enda man borde tillåta delta i en rörelse mot USA:s krig var de själva, och andra små vänstergrupper.
När representanter för exempelvis det Demokratiska Partiet som var emot USA:s krig i Vietnam var inbjuda att tala på möten och demonstrationer mot Vietnamkriget försökte SL:are i publiken tysta dem genom burop och genom att skrika paroller riktade mot dem.
En tragisk sekt, förvisso. men från och med just 1978 började det visa upp en än mer kuslig sida.
/Vill
varna för att jag nedan kommer att länka till artiklar som är
obehagliga, och kan verka triggande. Men det är för att i svart på vitt
visa vad sekten faktiskt står /
Det första uttrycket för denna var en artikel de publicerade i WV i februari 1978. Den hade rubriken "Stop the puritan witch hunt against Roman Polanski" och försvarade den kände filmregissören, efter att denne hade anklagats för en våldtäkt mot en 13-årig flicka. WV:s Polanski-artikel, tillsammans med ett senare försvar för dennna i den engelska systertidningen Workers Hammer, har lagts ut nätet av SL Den kan läsas här.
Detta
var bara början. Gradvis, och från och med ca 1991 språngvis, började
de fylla sin tidning med förövarförvarande artiklar, som alltid tog upp
övergreppsfrågor från ett förövarperspektiv.
Ett exempel av många återfinns här.
(De som mot förmodan är intresserade av att studera fler exempel på eländet, kan ju leta på "Workers Vanguard" både på Marxist Internet Archive, och på webbsidan för den internationella organisation av SL-satelliter som bildades 1974, och som numera heter "International Communist League".)
Om man ska sammanfatta ca 45 år av SL:s förövarförsvar, kan man säga så här.
De hyllar pedofilorganisationen North American Man/Boy Love Association (NAMBLA) , och har försvarat dem i ett mycket stort antal artiklar.
De driver linjen att alla, säger alla, åldersgränser, för sexuellt umgänge ska avskaffas.
De har ofta skrivit om kända personer som anklagats för sexuella övergrepp mot barn - och då alltid för att försvara dem. Förutom Polanski, har de bland annat också försvarat Woody Allen och Michael Jackson.
Det behöver väl inte tilläggas att de också var en av de mest aktiva grupperna i försvaret av Mark Curtis...
De har dessutom tagit upp en hel del kontroversiella fall av anklagelser om "rituella" övergrepp (som McMartin, Wenatchee, Fells Acre) - och jag behöver ju inte säga på vilken sida de ställer sig i dessa kontroverser.
Det finns en sak som här särskilt måste påpekas. De försvarar ofta de som anklagas för övergrepp på två nivåer, För det första hävdar de att argumenten för att övergreppen skedde inte håller. Men för det andra lägger de till att - även om de har skett övergrepp spelar det ändå ingen roll - eftersom "intergenerationell sex" är helt OK, och ofta till glädje för barnen.
Ett undantag från deras linje att sex med vuxna är bra för barnen är rituella och rent sadistiska övergrepp. Där skulle det nog även för SL te sig oförsiktigt att hävda att barnen vill det själva. Så där nöjer de sig med att hävda att det inte har hänt.
Spartacist
League har haft två större utbrytningar genom åren, "Bolshevik
Tendency" 1982, och "Internationalist Group" från 1996. Båda dessa
liknar SL politiskt - men ingen av dem har efter splittringarna tagit
över SL:s förövarförsvar.
I de tidigaste numren av Bolshevik Tendencys tidskrift "1917" (som finns på" Marxist Internet Archive") får man för övrigt en del anmärkningsvärda skildringar av James Robertsons tyranniska styre och excentriska ledarstil.
Men nu är han alltså död. Och redan året efter hans död upphörde utgivningen av "Workers Vanguard' .
Man
kan hoppas att sekten nu snabbt självdör. Och att de medlemmar i den
som själva inte är eller har hunnit bli förövare kan träda fram och
kasta ett ljus över det inre livet i denna egenartade sekt.
Under de senaste dagarna har jag tänkt på en sång som en gång var
mycket spelad, och kanske också populär. Den heter "Svarte Rudolf"
(eller från början hette den "Svarta Rudolf", men gradvis kom den att få
ett namn som passade ihop med de regler som finns för hur man i Sverige
vanligen böjer adjektiv om substantivet är maskulint).
Jag hörde den redan som barn. Jag tänkte väl inte så mycket på texten, men sången brände sig ändå fast.
Det var från början en dikt, som 1909 skrevs av Erik Axel Karlfeldt 1909, och tonsattes av Robert Norrby samma år. Karlfeldt fick sedemera Nobelpriset i litteratur 1931.
Det finns många versioner av den - den mest kända är nog Evert Taubes. Själv trodde jag fram till helt nyligen att Evert Taube också hade skrivit den.
Den kan alltså höras i många versioner, här väljer jag att länka till Hootenanny Singers version.
Jag har aldrig tyckt om den. Den är suggestiv, och jag mindes nog melodin från första gången jag hörde den. Men jag har alltid haft en känsla av obehag inför den.
Melodin tycker jag dock är vacker. Texten ska föreställa att ge en nästan ömsint skildring av den huvudperson, som är fiktiv men som sägs ha haft en verklig motsvarighet.
Det första som kan sägas om den är att Rudolfs praktik - att åka jorden runt och ha sex med så många kvinnor som möjligt på något sätt ses som beundransvärt. Den tendensen är i och för sig inte ovanlig. Man kan ju bara tänka på hur Casanova och Don Juan brukar beskrivas.
Men Rudolf skiljer sig från hur dessa förförare brukar beskrivas genom att det första exemplet i dikten/sången inte handlar om hut han förför någon - det handlar om att han köper sex.
Svarte Rudolf, han dansar
Han böjer sin nacke och ler
Han tänker på stormande nätter
I Amsterdams glädjekvarter
Rudolf verkar se detta som ett närmast underbart minne. Redan det gör ju sången problematisk. Men det kommer värre saker.
Vad sägs om detta?
Så böjde han krullig hjässa
En afton i negerbyn
Mot trettonårig prinsessa
Med eldsken på ebenholtshyn
Bortsett från de rasistiska formuleringarna, som ju sorgligt nog var vardagsmat när dikten skrevs, får vi här som enda gång i texten veta en ålder på någon av de flickor som Rudolf "förförde". Hon var alltså tretton år.
Men hemma är kanske ändå bäst, och i sista versen är vi vid ´Ålands jäsande hav".
Så här lyder dess text:
Den vitröda tösen bävar
Bedårad, förlorad, förledd
Hon ler i den väldiges nävar
Åt allt vad han tog och gav
Hon suckar, och vinden svarar
Från Ålands jäsande hav
Ler i den väldiges nävar? Hon kan då inte gärna ha varit speciellt mycket över
13. Men däremot under.
Nja, kanske någon invänder. Bör man verkligen läsa texten på detta bokstavliga sätt? Kanske inte nödvändigtvis, men "tösen" som först "bävar", men som sedan hamnar i den "väldiges nävar", säger ändå något om maktförhållanden. Som jag tycker är relevanta.
Formuleringen att han "gav" något till flickan och att detta fick henne att le, ser ut som en pedofils önskedröm.
Sensmoralen är att "Svarte Rudolf" verkar skildra en obehaglig man, som inte alls bör vara föremål för den "ömsinta" beundran som finns i denna olustigt förföriska sång.
Nedan kommer texten till hela sången för den som till äventyrs tror att jag citerar orättvist, och inte tar hänsyn till kontexten.
--------------------------------------------------
Svarte Rudolf, han dansar
Han böjer sin nacke och ler
Han tänker på stormande nätter
I Amsterdams glädjekvarter
Han drömmer om flickornas kransar
Och svävande bruna ben
På stranden av blåa slätter
Vid Samoamånens sken
Han drömmer om flickornas kransar
Och svävande bruna ben
På stranden av blåa slätter
Vid Samoamånens sken
Han böjer sin nacke och blundar
I flygande roslagsvals
Så höll han i smäktande lundar
Sin arm kring chilenskans hals
Så böjde han krullig hjässa
En afton i negerbyn
Mot trettonårig prinsessa
Med eldsken på ebenholtshyn
Så böjde han krullig hjässa
En afton i negerbyn
Mot trettonårig prinsessa
Med eldsken på ebenholtshyn
Så dansa de svajiga karlar
På Malagas vinstänkta redd
Den vitröda tösen bävar
Bedårad, förlorad, förledd
Hon ler i den väldiges nävar
Åt allt vad han tog och gav
Hon suckar, och vinden svarar
Från Ålands jäsande hav
Hon ler i den väldiges nävar
Åt allt vad han tog och gav
Hon suckar, och vinden svarar
Från Ålands jäsande hav
Erik Axel Karlfeldt
Cissi Wallin har nu till sist även dömts av hovrätten. För "förtal".
Jag tänker här bara passa på att på nytt lägga fram mina principiella åsikter om den typen av fall.
Alla MeToo-anklagelser som lett till rättegång har lett till fällande domar för "förtal".
Jag
anser att detta är fel. Alla människor som har utsatts för övergrepp
har den moraliska rätten att berätta vad som hänt. Och vilka personer
som var inblandade.
När det gäller den typen av fall bör endast bevisligen falska anklagelser ses som "förtal".
Det
är uppenbart att rättspraxis är ett helt omotiverat skydd för de som de
utsatta pekar ut som förövare.. Om offret berättar kommer hen att
dömas. De som anklagas för övergrepp har rätt att berätta sin
"version", men inte den som utsatts.
Av detta kan man dra slutsatsen att såväl lagstiftare som de jurister som dömer har större empati med de som anklagas för övergrepp än för de utsatta.,.
Alla
andra förklaringar är juridiska dimridåer, avsedda att dölja att vi
lever i ett samhälle där övergrepp förnekas och tystas ner.
Cissi Wallin. Bilden utlagd på Wikipedia av användaren Frankie F.
Jag borde ha lagt ut detta för länge sedan. Men jag var för tagen för att orka det.
Birgitta Allmo somnade in den 15 april 2021.
Hon var en av de finaste människor jag någonsin mött.
Hon gjorde en enorm nytta.
Må hon vila i frid.
Det pågår nu en obehaglig hetsjakt mot sidan Dumpen. Det kan finnas problematiska bieffekter i alla verksamheter, men för mig står det klart att Dumpen gör en enorm nytta. Det överväger definitivt.
Här kan man läsa ett svar som Sara Nilsson från Dumpen ger på ett av de senaste utfallen i Expressen.
Antalet förövare är långt större än de fåtal som blir dömda . Det ligger ett stort värde i att åtminstone en liten del av dessa blir avslöjade och, ja ... kartlagda.
Sedan är det förstås frågan om när det kommer verkligt allvarliga försök att stoppa Dumpen. Om och när dessa kommer hoppas jag att motståndet mot alla försök att tysta Dumpen blir mycket stort.
Och - återigen - den som vill bilda en egen uppfattning om Dumpen kan ju besöka facebooksidan här.
/Tillägg
26/7 2022. Jag länkade också till huvudsidan av Dumpen.se . i detta
inlägg, ,men numera är det virusvarning på det, så jag har i alla fall
tillfälligt tagit bort det./
Jag har just läst ut Monica Dahlström-Lannes bok "Blåmärken får vi alla: hur mycket krävs för att skydda ett barn?" (Carlsson bokförlag, Stockholm 2022). Det är en viktig och nödvändig bok, men den är samtidigt nästan outhärdlig att läsa. Ta nu inte detta som en uppmaning att inte läsa den. Den bör läsas, just för att den är outhärdlig.
Den handlar alltså om övergrepp mot barn. Såväl sexuella övergrepp som misshandel. Och ofta bådadera. Den fokuserar nästan helt på fall där den ena föräldern (nästan alltid mamman, men i några få fall även pappan) försökt skydda sitt barn från övergrepp av den andre föräldern.
Det kan ju verka uppmuntrande, men problemet är att de för det mesta inte lyckas.
Boken visar på fall efter fall där domstolar, polis och socialtjänsten konsekvent ignorerar såväl barnens berättelser, som vad den förälder som vill försvara barnet berättar. Inte nog med det, de ignorerar läkarintyg, fotografisk bevisning, och vad andra anhöriga berättar.
Det här var inget nytt för mig. Men att få ta del av det ena fallet efter det andra i en bok på 272 sidor skapar efter ett tag en förlamande känsla av hjälplöshet. Men också av ilska.
Det otäcka är att de som inte vill hjälpa barnen inte alls verkar okunniga om fallen. De vet tillräckligt mycket för att de ska inse att barnen med all säkerhet utsatts för övergrepp. Men de väljer ändå att inte hjälpa barnen bort från förövaren. I slutändan är det mycket ofta den förälder som försökt skydda barnet (som sagt, nästan alltid mamman) som förlorar vårdnaden. Och den förälder som barnet är rädd för, och berättar om övergrepp från, får ofta i slutändan hela vårdnaden.
Av detta ska man inte dra
slutsatsen att de ansvariga för dessa barnfientliga beslut helt saknar
empati. Det är bara det att deras empati inte gäller barnet. Utan den
förälder som (nästan alltid på mycket goda grunder) anklagats för
övergrepp. Man kan förstås fråga sig varför.
Som sagt, boken bör absolut läsas, men den är svår att ta till sig. Det är att ta del av helt outhärdliga skräckskildringar. Men det är inte noveller eller romaner. Det är tyvärr verklighet.
En sak till. Den verklighet som beskrivs är hemsk, men det finns ändå en ljuspunkt i att det ändå i dessa fall finns de som försöker hjälpa barnen.
Men det finns ju
ett stort antal fall, där det inte finns någon som ens försöker. Där det
inte finns någon mamma eller mormor eller granne - eller någon alls -
som står på barnets sida. Där det inte finns någon vuxen som berättar
för någon annan vuxen vad som händer.
Och där barnets ensamhet blir total.
Monica Dahlström-Lannes har just gett ut en bok med ovanstående titel.
Hon är förmodligen den person i Sverige som mest ihärdigt och oavbrutet kämpat mot övergrepp mot barn, från ca 1980 och framåt.
Jag kommer att recensera den efter att jag läst den (jag läser numera mycket långsammare , så det blir inte imorgon!).
Men jag vill alltså redan nu berätta om den, och länka till en sida där den går att beställa. Vilket jag jag hoppas att många gör.
Den går alltså att beställa - här.
Ett fall som handlar om grova övergrepp mot barn, hur de anmäldes utan resultat och om övergrepp som sedan pågick i åratal. Nu har det äntligen kommit en fällande dom. . Om detta kan man läsa här.
Gör det.
På 1990-talet pågick en kampanj som hävdade att en Mark Curtis, som
var aktiv i Socialist Workers Party (SWP) i USA. , hade blivit
oskyldigt dömd för att våldta en 15-årig flicka. Jag var redan då
skeptisk till kampanjen, om inte annat för att den helt undvek att ta
upp att både flickan och hennes 11-årige bror, hade utpekat Curtis. På
det mest märkliga sätt lyckades materialet i kampanjen undvika att
diskutera barnens vittnesmål.
En annan märklig sak var att de
som drev kampanjen, och de som stödde den, verkade utgå från att en
person som engagerade sig för lovvärda saker, inte kunde vara en
våldtäktsman.
De som ställde kritiska frågor om kampanjen i
Sverige sågs väl som pinsamma. Det var egentligen ingen som ville lyssna
på argument som gick emot kampanjen för Mark Curtis.
Jag har
inte tänkt på saken på åratal, men när jag kollade upp tidningar i
"Marxist Internet Archive" stötte jag på fallet igen. Sedan kollade jag
på nätet.
Där hittade jag en noggrann genomgång av fallet, som - för att uttrycka det lite försiktigt - kraftigt stärkte min skeptiska inställning till denna kampanj.
Den kan läsas här. Gör gärna det.
PS: Mark Curtis uteslöts senare från SWP 1999, efter att han hade försökt köpa sex av en kvinnlig polis, som så vitt jag fattar det, arbetade undercover och utgav sig för att vara prostituerad..Läser denna artikel tagen från bloggen "Stop Child Abuse". Den handlar om den dömde sexualförbrytaren Jeffrey Epsteins ö, dit många kvinnor och unga flickor fördes - och sedan har berättat om systematiska sexuella övergrepp.
Tänkte
först länka direkt till tidningen Independent, där originaltexten
finns, men den var låst för de som inte prenumererade, alternativt inte
loggade in på något annat sätt. Så jag länkar till bloggen istället.
Artikeln kan rekommenderas. Den lämnar en rad värdefulla fakta. Bland annat nämns namnen på ett antal kända gäster som besökte ön.
När jag läste den såg jag plötsligt två namn jag stött på i helt andra sammanhang. .
Två kända fysiker, den framlidne Stephen Hawking, och Nobelpristagaren Lawrence Krauss - den första en av teoretikerna bakom dagens standardkosmologi, den andre en av de flitigaste försvararna av denna kosmologi - rapporteras ha varit bland de som brukade besöka Epsteins ö.
Det fyller mig med en forrn av olust. Inte för att jag skulle vilja tro att det finns ett logiskt samband mellan att försvara standardkosmologin, och vilja besöka Epsteins ö . Utan mest för att jag är mycket intresserad av kosmologiska frågor , och jag hoppade till när jag såg att två namn från en vetenskaplig debatt som jag följt, plötsligt dyker upp i ett sammanhang som detta.
Men det finns ju ingen anledning att haja till. Övergrepp mot kvinnor och barn förekommer på alla nivåer i samhället. Det finns således ingen direkt anledning till att bli förvånad över att namnen på två av världens mest kända kosmologer dyker upp i samband med rapporter om Epsteins ökända våldtäkts-ö.
Men lite konstigt känns det ändå. . Och på något sätt mycket olustigt..
Jeffrey Epstein
Under ovanstående rubrik har Jonas Gardell skrivit en mycket bra debattartikel, som kan läsas här.. Som också kan rekommenderas.
Det
händer faktiskt saker i dessa dagar i debatten om övergrepp mot barn.
Efter en ganska intensiv period ca 1980-1995, då många fick insikter om
hur vanligt dessa övergrepp är, och hur grova övergreppen ofta är, kom
en backlash som i flera avseenden dominerade de efterföljande kanske 15
(och kanske till och med 20) åren,
Men från och med MeToo kom en
ny svängning. Nu kunde en förnerkarfilm som "Hästgården" analyseras,
och smulas sönder. Vi fick Patrik Sjöberg, och numera också hans
ovanligt imponerande Facebooksida "2forty2",. Vi fick avslöjandet om
Staffan Hildebrand. Och mycket annat.
Jonas Gardells
debattartikel är mycket bra, och tar upp ett viktigt ämne som ofta har
tonats ner. Jag måste delvis skamset nog erkänna att jag själv ofta
undvikit ett ämne som just övergrepp på pojkar. Det beror delvis på min
oklara könsidentitet - jag har haft svårt att identifiera mig med män -
vilket ibland tyvärr lett till ett motstånd mot att specifikt ta upp
övergrepp mot pojkar. Och detta trots att jag biologiskt - vad jag
sedan än skulle kunna önska mig - faktiskt är man nu - och följaktligen
var pojke som barn.
Läs gärna Gardells text i länken ovan. Den är förnuftig och tänkvärd.
/Det här är inte ett normalt debattinlägg, utan en känslomässig explosion./
Jag är ju en person som blev lite halvkänd i andra hälften
av 90-talet som en offentlig motståndare till satanism. Det
betyder ju också att jag inte gillar det som förut kallades svart
magi, men som numera i Sverige vanligen kallas mörkermagi.
Inte
för att jag tror att den fungerar. Om man kunde ha ihjäl folk med
magi hade överbefolkning inte varit något problem. Hatade politiker
skulle inte ha blivit långlivade. Dödsstatistiken skulle se helt
annorlunda ut än den gör.
Någon kan invända att
"vanligt" folk inte behärskar magi - det är något som
endast satanistiska mörkermagiker gör. Men om så vore fallet borde
väl motståndare till satanism mycket ofta dö en för tidig död. Så verkar inte heller vara fallet.
Nej, jag
tror inte att mörkermagi fungerar. Ingenting tyder på det.
Men
ibland önskar jag nog att den skulle fungera.
Till exempel
när jag läser små notiser om hur mammor som försöker skydda sina
barn mot våldsamma pappor straffas med att denne pappa får hela
vårdnaden. Och - ännu värre - även döms till ett anmärkningsvärt
långt fängelsestraff om hon i desperation försökt gömma barnet..
Nu tänker väl en del att det handlar om förvirrade mammor
som inbillar sig saker. Men i alla fall jag vet tillräckligt mycket
om visar det sig att det handlar om fall där pappor verkligen skadar
sina barn.
Jag kan inte hindra att jag får en impuls att
vilja göra voodoo-dockor av de personer i det juridiska systemet
som dömer mammor till förlorad vårdnad och fängelsestraff för
att de gör vad alla föräldrar förväntas att göra - skydda sina
barn.
Det finns inga ursäkter för dem. En del av de pappor
(dock absolut inte alla...) som utgör en fara för sina barn må
vara instabila, med psykiska problem som gör att de handlar
aggressivt och/eller sexualiserat mot sina egna barn. De bör
inte få ha med barn att göra, men de kanske borde få vård.
Men
den ursäkten finns inte för de jurister som känslokallt i fall
efter fall avkunnar domar som krossar barn och deras mammor. De är
bortom alla ursäkter.
Om man verkligen kunde stoppa
deras verksamhet med hjälp av voodoo eller magi skulle jag nog göra det.
Kanske inte genom att döda, men genom att på något annat
magiskt sätt inkapacitera dem, så att de inte längre
genom sina domslut kan skada barn. Men det kan man ju
inte.
Att mörkermagi inte fungerar är ju bra. Men i fall
som dessa beklagar jag nog att det inte gör det. Om de
jurister och andra dömande som skadar barn, på ett magiskt sätt
förhindrades att göra det i fortsättningen skulle nog domarna
efter ett tag blivit bättre.
Men de som dömer barn till
livslång olycka behöver i vårt samhälle vare sig frukta
rättssystemet, eller Gud, eller magi. Eller något. De bara
fortsätter att skada. Utan att någon verkar kunna göra något åt
det.
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
Den första gången jag direkt minns att jag hörde Schuberts "Die Forelle" (komponerad 1817) var om jag minns rätt någon gång i mellanstadiet. Men troligen hade jag hört den tidigare, för den kändes redan då ganska så välbekant.
Att det handlade om en fisk fattade jag, men inte mer än så. Jag tyckte melodin var mycket vacker.
Långt senare fick jag reda på vad texten handlade om. Det var en sorgsen sång om hur en fisk hamnar i en fiskares våld.
Texten var inte skriven av kompositören Franz Schubert , utan av poeten Christian Friedrich Daniel Schubart. Den hade dock en fjärde vers, som Franz strök när han gjorde en sång av dikten.
I det tyska originalet lyder den så här:
"Der sichern Jugend weilt,
Denkt doch an die Forelle,
Seht ihr Gefahr, so eilt!
Meist fehlt ihr nur aus Mangel
Der Klugheit. Mädchen seht
Verführer mit der Angel!
Sonst blutet ihr zu spät."
I en artikel på engelska Wikipedia
får vi reda på lite om bakgrunden. Dikten handlade egentligen inte om
en fisks öde, utan är en varning till unga kvinnor att inte bli
utnyttjade av män. I Wikipediatexten står det att texten varnar unga
kvinnor för specifikt unga män, ,men står det verkligen i texten att det
måste vara unga män? Jag ser inte det, men det är kanske är något fel
på mina språkkunskaper?
Jag ser det inte heller i Wikipedias översättning till engelska, som ser ut här.
"You who tarry by the golden spring
Of secure youth,
Think still of the trout:
If you see danger, hurry by!
Most of you err only from lack
Of cleverness. Girls, see
Seducers with their tackle!
Or else, too late, you'll bleed."
Jag måste ändå medge att min första läsning av den strukna versen i die Forelle, kanske ledde till en ganska så anakronistisk tolkning av dess budskap.. Det handlade nog inte från början om en varning för övergrepp, som det idag definieras, utan om en varning till unga kvinnor att bevara sin "dygd" - för att de skulle förbli "oskuld" fram till äktenskapet.
Sedan är det en annan sak att denna dikt/sång under många år hos många har skapat associationer till övergrepp. Jag känner också till åtminstone ett fall där förövare använt sig av sången, och identifierat sig med fiskaren, och sitt offer med fisken. Det kan möjligen också vara så att just detta exempel till stora delar har styrt mina associationer till die Forelle.
Det finns flera versioner av sången på YouTube, men jag väljer att länka till denna,
av Louise Alder från 2017 (200 år efter att Schubert komponerade den).
Den har engelsk undertext, så man behöver inte kunna tyska.
Det är en vacker version av en vacker sång. Och oavsett hur den som lyssnar vill tolka den, ger den ju idag bilden av en sång, där empatin riktar sig mot den jagade - och inte mot jägaren. Oavsett hur dessa ord sedan ska uppfattas - eller vad de ursprungligen betydde.
Franz Schubert
Att den överväldigande majoriteten av vålds- och sexualbrott begås av män är ett allmänt känt faktum. Men det kan ofta bli lite abstrakt. Nu har NoNoyToy på kort tid lagt upp 16 blogginlägg med rubriken "Snopp-Nytt", där hon samlar exempel på mäns vålds- och sexualbrott mot kvinnor och barn.. Det senaste kan ses här.
Om man läser igenom dessa blir resultatet massivt.
Men - för att nu komma med en liten anmärkning - i några ytterst få fall undrar man sig om exemplen nödvändigtvis passar in i denna kategori. Ett exempel är det fall i Ankarsrum, som nämns i just det senaste "Snopp-Nytt". Det SKULLE faktiskt kunna bero på något annat än manligt våld.
Men det är som sagt ett av några ytterst få undantag. Om man plågar sig igenom alla NBT:s 16 blogg-poster med denna titel (jag har själv inte orkat med att läsa alla) blir det nog en klart deprimerande, men ändå definitivt nyttig läsning.
