Sunday, May 27, 2012
Ämnesuppdelning
Om ni tittar på höger sida ser ni att bloggen numera har en lista där artiklarna är uppdelade i specifika ämnen. Så nu blir det nog lättare att hitta.
Är "juridiken" "opolitisk" och "objektiv"?
/Skrivet 23 oktober 2007, men lika aktuell idag.../
Stureplansprofilerna är fällda av hovrätten och en nästan enig presskör hyllar för en gångs skull en vettig dom. Med undantag av advokaterna Per E Samuelsson och Leif Silbersky verkar alla vara överens om att rättvisa har skipats. Det gäller även personer som man knappast trodde kunde hamna rätt i en sådan fråga, som till exempel Maria Abrahamsson i Svenska Dagbladet. Att advokater hävdar att personer är oskyldiga tillhör ju så att säga deras jobb. Att Kerstin Koorti, som militant försvarade den friande domen i tingsrätten, nu verkar vara tyst är däremot lite förvånande.
Men det finns något betänkligt i många av kommentarerna från de som stöder domen. Ständigt och jämt påpekas det att domstolen har dömt enbart på juridiska grunder, och att den inte har påverkats av den starka opinionen mot den tidigare friande domen. Det betyder, anses det, att domen är rättvis och inte en eftergift för en högljudd opinion.
Att detta resonemang logiskt sett torde innebära att opinionsbildningen var meningslös inser kanske inte en del av de som för fram det. Det innebär också att man ser jurister som ”objektiva”, nästan vetenskapliga experter på ”juridik”, som inte bör påverkas mer av vanliga människors rättsmedvetande än vad en matematikprofessor bör påverkas av lekmäns åsikter om imaginära tal och tredjegradsekvationer.
Men juridiken är inte en vetenskap. Juristerna är inbäddade i ett nätverk av sociala och sexuella fördomar, och det påverkar tveklöst rättskipningen. Det var inte så länge sedan dåvarande ordföranden i Högsta Domstolen, Bo Svensson, i en intervju i DN (26/5 2005) förklarade att den sexköpande HD-domaren Leif Thorsson borde få fortsätta att döma i sexmål, därför att han ju genom sitt sexköp hade visat sig ha ”djupa kunskaper i ämnet”. När Svensson sedan försökte slingra sig ur klavertrampet gjorde han bara saken etter värre. Han började prata om att Sverige är ett konstigt land som i motsats till alla andra länder förbjuder sexköp, och började till och med citera Frödings ”Jag köpte min kärlek för pengar, för mig var ej annan att få”…
En ordförande i HD borde vara lojal mot lagstiftningen, kan man tycka. Men det var inte direkt det intryck Bo Svensson gav.
I själva verket visar en rad märkliga domar att synen på sexualbrott hos många jurister är ganska så konstig. Nyligen friades en man för våldtäkt mot sin son för att det inte kunde uteslutas att fadern hade sovit under våldtäkten. Även om han nu hade gjort det, vilket milt sagt kan betvivlas, kan man förstås undra om en man som skulle skjuta ett statsråd i sömnen skulle försättas på fri fot. Att personer som begår grova brott i sömnen borde ha rättspsykiatrisk vård, torde vara uppenbart, även för alla jurister, om det nu inte ”bara” gällde sexualbrott.
1988 avslöjades det att juristernas sångbok i Stockholm innehöll en visa vid namn ”Lilla Ida”. Med melodin hämtad från ”Där som sädesfälten böja sig för vinden” beskrev den i närmast lustfyllda, och skämtsamma, ordalag en sadistisk våldtäkt på en 14-årig flicka. Den sjöngs på olika fester och sammankonster i Juridiska föreningens regi. Vilka värderingar kan sitta i bakhuvudet hos folk som en gång utan problem sett sådana sånger som underhållning?
Så, nej, det finns ingen neutral opolitisk juridik. Och ja, det är viktigt att genom aktiv opinionsbildning försöka påverka, nej, tvinga, domstolarna att döma till kvinnors och barns förmån. Det finns ingen anledning att tro att de automatiskt kommer att göra det på egen hand.
Stureplansprofilerna är fällda av hovrätten och en nästan enig presskör hyllar för en gångs skull en vettig dom. Med undantag av advokaterna Per E Samuelsson och Leif Silbersky verkar alla vara överens om att rättvisa har skipats. Det gäller även personer som man knappast trodde kunde hamna rätt i en sådan fråga, som till exempel Maria Abrahamsson i Svenska Dagbladet. Att advokater hävdar att personer är oskyldiga tillhör ju så att säga deras jobb. Att Kerstin Koorti, som militant försvarade den friande domen i tingsrätten, nu verkar vara tyst är däremot lite förvånande.
Men det finns något betänkligt i många av kommentarerna från de som stöder domen. Ständigt och jämt påpekas det att domstolen har dömt enbart på juridiska grunder, och att den inte har påverkats av den starka opinionen mot den tidigare friande domen. Det betyder, anses det, att domen är rättvis och inte en eftergift för en högljudd opinion.
Att detta resonemang logiskt sett torde innebära att opinionsbildningen var meningslös inser kanske inte en del av de som för fram det. Det innebär också att man ser jurister som ”objektiva”, nästan vetenskapliga experter på ”juridik”, som inte bör påverkas mer av vanliga människors rättsmedvetande än vad en matematikprofessor bör påverkas av lekmäns åsikter om imaginära tal och tredjegradsekvationer.
Men juridiken är inte en vetenskap. Juristerna är inbäddade i ett nätverk av sociala och sexuella fördomar, och det påverkar tveklöst rättskipningen. Det var inte så länge sedan dåvarande ordföranden i Högsta Domstolen, Bo Svensson, i en intervju i DN (26/5 2005) förklarade att den sexköpande HD-domaren Leif Thorsson borde få fortsätta att döma i sexmål, därför att han ju genom sitt sexköp hade visat sig ha ”djupa kunskaper i ämnet”. När Svensson sedan försökte slingra sig ur klavertrampet gjorde han bara saken etter värre. Han började prata om att Sverige är ett konstigt land som i motsats till alla andra länder förbjuder sexköp, och började till och med citera Frödings ”Jag köpte min kärlek för pengar, för mig var ej annan att få”…
En ordförande i HD borde vara lojal mot lagstiftningen, kan man tycka. Men det var inte direkt det intryck Bo Svensson gav.
I själva verket visar en rad märkliga domar att synen på sexualbrott hos många jurister är ganska så konstig. Nyligen friades en man för våldtäkt mot sin son för att det inte kunde uteslutas att fadern hade sovit under våldtäkten. Även om han nu hade gjort det, vilket milt sagt kan betvivlas, kan man förstås undra om en man som skulle skjuta ett statsråd i sömnen skulle försättas på fri fot. Att personer som begår grova brott i sömnen borde ha rättspsykiatrisk vård, torde vara uppenbart, även för alla jurister, om det nu inte ”bara” gällde sexualbrott.
1988 avslöjades det att juristernas sångbok i Stockholm innehöll en visa vid namn ”Lilla Ida”. Med melodin hämtad från ”Där som sädesfälten böja sig för vinden” beskrev den i närmast lustfyllda, och skämtsamma, ordalag en sadistisk våldtäkt på en 14-årig flicka. Den sjöngs på olika fester och sammankonster i Juridiska föreningens regi. Vilka värderingar kan sitta i bakhuvudet hos folk som en gång utan problem sett sådana sånger som underhållning?
Så, nej, det finns ingen neutral opolitisk juridik. Och ja, det är viktigt att genom aktiv opinionsbildning försöka påverka, nej, tvinga, domstolarna att döma till kvinnors och barns förmån. Det finns ingen anledning att tro att de automatiskt kommer att göra det på egen hand.
Thursday, May 24, 2012
Häktad för att hon försökte skydda sitt barn
/Skrivet den 10 juli 2011/
Att Sveriges rättssystem till stora delar är barnfientligt, mammafientligt, och förövarvänligt är något jag ofta har påpekat. Utan att direkt uttala mig om detaljerna i det specifika fall som Suspicio nu tagit upp vill jag generellt påpeka att mammor som försöker skydda sin barn från sexuella övergrepp bör ses som hjältar, inte som brottslingar. Och att deras bedömning av vad som verkligen hänt i familjen för det mesta är mer värd att ta på allvar än empatilösa juristers.
Ett barn har nu alltså återförts till sin far och mamman är häktad. Det handlar om ett av de fall där angivarprogrammet Insider lade ut bilder av barn på flykt 2008.
Det finns en del att säga om denna fråga, men det mesta har jag sagt tidigare. De personer som hjälper att sätta fast barn och mammor som flyr för att skydda barnen från övergrepp bör ses som angivare. De bör faktiskt i princip ses på samma sätt som man en gång såg på de som angav judar och motståndsmän i Europa under den nazityska ockupationen.
Detta gäller i synnerhet de ansvariga bakom Insiderprogrammet..
I ett rättvist och barnvänligt samhälle hade det ha varit dessa som hade satts i fängelse, inte mammorna. Eller så skulle de ha satts i omskolningsläger där de fick stanna kvar till dess att de hade visat att de hade utvecklat en elementär förmåga till empati med barn.
De som verkligen vill kämpa för barnens rätt i vårt land kommer förr eller senare hamna i öppen konflikt med de som har makten. Vad säger oss detta om det samhälle vi lever i?
-------------------------------------------
TILLÄGG 24 MAJ 2012
Inlägget skrevs på min huvudblogg. Kommentarer till inlägget kan man läsa här.
Att Sveriges rättssystem till stora delar är barnfientligt, mammafientligt, och förövarvänligt är något jag ofta har påpekat. Utan att direkt uttala mig om detaljerna i det specifika fall som Suspicio nu tagit upp vill jag generellt påpeka att mammor som försöker skydda sin barn från sexuella övergrepp bör ses som hjältar, inte som brottslingar. Och att deras bedömning av vad som verkligen hänt i familjen för det mesta är mer värd att ta på allvar än empatilösa juristers.
Ett barn har nu alltså återförts till sin far och mamman är häktad. Det handlar om ett av de fall där angivarprogrammet Insider lade ut bilder av barn på flykt 2008.
Det finns en del att säga om denna fråga, men det mesta har jag sagt tidigare. De personer som hjälper att sätta fast barn och mammor som flyr för att skydda barnen från övergrepp bör ses som angivare. De bör faktiskt i princip ses på samma sätt som man en gång såg på de som angav judar och motståndsmän i Europa under den nazityska ockupationen.
Detta gäller i synnerhet de ansvariga bakom Insiderprogrammet..
I ett rättvist och barnvänligt samhälle hade det ha varit dessa som hade satts i fängelse, inte mammorna. Eller så skulle de ha satts i omskolningsläger där de fick stanna kvar till dess att de hade visat att de hade utvecklat en elementär förmåga till empati med barn.
De som verkligen vill kämpa för barnens rätt i vårt land kommer förr eller senare hamna i öppen konflikt med de som har makten. Vad säger oss detta om det samhälle vi lever i?
-------------------------------------------
TILLÄGG 24 MAJ 2012
Inlägget skrevs på min huvudblogg. Kommentarer till inlägget kan man läsa här.
Vår tids hjältar
/Skrivet den 26 maj 2010/
Har just läst "När blodsbanden brister" av Hanna Svensson från 2003 (utgiven av Norstedts förlag). För andra gången. Det är en helt nödvändig bok om en mamma som kämpade för att rädda sitt barn från sin förövare, fadern.
Det är en sann historia, och i motsats till många andra fall slutade det bra. Modern fick till sist ensam vårdnad, efter år av kamp.
Den borde vara obligatorisk läsning för alla som har att göra med barn.
Det här är en verklighet för oerhört många mammor och barn i Sverige idag. För de flesta slutar det inte alls lika bra.
Förövarna får ofta ensam vårdnad och total kontroll över det skräckslagna barnet.
Några mammor och barn gör som Hanna övervägde att göra mot slutet, men slapp – de gömmer sig. Då riskerar de att hängas ut av slaskprogram som Insider, slasktidningar som Aftonbladet, och förövarförsvararbloggar.
Domstolarna idag verkar inte kunna stava till empati. Jo, empati med förövarna verkar de ha en hel del av, men inte med barnen. Den som får se hur domstolarna resonerat i Hanna Svenssons bok bör får reda på att detta inte är undantag. Det är snarare regeln.
Likaså är den socialnämnd hon beskriver i boken inte heller något undantag.
De barn och mammor som får vara med om detta har en fruktansvärd situation. Men ändå har dessa barn någon som kämpar för dem. De har ett bättre läge än de som vuxit upp i familjer där ingen stöder dem. Där även den andre föräldern är förövare, eller spelar med, eller är likgiltig.
Därför är de mammor som kämpar, som bråkar, som flyr, som gör allt för att skydda sina barn, vår tids hjältar. Om några årtionden kommer vi nog att se på dem som vi idag ser på, exempelvis, motståndskämpar mot nazismen under europeiskt trettio- och fyrtiotal.
Och på samma sätt som den nazikontrollerade eller nazianstuckna pressen på den tiden publicerade efterlysningar på de som vågade kämpa, publicerar idag förövarvänlig media bilder och namn på kvinnor och barn som flyr.
Och dagens domstolar har sina egna speciallagar mot de som trilskas - och som exempelvis för barnens bästa utövar "umgängessabotage".
1945 blev vändpunkten för den tidens motståndskämpar. När ska vändpunkten komma för dagens kämpande, flyende och hotade kvinnor och barn?
Har just läst "När blodsbanden brister" av Hanna Svensson från 2003 (utgiven av Norstedts förlag). För andra gången. Det är en helt nödvändig bok om en mamma som kämpade för att rädda sitt barn från sin förövare, fadern.
Det är en sann historia, och i motsats till många andra fall slutade det bra. Modern fick till sist ensam vårdnad, efter år av kamp.
Den borde vara obligatorisk läsning för alla som har att göra med barn.
Det här är en verklighet för oerhört många mammor och barn i Sverige idag. För de flesta slutar det inte alls lika bra.
Förövarna får ofta ensam vårdnad och total kontroll över det skräckslagna barnet.
Några mammor och barn gör som Hanna övervägde att göra mot slutet, men slapp – de gömmer sig. Då riskerar de att hängas ut av slaskprogram som Insider, slasktidningar som Aftonbladet, och förövarförsvararbloggar.
Domstolarna idag verkar inte kunna stava till empati. Jo, empati med förövarna verkar de ha en hel del av, men inte med barnen. Den som får se hur domstolarna resonerat i Hanna Svenssons bok bör får reda på att detta inte är undantag. Det är snarare regeln.
Likaså är den socialnämnd hon beskriver i boken inte heller något undantag.
De barn och mammor som får vara med om detta har en fruktansvärd situation. Men ändå har dessa barn någon som kämpar för dem. De har ett bättre läge än de som vuxit upp i familjer där ingen stöder dem. Där även den andre föräldern är förövare, eller spelar med, eller är likgiltig.
Därför är de mammor som kämpar, som bråkar, som flyr, som gör allt för att skydda sina barn, vår tids hjältar. Om några årtionden kommer vi nog att se på dem som vi idag ser på, exempelvis, motståndskämpar mot nazismen under europeiskt trettio- och fyrtiotal.
Och på samma sätt som den nazikontrollerade eller nazianstuckna pressen på den tiden publicerade efterlysningar på de som vågade kämpa, publicerar idag förövarvänlig media bilder och namn på kvinnor och barn som flyr.
Och dagens domstolar har sina egna speciallagar mot de som trilskas - och som exempelvis för barnens bästa utövar "umgängessabotage".
1945 blev vändpunkten för den tidens motståndskämpar. När ska vändpunkten komma för dagens kämpande, flyende och hotade kvinnor och barn?
Wednesday, May 23, 2012
Förtydligande om Mangafallet
Jag vill förtydliga min åsikt om Mangafallet.
Jag anser alltså inte att Mangamannen borde ha dömts för innehav av tecknad barnpornografi, eftersom jag är emot den lagen. Jag anser däremot att detta innehav borde ha lett till att han omedelbart förlorade all umgängesrätt med barnet - och möjligheten att någonsin få vårdnaden!
Det betyder inte MED NÖDVÄNDIGHET att alla som någonsin innehaft barnporr alltid under alla omständigheter för all framtid ska förlora vårdnaden om sina barn, om de har några. Men om det har förekommit berättelser om övergrepp eller även mer allmänt om det finns välgrundade misstankar om att de inte är lämpliga föräldrar bör det normalt sett bli så. I synnerhet om det finns en vårdnadstvist och det alltså finns ett omedelbart tillgängligt alternativ....
På så sätt kan existensen av barnpornografi användas på det enda sätt det bör användas - för att skydda barn.
Jag anser alltså inte att Mangamannen borde ha dömts för innehav av tecknad barnpornografi, eftersom jag är emot den lagen. Jag anser däremot att detta innehav borde ha lett till att han omedelbart förlorade all umgängesrätt med barnet - och möjligheten att någonsin få vårdnaden!
Det betyder inte MED NÖDVÄNDIGHET att alla som någonsin innehaft barnporr alltid under alla omständigheter för all framtid ska förlora vårdnaden om sina barn, om de har några. Men om det har förekommit berättelser om övergrepp eller även mer allmänt om det finns välgrundade misstankar om att de inte är lämpliga föräldrar bör det normalt sett bli så. I synnerhet om det finns en vårdnadstvist och det alltså finns ett omedelbart tillgängligt alternativ....
På så sätt kan existensen av barnpornografi användas på det enda sätt det bör användas - för att skydda barn.
Media mörkar om Mangafallet
/18 maj 2012/
Det är väl ändå märkligt att alla större media som diskuterar Mangafallet nästan konsekvent mörkar att det inte endast handlar om tecknade bilder, utan att det faktiskt började med konkreta anklagelser om övergrepp mot barn.
När SvD på ledarplats idag skriver:
"Allt detta i ett fall där inget faktiskt barn är drabbat av något övergrepp. Det enda som finns är uppenbart overkliga teckningar. I någons dator."
.... så inte bara mörkar man, man är dessutom öppet ohederlig. Det är en sak att abstrakt diskutera frågor om nyttan med att kriminalisera tecknad barnpornografi. Det är en helt annan sak att konsekvent och medvetet dölja att Mangafallet faktiskt inte endast handlar om det.
Medias konsekventa tystnad om den saken är oroväckande. Men tyvärr inte helt oväntad.
Det är väl ändå märkligt att alla större media som diskuterar Mangafallet nästan konsekvent mörkar att det inte endast handlar om tecknade bilder, utan att det faktiskt började med konkreta anklagelser om övergrepp mot barn.
När SvD på ledarplats idag skriver:
"Allt detta i ett fall där inget faktiskt barn är drabbat av något övergrepp. Det enda som finns är uppenbart overkliga teckningar. I någons dator."
.... så inte bara mörkar man, man är dessutom öppet ohederlig. Det är en sak att abstrakt diskutera frågor om nyttan med att kriminalisera tecknad barnpornografi. Det är en helt annan sak att konsekvent och medvetet dölja att Mangafallet faktiskt inte endast handlar om det.
Medias konsekventa tystnad om den saken är oroväckande. Men tyvärr inte helt oväntad.
Innehav av tecknad barnpornografi och vårdnad av barn
/17 maj 2012/
Vill bara lägga till en sak till förra inlägget.
Alldeles oavsett frågan om innehav av tecknad barnpornografi i sig ska vara brottsligt eller inte tycker jag att man kan vara överens om att innehav ändå bör få konsekvenser i specifika situationer.
Om någon har anklagats för övergrepp mot barn och det följaktligen uppstår en vårdnadstvist. Och det alltså vid en husrannsakan visar sig att den person som anklagats för övergrepp också innehar tecknad barnporr.
Så bör detta definitivt vara ett förödande starkt argument mot att denne ska få vårdnad - eller obevakad umgängesrätt. I sådana fall bör ALLTID barnens säkerhet gå före vuxnas "rättssäkerhet".
Redan om barnet berättar om övergrepp bör den som barnet pekar ut omedelbart skiljas från barnet. Om barnets berättelse kan styrkas med att den utpekade har barnporr, även tecknad sådan, i sin dator borde faktiskt frågan ses som i det närmaste avgjord. Eller?
/Likheterna mellan ovanstående scenario och ett aktuellt rättsfall - är absolut ingen tillfällighet!/
Vill bara lägga till en sak till förra inlägget.
Alldeles oavsett frågan om innehav av tecknad barnpornografi i sig ska vara brottsligt eller inte tycker jag att man kan vara överens om att innehav ändå bör få konsekvenser i specifika situationer.
Om någon har anklagats för övergrepp mot barn och det följaktligen uppstår en vårdnadstvist. Och det alltså vid en husrannsakan visar sig att den person som anklagats för övergrepp också innehar tecknad barnporr.
Så bör detta definitivt vara ett förödande starkt argument mot att denne ska få vårdnad - eller obevakad umgängesrätt. I sådana fall bör ALLTID barnens säkerhet gå före vuxnas "rättssäkerhet".
Redan om barnet berättar om övergrepp bör den som barnet pekar ut omedelbart skiljas från barnet. Om barnets berättelse kan styrkas med att den utpekade har barnporr, även tecknad sådan, i sin dator borde faktiskt frågan ses som i det närmaste avgjord. Eller?
/Likheterna mellan ovanstående scenario och ett aktuellt rättsfall - är absolut ingen tillfällighet!/
Debatt om barnpornografi
/16 maj 2012/
Det pågår en debatt om barnpornografi. Det började med att Björn Sellström på rikskriminalen, i en artikel i SvD, utifrån ett aktuellt mål om tecknad barnpornografi, argumenterade för att polisen borde koncentrera sig på att att utreda riktiga övergrepp istället för att ägna sig åt att jaga "fantasifigurer".
I den debatt som följde på nätet kom många som genuint kämpar mot övergrepp mot barn med hård kritik mot Sellström. Exempelvis NoBoyToy, Suspicio, och Monica Antonsson. Jag sympatiserar helt med dessa bloggares ställningstaganden för utsatta barn och jag brukar för det mesta hålla med dem när de skriver om sådana frågor. De vågar säga sanningar som de stora media mörkar.
I just detta fall kan det också noteras att de tar upp något som det annars är tyst om i media, nämligen att den man som det aktuella rättsfallet handlar om, faktiskt anklagades för övergrepp mot barn. Det var därför, och inte av någon annan anledning, som han utsattes för en husrannsakan. Det var då som den tecknade barnporren beslagtogs.
Detta mörkas även av Sellström i sin artikel, vilket också är anmärkningsvärt.
Men jag kan ändå, trots allt, inte riktigt dela åsikten att lagändringen som kriminaliserade tecknad barnpornografi var riktig. Det betyder inte att jag inte anser att sådan är vidrig. Det är den. Men att något är vidrigt innebär inte nödvändigtvis alltid att det bör kriminaliseras.
Det handlar om prioriteringar. Det har gång på gång visats, bland annat av Uppdrag Granskning för några år sedan, att polisens resurser för att utreda barnpornografi inte alls räcker till. Det är bland annat till och med så att utredningstiderna är så långa att en stor del av brotten hunnit bli preskriberade innan de går till åtal.
Det här är en tragedi. Speciellt med tanke på att barnpornografi idag, eftersom barns vittnesmål numera nästan alltid ifrågasätts, och även medicinsk bevisning brukar förklaras bort på olika sätt, är en av de få saker som kan få förövare fällda. En massiv satsning på att leta upp och utreda barnpornografi skulle vara ett mycket effektivt vapen för att slå mot förövare.
Men vad gör samhället? Resurserna att utreda sådana brott förblir mycket små. Samtidigt utvidgas definitionerna både för vad som är barnpornografi och vad som räknas som innehav. Barnpornografi omfattar efter att lagen ändrades för några år sedan numera även tecknade bilder, och dessutom krävs inte längre att någon laddar ner bilder för att det ska räknas som innehav - det räcker med att titta.
Är inte detta bra? Nja, som läget ser ut nu, nej. Det är meningslösa slag i luften så länge inte polisen får kraftigt utökade resurser. Den främsta effekten är att köerna blir ännu längre, och andelen brott som hinner utredas ännu mindre.
Genom dessa lagändringar försökte man få det att se ut som om man tog "krafttag". Men det gjorde man inte. Tvärtom, genom att utvidga definitioner utan att förstärka resurserna gjorde man arbetet än mer ineffektivt.
Mitt intryck är att intresset på toppnivå för att på allvar bekämpa övergrepp mot barn är mycket nära noll.
För att undvika att bli betraktad som alltför paranoid avstår jag dock från att spekulera i orsakerna till detta.
Det pågår en debatt om barnpornografi. Det började med att Björn Sellström på rikskriminalen, i en artikel i SvD, utifrån ett aktuellt mål om tecknad barnpornografi, argumenterade för att polisen borde koncentrera sig på att att utreda riktiga övergrepp istället för att ägna sig åt att jaga "fantasifigurer".
I den debatt som följde på nätet kom många som genuint kämpar mot övergrepp mot barn med hård kritik mot Sellström. Exempelvis NoBoyToy, Suspicio, och Monica Antonsson. Jag sympatiserar helt med dessa bloggares ställningstaganden för utsatta barn och jag brukar för det mesta hålla med dem när de skriver om sådana frågor. De vågar säga sanningar som de stora media mörkar.
I just detta fall kan det också noteras att de tar upp något som det annars är tyst om i media, nämligen att den man som det aktuella rättsfallet handlar om, faktiskt anklagades för övergrepp mot barn. Det var därför, och inte av någon annan anledning, som han utsattes för en husrannsakan. Det var då som den tecknade barnporren beslagtogs.
Detta mörkas även av Sellström i sin artikel, vilket också är anmärkningsvärt.
Men jag kan ändå, trots allt, inte riktigt dela åsikten att lagändringen som kriminaliserade tecknad barnpornografi var riktig. Det betyder inte att jag inte anser att sådan är vidrig. Det är den. Men att något är vidrigt innebär inte nödvändigtvis alltid att det bör kriminaliseras.
Det handlar om prioriteringar. Det har gång på gång visats, bland annat av Uppdrag Granskning för några år sedan, att polisens resurser för att utreda barnpornografi inte alls räcker till. Det är bland annat till och med så att utredningstiderna är så långa att en stor del av brotten hunnit bli preskriberade innan de går till åtal.
Det här är en tragedi. Speciellt med tanke på att barnpornografi idag, eftersom barns vittnesmål numera nästan alltid ifrågasätts, och även medicinsk bevisning brukar förklaras bort på olika sätt, är en av de få saker som kan få förövare fällda. En massiv satsning på att leta upp och utreda barnpornografi skulle vara ett mycket effektivt vapen för att slå mot förövare.
Men vad gör samhället? Resurserna att utreda sådana brott förblir mycket små. Samtidigt utvidgas definitionerna både för vad som är barnpornografi och vad som räknas som innehav. Barnpornografi omfattar efter att lagen ändrades för några år sedan numera även tecknade bilder, och dessutom krävs inte längre att någon laddar ner bilder för att det ska räknas som innehav - det räcker med att titta.
Är inte detta bra? Nja, som läget ser ut nu, nej. Det är meningslösa slag i luften så länge inte polisen får kraftigt utökade resurser. Den främsta effekten är att köerna blir ännu längre, och andelen brott som hinner utredas ännu mindre.
Genom dessa lagändringar försökte man få det att se ut som om man tog "krafttag". Men det gjorde man inte. Tvärtom, genom att utvidga definitioner utan att förstärka resurserna gjorde man arbetet än mer ineffektivt.
Mitt intryck är att intresset på toppnivå för att på allvar bekämpa övergrepp mot barn är mycket nära noll.
För att undvika att bli betraktad som alltför paranoid avstår jag dock från att spekulera i orsakerna till detta.
Tuesday, May 22, 2012
Barn har rätt
Ovanstående är titeln på en liten men viktig bok utgiven av Tolvnitton förlag 2011. Den bygger på föredrag som hölls på ett seminarium på Ersta Sköndals högskola med temat "Barnkonvention artikel 19; Skydd mot våld och övergrepp".
FN:s barnkonventions artikel 19 talar om : "Varje barns unika rätt till beskydd mot fysiskt eller psykiskt våld och mot vanvård eller utnyttjande av föräldrar eller andra vårdnadshavavare".
Barnkonventionen säger alltså att barn har rätt till skydd mot övergrepp inom familjen. Men som alla vet är det mycket ofta inte så i praktiken.
Det framgår också av många av de föredrag som finns upptryckta i boken. Det finns många läsvärda sådana. Själv vill jag gärna framhålla de av Birgitta Allmo, Eva Diesen och Christina Citron.
Eva Diesen, i synnerhet, visar att den juridiska apparaten i Sverige ligger mycket långt ifrån andan i barnkonventionens artikel 19. I sitt föredrag tar hon upp hur få av de anmälda övergreppen går till åtal, hur barnmisshandel inom familjen är den minst prioriterade brottstypen i Stockholms län, hur polisanmälningarna ofta läggs ner innan egentliga utredningar har startat, hur barnen ibland inte hörs även om det inte finns några åldersmässiga eller praktiska hinder för det, och att misstänkta gärningsmän ofta inte hörs alls.
Trots att fotografisk bevisning är det mest effektiva sättet att få personer som begått sexuella övergrepp mot barn fällda, påpekar hon att det märkligt nog inte ingår i rutinerna att genomföra undersökningar av de misstänktas datorer, eller att fråga barnen om de blivit fotograferade.
För att nu endast beröra innehållet i ett av de många värdefulla föredragen.
Nu var kanske inte riktigt alla föredrag lika värdefulla. Bo Edvardssons text är mer eller mindre obegriplig, och med tanke på hans övriga produktion, och många av hans tidigare ställningstaganden i dessa frågor, är det lite av en gåta att han ens fanns med på seminariet.
Men i övrigt kan boken rekommenderas. Den är som sagt utgiven på Tolvnitton förlag, och kan beställas från dem.
FN:s barnkonventions artikel 19 talar om : "Varje barns unika rätt till beskydd mot fysiskt eller psykiskt våld och mot vanvård eller utnyttjande av föräldrar eller andra vårdnadshavavare".
Barnkonventionen säger alltså att barn har rätt till skydd mot övergrepp inom familjen. Men som alla vet är det mycket ofta inte så i praktiken.
Det framgår också av många av de föredrag som finns upptryckta i boken. Det finns många läsvärda sådana. Själv vill jag gärna framhålla de av Birgitta Allmo, Eva Diesen och Christina Citron.
Eva Diesen, i synnerhet, visar att den juridiska apparaten i Sverige ligger mycket långt ifrån andan i barnkonventionens artikel 19. I sitt föredrag tar hon upp hur få av de anmälda övergreppen går till åtal, hur barnmisshandel inom familjen är den minst prioriterade brottstypen i Stockholms län, hur polisanmälningarna ofta läggs ner innan egentliga utredningar har startat, hur barnen ibland inte hörs även om det inte finns några åldersmässiga eller praktiska hinder för det, och att misstänkta gärningsmän ofta inte hörs alls.
Trots att fotografisk bevisning är det mest effektiva sättet att få personer som begått sexuella övergrepp mot barn fällda, påpekar hon att det märkligt nog inte ingår i rutinerna att genomföra undersökningar av de misstänktas datorer, eller att fråga barnen om de blivit fotograferade.
För att nu endast beröra innehållet i ett av de många värdefulla föredragen.
Nu var kanske inte riktigt alla föredrag lika värdefulla. Bo Edvardssons text är mer eller mindre obegriplig, och med tanke på hans övriga produktion, och många av hans tidigare ställningstaganden i dessa frågor, är det lite av en gåta att han ens fanns med på seminariet.
Men i övrigt kan boken rekommenderas. Den är som sagt utgiven på Tolvnitton förlag, och kan beställas från dem.
Sunday, May 20, 2012
Dubbelmoral om pedofilpubliceringen
/(Den här artikeln skrev jag för Spegeln 3/2000 , om det ramaskri som bröt ut i den svenska pressen detta år när den engelska tidningen News of the World började publicera bilder på personer dömda för sexualbrott mot barn. Även i Storbritannien blev reaktionen stor, och News of the World backade ganska snart. Men på flera sätt är den principiella diskussionen ständigt aktuell. Jag vill kanske tiillägga att jag i artikeln använder ordet "pedofiler" på ett inexakt och mindre lyckat sätt.//
Den engelska tidningen News of the World har publicerat namn och bild på dömda pedofiler och planerar att fortsätta till dess alla 110 000 personer som i Storbritannien är dömda för sexualbrott mot barn blivit utpekade.
Detta har djupt upprört svensk massmedia. Det gäller i synnerhet Dagens Nyheter och Aftonbladet, två av de tidningar som för mindre än ett år sedan publicerade namn och bilder på aktiva nazister. Det är ganska så intressant att studera de svenska tidningarnas reaktion.
Det börjar redan på nyhetsplats. I både Aftonbladet och Expressen (en annan av de tidningar som publicerade nazisternas namn och bild) beskrivs News of the Worlds publicering som en "häxjakt", ett uttryck som ingen av de nämnda tidningarna använde om sin egen nazistpublicering.
Både Aftonbladet och Dagens Nyheter har sedan i kommenterande artiklar fördömt bild- och namnpubliceringen. Dagens Nyheters kommentar finns på ledarsidan den 25/7 och är skriven av Hanne Kjöller. I denna debattartikel slås fast att News of the Worlds publicering "avhumaniserar människan". Människor som begår vidriga sexualbrott är dock "alltjämt människor". Därför är avslöjandet av deras identitet förkastlig. Kjöller jämför med de tyska nazisternas förföljelser av judar, zigenare och homosexuella - en jämförelse som är ganska så märklig (dessa grupper är inte brottslingar och News of the World har inte heller byggt några koncentrationsläger). En fråga som Hanne Kjöller inte närmare går in på är om även nazister är människor. Om så är fallet kan hennes huvudsakliga argument också riktas mot den egna tidningens publicering hösten 1999.
I Aftonbladet/Kvinna den 26/7 får tre "experter" som första kommentar uttala sig under rubriken "Dumt, korkat och hänsynslöst". De tre "experterna" är rikskriminalens Lars Nylén, f.d. fängelsedirektören Ann-Britt Grunewald och fängelsepsykologen Joachim Volckerts. Vad dessa personer är "experter" på framgår inte helt klart, det är i alla fall inte sexualbrott mot barn. Deras invändningar är bland annat att det kan skapa en "privat-justitia", att pedofiler är "sjuka och störda människor" som dessutom bara kommer att "ändra sättet de jobbar på" som resultat av publiceringarna. Alla dessa argument kan naturligtvis också användas mot nazistpubliceringarna.
Om de svenska tidningarna hade gjort egna insatser mot övergrepp mot barn hade deras kritik av News of the World kanske tett sig mindre obehaglig. Men det har de inte gjort i någon märkvärd grad. I synnerhet DN har en ganska så obehaglig historia i frågan - under åren 1994 till 1996 dominerades deras bevakning av frågan helt av Lilian Öhrströms m.fl. kampanj om "falska anklagelser". Och sedan des har de skrivit ytterst lite om frågan.
Men varför denna skillnad i synen på bild- och namnpublicering av nazister respektive pedofiler? Det kan finnas fler orsaker. En är troligen att det finns fler människor i samhällshierarkins topp som begår övergrepp mot barn än som är nazister och att frågan alltså är extra känslig. Men det finns nog även en annan förklaring…
När nazisterna slog mest mot invandrare publicerades inga bilder. Det var när de började inrikta sig mot att angripa och/eller hota statsråd, poliser, polischefer, journalister, kommunpolitiker och till och med en och annan storföretagare som reaktionen kom. Pedofiler ät rent defintionsmässigt personer som begår sexualbrott mot barn. Inga ledande politiker eller journalister är barn så de behöver inte känna sig själv direkt hotade. Om det av en händelse skulle uppstå en stor grupp människor som inriktade sig på att skända, våldta och/eller sexmörda politiker, journalister, företagsledare och polischefer kan vi nog vara ganska övertygade om deras bilder snart skulle finnas i var och varannan tidning.
Den engelska tidningen News of the World har publicerat namn och bild på dömda pedofiler och planerar att fortsätta till dess alla 110 000 personer som i Storbritannien är dömda för sexualbrott mot barn blivit utpekade.
Detta har djupt upprört svensk massmedia. Det gäller i synnerhet Dagens Nyheter och Aftonbladet, två av de tidningar som för mindre än ett år sedan publicerade namn och bilder på aktiva nazister. Det är ganska så intressant att studera de svenska tidningarnas reaktion.
Det börjar redan på nyhetsplats. I både Aftonbladet och Expressen (en annan av de tidningar som publicerade nazisternas namn och bild) beskrivs News of the Worlds publicering som en "häxjakt", ett uttryck som ingen av de nämnda tidningarna använde om sin egen nazistpublicering.
Både Aftonbladet och Dagens Nyheter har sedan i kommenterande artiklar fördömt bild- och namnpubliceringen. Dagens Nyheters kommentar finns på ledarsidan den 25/7 och är skriven av Hanne Kjöller. I denna debattartikel slås fast att News of the Worlds publicering "avhumaniserar människan". Människor som begår vidriga sexualbrott är dock "alltjämt människor". Därför är avslöjandet av deras identitet förkastlig. Kjöller jämför med de tyska nazisternas förföljelser av judar, zigenare och homosexuella - en jämförelse som är ganska så märklig (dessa grupper är inte brottslingar och News of the World har inte heller byggt några koncentrationsläger). En fråga som Hanne Kjöller inte närmare går in på är om även nazister är människor. Om så är fallet kan hennes huvudsakliga argument också riktas mot den egna tidningens publicering hösten 1999.
I Aftonbladet/Kvinna den 26/7 får tre "experter" som första kommentar uttala sig under rubriken "Dumt, korkat och hänsynslöst". De tre "experterna" är rikskriminalens Lars Nylén, f.d. fängelsedirektören Ann-Britt Grunewald och fängelsepsykologen Joachim Volckerts. Vad dessa personer är "experter" på framgår inte helt klart, det är i alla fall inte sexualbrott mot barn. Deras invändningar är bland annat att det kan skapa en "privat-justitia", att pedofiler är "sjuka och störda människor" som dessutom bara kommer att "ändra sättet de jobbar på" som resultat av publiceringarna. Alla dessa argument kan naturligtvis också användas mot nazistpubliceringarna.
Om de svenska tidningarna hade gjort egna insatser mot övergrepp mot barn hade deras kritik av News of the World kanske tett sig mindre obehaglig. Men det har de inte gjort i någon märkvärd grad. I synnerhet DN har en ganska så obehaglig historia i frågan - under åren 1994 till 1996 dominerades deras bevakning av frågan helt av Lilian Öhrströms m.fl. kampanj om "falska anklagelser". Och sedan des har de skrivit ytterst lite om frågan.
Men varför denna skillnad i synen på bild- och namnpublicering av nazister respektive pedofiler? Det kan finnas fler orsaker. En är troligen att det finns fler människor i samhällshierarkins topp som begår övergrepp mot barn än som är nazister och att frågan alltså är extra känslig. Men det finns nog även en annan förklaring…
När nazisterna slog mest mot invandrare publicerades inga bilder. Det var när de började inrikta sig mot att angripa och/eller hota statsråd, poliser, polischefer, journalister, kommunpolitiker och till och med en och annan storföretagare som reaktionen kom. Pedofiler ät rent defintionsmässigt personer som begår sexualbrott mot barn. Inga ledande politiker eller journalister är barn så de behöver inte känna sig själv direkt hotade. Om det av en händelse skulle uppstå en stor grupp människor som inriktade sig på att skända, våldta och/eller sexmörda politiker, journalister, företagsledare och polischefer kan vi nog vara ganska övertygade om deras bilder snart skulle finnas i var och varannan tidning.
Friday, May 18, 2012
ROKS styrelse sitter kvar: Årsmötet vågade gå emot mediehysterin...
/Denna kommentar skrev jag omedelbart efter att jag fått höra att ROKS-styrelsen omvaldes i augusti 2005, trots den massmediala hetsen. Det bör påpekas att inte heller oppositionen på årsmötet hade några som helst sympatier för Evin Rubar och hennes anklagelser./
Under de senaste månaderna, ja, alltsedan Evin Rubars famösa TV- program Könskriget har media ägnat stort utrymme åt att angripa ROKS ledning. Den har framställts som mansfientlig, fanatisk, otrevlig, och dessutom beskrivits som isolerad och försvagad. De ROKS-jourer som velat ha den utbytt och hotat att lämna ROKS har flitigt intervjuats; de andra har knappast alls fått komma till tals.
Idag hölls då ROKS extra årsmöte. Spådomarna om att ROKS-ledningen höll på att falla har varit legio. Och så sent som idag hade Aftonbladet rubriken "Kvinnostyrelse sitter löst" som rubrik på sin artikel om ROKS årsmöte. Och i Svenska Dagbladet har Maria Abrahamsson, SvD: s onda genius och författare till en artikelserie om den s.k. "Djävulsfeminismen" en ledarartikel där hon slår fast att situationen blivit "ohållbar" för ROKS-ledningen, att Ireen von Wachenfeldts påstådda uttalanden om att män är djur (som hon inte gjort alls, vilket Maria A faktiskt vet om!) "blev för mycket... för medlemsjourerna"! Abrahamsson fantiserar vilt om att resultatet av årsmötet borde bli "en omprogrammering av Roks-ledningen hjärnor" och att de ska "klippa banden till Uppsala-professorn Eva Lundgren". Hon passar på att komma med några utfall mot Hanna Olsson, som inte alls är medlem i ROKS, berömma Jens Orbacks tvivelaktiga förslag åt att satsa på utbygget av kliniker för misshandlande män, och slutligen hoppas att ROKS helt skrotar alla "könsmaktsperpektiv" .
Nu är inte Maria Abrahamsson vare sig speciellt representativ för ROKS-kritikerna eller för den delen speciellt farlig. Medan journalister som Evin Rubar och Hannes Råstam ställt till med stor skada för de som kämpar mot sexualiserat våld, lär inte Abrahamsson påverka några andra än redan övertygade fanatiska anti-feminister. Men hennes önskningar att ROKS ledning ska avsättas, organisationens program urvattnas, kontakterna med Eva Lundgren avbrytas och beredvilligheten att tro på överlevare från rituella övergrepp försvinna, är hon inte ensam om. Starka krafter står bakom henne här, för att nu uttrycka mig försiktigt.
Och vad blev då resultatet av årsmötet? Valberedningens kandidat Lina Ploug blev ny ordförande, och hela styrelsen satt kvar. Man kan nu förvänta sig att de som drev kampanjen mot ROKS ska slå sina (inte direkt kloka) huvuden ihop och undra vad som gick fel, egentligen. Trots allt hade ROKS den oerhörda fräckheten att inte vilja låta Evin Rubar och Maria Abrahamsson utse organisationens ledning. Man kan hoppas att ROKS inte straffas för detta brott genom indragna anslag, som ytterst skulle drabba misshandlade och våldtagna kvinnor.
Men tills vidare kan man glädja sig att det åtminstone finns några som vågar gå emot medias megafoner och tänka själva. Ett varmt tack till ROKS årsmöte, som visat att det finns alternativ till att kapitulera inför en massiv mediehysteri, även i dessa dagar då hat mot feminism bisarrt nog blivit "politiskt korrekt"!
13/8 2005.
Under de senaste månaderna, ja, alltsedan Evin Rubars famösa TV- program Könskriget har media ägnat stort utrymme åt att angripa ROKS ledning. Den har framställts som mansfientlig, fanatisk, otrevlig, och dessutom beskrivits som isolerad och försvagad. De ROKS-jourer som velat ha den utbytt och hotat att lämna ROKS har flitigt intervjuats; de andra har knappast alls fått komma till tals.
Idag hölls då ROKS extra årsmöte. Spådomarna om att ROKS-ledningen höll på att falla har varit legio. Och så sent som idag hade Aftonbladet rubriken "Kvinnostyrelse sitter löst" som rubrik på sin artikel om ROKS årsmöte. Och i Svenska Dagbladet har Maria Abrahamsson, SvD: s onda genius och författare till en artikelserie om den s.k. "Djävulsfeminismen" en ledarartikel där hon slår fast att situationen blivit "ohållbar" för ROKS-ledningen, att Ireen von Wachenfeldts påstådda uttalanden om att män är djur (som hon inte gjort alls, vilket Maria A faktiskt vet om!) "blev för mycket... för medlemsjourerna"! Abrahamsson fantiserar vilt om att resultatet av årsmötet borde bli "en omprogrammering av Roks-ledningen hjärnor" och att de ska "klippa banden till Uppsala-professorn Eva Lundgren". Hon passar på att komma med några utfall mot Hanna Olsson, som inte alls är medlem i ROKS, berömma Jens Orbacks tvivelaktiga förslag åt att satsa på utbygget av kliniker för misshandlande män, och slutligen hoppas att ROKS helt skrotar alla "könsmaktsperpektiv" .
Nu är inte Maria Abrahamsson vare sig speciellt representativ för ROKS-kritikerna eller för den delen speciellt farlig. Medan journalister som Evin Rubar och Hannes Råstam ställt till med stor skada för de som kämpar mot sexualiserat våld, lär inte Abrahamsson påverka några andra än redan övertygade fanatiska anti-feminister. Men hennes önskningar att ROKS ledning ska avsättas, organisationens program urvattnas, kontakterna med Eva Lundgren avbrytas och beredvilligheten att tro på överlevare från rituella övergrepp försvinna, är hon inte ensam om. Starka krafter står bakom henne här, för att nu uttrycka mig försiktigt.
Och vad blev då resultatet av årsmötet? Valberedningens kandidat Lina Ploug blev ny ordförande, och hela styrelsen satt kvar. Man kan nu förvänta sig att de som drev kampanjen mot ROKS ska slå sina (inte direkt kloka) huvuden ihop och undra vad som gick fel, egentligen. Trots allt hade ROKS den oerhörda fräckheten att inte vilja låta Evin Rubar och Maria Abrahamsson utse organisationens ledning. Man kan hoppas att ROKS inte straffas för detta brott genom indragna anslag, som ytterst skulle drabba misshandlade och våldtagna kvinnor.
Men tills vidare kan man glädja sig att det åtminstone finns några som vågar gå emot medias megafoner och tänka själva. Ett varmt tack till ROKS årsmöte, som visat att det finns alternativ till att kapitulera inför en massiv mediehysteri, även i dessa dagar då hat mot feminism bisarrt nog blivit "politiskt korrekt"!
13/8 2005.
Hetskampanj hotar kvinnojourer
/Den här artikeln skrev jag för Socialisten 2005. Jag lägger ut den här eftersom Evin Rubars usla program tyvärr fick ett stort genomslag och än idag påverkar debatten./
Den 15 och 22 Maj sände SVT:s Dokument inifrån två program, kallade ”Könskriget”, där journalisten Evin Rubar angrep Riksorganisationen för kvinnojourer och tjejjourer i Sverige (ROKS), professor Eva Lundgren och före detta vice statsministern Margareta Winberg för att bedriva ett könskrig mot män. Programmen startade en upphetsad debatt.
Anklagelserna fokuserade främst på två saker. Dels att ROKS skulle ha anammat Eva Lundgrens åsikter om ”rituella övergrepp” och organiserade barnamord, dels att ROKS skulle hata män och se dem som djur.
Den första anklagelsen bygger på att Eva Lundgren förklarat sig tro på kvinnor hon intervjuat, som utsatts för ”rituella” övergrepp och som även berättat att barn ibland dödats. (Mer om rituella övergrepp i "Barnen ingen vill lyssna på", som publicerades i samma nummer av Socialisten.)
Den andra anklagelsen, det påstådda manshatet, byggdes under med hänsynslöst redigerade citat från aktiva i kvinnojoursrörelsen, och med ”avslöjandet” att ROKS tidning haft en positivt hållen recension av Valerie Solanas SCUM Manifest. Nu är SCUM Manifest en närmast science fiction-artad pamflett från 1967, som kombinerar blixtrande elaka formuleringar om män, med en framtidsvision där alla män är avskaffade, kvinnor har upphört att föda barn, och alla kvinnor genom genetiska manipulationer har fått evigt liv.
Ingen, inte heller ROKS, tar ”linjen” i denna pamflett på allvar, men den kan förvisso ge en kick för en läsare med extremt negativa erfarenheter av män...
Dessutom lyckades Evin Rubar, efter timtal av inspelade intervjuer, klippa ihop meningar, som tedde sig mansfientliga. Det har visat sig att en del av dessa meningar var förvanskade, lösryckta ur sitt sammanhang. Men även om de inte var det är det inte märkligt att kvinnor, som i åratal arbetat med att hjälpa andra kvinnor som slagits sönder och samman av män, kan fälla uttalanden om det manliga könet, som inte nödvändigtvis är helt snälla och väluppfostrade.
I det sista programmet kombinerades dessa ”avslöjanden” med konspirationsteorin att Margareta Winberg var ROKS och Eva Lundgrens redskap i regeringen, som byggt den svenska regeringspolitiken på en ensidig teori om en ”könsmaktsordning”. Att denna teori även finns i officiella FN-dokument nämndes inte i programmet. (Jfr gärna Margareta Winbergs artikel i Expressen 23 maj 2005).
Programmet argumenterade också för att det bästa sättet att motverka kvinnomisshandel var terapi för alla misshandlande män, och anklagade ROKS för att gå emot detta. Hur det praktiskt skulle kunna gå att bedriva terapi för de tiotusentals män, som varje år misshandlar kvinnor, framgick inte av programmet.
ROKS organiserar enligt sin hemsida 130 kvinnojourer och 36 tjejjourer i Sverige. I dessa bedrivs ett helt ideellt arbete för att hjälpa kvinnor som misshandlats. Enligt Amnestyrapporten ”Mäns våld mot kvinnor” är de ideella kvinnojourerna fortfarande ”de enskilt viktigaste aktörerna för att ge hjälp, stöd och skydd åt kvinnor som överlevt våld, trots att kommuner och socialtjänst har det yttersta huvudansvaret”.
Efter programmet har Kristdemokraterna krävt att alla anslag till ROKS stoppas, ROKS-anslag har också frysts i åtminstone en moderatstyrd kommun. Det har diskuterats att anslag för stöd till misshandlade kvinnor ska gå till kommunerna och inte direkt till kvinnojourerna. Men de flesta kommuner förlitar sig just på kvinnojourerna när det gäller våldsutsatta kvinnor. Den hets som programmet skapat riskerar allvarligt att försvåra misshandlade och våldtagna kvinnors rätt att få hjälp.
Erik Rodenborg, Från Socialisten nr 74/2005.
Den 15 och 22 Maj sände SVT:s Dokument inifrån två program, kallade ”Könskriget”, där journalisten Evin Rubar angrep Riksorganisationen för kvinnojourer och tjejjourer i Sverige (ROKS), professor Eva Lundgren och före detta vice statsministern Margareta Winberg för att bedriva ett könskrig mot män. Programmen startade en upphetsad debatt.
Anklagelserna fokuserade främst på två saker. Dels att ROKS skulle ha anammat Eva Lundgrens åsikter om ”rituella övergrepp” och organiserade barnamord, dels att ROKS skulle hata män och se dem som djur.
Den första anklagelsen bygger på att Eva Lundgren förklarat sig tro på kvinnor hon intervjuat, som utsatts för ”rituella” övergrepp och som även berättat att barn ibland dödats. (Mer om rituella övergrepp i "Barnen ingen vill lyssna på", som publicerades i samma nummer av Socialisten.)
Den andra anklagelsen, det påstådda manshatet, byggdes under med hänsynslöst redigerade citat från aktiva i kvinnojoursrörelsen, och med ”avslöjandet” att ROKS tidning haft en positivt hållen recension av Valerie Solanas SCUM Manifest. Nu är SCUM Manifest en närmast science fiction-artad pamflett från 1967, som kombinerar blixtrande elaka formuleringar om män, med en framtidsvision där alla män är avskaffade, kvinnor har upphört att föda barn, och alla kvinnor genom genetiska manipulationer har fått evigt liv.
Ingen, inte heller ROKS, tar ”linjen” i denna pamflett på allvar, men den kan förvisso ge en kick för en läsare med extremt negativa erfarenheter av män...
Dessutom lyckades Evin Rubar, efter timtal av inspelade intervjuer, klippa ihop meningar, som tedde sig mansfientliga. Det har visat sig att en del av dessa meningar var förvanskade, lösryckta ur sitt sammanhang. Men även om de inte var det är det inte märkligt att kvinnor, som i åratal arbetat med att hjälpa andra kvinnor som slagits sönder och samman av män, kan fälla uttalanden om det manliga könet, som inte nödvändigtvis är helt snälla och väluppfostrade.
I det sista programmet kombinerades dessa ”avslöjanden” med konspirationsteorin att Margareta Winberg var ROKS och Eva Lundgrens redskap i regeringen, som byggt den svenska regeringspolitiken på en ensidig teori om en ”könsmaktsordning”. Att denna teori även finns i officiella FN-dokument nämndes inte i programmet. (Jfr gärna Margareta Winbergs artikel i Expressen 23 maj 2005).
Programmet argumenterade också för att det bästa sättet att motverka kvinnomisshandel var terapi för alla misshandlande män, och anklagade ROKS för att gå emot detta. Hur det praktiskt skulle kunna gå att bedriva terapi för de tiotusentals män, som varje år misshandlar kvinnor, framgick inte av programmet.
ROKS organiserar enligt sin hemsida 130 kvinnojourer och 36 tjejjourer i Sverige. I dessa bedrivs ett helt ideellt arbete för att hjälpa kvinnor som misshandlats. Enligt Amnestyrapporten ”Mäns våld mot kvinnor” är de ideella kvinnojourerna fortfarande ”de enskilt viktigaste aktörerna för att ge hjälp, stöd och skydd åt kvinnor som överlevt våld, trots att kommuner och socialtjänst har det yttersta huvudansvaret”.
Efter programmet har Kristdemokraterna krävt att alla anslag till ROKS stoppas, ROKS-anslag har också frysts i åtminstone en moderatstyrd kommun. Det har diskuterats att anslag för stöd till misshandlade kvinnor ska gå till kommunerna och inte direkt till kvinnojourerna. Men de flesta kommuner förlitar sig just på kvinnojourerna när det gäller våldsutsatta kvinnor. Den hets som programmet skapat riskerar allvarligt att försvåra misshandlade och våldtagna kvinnors rätt att få hjälp.
Erik Rodenborg, Från Socialisten nr 74/2005.
Wednesday, May 16, 2012
Bortträngning är inte politiskt korrekt
/Skrivet den 25 september 2007/
På min hemsida har jag just nu lagt upp en recension av en bok som heter "Betrayal Trauma". Den är skriven av Jennifer Freyd, som hamnade i centrum av en hård debatt i USA om "falska minnen". Anledningen var att hon privat anklagat sin far för incest. Föräldrarna svarade dock inte privat, de startade False Memory Syndrome Foundation (FMSF), som publicerade fallet, och drev tesen att återkallade minnen av övergrepp är falska.
Nu var Jennifer Freyd psykologiprofessor med minnesforskning som specialitet, och hon blev inte direkt svarslös. Men hon inskränkte sig inte till att bemöta sina föräldrar och FMSF. Hon utvecklade en egen teori om bortträngningen och dess orsaker.
Före hennes bok fanns det i stort sett två teorier om orsaken till att minnen trängs bort. Båda formulerades av Sigmund Freud. Den första teorin lade han fram på 1890-talet, och innebar att minnen som var fysiskt eller psykiskt plågsamma trängdes bort för att denna plåga var outhärdlig. Den andra teorin formulerade han i början av 1900-talet, och gick ut på att minnen som var kopplade till omedvetna otillåtna önskningar trängdes bort.
Nu läger Freyd fram en tredje teori, som lägger fokus på barnets beroende av vårdnadshavare och andra vuxna. Orsaken till bortträngningen är inte att minnen skulle vara plågsamma i sig (obehagliga sjukhusminnen tillhör de vanligaste minnena från barndomen) utan för att de är kopplade till svek och förräderi från viktiga vuxna i barnets omgivning, framförallt, naturligtvis, vårdnadshavarna.
Att ha sådana minnen sätter barnets grundtrygghet och i extrema fall dess existens i fara. Därför kan det ofta vara nödvändigt för barnet att inte minnas.
Dessutom bemöter hon de som förnekar att minnen alls kan trängas bort. Det är nu entydigt bevisat att minnen av övergrepp kan försvinna, och sedan komma tillbaka. Inte ens de hårda förnekarna vågar idag förneka det uppenbara. Men istället försöker de mer eller mindre, för att tala ren svenska, slingra sig och hävda att minnena kan ha försvunnit av andra skäl än att de var obehagliga. De kan till exempel ha glömts bort för att de var oviktiga.
I föreningen Vetenskap och Folkbildning frodas sådana teorier, och på deras forum på internet brukar de dyka upp när bortträngda minnen kommer på tal. Det säger sig självt att detta är att trivialisera övergrepp i barndomen. Om de ses som något man kan glömma på samma sätt som man glömmer färgen på tapeterna i farmors kök, blir övergrepp mot barn en liten bagatell.
Hur kan i övrigt intelligenta människor komma till sådana bisarra slutsatser? Den yttersta förklaringen torde vara social. Det är så pass många människor som minns övergrepp i barndomen att andelen förövare i befolkningen med nödvändighet måste vara ganska stor, om dessa minnen är riktiga. Då förstår man kanske varför det är så viktigt för många att bortträngning och återkallande av bortträngda minnen ska ses som en myt.
När man läser om rapporter om att barn inte berättar allt för polisen i förhör om övergrepp de utsatts för (senast i ett referat i en av Stockholms gratistidningar om en aktuell forskningsrapport), formuleras det ofta som att barnet medvetet låter bli att berätta vad det minns. Det kan förstås hända, det också, men när man stöter på sådana formuleringar alltför ofta undrar man om inte det också beror på att bortträngning i vår tid ses som något farligt. Att acceptera bortträngningen som ett faktum är hotande inte bara för enskilda förövare utan för stabilitet och lugn i samhället, det är alltså förnekat, det är nedtystat.
Att tala om bortträngning är, kort sagt, inte politiskt korrekt.
På min hemsida har jag just nu lagt upp en recension av en bok som heter "Betrayal Trauma". Den är skriven av Jennifer Freyd, som hamnade i centrum av en hård debatt i USA om "falska minnen". Anledningen var att hon privat anklagat sin far för incest. Föräldrarna svarade dock inte privat, de startade False Memory Syndrome Foundation (FMSF), som publicerade fallet, och drev tesen att återkallade minnen av övergrepp är falska.
Nu var Jennifer Freyd psykologiprofessor med minnesforskning som specialitet, och hon blev inte direkt svarslös. Men hon inskränkte sig inte till att bemöta sina föräldrar och FMSF. Hon utvecklade en egen teori om bortträngningen och dess orsaker.
Före hennes bok fanns det i stort sett två teorier om orsaken till att minnen trängs bort. Båda formulerades av Sigmund Freud. Den första teorin lade han fram på 1890-talet, och innebar att minnen som var fysiskt eller psykiskt plågsamma trängdes bort för att denna plåga var outhärdlig. Den andra teorin formulerade han i början av 1900-talet, och gick ut på att minnen som var kopplade till omedvetna otillåtna önskningar trängdes bort.
Nu läger Freyd fram en tredje teori, som lägger fokus på barnets beroende av vårdnadshavare och andra vuxna. Orsaken till bortträngningen är inte att minnen skulle vara plågsamma i sig (obehagliga sjukhusminnen tillhör de vanligaste minnena från barndomen) utan för att de är kopplade till svek och förräderi från viktiga vuxna i barnets omgivning, framförallt, naturligtvis, vårdnadshavarna.
Att ha sådana minnen sätter barnets grundtrygghet och i extrema fall dess existens i fara. Därför kan det ofta vara nödvändigt för barnet att inte minnas.
Dessutom bemöter hon de som förnekar att minnen alls kan trängas bort. Det är nu entydigt bevisat att minnen av övergrepp kan försvinna, och sedan komma tillbaka. Inte ens de hårda förnekarna vågar idag förneka det uppenbara. Men istället försöker de mer eller mindre, för att tala ren svenska, slingra sig och hävda att minnena kan ha försvunnit av andra skäl än att de var obehagliga. De kan till exempel ha glömts bort för att de var oviktiga.
I föreningen Vetenskap och Folkbildning frodas sådana teorier, och på deras forum på internet brukar de dyka upp när bortträngda minnen kommer på tal. Det säger sig självt att detta är att trivialisera övergrepp i barndomen. Om de ses som något man kan glömma på samma sätt som man glömmer färgen på tapeterna i farmors kök, blir övergrepp mot barn en liten bagatell.
Hur kan i övrigt intelligenta människor komma till sådana bisarra slutsatser? Den yttersta förklaringen torde vara social. Det är så pass många människor som minns övergrepp i barndomen att andelen förövare i befolkningen med nödvändighet måste vara ganska stor, om dessa minnen är riktiga. Då förstår man kanske varför det är så viktigt för många att bortträngning och återkallande av bortträngda minnen ska ses som en myt.
När man läser om rapporter om att barn inte berättar allt för polisen i förhör om övergrepp de utsatts för (senast i ett referat i en av Stockholms gratistidningar om en aktuell forskningsrapport), formuleras det ofta som att barnet medvetet låter bli att berätta vad det minns. Det kan förstås hända, det också, men när man stöter på sådana formuleringar alltför ofta undrar man om inte det också beror på att bortträngning i vår tid ses som något farligt. Att acceptera bortträngningen som ett faktum är hotande inte bara för enskilda förövare utan för stabilitet och lugn i samhället, det är alltså förnekat, det är nedtystat.
Att tala om bortträngning är, kort sagt, inte politiskt korrekt.
Monday, May 14, 2012
Mesiga "psykodynamiker"
/Skrivet den 16 maj 2009/
Hur långt backlashen mot överlevare från övergrepp i barndomen har gått visas ganska bra i ett bedrövligt inlägg av några psykodynamiskt inriktade terapeuter i SvD igår. Det var ett svar på den helt rabiate biologisten Tomas Eriksson, som har angripit psykodynamisk terapi bland annat för att den kan bidra till att klienter/patienter får upp bortträngda minnen av övergrepp i barndomen.
Istället för att svara att det inte är något principiellt fel med detta, verkar Johan Cullberg och de andra ”psykodynamikerna” försvara sig med att det ABSOLUT inte handlar om att få upp några minnen från någon barndom utan att det endast handlar om att ”hjälpa personer att få syn på sina tanke-, känslo- och handlingsmönster för att själva kunna förändra dem.” Skulle verkligen en KBT-terapeut kunna ha några invändningar mot en sådan vag formulering?
Med dessa fega manövrer ger ”psykodynamiker” av denna typ i princip Eriksson et consortes rätt. Logiken i inlägget blir något i stil med ”ja, det är fel, och fult att rota i barndomstrauman, och det gör vi VERKLIGEN inte!” I jämförelse med en sådan försiktig och defensiv ”psykodynamisk” inriktning föredrar jag faktiskt KBT. Den är åtminstone konsekvent, och vågar stå för sina grundläggande idéer.
Hur långt backlashen mot överlevare från övergrepp i barndomen har gått visas ganska bra i ett bedrövligt inlägg av några psykodynamiskt inriktade terapeuter i SvD igår. Det var ett svar på den helt rabiate biologisten Tomas Eriksson, som har angripit psykodynamisk terapi bland annat för att den kan bidra till att klienter/patienter får upp bortträngda minnen av övergrepp i barndomen.
Istället för att svara att det inte är något principiellt fel med detta, verkar Johan Cullberg och de andra ”psykodynamikerna” försvara sig med att det ABSOLUT inte handlar om att få upp några minnen från någon barndom utan att det endast handlar om att ”hjälpa personer att få syn på sina tanke-, känslo- och handlingsmönster för att själva kunna förändra dem.” Skulle verkligen en KBT-terapeut kunna ha några invändningar mot en sådan vag formulering?
Med dessa fega manövrer ger ”psykodynamiker” av denna typ i princip Eriksson et consortes rätt. Logiken i inlägget blir något i stil med ”ja, det är fel, och fult att rota i barndomstrauman, och det gör vi VERKLIGEN inte!” I jämförelse med en sådan försiktig och defensiv ”psykodynamisk” inriktning föredrar jag faktiskt KBT. Den är åtminstone konsekvent, och vågar stå för sina grundläggande idéer.
Den nya sortens manschauvinister
/Skrivet 9 maj 2009/
Manschauvinister var, på ”den gamla goda tiden” (som ju inte var god på något sätt) åtminstone förutsägbara. De ansåg att män var intelligentare, aggressivare, starkare, och mer stabila än kvinnor. Kvinnor var känslomässiga, svaga, timida och bra på hushållsarbete, och framförallt var de bra på att ta hand om barn.
Män var alltså intelligenta och stabila, därför skulle de styra samhället. De var starka och aggressiva, därför kunde då gå ut i krig (och krig var både viktigt och ärofullt).
Kvinnor var som sagt känslomässiga och svaga, och tålde inte att se blod, därför kunde de inte anförtros viktiga uppgifter som att bestämma över samhället, och föra krig.
Avskyvärt idésystem, javisst, men i alla fall logiskt sammanhängande.
Men nu har jag märkt att det på sidor som AFS och diverse "pappabloggar", och liknande, för att inte tala om i kommentarfälten hos deras kvinnliga allierade, ingen nämnd och ingen glömd, förekommer en helt ny typ av manschauvinism.
Det är de som vänder upp och ner på en hel del av detta, men som ändå hatar ”feminister”.
Kvinnor är, säger de, minsann lika aggressiva som män, och säkert också väldigt starka. Därför är ”kvinnors våld mot män” ett minst lika stort problem som ”mäns våld mot kvinnor”. I bloggosfären dyker det upp den ene mannen efter den andra som beklagar sig - ”min kvinna slog mig”! De citerar skum amerikansk statistik som påstås visa att kvinnor slår män oftare än män slår kvinnor.
Jag litar inte alls på denna statistik, (”there are three kinds of lies – lies, damned lies and statistics”!) men låt oss för tillfället anta att den vore sann. Det skulle ändå inte göra det ”kvinnliga våldet mot män” jämförbart med det manliga våldet mot kvinnor.
Jag har faktiskt också en gång i slutet av tonåren utsatts för ”relationsvåld” och blivit slagen, av en tjej jag var ihop med när jag var 19. Hon var svagare än mig, och just därför var det irriterande men inte direkt skräckfyllt. Jag behövde sannerligen aldrig frukta för mitt liv, jag visste att om det verkligen blev nödvändigt skulle jag kunna slå tillbaka.
I den överväldigande majoriteten av förhållanden är mannen starkare än kvinnan. Därför kan man inte jämställa att kvinnor slår män med att män slår kvinnor. Det är nästan alltid kvalitativt annorlunda, och det skulle definitivt manschauvinisterna för hundra år sedan ha fattat. Men tydligen inte dagens.
En annan skillnad mellan då och nu är synen på barnen. I bloggar och på anti-feministiska hatforum kan vi se det ena efter det andra inlägget om hur bra män är på att ta hand om barn. Och varför kvinnor i själva verket begår fler övergrepp mot barn än män. (Även här hänvisas till skum amerikansk statistik, som jag inte tror ett skvatt på och som strider mot all statistik jag själv sett.) Därför ska män minsann få vårdnad om barn minst lika ofta som kvinnor, och vid alla vårdnadstvister ska man dela 50/50.
Nu skulle nog 1800-talets patrilineära manschauvinister kunna hålla med om att mannen bör ha vårdnaden (inte 50/50 men nästan alltid), men inte för att de var bättre på att ta hand om barn. De kunde låta sin nya fru, eller kanske en anställd barnflicka, ta hand om barnen.
Men de skulle som sagt aldrig ägna sig åt att försöka bevisa att män var bättre på att ta hand om barn.
Men dagens manschauvinister på bloggarna ägnar sig sida upp och sida ner till att inte bara försöka förneka mäns övergrepp mot barn, utan också att måla upp dikotomier mellan ”kärleksfulla pappor” och ”elaka mammor”. Om barnet tycker bättre om mamma än om pappa beror det på "PAS" (Parental Alienation Syndrome), och inte på att mammorna är bättre mot barnen. Om barnen berättar om övergrepp beror det också på ”PAS”. Barn har ingen vilja (DÄR skulle kanske 1800-talets machos hålla med!) utan de styrs av den elaka mamman, som har talat om för dem vad de ska tycka om pappan.
De ”anti-feminister” i bloggvärlden och annorstädes som använder argument som de jag nämnde senast har måhända också en annan typ av agenda. En hel del av dem kanske verkligen ”älskar” barn på samma sätt som Michael Jackson, eller värre, vilket lätt skulle kunna förklara deras märkliga åsikter. Inte alltid, kanske, men ganska så ofta.
Gårdagens anti-feminister var obehagliga, men ganska konsekventa. Dagens är också obehagliga, men inte alls konsekventa. De är dessutom på ett säreget sätt slemmiga och pinsamma på en och samma gång.
Om någon av dessa får för sig att vilja svara på detta, använd era egna forum, inte min blogg. Jag är för en vidsträckt yttrandefrihet på min blogg, men det finns några undantag. Som anti-semiter, och "fadersrättsliga" anti-feminister.
Manschauvinister var, på ”den gamla goda tiden” (som ju inte var god på något sätt) åtminstone förutsägbara. De ansåg att män var intelligentare, aggressivare, starkare, och mer stabila än kvinnor. Kvinnor var känslomässiga, svaga, timida och bra på hushållsarbete, och framförallt var de bra på att ta hand om barn.
Män var alltså intelligenta och stabila, därför skulle de styra samhället. De var starka och aggressiva, därför kunde då gå ut i krig (och krig var både viktigt och ärofullt).
Kvinnor var som sagt känslomässiga och svaga, och tålde inte att se blod, därför kunde de inte anförtros viktiga uppgifter som att bestämma över samhället, och föra krig.
Avskyvärt idésystem, javisst, men i alla fall logiskt sammanhängande.
Men nu har jag märkt att det på sidor som AFS och diverse "pappabloggar", och liknande, för att inte tala om i kommentarfälten hos deras kvinnliga allierade, ingen nämnd och ingen glömd, förekommer en helt ny typ av manschauvinism.
Det är de som vänder upp och ner på en hel del av detta, men som ändå hatar ”feminister”.
Kvinnor är, säger de, minsann lika aggressiva som män, och säkert också väldigt starka. Därför är ”kvinnors våld mot män” ett minst lika stort problem som ”mäns våld mot kvinnor”. I bloggosfären dyker det upp den ene mannen efter den andra som beklagar sig - ”min kvinna slog mig”! De citerar skum amerikansk statistik som påstås visa att kvinnor slår män oftare än män slår kvinnor.
Jag litar inte alls på denna statistik, (”there are three kinds of lies – lies, damned lies and statistics”!) men låt oss för tillfället anta att den vore sann. Det skulle ändå inte göra det ”kvinnliga våldet mot män” jämförbart med det manliga våldet mot kvinnor.
Jag har faktiskt också en gång i slutet av tonåren utsatts för ”relationsvåld” och blivit slagen, av en tjej jag var ihop med när jag var 19. Hon var svagare än mig, och just därför var det irriterande men inte direkt skräckfyllt. Jag behövde sannerligen aldrig frukta för mitt liv, jag visste att om det verkligen blev nödvändigt skulle jag kunna slå tillbaka.
I den överväldigande majoriteten av förhållanden är mannen starkare än kvinnan. Därför kan man inte jämställa att kvinnor slår män med att män slår kvinnor. Det är nästan alltid kvalitativt annorlunda, och det skulle definitivt manschauvinisterna för hundra år sedan ha fattat. Men tydligen inte dagens.
En annan skillnad mellan då och nu är synen på barnen. I bloggar och på anti-feministiska hatforum kan vi se det ena efter det andra inlägget om hur bra män är på att ta hand om barn. Och varför kvinnor i själva verket begår fler övergrepp mot barn än män. (Även här hänvisas till skum amerikansk statistik, som jag inte tror ett skvatt på och som strider mot all statistik jag själv sett.) Därför ska män minsann få vårdnad om barn minst lika ofta som kvinnor, och vid alla vårdnadstvister ska man dela 50/50.
Nu skulle nog 1800-talets patrilineära manschauvinister kunna hålla med om att mannen bör ha vårdnaden (inte 50/50 men nästan alltid), men inte för att de var bättre på att ta hand om barn. De kunde låta sin nya fru, eller kanske en anställd barnflicka, ta hand om barnen.
Men de skulle som sagt aldrig ägna sig åt att försöka bevisa att män var bättre på att ta hand om barn.
Men dagens manschauvinister på bloggarna ägnar sig sida upp och sida ner till att inte bara försöka förneka mäns övergrepp mot barn, utan också att måla upp dikotomier mellan ”kärleksfulla pappor” och ”elaka mammor”. Om barnet tycker bättre om mamma än om pappa beror det på "PAS" (Parental Alienation Syndrome), och inte på att mammorna är bättre mot barnen. Om barnen berättar om övergrepp beror det också på ”PAS”. Barn har ingen vilja (DÄR skulle kanske 1800-talets machos hålla med!) utan de styrs av den elaka mamman, som har talat om för dem vad de ska tycka om pappan.
De ”anti-feminister” i bloggvärlden och annorstädes som använder argument som de jag nämnde senast har måhända också en annan typ av agenda. En hel del av dem kanske verkligen ”älskar” barn på samma sätt som Michael Jackson, eller värre, vilket lätt skulle kunna förklara deras märkliga åsikter. Inte alltid, kanske, men ganska så ofta.
Gårdagens anti-feminister var obehagliga, men ganska konsekventa. Dagens är också obehagliga, men inte alls konsekventa. De är dessutom på ett säreget sätt slemmiga och pinsamma på en och samma gång.
Om någon av dessa får för sig att vilja svara på detta, använd era egna forum, inte min blogg. Jag är för en vidsträckt yttrandefrihet på min blogg, men det finns några undantag. Som anti-semiter, och "fadersrättsliga" anti-feminister.
Subscribe to:
Posts (Atom)