Det gick lika illa som man kunde befara.
I Sverige, liksom i resten av världen, saknar barn den mest elementära rättssäkerhet.
Sorgligt - och otäckt.
Wednesday, May 30, 2012
Tuesday, May 29, 2012
Vårdnadsdom den 30 maj
Den 30 maj kommer domen i det vårdnadsmål som är kopplat till det så kallade Mangafallet. Ska den man som dömts för innehav av tecknad barnpornografi få obevakat umgänge med sin dotter?
För var och en som har tagit del av den dokumentation som (bland annat) Monica Antonsson lägger fram på sin blogg torde svaret vara självklart. Och i varje sunt samhälle borde också svaret vara självklart. Den mannen ska INTE få obevakat umgänge med sitt barn, eller några andra barn heller, för den delen.
Det som gör att jag får ont i magen inför den 30 är vetskapen att vi inte lever i ett sunt samhälle. För att nu uttrycka det försiktigt.
Men jag hoppas ändå att förnuftet ska segra den 30. Allt annat vore en tragedi.
För var och en som har tagit del av den dokumentation som (bland annat) Monica Antonsson lägger fram på sin blogg torde svaret vara självklart. Och i varje sunt samhälle borde också svaret vara självklart. Den mannen ska INTE få obevakat umgänge med sitt barn, eller några andra barn heller, för den delen.
Det som gör att jag får ont i magen inför den 30 är vetskapen att vi inte lever i ett sunt samhälle. För att nu uttrycka det försiktigt.
Men jag hoppas ändå att förnuftet ska segra den 30. Allt annat vore en tragedi.
Sunday, May 27, 2012
Ämnesuppdelning
Om ni tittar på höger sida ser ni att bloggen numera har en lista där artiklarna är uppdelade i specifika ämnen. Så nu blir det nog lättare att hitta.
Är "juridiken" "opolitisk" och "objektiv"?
/Skrivet 23 oktober 2007, men lika aktuell idag.../
Stureplansprofilerna är fällda av hovrätten och en nästan enig presskör hyllar för en gångs skull en vettig dom. Med undantag av advokaterna Per E Samuelsson och Leif Silbersky verkar alla vara överens om att rättvisa har skipats. Det gäller även personer som man knappast trodde kunde hamna rätt i en sådan fråga, som till exempel Maria Abrahamsson i Svenska Dagbladet. Att advokater hävdar att personer är oskyldiga tillhör ju så att säga deras jobb. Att Kerstin Koorti, som militant försvarade den friande domen i tingsrätten, nu verkar vara tyst är däremot lite förvånande.
Men det finns något betänkligt i många av kommentarerna från de som stöder domen. Ständigt och jämt påpekas det att domstolen har dömt enbart på juridiska grunder, och att den inte har påverkats av den starka opinionen mot den tidigare friande domen. Det betyder, anses det, att domen är rättvis och inte en eftergift för en högljudd opinion.
Att detta resonemang logiskt sett torde innebära att opinionsbildningen var meningslös inser kanske inte en del av de som för fram det. Det innebär också att man ser jurister som ”objektiva”, nästan vetenskapliga experter på ”juridik”, som inte bör påverkas mer av vanliga människors rättsmedvetande än vad en matematikprofessor bör påverkas av lekmäns åsikter om imaginära tal och tredjegradsekvationer.
Men juridiken är inte en vetenskap. Juristerna är inbäddade i ett nätverk av sociala och sexuella fördomar, och det påverkar tveklöst rättskipningen. Det var inte så länge sedan dåvarande ordföranden i Högsta Domstolen, Bo Svensson, i en intervju i DN (26/5 2005) förklarade att den sexköpande HD-domaren Leif Thorsson borde få fortsätta att döma i sexmål, därför att han ju genom sitt sexköp hade visat sig ha ”djupa kunskaper i ämnet”. När Svensson sedan försökte slingra sig ur klavertrampet gjorde han bara saken etter värre. Han började prata om att Sverige är ett konstigt land som i motsats till alla andra länder förbjuder sexköp, och började till och med citera Frödings ”Jag köpte min kärlek för pengar, för mig var ej annan att få”…
En ordförande i HD borde vara lojal mot lagstiftningen, kan man tycka. Men det var inte direkt det intryck Bo Svensson gav.
I själva verket visar en rad märkliga domar att synen på sexualbrott hos många jurister är ganska så konstig. Nyligen friades en man för våldtäkt mot sin son för att det inte kunde uteslutas att fadern hade sovit under våldtäkten. Även om han nu hade gjort det, vilket milt sagt kan betvivlas, kan man förstås undra om en man som skulle skjuta ett statsråd i sömnen skulle försättas på fri fot. Att personer som begår grova brott i sömnen borde ha rättspsykiatrisk vård, torde vara uppenbart, även för alla jurister, om det nu inte ”bara” gällde sexualbrott.
1988 avslöjades det att juristernas sångbok i Stockholm innehöll en visa vid namn ”Lilla Ida”. Med melodin hämtad från ”Där som sädesfälten böja sig för vinden” beskrev den i närmast lustfyllda, och skämtsamma, ordalag en sadistisk våldtäkt på en 14-årig flicka. Den sjöngs på olika fester och sammankonster i Juridiska föreningens regi. Vilka värderingar kan sitta i bakhuvudet hos folk som en gång utan problem sett sådana sånger som underhållning?
Så, nej, det finns ingen neutral opolitisk juridik. Och ja, det är viktigt att genom aktiv opinionsbildning försöka påverka, nej, tvinga, domstolarna att döma till kvinnors och barns förmån. Det finns ingen anledning att tro att de automatiskt kommer att göra det på egen hand.
Stureplansprofilerna är fällda av hovrätten och en nästan enig presskör hyllar för en gångs skull en vettig dom. Med undantag av advokaterna Per E Samuelsson och Leif Silbersky verkar alla vara överens om att rättvisa har skipats. Det gäller även personer som man knappast trodde kunde hamna rätt i en sådan fråga, som till exempel Maria Abrahamsson i Svenska Dagbladet. Att advokater hävdar att personer är oskyldiga tillhör ju så att säga deras jobb. Att Kerstin Koorti, som militant försvarade den friande domen i tingsrätten, nu verkar vara tyst är däremot lite förvånande.
Men det finns något betänkligt i många av kommentarerna från de som stöder domen. Ständigt och jämt påpekas det att domstolen har dömt enbart på juridiska grunder, och att den inte har påverkats av den starka opinionen mot den tidigare friande domen. Det betyder, anses det, att domen är rättvis och inte en eftergift för en högljudd opinion.
Att detta resonemang logiskt sett torde innebära att opinionsbildningen var meningslös inser kanske inte en del av de som för fram det. Det innebär också att man ser jurister som ”objektiva”, nästan vetenskapliga experter på ”juridik”, som inte bör påverkas mer av vanliga människors rättsmedvetande än vad en matematikprofessor bör påverkas av lekmäns åsikter om imaginära tal och tredjegradsekvationer.
Men juridiken är inte en vetenskap. Juristerna är inbäddade i ett nätverk av sociala och sexuella fördomar, och det påverkar tveklöst rättskipningen. Det var inte så länge sedan dåvarande ordföranden i Högsta Domstolen, Bo Svensson, i en intervju i DN (26/5 2005) förklarade att den sexköpande HD-domaren Leif Thorsson borde få fortsätta att döma i sexmål, därför att han ju genom sitt sexköp hade visat sig ha ”djupa kunskaper i ämnet”. När Svensson sedan försökte slingra sig ur klavertrampet gjorde han bara saken etter värre. Han började prata om att Sverige är ett konstigt land som i motsats till alla andra länder förbjuder sexköp, och började till och med citera Frödings ”Jag köpte min kärlek för pengar, för mig var ej annan att få”…
En ordförande i HD borde vara lojal mot lagstiftningen, kan man tycka. Men det var inte direkt det intryck Bo Svensson gav.
I själva verket visar en rad märkliga domar att synen på sexualbrott hos många jurister är ganska så konstig. Nyligen friades en man för våldtäkt mot sin son för att det inte kunde uteslutas att fadern hade sovit under våldtäkten. Även om han nu hade gjort det, vilket milt sagt kan betvivlas, kan man förstås undra om en man som skulle skjuta ett statsråd i sömnen skulle försättas på fri fot. Att personer som begår grova brott i sömnen borde ha rättspsykiatrisk vård, torde vara uppenbart, även för alla jurister, om det nu inte ”bara” gällde sexualbrott.
1988 avslöjades det att juristernas sångbok i Stockholm innehöll en visa vid namn ”Lilla Ida”. Med melodin hämtad från ”Där som sädesfälten böja sig för vinden” beskrev den i närmast lustfyllda, och skämtsamma, ordalag en sadistisk våldtäkt på en 14-årig flicka. Den sjöngs på olika fester och sammankonster i Juridiska föreningens regi. Vilka värderingar kan sitta i bakhuvudet hos folk som en gång utan problem sett sådana sånger som underhållning?
Så, nej, det finns ingen neutral opolitisk juridik. Och ja, det är viktigt att genom aktiv opinionsbildning försöka påverka, nej, tvinga, domstolarna att döma till kvinnors och barns förmån. Det finns ingen anledning att tro att de automatiskt kommer att göra det på egen hand.
Thursday, May 24, 2012
Häktad för att hon försökte skydda sitt barn
/Skrivet den 10 juli 2011/
Att Sveriges rättssystem till stora delar är barnfientligt, mammafientligt, och förövarvänligt är något jag ofta har påpekat. Utan att direkt uttala mig om detaljerna i det specifika fall som Suspicio nu tagit upp vill jag generellt påpeka att mammor som försöker skydda sin barn från sexuella övergrepp bör ses som hjältar, inte som brottslingar. Och att deras bedömning av vad som verkligen hänt i familjen för det mesta är mer värd att ta på allvar än empatilösa juristers.
Ett barn har nu alltså återförts till sin far och mamman är häktad. Det handlar om ett av de fall där angivarprogrammet Insider lade ut bilder av barn på flykt 2008.
Det finns en del att säga om denna fråga, men det mesta har jag sagt tidigare. De personer som hjälper att sätta fast barn och mammor som flyr för att skydda barnen från övergrepp bör ses som angivare. De bör faktiskt i princip ses på samma sätt som man en gång såg på de som angav judar och motståndsmän i Europa under den nazityska ockupationen.
Detta gäller i synnerhet de ansvariga bakom Insiderprogrammet..
I ett rättvist och barnvänligt samhälle hade det ha varit dessa som hade satts i fängelse, inte mammorna. Eller så skulle de ha satts i omskolningsläger där de fick stanna kvar till dess att de hade visat att de hade utvecklat en elementär förmåga till empati med barn.
De som verkligen vill kämpa för barnens rätt i vårt land kommer förr eller senare hamna i öppen konflikt med de som har makten. Vad säger oss detta om det samhälle vi lever i?
-------------------------------------------
TILLÄGG 24 MAJ 2012
Inlägget skrevs på min huvudblogg. Kommentarer till inlägget kan man läsa här.
Att Sveriges rättssystem till stora delar är barnfientligt, mammafientligt, och förövarvänligt är något jag ofta har påpekat. Utan att direkt uttala mig om detaljerna i det specifika fall som Suspicio nu tagit upp vill jag generellt påpeka att mammor som försöker skydda sin barn från sexuella övergrepp bör ses som hjältar, inte som brottslingar. Och att deras bedömning av vad som verkligen hänt i familjen för det mesta är mer värd att ta på allvar än empatilösa juristers.
Ett barn har nu alltså återförts till sin far och mamman är häktad. Det handlar om ett av de fall där angivarprogrammet Insider lade ut bilder av barn på flykt 2008.
Det finns en del att säga om denna fråga, men det mesta har jag sagt tidigare. De personer som hjälper att sätta fast barn och mammor som flyr för att skydda barnen från övergrepp bör ses som angivare. De bör faktiskt i princip ses på samma sätt som man en gång såg på de som angav judar och motståndsmän i Europa under den nazityska ockupationen.
Detta gäller i synnerhet de ansvariga bakom Insiderprogrammet..
I ett rättvist och barnvänligt samhälle hade det ha varit dessa som hade satts i fängelse, inte mammorna. Eller så skulle de ha satts i omskolningsläger där de fick stanna kvar till dess att de hade visat att de hade utvecklat en elementär förmåga till empati med barn.
De som verkligen vill kämpa för barnens rätt i vårt land kommer förr eller senare hamna i öppen konflikt med de som har makten. Vad säger oss detta om det samhälle vi lever i?
-------------------------------------------
TILLÄGG 24 MAJ 2012
Inlägget skrevs på min huvudblogg. Kommentarer till inlägget kan man läsa här.
Vår tids hjältar
/Skrivet den 26 maj 2010/
Har just läst "När blodsbanden brister" av Hanna Svensson från 2003 (utgiven av Norstedts förlag). För andra gången. Det är en helt nödvändig bok om en mamma som kämpade för att rädda sitt barn från sin förövare, fadern.
Det är en sann historia, och i motsats till många andra fall slutade det bra. Modern fick till sist ensam vårdnad, efter år av kamp.
Den borde vara obligatorisk läsning för alla som har att göra med barn.
Det här är en verklighet för oerhört många mammor och barn i Sverige idag. För de flesta slutar det inte alls lika bra.
Förövarna får ofta ensam vårdnad och total kontroll över det skräckslagna barnet.
Några mammor och barn gör som Hanna övervägde att göra mot slutet, men slapp – de gömmer sig. Då riskerar de att hängas ut av slaskprogram som Insider, slasktidningar som Aftonbladet, och förövarförsvararbloggar.
Domstolarna idag verkar inte kunna stava till empati. Jo, empati med förövarna verkar de ha en hel del av, men inte med barnen. Den som får se hur domstolarna resonerat i Hanna Svenssons bok bör får reda på att detta inte är undantag. Det är snarare regeln.
Likaså är den socialnämnd hon beskriver i boken inte heller något undantag.
De barn och mammor som får vara med om detta har en fruktansvärd situation. Men ändå har dessa barn någon som kämpar för dem. De har ett bättre läge än de som vuxit upp i familjer där ingen stöder dem. Där även den andre föräldern är förövare, eller spelar med, eller är likgiltig.
Därför är de mammor som kämpar, som bråkar, som flyr, som gör allt för att skydda sina barn, vår tids hjältar. Om några årtionden kommer vi nog att se på dem som vi idag ser på, exempelvis, motståndskämpar mot nazismen under europeiskt trettio- och fyrtiotal.
Och på samma sätt som den nazikontrollerade eller nazianstuckna pressen på den tiden publicerade efterlysningar på de som vågade kämpa, publicerar idag förövarvänlig media bilder och namn på kvinnor och barn som flyr.
Och dagens domstolar har sina egna speciallagar mot de som trilskas - och som exempelvis för barnens bästa utövar "umgängessabotage".
1945 blev vändpunkten för den tidens motståndskämpar. När ska vändpunkten komma för dagens kämpande, flyende och hotade kvinnor och barn?
Har just läst "När blodsbanden brister" av Hanna Svensson från 2003 (utgiven av Norstedts förlag). För andra gången. Det är en helt nödvändig bok om en mamma som kämpade för att rädda sitt barn från sin förövare, fadern.
Det är en sann historia, och i motsats till många andra fall slutade det bra. Modern fick till sist ensam vårdnad, efter år av kamp.
Den borde vara obligatorisk läsning för alla som har att göra med barn.
Det här är en verklighet för oerhört många mammor och barn i Sverige idag. För de flesta slutar det inte alls lika bra.
Förövarna får ofta ensam vårdnad och total kontroll över det skräckslagna barnet.
Några mammor och barn gör som Hanna övervägde att göra mot slutet, men slapp – de gömmer sig. Då riskerar de att hängas ut av slaskprogram som Insider, slasktidningar som Aftonbladet, och förövarförsvararbloggar.
Domstolarna idag verkar inte kunna stava till empati. Jo, empati med förövarna verkar de ha en hel del av, men inte med barnen. Den som får se hur domstolarna resonerat i Hanna Svenssons bok bör får reda på att detta inte är undantag. Det är snarare regeln.
Likaså är den socialnämnd hon beskriver i boken inte heller något undantag.
De barn och mammor som får vara med om detta har en fruktansvärd situation. Men ändå har dessa barn någon som kämpar för dem. De har ett bättre läge än de som vuxit upp i familjer där ingen stöder dem. Där även den andre föräldern är förövare, eller spelar med, eller är likgiltig.
Därför är de mammor som kämpar, som bråkar, som flyr, som gör allt för att skydda sina barn, vår tids hjältar. Om några årtionden kommer vi nog att se på dem som vi idag ser på, exempelvis, motståndskämpar mot nazismen under europeiskt trettio- och fyrtiotal.
Och på samma sätt som den nazikontrollerade eller nazianstuckna pressen på den tiden publicerade efterlysningar på de som vågade kämpa, publicerar idag förövarvänlig media bilder och namn på kvinnor och barn som flyr.
Och dagens domstolar har sina egna speciallagar mot de som trilskas - och som exempelvis för barnens bästa utövar "umgängessabotage".
1945 blev vändpunkten för den tidens motståndskämpar. När ska vändpunkten komma för dagens kämpande, flyende och hotade kvinnor och barn?
Wednesday, May 23, 2012
Förtydligande om Mangafallet
Jag vill förtydliga min åsikt om Mangafallet.
Jag anser alltså inte att Mangamannen borde ha dömts för innehav av tecknad barnpornografi, eftersom jag är emot den lagen. Jag anser däremot att detta innehav borde ha lett till att han omedelbart förlorade all umgängesrätt med barnet - och möjligheten att någonsin få vårdnaden!
Det betyder inte MED NÖDVÄNDIGHET att alla som någonsin innehaft barnporr alltid under alla omständigheter för all framtid ska förlora vårdnaden om sina barn, om de har några. Men om det har förekommit berättelser om övergrepp eller även mer allmänt om det finns välgrundade misstankar om att de inte är lämpliga föräldrar bör det normalt sett bli så. I synnerhet om det finns en vårdnadstvist och det alltså finns ett omedelbart tillgängligt alternativ....
På så sätt kan existensen av barnpornografi användas på det enda sätt det bör användas - för att skydda barn.
Jag anser alltså inte att Mangamannen borde ha dömts för innehav av tecknad barnpornografi, eftersom jag är emot den lagen. Jag anser däremot att detta innehav borde ha lett till att han omedelbart förlorade all umgängesrätt med barnet - och möjligheten att någonsin få vårdnaden!
Det betyder inte MED NÖDVÄNDIGHET att alla som någonsin innehaft barnporr alltid under alla omständigheter för all framtid ska förlora vårdnaden om sina barn, om de har några. Men om det har förekommit berättelser om övergrepp eller även mer allmänt om det finns välgrundade misstankar om att de inte är lämpliga föräldrar bör det normalt sett bli så. I synnerhet om det finns en vårdnadstvist och det alltså finns ett omedelbart tillgängligt alternativ....
På så sätt kan existensen av barnpornografi användas på det enda sätt det bör användas - för att skydda barn.
Media mörkar om Mangafallet
/18 maj 2012/
Det är väl ändå märkligt att alla större media som diskuterar Mangafallet nästan konsekvent mörkar att det inte endast handlar om tecknade bilder, utan att det faktiskt började med konkreta anklagelser om övergrepp mot barn.
När SvD på ledarplats idag skriver:
"Allt detta i ett fall där inget faktiskt barn är drabbat av något övergrepp. Det enda som finns är uppenbart overkliga teckningar. I någons dator."
.... så inte bara mörkar man, man är dessutom öppet ohederlig. Det är en sak att abstrakt diskutera frågor om nyttan med att kriminalisera tecknad barnpornografi. Det är en helt annan sak att konsekvent och medvetet dölja att Mangafallet faktiskt inte endast handlar om det.
Medias konsekventa tystnad om den saken är oroväckande. Men tyvärr inte helt oväntad.
Det är väl ändå märkligt att alla större media som diskuterar Mangafallet nästan konsekvent mörkar att det inte endast handlar om tecknade bilder, utan att det faktiskt började med konkreta anklagelser om övergrepp mot barn.
När SvD på ledarplats idag skriver:
"Allt detta i ett fall där inget faktiskt barn är drabbat av något övergrepp. Det enda som finns är uppenbart overkliga teckningar. I någons dator."
.... så inte bara mörkar man, man är dessutom öppet ohederlig. Det är en sak att abstrakt diskutera frågor om nyttan med att kriminalisera tecknad barnpornografi. Det är en helt annan sak att konsekvent och medvetet dölja att Mangafallet faktiskt inte endast handlar om det.
Medias konsekventa tystnad om den saken är oroväckande. Men tyvärr inte helt oväntad.
Innehav av tecknad barnpornografi och vårdnad av barn
/17 maj 2012/
Vill bara lägga till en sak till förra inlägget.
Alldeles oavsett frågan om innehav av tecknad barnpornografi i sig ska vara brottsligt eller inte tycker jag att man kan vara överens om att innehav ändå bör få konsekvenser i specifika situationer.
Om någon har anklagats för övergrepp mot barn och det följaktligen uppstår en vårdnadstvist. Och det alltså vid en husrannsakan visar sig att den person som anklagats för övergrepp också innehar tecknad barnporr.
Så bör detta definitivt vara ett förödande starkt argument mot att denne ska få vårdnad - eller obevakad umgängesrätt. I sådana fall bör ALLTID barnens säkerhet gå före vuxnas "rättssäkerhet".
Redan om barnet berättar om övergrepp bör den som barnet pekar ut omedelbart skiljas från barnet. Om barnets berättelse kan styrkas med att den utpekade har barnporr, även tecknad sådan, i sin dator borde faktiskt frågan ses som i det närmaste avgjord. Eller?
/Likheterna mellan ovanstående scenario och ett aktuellt rättsfall - är absolut ingen tillfällighet!/
Vill bara lägga till en sak till förra inlägget.
Alldeles oavsett frågan om innehav av tecknad barnpornografi i sig ska vara brottsligt eller inte tycker jag att man kan vara överens om att innehav ändå bör få konsekvenser i specifika situationer.
Om någon har anklagats för övergrepp mot barn och det följaktligen uppstår en vårdnadstvist. Och det alltså vid en husrannsakan visar sig att den person som anklagats för övergrepp också innehar tecknad barnporr.
Så bör detta definitivt vara ett förödande starkt argument mot att denne ska få vårdnad - eller obevakad umgängesrätt. I sådana fall bör ALLTID barnens säkerhet gå före vuxnas "rättssäkerhet".
Redan om barnet berättar om övergrepp bör den som barnet pekar ut omedelbart skiljas från barnet. Om barnets berättelse kan styrkas med att den utpekade har barnporr, även tecknad sådan, i sin dator borde faktiskt frågan ses som i det närmaste avgjord. Eller?
/Likheterna mellan ovanstående scenario och ett aktuellt rättsfall - är absolut ingen tillfällighet!/
Debatt om barnpornografi
/16 maj 2012/
Det pågår en debatt om barnpornografi. Det började med att Björn Sellström på rikskriminalen, i en artikel i SvD, utifrån ett aktuellt mål om tecknad barnpornografi, argumenterade för att polisen borde koncentrera sig på att att utreda riktiga övergrepp istället för att ägna sig åt att jaga "fantasifigurer".
I den debatt som följde på nätet kom många som genuint kämpar mot övergrepp mot barn med hård kritik mot Sellström. Exempelvis NoBoyToy, Suspicio, och Monica Antonsson. Jag sympatiserar helt med dessa bloggares ställningstaganden för utsatta barn och jag brukar för det mesta hålla med dem när de skriver om sådana frågor. De vågar säga sanningar som de stora media mörkar.
I just detta fall kan det också noteras att de tar upp något som det annars är tyst om i media, nämligen att den man som det aktuella rättsfallet handlar om, faktiskt anklagades för övergrepp mot barn. Det var därför, och inte av någon annan anledning, som han utsattes för en husrannsakan. Det var då som den tecknade barnporren beslagtogs.
Detta mörkas även av Sellström i sin artikel, vilket också är anmärkningsvärt.
Men jag kan ändå, trots allt, inte riktigt dela åsikten att lagändringen som kriminaliserade tecknad barnpornografi var riktig. Det betyder inte att jag inte anser att sådan är vidrig. Det är den. Men att något är vidrigt innebär inte nödvändigtvis alltid att det bör kriminaliseras.
Det handlar om prioriteringar. Det har gång på gång visats, bland annat av Uppdrag Granskning för några år sedan, att polisens resurser för att utreda barnpornografi inte alls räcker till. Det är bland annat till och med så att utredningstiderna är så långa att en stor del av brotten hunnit bli preskriberade innan de går till åtal.
Det här är en tragedi. Speciellt med tanke på att barnpornografi idag, eftersom barns vittnesmål numera nästan alltid ifrågasätts, och även medicinsk bevisning brukar förklaras bort på olika sätt, är en av de få saker som kan få förövare fällda. En massiv satsning på att leta upp och utreda barnpornografi skulle vara ett mycket effektivt vapen för att slå mot förövare.
Men vad gör samhället? Resurserna att utreda sådana brott förblir mycket små. Samtidigt utvidgas definitionerna både för vad som är barnpornografi och vad som räknas som innehav. Barnpornografi omfattar efter att lagen ändrades för några år sedan numera även tecknade bilder, och dessutom krävs inte längre att någon laddar ner bilder för att det ska räknas som innehav - det räcker med att titta.
Är inte detta bra? Nja, som läget ser ut nu, nej. Det är meningslösa slag i luften så länge inte polisen får kraftigt utökade resurser. Den främsta effekten är att köerna blir ännu längre, och andelen brott som hinner utredas ännu mindre.
Genom dessa lagändringar försökte man få det att se ut som om man tog "krafttag". Men det gjorde man inte. Tvärtom, genom att utvidga definitioner utan att förstärka resurserna gjorde man arbetet än mer ineffektivt.
Mitt intryck är att intresset på toppnivå för att på allvar bekämpa övergrepp mot barn är mycket nära noll.
För att undvika att bli betraktad som alltför paranoid avstår jag dock från att spekulera i orsakerna till detta.
Det pågår en debatt om barnpornografi. Det började med att Björn Sellström på rikskriminalen, i en artikel i SvD, utifrån ett aktuellt mål om tecknad barnpornografi, argumenterade för att polisen borde koncentrera sig på att att utreda riktiga övergrepp istället för att ägna sig åt att jaga "fantasifigurer".
I den debatt som följde på nätet kom många som genuint kämpar mot övergrepp mot barn med hård kritik mot Sellström. Exempelvis NoBoyToy, Suspicio, och Monica Antonsson. Jag sympatiserar helt med dessa bloggares ställningstaganden för utsatta barn och jag brukar för det mesta hålla med dem när de skriver om sådana frågor. De vågar säga sanningar som de stora media mörkar.
I just detta fall kan det också noteras att de tar upp något som det annars är tyst om i media, nämligen att den man som det aktuella rättsfallet handlar om, faktiskt anklagades för övergrepp mot barn. Det var därför, och inte av någon annan anledning, som han utsattes för en husrannsakan. Det var då som den tecknade barnporren beslagtogs.
Detta mörkas även av Sellström i sin artikel, vilket också är anmärkningsvärt.
Men jag kan ändå, trots allt, inte riktigt dela åsikten att lagändringen som kriminaliserade tecknad barnpornografi var riktig. Det betyder inte att jag inte anser att sådan är vidrig. Det är den. Men att något är vidrigt innebär inte nödvändigtvis alltid att det bör kriminaliseras.
Det handlar om prioriteringar. Det har gång på gång visats, bland annat av Uppdrag Granskning för några år sedan, att polisens resurser för att utreda barnpornografi inte alls räcker till. Det är bland annat till och med så att utredningstiderna är så långa att en stor del av brotten hunnit bli preskriberade innan de går till åtal.
Det här är en tragedi. Speciellt med tanke på att barnpornografi idag, eftersom barns vittnesmål numera nästan alltid ifrågasätts, och även medicinsk bevisning brukar förklaras bort på olika sätt, är en av de få saker som kan få förövare fällda. En massiv satsning på att leta upp och utreda barnpornografi skulle vara ett mycket effektivt vapen för att slå mot förövare.
Men vad gör samhället? Resurserna att utreda sådana brott förblir mycket små. Samtidigt utvidgas definitionerna både för vad som är barnpornografi och vad som räknas som innehav. Barnpornografi omfattar efter att lagen ändrades för några år sedan numera även tecknade bilder, och dessutom krävs inte längre att någon laddar ner bilder för att det ska räknas som innehav - det räcker med att titta.
Är inte detta bra? Nja, som läget ser ut nu, nej. Det är meningslösa slag i luften så länge inte polisen får kraftigt utökade resurser. Den främsta effekten är att köerna blir ännu längre, och andelen brott som hinner utredas ännu mindre.
Genom dessa lagändringar försökte man få det att se ut som om man tog "krafttag". Men det gjorde man inte. Tvärtom, genom att utvidga definitioner utan att förstärka resurserna gjorde man arbetet än mer ineffektivt.
Mitt intryck är att intresset på toppnivå för att på allvar bekämpa övergrepp mot barn är mycket nära noll.
För att undvika att bli betraktad som alltför paranoid avstår jag dock från att spekulera i orsakerna till detta.
Tuesday, May 22, 2012
Barn har rätt
Ovanstående är titeln på en liten men viktig bok utgiven av Tolvnitton förlag 2011. Den bygger på föredrag som hölls på ett seminarium på Ersta Sköndals högskola med temat "Barnkonvention artikel 19; Skydd mot våld och övergrepp".
FN:s barnkonventions artikel 19 talar om : "Varje barns unika rätt till beskydd mot fysiskt eller psykiskt våld och mot vanvård eller utnyttjande av föräldrar eller andra vårdnadshavavare".
Barnkonventionen säger alltså att barn har rätt till skydd mot övergrepp inom familjen. Men som alla vet är det mycket ofta inte så i praktiken.
Det framgår också av många av de föredrag som finns upptryckta i boken. Det finns många läsvärda sådana. Själv vill jag gärna framhålla de av Birgitta Allmo, Eva Diesen och Christina Citron.
Eva Diesen, i synnerhet, visar att den juridiska apparaten i Sverige ligger mycket långt ifrån andan i barnkonventionens artikel 19. I sitt föredrag tar hon upp hur få av de anmälda övergreppen går till åtal, hur barnmisshandel inom familjen är den minst prioriterade brottstypen i Stockholms län, hur polisanmälningarna ofta läggs ner innan egentliga utredningar har startat, hur barnen ibland inte hörs även om det inte finns några åldersmässiga eller praktiska hinder för det, och att misstänkta gärningsmän ofta inte hörs alls.
Trots att fotografisk bevisning är det mest effektiva sättet att få personer som begått sexuella övergrepp mot barn fällda, påpekar hon att det märkligt nog inte ingår i rutinerna att genomföra undersökningar av de misstänktas datorer, eller att fråga barnen om de blivit fotograferade.
För att nu endast beröra innehållet i ett av de många värdefulla föredragen.
Nu var kanske inte riktigt alla föredrag lika värdefulla. Bo Edvardssons text är mer eller mindre obegriplig, och med tanke på hans övriga produktion, och många av hans tidigare ställningstaganden i dessa frågor, är det lite av en gåta att han ens fanns med på seminariet.
Men i övrigt kan boken rekommenderas. Den är som sagt utgiven på Tolvnitton förlag, och kan beställas från dem.
FN:s barnkonventions artikel 19 talar om : "Varje barns unika rätt till beskydd mot fysiskt eller psykiskt våld och mot vanvård eller utnyttjande av föräldrar eller andra vårdnadshavavare".
Barnkonventionen säger alltså att barn har rätt till skydd mot övergrepp inom familjen. Men som alla vet är det mycket ofta inte så i praktiken.
Det framgår också av många av de föredrag som finns upptryckta i boken. Det finns många läsvärda sådana. Själv vill jag gärna framhålla de av Birgitta Allmo, Eva Diesen och Christina Citron.
Eva Diesen, i synnerhet, visar att den juridiska apparaten i Sverige ligger mycket långt ifrån andan i barnkonventionens artikel 19. I sitt föredrag tar hon upp hur få av de anmälda övergreppen går till åtal, hur barnmisshandel inom familjen är den minst prioriterade brottstypen i Stockholms län, hur polisanmälningarna ofta läggs ner innan egentliga utredningar har startat, hur barnen ibland inte hörs även om det inte finns några åldersmässiga eller praktiska hinder för det, och att misstänkta gärningsmän ofta inte hörs alls.
Trots att fotografisk bevisning är det mest effektiva sättet att få personer som begått sexuella övergrepp mot barn fällda, påpekar hon att det märkligt nog inte ingår i rutinerna att genomföra undersökningar av de misstänktas datorer, eller att fråga barnen om de blivit fotograferade.
För att nu endast beröra innehållet i ett av de många värdefulla föredragen.
Nu var kanske inte riktigt alla föredrag lika värdefulla. Bo Edvardssons text är mer eller mindre obegriplig, och med tanke på hans övriga produktion, och många av hans tidigare ställningstaganden i dessa frågor, är det lite av en gåta att han ens fanns med på seminariet.
Men i övrigt kan boken rekommenderas. Den är som sagt utgiven på Tolvnitton förlag, och kan beställas från dem.
Sunday, May 20, 2012
Dubbelmoral om pedofilpubliceringen
/(Den här artikeln skrev jag för Spegeln 3/2000 , om det ramaskri som bröt ut i den svenska pressen detta år när den engelska tidningen News of the World började publicera bilder på personer dömda för sexualbrott mot barn. Även i Storbritannien blev reaktionen stor, och News of the World backade ganska snart. Men på flera sätt är den principiella diskussionen ständigt aktuell. Jag vill kanske tiillägga att jag i artikeln använder ordet "pedofiler" på ett inexakt och mindre lyckat sätt.//
Den engelska tidningen News of the World har publicerat namn och bild på dömda pedofiler och planerar att fortsätta till dess alla 110 000 personer som i Storbritannien är dömda för sexualbrott mot barn blivit utpekade.
Detta har djupt upprört svensk massmedia. Det gäller i synnerhet Dagens Nyheter och Aftonbladet, två av de tidningar som för mindre än ett år sedan publicerade namn och bilder på aktiva nazister. Det är ganska så intressant att studera de svenska tidningarnas reaktion.
Det börjar redan på nyhetsplats. I både Aftonbladet och Expressen (en annan av de tidningar som publicerade nazisternas namn och bild) beskrivs News of the Worlds publicering som en "häxjakt", ett uttryck som ingen av de nämnda tidningarna använde om sin egen nazistpublicering.
Både Aftonbladet och Dagens Nyheter har sedan i kommenterande artiklar fördömt bild- och namnpubliceringen. Dagens Nyheters kommentar finns på ledarsidan den 25/7 och är skriven av Hanne Kjöller. I denna debattartikel slås fast att News of the Worlds publicering "avhumaniserar människan". Människor som begår vidriga sexualbrott är dock "alltjämt människor". Därför är avslöjandet av deras identitet förkastlig. Kjöller jämför med de tyska nazisternas förföljelser av judar, zigenare och homosexuella - en jämförelse som är ganska så märklig (dessa grupper är inte brottslingar och News of the World har inte heller byggt några koncentrationsläger). En fråga som Hanne Kjöller inte närmare går in på är om även nazister är människor. Om så är fallet kan hennes huvudsakliga argument också riktas mot den egna tidningens publicering hösten 1999.
I Aftonbladet/Kvinna den 26/7 får tre "experter" som första kommentar uttala sig under rubriken "Dumt, korkat och hänsynslöst". De tre "experterna" är rikskriminalens Lars Nylén, f.d. fängelsedirektören Ann-Britt Grunewald och fängelsepsykologen Joachim Volckerts. Vad dessa personer är "experter" på framgår inte helt klart, det är i alla fall inte sexualbrott mot barn. Deras invändningar är bland annat att det kan skapa en "privat-justitia", att pedofiler är "sjuka och störda människor" som dessutom bara kommer att "ändra sättet de jobbar på" som resultat av publiceringarna. Alla dessa argument kan naturligtvis också användas mot nazistpubliceringarna.
Om de svenska tidningarna hade gjort egna insatser mot övergrepp mot barn hade deras kritik av News of the World kanske tett sig mindre obehaglig. Men det har de inte gjort i någon märkvärd grad. I synnerhet DN har en ganska så obehaglig historia i frågan - under åren 1994 till 1996 dominerades deras bevakning av frågan helt av Lilian Öhrströms m.fl. kampanj om "falska anklagelser". Och sedan des har de skrivit ytterst lite om frågan.
Men varför denna skillnad i synen på bild- och namnpublicering av nazister respektive pedofiler? Det kan finnas fler orsaker. En är troligen att det finns fler människor i samhällshierarkins topp som begår övergrepp mot barn än som är nazister och att frågan alltså är extra känslig. Men det finns nog även en annan förklaring…
När nazisterna slog mest mot invandrare publicerades inga bilder. Det var när de började inrikta sig mot att angripa och/eller hota statsråd, poliser, polischefer, journalister, kommunpolitiker och till och med en och annan storföretagare som reaktionen kom. Pedofiler ät rent defintionsmässigt personer som begår sexualbrott mot barn. Inga ledande politiker eller journalister är barn så de behöver inte känna sig själv direkt hotade. Om det av en händelse skulle uppstå en stor grupp människor som inriktade sig på att skända, våldta och/eller sexmörda politiker, journalister, företagsledare och polischefer kan vi nog vara ganska övertygade om deras bilder snart skulle finnas i var och varannan tidning.
Den engelska tidningen News of the World har publicerat namn och bild på dömda pedofiler och planerar att fortsätta till dess alla 110 000 personer som i Storbritannien är dömda för sexualbrott mot barn blivit utpekade.
Detta har djupt upprört svensk massmedia. Det gäller i synnerhet Dagens Nyheter och Aftonbladet, två av de tidningar som för mindre än ett år sedan publicerade namn och bilder på aktiva nazister. Det är ganska så intressant att studera de svenska tidningarnas reaktion.
Det börjar redan på nyhetsplats. I både Aftonbladet och Expressen (en annan av de tidningar som publicerade nazisternas namn och bild) beskrivs News of the Worlds publicering som en "häxjakt", ett uttryck som ingen av de nämnda tidningarna använde om sin egen nazistpublicering.
Både Aftonbladet och Dagens Nyheter har sedan i kommenterande artiklar fördömt bild- och namnpubliceringen. Dagens Nyheters kommentar finns på ledarsidan den 25/7 och är skriven av Hanne Kjöller. I denna debattartikel slås fast att News of the Worlds publicering "avhumaniserar människan". Människor som begår vidriga sexualbrott är dock "alltjämt människor". Därför är avslöjandet av deras identitet förkastlig. Kjöller jämför med de tyska nazisternas förföljelser av judar, zigenare och homosexuella - en jämförelse som är ganska så märklig (dessa grupper är inte brottslingar och News of the World har inte heller byggt några koncentrationsläger). En fråga som Hanne Kjöller inte närmare går in på är om även nazister är människor. Om så är fallet kan hennes huvudsakliga argument också riktas mot den egna tidningens publicering hösten 1999.
I Aftonbladet/Kvinna den 26/7 får tre "experter" som första kommentar uttala sig under rubriken "Dumt, korkat och hänsynslöst". De tre "experterna" är rikskriminalens Lars Nylén, f.d. fängelsedirektören Ann-Britt Grunewald och fängelsepsykologen Joachim Volckerts. Vad dessa personer är "experter" på framgår inte helt klart, det är i alla fall inte sexualbrott mot barn. Deras invändningar är bland annat att det kan skapa en "privat-justitia", att pedofiler är "sjuka och störda människor" som dessutom bara kommer att "ändra sättet de jobbar på" som resultat av publiceringarna. Alla dessa argument kan naturligtvis också användas mot nazistpubliceringarna.
Om de svenska tidningarna hade gjort egna insatser mot övergrepp mot barn hade deras kritik av News of the World kanske tett sig mindre obehaglig. Men det har de inte gjort i någon märkvärd grad. I synnerhet DN har en ganska så obehaglig historia i frågan - under åren 1994 till 1996 dominerades deras bevakning av frågan helt av Lilian Öhrströms m.fl. kampanj om "falska anklagelser". Och sedan des har de skrivit ytterst lite om frågan.
Men varför denna skillnad i synen på bild- och namnpublicering av nazister respektive pedofiler? Det kan finnas fler orsaker. En är troligen att det finns fler människor i samhällshierarkins topp som begår övergrepp mot barn än som är nazister och att frågan alltså är extra känslig. Men det finns nog även en annan förklaring…
När nazisterna slog mest mot invandrare publicerades inga bilder. Det var när de började inrikta sig mot att angripa och/eller hota statsråd, poliser, polischefer, journalister, kommunpolitiker och till och med en och annan storföretagare som reaktionen kom. Pedofiler ät rent defintionsmässigt personer som begår sexualbrott mot barn. Inga ledande politiker eller journalister är barn så de behöver inte känna sig själv direkt hotade. Om det av en händelse skulle uppstå en stor grupp människor som inriktade sig på att skända, våldta och/eller sexmörda politiker, journalister, företagsledare och polischefer kan vi nog vara ganska övertygade om deras bilder snart skulle finnas i var och varannan tidning.
Friday, May 18, 2012
ROKS styrelse sitter kvar: Årsmötet vågade gå emot mediehysterin...
/Denna kommentar skrev jag omedelbart efter att jag fått höra att ROKS-styrelsen omvaldes i augusti 2005, trots den massmediala hetsen. Det bör påpekas att inte heller oppositionen på årsmötet hade några som helst sympatier för Evin Rubar och hennes anklagelser./
Under de senaste månaderna, ja, alltsedan Evin Rubars famösa TV- program Könskriget har media ägnat stort utrymme åt att angripa ROKS ledning. Den har framställts som mansfientlig, fanatisk, otrevlig, och dessutom beskrivits som isolerad och försvagad. De ROKS-jourer som velat ha den utbytt och hotat att lämna ROKS har flitigt intervjuats; de andra har knappast alls fått komma till tals.
Idag hölls då ROKS extra årsmöte. Spådomarna om att ROKS-ledningen höll på att falla har varit legio. Och så sent som idag hade Aftonbladet rubriken "Kvinnostyrelse sitter löst" som rubrik på sin artikel om ROKS årsmöte. Och i Svenska Dagbladet har Maria Abrahamsson, SvD: s onda genius och författare till en artikelserie om den s.k. "Djävulsfeminismen" en ledarartikel där hon slår fast att situationen blivit "ohållbar" för ROKS-ledningen, att Ireen von Wachenfeldts påstådda uttalanden om att män är djur (som hon inte gjort alls, vilket Maria A faktiskt vet om!) "blev för mycket... för medlemsjourerna"! Abrahamsson fantiserar vilt om att resultatet av årsmötet borde bli "en omprogrammering av Roks-ledningen hjärnor" och att de ska "klippa banden till Uppsala-professorn Eva Lundgren". Hon passar på att komma med några utfall mot Hanna Olsson, som inte alls är medlem i ROKS, berömma Jens Orbacks tvivelaktiga förslag åt att satsa på utbygget av kliniker för misshandlande män, och slutligen hoppas att ROKS helt skrotar alla "könsmaktsperpektiv" .
Nu är inte Maria Abrahamsson vare sig speciellt representativ för ROKS-kritikerna eller för den delen speciellt farlig. Medan journalister som Evin Rubar och Hannes Råstam ställt till med stor skada för de som kämpar mot sexualiserat våld, lär inte Abrahamsson påverka några andra än redan övertygade fanatiska anti-feminister. Men hennes önskningar att ROKS ledning ska avsättas, organisationens program urvattnas, kontakterna med Eva Lundgren avbrytas och beredvilligheten att tro på överlevare från rituella övergrepp försvinna, är hon inte ensam om. Starka krafter står bakom henne här, för att nu uttrycka mig försiktigt.
Och vad blev då resultatet av årsmötet? Valberedningens kandidat Lina Ploug blev ny ordförande, och hela styrelsen satt kvar. Man kan nu förvänta sig att de som drev kampanjen mot ROKS ska slå sina (inte direkt kloka) huvuden ihop och undra vad som gick fel, egentligen. Trots allt hade ROKS den oerhörda fräckheten att inte vilja låta Evin Rubar och Maria Abrahamsson utse organisationens ledning. Man kan hoppas att ROKS inte straffas för detta brott genom indragna anslag, som ytterst skulle drabba misshandlade och våldtagna kvinnor.
Men tills vidare kan man glädja sig att det åtminstone finns några som vågar gå emot medias megafoner och tänka själva. Ett varmt tack till ROKS årsmöte, som visat att det finns alternativ till att kapitulera inför en massiv mediehysteri, även i dessa dagar då hat mot feminism bisarrt nog blivit "politiskt korrekt"!
13/8 2005.
Under de senaste månaderna, ja, alltsedan Evin Rubars famösa TV- program Könskriget har media ägnat stort utrymme åt att angripa ROKS ledning. Den har framställts som mansfientlig, fanatisk, otrevlig, och dessutom beskrivits som isolerad och försvagad. De ROKS-jourer som velat ha den utbytt och hotat att lämna ROKS har flitigt intervjuats; de andra har knappast alls fått komma till tals.
Idag hölls då ROKS extra årsmöte. Spådomarna om att ROKS-ledningen höll på att falla har varit legio. Och så sent som idag hade Aftonbladet rubriken "Kvinnostyrelse sitter löst" som rubrik på sin artikel om ROKS årsmöte. Och i Svenska Dagbladet har Maria Abrahamsson, SvD: s onda genius och författare till en artikelserie om den s.k. "Djävulsfeminismen" en ledarartikel där hon slår fast att situationen blivit "ohållbar" för ROKS-ledningen, att Ireen von Wachenfeldts påstådda uttalanden om att män är djur (som hon inte gjort alls, vilket Maria A faktiskt vet om!) "blev för mycket... för medlemsjourerna"! Abrahamsson fantiserar vilt om att resultatet av årsmötet borde bli "en omprogrammering av Roks-ledningen hjärnor" och att de ska "klippa banden till Uppsala-professorn Eva Lundgren". Hon passar på att komma med några utfall mot Hanna Olsson, som inte alls är medlem i ROKS, berömma Jens Orbacks tvivelaktiga förslag åt att satsa på utbygget av kliniker för misshandlande män, och slutligen hoppas att ROKS helt skrotar alla "könsmaktsperpektiv" .
Nu är inte Maria Abrahamsson vare sig speciellt representativ för ROKS-kritikerna eller för den delen speciellt farlig. Medan journalister som Evin Rubar och Hannes Råstam ställt till med stor skada för de som kämpar mot sexualiserat våld, lär inte Abrahamsson påverka några andra än redan övertygade fanatiska anti-feminister. Men hennes önskningar att ROKS ledning ska avsättas, organisationens program urvattnas, kontakterna med Eva Lundgren avbrytas och beredvilligheten att tro på överlevare från rituella övergrepp försvinna, är hon inte ensam om. Starka krafter står bakom henne här, för att nu uttrycka mig försiktigt.
Och vad blev då resultatet av årsmötet? Valberedningens kandidat Lina Ploug blev ny ordförande, och hela styrelsen satt kvar. Man kan nu förvänta sig att de som drev kampanjen mot ROKS ska slå sina (inte direkt kloka) huvuden ihop och undra vad som gick fel, egentligen. Trots allt hade ROKS den oerhörda fräckheten att inte vilja låta Evin Rubar och Maria Abrahamsson utse organisationens ledning. Man kan hoppas att ROKS inte straffas för detta brott genom indragna anslag, som ytterst skulle drabba misshandlade och våldtagna kvinnor.
Men tills vidare kan man glädja sig att det åtminstone finns några som vågar gå emot medias megafoner och tänka själva. Ett varmt tack till ROKS årsmöte, som visat att det finns alternativ till att kapitulera inför en massiv mediehysteri, även i dessa dagar då hat mot feminism bisarrt nog blivit "politiskt korrekt"!
13/8 2005.
Hetskampanj hotar kvinnojourer
/Den här artikeln skrev jag för Socialisten 2005. Jag lägger ut den här eftersom Evin Rubars usla program tyvärr fick ett stort genomslag och än idag påverkar debatten./
Den 15 och 22 Maj sände SVT:s Dokument inifrån två program, kallade ”Könskriget”, där journalisten Evin Rubar angrep Riksorganisationen för kvinnojourer och tjejjourer i Sverige (ROKS), professor Eva Lundgren och före detta vice statsministern Margareta Winberg för att bedriva ett könskrig mot män. Programmen startade en upphetsad debatt.
Anklagelserna fokuserade främst på två saker. Dels att ROKS skulle ha anammat Eva Lundgrens åsikter om ”rituella övergrepp” och organiserade barnamord, dels att ROKS skulle hata män och se dem som djur.
Den första anklagelsen bygger på att Eva Lundgren förklarat sig tro på kvinnor hon intervjuat, som utsatts för ”rituella” övergrepp och som även berättat att barn ibland dödats. (Mer om rituella övergrepp i "Barnen ingen vill lyssna på", som publicerades i samma nummer av Socialisten.)
Den andra anklagelsen, det påstådda manshatet, byggdes under med hänsynslöst redigerade citat från aktiva i kvinnojoursrörelsen, och med ”avslöjandet” att ROKS tidning haft en positivt hållen recension av Valerie Solanas SCUM Manifest. Nu är SCUM Manifest en närmast science fiction-artad pamflett från 1967, som kombinerar blixtrande elaka formuleringar om män, med en framtidsvision där alla män är avskaffade, kvinnor har upphört att föda barn, och alla kvinnor genom genetiska manipulationer har fått evigt liv.
Ingen, inte heller ROKS, tar ”linjen” i denna pamflett på allvar, men den kan förvisso ge en kick för en läsare med extremt negativa erfarenheter av män...
Dessutom lyckades Evin Rubar, efter timtal av inspelade intervjuer, klippa ihop meningar, som tedde sig mansfientliga. Det har visat sig att en del av dessa meningar var förvanskade, lösryckta ur sitt sammanhang. Men även om de inte var det är det inte märkligt att kvinnor, som i åratal arbetat med att hjälpa andra kvinnor som slagits sönder och samman av män, kan fälla uttalanden om det manliga könet, som inte nödvändigtvis är helt snälla och väluppfostrade.
I det sista programmet kombinerades dessa ”avslöjanden” med konspirationsteorin att Margareta Winberg var ROKS och Eva Lundgrens redskap i regeringen, som byggt den svenska regeringspolitiken på en ensidig teori om en ”könsmaktsordning”. Att denna teori även finns i officiella FN-dokument nämndes inte i programmet. (Jfr gärna Margareta Winbergs artikel i Expressen 23 maj 2005).
Programmet argumenterade också för att det bästa sättet att motverka kvinnomisshandel var terapi för alla misshandlande män, och anklagade ROKS för att gå emot detta. Hur det praktiskt skulle kunna gå att bedriva terapi för de tiotusentals män, som varje år misshandlar kvinnor, framgick inte av programmet.
ROKS organiserar enligt sin hemsida 130 kvinnojourer och 36 tjejjourer i Sverige. I dessa bedrivs ett helt ideellt arbete för att hjälpa kvinnor som misshandlats. Enligt Amnestyrapporten ”Mäns våld mot kvinnor” är de ideella kvinnojourerna fortfarande ”de enskilt viktigaste aktörerna för att ge hjälp, stöd och skydd åt kvinnor som överlevt våld, trots att kommuner och socialtjänst har det yttersta huvudansvaret”.
Efter programmet har Kristdemokraterna krävt att alla anslag till ROKS stoppas, ROKS-anslag har också frysts i åtminstone en moderatstyrd kommun. Det har diskuterats att anslag för stöd till misshandlade kvinnor ska gå till kommunerna och inte direkt till kvinnojourerna. Men de flesta kommuner förlitar sig just på kvinnojourerna när det gäller våldsutsatta kvinnor. Den hets som programmet skapat riskerar allvarligt att försvåra misshandlade och våldtagna kvinnors rätt att få hjälp.
Erik Rodenborg, Från Socialisten nr 74/2005.
Den 15 och 22 Maj sände SVT:s Dokument inifrån två program, kallade ”Könskriget”, där journalisten Evin Rubar angrep Riksorganisationen för kvinnojourer och tjejjourer i Sverige (ROKS), professor Eva Lundgren och före detta vice statsministern Margareta Winberg för att bedriva ett könskrig mot män. Programmen startade en upphetsad debatt.
Anklagelserna fokuserade främst på två saker. Dels att ROKS skulle ha anammat Eva Lundgrens åsikter om ”rituella övergrepp” och organiserade barnamord, dels att ROKS skulle hata män och se dem som djur.
Den första anklagelsen bygger på att Eva Lundgren förklarat sig tro på kvinnor hon intervjuat, som utsatts för ”rituella” övergrepp och som även berättat att barn ibland dödats. (Mer om rituella övergrepp i "Barnen ingen vill lyssna på", som publicerades i samma nummer av Socialisten.)
Den andra anklagelsen, det påstådda manshatet, byggdes under med hänsynslöst redigerade citat från aktiva i kvinnojoursrörelsen, och med ”avslöjandet” att ROKS tidning haft en positivt hållen recension av Valerie Solanas SCUM Manifest. Nu är SCUM Manifest en närmast science fiction-artad pamflett från 1967, som kombinerar blixtrande elaka formuleringar om män, med en framtidsvision där alla män är avskaffade, kvinnor har upphört att föda barn, och alla kvinnor genom genetiska manipulationer har fått evigt liv.
Ingen, inte heller ROKS, tar ”linjen” i denna pamflett på allvar, men den kan förvisso ge en kick för en läsare med extremt negativa erfarenheter av män...
Dessutom lyckades Evin Rubar, efter timtal av inspelade intervjuer, klippa ihop meningar, som tedde sig mansfientliga. Det har visat sig att en del av dessa meningar var förvanskade, lösryckta ur sitt sammanhang. Men även om de inte var det är det inte märkligt att kvinnor, som i åratal arbetat med att hjälpa andra kvinnor som slagits sönder och samman av män, kan fälla uttalanden om det manliga könet, som inte nödvändigtvis är helt snälla och väluppfostrade.
I det sista programmet kombinerades dessa ”avslöjanden” med konspirationsteorin att Margareta Winberg var ROKS och Eva Lundgrens redskap i regeringen, som byggt den svenska regeringspolitiken på en ensidig teori om en ”könsmaktsordning”. Att denna teori även finns i officiella FN-dokument nämndes inte i programmet. (Jfr gärna Margareta Winbergs artikel i Expressen 23 maj 2005).
Programmet argumenterade också för att det bästa sättet att motverka kvinnomisshandel var terapi för alla misshandlande män, och anklagade ROKS för att gå emot detta. Hur det praktiskt skulle kunna gå att bedriva terapi för de tiotusentals män, som varje år misshandlar kvinnor, framgick inte av programmet.
ROKS organiserar enligt sin hemsida 130 kvinnojourer och 36 tjejjourer i Sverige. I dessa bedrivs ett helt ideellt arbete för att hjälpa kvinnor som misshandlats. Enligt Amnestyrapporten ”Mäns våld mot kvinnor” är de ideella kvinnojourerna fortfarande ”de enskilt viktigaste aktörerna för att ge hjälp, stöd och skydd åt kvinnor som överlevt våld, trots att kommuner och socialtjänst har det yttersta huvudansvaret”.
Efter programmet har Kristdemokraterna krävt att alla anslag till ROKS stoppas, ROKS-anslag har också frysts i åtminstone en moderatstyrd kommun. Det har diskuterats att anslag för stöd till misshandlade kvinnor ska gå till kommunerna och inte direkt till kvinnojourerna. Men de flesta kommuner förlitar sig just på kvinnojourerna när det gäller våldsutsatta kvinnor. Den hets som programmet skapat riskerar allvarligt att försvåra misshandlade och våldtagna kvinnors rätt att få hjälp.
Erik Rodenborg, Från Socialisten nr 74/2005.
Wednesday, May 16, 2012
Bortträngning är inte politiskt korrekt
/Skrivet den 25 september 2007/
På min hemsida har jag just nu lagt upp en recension av en bok som heter "Betrayal Trauma". Den är skriven av Jennifer Freyd, som hamnade i centrum av en hård debatt i USA om "falska minnen". Anledningen var att hon privat anklagat sin far för incest. Föräldrarna svarade dock inte privat, de startade False Memory Syndrome Foundation (FMSF), som publicerade fallet, och drev tesen att återkallade minnen av övergrepp är falska.
Nu var Jennifer Freyd psykologiprofessor med minnesforskning som specialitet, och hon blev inte direkt svarslös. Men hon inskränkte sig inte till att bemöta sina föräldrar och FMSF. Hon utvecklade en egen teori om bortträngningen och dess orsaker.
Före hennes bok fanns det i stort sett två teorier om orsaken till att minnen trängs bort. Båda formulerades av Sigmund Freud. Den första teorin lade han fram på 1890-talet, och innebar att minnen som var fysiskt eller psykiskt plågsamma trängdes bort för att denna plåga var outhärdlig. Den andra teorin formulerade han i början av 1900-talet, och gick ut på att minnen som var kopplade till omedvetna otillåtna önskningar trängdes bort.
Nu läger Freyd fram en tredje teori, som lägger fokus på barnets beroende av vårdnadshavare och andra vuxna. Orsaken till bortträngningen är inte att minnen skulle vara plågsamma i sig (obehagliga sjukhusminnen tillhör de vanligaste minnena från barndomen) utan för att de är kopplade till svek och förräderi från viktiga vuxna i barnets omgivning, framförallt, naturligtvis, vårdnadshavarna.
Att ha sådana minnen sätter barnets grundtrygghet och i extrema fall dess existens i fara. Därför kan det ofta vara nödvändigt för barnet att inte minnas.
Dessutom bemöter hon de som förnekar att minnen alls kan trängas bort. Det är nu entydigt bevisat att minnen av övergrepp kan försvinna, och sedan komma tillbaka. Inte ens de hårda förnekarna vågar idag förneka det uppenbara. Men istället försöker de mer eller mindre, för att tala ren svenska, slingra sig och hävda att minnena kan ha försvunnit av andra skäl än att de var obehagliga. De kan till exempel ha glömts bort för att de var oviktiga.
I föreningen Vetenskap och Folkbildning frodas sådana teorier, och på deras forum på internet brukar de dyka upp när bortträngda minnen kommer på tal. Det säger sig självt att detta är att trivialisera övergrepp i barndomen. Om de ses som något man kan glömma på samma sätt som man glömmer färgen på tapeterna i farmors kök, blir övergrepp mot barn en liten bagatell.
Hur kan i övrigt intelligenta människor komma till sådana bisarra slutsatser? Den yttersta förklaringen torde vara social. Det är så pass många människor som minns övergrepp i barndomen att andelen förövare i befolkningen med nödvändighet måste vara ganska stor, om dessa minnen är riktiga. Då förstår man kanske varför det är så viktigt för många att bortträngning och återkallande av bortträngda minnen ska ses som en myt.
När man läser om rapporter om att barn inte berättar allt för polisen i förhör om övergrepp de utsatts för (senast i ett referat i en av Stockholms gratistidningar om en aktuell forskningsrapport), formuleras det ofta som att barnet medvetet låter bli att berätta vad det minns. Det kan förstås hända, det också, men när man stöter på sådana formuleringar alltför ofta undrar man om inte det också beror på att bortträngning i vår tid ses som något farligt. Att acceptera bortträngningen som ett faktum är hotande inte bara för enskilda förövare utan för stabilitet och lugn i samhället, det är alltså förnekat, det är nedtystat.
Att tala om bortträngning är, kort sagt, inte politiskt korrekt.
På min hemsida har jag just nu lagt upp en recension av en bok som heter "Betrayal Trauma". Den är skriven av Jennifer Freyd, som hamnade i centrum av en hård debatt i USA om "falska minnen". Anledningen var att hon privat anklagat sin far för incest. Föräldrarna svarade dock inte privat, de startade False Memory Syndrome Foundation (FMSF), som publicerade fallet, och drev tesen att återkallade minnen av övergrepp är falska.
Nu var Jennifer Freyd psykologiprofessor med minnesforskning som specialitet, och hon blev inte direkt svarslös. Men hon inskränkte sig inte till att bemöta sina föräldrar och FMSF. Hon utvecklade en egen teori om bortträngningen och dess orsaker.
Före hennes bok fanns det i stort sett två teorier om orsaken till att minnen trängs bort. Båda formulerades av Sigmund Freud. Den första teorin lade han fram på 1890-talet, och innebar att minnen som var fysiskt eller psykiskt plågsamma trängdes bort för att denna plåga var outhärdlig. Den andra teorin formulerade han i början av 1900-talet, och gick ut på att minnen som var kopplade till omedvetna otillåtna önskningar trängdes bort.
Nu läger Freyd fram en tredje teori, som lägger fokus på barnets beroende av vårdnadshavare och andra vuxna. Orsaken till bortträngningen är inte att minnen skulle vara plågsamma i sig (obehagliga sjukhusminnen tillhör de vanligaste minnena från barndomen) utan för att de är kopplade till svek och förräderi från viktiga vuxna i barnets omgivning, framförallt, naturligtvis, vårdnadshavarna.
Att ha sådana minnen sätter barnets grundtrygghet och i extrema fall dess existens i fara. Därför kan det ofta vara nödvändigt för barnet att inte minnas.
Dessutom bemöter hon de som förnekar att minnen alls kan trängas bort. Det är nu entydigt bevisat att minnen av övergrepp kan försvinna, och sedan komma tillbaka. Inte ens de hårda förnekarna vågar idag förneka det uppenbara. Men istället försöker de mer eller mindre, för att tala ren svenska, slingra sig och hävda att minnena kan ha försvunnit av andra skäl än att de var obehagliga. De kan till exempel ha glömts bort för att de var oviktiga.
I föreningen Vetenskap och Folkbildning frodas sådana teorier, och på deras forum på internet brukar de dyka upp när bortträngda minnen kommer på tal. Det säger sig självt att detta är att trivialisera övergrepp i barndomen. Om de ses som något man kan glömma på samma sätt som man glömmer färgen på tapeterna i farmors kök, blir övergrepp mot barn en liten bagatell.
Hur kan i övrigt intelligenta människor komma till sådana bisarra slutsatser? Den yttersta förklaringen torde vara social. Det är så pass många människor som minns övergrepp i barndomen att andelen förövare i befolkningen med nödvändighet måste vara ganska stor, om dessa minnen är riktiga. Då förstår man kanske varför det är så viktigt för många att bortträngning och återkallande av bortträngda minnen ska ses som en myt.
När man läser om rapporter om att barn inte berättar allt för polisen i förhör om övergrepp de utsatts för (senast i ett referat i en av Stockholms gratistidningar om en aktuell forskningsrapport), formuleras det ofta som att barnet medvetet låter bli att berätta vad det minns. Det kan förstås hända, det också, men när man stöter på sådana formuleringar alltför ofta undrar man om inte det också beror på att bortträngning i vår tid ses som något farligt. Att acceptera bortträngningen som ett faktum är hotande inte bara för enskilda förövare utan för stabilitet och lugn i samhället, det är alltså förnekat, det är nedtystat.
Att tala om bortträngning är, kort sagt, inte politiskt korrekt.
Monday, May 14, 2012
Mesiga "psykodynamiker"
/Skrivet den 16 maj 2009/
Hur långt backlashen mot överlevare från övergrepp i barndomen har gått visas ganska bra i ett bedrövligt inlägg av några psykodynamiskt inriktade terapeuter i SvD igår. Det var ett svar på den helt rabiate biologisten Tomas Eriksson, som har angripit psykodynamisk terapi bland annat för att den kan bidra till att klienter/patienter får upp bortträngda minnen av övergrepp i barndomen.
Istället för att svara att det inte är något principiellt fel med detta, verkar Johan Cullberg och de andra ”psykodynamikerna” försvara sig med att det ABSOLUT inte handlar om att få upp några minnen från någon barndom utan att det endast handlar om att ”hjälpa personer att få syn på sina tanke-, känslo- och handlingsmönster för att själva kunna förändra dem.” Skulle verkligen en KBT-terapeut kunna ha några invändningar mot en sådan vag formulering?
Med dessa fega manövrer ger ”psykodynamiker” av denna typ i princip Eriksson et consortes rätt. Logiken i inlägget blir något i stil med ”ja, det är fel, och fult att rota i barndomstrauman, och det gör vi VERKLIGEN inte!” I jämförelse med en sådan försiktig och defensiv ”psykodynamisk” inriktning föredrar jag faktiskt KBT. Den är åtminstone konsekvent, och vågar stå för sina grundläggande idéer.
Hur långt backlashen mot överlevare från övergrepp i barndomen har gått visas ganska bra i ett bedrövligt inlägg av några psykodynamiskt inriktade terapeuter i SvD igår. Det var ett svar på den helt rabiate biologisten Tomas Eriksson, som har angripit psykodynamisk terapi bland annat för att den kan bidra till att klienter/patienter får upp bortträngda minnen av övergrepp i barndomen.
Istället för att svara att det inte är något principiellt fel med detta, verkar Johan Cullberg och de andra ”psykodynamikerna” försvara sig med att det ABSOLUT inte handlar om att få upp några minnen från någon barndom utan att det endast handlar om att ”hjälpa personer att få syn på sina tanke-, känslo- och handlingsmönster för att själva kunna förändra dem.” Skulle verkligen en KBT-terapeut kunna ha några invändningar mot en sådan vag formulering?
Med dessa fega manövrer ger ”psykodynamiker” av denna typ i princip Eriksson et consortes rätt. Logiken i inlägget blir något i stil med ”ja, det är fel, och fult att rota i barndomstrauman, och det gör vi VERKLIGEN inte!” I jämförelse med en sådan försiktig och defensiv ”psykodynamisk” inriktning föredrar jag faktiskt KBT. Den är åtminstone konsekvent, och vågar stå för sina grundläggande idéer.
Den nya sortens manschauvinister
/Skrivet 9 maj 2009/
Manschauvinister var, på ”den gamla goda tiden” (som ju inte var god på något sätt) åtminstone förutsägbara. De ansåg att män var intelligentare, aggressivare, starkare, och mer stabila än kvinnor. Kvinnor var känslomässiga, svaga, timida och bra på hushållsarbete, och framförallt var de bra på att ta hand om barn.
Män var alltså intelligenta och stabila, därför skulle de styra samhället. De var starka och aggressiva, därför kunde då gå ut i krig (och krig var både viktigt och ärofullt).
Kvinnor var som sagt känslomässiga och svaga, och tålde inte att se blod, därför kunde de inte anförtros viktiga uppgifter som att bestämma över samhället, och föra krig.
Avskyvärt idésystem, javisst, men i alla fall logiskt sammanhängande.
Men nu har jag märkt att det på sidor som AFS och diverse "pappabloggar", och liknande, för att inte tala om i kommentarfälten hos deras kvinnliga allierade, ingen nämnd och ingen glömd, förekommer en helt ny typ av manschauvinism.
Det är de som vänder upp och ner på en hel del av detta, men som ändå hatar ”feminister”.
Kvinnor är, säger de, minsann lika aggressiva som män, och säkert också väldigt starka. Därför är ”kvinnors våld mot män” ett minst lika stort problem som ”mäns våld mot kvinnor”. I bloggosfären dyker det upp den ene mannen efter den andra som beklagar sig - ”min kvinna slog mig”! De citerar skum amerikansk statistik som påstås visa att kvinnor slår män oftare än män slår kvinnor.
Jag litar inte alls på denna statistik, (”there are three kinds of lies – lies, damned lies and statistics”!) men låt oss för tillfället anta att den vore sann. Det skulle ändå inte göra det ”kvinnliga våldet mot män” jämförbart med det manliga våldet mot kvinnor.
Jag har faktiskt också en gång i slutet av tonåren utsatts för ”relationsvåld” och blivit slagen, av en tjej jag var ihop med när jag var 19. Hon var svagare än mig, och just därför var det irriterande men inte direkt skräckfyllt. Jag behövde sannerligen aldrig frukta för mitt liv, jag visste att om det verkligen blev nödvändigt skulle jag kunna slå tillbaka.
I den överväldigande majoriteten av förhållanden är mannen starkare än kvinnan. Därför kan man inte jämställa att kvinnor slår män med att män slår kvinnor. Det är nästan alltid kvalitativt annorlunda, och det skulle definitivt manschauvinisterna för hundra år sedan ha fattat. Men tydligen inte dagens.
En annan skillnad mellan då och nu är synen på barnen. I bloggar och på anti-feministiska hatforum kan vi se det ena efter det andra inlägget om hur bra män är på att ta hand om barn. Och varför kvinnor i själva verket begår fler övergrepp mot barn än män. (Även här hänvisas till skum amerikansk statistik, som jag inte tror ett skvatt på och som strider mot all statistik jag själv sett.) Därför ska män minsann få vårdnad om barn minst lika ofta som kvinnor, och vid alla vårdnadstvister ska man dela 50/50.
Nu skulle nog 1800-talets patrilineära manschauvinister kunna hålla med om att mannen bör ha vårdnaden (inte 50/50 men nästan alltid), men inte för att de var bättre på att ta hand om barn. De kunde låta sin nya fru, eller kanske en anställd barnflicka, ta hand om barnen.
Men de skulle som sagt aldrig ägna sig åt att försöka bevisa att män var bättre på att ta hand om barn.
Men dagens manschauvinister på bloggarna ägnar sig sida upp och sida ner till att inte bara försöka förneka mäns övergrepp mot barn, utan också att måla upp dikotomier mellan ”kärleksfulla pappor” och ”elaka mammor”. Om barnet tycker bättre om mamma än om pappa beror det på "PAS" (Parental Alienation Syndrome), och inte på att mammorna är bättre mot barnen. Om barnen berättar om övergrepp beror det också på ”PAS”. Barn har ingen vilja (DÄR skulle kanske 1800-talets machos hålla med!) utan de styrs av den elaka mamman, som har talat om för dem vad de ska tycka om pappan.
De ”anti-feminister” i bloggvärlden och annorstädes som använder argument som de jag nämnde senast har måhända också en annan typ av agenda. En hel del av dem kanske verkligen ”älskar” barn på samma sätt som Michael Jackson, eller värre, vilket lätt skulle kunna förklara deras märkliga åsikter. Inte alltid, kanske, men ganska så ofta.
Gårdagens anti-feminister var obehagliga, men ganska konsekventa. Dagens är också obehagliga, men inte alls konsekventa. De är dessutom på ett säreget sätt slemmiga och pinsamma på en och samma gång.
Om någon av dessa får för sig att vilja svara på detta, använd era egna forum, inte min blogg. Jag är för en vidsträckt yttrandefrihet på min blogg, men det finns några undantag. Som anti-semiter, och "fadersrättsliga" anti-feminister.
Manschauvinister var, på ”den gamla goda tiden” (som ju inte var god på något sätt) åtminstone förutsägbara. De ansåg att män var intelligentare, aggressivare, starkare, och mer stabila än kvinnor. Kvinnor var känslomässiga, svaga, timida och bra på hushållsarbete, och framförallt var de bra på att ta hand om barn.
Män var alltså intelligenta och stabila, därför skulle de styra samhället. De var starka och aggressiva, därför kunde då gå ut i krig (och krig var både viktigt och ärofullt).
Kvinnor var som sagt känslomässiga och svaga, och tålde inte att se blod, därför kunde de inte anförtros viktiga uppgifter som att bestämma över samhället, och föra krig.
Avskyvärt idésystem, javisst, men i alla fall logiskt sammanhängande.
Men nu har jag märkt att det på sidor som AFS och diverse "pappabloggar", och liknande, för att inte tala om i kommentarfälten hos deras kvinnliga allierade, ingen nämnd och ingen glömd, förekommer en helt ny typ av manschauvinism.
Det är de som vänder upp och ner på en hel del av detta, men som ändå hatar ”feminister”.
Kvinnor är, säger de, minsann lika aggressiva som män, och säkert också väldigt starka. Därför är ”kvinnors våld mot män” ett minst lika stort problem som ”mäns våld mot kvinnor”. I bloggosfären dyker det upp den ene mannen efter den andra som beklagar sig - ”min kvinna slog mig”! De citerar skum amerikansk statistik som påstås visa att kvinnor slår män oftare än män slår kvinnor.
Jag litar inte alls på denna statistik, (”there are three kinds of lies – lies, damned lies and statistics”!) men låt oss för tillfället anta att den vore sann. Det skulle ändå inte göra det ”kvinnliga våldet mot män” jämförbart med det manliga våldet mot kvinnor.
Jag har faktiskt också en gång i slutet av tonåren utsatts för ”relationsvåld” och blivit slagen, av en tjej jag var ihop med när jag var 19. Hon var svagare än mig, och just därför var det irriterande men inte direkt skräckfyllt. Jag behövde sannerligen aldrig frukta för mitt liv, jag visste att om det verkligen blev nödvändigt skulle jag kunna slå tillbaka.
I den överväldigande majoriteten av förhållanden är mannen starkare än kvinnan. Därför kan man inte jämställa att kvinnor slår män med att män slår kvinnor. Det är nästan alltid kvalitativt annorlunda, och det skulle definitivt manschauvinisterna för hundra år sedan ha fattat. Men tydligen inte dagens.
En annan skillnad mellan då och nu är synen på barnen. I bloggar och på anti-feministiska hatforum kan vi se det ena efter det andra inlägget om hur bra män är på att ta hand om barn. Och varför kvinnor i själva verket begår fler övergrepp mot barn än män. (Även här hänvisas till skum amerikansk statistik, som jag inte tror ett skvatt på och som strider mot all statistik jag själv sett.) Därför ska män minsann få vårdnad om barn minst lika ofta som kvinnor, och vid alla vårdnadstvister ska man dela 50/50.
Nu skulle nog 1800-talets patrilineära manschauvinister kunna hålla med om att mannen bör ha vårdnaden (inte 50/50 men nästan alltid), men inte för att de var bättre på att ta hand om barn. De kunde låta sin nya fru, eller kanske en anställd barnflicka, ta hand om barnen.
Men de skulle som sagt aldrig ägna sig åt att försöka bevisa att män var bättre på att ta hand om barn.
Men dagens manschauvinister på bloggarna ägnar sig sida upp och sida ner till att inte bara försöka förneka mäns övergrepp mot barn, utan också att måla upp dikotomier mellan ”kärleksfulla pappor” och ”elaka mammor”. Om barnet tycker bättre om mamma än om pappa beror det på "PAS" (Parental Alienation Syndrome), och inte på att mammorna är bättre mot barnen. Om barnen berättar om övergrepp beror det också på ”PAS”. Barn har ingen vilja (DÄR skulle kanske 1800-talets machos hålla med!) utan de styrs av den elaka mamman, som har talat om för dem vad de ska tycka om pappan.
De ”anti-feminister” i bloggvärlden och annorstädes som använder argument som de jag nämnde senast har måhända också en annan typ av agenda. En hel del av dem kanske verkligen ”älskar” barn på samma sätt som Michael Jackson, eller värre, vilket lätt skulle kunna förklara deras märkliga åsikter. Inte alltid, kanske, men ganska så ofta.
Gårdagens anti-feminister var obehagliga, men ganska konsekventa. Dagens är också obehagliga, men inte alls konsekventa. De är dessutom på ett säreget sätt slemmiga och pinsamma på en och samma gång.
Om någon av dessa får för sig att vilja svara på detta, använd era egna forum, inte min blogg. Jag är för en vidsträckt yttrandefrihet på min blogg, men det finns några undantag. Som anti-semiter, och "fadersrättsliga" anti-feminister.
Sunday, May 13, 2012
"Män som hatar kvinnor"
Något om Stieg Larsson och hans romaner. Publicerad i Socialisten september 2006 och Spegeln 3/2006.
En dag i hösten 1998 blev jag kontaktad av en Stieg Larsson från TT. Han hade hört att jag kunde en del om grupper som försvarade ”oskyldiga” män som anklagades för sexualbrott mot barn. Själv hade han studerat några sådana grupper och höll på att sammanställa material för ett TV-program. Jag träffade honom på ett café och han började redovisa detta material. Han hade en imponerande samling fakta om bland annat NKMR (”Nordiska kommittén för mänskliga rättigheter”, en organisation som specialiserar sig på att försvara föräldrar som anklagats för övergrepp mot barn) och han delade helt och hållet min åsikt - att organisationer som dessa hade en dold agenda. Vi var helt överens om att de var minst lika angelägna om att försvara skyldiga som de var att försvara ”oskyldiga” – och det var det han ville bevisa genom sitt projekt.
Sedan träffades vi några gånger under den följande våren. Jag sa till honom att jag trodde att inga media av betydelse skulle våga ta sig an deras material – frågan var mer brännande och kontroversiell än han kanske fattade. Han var dock säker på sin sak: det skulle sändas på TV och det skulle bli stort. Sedan slutade han på TT och blev redaktör för den antirasistiska tidningen Expo. Vi förlorade kontakten men sommaren 2004 stötte jag på honom på ett utomhuscafé vid Fridhemsplan. Jag frågade vad som hänt med projektet och han blev tvungen att medge att det inte hade gått bra – trots det imponerande materialet hade inga större media varit intresserad av frågan.
Sedan fick jag reda på att han hade dött i november 2004, endast 50 år gammal. Det var sorgligt, han hade så mycket gott i sig, han var en mycket kompetent journalist och skulle kunna ha gjort stor nytta.
Döm om min häpnad när jag senare fick reda på att han skrivit tre deckare, som alla skulle publiceras.
Två av dem har redan kommit ut – ”Män som hatar kvinnor” och ”Flickan som lekte med elden”. (Norstedts förlag). När man läser dessa inser man att vi med hans död även förlorat en av de mest intressanta deckarförfattarna i Sverige någonsin.
För det första skriver han bra – mycket bra. Såväl språket som handlingen griper tag i en. Handlingen är sinnrik, spännande och samtidigt ganska så humoristisk. Böckerna bör nog läsas under helger eller semestrar – när man utan svårighet kan läsa dem i sträck.
Men för det andra tar han upp ämnen som sällan tas upp i den typen av skönlitteratur. Redan i den första boken förklarar han inledningsvis att all statistik i den bygger på Eva Lundgrens forskningsrapport ”Slagen dam”. Boken skrevs innan Evin Rubars ”Könskriget” sändes men jag tror mig ha känt Stieg Larsson så pass väl att jag vågar säga att han inte skulle ha ändrat något, även om han hade sett det programmet. Någon opportunist var han minst av allt.
I samma bok finns för övrigt en hyllning till ROKS (Riksorganisationen för kvinnojourer och tjejjourer i Sverige), som även den blev aningen politiskt inkorrekt efter Rubars program.
Annars handlar de båda första böckerna i hög grad om sexualiserat våld, övergrepp mot barn, och trafficking. Vi får inblickar i en förövarfamilj där fadern inte endast begår övergrepp mot sina barn, utan också skolar upp dem till att bli förövare i vuxen ålder. Scenarier som är välbekanta för de som vågat läsa Eva Lundgrens ”La de små barn komme til meg”, men som i övrigt tillhör det som brukar förnekas i vårt samhälle. I en annan av böckerna är ett tema en traffickinghärva som tystas ned för att flera av kunderna visar sig vara högt uppsatta män i samhället. Ett tema som ju är välbekant för de som läst Deanne Rauschers och Janne Mattsons bok ”Makten, männen, mörkläggningen” och Socialistens julinummer 2005.
Av de två huvudpersonerna är den ene Mikael Blomkvist, en journalist som uppenbarligen lånat drag från Stieg Larsson själv. Den andra är Lisbeth Salander, som är en mycket märklig karaktär: en korsning mellan en datahacker och en vuxen Pippi Långstrump, och verkar även ha lånat en del av den senares övernaturliga styrka...
Berättelserna har många bottnar, och vi får inblickar i många skuggsidor av samhället, skuggsidor som det annars ofta talas tyst om.
Men hur otäck handlingen än må vara, får läsaren en definitiv känsla av trygghet, som till stor del bygger på kunskapen att Lisbeth Salander ändå är inkopplad på fallet. Denna veritabla underkvinna är ju precis den sortens person som man skulle velat ha på sin sida i ett sånt läge!
Nu vill jag inte avslöja mer av böckernas handling. Det enda jag kan tillägga är: läs böckerna! Ni lär inte bli besvikna....
Erik Rodenborg
En dag i hösten 1998 blev jag kontaktad av en Stieg Larsson från TT. Han hade hört att jag kunde en del om grupper som försvarade ”oskyldiga” män som anklagades för sexualbrott mot barn. Själv hade han studerat några sådana grupper och höll på att sammanställa material för ett TV-program. Jag träffade honom på ett café och han började redovisa detta material. Han hade en imponerande samling fakta om bland annat NKMR (”Nordiska kommittén för mänskliga rättigheter”, en organisation som specialiserar sig på att försvara föräldrar som anklagats för övergrepp mot barn) och han delade helt och hållet min åsikt - att organisationer som dessa hade en dold agenda. Vi var helt överens om att de var minst lika angelägna om att försvara skyldiga som de var att försvara ”oskyldiga” – och det var det han ville bevisa genom sitt projekt.
Sedan träffades vi några gånger under den följande våren. Jag sa till honom att jag trodde att inga media av betydelse skulle våga ta sig an deras material – frågan var mer brännande och kontroversiell än han kanske fattade. Han var dock säker på sin sak: det skulle sändas på TV och det skulle bli stort. Sedan slutade han på TT och blev redaktör för den antirasistiska tidningen Expo. Vi förlorade kontakten men sommaren 2004 stötte jag på honom på ett utomhuscafé vid Fridhemsplan. Jag frågade vad som hänt med projektet och han blev tvungen att medge att det inte hade gått bra – trots det imponerande materialet hade inga större media varit intresserad av frågan.
Sedan fick jag reda på att han hade dött i november 2004, endast 50 år gammal. Det var sorgligt, han hade så mycket gott i sig, han var en mycket kompetent journalist och skulle kunna ha gjort stor nytta.
Döm om min häpnad när jag senare fick reda på att han skrivit tre deckare, som alla skulle publiceras.
Två av dem har redan kommit ut – ”Män som hatar kvinnor” och ”Flickan som lekte med elden”. (Norstedts förlag). När man läser dessa inser man att vi med hans död även förlorat en av de mest intressanta deckarförfattarna i Sverige någonsin.
För det första skriver han bra – mycket bra. Såväl språket som handlingen griper tag i en. Handlingen är sinnrik, spännande och samtidigt ganska så humoristisk. Böckerna bör nog läsas under helger eller semestrar – när man utan svårighet kan läsa dem i sträck.
Men för det andra tar han upp ämnen som sällan tas upp i den typen av skönlitteratur. Redan i den första boken förklarar han inledningsvis att all statistik i den bygger på Eva Lundgrens forskningsrapport ”Slagen dam”. Boken skrevs innan Evin Rubars ”Könskriget” sändes men jag tror mig ha känt Stieg Larsson så pass väl att jag vågar säga att han inte skulle ha ändrat något, även om han hade sett det programmet. Någon opportunist var han minst av allt.
I samma bok finns för övrigt en hyllning till ROKS (Riksorganisationen för kvinnojourer och tjejjourer i Sverige), som även den blev aningen politiskt inkorrekt efter Rubars program.
Annars handlar de båda första böckerna i hög grad om sexualiserat våld, övergrepp mot barn, och trafficking. Vi får inblickar i en förövarfamilj där fadern inte endast begår övergrepp mot sina barn, utan också skolar upp dem till att bli förövare i vuxen ålder. Scenarier som är välbekanta för de som vågat läsa Eva Lundgrens ”La de små barn komme til meg”, men som i övrigt tillhör det som brukar förnekas i vårt samhälle. I en annan av böckerna är ett tema en traffickinghärva som tystas ned för att flera av kunderna visar sig vara högt uppsatta män i samhället. Ett tema som ju är välbekant för de som läst Deanne Rauschers och Janne Mattsons bok ”Makten, männen, mörkläggningen” och Socialistens julinummer 2005.
Av de två huvudpersonerna är den ene Mikael Blomkvist, en journalist som uppenbarligen lånat drag från Stieg Larsson själv. Den andra är Lisbeth Salander, som är en mycket märklig karaktär: en korsning mellan en datahacker och en vuxen Pippi Långstrump, och verkar även ha lånat en del av den senares övernaturliga styrka...
Berättelserna har många bottnar, och vi får inblickar i många skuggsidor av samhället, skuggsidor som det annars ofta talas tyst om.
Men hur otäck handlingen än må vara, får läsaren en definitiv känsla av trygghet, som till stor del bygger på kunskapen att Lisbeth Salander ändå är inkopplad på fallet. Denna veritabla underkvinna är ju precis den sortens person som man skulle velat ha på sin sida i ett sånt läge!
Nu vill jag inte avslöja mer av böckernas handling. Det enda jag kan tillägga är: läs böckerna! Ni lär inte bli besvikna....
Erik Rodenborg
Bakom lynchmobben i Bjästa
/Skrivet 9 april 2010/
Den som inte har sett Uppdrag Gransknings inslag om Bjästa bör se det. Där får man se hur kampanjen för "oskyldigt anklagade" har nått grundskolan och hur den "oskyldige" förövaren på Bjästaskolan hyllas och de utsatta stämplas som lögnare.
Föreställningen att det är så vanligt att ljuga och fantisera om att ha blivit utsatt för sexuella övergrepp har spritt sig ner i åldrarna. Är någon förvånad?
Men det handlar inte endast om en indirekt påverkan. De forum som försvarat den dömde ”Oscar” och hetsat mot de två våldtagna flickorna bestod inte endast av ungdomar eller endast av människor från Bjästa. En rad aktiva i grupper som sedan länge driver kampanjer för ”oskyldigt” sexualbrottsdömda gav sig tidigt in i kampanjen. Bland annat figurerade aktivister från NKMR (Nordiska kommittén för mänskliga rättigheter) och bloggare som kämpade för ”fäders rätt” på kampanjgruppernas forum.
Jag har tidigare tagit upp NKMR, i en artikel jag skrev om Stieg Larsson. Han försökte nämligen infiltrera NKMR med syftet att avslöja denna organisation, men tyvärr var inga större media intresserade av hans material.
De argument som fördes fram i programmet liknar på ett anmärkningsvärt sätt de argument som förs fram på ett otal bloggar, hemsidor, och diskussionsforum om ”oskyldigt anklagade” . I det här fallet lyckades denna retorik med att skapa en veritabel lynchmobb. Men för en gångs skull ställde sig några undersökande journalister på den andra sidan och bubblan sprack. För den här gången.
Föreställningen att det är vanligt med falska anklagelser om sexuella övergrepp har varit spridd länge och förstärktes under 90-talet av journalister som Lilian Öhrström och Per Lindeberg, och har sedan fått en stark medial uppbackning.
Det är mycket sällan som media har vänt på det hela och försökt granska sådana kampanjmakare. Stieg Larsson försökte, men han blev som sagt tvungen att inse att inga större media var intresserade. Det här är egentligen det första exemplet på att några gjort detta i något av de större medierna.
Vi lever i ett klassamhälle och ett patriarkat. I de hierarkier som bygger upp dessa system är ”rätten” att utnyttja beroende personer sexuellt mycket ofta en del av ett inofficiellt värderingssystem. Men eftersom det som sagt är inofficiellt är det i dag dessbättre inte lätt att öppet verka för rätten till ohämmad sexuell exploatering
Det är däremot mycket lättare att systematiskt arbeta på att misstänkliggöra de som utnyttjats, och som berättar. Denna dolda agenda är ofta ganska uppenbar, för den som en längre tid bevakat dessa kampanjer och uppmärksammat de som driver dem. Man kan bara hoppas att exemplet Bjästa kan lära oss en del om tekniken i denna kampanjverksamhet. Att genomskåda och motarbeta de organiserade förnekarna är en viktig del av kampen för att försvara kvinnor och barn i det patriarkala klassamhället.
Den som inte har sett Uppdrag Gransknings inslag om Bjästa bör se det. Där får man se hur kampanjen för "oskyldigt anklagade" har nått grundskolan och hur den "oskyldige" förövaren på Bjästaskolan hyllas och de utsatta stämplas som lögnare.
Föreställningen att det är så vanligt att ljuga och fantisera om att ha blivit utsatt för sexuella övergrepp har spritt sig ner i åldrarna. Är någon förvånad?
Men det handlar inte endast om en indirekt påverkan. De forum som försvarat den dömde ”Oscar” och hetsat mot de två våldtagna flickorna bestod inte endast av ungdomar eller endast av människor från Bjästa. En rad aktiva i grupper som sedan länge driver kampanjer för ”oskyldigt” sexualbrottsdömda gav sig tidigt in i kampanjen. Bland annat figurerade aktivister från NKMR (Nordiska kommittén för mänskliga rättigheter) och bloggare som kämpade för ”fäders rätt” på kampanjgruppernas forum.
Jag har tidigare tagit upp NKMR, i en artikel jag skrev om Stieg Larsson. Han försökte nämligen infiltrera NKMR med syftet att avslöja denna organisation, men tyvärr var inga större media intresserade av hans material.
De argument som fördes fram i programmet liknar på ett anmärkningsvärt sätt de argument som förs fram på ett otal bloggar, hemsidor, och diskussionsforum om ”oskyldigt anklagade” . I det här fallet lyckades denna retorik med att skapa en veritabel lynchmobb. Men för en gångs skull ställde sig några undersökande journalister på den andra sidan och bubblan sprack. För den här gången.
Föreställningen att det är vanligt med falska anklagelser om sexuella övergrepp har varit spridd länge och förstärktes under 90-talet av journalister som Lilian Öhrström och Per Lindeberg, och har sedan fått en stark medial uppbackning.
Det är mycket sällan som media har vänt på det hela och försökt granska sådana kampanjmakare. Stieg Larsson försökte, men han blev som sagt tvungen att inse att inga större media var intresserade. Det här är egentligen det första exemplet på att några gjort detta i något av de större medierna.
Vi lever i ett klassamhälle och ett patriarkat. I de hierarkier som bygger upp dessa system är ”rätten” att utnyttja beroende personer sexuellt mycket ofta en del av ett inofficiellt värderingssystem. Men eftersom det som sagt är inofficiellt är det i dag dessbättre inte lätt att öppet verka för rätten till ohämmad sexuell exploatering
Det är däremot mycket lättare att systematiskt arbeta på att misstänkliggöra de som utnyttjats, och som berättar. Denna dolda agenda är ofta ganska uppenbar, för den som en längre tid bevakat dessa kampanjer och uppmärksammat de som driver dem. Man kan bara hoppas att exemplet Bjästa kan lära oss en del om tekniken i denna kampanjverksamhet. Att genomskåda och motarbeta de organiserade förnekarna är en viktig del av kampen för att försvara kvinnor och barn i det patriarkala klassamhället.
Saturday, May 12, 2012
Ann Heberlein och ondskan
/Skrivet 26 september 2010/
2008 skrev jag en artikel för Socialisten med titeln Josef Fritzl - ondska, normalitet och klass. Dess tema var att grova sexualbrott finns i alla samhällsklasser och inte var, som den vanliga uppfattningen var ända in i 1970-talet, något som framförallt fanns bland utslagna och marginaliserade grupper.
Denna artikel har nu uppmärksammats av teologie doktor Anne Heberlein, i första kapitlet i hennes bok "En liten bok om ondska". Hon diskuterar dock inte alls artikelns tema utan rycker lös fyra ord ur den, varefter hon tillskriver mig diverse moralfilosofiska åsikter, som jag antas dela med exempelvis Maria Abrahamsson och Göran Skytte.
Var och en som vet något om mina åsikter, vet att ingen av dessa direkt tillhör mina favoriter, och man kan ju då undra sig vad jag har för gemensamt med dessa personer.
Men det hela grundar sig alltså på fyra ord. Hon citerar mig (s. 15 i PDF-filen i länken ovan!) när jag i en bisats uttrycker mig på detta sätt: :"Naturligtivs är Fritzl ond". Hon förklarar sedan att jag och andra som använder ordet “ond” “signalerar” dels att “man tar offrens lidande på allvar”, men också “att man själv är en god och rättskaffens människa”. Vidare betyder det att den "empatiska viljan att förstå förövaren, att betona att också en mördare är en människa, tycks vara passé, ja kanske till och med stötande".
Hon fortsätter på sidan 16 med att polemisera mot en uppkonstruerad person som tycker att det är "modigt" att kalla människor onda: "Jag delar inte åsikten att det är ett tecken på mod och medmänsklighet att kalla män som Josef Fritzl eller Anders Eklund onda." Nej, i själva verket är det "inte modigt, det är fegt".
Lite senare verkar hon också tro att om man kallar någon "ond” tror man att det är medfött, och har avvisat alla analyser av sociala och psykologiska orsakskedjor osv.
Jag vill och kan inte uttala mig om de andra hon citerar, vars åsikter vanligtvis är tusen mil från mina egna. Men jag vill ändå säga något om hur hon tolkar mig.
Jag använde inte ordet "ond" och “ondska” i en moralfilosofisk mening, och artikeln handlade alltså inte om ”ondskans väsen” eller något som ens avlägset liknade detta. Jag använde orden ““ondska” och “ond” i en vardagligt deskriptiv mening. Är det verkligen så konstigt att kalla en person som under årtionden har haft sin dotter inlåst i en hemlig underjordisk källare, och under den tiden systematiskt våldtagit henne och gjort henne med barn för "ond"? Vari ligger egentligen det anmärkningsvärda i det?
Jag kan inte se att det skulle vara vare sig "fegt" eller "modigt". Det var snarare ett ganska så självklart konstaterande.
Det var självklart, eftersom jag aldrig uttalade mig om de yttersta orsakerna till denna “ondska”. Jag diskuterade inte om den berodde på arv, miljö och/eller “fri vilja”. Jag bara konstaterade att den fanns där.
Det skulle förstås vara mer intressant om hon tagit upp det verkliga temat i artikeln, istället för att tillskriva mig moralfilosofiska funderingar som jag inte hade en tanke på.
Men det hela blir än mer märkligt när man upptäckter en debattartikel i Sydsvenskan av just Ann Heberlein. Den får en verkligen att häpna.
Läs gärna igenom den. Man kan ha synpunkter på hennes rädsla för "häxjakter" men det är inte min poäng här. För om ni läser kommer ni efter ett tag till meningen: "Jag tvekar inte att betrakta Dutroux som en genuint ond människa". Sedan följer ett antal meningar om vilken avgrundslikt ond människa Marc Dutroux är.
På så sätt raseras hela den inre logiken i hennes resonemang. Å ena sidan anser hon att det är "fegt" och avhumaniserande att kalla Eklund och Fritzl "onda", å andra sidan har hon själv kallat Marc Dutroux för inte endast "ond", utan även "genuint ond".
Det skulle förstås vara intressant att veta vilken kvalitativ skillnad hon ser mellan Marc Dutroux å ena sidan och Anders Eklund/Josef Fritzl å den andra. För jag antar att hon inte vill utdefiniera sig själv som varandes "feg"...
2008 skrev jag en artikel för Socialisten med titeln Josef Fritzl - ondska, normalitet och klass. Dess tema var att grova sexualbrott finns i alla samhällsklasser och inte var, som den vanliga uppfattningen var ända in i 1970-talet, något som framförallt fanns bland utslagna och marginaliserade grupper.
Denna artikel har nu uppmärksammats av teologie doktor Anne Heberlein, i första kapitlet i hennes bok "En liten bok om ondska". Hon diskuterar dock inte alls artikelns tema utan rycker lös fyra ord ur den, varefter hon tillskriver mig diverse moralfilosofiska åsikter, som jag antas dela med exempelvis Maria Abrahamsson och Göran Skytte.
Var och en som vet något om mina åsikter, vet att ingen av dessa direkt tillhör mina favoriter, och man kan ju då undra sig vad jag har för gemensamt med dessa personer.
Men det hela grundar sig alltså på fyra ord. Hon citerar mig (s. 15 i PDF-filen i länken ovan!) när jag i en bisats uttrycker mig på detta sätt: :"Naturligtivs är Fritzl ond". Hon förklarar sedan att jag och andra som använder ordet “ond” “signalerar” dels att “man tar offrens lidande på allvar”, men också “att man själv är en god och rättskaffens människa”. Vidare betyder det att den "empatiska viljan att förstå förövaren, att betona att också en mördare är en människa, tycks vara passé, ja kanske till och med stötande".
Hon fortsätter på sidan 16 med att polemisera mot en uppkonstruerad person som tycker att det är "modigt" att kalla människor onda: "Jag delar inte åsikten att det är ett tecken på mod och medmänsklighet att kalla män som Josef Fritzl eller Anders Eklund onda." Nej, i själva verket är det "inte modigt, det är fegt".
Lite senare verkar hon också tro att om man kallar någon "ond” tror man att det är medfött, och har avvisat alla analyser av sociala och psykologiska orsakskedjor osv.
Jag vill och kan inte uttala mig om de andra hon citerar, vars åsikter vanligtvis är tusen mil från mina egna. Men jag vill ändå säga något om hur hon tolkar mig.
Jag använde inte ordet "ond" och “ondska” i en moralfilosofisk mening, och artikeln handlade alltså inte om ”ondskans väsen” eller något som ens avlägset liknade detta. Jag använde orden ““ondska” och “ond” i en vardagligt deskriptiv mening. Är det verkligen så konstigt att kalla en person som under årtionden har haft sin dotter inlåst i en hemlig underjordisk källare, och under den tiden systematiskt våldtagit henne och gjort henne med barn för "ond"? Vari ligger egentligen det anmärkningsvärda i det?
Jag kan inte se att det skulle vara vare sig "fegt" eller "modigt". Det var snarare ett ganska så självklart konstaterande.
Det var självklart, eftersom jag aldrig uttalade mig om de yttersta orsakerna till denna “ondska”. Jag diskuterade inte om den berodde på arv, miljö och/eller “fri vilja”. Jag bara konstaterade att den fanns där.
Det skulle förstås vara mer intressant om hon tagit upp det verkliga temat i artikeln, istället för att tillskriva mig moralfilosofiska funderingar som jag inte hade en tanke på.
Men det hela blir än mer märkligt när man upptäckter en debattartikel i Sydsvenskan av just Ann Heberlein. Den får en verkligen att häpna.
Läs gärna igenom den. Man kan ha synpunkter på hennes rädsla för "häxjakter" men det är inte min poäng här. För om ni läser kommer ni efter ett tag till meningen: "Jag tvekar inte att betrakta Dutroux som en genuint ond människa". Sedan följer ett antal meningar om vilken avgrundslikt ond människa Marc Dutroux är.
På så sätt raseras hela den inre logiken i hennes resonemang. Å ena sidan anser hon att det är "fegt" och avhumaniserande att kalla Eklund och Fritzl "onda", å andra sidan har hon själv kallat Marc Dutroux för inte endast "ond", utan även "genuint ond".
Det skulle förstås vara intressant att veta vilken kvalitativ skillnad hon ser mellan Marc Dutroux å ena sidan och Anders Eklund/Josef Fritzl å den andra. För jag antar att hon inte vill utdefiniera sig själv som varandes "feg"...
Josef Fritzl - ondska, normalitet och klass
/Skrivet den 10 maj 2008/
Idag talar alla, med all rätt, om Josef Fritzl. Mannen som höll sin dotter som sexslav i en källare i mer än 20 år. Till och med Göran Skytte nämner honom i dagens krönika i SvD, som ett exempel på den ondska han anser förnekad i dagens samhälle. Ja, naturligtvis är Fritzl ond, men när det gäller just Skytte bör man nog stillsamt påpeka att det Nya testamente som han åberopar sig på även anser att rikedomen, som Skytte alltid brukar försvara med en sådan glöd, är ond i sig och att de rika har svårare att ta sig in Guds rike än en kamel har att ta sig igenom ett nålsöga.
Men Fritzl var inte endast ond, han var ju både "normal" och socialt respekterad. Han hade villa, fru och barn, var till yrket ingenjör och var en person som ingen skulle misstänka för vidriga brott. Ändå begick han dem.
På samma sätt hade också Hagamannen villa, fru och barn, och en känd plastikkirurg har för ett tag sedan dömts för att ha våldtagit de kvinnor han sövde med narkos.
För ett antal år sedan, så sent som på sjuttiotalet, trodde man allmänt att sexualbrottslingar nästan alltid var marginaliserade, socialt missanpassade människor. Anledningen var förstås att det var dessa som åkte fast. Och anledningen till att just dessa åkte fast var att det var de som lättast blev misstänkta.
1943 skrev rättspsykiatern Olof Kinberg boken "Incestproblemet i Sverige". Där slog han fast att de fäder som har incest med sina barn var fattiga, obildade människor med låg intelligens. Eller det var det han trodde. Han läste rättegångsprotokoll och de dömda tillhörde just dessa kategorier.
Hans bok kommenterades av Artur Lundkvist i Bonniers Litterära Magasin och denne vänsterinriktade författare vågade framföra åsikten att rika också kunde begå sexuella övergrepp mot sina barn. Även om de inte åkte fast. Men han förblev en ropande röst i öknen - ända fram till 80-talet förblev Kinbergs åsikt den vanligaste i Sverige.
Och fortfarande finns den synen kvar. Såväl Jan Guillou, som Leif GW Persson, som den ökända vittnespsykologen Astrid Holgersson, har vid flera tillfällen framfört åsikten att sexualbrott mest av allt begås av personer i socialgrupp tre - eller fyra. Vid en rättegång i Umeå 1993, där en flicka anklagade läkare, och andra mer bemedlade personer, för sexuella och sadistiska övergrepp förklarade Astrid Holgersson att personer med den samhällsställningen inte torde begå sådana brott.
Idag har vi DNA-tester. Med hjälp av dessa kan personer som annars aldrig ens skulle åtalas, dömas för vidriga brott. Men det är klart - om det skulle handla om tillräckligt högt uppsatta personer har jag en stark känsla av att DNA-prover lätt skulle kunna försvinna, och till och med kunna ersättas med andra.
I styckmordsfallet drev personer som Per Lindeberg och Jan Guillou tesen att feminister orättvist anklagade läkarna för detta brott därför att de var män. Ja, Lindeberg döpte till och med sin bok om fallet till "Döden är en man", för att visa hur han tänkte att dessa feminister resonerade. Men det hindrade inte honom och Guillou att på mycket lösa grunder anklaga andra män, fattiga satar i Solna, och en polsk slaktare, för att ligga bakom brottet. Dessa var minst lika mycket män som "obducenten" och "allmänläkaren" - men de var förstås betydligt fattigare och då räknas de inte.
Men ondskan i vårt samhälle finns ju i hög grad i det "normala", och bland de ”respektabla”. Den syns inte. Ondskan har inte bockfot och svans, eller horn i pannan. Den finns ofta i kretsar som få misstänker. En amerikansk undersökning lär ha visat att direktörer har en sex gånger högre andel psykopater än normalbefolkningen. Men de döms definitivt inte för brott sex gånger oftare än normalbefolkningen. De döms väldigt sällan för brott. Det betyder inte att de nästan aldrig begår sådana.
I "Working Class Hero" sjunger John Lennon:
"There's room at the top they are telling you still,
But first you must learn how to smile as you kill,
If you want to be like the folks on the hill".
Han hade troligen mer rätt än många kriminologer.
Den dagen samhällspyramiden rasar, kommer vi förmodligen att upptäcka de veritabla berg av skändligheter och brott som begåtts av rika, av välbärgade, av de som ses som höjda över alla misstankar. Om jag har någon verkligt innerlig önskan är det att få leva den dagen.
Idag talar alla, med all rätt, om Josef Fritzl. Mannen som höll sin dotter som sexslav i en källare i mer än 20 år. Till och med Göran Skytte nämner honom i dagens krönika i SvD, som ett exempel på den ondska han anser förnekad i dagens samhälle. Ja, naturligtvis är Fritzl ond, men när det gäller just Skytte bör man nog stillsamt påpeka att det Nya testamente som han åberopar sig på även anser att rikedomen, som Skytte alltid brukar försvara med en sådan glöd, är ond i sig och att de rika har svårare att ta sig in Guds rike än en kamel har att ta sig igenom ett nålsöga.
Men Fritzl var inte endast ond, han var ju både "normal" och socialt respekterad. Han hade villa, fru och barn, var till yrket ingenjör och var en person som ingen skulle misstänka för vidriga brott. Ändå begick han dem.
På samma sätt hade också Hagamannen villa, fru och barn, och en känd plastikkirurg har för ett tag sedan dömts för att ha våldtagit de kvinnor han sövde med narkos.
För ett antal år sedan, så sent som på sjuttiotalet, trodde man allmänt att sexualbrottslingar nästan alltid var marginaliserade, socialt missanpassade människor. Anledningen var förstås att det var dessa som åkte fast. Och anledningen till att just dessa åkte fast var att det var de som lättast blev misstänkta.
1943 skrev rättspsykiatern Olof Kinberg boken "Incestproblemet i Sverige". Där slog han fast att de fäder som har incest med sina barn var fattiga, obildade människor med låg intelligens. Eller det var det han trodde. Han läste rättegångsprotokoll och de dömda tillhörde just dessa kategorier.
Hans bok kommenterades av Artur Lundkvist i Bonniers Litterära Magasin och denne vänsterinriktade författare vågade framföra åsikten att rika också kunde begå sexuella övergrepp mot sina barn. Även om de inte åkte fast. Men han förblev en ropande röst i öknen - ända fram till 80-talet förblev Kinbergs åsikt den vanligaste i Sverige.
Och fortfarande finns den synen kvar. Såväl Jan Guillou, som Leif GW Persson, som den ökända vittnespsykologen Astrid Holgersson, har vid flera tillfällen framfört åsikten att sexualbrott mest av allt begås av personer i socialgrupp tre - eller fyra. Vid en rättegång i Umeå 1993, där en flicka anklagade läkare, och andra mer bemedlade personer, för sexuella och sadistiska övergrepp förklarade Astrid Holgersson att personer med den samhällsställningen inte torde begå sådana brott.
Idag har vi DNA-tester. Med hjälp av dessa kan personer som annars aldrig ens skulle åtalas, dömas för vidriga brott. Men det är klart - om det skulle handla om tillräckligt högt uppsatta personer har jag en stark känsla av att DNA-prover lätt skulle kunna försvinna, och till och med kunna ersättas med andra.
I styckmordsfallet drev personer som Per Lindeberg och Jan Guillou tesen att feminister orättvist anklagade läkarna för detta brott därför att de var män. Ja, Lindeberg döpte till och med sin bok om fallet till "Döden är en man", för att visa hur han tänkte att dessa feminister resonerade. Men det hindrade inte honom och Guillou att på mycket lösa grunder anklaga andra män, fattiga satar i Solna, och en polsk slaktare, för att ligga bakom brottet. Dessa var minst lika mycket män som "obducenten" och "allmänläkaren" - men de var förstås betydligt fattigare och då räknas de inte.
Men ondskan i vårt samhälle finns ju i hög grad i det "normala", och bland de ”respektabla”. Den syns inte. Ondskan har inte bockfot och svans, eller horn i pannan. Den finns ofta i kretsar som få misstänker. En amerikansk undersökning lär ha visat att direktörer har en sex gånger högre andel psykopater än normalbefolkningen. Men de döms definitivt inte för brott sex gånger oftare än normalbefolkningen. De döms väldigt sällan för brott. Det betyder inte att de nästan aldrig begår sådana.
I "Working Class Hero" sjunger John Lennon:
"There's room at the top they are telling you still,
But first you must learn how to smile as you kill,
If you want to be like the folks on the hill".
Han hade troligen mer rätt än många kriminologer.
Den dagen samhällspyramiden rasar, kommer vi förmodligen att upptäcka de veritabla berg av skändligheter och brott som begåtts av rika, av välbärgade, av de som ses som höjda över alla misstankar. Om jag har någon verkligt innerlig önskan är det att få leva den dagen.
Friday, May 11, 2012
Pinsamma citat från en sexlobbyist
/Skrivet 11 april 2008/
Igår skrev "Dick Wase, historiker, tillsammans med andra skribenter” en artikel på Expressen/Debatt där de hävdade att ECPAT överdrev omfattningen av barnprostitutionen i Thailand. Citatet ovan är från Expressens egen ingress så man kan kanske utgå från att Wase är den som höll i pennan. Jag hoppas det, för de andra undertecknarnas skull.
I artikeln refereras till den thailändska sexsäljarorganisationen (sic!) Empower, som hävdar att ECPAT överdriver. Det är i stort sett artikelns enda (!) referens. Pinsamt värre.
ECPATs arbete för barn jämförs i artikeln med - häxprocesserna och judeförföljelserna under "medeltiden". Jag citerar:
"Under medeltiden drogs förföljelser mot judar i gång, därför att dessa påstods ritualmörda barn, häxbålen eldades under av att häxorna påstods röva bort barnen och föra dem till djävulen, den stora masturbationspaniken kunde generera stora summor pengar till dem som påstod sig kunna rädda människors barn från denna enorma fara, med mera, med mera. I dag tror många att sådana absurditeter inte förekommer, men är vi verkligen fria från dem?"
Nu förekom inte många häxprocesser under "medeltiden", de kom senare, och "masturbationspaniken" hör snarast till 1800-talet, så man undrar sig förstås vilken typ av "historiker" Wase egentligen är. Men det kan ju bero på en olycklig meningsbyggnad. Mer allvarligt är förstås att vår "historiker" jämför ECPATs arbete med att rädda barn från sexuell exploatering med inkvisitionens mord på judar och "häxor".
Klart är dock att han skriver på en obskyr internetsida som heter "Svensk sexualpolitik idag". Men där säger han något ganska annorlunda. Där handlar det inte om att förneka övergrepp, utan ett ack så försåtligt försvar.
Plåga er gärna igenom nedanstående långa citat.
”Det förefaller vara stor konsensus i hela det svenska samhället om att sex är det absolut vidrigaste och skadligaste som kan drabba barn, och att vuxna som utövar det intergenerationellt är de värsta monster som går på denna jord. Samstämmigheten är så enorm kring detta, att inte ens de mest antifeministiska kritikerna tycks ha anledning att ifrågasätta de senaste 30 årens utropade, påstådda ”faktum”; sex skadar barn så fruktansvärt att de aldrig kan bli hela människor igen om de utsätts för det. Det tycks vara så fullständigt solklart, att vi i vårt land inte ens behöver ett uns av objektiv vetenskap i debatten för att ovedersägligt veta att det är så…
För det andra frågade jag mig, hur sannolikt det är att vår kristna västerländska kultur – som faktiskt är den enda av alla världens kulturer som ”upptäckt” att sex är skadligt för barn (och överhuvudtaget) – har rätt? Och om det nu, otroligt nog, skulle vara så, vad är det då som gjort att just vår kultur har rätt? Är det kunskapen som erhållits genom judeförföljelserna? Eller är det upplysningen som skänktes genom häxbålen? Är det masturberingspaniken, sjukdomsförklarandet av ”avvikande” sexuella beteenden, ”upptäckten” att kvinnor inte har sexuella känslor, jakten på bögar, stigmatiserandet av horor som skänkt oss någon speciell sexuell insikt, eller vad?”
Se "Gästinlägg: Dick Wase - Vad är moral(iska)lagar?" 19/2 2008, på http://blog.sexualpolitik.se/
Så här vågar vår historiker förstås inte skriva i Expressen. I Expressen försöker han hävda att uppgifter om övergrepp är överdrivna; på det nämnda forumet försöker han försåtligt antyda att åsikten att sex med barn är ett övergrepp är en produkt av vår moralistiska västerländska kultur.
Jag har gång på gång visat att många som offentligt går ut och förnekar övergrepp på barn, på andra ställen istället försvarar, eller bagatelliserar dem. Det här är ytterligare ett sådant exempel.
Igår skrev "Dick Wase, historiker, tillsammans med andra skribenter” en artikel på Expressen/Debatt där de hävdade att ECPAT överdrev omfattningen av barnprostitutionen i Thailand. Citatet ovan är från Expressens egen ingress så man kan kanske utgå från att Wase är den som höll i pennan. Jag hoppas det, för de andra undertecknarnas skull.
I artikeln refereras till den thailändska sexsäljarorganisationen (sic!) Empower, som hävdar att ECPAT överdriver. Det är i stort sett artikelns enda (!) referens. Pinsamt värre.
ECPATs arbete för barn jämförs i artikeln med - häxprocesserna och judeförföljelserna under "medeltiden". Jag citerar:
"Under medeltiden drogs förföljelser mot judar i gång, därför att dessa påstods ritualmörda barn, häxbålen eldades under av att häxorna påstods röva bort barnen och föra dem till djävulen, den stora masturbationspaniken kunde generera stora summor pengar till dem som påstod sig kunna rädda människors barn från denna enorma fara, med mera, med mera. I dag tror många att sådana absurditeter inte förekommer, men är vi verkligen fria från dem?"
Nu förekom inte många häxprocesser under "medeltiden", de kom senare, och "masturbationspaniken" hör snarast till 1800-talet, så man undrar sig förstås vilken typ av "historiker" Wase egentligen är. Men det kan ju bero på en olycklig meningsbyggnad. Mer allvarligt är förstås att vår "historiker" jämför ECPATs arbete med att rädda barn från sexuell exploatering med inkvisitionens mord på judar och "häxor".
Klart är dock att han skriver på en obskyr internetsida som heter "Svensk sexualpolitik idag". Men där säger han något ganska annorlunda. Där handlar det inte om att förneka övergrepp, utan ett ack så försåtligt försvar.
Plåga er gärna igenom nedanstående långa citat.
”Det förefaller vara stor konsensus i hela det svenska samhället om att sex är det absolut vidrigaste och skadligaste som kan drabba barn, och att vuxna som utövar det intergenerationellt är de värsta monster som går på denna jord. Samstämmigheten är så enorm kring detta, att inte ens de mest antifeministiska kritikerna tycks ha anledning att ifrågasätta de senaste 30 årens utropade, påstådda ”faktum”; sex skadar barn så fruktansvärt att de aldrig kan bli hela människor igen om de utsätts för det. Det tycks vara så fullständigt solklart, att vi i vårt land inte ens behöver ett uns av objektiv vetenskap i debatten för att ovedersägligt veta att det är så…
För det andra frågade jag mig, hur sannolikt det är att vår kristna västerländska kultur – som faktiskt är den enda av alla världens kulturer som ”upptäckt” att sex är skadligt för barn (och överhuvudtaget) – har rätt? Och om det nu, otroligt nog, skulle vara så, vad är det då som gjort att just vår kultur har rätt? Är det kunskapen som erhållits genom judeförföljelserna? Eller är det upplysningen som skänktes genom häxbålen? Är det masturberingspaniken, sjukdomsförklarandet av ”avvikande” sexuella beteenden, ”upptäckten” att kvinnor inte har sexuella känslor, jakten på bögar, stigmatiserandet av horor som skänkt oss någon speciell sexuell insikt, eller vad?”
Se "Gästinlägg: Dick Wase - Vad är moral(iska)lagar?" 19/2 2008, på http://blog.sexualpolitik.se/
Så här vågar vår historiker förstås inte skriva i Expressen. I Expressen försöker han hävda att uppgifter om övergrepp är överdrivna; på det nämnda forumet försöker han försåtligt antyda att åsikten att sex med barn är ett övergrepp är en produkt av vår moralistiska västerländska kultur.
Jag har gång på gång visat att många som offentligt går ut och förnekar övergrepp på barn, på andra ställen istället försvarar, eller bagatelliserar dem. Det här är ytterligare ett sådant exempel.
Thursday, May 10, 2012
På förekommen anledning: en markering
/Skrivet den 15 oktober 2008/
Det har på sista tiden uppstått en del sidor som hänger ut dömda barnvåldtäktsmän och andra våldtäktsmän (och till en viss del också andra ”kriminella”) med namn och bilder. Jag är inte alls principiellt emot att offentliggöra förövare, och jag delar inte på något sätt Jan Guillous oro i krönikan i Aftonbladet i söndags för vad som ska hända om dessa "olycksbröder" (Guillous ord, inte mitt!) avslöjas.
Men jag är ganska så störd över de politiska kopplingar dessa sidor har. Alla sådana sidor jag hittills sett har antingen en direkt invandrarfientlig och/eller "nationell" inriktning, eller har kopplingar till grupper eller sidor som har det.
Ansvaret för att de "nationella" kan utnyttja situationen faller tungt på de som driver den kvinno- och barnfientliga sexualbrottspolitik vi har idag. I ett samhälle där uppenbara förövare inte döms, och där kvinnor som försöker hjälpa sina barn mot våldsamma och/eller incestuösa fäder straffas, och där kontrakterade radiopjäser om incest stoppas tre minuter innan sändning, är det självfallet inte konstigt att grupper och webbsidor som driver en mer miltant linje blir uppmärksammade, och ofta uppskattade.
Men grupperingar av denna typ är, i bästa fall, en del av problemet, inte en del av lösningen. I värsta fall, om de mot förmodan skulle få ett stort inflytande (det gudinnan förbjude!) skulle de bli början till ett nytt gigantiskt problem, för att uttrycka mig milt.
Ett samhälle där de "nationella" skulle få en avgörande makt skulle ha få vinnare, och desto fler förlorare. Och kvinnor och barn skulle definitivt inte tillhöra vinnarna...
Det har på sista tiden uppstått en del sidor som hänger ut dömda barnvåldtäktsmän och andra våldtäktsmän (och till en viss del också andra ”kriminella”) med namn och bilder. Jag är inte alls principiellt emot att offentliggöra förövare, och jag delar inte på något sätt Jan Guillous oro i krönikan i Aftonbladet i söndags för vad som ska hända om dessa "olycksbröder" (Guillous ord, inte mitt!) avslöjas.
Men jag är ganska så störd över de politiska kopplingar dessa sidor har. Alla sådana sidor jag hittills sett har antingen en direkt invandrarfientlig och/eller "nationell" inriktning, eller har kopplingar till grupper eller sidor som har det.
Ansvaret för att de "nationella" kan utnyttja situationen faller tungt på de som driver den kvinno- och barnfientliga sexualbrottspolitik vi har idag. I ett samhälle där uppenbara förövare inte döms, och där kvinnor som försöker hjälpa sina barn mot våldsamma och/eller incestuösa fäder straffas, och där kontrakterade radiopjäser om incest stoppas tre minuter innan sändning, är det självfallet inte konstigt att grupper och webbsidor som driver en mer miltant linje blir uppmärksammade, och ofta uppskattade.
Men grupperingar av denna typ är, i bästa fall, en del av problemet, inte en del av lösningen. I värsta fall, om de mot förmodan skulle få ett stort inflytande (det gudinnan förbjude!) skulle de bli början till ett nytt gigantiskt problem, för att uttrycka mig milt.
Ett samhälle där de "nationella" skulle få en avgörande makt skulle ha få vinnare, och desto fler förlorare. Och kvinnor och barn skulle definitivt inte tillhöra vinnarna...
Förtal utan gränser
/Skriven den 14 oktober 2008/
Om det finns någon som arbetat ihärdigt i trettio års tid mot övergrepp mot barn är det Monica Dahlström-Lannes. Det vet många.
Men om man söker på hennes namn i sökprogram domineras bilden av obehagliga utfall mot henne. Förtal, illasinnade fantasier, halvsanningar och rena lögner. Jag vill inte länka till något, men det är lätt att kolla.
De finns ofta på bloggar från rättshaveristiska män, stackars krakar som fått för sig att kvinnorna förföljer dem. Var och varannan man som förlorat vårdnaden om ett barn verkar ha fått höra av någon att det egentligen är Monica Dalhström-Lannes fel.
I en internetvärld fylld av illvilja och feberfantasier byggs hetsen mot henne upp. Inläggen tävlar om att vara så osakliga som möjligt, det ena invektivet följer på det andra.
Varför inte göra en skillnad genom att berömma hennes enastående arbete lite här och var på nätet? Förr eller senare kommer det att märkas i sökprogrammen.
Fast egentligen visar angreppen på hur stor nytta hon gör. Förövarna och deras anhängare är tyvärr fler än man tror, och bland annat på detta sätt visar de sitt hat.
Men hur hätska rösterna mot henne än må vara, och hur välbesökta deras webbplatser än är, för de en förlorad kamp. Vi lever i en tid då en mångtusenårig tystnad om sexuella övergrepp mot barn håller på att brytas. Det är en oåterkallelig process. Det finns ingen väg tillbaka. Och det bör vi vara glada för.
Om det finns någon som arbetat ihärdigt i trettio års tid mot övergrepp mot barn är det Monica Dahlström-Lannes. Det vet många.
Men om man söker på hennes namn i sökprogram domineras bilden av obehagliga utfall mot henne. Förtal, illasinnade fantasier, halvsanningar och rena lögner. Jag vill inte länka till något, men det är lätt att kolla.
De finns ofta på bloggar från rättshaveristiska män, stackars krakar som fått för sig att kvinnorna förföljer dem. Var och varannan man som förlorat vårdnaden om ett barn verkar ha fått höra av någon att det egentligen är Monica Dalhström-Lannes fel.
I en internetvärld fylld av illvilja och feberfantasier byggs hetsen mot henne upp. Inläggen tävlar om att vara så osakliga som möjligt, det ena invektivet följer på det andra.
Varför inte göra en skillnad genom att berömma hennes enastående arbete lite här och var på nätet? Förr eller senare kommer det att märkas i sökprogrammen.
Fast egentligen visar angreppen på hur stor nytta hon gör. Förövarna och deras anhängare är tyvärr fler än man tror, och bland annat på detta sätt visar de sitt hat.
Men hur hätska rösterna mot henne än må vara, och hur välbesökta deras webbplatser än är, för de en förlorad kamp. Vi lever i en tid då en mångtusenårig tystnad om sexuella övergrepp mot barn håller på att brytas. Det är en oåterkallelig process. Det finns ingen väg tillbaka. Och det bör vi vara glada för.
Monday, May 7, 2012
Sexuell frigörelse eller sexuell exploatering?
/Om 60- och 70-talens sexdebatt. Publicerad i Socialisten 74/2005./
1960-talet var ett årtionde som blivit berömt för sin ”sexuella frigörelse”. Synen på denna period har skiftat mycket. Somliga menar att den var en frisk fläkt efter 50-talets unkna moralism, andra pekar på att den ”sexuella frigörelsen” var en falsk frigörelse som var kopplad till kvinnoförakt och en kommersialisering av sexualiteten.
Förmodligen ligger det en del i båda åsikterna. Det är sant att debatten på 60-talet aktualiserade en del, under 50-talet ganska så nedtystade saker, som exempelvis de homosexuellas rättigheter, abortfrågan, och dubbelmoralen i synen på kvinnors och mäns sexualitet. Det var också en period då många ungdomar krävde sin rätt till en sexualitet, utan att de vuxna skulle lägga sig i. Å andra sidan förespråkade många under 60-talet i den sexuella frihetens namn sexuell exploatering i alla former - prostitution, pornografi och ibland också sexuella övergrepp mot barn, inklusive incest.
Under det tidiga 60-talet blev Sverige internationellt känt som ett ”frigjort” land, som ansågs ha en mycket ”radikal” syn på sexualitet. Och under 60-talets första år präglades den svenska debatten av en hård strid mellan liberala ”kulturradikaler” som förespråkade ”sexuell frihet” och moralkonservativa grupper som istället oroade sig över ”det moraliska förfallet”. Kulmen på denna debatt nåddes, kanske, 1964. Året efter kom rörelsen mot kriget i Vietnam och början på en ny vänstervåg.
1964 inleddes med ett upprop av 140 läkare, som fördömde ”översexualiseringen” av samhället, och bland annat oroade sig över det ökande antalet veneriska sjukdomar. Lösningen var för dessa läkare ett stärkande av den moraliska uppfostran i skolorna och en disciplinering av ungdomen. Aktionen motverkade snarast sitt syfte; den blev inledningen till en debatt där de moralkonservativa blev allmänt diskrediterade, och en sexualliberal ståndpunkt blev den ”politiskt korrekta” att inta. De stora tidningarnas ledarsidor, med undantag för den då moralkonservativa Svenska Dagbladet, tävlade om att fördöma de 140 läkarna. Dagens Nyheters ledarsida talade om läkarnas aktion som en ”svart sexualfront”; Stockholms-Tidningen för sin del döpte sin ledare om ämnet till ”Kvackare i moral”. Det avslöjades också att några av läkarna var medlemmar av Moralisk upprustning (MRA), en organisation som påminner om grupper i den kristna högern i USA idag.
Trots att Lewi Pethrus samma vår beslutade om att starta ett parti mot den hotande moralupplösningen, Kristen Demokratisk Samling (heter numera Kristdemokraterna), slog den kulturradikala synen på sexualitet igenom i det offentliga samtalet. Även om den av många kunde upplevas som en frisk fläkt gentemot en unken moralism, kom flera av dess förespråkare snart att rent av försvara övergrepp och ohöljd sexuell exploatering av kvinnor och barn.
Ett av de mest tydliga exemplen på vad sexliberalismen kunde leda till är Lars Ullerstams bok ”De erotiska minoriteterna” från 1964. Den hade troligen ganska stort inflytande och bidrog till att i vida kretsar göra olika typer av sexuella övergrepp acceptabla. Ullerstams bok hade utgångspunkten att alla sexuella lustupplevelser i sig är positiva och i stort sett alltid bör tillåtas och uppmuntras. Att det finns människor som kan kränkas av andra människors sexualitet är ett perspektiv som i stort sett är helt frånvarande hos Ullerstam. Med pedantisk noggrannhet går han igenom den ena sexuella varianten efter den andra och argumenterar för att de bör uppmuntras och inte fördömas.
Det gäller även incest och pedofili. I avsnittet om incest får vi veta att incesttemat ”har stort pornografiskt värde” och att sexuella ”lekar” mellan föräldrar och barn inte bara är helt OK utan också allmänt praktiseras i författarens, tillika underläkaren Ullerstams bekantskapskrets: ”Enligt min erfarenhet blir sexuella lekar mellan föräldrar och barn (i småbarnsåldern) allt vanligare hos unga barnfamiljer. I varje fall förekommer sådant hos de flesta av mina vänner.”
I kapitlet om pedofili ser vi bland annat hur övergrepp av äldre män mot barn beskrivs som ”kärleksfulla genitala manipulationer... mellan ett barn och en åldring” som enligt Ullerstam ”i allmänhet inte är det ringaste skadligt för barnen, snarare tvärtom”. Ullerstam anser att ”vad som traumatiserar barnet är...moderns bigotta och hysteriska reaktion” och inte övergreppen.
I kapitlet om exhibitionism lyckas han med konststycket att helt bortse från det ofta starkt aggressivt kvinnofientliga i blottningen och menar att ”vi bör unna våra medmänniskor den hälsosamma magin i den exhibitionistiska riten”!
Ullerstams främsta reformförlag för att förverkliga alla ”erotiska minoriteters” önskemål är, förutom att ”förbättra samhällets pornografiska service” inrättandet av (underförstått statliga) bordeller. Bordellerna fyller ”en viktig samhällshygienisk funktion. Dessa institutioner skulle lämpligen förestås av läkare och socialkuratorer och medicinalstyrelsen skulle ha överinseende över verksamheten.” Ullerstam drömmer om att ”många unga människor av bägge könen skulle med stor glädje söka sig till detta männi-skovårdande yrke” och att de prostituerade bör benämnas ”erotiska samariter”. Dess viktigaste funktion vore att mildra ”nöden hos de människor som av olika skäl inte kan försörja sig själva sexuellt, dvs. handikappade och perversa.”
Man skulle kunna tänka sig att Ullerstams bok skulle ha betraktats som ett extremt inlägg, som inte togs på allvar. Så var inte fallet. Exempelvis publicerade Stockholms-Tidningen den 10/ 9 1964 en recension av Hans Nestius, som hyllade boken rakt av, och endast kom med några ”randanmärkningar”.
Dessa ”randanmärkningar” tog aldrig upp det faktum att Ullerstams bok försvarade övergrepp och prostitution. Och Stockholm-Tidningens ledarsida förvarade i ett stick den 26/10 1964 Ullerstam mot ”moralisterna” och hävdade att han bedrev ”seriös forskning”. Ullerstam blev inbjuden till konferenser och seminarier; exempelvis satt han i panelen vid Liberala Studentklubben i Stockholms seminarium om sexualitet i oktober 1964.
Rent politiskt kan sexliberaler och moralkonservativa ses som två olika borgerliga strömningar. Medan kärnan i en moralkonservativa falangen bland annat återfanns hos KDS:are, högerpartister och kanske i viss mån Centerpartister, var de aktiva ”sexliberalerna” ofta även politiska liberaler, många direkt knutna till de liberala student- och ungdomsorganisationerna. Men även en grupp socialdemokratiska storstadsintellektuella gick in i debatten på sexliberalernas sida. Debatten kan på ett sätt ses som en fortsättning av den motsättning inom borgerligheten mellan ”kulturkonservatism” och ”kulturradikalism” som har rötter tillbaka till 1600-talet.
Nu ska ingen tro att de ”kulturkonservativa” var speciellt engagerade för att skydda kvinnor mot sexuell exploatering. Deras inställning var snarare den att exploateringen huvudsakligen bör ske inom familjesystemets ramar, och att det som går utöver detta, åtminstone bör skötas diskret...
Men de ”sexliberala” ståndpunkterna rotade sig nu på allvar. Ett otäckt exempel får man för övrigt i en intervju gjord med Stikkan Andersson i Aftonbladet den 19 april 1970. Han hade nyss gjort en ny version av klassikern ”Oh, mein papa” och berättar att han inspirerats av att göra den efter att ha sett en porrfilm som handlade om incest mellan far och dotter.
Men samtidigt togs under denna period upp andra teman, som låg i linje med hävdvunna vänsterståndpunkter till stöd för kvinnors rättigheter. Bland annat fördes fram krav på kvinnors rätt till abort. Det blev extra aktuellt efter en affär i februari 1965, då RÅ försökte väcka åtal mot kvinnor som åkt till Polen för att göra abort. Abort var då legalt i Polen, men förbjudet i Sverige. Polisen gjorde även en husrannsakan hos Hans Nestius, för att få tag på namn på kvinnor som hade gjort abort i Polen. En rasande opinion, där stora delar av arbetarrörelsen och vänstern aktiverade sig, fick RÅ att slå till reträtt och inte åtala kvinnorna.
Den rena sexliberalismen förlorade annars utrymme i den offentliga debatten redan i mitten av 60-talet. Inte för att den effektivt bemöttes, utan för att vänsteruppsvinget och Vietnamkriget förde fram andra frågor, som för en ny generation politiskt intresserade kom att ses som mer viktiga och väsentliga. Men trots allt hade den påverkat den offentliga synen på sexualitet på ett grundläggande sätt.
Det är mot den bakgrunden man måste se det märkliga förslag som lades fram av den statliga sexualbrottsutredningen i februari 1976. Där föreslogs bland annat att lagen om grovt koppleri skulle avskaffas, att incest skulle bli tillåtet, liksom blottning, och att åldersgränsen för sexuellt umgänge skulle sänkas från 15 till 14 års ålder. Men den del av förslaget som väckte störst uppmärksamhet var att våldtäkter inte skulle ses som våldtäkter om kvinnan innan övergreppet hade visat ett sexuellt intresse, genom att till exempel vara utmanande klädd.
Sexualbrottsutredningen ledde till ett ramaskri hos en stor opinion. Den överväldigande majoriteten av remissinstanserna sa nej till förslaget, och en enad front av kvinnoorganisationer, alltifrån Svenska Kvinnors Vänsterförbund, Lesbisk Front, Grupp 8, och Socialdemokratiska Kvinnoförbundet till Centerns Kvinnoförbund, Folkpartiets Kvinnoförbund och Moderata Kvinnoförbundet, tog ett gemensamt uttalande mot förslaget. Det revs slutligen upp, även om en hel del av dess anda, i synnerhet i synen på våldtäkter, lever kvar i domstolarna än idag.
På sätt och vis blev 1976 vändpunkten. Den 24/11 detta år inledde Studio S en serie program som avslöjade omfattningen av prostitution i Sverige, och även hur minderåriga utnyttjades som prostituerade. Några dagar senare, den 26/11, avslöjade Aftonbladet den mängd av barnporrtidningar som fanns. Vid ett besök i några porraffärer hittade reportrarna inte mindre än 15 olika barnporrtidningar, med titlar som ”Loving Children” och ”School Girls”. I själva verket var Skandinavien vid denna tid världens ledande centrum för barnpornografi, pga att Sveriges och Danmark vid den tiden tillät distribution av barnpornografi – också till stor del ett resultat av 60- och 70-talens debatt…
Hans Nestius, för sin del, tog i en debattartikel i AB den 25/ 1 1977 avstånd från såväl sexliberalism som liberalism i allmänhet. Han förklarade sig nu vara socialist och krävde förbud av barnporr, djurporr, och våldsporr.
Men även om 60-talets sexliberalism inte överlevde in på 80-talet, är den lärorik. På kort tid svängde det offentliga samtalet från en försiktig moralism till att uppenbara exempel på övergrepp och exploatering blev accepterade av opinionsbildare och lagstiftare. Det säger en del intressanta saker om vilka strömningar som fanns, och finns, strax under ytan. Att många opinionsbildare, jurister och politiker så lätt accepterade allting, från barnporr till statliga bordeller, är förvisso intressant. Och oroväckande.
1960-talet var ett årtionde som blivit berömt för sin ”sexuella frigörelse”. Synen på denna period har skiftat mycket. Somliga menar att den var en frisk fläkt efter 50-talets unkna moralism, andra pekar på att den ”sexuella frigörelsen” var en falsk frigörelse som var kopplad till kvinnoförakt och en kommersialisering av sexualiteten.
Förmodligen ligger det en del i båda åsikterna. Det är sant att debatten på 60-talet aktualiserade en del, under 50-talet ganska så nedtystade saker, som exempelvis de homosexuellas rättigheter, abortfrågan, och dubbelmoralen i synen på kvinnors och mäns sexualitet. Det var också en period då många ungdomar krävde sin rätt till en sexualitet, utan att de vuxna skulle lägga sig i. Å andra sidan förespråkade många under 60-talet i den sexuella frihetens namn sexuell exploatering i alla former - prostitution, pornografi och ibland också sexuella övergrepp mot barn, inklusive incest.
Under det tidiga 60-talet blev Sverige internationellt känt som ett ”frigjort” land, som ansågs ha en mycket ”radikal” syn på sexualitet. Och under 60-talets första år präglades den svenska debatten av en hård strid mellan liberala ”kulturradikaler” som förespråkade ”sexuell frihet” och moralkonservativa grupper som istället oroade sig över ”det moraliska förfallet”. Kulmen på denna debatt nåddes, kanske, 1964. Året efter kom rörelsen mot kriget i Vietnam och början på en ny vänstervåg.
1964 inleddes med ett upprop av 140 läkare, som fördömde ”översexualiseringen” av samhället, och bland annat oroade sig över det ökande antalet veneriska sjukdomar. Lösningen var för dessa läkare ett stärkande av den moraliska uppfostran i skolorna och en disciplinering av ungdomen. Aktionen motverkade snarast sitt syfte; den blev inledningen till en debatt där de moralkonservativa blev allmänt diskrediterade, och en sexualliberal ståndpunkt blev den ”politiskt korrekta” att inta. De stora tidningarnas ledarsidor, med undantag för den då moralkonservativa Svenska Dagbladet, tävlade om att fördöma de 140 läkarna. Dagens Nyheters ledarsida talade om läkarnas aktion som en ”svart sexualfront”; Stockholms-Tidningen för sin del döpte sin ledare om ämnet till ”Kvackare i moral”. Det avslöjades också att några av läkarna var medlemmar av Moralisk upprustning (MRA), en organisation som påminner om grupper i den kristna högern i USA idag.
Trots att Lewi Pethrus samma vår beslutade om att starta ett parti mot den hotande moralupplösningen, Kristen Demokratisk Samling (heter numera Kristdemokraterna), slog den kulturradikala synen på sexualitet igenom i det offentliga samtalet. Även om den av många kunde upplevas som en frisk fläkt gentemot en unken moralism, kom flera av dess förespråkare snart att rent av försvara övergrepp och ohöljd sexuell exploatering av kvinnor och barn.
Ett av de mest tydliga exemplen på vad sexliberalismen kunde leda till är Lars Ullerstams bok ”De erotiska minoriteterna” från 1964. Den hade troligen ganska stort inflytande och bidrog till att i vida kretsar göra olika typer av sexuella övergrepp acceptabla. Ullerstams bok hade utgångspunkten att alla sexuella lustupplevelser i sig är positiva och i stort sett alltid bör tillåtas och uppmuntras. Att det finns människor som kan kränkas av andra människors sexualitet är ett perspektiv som i stort sett är helt frånvarande hos Ullerstam. Med pedantisk noggrannhet går han igenom den ena sexuella varianten efter den andra och argumenterar för att de bör uppmuntras och inte fördömas.
Det gäller även incest och pedofili. I avsnittet om incest får vi veta att incesttemat ”har stort pornografiskt värde” och att sexuella ”lekar” mellan föräldrar och barn inte bara är helt OK utan också allmänt praktiseras i författarens, tillika underläkaren Ullerstams bekantskapskrets: ”Enligt min erfarenhet blir sexuella lekar mellan föräldrar och barn (i småbarnsåldern) allt vanligare hos unga barnfamiljer. I varje fall förekommer sådant hos de flesta av mina vänner.”
I kapitlet om pedofili ser vi bland annat hur övergrepp av äldre män mot barn beskrivs som ”kärleksfulla genitala manipulationer... mellan ett barn och en åldring” som enligt Ullerstam ”i allmänhet inte är det ringaste skadligt för barnen, snarare tvärtom”. Ullerstam anser att ”vad som traumatiserar barnet är...moderns bigotta och hysteriska reaktion” och inte övergreppen.
I kapitlet om exhibitionism lyckas han med konststycket att helt bortse från det ofta starkt aggressivt kvinnofientliga i blottningen och menar att ”vi bör unna våra medmänniskor den hälsosamma magin i den exhibitionistiska riten”!
Ullerstams främsta reformförlag för att förverkliga alla ”erotiska minoriteters” önskemål är, förutom att ”förbättra samhällets pornografiska service” inrättandet av (underförstått statliga) bordeller. Bordellerna fyller ”en viktig samhällshygienisk funktion. Dessa institutioner skulle lämpligen förestås av läkare och socialkuratorer och medicinalstyrelsen skulle ha överinseende över verksamheten.” Ullerstam drömmer om att ”många unga människor av bägge könen skulle med stor glädje söka sig till detta männi-skovårdande yrke” och att de prostituerade bör benämnas ”erotiska samariter”. Dess viktigaste funktion vore att mildra ”nöden hos de människor som av olika skäl inte kan försörja sig själva sexuellt, dvs. handikappade och perversa.”
Man skulle kunna tänka sig att Ullerstams bok skulle ha betraktats som ett extremt inlägg, som inte togs på allvar. Så var inte fallet. Exempelvis publicerade Stockholms-Tidningen den 10/ 9 1964 en recension av Hans Nestius, som hyllade boken rakt av, och endast kom med några ”randanmärkningar”.
Dessa ”randanmärkningar” tog aldrig upp det faktum att Ullerstams bok försvarade övergrepp och prostitution. Och Stockholm-Tidningens ledarsida förvarade i ett stick den 26/10 1964 Ullerstam mot ”moralisterna” och hävdade att han bedrev ”seriös forskning”. Ullerstam blev inbjuden till konferenser och seminarier; exempelvis satt han i panelen vid Liberala Studentklubben i Stockholms seminarium om sexualitet i oktober 1964.
Rent politiskt kan sexliberaler och moralkonservativa ses som två olika borgerliga strömningar. Medan kärnan i en moralkonservativa falangen bland annat återfanns hos KDS:are, högerpartister och kanske i viss mån Centerpartister, var de aktiva ”sexliberalerna” ofta även politiska liberaler, många direkt knutna till de liberala student- och ungdomsorganisationerna. Men även en grupp socialdemokratiska storstadsintellektuella gick in i debatten på sexliberalernas sida. Debatten kan på ett sätt ses som en fortsättning av den motsättning inom borgerligheten mellan ”kulturkonservatism” och ”kulturradikalism” som har rötter tillbaka till 1600-talet.
Nu ska ingen tro att de ”kulturkonservativa” var speciellt engagerade för att skydda kvinnor mot sexuell exploatering. Deras inställning var snarare den att exploateringen huvudsakligen bör ske inom familjesystemets ramar, och att det som går utöver detta, åtminstone bör skötas diskret...
Men de ”sexliberala” ståndpunkterna rotade sig nu på allvar. Ett otäckt exempel får man för övrigt i en intervju gjord med Stikkan Andersson i Aftonbladet den 19 april 1970. Han hade nyss gjort en ny version av klassikern ”Oh, mein papa” och berättar att han inspirerats av att göra den efter att ha sett en porrfilm som handlade om incest mellan far och dotter.
Men samtidigt togs under denna period upp andra teman, som låg i linje med hävdvunna vänsterståndpunkter till stöd för kvinnors rättigheter. Bland annat fördes fram krav på kvinnors rätt till abort. Det blev extra aktuellt efter en affär i februari 1965, då RÅ försökte väcka åtal mot kvinnor som åkt till Polen för att göra abort. Abort var då legalt i Polen, men förbjudet i Sverige. Polisen gjorde även en husrannsakan hos Hans Nestius, för att få tag på namn på kvinnor som hade gjort abort i Polen. En rasande opinion, där stora delar av arbetarrörelsen och vänstern aktiverade sig, fick RÅ att slå till reträtt och inte åtala kvinnorna.
Den rena sexliberalismen förlorade annars utrymme i den offentliga debatten redan i mitten av 60-talet. Inte för att den effektivt bemöttes, utan för att vänsteruppsvinget och Vietnamkriget förde fram andra frågor, som för en ny generation politiskt intresserade kom att ses som mer viktiga och väsentliga. Men trots allt hade den påverkat den offentliga synen på sexualitet på ett grundläggande sätt.
Det är mot den bakgrunden man måste se det märkliga förslag som lades fram av den statliga sexualbrottsutredningen i februari 1976. Där föreslogs bland annat att lagen om grovt koppleri skulle avskaffas, att incest skulle bli tillåtet, liksom blottning, och att åldersgränsen för sexuellt umgänge skulle sänkas från 15 till 14 års ålder. Men den del av förslaget som väckte störst uppmärksamhet var att våldtäkter inte skulle ses som våldtäkter om kvinnan innan övergreppet hade visat ett sexuellt intresse, genom att till exempel vara utmanande klädd.
Sexualbrottsutredningen ledde till ett ramaskri hos en stor opinion. Den överväldigande majoriteten av remissinstanserna sa nej till förslaget, och en enad front av kvinnoorganisationer, alltifrån Svenska Kvinnors Vänsterförbund, Lesbisk Front, Grupp 8, och Socialdemokratiska Kvinnoförbundet till Centerns Kvinnoförbund, Folkpartiets Kvinnoförbund och Moderata Kvinnoförbundet, tog ett gemensamt uttalande mot förslaget. Det revs slutligen upp, även om en hel del av dess anda, i synnerhet i synen på våldtäkter, lever kvar i domstolarna än idag.
På sätt och vis blev 1976 vändpunkten. Den 24/11 detta år inledde Studio S en serie program som avslöjade omfattningen av prostitution i Sverige, och även hur minderåriga utnyttjades som prostituerade. Några dagar senare, den 26/11, avslöjade Aftonbladet den mängd av barnporrtidningar som fanns. Vid ett besök i några porraffärer hittade reportrarna inte mindre än 15 olika barnporrtidningar, med titlar som ”Loving Children” och ”School Girls”. I själva verket var Skandinavien vid denna tid världens ledande centrum för barnpornografi, pga att Sveriges och Danmark vid den tiden tillät distribution av barnpornografi – också till stor del ett resultat av 60- och 70-talens debatt…
Hans Nestius, för sin del, tog i en debattartikel i AB den 25/ 1 1977 avstånd från såväl sexliberalism som liberalism i allmänhet. Han förklarade sig nu vara socialist och krävde förbud av barnporr, djurporr, och våldsporr.
Men även om 60-talets sexliberalism inte överlevde in på 80-talet, är den lärorik. På kort tid svängde det offentliga samtalet från en försiktig moralism till att uppenbara exempel på övergrepp och exploatering blev accepterade av opinionsbildare och lagstiftare. Det säger en del intressanta saker om vilka strömningar som fanns, och finns, strax under ytan. Att många opinionsbildare, jurister och politiker så lätt accepterade allting, från barnporr till statliga bordeller, är förvisso intressant. Och oroväckande.
Erik Rodenborg
Sunday, May 6, 2012
Vidrigheter på Flashback
/Skrivet den 27 december 2007/
I Sverige har vi yttrandefrihet. Det, har vi fått veta, ska vi minsann lära alla som inte har ett lika demokratiskt sinnelag som vi.
Så låt oss tala om yttrandefrihet, låt oss tala om Flashback Forum. För att visa hur liberala de är, eller vad det nu kan vara, har de under avdelningen ”Alternativa sexualiteter” skapat en tråd med namnet ”Hur uppfostrar man sitt barn att bli sin egen sexslav?”
Denna tråd startade den 13 september i år och där finns mängder av inlägg om hur man ska åstadkomma just detta. Tråden uppgår just nu till 15 sidor, och 171 inlägg.
Naturligtvis finns det till och med bland Flashbacks egna förhärdade medlemmar de som blir upprörda över denna ”diskussionstråd”. Dessa får dock nästan alltid sina inlägg raderade, med kommentarer från moderatorerna, som till exempel från moderatorn ”Denno” från den 18/9: "Har på nytt raderat tramsande och off topic. Åter till sakfrågan, hur gör man sitt barn till sexslav.”
Jag har inte någon gång förut gråtit när jag läst en diskussionstråd på nätet. Den här gången gjorde jag det.
Men att gråta är i slutändan ingen lösning. Jag tycker faktiskt att vanliga människor bör få veta att sådana skändligheter finns. Och jag tycker faktiskt också att de som skriver inlägg på en sådan tråd, liksom moderatorerna, samt de övriga ansvariga i Flashback borde hängas ut, med namn, bild, adress, personnummer och telefonnummer.
Då fick man efter ett tag se om de fortfarande uppskattade total ”yttrandefrihet”.
Om samhället tog sina deklarationer om att skydda barn på allvar skulle Flashbacks redaktion utsättas för en husrannsakan, och polisen skulle ta reda på identiteten på de som skrev inlägg på detta tema, liksom på en hel del andra figurer som härjat på Flashbacks avdelning för ”alternativa sexualiteter”.
Deras datorer skulle undersökas, deras telefonlistor skulle nogsamt gås igenom, deras källare och vindkontor skulle undersökas minutiöst.
Någon kanske invänder att de har vissa rättigheter, att man inte kan göra så. Där har ni fel. De som skriver sådana trådar har förbrukat alla normala rättigheter. De respekterar inte andras rättigheter, i synnerhet inte barns. Varför ska de tro att de har några själv?
Nu kommer detta inte att ske. Tyvärr. För ”samhället” tar inte sina deklarationer på allvar. En gång kommer det att finnas ett samhälle som gör det, det är jag helt övertygad om. Men fram till dess bör man ändå se till att de skumraskfigurer som härjar på Flashback och andra forum inte får vara ifred.
De ska veta att de har ögonen på sig. De ska veta att de en dag kommer att stoppas.
Tillägg 31/12
Tråden är nu nedlagd. Förmodligen som ett resultat av de polisanmälningar som kom efter att Motherwitch uppmärksammade saken på sin blogg http://blogg.aftonbladet.se/15013/ . Det visar att det faktiskt kan löna sig att reagera!
I Sverige har vi yttrandefrihet. Det, har vi fått veta, ska vi minsann lära alla som inte har ett lika demokratiskt sinnelag som vi.
Så låt oss tala om yttrandefrihet, låt oss tala om Flashback Forum. För att visa hur liberala de är, eller vad det nu kan vara, har de under avdelningen ”Alternativa sexualiteter” skapat en tråd med namnet ”Hur uppfostrar man sitt barn att bli sin egen sexslav?”
Denna tråd startade den 13 september i år och där finns mängder av inlägg om hur man ska åstadkomma just detta. Tråden uppgår just nu till 15 sidor, och 171 inlägg.
Naturligtvis finns det till och med bland Flashbacks egna förhärdade medlemmar de som blir upprörda över denna ”diskussionstråd”. Dessa får dock nästan alltid sina inlägg raderade, med kommentarer från moderatorerna, som till exempel från moderatorn ”Denno” från den 18/9: "Har på nytt raderat tramsande och off topic. Åter till sakfrågan, hur gör man sitt barn till sexslav.”
Jag har inte någon gång förut gråtit när jag läst en diskussionstråd på nätet. Den här gången gjorde jag det.
Men att gråta är i slutändan ingen lösning. Jag tycker faktiskt att vanliga människor bör få veta att sådana skändligheter finns. Och jag tycker faktiskt också att de som skriver inlägg på en sådan tråd, liksom moderatorerna, samt de övriga ansvariga i Flashback borde hängas ut, med namn, bild, adress, personnummer och telefonnummer.
Då fick man efter ett tag se om de fortfarande uppskattade total ”yttrandefrihet”.
Om samhället tog sina deklarationer om att skydda barn på allvar skulle Flashbacks redaktion utsättas för en husrannsakan, och polisen skulle ta reda på identiteten på de som skrev inlägg på detta tema, liksom på en hel del andra figurer som härjat på Flashbacks avdelning för ”alternativa sexualiteter”.
Deras datorer skulle undersökas, deras telefonlistor skulle nogsamt gås igenom, deras källare och vindkontor skulle undersökas minutiöst.
Någon kanske invänder att de har vissa rättigheter, att man inte kan göra så. Där har ni fel. De som skriver sådana trådar har förbrukat alla normala rättigheter. De respekterar inte andras rättigheter, i synnerhet inte barns. Varför ska de tro att de har några själv?
Nu kommer detta inte att ske. Tyvärr. För ”samhället” tar inte sina deklarationer på allvar. En gång kommer det att finnas ett samhälle som gör det, det är jag helt övertygad om. Men fram till dess bör man ändå se till att de skumraskfigurer som härjar på Flashback och andra forum inte får vara ifred.
De ska veta att de har ögonen på sig. De ska veta att de en dag kommer att stoppas.
Tillägg 31/12
Tråden är nu nedlagd. Förmodligen som ett resultat av de polisanmälningar som kom efter att Motherwitch uppmärksammade saken på sin blogg http://blogg.aftonbladet.se/15013/ . Det visar att det faktiskt kan löna sig att reagera!
Saturday, May 5, 2012
Alla dessa "oskyldigt dömda"
/Skrivet 8 juli 2007/
I en artikel i Aftonbladet får vi reda på ytterligare ett fall av oskyldigt dömda. Eller vänta ett tag? I rubrikerna skriks det ut om att mannen ifråga var oskyldig, men av texten i övrigt framgår det endast att den medicinska bevisningen inte höll, så nu har vi enbart flickans ord på att mannen är skyldig till våldtäkt. Enbart… För den som självsäkert påstår att mannen verkligen är oskyldig återstår att visa att mannen är så mycket mer trovärdig än flickan. Observera att tingsrätten, som också kände till det bristfälliga läkarintyget, ändå valde att fälla. Det är först hovrätten, som utan att ha några nya fakta än tingsrätten, väljer att fria.
Missförstå mig inte – jag uttalar mig inte om skuldfrågan. Mannen kanske rent av är oskyldig, vad vet jag, men det är inte min poäng. Min poäng är att när sexualbrottsdömda, eller sexualbrottsåtalade, blir friade väljer media alltför ofta att skrika ut att de var oskyldiga. Men de behöver de inte alls varit.
I Sverige finns ett talesätt att alla ska betraktas som oskyldiga tills de är fällda i domstol. Det är naturligtvis riktigt rent juridiskt – men endast rent juridiskt. Inte i verkligheten. Det vet seriösa jurister. Christian Diesen och Madeleine Leijonhufvud fick i våras pedagogiskt förklara för både lekmän och kollegor att denna juridiska princip faktiskt inte sade något om verkligheten. Det verkar fortfarande inte de flesta journalister förstå.
Att någon är friad i domstol för sexualbrott innebär att det inte finns en bevisning som ”bortom allt rimligt tvivel” bevisar att denne någon är skyldig. Det innebär endast undantagsvis att någon har bevisats icke vara skyldig…
För någon månad sedan skickade jag ett mail till Peter Kadhammar på Aftonbladet och frågade varför han i en artikel om ett sådant fall använt termen ”oskyldigt dömd”. Han svarade att mannen blev ju friad. Jag svarade med att skicka en länk till Christan Dielsens artikel ”Inga bevis för oskyldigt dömda” i Juridisk Tidskrift. På detta fick jag inget svar.
Det här verkar vara känsliga frågor. På nätet verkar många tycka att om man inte går med på att friade automatiskt är oskyldiga så bidrar man till att stämpla dom för livet. Nu tror jag inte att en person som är friad efter en resning och fått några miljoner i skadestånd bryr sig speciellt mycket om att någon någonstans på nätet inte är övertygad om vederbörandes oskuld. Men det är inte det viktigaste. Vad de som resonerar så inte tänker på är brottsoffren.
Om alla automatiskt utgår från att den som är friad är oskyldig, innebär det, i alla de fall, där brottsoffret kunnat vittna själv, att man också utgår från att brottsoffret ljuger eller inbillat sig saker. Att det antingen inte begåtts något brott alls - eller att hon/han pekat ut helt fel person. Att ha utsatts för ett vidrigt brott och inte bli trodd är minst lika kränkande som att anklagas för ett brott man inte begick.
Därför bör media låta bli att rutinmässigt spekulera i skuldfrågan i dessa fall. Varför inte helt enkelt slå fast att domstolen inte ansåg att bevisen räckte till en fällande dom? Punkt slut.
I en artikel i Aftonbladet får vi reda på ytterligare ett fall av oskyldigt dömda. Eller vänta ett tag? I rubrikerna skriks det ut om att mannen ifråga var oskyldig, men av texten i övrigt framgår det endast att den medicinska bevisningen inte höll, så nu har vi enbart flickans ord på att mannen är skyldig till våldtäkt. Enbart… För den som självsäkert påstår att mannen verkligen är oskyldig återstår att visa att mannen är så mycket mer trovärdig än flickan. Observera att tingsrätten, som också kände till det bristfälliga läkarintyget, ändå valde att fälla. Det är först hovrätten, som utan att ha några nya fakta än tingsrätten, väljer att fria.
Missförstå mig inte – jag uttalar mig inte om skuldfrågan. Mannen kanske rent av är oskyldig, vad vet jag, men det är inte min poäng. Min poäng är att när sexualbrottsdömda, eller sexualbrottsåtalade, blir friade väljer media alltför ofta att skrika ut att de var oskyldiga. Men de behöver de inte alls varit.
I Sverige finns ett talesätt att alla ska betraktas som oskyldiga tills de är fällda i domstol. Det är naturligtvis riktigt rent juridiskt – men endast rent juridiskt. Inte i verkligheten. Det vet seriösa jurister. Christian Diesen och Madeleine Leijonhufvud fick i våras pedagogiskt förklara för både lekmän och kollegor att denna juridiska princip faktiskt inte sade något om verkligheten. Det verkar fortfarande inte de flesta journalister förstå.
Att någon är friad i domstol för sexualbrott innebär att det inte finns en bevisning som ”bortom allt rimligt tvivel” bevisar att denne någon är skyldig. Det innebär endast undantagsvis att någon har bevisats icke vara skyldig…
För någon månad sedan skickade jag ett mail till Peter Kadhammar på Aftonbladet och frågade varför han i en artikel om ett sådant fall använt termen ”oskyldigt dömd”. Han svarade att mannen blev ju friad. Jag svarade med att skicka en länk till Christan Dielsens artikel ”Inga bevis för oskyldigt dömda” i Juridisk Tidskrift. På detta fick jag inget svar.
Det här verkar vara känsliga frågor. På nätet verkar många tycka att om man inte går med på att friade automatiskt är oskyldiga så bidrar man till att stämpla dom för livet. Nu tror jag inte att en person som är friad efter en resning och fått några miljoner i skadestånd bryr sig speciellt mycket om att någon någonstans på nätet inte är övertygad om vederbörandes oskuld. Men det är inte det viktigaste. Vad de som resonerar så inte tänker på är brottsoffren.
Om alla automatiskt utgår från att den som är friad är oskyldig, innebär det, i alla de fall, där brottsoffret kunnat vittna själv, att man också utgår från att brottsoffret ljuger eller inbillat sig saker. Att det antingen inte begåtts något brott alls - eller att hon/han pekat ut helt fel person. Att ha utsatts för ett vidrigt brott och inte bli trodd är minst lika kränkande som att anklagas för ett brott man inte begick.
Därför bör media låta bli att rutinmässigt spekulera i skuldfrågan i dessa fall. Varför inte helt enkelt slå fast att domstolen inte ansåg att bevisen räckte till en fällande dom? Punkt slut.
Inga bevis för oskyldigt dömda
De senaste åren har vi sett en kampanj som ettrigt driver tesen att det skulle finnas mänga oskyldigt dömda för sexualbrott i våra fängelser. Den förs framförallt på en ren vulgärnivå - på mindre seriösa bloggar och andra likartade forum.
Men den har också förts i mer salongsfähiga forum - av höga jurister och akademiker. En av de som främst drev frågan för några år sedan var dåvarande JK Göran Lambertz. Han hann göra en oerhörd skada som JK, och gör det på ett annat sätt än idag, i HD.
I en omfattade debatt 2006-07 förde bland annat Madeleine Leijonhufvud och Christian Diesen på Stockholms Universitet en polemik som riktade sig mot Lambertz, Hans-Göran Axberger och andra som mystifierade debatten om oskyldigt dömda. Diesen och Leijonhufvud fick för både allmänhet och kollegor tålmodigt förklara varför att vara "friad" inte behöver betyda att man de facto är "oskyldig" och varför att vara "felaktigt dömd" inte nödvändigtvis är detsamma som att vara "oskyldigt dömd".
En av de centrala texterna i den debatten var Christian Diesens klara, logiska och pedagogiska artikel "Inga bevis för oskyldigt dömda". Den har dock inte varit så lätttillgänglig de senaste åren. Anledningen till det var ett bisarrt misstag från Diesens sida. Genom att han uppenbarligen blandade ihop två män som figurerade i Bo Larsson-fallet, den ena anklagad men aldrig ställd inför rätta, den andra ställd inför rätta, dömd och tillsammans med Bo Larsson senare friad efter resning, fanns det i hans text påståendet att den senare nämnda personen tidigare skulle ha varit dömd.
Men det var han inte. Det var alltså däremot en person som anklagades men aldrig åtalades.
Nu ledde detta till att upplagan drogs in,och artikeln plockades bort från Juridicums webbsida. Det var dumt. Det hade varit bättre om felet hade tagits bort, men att artikeln hade fått vara kvar.
Men helt borta är den ändå inte från nätet. Den finns faktiskt fortfarande på Web Archive, och kan läsas här. Gör det gärna, och spara den gärna på hårddisken för säkerhets skull...
Men den har också förts i mer salongsfähiga forum - av höga jurister och akademiker. En av de som främst drev frågan för några år sedan var dåvarande JK Göran Lambertz. Han hann göra en oerhörd skada som JK, och gör det på ett annat sätt än idag, i HD.
I en omfattade debatt 2006-07 förde bland annat Madeleine Leijonhufvud och Christian Diesen på Stockholms Universitet en polemik som riktade sig mot Lambertz, Hans-Göran Axberger och andra som mystifierade debatten om oskyldigt dömda. Diesen och Leijonhufvud fick för både allmänhet och kollegor tålmodigt förklara varför att vara "friad" inte behöver betyda att man de facto är "oskyldig" och varför att vara "felaktigt dömd" inte nödvändigtvis är detsamma som att vara "oskyldigt dömd".
En av de centrala texterna i den debatten var Christian Diesens klara, logiska och pedagogiska artikel "Inga bevis för oskyldigt dömda". Den har dock inte varit så lätttillgänglig de senaste åren. Anledningen till det var ett bisarrt misstag från Diesens sida. Genom att han uppenbarligen blandade ihop två män som figurerade i Bo Larsson-fallet, den ena anklagad men aldrig ställd inför rätta, den andra ställd inför rätta, dömd och tillsammans med Bo Larsson senare friad efter resning, fanns det i hans text påståendet att den senare nämnda personen tidigare skulle ha varit dömd.
Men det var han inte. Det var alltså däremot en person som anklagades men aldrig åtalades.
Nu ledde detta till att upplagan drogs in,och artikeln plockades bort från Juridicums webbsida. Det var dumt. Det hade varit bättre om felet hade tagits bort, men att artikeln hade fått vara kvar.
Men helt borta är den ändå inte från nätet. Den finns faktiskt fortfarande på Web Archive, och kan läsas här. Gör det gärna, och spara den gärna på hårddisken för säkerhets skull...
Subscribe to:
Posts (Atom)