Mesiga "psykodynamiker"

/Skrivet den 16 maj 2009/

Hur långt backlashen mot överlevare från övergrepp i barndomen har gått visas ganska bra i ett bedrövligt inlägg av några psykodynamiskt inriktade terapeuter i SvD igår. Det var ett svar på den helt rabiate biologisten Tomas Eriksson, som har angripit psykodynamisk terapi bland annat för att den kan bidra till att klienter/patienter får upp bortträngda minnen av övergrepp i barndomen.

Istället för att svara att det inte är något principiellt fel med detta, verkar Johan Cullberg och de andra ”psykodynamikerna” försvara sig med att det ABSOLUT inte handlar om att få upp några minnen från någon barndom utan att det endast handlar om att ”hjälpa personer att få syn på sina tanke-, känslo- och handlingsmönster för att själva kunna förändra dem.” Skulle verkligen en KBT-terapeut kunna ha några invändningar mot en sådan vag formulering?

Med dessa fega manövrer ger ”psykodynamiker” av denna typ i princip Eriksson et consortes rätt. Logiken i inlägget blir något i stil med ”ja, det är fel, och fult att rota i barndomstrauman, och det gör vi VERKLIGEN inte!” I jämförelse med en sådan försiktig och defensiv ”psykodynamisk” inriktning föredrar jag faktiskt KBT. Den är åtminstone konsekvent, och vågar stå för sina grundläggande idéer.