NoBoyToys "Snopp-Nytt"

Att den överväldigande majoriteten av vålds- och sexualbrott  begås av män är ett allmänt känt faktum. Men det kan ofta bli lite abstrakt. Nu har NoNoyToy på kort tid  lagt upp 16 blogginlägg med rubriken "Snopp-Nytt", där hon samlar exempel på mäns vålds- och sexualbrott mot kvinnor och barn.. Det senaste kan ses  här.

Om man läser igenom dessa blir resultatet massivt.  

Men - för att nu komma med en liten anmärkning - i några ytterst få fall undrar man sig om exemplen nödvändigtvis passar in i denna kategori.  Ett exempel är det fall i Ankarsrum,  som nämns i just det senaste "Snopp-Nytt". Det SKULLE faktiskt kunna bero på något annat än manligt våld.

Men det är som sagt ett av några ytterst få undantag. Om man plågar sig igenom alla NBT:s 16 blogg-poster med denna titel  (jag har själv inte orkat med att läsa alla)  blir det nog en klart deprimerande, men ändå definitivt nyttig läsning. 

 

"Hon misshandlades - åtalas nu för förtal"

Efter MeToo kom en backlash. Den ena efter den andra av de kvinnor som  vågat berätta vad de varit med om döms nu för förtal.

I detta fall  som Kajsa Ekis Ekman tar upp i Aftonbladet är förtalsdomen ännu ej fälld. Mannen är dessutom redan  dömd för misshandel av kvinnan, men hon åtalas i alla fall. 

Läs texten. Den är viktig.

Ekmans text är  såväl välskriven, som  logisk och  tankeväckande. 

Hon avslutar så här. 

"Just nu debatterar hela Sverige vad som ska göras för att stoppa mäns våld mot kvinnor. Vi har alla en skyldighet att slå larm, säger politiker efter politiker. När jag sitter där i Eskilstuna tingsrätt känns de orden mycket långt borta."

Mina egna slutsatser  är dessa.  

1. Kvinnan bör självfallet frias 

2. Att vi lever i ett patriarkat avspeglas förvisso i vårt rättsväsende.         

3.. Lagarna om förtal bör skrivas om, så att endast bevisat lögnaktiga anklagelser kan åtalas.

4.  Jag stödjer helt de som startat en fond för att betala böterna för de kvinnor som -  i den typen av fall  - döms för förtal. 

Jag ser  i detta fall inte ens någon anledning att argumentera. Endast ett rättssystem som i praktiken står på förövarnas sida kan döma kvinnor  på sådana grunder.

Hästgården 2

Under 90-talet skapades  en ny journalistisk genre. Den kom som en motreaktion mot att anklagelser om sexuella övergrepp började uppmärksammas av media under 80-talet.

Detta handlade ofta om övergrepp mot barn, men även mot vuxna kvinnor. Det hela skakade om samhället. Många kände sig obekväma.

Då skapades alltså en typ av program, eller artiklar,  med ungefär följande karaktär. Man gjorde allt för att leta reda på varenda liten sak som kunde användas för att betvivla trovärdigheten hos den eller de som kom med anklagelsen  - och försvara trovärdigheten hos den eller de som anklagades. Det kunde handla om nästan vad som helst. Man använde de mediala resurser man hade - och de var ofta betydande! - till att smutskasta de som sade sig blivit utsatta.

Det kunde ibland te sig mycket övertygande. 1994 sände SVT ett program om en chef för en hästgård som anklagats – och även dömts – för sexuella övergrepp på tonårstjejer på gården. Med hjälp av en skickligt iscensatt dramaturgi - inklusive ångerfullt återtagna anklagelser - gav man en till synes övertygande bild av att anklagelserna inte endast var falska, utan uppenbart orimliga. Programmet hade stor effekt. Efter avtjänar straff kunde den anklagade ridläraren komma tillbaka  till hästgården- i ett klimat då nästan alla såg honom som oskyldig.

Långt senare började reportrar på Sveriges Radio granska "granskarna". Bilden av att det var ett fall med uppenbart falska anklagelser blev efter ett tag effektivt demonterats. Det resulterade i en serie program som gav  en totalt annorlunda  bild än vad som gavs i programmet 1994.  Serien sändes  i fem delar, och kallades Hästgården. 

Det visade sig att de som hade intervjuats i programmet 1994 och  och bestämt hävdat att ridläraren var oskyldig -  nu medgav att de medvetet  hade ljugit i SVT:s program. Det var elever på ridskolan, men även ridlärarens sambo. Av rädsla för vad som skulle kunna hända om de gick emot mannen, hade de försäkrat att han  vare sig hade, eller ens skulle ha kunnat göra, vad han anklagades för. 

De som gjorde SVT: "dokumentär" 1994  hade alltså byggt upp en stämning av att mannen  helt enkelt inte  kunde vara skyldig. De som hade utsatts för ridläraren, och inte tagit till baks sina anklagelser,  fick inte komma till tals i programmet. Och nu visade det sig alltså  att programmets trumfkort - de som hade bott på Hästgården och försäkrade att mannen  helt enkelt inte kunde vara skyldig -alltså hade ljugit helt medvetet. -

Det visade sig också att flickor som hade varit på  ridlägret efter att mannen avtjänat sitt straff kunde berätta att också de hade utsatts. 

Programmet fick Stora journalistpriset , men anmäldes  också till Granskningsnämnden. Där fälldes det på några punkter. Det fick till följd att programmet togs bort från Sveriges Radios webbsida. 

Men det kom faktiskt tillbaka - i en lätt  omarbetad  form.   När jag igår började lyssna igenom de redigerade programmen var jag nog rädd för att  väsentliga saker hade gått förlorade - och att programserien inte längre skulle ge ett lika övertygande intryck. Jag hade fel.

Serien är fortfarande oerhört bra, och man får ett övertygande svar på frågan om hur en man kunde terrorisera och förgripa sig på unga tjejer under åratal trots att många visste vad som pågick, Och hur SVT 1994  lyckades förvrida huvudet på sin publik - och därmed gav den dömde mannen en möjlighet att fortsätta att begå övergrepp

Den som vill ta del av Sveriges Radios  nya version av programserien  i sin  helhet -  kan göra det genom dessa länkar.  . Ni kan lyssna på det första inslaget  här, det andra här, det tredje här, det fjärde här och det femte här.

Sluta tvinga offer till ”samarbete” med sina förövare

/Ett uttalande från representanter för nio kvinnoorganisationer,  som tidigare bland annat har publicerats i  ETC./

Regeringen har nu lagt fram en proposition om ändring av lagen om vårdnad. Det är tänkt som en förbättring, men är i praktiken istället ett förslag som ytterligare ökar risken för fortsatt våld mot utsatta mammor och barn efter att kvinnan lyckats ta sig ifrån en våldsam man. Vi som dagligen möter utsatta kvinnor och barn är djupt oroade över denna utveckling

Redan idag står det i lagen att bedömningen om vårdnaden ska utgå ifrån föräldrarnas ”förmåga att samarbeta”. Det låter kanske rimligt för den som inte vet att vårdnadstvister så ofta handlar om våld mot kvinnor och barn.

Men att tvinga offret att ”samarbeta” med förövaren står i direkt motsättning till all kunskap om hur farligt det är för utsatta kvinnor att lämna en våldsam man och hur dessa män använder just vårdnad och umgänge som möjlighet att fortsätta kontrollera kvinnan och barnen och utsätta dem för våld.

Istället för att stötta utsatta kvinnor och barn har Sverige alltså skrivit in i lagen att kvinnorna inte har rätt att komma undan sin förövare, utan måste ”samarbeta” med honom för att inte förlora vårdnaden om sina barn. År efter år har vi sett hur utsatta kvinnor misshandlas och till och med mördas just när de försöker leva upp till detta, för att försöka skydda sina barn och inte förlora vårdnaden till förövaren.

Det faktum att våldsamma män utsätter kvinnor och barn i hemmen gör att det ofta inte finns stödbevisning. Därför leder detta våld alltför sällan till fällande domar. Istället hamnar fallen i vårdnadstvister. Såväl kvinno- som barnrättsorganisationer har under många år försökt lyfta att barnen då sällan blir lyssnade på, att vare sig socialtjänst eller rättsväsende tar barnens berättelser på allvar.

Ändå vet vi mycket om barnens villkor i familjer där pappan utsätter mamman för våld. Brottsoffermyndigheten har redovisat hur 98 procent av barnen har sett eller hört misshandeln i samma eller angränsande rum. Cirka 60 procent av barnen har själva utsatts för våld. Cirka 30 procent har utsatts för sexuella övergrepp.

Sverige har under senare år utvecklas från att ha varit ett föregångsland när det gäller mäns våld mot kvinnor och barn till att tvärtom gå katastrofalt bakåt. Idag ser vi i fall efter fall hur samhället i praktiken ofta tvingar kvinnor att gå tillbaka till sina förövare för att försöka att trots allt skydda sina barn. Vi ser ett samhälle som tvingar mammor att lämna sina barn till förövaren trots att barnen uttalar till både socialtjänst och domstolar att de inte vill träffa sin pappa för att de är rädda för honom. Vi ser hur domstolar ger även dömda förövare vårdnaden om mamman inte förmått sig till att tvinga barnen, med motiveringen att hon därmed ägnat sig åt ”umgängessabotage”.

När pappan sedan inte låter mamman träffa barnen, döms inte han enligt ”umgängessabotage”, utan får behålla vårdnaden med motiveringen att det inte vore rätt att flytta barnen igen. Fadersrätt går före kvinnors och barns säkerhet.

Kvinnorörelsen har sedan länge försökt synliggöra hur förövare fortsätter utöva våld mot mammor och barn just i samband med umgänge/vårdnad, en verklighet som bekräftas även i forskning. Vi har krävt att samhället måste ta bort kravet på ”samarbete”.

Efter att vi uppvaktat justitieministern med en namninsamling för barns rätt i domstolarna gav regeringen Jämställdhetsmyndigheten i uppdrag att kartlägga förekomsten av våld i vårdnadstvister. Men istället för att avvakta resultatet av denna kartläggning föreslår regeringen nu tvärtom själva motsatsen; en skärpning av formuleringen om samarbete, om offer och förövares ”gemensamma” ansvar.

Frågan om vårdnad får aldrig utgå från att tvinga offer till ”samarbete” med förövaren, den ska utgå från barnens behov och vem som kan tillgodose dem. Regeringens proposition är ytterligare ett svek mot redan utsatta kvinnor och barn.

Samhället måste börja ta mäns våld mot kvinnor på allvar.

Gerda Christenson

Kvinnofronten

Jenny Westerstrand

Roks

Leila Qaraee

Kvinnors Nätverk

Azam Qarai

Linna-mottagningen

Maria Rashidi

Kvinnors Rätt

Susanne Bergenbrant Glas

Kvinnliga Läkares Förening

Olga Persson

Unizon

Clara Berglund

Sveriges Kvinnolobby

Gita Rajan

Wonsa

Göran Lambertz, Flashback och lite annat

I dessa dagar läggs namnen på häktade personer snabbt ut på nätet. Först  ut brukar vara rännstenssajten Flashback.  Sedan följer andra efter, och ofta blir det mycket snart allmänt spritt.

Jag återkommer snart  till det senaste fallet med en häktad person som outats av Flashback, Men först vill jag kort gå in på hur jag ser på detta forum. 

Jag har  inget emot att de publicerar namn. Inte heller att de nu nämnde  namnet på den nu häktade - Göran Lambertz. Men det sätt som de sedan brukar skriva om saker lämnar ofta mycket i övrigt att önska. .

Sedan 2005 har jag mått illa så fort jag tänker på Flashbck, eftersom det just detta år skapades en tråd där jag framställdes som en person som dels har falska minnen av övergrepp, dels har fantastiska konspirationsteorier om satanister, dels är kristen fundamentalist, av den typen som påstår sig vara "born again".. 

Som om inte det skulle räcka sägs det  också att jag luktar illa, och det finns ett inlägg i tråden där det beskrivs hur två personer  som kommit mig för nära får rusa in på toaletten för att kräkas. Vidare sägs jag vara ett fanatiskt fan av Carola, och skulle ha betett mig så underligt när jag ville ha en autograf av henne att  hon tittade konstigt på mig. Dessutom skulle jag efter att ha fått autografen sagt att detta är det värdefullaste man kan få. 

Vidare sägs det att jag är rasist, och att jag går ut på stan med skor med två helt olika storlekar på varsin fot.. 

Ett speciellt avsnitt ägnas tillfället jag lade fram min lic-uppsats  i religionshistoria. Mattias Gardell var opponent, och i tråden beskrivs hur imponerande han både var och såg ut. Detta ställs i kontrast till mig, som enligt skribenten såg ut på detta sätt: "en utvecklingsstörd mullvad med garderob från sjuttiotalet samt bristande personlig hygien".

Detta om detta. Jag kommer kanske  att återkomma till tråden i fråga - eftersom den nu till och från plockas upp av sökprogrammet Bing,  som av (till synes) outgrundliga anledningar verkar att ha satt i system att leta reda på gamla negativa länkar som torde lästs av få, om personer som deltagit i debatter om övergrepp mot barn - på barnens sida.

Men nu till Göran Lambertz. Jag tänker inte uttala mig om anklagelserna  om våldtäkt. Men eftersom han  nu är aktuell passar jag på att skriva några ord om hans roll i debatten om övergrepp. 

Först vill jag gärna länka till detta inlägg av NoBoyToy.

Hon lägger upp tidigare exempel på hur Lamberttz  lierat sig med extrema övergreppsförnekare  och bland annat tog initiativ till en "rapport" om "felaktigt dömda". Nej, han skrev den inte, men tog som sagt initiativ till den - och försvarade den hårt mot kritik från bland andra Christian Diesen och   Madeleine  Leijonhufvud . Under denna period producerade han ett antal förfärliga uttalanden - varav en del kan läsas hos NBT. 

Men sedan hände något. På en punkt skilde han ju sig från nästan alla andra som drev linjen om "falskt anklagade". Han stödde domarna mot Thomas Quick., vilka av de andra som lierat sig med honom i debatten om falska anklagelser snarast sågs som det värsta fallet någonsin av felaktiga domar för sexualbrott. 

Det innebar att hans gamla allierade snart började angripa honom hårt. Och han fick nya allierade av en helt annan typ. Detta ledde faktiskt till att han alltmer sällan tog upp de frågor som han så hårt  tidigare hade drivit. Ja, han förvånade mig till och med genom att en gång klicka gilla på en Facebook-länk till ett inlägg jag hade skrivit om Södertäljefallet. Han började försvara existensen av bortträngda minnen - mot Dan Josefsson och dennes allierade. Osv. 

När han nu häktats för våldtäkt skapar det nog olika  reaktioner både från hans tidigare, liksom från de senare, uppsättningar av allierade som han har haft. 

Nu uppmärksammas på nytt hans skriverier från ca 1996 och några år framåt.

Vi står kanske i inledningen till en märklig och komplex händelsekedja, och man kan verkligen undra hur detta ska sluta...

Roks - och debatten om övergrepp mot barn

I över fyrtio år har det i Sverige (och  i stora delar av världen)  förts en  debatt om frågor som sexuella övergrepp mot barn, bortträngda minnen, liksom om  pseudo-teorin om PAS, dvs en teori som bland annat går ut på att barn som berättar om övergrepp från pappan,  berättar vad de gör pga att modern hjärntvättat barnet.

I denna debatt har man kunnat följa uppkomsten av två ganska så distinkta läger - ett som är beredd att seriöst lyssna på såväl barns, som vuxna överlevares och även mammors, berättelser om övergrepp.  Och ett annat som i princip hävdar att alla återkallade minnen som inte funnits där hela tiden - är falska.  Och som dessutom stödjer PAS-teorier, och i hög grad argumenterar för att en stor majoritet mammor som anser att barnen utsatts för övergrepp av fadern endast  gör det för att diskreditera fadern ex.vis inför en vårdnadstvist.

Själv har jag  i grunden stött den grupp som varit beredd att lyssna  på barnen, mammorna och vuxna överlevare  sedan 1993, då jag började skriva om saken. Jag anser att berättelser om övergrepp, är sanna mycket  oftare än vad de flesta  kanske vågar medge.  Och att påståenden om falska anklagelser (för att nu inte tala om "falska minnen") oftast inte alls stämmer, och att många (kanske de allra flesta)  av de som hårt driver förnekarlinjen har en dold agenda av det mer förskräckande  slaget.

Om ni vill ta del av mina  åsikter om saken kan ni ju söka på två av mina sido-bloggar. Jag är inte  längre en ettrig debattör på det sätt jag var förut,  även om jag alltså än idag stödjer det perspektiv jag hade då. Det mesta jag skrev på ex.vis 90-talet står jag alltså för än idag.

En organisation som definitivt hårt tar avstånd från förnekarna är Roks (Riksorganisationen för kvinnojourer och tjejjourer i Sverige). De har en tidning som heter Kvinnotryck, och i nummer 4/2019 gjodre de en kort men kärnfull beskrivning och analys av just denna debatt. Den är mycket läsvärd. 

Ni kan ta del av den  här.  

Gör gärna det.

"Julian Assange och Wikileaks: två reaktionära kampanjer"

För att bara ta upp en sak som jag  i mitt senaste blogginlägg kanske tyckte var för självklar för att gå in på. Jag stöder Wikileaks till hundra procent. och är till hundra procent mot att Julian Assange utlämnas till USA

Men jag reagerar samtidigt mot  de som -  tyvärr -  kombinerar detta (självklara) ställningstagande med  en hetskampanj mot de två kvinnorna för att de berättade.

För att nu  inte tala om de som struntar i Wikileaks och endast vill utnyttja fallet i en reaktionär kampanj mot alla som berättar att de utsatts för övergrepp.

Jag borde förstås ha slagit fast det klart, tydligt och grundligt  i mitt senaste blogginlägg., Det gjorde jag faktiskt när jag först skrev om fallet 2010. För att det inte ska råda något tvivel om vad jag anser om USA vs Wikileaks lägger jag ut detta inlägg igen.

 -----------------------------------------------------------------

/Från min huvudblogg 8 december 2010/

Julian Assange och Wikileaks: två reaktionära kampanjer

USA:s reaktionära kampanj mot Wikileaks måste fördömas, men så måste den oheliga allians av anti-feminister och paranoid "vänster" som hetsar mot de kvinnor som anmälde Julian Assange för våldtäkt.

Julian Assange har gripits i Storbritannien misstänkt för våldtäkt. Många misstänker att detta är ett led i en plan att få honom att utlämnas till USA, där han sedan skulle kunna ställas inför rätta för "spioneri".

Och i USA har kampanjen mot Wikileaks nått oerhörda höjder. Assange beskrivs som en ny Bin Ladin, ledande politiker kräver dödsstraff. Den nationella hysterin i USA är förvisso otäck, och den understöds av delar av den härskande klassen i många andra västländer.

USA:s politiska och militära ledning står sårad och naken. Den ropar efter blod, och de härskande i andra västländer, och förmodligen också i andra delar av världen, sympatiserar med den. Om Assange verkligen utlämnas till USA kommer hans rättssäkerhet inte vara mycket värd.

Det kommer i så fall att bli en rättegång som i vissa avseenden liknar den mot Jan Guillou och Peter Bratt 1973. Med den skillnaden att rättssäkerheten kommer att vara ännu mindre och straffen kommer med all säkerhet att bli mycket hårdare.

Alla planer på att utlämna Julian Assange till USA måste bekämpas och fördömas. Assange har inte en chans till en rättvis rättegång där.

Men samtidigt pågår en mindre uppmärksammad, men likaså olustig kampanj i Sverige, med ett annat tema. Där påstås självsäkert att Assange är oskyldig till våldtäktsanklagelserna och att dessa enbart är en led av en illasinnad kompott . Missförstå mig inte, att delar av rättsapparaten i Sverige drivit frågan så hårt, och visar en glöd som de ofta inte visar i andra sexualbrottsfall, kan naturligtvis leda till frågor.

Men därav följer inte att Assange nödvändigtvis måste var oskyldig, att de kvinnor som angav honom måste ljuga, och än mindre att dessa kvinnor skulle vara deltagare i en komplott med någon form av kuslig agenda.

Men denna teori är allmänt spridd, och förekommer i huvudsakligen två varianter.

Den idag mest uppmärksammade är den som kommer från "vänster". I denna är kvinnorna som anmälde Assange veritabla agenter för USA-imperialismen och ljuger på uppdrag av denna för att sätta dit Assange. Detta förs mest fram av människor som inte verkar ha undersökt de konkreta omständigheterna runt åtalet mot Assange. Eller också verkar vara så paranoida att de konstruerar upp konspirationer där det inte finns några spår av dem.

Man behöver inte veta mycket om fallet för att inse att teorin är orimlig. Dess förespråkare smutskastar dessutom kvinnor endast för att de lämnat in en anmälan om sexualbrott.

Missförstå mig inte, falska anklagelser med politiska syften har naturligtvis förekommit i historien. Men i det här fallet finns det inte skymten av belägg för att det skulle vara så.

Den andra varianten är öppet reaktionär. Det är den anti-feministiska. Det vimlar av artiklar på nätet som ser Assangefallet som ett exempel på "feministernas" makt, eller på att det svenska rättsväsendet hela tiden sätter dit "oskyldiga män". På det ena antifeministiska forumet efter det andra, även de som politiskt är extremt mörkblå, hyllas Assange som ett offer för de intrigerande feministiska nätverk som de tror behärskar Sverige.

De hoppas använda fallet Assange som ett vapen mot "statsfeminismen" och framförallt mot den påstådda bristande rättssäkerheten för "män". I dessa personers bisarra världsbild vimlar svenska fängelser av oskyldigt dömda män, och enligt somliga skulle 80 procent av alla sexualbrottsdömda män vara oskyldiga. Och även här svartmålas de kvinnor som anmälde. De karaktärsmördas på en rad otäcka sätt.

På så sätt förenas en paranoid del av den yttersta vänstern med ofta ganska så mörkblå anti-feminister i en kampanj mot de kvinnor som anmält Assange. De har helt olika utgångspunkter, men de förenas i sin fanatiska övertygelse om att anklagelserna MÅSTE vara falska, och att kvinnorna måste ljuga.

Men USA och deras allierades reaktionära kampanj mot Wikileaks och frågan om sexualbrottsanklagelserna mot Assange är två olika frågor. De är i praktiken hopkopplade och USA utnyttjar förvisso den senare frågan för sina syften.

Men det är ändå principiellt viktigt att hålla isär dessa frågor. I synnerhet för de inom "vänstern" som vill undvika att bli en del av backlashen mot kvinnors och sexualbrottsoffers rättssäkerhet.

USA-imperialismens och den rabiata anti-feminismens agendor är lika nattsvarta. Det vore sorgligt om delar av vänstern, drivna av en felslagen "antiimperialism", allierar sig med rabiata kvinnohatare, och förövarförsvarande rättshaverister.

 

I skuggan av Assange

Som många torde veta har Anna Ardin kommit ut med en bok med just denna titel. Den kan beställas här. 

Anna Ardin  är en av  de två kvinnor som berättade att de utsatts för handlingar av Julian Assange,  som polisen bedömde som sexualbrott. För Annas del blev rubriceringen  sexuellt ofredande. För den andra  kvinnan, Maria, blev  den våldtäkt. 

Jag är inte jurist, och är bland annat därför definitivt osäker på om det skulle kunna leda till en fällande dom i en domstol. Men två saker känner  jag mig säker på. Att Assange dels är en man med en ganska så förfärlig syn på kvinnor. Som han även visar i praktiken. Och dessutom en uttalad,  på gränsen till paranoid anti-feminist. 

Det första bygger jag delvis på bokens skildring, men även den son läser på nätet publicerade texter  från förundersökningen, mellan raderna,  torde  få en sådan bild. Det finns  de som hävdar att bokens innehåll står i strid med det man får reda på i materialet från förundersökningen. . Det är definitivt inte min åsikt. 

Assanges paranoida anti-feminism är dock inget man behöver gå till boken för att bekräfta.  Hans egna uttalanden - som exempelvis att Sverige är "feminismens Saudi-Arabien" räcker gott och väl. 

Även om jag inte kan uttala mig om han skulle ha kunnat fällas i en domstol anser jag att det borde ha prövats. Nu avbröts förundersökningen innan den hade avslutats - därför att Assange stack sin väg. 

Men de starkaste partierna i boken är dess skildring av den hetskampanj de båda kvinnorna utsattes för - i stort sett från dag ett. Somliga har betvivlat den bild som boken ger av denna - men det gör jag absolut inte. Eftersom jag just när det begav sig ganska noga följde förövarförsvarande, övergreppsförnekande och även "papparättsliga" sidor. 

En av anledningarna till att jag följde dem var att jag själv till och från utsattes för angrepp på dessa.

Hatet på dessa sidor mot dessa två kvinnor var rosenrasande. 

Man kunde för övrigt tidigt se att  angreppen  mot dessa  kvinnor kom  huvudsakligen från  två håll. Dels från en fyrkantig  och småparanoid "vänster" som redan från dag ett började spekulera i att de två kvinnorna skulle vara CIA-agenter eller mer i allmänhet redskap för USA-imperialismen. Det talades om en "honey trap" där Assange lurades in en situation där han skulle kunna utlämnas till USA.

Det fanns aldrig skymten av belägg för detta. 

Men ganska snart dök det upp nya aktörer i denna hetskampanj.  Det var övergreppsförnekare som aldrig ens en sekund skulle bry sig om hoten mot Assange om det inte kunde  användas mot "feminister " som "styrde Sverige" och vars högsta mål var att sätta så många "oskyldiga  män" som möjligt i fängelse. En del av dessa var faktiskt mest av allt  mörkblå, och skulle aldrig brytt sig om att försvara någon mot hot från USA - om det inte vore för den anti-feministiska poäng de kunde få. 

Den som läser boken inser att Anna Ardin är såväl vänster som anhängare av Wikileaks.  Det finns inget som helst stöd för att hon skulle ha haft en dold agenda av högertyp. Hon hamnade i en situation där hon plötsligt befann sig i ett ovanligt ettrigt och långvarigt drev. 

Jag kan ha fel, men mitt intryck är att angreppen efter ett tag inriktade sig mer specifikt på just Anna A, möjligen för att hon var en offentlig person. 

Och när kampanjen mojnade, började hon även angripas för att vara krypto-islamist, eftersom hon aktivt arbetade  mot islamofobi. Hur någon på en och samma gång kan vara CIA-agent och islamist-agent framgick kanske inte helt klart. 

Jag tycker att boken borde läsas. Gärna parallellt med de delar av förundersökningen som Assanges advokater sammanställt och som kan hämtas bland annat från nättidningen  Paragraf. Trots att detta måste ses som en partsinlaga bekräftar det snarast boken - om man läser kritiskt.

Boken ger en form av djupperspektiv som i alla fall får mig att se på dessa utvalda delar av förundersökningen med nya ögon.

"Dubbelmoral när medier rapporterar om övergrepp"

Ovanstående är rubriken på en ledare  som Kajsa Ekis Ekman skrivit i ETC. Den är väl värd att läsa. Gör det... 

Ledaren har förresten också en underrubrik: "Kvinnor i Sverige som berättar om övergrepp och våld betraktas som brottslingar"....  I denna ledare tar Ekman upp ett faktum som kanske inte alla har uppmärksammat. Eller  kanske inte dragit några specifika slutsatser av. 

Det är att när svenska media skriver om anklagelser om sexuella övergrepp i andra länder brukar de genomgående tro på dessa - även om de inte alls har den inställningen när samma typ av anklagelser förs i vårt eget land. 

Hon inleder med ett antal fall i Egypten, där kvinnor konfronterat högt uppsatta män för övergrepp. DN beskriver dessa kvinnor som modiga, och utgår som en självklarhet att anklagelserna är sanna.

Ekman kommenterar detta exempel så här.

"Artikelförfattaren tycks glömma att om svenska lagar tillämpades i Egypten skulle samtliga kvinnor bli dömda för förtal. De har nämligen vittnat om övergrepp på sociala medier så att man kan ana vem förövaren är, vilket redan lett till ett tiotal domar i Sverige mot kvinnor som gjort just så".

Hon går vidare och visar att samma tendens ofta finns även när svenska media skriver om andra länder än Egypten. Ja, till och med om de ligger så nära oss som Danmark. 

I andra länder är kvinnor som lägger fram sina anklagelser så att förövarna kan identifieras   enligt svenska mainstreammedia (oftast) ett exempel på modiga kvinnor som kämpar mot patriarkala strukturer. 

Men med undantag av två helt ovanliga  MeToo-mänader  hösten 2017 behandlas inte kvinnor som gör samma sak i Sverige på detta sätt. Även om det under den mest intensiva MeToo-perioden i Sverige  det i media kunde finnas en bild att kvinnor som exempelvis Cissi Wallin var just modiga och värda respekt, varade detta inte länge. 

Och när stora media skriver om sådana svenska fall nu visar de oftast en förskrämt generad inställning. Ja, det är ju förtal, ja, det kanske, kanske skulle kunna vara sant, med det är ju underordnat. För så får man väl inte göra.. Typ. 

Nu är Ekman  själv ett av de  få undantagen från denna regel-  eftersom hon själv fick kommentera Cissi Wallin och debatten om dennes fall i Aftonbladet - där hon alltså kritiserade angreppen mot Wallin. 

Men det är som sagt ett undantag. De som vill skriva inläggs så att säga i MeToos anda kan ibland göra det i ex.vis ETC. eller Gardet. Men i de stora media är det försvinnande sällsynt. 

Tråkigt, men naturligtvis inte förvånande.

Elaine Eksvärd om Joe Biden

Elaine Eksvärd är (som bekant) författare till två böcker om hur hon utsattes för övergrepp i barndomen - och hur hon hanterar det idag.

Jag har läst den första - och köpt den andra. Men har ännu inte läst den. Den första har jag alltså läst och var både välskriven och läsvärd. 

Nu ser jag att hon har skrivit två inlägg om Joe Biden, och dennes märkligt gränslösa sätt att få kroppskontakt med kvinnor och barn.  

De kan läsas  här och här.

I kommentarsfältet i det första möter hon invändningar - som hon svarar bra på  i det andra.

Hon gör helt klart att hon inte alls är någon anhängare av Trump och att hon välkomnar att denne förlorade presidentvalet. Men att detta inte innebär att hon vill undvika de problematiska frågor man kan ställa om Joe Biden. 

Jag håller med. Och jag vill själv tillägga att jag tycker att det är anmärkningsvärt att denne man var det "bästa" som ledningen i det demokratiska partiet kunde finna som motkandidat mot Trump.

På många sätt stämmer det gamla uttrycket att det personliga är politiskt. Biden är alltså den person som är den som högern inom Demokraterna tyckte var den bästa för att hindra en utveckling mot något bättre inom partiet.

Och nu visar det sig att hans högeråsikter kombineras med en milt sagt anmärkningsvärd brist på respekt för kvinnors och barns integritet. Jag är inte det minsta förvånad.

NoBoyToy är tillbaka...

Det är lite som julafton. Eller nåt sånt. 

Efter att jag har  ägnat snart tre år åt mer eller mindre desperat fantasifulla  teorier över vad försvinnandet kunde bero på, kommer NBT tillbaka.

Men lite förberedd är jag ändå. Den senaste tiden har det faktiskt funnit tecken på att något skulle kunna  hända. Men när det väl händer är det ändå... lite ofattbart.  

Välkommen tillbaka! :-)

Återigen till bing.com

/ Jag har förståelse för att detta kan ses som ett klassiskt fall av paranoia.  Men det är det inte. Jag har också förståelse  för att det finns de som ändå kommer att tro att jag är paranoid, Men det finns just  nu inte så mycket jag kan göra åt den saken...)

I  början av 2019 skrev jag om hur sökmotorn bing.com plöttsligt reagerade  på det mest konstiga  sätt när man sötke på mitt namn. Saker som rimligen borde ligga högt, som min blogg i realtid, försvann. Medan de mest obskyra personangrepp mot mig för ex.vis tio år sedan hamnade högst upp. 

Det bör tilläggas att Google inte under den tiden (eller senare) genomgick några sådana förändringar.

Sedan dess har bing.com fortsatt vara konstigt, ,men inte lika extremt som det var årsskiftet 2018-2019.  Efter ett tag kom min blogg i realtid åter på första plats - och perifera och urgamla personangrepp kom inte längre att helt dominera  listan. . 

Men samtidigt kunde jag notera att nästan  varje gäng min blogg mer direkt har lagt ut en serie inlägg som på ett kontroversiellt sätt  tog upp frågar om övergrepp mot barm lyftets egendomliga utfall mot mig högt upp på Bing - igen. 

Eller om jag skrev kritiska  inlägg om ledande aktörer på förnekarsidan.

För ett tag sedan skrev jag ett inlägg som tog upp den hisnande kullerbytta som Ingrid Carlqvist - en gång ledande på förnekarsidan som då nära samarbetade med en stor grupp likasinnade! - nu har gjort. Från att förneka att satanistiska övergrepp finns har hon börjat stöda  QAnon - som hävdar att ett satanistiskt pedofilnätverk bakom kulisserna styr den djupa staten i USA.  

Igår kom jag plötsligt på att kolla vad bing listar om mig just nu. Jag hade onda aningar, och de bekräftades. 

Min blogg i realtid som under det senaste året  - liksom på Google och andra sökprogram - legat högst fanns inte alls. Den låg på första plats för några dar sedan, men nu har den försvunnit. Däremot finns  tidigare specifika inlägg  av mig på  min blogg med, lite längre ner.  Nu ligger istället em hattråd om mig på Flashback som startades för 20 år sedan på -  första plats., 

Men det mest pikanta är nog att en länk till Wikipedia-artikeln om Erik XIV - en svensk kung som giftmördades 1577! - ligger på andra sidan om man söker på mitt namn.  (i alla fall nu, 13.48). Det finns ingen möjlighet för ett normalt sökprogram att hamna på Erik XIV om den söker på mitt namn, eftersom jag förvisso inre delar efternamnet Rodenborg  med den giftmördade kungen...

Om jag vore paranoid - och man blir lätt det när sådan här händer! - kunde jag undra om detta med Erik XIV har något syfte art skrämmas. Redan som barn fick jag för övrigt reda på att denne kung skulle ha mördats av gift som hade lagts i ärtsoppa. Ärtsoppa eller inte ärtsoppa -  man har vid senare undersökningar funnit spår av arsenik vid undersökning av kung Eriks bevarade kropp. 

Om man tittar på hur Bings listor om mig har utvecklats - och speciellt då hur de såg ut just skiftet mellan 2018 och 2019 - kan man endast dra slutsatsen att de måste  ha påverkats av  en eller flera personer med följande drag. 

De måste för det första ha ett encyklopediskt minne vad gäller de senaste årtiondenas personangrepp mot mig. Även de mest perifera, som lades ut på stället som få läste då, och ingen läser nu,  lades upp i de första versionerna för två och ett halvt år sedan. 

För det andra måste de nära ett nästan patologiskt hat mot mig. 

För det tredje måste de ha ett glödande hat mot alla som deltar i kampen mot övergrepp mot barn. Alla de personangrepp som lades ut i den första  omgången angrep mig för mitt engagemang i just sådana frågor.

Det där med Erik XIV  var faktiskt olustigt. Men om det nu vore så att det inte är en otroligt märklig slump - kungen ifråga låg på tredje sidan för ett tag sedan, nu ligger den på den andra - blir jag mer arg än rädd.  Och om dessa underliga händelser kommer att påverka vad jag skriver om blir det snarare så att jag kommer att skriva mer om de frågor som jag brukar angripas för - och inte mindre.

PS. Det är förstås möjligt att sidorna på bing ändras  mycket snart efter att jag skrivit detta. Jag har dock sparat dessa sidor i min dator.

Ingrid Carlqvists helomvändning

Jag trodde att jag hade lämnat Ingrid Carlqvist för gott på denna blogg. Men nu har hon gjort en hundraåttio graders kullerbytta som jag inte vill undanhålla denna bloggs läsare. 

Jag minns ju mycket väl när hon i polemik mot mig, jag tror det var 2009,  länkade till Kenneth Lannings FBI-"rapport" och förklarade att den bevisar att det inte finns några  satanistiska övergrepp. 

Men nu har samma Ingrid Carlqvist kommenterar Facebooks åtgärder mot QAnon på sin tidslinje. Där skriver hon - "Det här bevisar med all tydlighet att Q är rätt på det. Annars skulle inte Facebook agera." 

Och vad säger nu QAnon? Deras grundtes är att "den djupa staten" i USA kontrolleras av...  ett  satanistiskt pedofilnätverk. 

2009 sade IC att satanistiska sexuella övergrepp var en vandringssägen. ,Detta hade FBI bevisat. Nu stöder hon uppenbarligen  en grupp som inte endast hävdar att det existerar satanistiska förövarnätverk men att dessa i princip kontrollerar USA - eller rättare sagt skulle göra det om inte Donald Trump fanns.

Och om Trump förlorar makten i detta val (vilket just nu verkar troligt)  torde satanistnätverkets  makt i så fall  på nytt bli oinskränkt.  

IC har nu under mer än tio år bevisat att hon aldrig upphör att  förvåna. Milt sagt.

Gunilla Madegård om "Att rädda ett barn"

Jag skrev tidigare om Gunilla Madegårds analys av första delen av första programmet av Bo-Göran Bodins "Att rädda ett barn". Nu har hon gjort samma genomgång för alla avsnitten (även om hon ännu inte är helt klar med tredje programmet). Jag har inte själv förmågan art avgöra allt om de olika detaljerna i hennes analysförsök. Men min uppfattning är att hennes genomgång är grundlig och på många sätt imponerande.

Samtidigt är hennes sajt - tycker jag -lite opedagogiskt upplagd . I alla fall hade jag svårt att hitta. Speciellt svårt hade jag att hitta andra avsnittet av analysen om det första programmet. När jag trodde att jag klickade på det kom jag ofta till Dokument Inifråns webb-adress.

Det kanske är jag som är dum, men i så fall kan det finnas fler som jag. Därför lägger jag här ut länkarna  - inte endast till Gunilla Madegårds text i allmänhet, utan till varje enskilt avsnitt av denna.


Första programmet analyseras i sju avsnitt.

Det första kan läsas här .

Det andra kan läsas här.

Det tredje kan läsas här.

Det fjärde kan läsas här.

Det femte kan läsas här.

Det sjätte kan läsas här.

Det sjunde kan läsas här.

Det andra  programmet har fått fyra avsnitt.

Det första kan läsas här.

Det andra kan läsas här.

Det tredje kan läsas här.

Det fjärde kan läsas här.

Från det  tredje programmet två har avsnitt hittills lagt ut, men de ska  finnas fler.. Jag uppdaterar detta inlägg när de kommit.

Det första kan läsa här.

 Och det andra kan läsas här.

Det är mycket att läsa,, men för den som vill se en problematisering av den förenklade bilden som programmet gett, kan det kanske vara bra att börja där.

Återigen till "Att rädda ett barn"

Gunilla Madegård. ställer i detta inlägg väsentliga frågor om Bo-Göran Bodins "dokumentär" "Att rädda ett barn" ..

Det finns ju många frågor att ställa om denna. "Dokumentären" skapar genom sitt selektiva urval av fakta och sitt klippande  och klistrande, hos många en känsla av att det är ett solklart fall: BRY bedriver en häxjakt  - en rent förtalsmässig kampanj mot en oskyldig man.

Eller det är vad dokumentären  hävdar.

Att granska granskarna, och titta lite närmare då deras metod, och bakgrund, är en viktig, och omfattande, uppgift. Gunilla Madegårds text kan ses som ett försök till att påbörja en sådan..