För några dagar sedan tog SvD.s ledarsida upp övergrepp mot kvinnor och barn på flyktingsförläggningar. Det var en på många sätt tankeväckande ledare. Det handlar inte endast om övergrepp i sig, utan om nedtystade och förnekade övergrepp. Några citat:
"Trängslets asylboende i Dalarna där kvinnor och flickor inte vågar lämna sina rum på grund av övergrepp och hot. De ansvariga på Migrationsverket, som driver boendet, hävdar att kvinnorna ljuger...
Hennes 10-åriga dotter blev utsatt för ett sexuellt övergrepp på boendet i Trängslet. En man lurade in flickan på ett rum, lade sig ovanpå henne och tog på hennes kropp. De anmälde övergreppet till personalen och till polisen. Men sedan hände ingenting. ”Jag bad om att få flytta, sa att jag och min dotter inte ville vara kvar. Min dotter sa det själv också: ’Jag vill inte vara kvar här. Det är farligt. Jag kan inte’. Efter tio dagar kom en kvinna och sa att de inte kunde flytta på oss.” Brottsoffren tvingas att bo kvar, trots att de riskerar att möta förövarna varje dag. Flera kvinnor berättar också att de efter anmälan har blivit hotade av förövaren, eller hans släktingar....
En före detta anställd hävdar att personalen på Migrationsverket avfärdar kvinnornas anmälningar med att de ljuger. En kvinna i chefsposition bandas under ett telefonsamtal; hon refererar till ett fall där en tonårsflicka knuffats ned för en trappa och släpats ut i ett skogsparti av flera män som ”den fejkade misshandeln”. Och boendets gruppledare kallar ett våldtäktsförsök i tvättstugan för ”ett litet ofredande”. Offren skambeläggs och ifrågasätts, övergreppen skyls över."
Det är oerhört bra att detta tas upp på en ledarsida i en av Sveriges största tidningar. Man får verkligen hoppas att det leder till någon form av resultat.
Men på något sätt verkar det hela så oerhört välbekant. Att inte tro på barnen och kvinnorna, att förneka det de berättar, att låta barn bo med förövare - vad har man hört talas om detta förut?
Jo, förstås i fall efter fall av anklagelser om övergrepp - i familjen. De barn i Sverige som berättar om övergrepp i sina egna familjer blir oftast inte trodda. De kvinnor och barn som berättar om våld i hemmet blir ofta inte heller trodda. I de fall barn som utsätts har turen att ha en förälder (oftast modern) som tror det blir ofta inte heller denna trodd. På samma sätt som handläggare i Migrationsverket kan avfärda flyktingbarn som lögnare kan ex.vis socialsekreterare avfärda barn och kvinnor i Sverige som detsamma.
Och det finns dessutom hur många barn som helst som tvingas bo hos en förälder som det är livrädd för. Oftast pappan, men andra varianter finns ju också. Ännu värre är situationen för barn som har anledning att vara rädda för båda föräldrarna....
Det är nu alltså möjligt för en svensk större tidning att på ledarplats ta upp hur barns verklighet på flyktingförläggningar förnekas. Men är det möjligt att göra detsamma om de många barn vars verklighet av att vara utsatt i sina egna familjer förnekas? Och om det nu är möjligt för en stor tidnings ledarredaktion att ta upp detta - varför sker det så vitt jag vet aldrig?
Med andra ord: vissa saker tar man inte på upp på allvar i "det här landet"...
No comments:
Post a Comment