En framgångsrik vandringssägen

För ett tag råkade jag ögna igenom Ann Charlott Altstadts recension i Aftonbladet/Kultur av Sture Bergwalls senaste bok.

Jag är inte speciellt intresserad av vad Sture Bergwall, eller för den delen Ann Charlott Altstadt, skriver. Däremot är jag intresserad av att följa hur en nutida vandringssägen sprids.

Jag syftar på det ogrundade, och motbevisade, påståendet att "dagens forskning" skulle ha "bevisat" att bortträngda traumatiska minnen är en myt. Alla som har satt sig in i den akademiska debatten vet att detta inte är sant. Ändå har detta påstående spridits så framgångsrikt att det borde göra en eventuell upphovsperson bakom sägnen om råttan och pizzan grön av avund.

Nåväl, Altstadt skriver i recensionen, så där i förbigående: "idéer om förträngda trauman, något forskningen redan förkastat". Just så. Helt apropå. Hon är inte ensam. Så skrivs lite här och var i dessa dagar. Som om det vore en självklar sanning.

Nu är det förstås svårt att motbevisa en sägen som säger att det någonstans någongång kan ha hänt att det har blandats råttkött i pizzor. Det kan förstås ha hänt nån gång. Allt möjligt konstigt kan hända i vår värld.

Men sägnen om att bortträngda minnen har motbevisats av "forskningen" är lätt att motbevisa. Börja exempelvis med att läsa här, och sök sedan vidare på en del av de namn som nämns i David Muncks artikel.

Att just vandringssägnen om motbevisandet av bortträngda minnen har blivit så spridd är knappast någon tillfällighet. Lika lite som att spridningssättet skiljer sig från fallet med råttan och pizzan. När det gäller bortträngda minnen sprids sägnen av de mest ansedda människor och de mest ansedda tidningar.

Som då av Altstadt, och av Aftonbladet/Kultur. Och av dess redaktör Åsa Linderborg ... som av någon outgrundlig anledning verkar se det som någon sorts kall att gång på gång, och år efter år, sprida vidare just denna sägen.

Detta är hon dessutom inte ensam om. Tyvärr.

Dan Josefsson mötte motstånd

Om det finns något som fungerar som kräkmedel på mig är det Dan Josefsson.

I denna debatt från 2014 mötte han för en gångs skull faktiskt rejält motstånd. Han blev följaktligen ganska så arg, förolämpade en av deltagarna, och närmast buades ut av publiken.

Det är riktigt intressant. Inslaget börjar ca 27.20 minuter in i avsnittet och håller på till slutet..

Ett klarläggande

Jag har nedan lagt ut ett inlägg om skakvåld, Shaken Baby Syndrome - det beror inte på att jag är oerhört  insatt i just DEN frågan och helt säkert vet vilka argument som stämmer eller inte stämmer.. Men det är så att jag är klart irriterad över att media under flera år så ensidigt intervjuat de experter som kritiserat diagnosen, medan de experter som försvarat den nästan aldrig får komma till tals.

Så är det ofta när det är inflammerade kontroverser om frågor om övergrepp mot barn, där experter intar olika ståndpunkter. De flesta stora media brukar i dessa fall alltid ta ställning för de som säger att övergrepp INTE har ägt rum. och nästan totalt ignorera de experter som argumenterar för att det HAR skett övergrepp.

Det verkar vara så att det för just de stora media är det mycket lättare att ha empati med anklagade vuxna än att tänka sig att övergrepp mot barn kan vara verkliga...

Så istället för en objektiv redovisning driver media ofta kampanjer för förnekarsidan. Det gynnar vare sig diskussionen eller barnen.

Experter: skakvåld existerar bevisligen

I dagens SvD finns en artikel av Anja Haglund där Anna Bärtås, ordförande i Barnläkarföreningen, och barnläkaren professor Göran Elinder  intervjuas - och är oroade för att den nuvarande kampanjen runt skakvåld (och en aktuell rapport som påstås stöda denna) riskerar att leda till att barn som verkligen har utsatts för sådant våld inte ska få hjälp.

Ett citat: "'Det är det vi är oroliga för, att det skulle kunna uppstå en situation där man blir tveksam och att det därmed finns risk för underdiagnostik. Vi vill framföra behovet av att verkligen värna om barnets bästa och barnets skydd, för barnet har ju ingen egen röst i den här frågan', säger Anna Bärtås, ordförande i Barnläkarföreningen...

...Skakvåld, även kallat shaken baby syndrome, innebär att en person våldsamt skakar ett spädbarn så att huvudet kastas fram och tillbaka. Omkring tio barn i Sverige bedöms varje år utsättas för detta allvarliga våld som kan leda både till bestående skador och död."

Nu hävdas det att diagnosen ibland är osäker, att det som diagnosticerats som symptom på skakvåld ibland kan bero på andra orsaker.

– "Det får inte innebära att man utesluter att skakvåld skett. Vi konstaterar att det vetenskapliga underlaget inte är tillräckligt starkt. Bättre forskning krävs, säger Göran Elinder, professor och barnläkare och en av rapportförfattarna....

...Det vore olyckligt om för stora växlar drogs på rapportens innehåll, anser Svenska barnläkarföreningen, som står fast vid att det går att bevisa att skakvåld ligger bakom en viss typ av skador....

– Begreppet som SBU utgår från, triaden, är bara en liten del av alla de tecken man kan se hos spädbarn som misshandlats. Det kan också förekomma exempelvis blåmärken och benbrott. Som läkare bedömer vi hela barnets hälsa, pratar med familjen och bildar oss en helhetsuppfattning, säger Anna Bärtås."

Detta var en av de få gånger som experter fått uttala sig i de stora media och problematisera den ensidiga kampanj runt falskdiagnoser av skakvåld som de senaste åren har drivits av exempelvis Dagens Nyheter, och den ofta ganska så otäcka tidskriften Filter.

Det är bra att större media för en gångs skull låter sakkunniga personer ifrågasätta denna ensidiga kampanj; en kampanj som faktiskt genom sin ensidighet är ett verkligt hot mot många barns säkerhet.

Sexuella övergrepp och valkampanjen i USA

Sexuella övergrepp/ sexuellt ofredande mot kvinnor har på ett ovanligt sätt kommit i centrum för valdebatten i USA. Där kan man se att Donald Trump å ena sidan kategoriskt säger att de kvinnor som anklagar honom ljuger, å andra sidan lika kategoriskt säger att de kvinnor som anklagar Bill Clinton är modiga som säger sanningen.

På samma sätt använder sig Hillary Clinton av anklagelserna mot Trump, men undviker konsekvent att svara på direkta frågor om liknande anklagelser mot Bill Clinton.

Båda använder sig av de anklagelser om övergrepp som gynnar dem i kampanjen, men avvisar/ignorerar de anklagelser som missgynnar dem. Det är en olustig situation. Det är att inte ta sexuella övergrepp på allvar, utan att endast använda dem när det kan leda till poänger i valkampanjen.

NoBoyToy om norskt fall

Alla som är lite insatta vet att det ofta förekommer vidunderliga domar där förövare frias. Förut skrev jag oftare om sådant, nu har jag nått ett tillstånd där jag inte orkar lägga ut poster om sådant lika mycket. 

Men det är bra att andra orkar.  Senast har NBT uppmärksammat ett norskt fall. Läs det.

NBT:s slutrader kan verka "extrema", men tänk efter. Vilket är egentligen "extremt",  hur samhället ser ut eller NBT:s upprörda kommentarer?

Hennes alldeles sista slutsats om män och barn är för övrigt inte mer "extrem" än att den idag tillämpas i den matrilinjära Minangkabaukulturen i Indonesien, liksom i andra välfungerande matrilinjära kulturer.

Det norska fallet är för övrigt inte alls isolerat. Liknande domar kan man hitta i parti och minut över världen. Det vore väldigt skönt om så inte vore fallet, men så är det.

Tänkvärt om Quick/Bergwall

Yrsa Stenius skriver idag i tidskriften Fokus om hur devot Thomas Quick/Sture Bergwall brukar bemötas, hur han höjs till skyarna på ett helt absurt sätt.

Detta är ju inget nytt, men frågan aktualiseras ånyo av en kommande bok från Bergwall, och ett planerat framträdande på bokmässan i höst...

Stenius skriver bland annat: "Den frikände Sture Bergwall är under alla omständigheter en storslagen mytoman som endera ljög sanslöst när han tog på sig de mord han dömdes för. Eller också ljuger han nu när han förklarar sig oskyldig".

Artikeln är tänkvärd - och läsvärd. Läs den gärna i sin helhet här.

Vad en stor tidnings ledarsida vågar säga - och kanske inte vågar säga...

För några dagar sedan tog SvD.s ledarsida upp övergrepp mot kvinnor och barn på flyktingsförläggningar. Det var en på många sätt tankeväckande ledare. Det handlar inte endast om övergrepp i sig, utan om nedtystade och förnekade övergrepp. Några citat:

"Trängslets asylboende i Dalarna där kvinnor och flickor inte vågar lämna sina rum på grund av övergrepp och hot. De ansvariga på Migrationsverket, som driver boendet, hävdar att kvinnorna ljuger...

Hennes 10-åriga dotter blev utsatt för ett sexuellt övergrepp på boendet i Trängslet. En man lurade in flickan på ett rum, lade sig ovanpå henne och tog på hennes kropp. De anmälde övergreppet till personalen och till polisen. Men sedan hände ingenting. ”Jag bad om att få flytta, sa att jag och min dotter inte ville vara kvar. Min dotter sa det själv också: ’Jag vill inte vara kvar här. Det är farligt. Jag kan inte’. Efter tio dagar kom en kvinna och sa att de inte kunde flytta på oss.” Brottsoffren tvingas att bo kvar, trots att de riskerar att möta förövarna varje dag. Flera kvinnor berättar också att de efter anmälan har blivit hotade av förövaren, eller hans släktingar....

En före detta anställd hävdar att personalen på Migrationsverket avfärdar kvinnornas anmälningar med att de ljuger. En kvinna i chefsposition bandas under ett telefonsamtal; hon refererar till ett fall där en tonårsflicka knuffats ned för en trappa och släpats ut i ett skogsparti av flera män som ”den fejkade misshandeln”. Och boendets gruppledare kallar ett våldtäktsförsök i tvättstugan för ”ett litet ofredande”. Offren skambeläggs och ifrågasätts, övergreppen skyls över."

Det är oerhört bra att detta tas upp på en ledarsida i en av Sveriges största tidningar. Man får verkligen hoppas att det leder till någon form av resultat.

Men på något sätt verkar det hela så oerhört välbekant. Att inte tro på barnen och kvinnorna, att förneka det de berättar, att låta barn bo med förövare - vad har man hört talas om detta förut?

Jo, förstås i fall efter fall av anklagelser om övergrepp - i familjen. De barn i Sverige som berättar om övergrepp i sina egna familjer blir oftast inte trodda. De kvinnor och barn som berättar om våld i hemmet blir ofta inte heller trodda. I de fall barn som utsätts har turen att ha en förälder (oftast modern) som tror det blir ofta inte heller denna trodd. På samma sätt som handläggare i Migrationsverket kan avfärda flyktingbarn som lögnare kan ex.vis socialsekreterare avfärda barn och kvinnor i Sverige som detsamma.

Och det finns dessutom hur många barn som helst som tvingas bo hos en förälder som det är livrädd för. Oftast pappan, men andra varianter finns ju också. Ännu värre är situationen för barn som har anledning att vara rädda för båda föräldrarna....

Det är nu alltså möjligt för en svensk större tidning att på ledarplats ta upp hur barns verklighet på flyktingförläggningar förnekas. Men är det möjligt att göra detsamma om de många barn vars verklighet av att vara utsatt i sina egna familjer förnekas? Och om det nu är möjligt för en stor tidnings ledarredaktion att ta upp detta - varför sker det så vitt jag vet aldrig?

Med andra ord: vissa saker tar man inte på upp på allvar  i "det här landet"...

Intressant om Ingrid Carlqvist och SD

I denna intressanta artikel i Aftonbladet får vi läsa om relationerna mellan Ingrid Carlqvist och Sverigedemokraterna.

För att komma från de större media är artikeln nästan unik i det avseendet att den inte endast beskriver Carlqvists invandrarfientliga och islamofobiska agenda utan även det tema som dominerade i hennes verksamhet före 2012 - dvs den roll hon spelade i grupper som förnekade och även bagatelliserade övergrepp mot barn.

Artikeln beskriver alltså kontakterna mellan henne och SD - och de friktioner som IC:s främsta tidigare agenda skapade i hennes relationer med de "nationella" miljöerna.

Väl värt att läsa.

Det finns faktiskt saker man inte får säga i "det här landet"

Och då syftar jag inte på kritik mot invandring eller invandringspolitik. Eller kritik mot islam. Sådant finner man överallt, gärna kombinerat med klagosånger om att sånt här får man minsann inte säga i Sverige.

Senast var det Ulf Adelsohn, som fick utrymme i först en intervju i Dagens Nyheter (Sveriges största morgontidning) och sedan i en debattartikel i Expressen (Sveriges näst största kvällstidning) för att påstå att det han själv sa i dessa tidningar ju var sådant man inte fick säga i det här landet. Och visade ju med själva existensen av sina publicerade uttalanden att dessa bevisligen var falska.

Men Stieg Larsson fick för mer än tio år sedan erfara något man verkligen inte får sägas i det här landet. Han planerade att göra ett journalistiskt projekt för att infiltrera grupper som hävdar att anklagelser om övergrepp är falska, för att visa att dessa egentligen medvetet försvarade förövare, som de visste var skyldiga. Han trodde att stora medier entusiastiskt skulle nappa på idén. Det berättade han för mig 1998. Jag sa att han var naiv, som trodde att de stora media skulle nappa. Jag träffade honom något år föra hans död, det kanske var sommaren 2003. Han satt på ett utomhuscafé i trakten av Fridhemsplan, och när jag frågade hur det hade gått medgav han att motståndet mot detta var mycket större än han trodde - inga större media vågade ta i det med tång.

När får vi i Sverige läsa artiklar i de stora media om att Ralph Underwager, en av de som var mest ledande i organisationen False Memory Syndrome Foundation, som var de första som på organiserat sätt drev kampanjer om att återkallade minnen var falska, obetänksamt nog gav en intervju till en holländsk pedofiltidning där han sa att han tyckte att pedofiler stolt borde hävda att de utför Guds vilja? Och att flera av de som i Sverige hårdast hävdat att anklagelser om övergrepp var falska låtit sig publiceras i Underwagers tidning, efter att denne avslöjats som öppen pedofilförsvarare?

Och vem får berätta i Dagens Nyheter eller Aftonbladet att Richard Gardner, som utvecklade teorin om "PAS", som huvudsakligen brukar handla om att barn berättar om övergrepp från pappan för att de är indoktrinerade av mamman, offentligt hävdat att barn som utsätts för sexuella övergrepp är medskyldiga - för att de själva förfört förövaren? Och att pedofili är nödvändig, för att den har en positiv reproduktiv funktion?

Eller att en framträdande medlem Storbritanniens False Mamory Society öppet försvarade Children of God, en sekt som under tio år publicerade material där de explicit sa att sex med barn var nödvändigt - och inspirerat av Gud?

Det finns många sådana avslöjanden, som ju måste bero på att en del av dessa personer varit aningen oförsiktiga,. Det handlar uppenbarligen här om isbergets topp.

Om man studerar det som produceras av några av de mest aktiva som envetet drivit teser om att (exempelvis) bortträngda minnen är en motbevisad myt kan man lätt se att de flesta av dem medvetet förvränger. De vet att de förvränger, men fortsätter att göra det. De låtsas som att det handlar om något som är entydigt motbevisat trots att de vet att det absolut inte är så. Frågan är varför de gör det. Och fortsätter att göra det. Och de som öppet säger att detta är fel får inte publicera sig i några större media, utan förblir hänvisade till små webbtidningar, med få läsare

Här är vi inne på djupt vatten. Det handlar här om att närma sig mörkrets hjärta. Om någonting som knappast kan beskrivas på något annat sätt än som ren och nattsvart ondska.

..."och vi som ser hur allt går till får veta att vi drömt"...

Upptäcker plötsligt en You Tube-video där Lisa Ekdahl sjunger En kungens man på en konsert som hölls till minne av Björn Afzelius.

En kungens man är en närmast överväldigande, och mycket effektiv sång. Jag hörde den första gången 1981, på Jakobsbergs Folkhögskola, och då i en version av Monica Törnell.

Den skrevs ju och gjordes först av Björn Afzelius, och till julen 1982 fick jag en samlings-LP med Björn Afzelius i julklapp.

Jag hade då aldrig hört hans egen version av En kungens man, och den fanns på skivan. Jag minns att när jag väl kom till den sista versen av sången började jag faktiskt gråta. Jag var helt tagen.

Den sista versen knyter ihop hela sången. Det handlar inte endast om en enskild händelse, utan om makt och förtryck, hur de som gör motstånd straffas - och hur de som berättar bortförklaras. Den är på sätt och vis genial i sin enkelhet.

Lisa Ekdahls version här är ovanligt intensiv och uttrycksfull. Den är förmodligen den mest uttrycksfulla jag har sett. Ljudkvalitén på videon är tyvärr inte den bästa (i alla fall inte när den spelas i min dator!), men den är i högsta grad värd att se för den intensitet som uttrycks i både sången och kroppsspråket.

Jag visste inte alls att Lisa Ekdahl hade gjort en version av sången. Jag är glad att jag upptäckte den.

Och se (och lyssna) gärna på videon!

En övergreppsförnekarmyt

Med "övergreppsförnekare" menar jag här de personer som aktivt driver linjen att en mycket stor del, kanske de flesta, av anklagelser om sexuella övergrepp mot barn är falska. Det finns ett antal personer som gjort detta alltsedan frågan om sådana övergrepp kom i fokus för debatten i sent 70-tal (i USA) och tidigt 80-tal (i Sverige). Mycket snart uppstod ett läger, som mycket aktivt, ofta aggressivt, drev en sådan linje.

Från den sidan fördes och förs ofta fram en rad påståenden, som vid en närmare granskning inte håller. Dit hör teorier om PAS, förnekande av all koppling mellan "satanism" och övergrepp mot barn, och en rad andra teman.

Det som verkar ha gjort mest intryck på opinionen är nog ändå det kategoriska påståendet att bortträngning av minnen av sexuella övergrepp mot barn inte existerar. Detta innebär också ett lika kategoriskt förnekande av sanningshalten i alla återkallade minnen av sådana övergrepp. Med återkallade minnen menas alltså här minnen som under en kortare eller längre period varit borta från medvetandet, men som sedan kommit tillbaka.

I Sverige slog uppfattningen att bortträngda minnen är en ren myt igenom på allvar 2013, då Dan Josefsson lanserade den i samband med sin "dokumentär", och sin bok, om Quick-fallet. Jag tar inte ställning till frågan om Thomas Quick, men jag konstaterar att Josefssons behandling av frågan om bortträngda minnen var monumentalt ohederlig.

Han fick också mycket snart en entusiastisk uppbackning av ett stort antal debattörer, alltifrån den ack så politiskt korrekta Åsa Linderborg, till mindre politiskt korrekta (och ganska så marginaliserade) figurer som Ingrid Carlqvist och Patrik Nyberg.

Den som vill ta sig en titt på forskningsläget i denna kontroversiella fråga rekommenderas (exempelvis) att ta sig en titt på sidan Recovered Memory Project. Den är kopplad till Browns universitet i USA, och drivs av professor Ross E Cheit. Cheit har ett ganska personligt skäl att vilja ta upp frågan.

Han är nämligen en av de många personer som inte endast fått upp den typen av minnen, utan även fått dessa bekräftade. År 1992 började Ross Cheit få upp minnen av att han under en period kväll efter kväll i barndomen utsattes för sexuella övergrepp, av en William Farmer, en lägerledare för ett pojkläger vid San Francisco. Cheit hade tillbringat en sommar i lägret som barn. Under åren före 1992 hade han inga medvetna minnen av dessa övergrepp.

Cheits minnen började återvända efter två händelser. Den första var ett telefonsamtal från hans syster. Hon ringde för att berätta för Ross att hon skulle skicka sin son till just detta läger. Den andra utlösande faktorn var en tidningsartikel om prästen James Porter, som årtionden tidigare ofredat och våldtagit hundratals unga pojkar. Efter att Ross Cheit fått upp dessa minnen, sökte han aktivt efter fler personer som kunde berätta om att de utsattes för övergrepp av Farmer.

Han fann minst ett dussin andra som hade gått på lägret, och som hade sådana minnen, men i motsats till Cheit själv inte hade trängt bort dem.

Cheit upptäckte därefter att dessa övergrepp var kända av flera i ansvarig ställning, men att de hade tystats ner...

Madi Bacon, som var grundare och chef för lägret, medgav till Cheit att Bill Farmer hade gjort tvivelaktiga saker med flera av pojkarna på lägret. Hon hade känt till det, men hade aldrig ingripit.

Cheit konfronterade sedan Farmer, som inte förnekade övergreppen, men som menade att det hela väl inte var något att bry sig om.

Cheit vann sedan två civilrättsliga mål, ett mot Farmer, ett mot pojklägret. Anledningen till att det endast blev civilrättsliga mål var att brotten hade hunnit preskriberas.

Det skulle vara intressant att få se en debatt mellan Josefsson och Cheit. Skulle Josefsson verkligen vågat se Cheit i ögonen, och trots dessa belägg hävda att Cheits minnen var falska?

Nåväl, Cheit har på sin sida samlat en dokumentation av 110 bevisade fall av återkallade minnen av sexuella övergrepp i barndomen.

De som mot alla fakta förnekar bortträngda minnen torde kunna delas upp i två grupper. Dels en hård kärna som helt enkelt vet att de, av orsaker som de själva bäst känner till, förvränger fakta. Dels av naiva efterföljare som av olika orsaker tror på förnekarargumenten, utan att själva egentligen satt sig in i frågan.

Av någon anledning har svenska media nästan konsekvent anammat förnekarargumenten i denna fråga. Man kan förstås spekulera i varför, men det tänker jag inte göra här.

Förövare som får stöd

"Elaine Eksvärd berättar i ny bok om sin svåra uppväxt - nu vill hon hjälpa andra.

I sin bok "Medan han lever" (Forum bokförlag) berättar Elaine om hur hennes pappa kontinuerligt förgrep sig på henne....Elaine hoppas att hennes bok, som släpps i morgon, leder till en öppnare dialog kring övergrepp mot barn."

Så skriver Aftonbladet idag i denna artikel. Läs den!.

Men läs dessutom Elaine Eksvärds debattartikel i Göteborgs-Posten. Den är mycket bra. Den borde dessutom vara obligatorisk läsning för de som har låtit sig duperas av PAS-teorier.

Där beskriver hon bland annat en situation som motsvarar den som man idag i familjerätten stöter på i det ena fallet efter det andra: "Jag skriver för byråkratin som inte lyssnar på alla de föräldrar som vill skydda sina barn från förövaren. Mamma som ville skydda mig från min pappa. Men byråkratin sa att pappan hade rätt till sin dotter, till mig."

Det är inte unikt. Mammor som upptäcker att barn utsätts, men myndigheter som inte tror vare sig dem eller barnen. Vilket leder till att rättsväsendet de facto allierar sig med förövaren.

Denna praktik måste uppmärksammas och bekämpas. För att inte än fler barn ska utsättas.

Bakslag i kampen mot våld och övergrepp

Monica Dahlström-Lannes intervjuas i Eskilstuna-Kuriren och berättar om bakslagen de senaste tio åren i arbetet mot våld och övergrepp.

Läs gärna - det är en dyster, men absolut nödvändig, läsning.

Fallet med den våldtäktsdömde åklagaren

ECPAT har en blogg som jag inte kan ha på min blogglista då den rent tekniskt inte verkar funka som en blogg bör göra för att platsa där.

Men i ett inlägg som nyligen lades ut på denna får man sig ta del av en mycket anmärkningsvärd historia.

Som handlar om en åklagare som dömts för våldtäkt mot barn. En åklagare som innan dess lade ner ett antal anmälningar som just handlade om hur barn sexuellt ofredades.

I texten citeras också en annan åklagare som menar att den dömde mannen mycket väl kan  döma rättvist, trots att han begick våldtäkter mot barn.

Jag citerar:

"I Ekots artikel menar Gävles chefsåklagare Patrik Säflund att den dömda mannen fortfarande var en bra åklagare och att en måste skilja på det mannen gjorde i sitt privatliv och det han gjorde i tjänsten. Säflund säger:

 - Förutom dataintrånget så är det inte brott han gjort i tjänst, utan det är brott han gjort på fritiden."

Fritiden?

Läs gärna bloggartikeln i sin helhet.

Det hela aktualisera på nytt frågan om den juridiska apparatens ofta mycket märkliga bias när det gäller gäller den här typen av brott. En fråga som jag tidigare tagit upp här.

Barn kan ha ett helvete i det "vänaste land uppå jord"

Vi lever i ett land där man oftast inte tror på barn som berättar om övergrepp i hemmet. En person som vet ovanligt mycket om detta är Agneta Bravélius. Hon har en blogg som borde få många besökare. Den kan läsas här.

Jag skrev "oftast". Det är troligen en helt korrekt formulering. De barn som berättar om övergrepp inom hemmets fyra väggar blir sällan trodda. Och idag finns det en hel teoribildning för att bortförklara övergrepp som specifikt begås av fäder. Den kallas för "PAS".

Nog sagt om detta nu. Läs gärna Agnetas blogg, och upptäck ett stycke verklighet som många inte vill eller vågar se.

Marksfallet

Eftersom det på sina håll förekommit konstiga antydningar, och spekulationer, om hur jag ställde mig till det s.k. Marksfallet, där två barn brutalt togs från en fosterfamilj, vill jag gärna länka till vad jag skrev om det när debatten pågick.

Och, ja, jag står även idag för det jag skrev 2011.

"Sweden’s Fritzl"

Jag brukar sällan skriva här om saker som de stora media tar upp grundligt, och på ett någorlunda bra sätt. Men nu har vi ett fall med en man som har ställts inför rätta för ett brott som man skulle tänka sig att kvällspressen skulle slå upp stort - men där de (i alla fall än så länge) inte verkar göra det. Morgontidningarna verkar skriva än mindre.

Däremot har media i andra länder en klart mer grundlig bevakning av fallet, med detaljer som inte framkommit i svensk media. Ett exempel kan ses här, ett annat här.

I engelskspråkig media brukar ibland den anklagade kallas "Sweden’s Fritzl". I flera artiklar tas fallet där upp så grundligt att jag faktiskt inte sett något liknande i någon svensk tidning.

Det handlar alltså om en svensk läkare som kidnappat en kvinna. Redan det borde lett till ett stort intresse från kvällspressens sida, men det hela visade sig snart vara något än mer extremt.

Mannen kidnappade kvinnan till en ljudisolerad bunker, som han hade ägnat fem år till att bygga. Dess enda syfte var att hålla kidnappade människor instängda. Han hade planerat att hålla den kidnappade kvinnan fången i åratal. Vad han tänkt att göra med henne efter det framgår inte.

Anledningen till att planen misslyckades är att mannen, obegripligt nog, tog med kvinnan till polisen för att hon där skulle förmås att berätta att allt stod bra till med henne - eftersom han ville ha saker som fanns i kvinnans lägenhet, som numera var avspärrad av polisen. Polisen blev dock misstänksam, skilde mannen och kvinnan åt, och när hon fick vara ifred för mannen släppte rädslan och hon började berätta.

Hela den otäcka historien är till synes klassiskt kvällstidningsstoff. Men i det här fallet får man alltså gå till utländsk media för att få en mer detaljerad information om det hela.

Man kan undra sig varför de stora media i Sverige har tagit upp ett så allvarligt och principiellt oroväckande fall på ett så knapphändigt sätt. Jag har en del funderingar kring detta, men jag avstår just nu från dessa. .

Tills vidare - de som är intresserade att veta mer kan ju klicka på länkarna ovan.

"Mainstream-porren måste problematiseras"

Läs gärna denna artikel av kriminologen Nina Rung om sambandet mellan porrskonsumtion och sexuella övergepp.

Den ställer viktiga frågor.

Nina Rungs beskrivning av hur "mainstream-porren" ser ut idag gör mig dessutom faktiskt skakad:"Det som i media betecknas som ”våldsporr” är egentligen mainstream-porr i dag. Porren har förändrats enormt över tid. Nu är gonzo-porr det vi ser. Det vill säga porr utan handling, dessutom med våld, förnedring och med totalt fokus på mäns kön och orgasm (jag fokuserar på mainstream-heteroporr som står för den absoluta majoriteten av all producerad porr)". .

Det närmaste porr jag någonsin tagit del av mer än rent sporadiskt var nog FIB/Aktuellts och Lektyrs utvikningsbilder från sextio- och sjuttiotal... De var ganska harmlösa, tyckte i alla fall jag när det begav sig.

Sedan är det en annan sak att det är förenklat att sätta en enkel orsakskedja mellan porr och sexuella övergrepp. Det förekom de mest fruktansvärda sexuella övergrepp långt innan det fanns någon porr att tala om.

Men mycket av dagens porr verkar ändå starkt bidra till att skapa en otäck normaliseringsprocess, där övergrepp för många porrkonsumenter efter ett tag ter sig som något "normalt".