Barn som far illa idag är i stort sett rättslösa. Det gäller framförallt de som som utsätts för olika typer av övergrepp i sina egna hem.
Det har ett tag funnits en organisation som vill göra något åt detta. Den heter "Barns rättsskydd" och utför ett viktigt arbete.
De har funnits ett bra tag på Facebook, men nu har de också fått en egen webbsida. Den kan besökas här
Gör gärna det.
Thursday, July 16, 2015
Thursday, July 9, 2015
Inte ett barn som du
Det finns barn som lever i dysfunktionella familjer. Det finns barn som lever i rena förövarfamiljer. Men som ändå på något sätt uppfattar familjen som "deras", ändå på något sätt som ett "hem".
Men så finns det barn som lever i familjer som är så outhärdliga, så utan försonande drag att de ser sig själva som fångar, föräldrarna som fångvaktare - ja, som fiender. Det är en sådan familj som Boel Schenlaer skildrar i kortromanen Inte ett barn som du (Heidruns förlag 2015).
Det är en välskriven bok. Det är en otäck bok. Det är en outhärdlig bok. Det är en angelägen bok. Men det är också en mycket psykologiskt trovärdig bok...
Barnets upplevelse av totalt utanförskap skildras så övertygande att effekten på många läsare torde bli förödande . Det handlar om en familj där den normala värme och empati som faktiskt finns även i helt misslyckade familjer saknas. Där snart sagt varje främling som visar lite sympati ses som en potentiellt hopp om befrielse från fångenskapen.
Vad är det som gör den familj som beskrivs i Inte ett barn som du som så outhärdlig? Dels den ständiga, alltid närvarande, empatilösa elakheten. Den skildras på ett både inträngande och övertygande sätt.
Men dessutom beskrivs övergrepp av en typ som få skulle våga tro att de existerar. Det handlar om övergrepp som under 90-talet beskrevs i facklitteratur och fick olika mer eller mindre missvisande namn. Men som sedan slutade beskrivas som verkliga. Nästan ingen vågade tala om dessa längre. Och istället började de avfärdas med termer som "moderna myter", "vandringssägner" och "falska minnen".
Denna reträtt var feg. Denna feghet var oursäktlig. Men nu beskrivs denna del av vår verklighet igen. En verklighet som inte ens forskare som visste att den fanns vågade fortsätta att skriva om när det plötsligt började blåsa upp en storm som fick normala stormar att te sig som den lugnaste bris.
Den som står ut att läsa en fullkomligt outhärdligt vidrig skildring av hur ett barns verklighet kan te sig, bör absolut läsa Boel Schenlaers bok. Nej, den är som sagt inte uthärdlig. Den är inte någonting man glömmer. Den är inte något som kommer att presenteras i ett TV-program vid någon sån där mysig soffa.
Men man kan ändå hoppas att Inte ett barn som du får många läsare. Den är faktiskt en av de viktigaste och angelägnaste böcker som kommit ut i Sverige på mycket lång tid.
Men så finns det barn som lever i familjer som är så outhärdliga, så utan försonande drag att de ser sig själva som fångar, föräldrarna som fångvaktare - ja, som fiender. Det är en sådan familj som Boel Schenlaer skildrar i kortromanen Inte ett barn som du (Heidruns förlag 2015).
Det är en välskriven bok. Det är en otäck bok. Det är en outhärdlig bok. Det är en angelägen bok. Men det är också en mycket psykologiskt trovärdig bok...
Barnets upplevelse av totalt utanförskap skildras så övertygande att effekten på många läsare torde bli förödande . Det handlar om en familj där den normala värme och empati som faktiskt finns även i helt misslyckade familjer saknas. Där snart sagt varje främling som visar lite sympati ses som en potentiellt hopp om befrielse från fångenskapen.
Vad är det som gör den familj som beskrivs i Inte ett barn som du som så outhärdlig? Dels den ständiga, alltid närvarande, empatilösa elakheten. Den skildras på ett både inträngande och övertygande sätt.
Men dessutom beskrivs övergrepp av en typ som få skulle våga tro att de existerar. Det handlar om övergrepp som under 90-talet beskrevs i facklitteratur och fick olika mer eller mindre missvisande namn. Men som sedan slutade beskrivas som verkliga. Nästan ingen vågade tala om dessa längre. Och istället började de avfärdas med termer som "moderna myter", "vandringssägner" och "falska minnen".
Denna reträtt var feg. Denna feghet var oursäktlig. Men nu beskrivs denna del av vår verklighet igen. En verklighet som inte ens forskare som visste att den fanns vågade fortsätta att skriva om när det plötsligt började blåsa upp en storm som fick normala stormar att te sig som den lugnaste bris.
Den som står ut att läsa en fullkomligt outhärdligt vidrig skildring av hur ett barns verklighet kan te sig, bör absolut läsa Boel Schenlaers bok. Nej, den är som sagt inte uthärdlig. Den är inte någonting man glömmer. Den är inte något som kommer att presenteras i ett TV-program vid någon sån där mysig soffa.
Men man kan ändå hoppas att Inte ett barn som du får många läsare. Den är faktiskt en av de viktigaste och angelägnaste böcker som kommit ut i Sverige på mycket lång tid.
Tuesday, June 30, 2015
Men ingen frågar hur dottern mår
En man har just fått 12, 6 miljoner i skadestånd efter att efter att ha friats från ett 14-årigt fängelsestraff han fick efter att ha dömts för sexuella övergrepp mot sin dotter.
Hon anklagade sin far för övergrepp. Men också andra män, bland annat en polis, för att ha deltagit i organiserade sadistiska övergrepp.
Nu har han alltså friats efter resning, vilket betyder att bevisningen inte längre anses räcka till.
Men så ser det inte ut i media. I de artiklar jag läst finns tre varianter. I en del beskrivs det som om dotterns anklagelser i sin helhet bevisats vara falska.
I en del beskrivs det som om i alla fall hennes anklagelser om organiserade övergrepp i sin helhet har bevisats vara falska,
Man behöver inte ta reda på mycket om fallet för att inse att inget av dessa påståenden stämmer.
I den mest nyanserade varianten står det lite vagt att "några" av anklagelserna visats vara falska. Nu börjar det i alla fall brännas.
En avgörande del i "bevisningen" bestod i att SÄPO (!) i sin spaning på dottern (!!) sägs ha visat att dottern köpte rakblad, vilket sägs vara ett bevis för att hennes anklagelser om att ha blivit skuren med rakblad var lögner.
Man kan förstås undra vad SÄPO har med saken att göra. På vilket sätt var dotterns anklagelser ett hot mot rikets säkerhet? Det får vi inte veta. Men man kan kanske anta att det har något att göra med vilka män som anklagades.
Alla tidningar jag läst ställer frågan om hur fadern mår efter att ha genomgått detta lidande . Min gissning är att han mår ganska bra, efter att ha fått 12, 6 miljoner och fått sympatier i alla stora media.
Men hur jag än letar hittar jag ingen artikel som ställer frågan om hur dottern mår. Min gissning är att hon inte mår speciellt bra, efter att av de stora medias hyenejournalister utpekats som lögnare.
Om tidningarna var anständiga skulle de försöka ta reda på hur dottern ser på saken idag. Men det skulle nog störa den bild de försöker ge av fallet. Så därför blir det istället detta karaktärsmord.
PS. Alla kommentarer till detta inlägg som ansluter sig till mediabilden om att dottern är en lögnare kommer att raderas. Den vinklingen är en del av drevet i nästan alla stora media, det finns ingen anledning att föra fram den här.
Hon anklagade sin far för övergrepp. Men också andra män, bland annat en polis, för att ha deltagit i organiserade sadistiska övergrepp.
Nu har han alltså friats efter resning, vilket betyder att bevisningen inte längre anses räcka till.
Men så ser det inte ut i media. I de artiklar jag läst finns tre varianter. I en del beskrivs det som om dotterns anklagelser i sin helhet bevisats vara falska.
I en del beskrivs det som om i alla fall hennes anklagelser om organiserade övergrepp i sin helhet har bevisats vara falska,
Man behöver inte ta reda på mycket om fallet för att inse att inget av dessa påståenden stämmer.
I den mest nyanserade varianten står det lite vagt att "några" av anklagelserna visats vara falska. Nu börjar det i alla fall brännas.
En avgörande del i "bevisningen" bestod i att SÄPO (!) i sin spaning på dottern (!!) sägs ha visat att dottern köpte rakblad, vilket sägs vara ett bevis för att hennes anklagelser om att ha blivit skuren med rakblad var lögner.
Man kan förstås undra vad SÄPO har med saken att göra. På vilket sätt var dotterns anklagelser ett hot mot rikets säkerhet? Det får vi inte veta. Men man kan kanske anta att det har något att göra med vilka män som anklagades.
Alla tidningar jag läst ställer frågan om hur fadern mår efter att ha genomgått detta lidande . Min gissning är att han mår ganska bra, efter att ha fått 12, 6 miljoner och fått sympatier i alla stora media.
Men hur jag än letar hittar jag ingen artikel som ställer frågan om hur dottern mår. Min gissning är att hon inte mår speciellt bra, efter att av de stora medias hyenejournalister utpekats som lögnare.
Om tidningarna var anständiga skulle de försöka ta reda på hur dottern ser på saken idag. Men det skulle nog störa den bild de försöker ge av fallet. Så därför blir det istället detta karaktärsmord.
PS. Alla kommentarer till detta inlägg som ansluter sig till mediabilden om att dottern är en lögnare kommer att raderas. Den vinklingen är en del av drevet i nästan alla stora media, det finns ingen anledning att föra fram den här.
Thursday, June 25, 2015
Gösta Harding och Quick-debatten
Mellan 1968 och 1971 (mellan 13 och 16-årsåldern) gick jag i terapi hos Gösta Harding. Om det har jag skrivit tidigare. .
Nu har Harding plötsligt blivit aktuell i debatten om Thomas Quick/ Sture Bergwall. Anledningen är att Margit Norell gick i analys hos honom.
I en kommentar 2015-06-24 15:54 av Kjell Asplund till sitt eget inlägg i Läkartidningen hänvisas för övrigt till ett blogginlägg jag skrivit om Harding.
Därför vill jag skriva detta. Ja, Gösta Harding ansåg definitivt att bortträngning existerar. Den första eller andra gången jag träffade honom berättade han om en patient som i ett närmast tranceliknande tillstånd fick upp ett minne av att mycket plågsamt tandläkarbesök i barndomen. Tandläkaren hade borrat fel, och borrat i (om jag minns rätt) tungan eller munnen istället för i tanden.
Detta hade varit bortträngt till dess att minnet kom upp. Då det väl kommit upp blev patienten mycket bättre och ångesten avtog.
Men att Harding "trodde" på (som det idag brukar heta, ungefär som man "tror" på flygande tefat) bortträngda minnen innebar inte att jag fick upp några sådana under terapin., Det fick jag inte, så vitt jag minns inte ett enda.
Däremot ville jag få det. Men det fick jag inte. Jag fick upp bortträngda känslor, men aldrig direkta minnen.
En annan sak som bör påpekas är att Gösta Harding aldrig försökte få upp minnen av övergrepp inom familjen. Det hade sina skäl. Han trodde knappast att sådana förekom. En gång förklarade han för mig att endast fäder som är imbecilla och har en mycket låg social status begår sexuella övergrepp mot sina barn. Och även bland dessa är det mycket, mycket ovanligt, så ovanligt att det måste ses som något helt marginellt.
Nej, de ev. bortträngda minnen han skulle kunnat godta var av typen tandläkare som borrade fel.
Överhuvudtaget var Harding så att säga kärnfamiljsvänlig. Att föräldrar skulle kunna göra sina barn illa ingick knappast i hans värld. Trauman i all ära, men familjen skulle lämnas ifred.
Gösta Harding var en vänlig och empatisk man. Men hans oförmåga att ställa kritiska frågor om familjeliv var en blind fläck hos honom. Hur man än vrider och vänder på saken är han ingen föregångare till 90-talets diskurs om bortträngda minnen av familjerelaterade trauman.
Nu har Harding plötsligt blivit aktuell i debatten om Thomas Quick/ Sture Bergwall. Anledningen är att Margit Norell gick i analys hos honom.
I en kommentar 2015-06-24 15:54 av Kjell Asplund till sitt eget inlägg i Läkartidningen hänvisas för övrigt till ett blogginlägg jag skrivit om Harding.
Därför vill jag skriva detta. Ja, Gösta Harding ansåg definitivt att bortträngning existerar. Den första eller andra gången jag träffade honom berättade han om en patient som i ett närmast tranceliknande tillstånd fick upp ett minne av att mycket plågsamt tandläkarbesök i barndomen. Tandläkaren hade borrat fel, och borrat i (om jag minns rätt) tungan eller munnen istället för i tanden.
Detta hade varit bortträngt till dess att minnet kom upp. Då det väl kommit upp blev patienten mycket bättre och ångesten avtog.
Men att Harding "trodde" på (som det idag brukar heta, ungefär som man "tror" på flygande tefat) bortträngda minnen innebar inte att jag fick upp några sådana under terapin., Det fick jag inte, så vitt jag minns inte ett enda.
Däremot ville jag få det. Men det fick jag inte. Jag fick upp bortträngda känslor, men aldrig direkta minnen.
En annan sak som bör påpekas är att Gösta Harding aldrig försökte få upp minnen av övergrepp inom familjen. Det hade sina skäl. Han trodde knappast att sådana förekom. En gång förklarade han för mig att endast fäder som är imbecilla och har en mycket låg social status begår sexuella övergrepp mot sina barn. Och även bland dessa är det mycket, mycket ovanligt, så ovanligt att det måste ses som något helt marginellt.
Nej, de ev. bortträngda minnen han skulle kunnat godta var av typen tandläkare som borrade fel.
Överhuvudtaget var Harding så att säga kärnfamiljsvänlig. Att föräldrar skulle kunna göra sina barn illa ingick knappast i hans värld. Trauman i all ära, men familjen skulle lämnas ifred.
Gösta Harding var en vänlig och empatisk man. Men hans oförmåga att ställa kritiska frågor om familjeliv var en blind fläck hos honom. Hur man än vrider och vänder på saken är han ingen föregångare till 90-talets diskurs om bortträngda minnen av familjerelaterade trauman.
Friday, June 19, 2015
Fadersrätten går före barnkonventionen
I SvD Brännpunkt den 10 juni kan man läsa om ett mycket märkligt fall.
En brasiliansk kvinna, som 2008 lämnade Sverige med sitt barn och som sedan fått vårdnaden om detta i Brasilien, häktades samma år i Sverige i sin frånvaro för egenmäktighet med barn. Häktningen hävdes 2011, och både de juridiska myndigheterna och UD har försäkrat kvinnan att hon kan komma till Sverige för att ta upp vårdnadsfrågan utan att riskera att bli gripen.
När den brasilianska kvinnan kom med sitt barn till Sverige i maj i år möttes hon på Arlanda av en representant från UD som återigen försäkrade att hon inte skulle gripas. Men när hon sedan kom till Malmö greps hon åndå, och fråntogs sitt barn. Hon kan komma att sitta häktad i två månader.
Ole Reiter skriver i SvD-artikeln: "Häktningsbeslutet kan inte heller anses vara i överensstämmelse med Barnkonventionen, det vill säga att rättstillämpning ska ske utifrån barnets bästa.
Det aktuella läget är således att svenska myndigheter genom våld och list har skiljt ett barn från den enda förälder som barnet känner väl. Sedan ankomsten till Sverige har barnet varit hänvisad till en främmande far, i ett främmande land, främmande språk, främmande människor, främmande vanor. Den brasilianska kvinnan har hamnat i en ”fälla” gillrad av svenska myndigheter."
Nu har ju Sveriges regering nyligen deklarerat av barnkonventionen ska upphöjas till lag. Samtidigt visar myndigheterna med sitt manipulativa och bedrägliga agerande mot kvinnan och hennes barn att de här -- som annars - låter fadersrätten gå före barnkonventionen. De agerar som faderns redskap mot moder och barn. De följer den idag rådande praxisen: när barnets bästa kommer i konflikt med faderns rätt är det faderns rätt som gäller.
Så kommer faderns lag att fortsätta att råda, medan barnkonventionen endast förblir en ytlig fernissa - som alla vet i praktiken aldrig kommer att följas.
En brasiliansk kvinna, som 2008 lämnade Sverige med sitt barn och som sedan fått vårdnaden om detta i Brasilien, häktades samma år i Sverige i sin frånvaro för egenmäktighet med barn. Häktningen hävdes 2011, och både de juridiska myndigheterna och UD har försäkrat kvinnan att hon kan komma till Sverige för att ta upp vårdnadsfrågan utan att riskera att bli gripen.
När den brasilianska kvinnan kom med sitt barn till Sverige i maj i år möttes hon på Arlanda av en representant från UD som återigen försäkrade att hon inte skulle gripas. Men när hon sedan kom till Malmö greps hon åndå, och fråntogs sitt barn. Hon kan komma att sitta häktad i två månader.
Ole Reiter skriver i SvD-artikeln: "Häktningsbeslutet kan inte heller anses vara i överensstämmelse med Barnkonventionen, det vill säga att rättstillämpning ska ske utifrån barnets bästa.
Det aktuella läget är således att svenska myndigheter genom våld och list har skiljt ett barn från den enda förälder som barnet känner väl. Sedan ankomsten till Sverige har barnet varit hänvisad till en främmande far, i ett främmande land, främmande språk, främmande människor, främmande vanor. Den brasilianska kvinnan har hamnat i en ”fälla” gillrad av svenska myndigheter."
Nu har ju Sveriges regering nyligen deklarerat av barnkonventionen ska upphöjas till lag. Samtidigt visar myndigheterna med sitt manipulativa och bedrägliga agerande mot kvinnan och hennes barn att de här -- som annars - låter fadersrätten gå före barnkonventionen. De agerar som faderns redskap mot moder och barn. De följer den idag rådande praxisen: när barnets bästa kommer i konflikt med faderns rätt är det faderns rätt som gäller.
Så kommer faderns lag att fortsätta att råda, medan barnkonventionen endast förblir en ytlig fernissa - som alla vet i praktiken aldrig kommer att följas.
Wednesday, June 17, 2015
Bakom Zarembas svammel finns en agenda
Maciej Zaremba har skrivit ett sakligt sett ointressant och ganska svamligt svar till Kajsa Ekis Ekman.
Men det är endast svamligt till formen, det finns en klar, konsistent, och reaktionär underliggande agenda under svamlet. Det är ingen tillfällighet att Zaremba ansluter sig till myten att bortträngda minnen är allmänt avfärdade i den vetenskapliga debatten över världen, att han utgår från att personer som frias från sexualbrottsdomar eftersom bevisningen inte anses kunna leda till en fällande dom därmed automatiskt är "oskyldiga", och att barn som berättar om barnamord och satanism rent definitionsmässigt ljuger (eller har "falska minnen").
Alla dessa påståenden saknar saklig grund, men det får man ju som bekant inte säga i de stora media. För då kan man ju, som Zaremba antyder, komma fram till att övergrepp mot barn är vanligare än man tror, och det skulle underminera många myter som dagens samhälle behöver för att bibehålla sin stabilitet.
En stabilitet som bland annat vilar på förnekandet av det faktum att det sexualiserade förtrycket av kvinnor och barn, både avspeglar, uttrycker och förstärker de maktstrukturer som samhällshierarkin vilar på.
Men det är endast svamligt till formen, det finns en klar, konsistent, och reaktionär underliggande agenda under svamlet. Det är ingen tillfällighet att Zaremba ansluter sig till myten att bortträngda minnen är allmänt avfärdade i den vetenskapliga debatten över världen, att han utgår från att personer som frias från sexualbrottsdomar eftersom bevisningen inte anses kunna leda till en fällande dom därmed automatiskt är "oskyldiga", och att barn som berättar om barnamord och satanism rent definitionsmässigt ljuger (eller har "falska minnen").
Alla dessa påståenden saknar saklig grund, men det får man ju som bekant inte säga i de stora media. För då kan man ju, som Zaremba antyder, komma fram till att övergrepp mot barn är vanligare än man tror, och det skulle underminera många myter som dagens samhälle behöver för att bibehålla sin stabilitet.
En stabilitet som bland annat vilar på förnekandet av det faktum att det sexualiserade förtrycket av kvinnor och barn, både avspeglar, uttrycker och förstärker de maktstrukturer som samhällshierarkin vilar på.
Thursday, June 4, 2015
Stigson, Quick-kommissionen och "förträngda minnen"
Jag är inte det minsta intresserad av Quick-kommissionens rapport som lär ska komma på fredag. Dels för att jag normalt sett inte har någon tilltro till statligt tillsatta undersökningskommissioner (de har alltid politiska ramar, som ytterst styr ställningstagandet). Dels för att Quick-debatten inte alls handlar om det som verkligen intresserar mig, frågan om bortträngda minnen.
Lyssna gärna på vad Gubb Jan Stigson säger här, med början cirka 14.15. "Jag har aldrig trott på några förträngda minnen, jag har uppfattat det där med förträngda minnen som en varningssignal, att man skulle akta sig för det här".
Vi har i Quick-debatten två läger som står mot varandra, där nästan alla medverkande i dessa läger tävlas om att förneka bortträngningen som försvarsmekanism. Lambertz skiljer ut sig lite; i sin mer akademiskt vaga behandling av ämnet i "Quickologi" låter han som författaren till en försiktigt hållen lärobok, som inte vill stöta sig med någon. Men annars verkar det finnas en enighet på båda sidor i att bortträngning som försvarsmekanism i stort sett inte alls existerar.
Det är så pinsamt. Den ena sidan anklagar den andra för att "tro" på bortträngda minnen, den andra ropar förskräckt "nej, det gör vi inte alls".
Och så kan den mediala enigheten råda i denna fråga, och de verkliga (och starka) beläggen för att traumatiska minnen ganska så ofta försvinner och sedan kommer tillbaka diskuteras aldrig i de stora media.
Och de som drabbas av detta är som vanligt alla de som utsatts för övergrepp, men som inte hela tiden har kunnat minnas allting. Båda sidor i Quick-debatten medverkar på så sätt till att en stor grupp av människor med traumatiska erfarenheter tystas.
Låt dom diskutera likhundar i evighet, jag har för länge sedan slutat intressera mig.
Lyssna gärna på vad Gubb Jan Stigson säger här, med början cirka 14.15. "Jag har aldrig trott på några förträngda minnen, jag har uppfattat det där med förträngda minnen som en varningssignal, att man skulle akta sig för det här".
Vi har i Quick-debatten två läger som står mot varandra, där nästan alla medverkande i dessa läger tävlas om att förneka bortträngningen som försvarsmekanism. Lambertz skiljer ut sig lite; i sin mer akademiskt vaga behandling av ämnet i "Quickologi" låter han som författaren till en försiktigt hållen lärobok, som inte vill stöta sig med någon. Men annars verkar det finnas en enighet på båda sidor i att bortträngning som försvarsmekanism i stort sett inte alls existerar.
Det är så pinsamt. Den ena sidan anklagar den andra för att "tro" på bortträngda minnen, den andra ropar förskräckt "nej, det gör vi inte alls".
Och så kan den mediala enigheten råda i denna fråga, och de verkliga (och starka) beläggen för att traumatiska minnen ganska så ofta försvinner och sedan kommer tillbaka diskuteras aldrig i de stora media.
Och de som drabbas av detta är som vanligt alla de som utsatts för övergrepp, men som inte hela tiden har kunnat minnas allting. Båda sidor i Quick-debatten medverkar på så sätt till att en stor grupp av människor med traumatiska erfarenheter tystas.
Låt dom diskutera likhundar i evighet, jag har för länge sedan slutat intressera mig.
Saturday, May 30, 2015
Bör kvinnor endast skaffa barn med okända män?
/Från min huvudblogg den 4 september 2013. Skrevs som en spontan reaktion på ett Uppdrrag Granskning-program som tyckte det var upprörande att en man, som av sitt barn anklagats för sexuella övergrepp, förlorat vårdnaden om det. Då tyckte jag så här ungefär, att normalt sett får fäder som barnen är livrädda för eller som de sagt de mest otäcka saker om, ändå vårdnaden om dessa, men om det för en gångs skull blir ett förnuftigt domslut, rycker Uppdrag Granskning in och tycker att det är en skandal. Då skrev jag diverse inlägg, bland annat detta. Och, ja, jag står för de än idag. Hur extremt det än kan verka./
Jag vill nog säga att om jag hade varit en ung kvinna idag skulle jag mycket noga undvika att få barn med någon man som jag ev. skulle vilja leva ihop med.
Jag skulle medvetet välja att skaffa barn med någon man som inte kände mig alls. Antingen genom spermabanker etc. eller genom något tillfälligt med någon som helst bodde i en ort där jag aldrig kommer att vara mer. Och som alltså aldrig kommer att se mig mer. Och som aldrig riskerar att kräva att få vårdnad.
Så att jag med säkerhet aldrig skulle behöva lämna ut ett barn till en man som barnet är livrädd för. Eller rentav till en förövare.
Det här är inte endast en fantasi om vad jag skulle göra om jag var någon helt annan än den jag är. Jag tycker att kvinnor idag noga borde tänka igenom situationen. Väl medveten om att rättssystemet är en del av ett kvinno- och barnfientligt samhälle. Och att i den mån det ändå någon gång dömer förnuftigt så kommer program som Uppdrag Granskning att till och från piska upp opinioner för att få alla domstolar att återgå till rent faderrättsliga principer.
Jag vill nog säga att om jag hade varit en ung kvinna idag skulle jag mycket noga undvika att få barn med någon man som jag ev. skulle vilja leva ihop med.
Jag skulle medvetet välja att skaffa barn med någon man som inte kände mig alls. Antingen genom spermabanker etc. eller genom något tillfälligt med någon som helst bodde i en ort där jag aldrig kommer att vara mer. Och som alltså aldrig kommer att se mig mer. Och som aldrig riskerar att kräva att få vårdnad.
Så att jag med säkerhet aldrig skulle behöva lämna ut ett barn till en man som barnet är livrädd för. Eller rentav till en förövare.
Det här är inte endast en fantasi om vad jag skulle göra om jag var någon helt annan än den jag är. Jag tycker att kvinnor idag noga borde tänka igenom situationen. Väl medveten om att rättssystemet är en del av ett kvinno- och barnfientligt samhälle. Och att i den mån det ändå någon gång dömer förnuftigt så kommer program som Uppdrag Granskning att till och från piska upp opinioner för att få alla domstolar att återgå till rent faderrättsliga principer.
Monday, May 25, 2015
Saturday, May 23, 2015
Kjell-Åke Bjurkvist
Fick höra igår att Kjell-Åke inte finns längre. Känner en sorg som inte går att beskriva. Han betydde mycket för väldigt många. Han har kämpat för de som utsatts för övergrepp som få andra.
Han gav män som utsatts för övergrepp i barndomen ett ansikte. Men han nöjde sig inte med det, han var outtröttlig i att stöda andra överlevare.
Det är svårt att föreställa sig att han är död. Man förväntar sig inte att en människa som är född 1958 plötsligt ska försvinna. Och allra minst honom.
Han är en av de människor som på allvar gjort en insats. Må han vila i frid...
Han gav män som utsatts för övergrepp i barndomen ett ansikte. Men han nöjde sig inte med det, han var outtröttlig i att stöda andra överlevare.
Det är svårt att föreställa sig att han är död. Man förväntar sig inte att en människa som är född 1958 plötsligt ska försvinna. Och allra minst honom.
Han är en av de människor som på allvar gjort en insats. Må han vila i frid...
Wednesday, May 20, 2015
Ytpsykologi, djuppsykologi - och stalinism
Jag tror det var 1970 som jag läste en bok som hette "Ytpsykologi contra djuppsykologi". Jag minns inte namnet på författaren, men jag tror boken gavs ut 1944.
Han var i alla fall någon form av psykodynamiker (inte ortodox freudian. vad jag minns) och han satte upp en motsättning mellan en psykologi som ser underliggande drivkrafter, omedvetna komplex, bortträngda idéer mot en som bara ser vad som finns på ytan.
Hans fokus var inte alls på bortträngda MINNEN, om de ens nämndes var det endast en del i en mer komplex bild.
Men jag kom och tänka på det när jag såg att en känd debattör nyligen skrivit något i stil med att efter Josefsson "tror" "vi" inte längre på bortträngda minnen.
Vilka "vi" som avses var inte helt klart, men jag antar att de inte var skribenten och hans katt.
Skämt åsido, så finns det något problematiskt i hela den framväxande synen på psykologi idag, även bortsett från att människor med återkallade minnen inte blir trodda.
För det är svårt att äta kakan men ändå spara en bit av den. Om man väl kategoriskt slagit fast att minnen av traumatiska händelser aldrig kan trängas bort, och att det som ser ut som något sådant alltid är falskt – då är det lite svårt att kunna se andra aspekter av själslivet som kan vara omedvetna, bortträngda, undanskuffade.
Inte helt omöjligt, men efter ett tag lite knepigt. .
Obehagliga minnen är inte det enda som kan trängas bort. Obehagliga känslor, obehagliga aningar, misstankar om att man har en farlig sjukdom, vetskapen om att man nog åndå borde gå till tandläkaren....
Faktum är att även behagliga händelser och känslor kan trängas bort. Människor som lever en tröstlös tillvaro (det gäller barn, men även vuxna) kan tränga bort den där underbara händelsen som hade funnits den där gången - som visade att allt skulle ha kunnat vara så mycket bättre. Eller den där visionen,som en gång var så stark, om att göra något meningsfullt av sitt liv. Den kan ha varit stark, den kan ha varit viktig, men varför minnas den när det ändå är för sent?
Det är kanske ingen tillfällighet att "evidensbaserad" är modeordet för dagen.
Missförstå mig inte, jag tycker också att metoder som används bör vara evidensbaserade, men som ordet används nu kan det ändå ofta avspegla att man endast ska utgå från det man lätt kan se. Det som ligger under ytan finns inte - rent definitionsmässigt. Eller så säger man.
Det hela blir just den totala triumfen för en ytpsykologi - som just skummar på den ytligaste yta. Trotskij jämförde en gång Freud och Pavlov. Han såg bådas metoder inte som motsatta utan som kompletterande. Freud tittade ner i en mörk brunn och försökte se vad som fanns längst ner. Pavlov tog tester på ytan och drog slutsatser av det.
I motsats till en del andra bolsjeviker såg alltså inte Trotskij negativt på psykodynamisk psykologi.
Men stalinismen segrade, och alla psykodynamiska teorier om omedvetet, bortträngningar och underliggande komplex - förbjöds. Är detta måhända en delförklaring till att en del inom "vänstern" som man trodde bättre om så entusiastiskt har kunnat sluta upp bakom Josefssons korståg mot "bortträngda minnen"...
Han var i alla fall någon form av psykodynamiker (inte ortodox freudian. vad jag minns) och han satte upp en motsättning mellan en psykologi som ser underliggande drivkrafter, omedvetna komplex, bortträngda idéer mot en som bara ser vad som finns på ytan.
Hans fokus var inte alls på bortträngda MINNEN, om de ens nämndes var det endast en del i en mer komplex bild.
Men jag kom och tänka på det när jag såg att en känd debattör nyligen skrivit något i stil med att efter Josefsson "tror" "vi" inte längre på bortträngda minnen.
Vilka "vi" som avses var inte helt klart, men jag antar att de inte var skribenten och hans katt.
Skämt åsido, så finns det något problematiskt i hela den framväxande synen på psykologi idag, även bortsett från att människor med återkallade minnen inte blir trodda.
För det är svårt att äta kakan men ändå spara en bit av den. Om man väl kategoriskt slagit fast att minnen av traumatiska händelser aldrig kan trängas bort, och att det som ser ut som något sådant alltid är falskt – då är det lite svårt att kunna se andra aspekter av själslivet som kan vara omedvetna, bortträngda, undanskuffade.
Inte helt omöjligt, men efter ett tag lite knepigt. .
Obehagliga minnen är inte det enda som kan trängas bort. Obehagliga känslor, obehagliga aningar, misstankar om att man har en farlig sjukdom, vetskapen om att man nog åndå borde gå till tandläkaren....
Faktum är att även behagliga händelser och känslor kan trängas bort. Människor som lever en tröstlös tillvaro (det gäller barn, men även vuxna) kan tränga bort den där underbara händelsen som hade funnits den där gången - som visade att allt skulle ha kunnat vara så mycket bättre. Eller den där visionen,som en gång var så stark, om att göra något meningsfullt av sitt liv. Den kan ha varit stark, den kan ha varit viktig, men varför minnas den när det ändå är för sent?
Det är kanske ingen tillfällighet att "evidensbaserad" är modeordet för dagen.
Missförstå mig inte, jag tycker också att metoder som används bör vara evidensbaserade, men som ordet används nu kan det ändå ofta avspegla att man endast ska utgå från det man lätt kan se. Det som ligger under ytan finns inte - rent definitionsmässigt. Eller så säger man.
Det hela blir just den totala triumfen för en ytpsykologi - som just skummar på den ytligaste yta. Trotskij jämförde en gång Freud och Pavlov. Han såg bådas metoder inte som motsatta utan som kompletterande. Freud tittade ner i en mörk brunn och försökte se vad som fanns längst ner. Pavlov tog tester på ytan och drog slutsatser av det.
I motsats till en del andra bolsjeviker såg alltså inte Trotskij negativt på psykodynamisk psykologi.
Men stalinismen segrade, och alla psykodynamiska teorier om omedvetet, bortträngningar och underliggande komplex - förbjöds. Är detta måhända en delförklaring till att en del inom "vänstern" som man trodde bättre om så entusiastiskt har kunnat sluta upp bakom Josefssons korståg mot "bortträngda minnen"...
Sunday, May 17, 2015
Åsa Linderborg på fel sida
För mig får man tycka precis vad man vill om Thomas Quick. Jag respekterar personer som står på motsatt sida i denna debatt. Jag kommer aldrig att bli ovän med någon för att denne har "fel" åsikt i frågan. Speciellt som jag själv inte vet vad som är "fel" åsikt i frågan.
Men sedan är det det där med att kategoriskt hävda att "bortträngda minnen" är en myt. Det finns en del som gör det av okunnighet, och det är ju ursäktat. Men sedan finns det de som faktiskt känner till fakta, och väljer att mörka.
Det finns också de som mycket lätt skulle kunna ta reda på fakta, som har alla tillgängliga resurser. Men som väljer att inte göra det. Och som ändå uttalar sig med tvärsäkerhet.
Vilken av de två sista grupperna som Åsa Linderborg tillhör vet jag inte. Men att hon tillhör någon av dessa är uppenbart.
I Aftonbladet skriver hon: "bortträngda minnen – en teoribildning som för länge sen fullständigt diskvalificerats internationellt, men som i Sverige har ett dussintal sektliknande anhängare kvar".
Hela hennes artikel kan läsas här.
Om hon hade bemödat sig att undersöka saken hade hon inte med gott samvete kunnat skriva så. Hon har inte heller behövt gå till internationellt kända sidor som till exempel denna för att ta reda på fakta. Det skulle räckt med att hon läst relevanta artiklar i Forskning och Framsteg , lyssnat på Vetandets Värld - eller läst denna artikel av David Munck i Feministiskt Perspektiv.
Frågan är förstås om hon har gjort det. Om hon gjort det finns inga ursäkter för hennes okunnighet. Om hon inte gjort det finns ingen ursäkt för hennes slöhet. Med tanke på att hon så tvärsäkert uttalar sig om denna fråga...
Frågan om bortträngda minnen är en politisk fråga. Det handlar mycket ofta om de som vill försvara de utsattas rättigheter. Och de som inte vill det.
Vilka personliga motiv som Åsa Linderborg har vill jag inte uttala mig om. Men objektivt sett står hon nu på förövarnas sida. I en av de viktigaste frågorna i dagens debatt har hon medvetet valt sida. Fel sida.
Men sedan är det det där med att kategoriskt hävda att "bortträngda minnen" är en myt. Det finns en del som gör det av okunnighet, och det är ju ursäktat. Men sedan finns det de som faktiskt känner till fakta, och väljer att mörka.
Det finns också de som mycket lätt skulle kunna ta reda på fakta, som har alla tillgängliga resurser. Men som väljer att inte göra det. Och som ändå uttalar sig med tvärsäkerhet.
Vilken av de två sista grupperna som Åsa Linderborg tillhör vet jag inte. Men att hon tillhör någon av dessa är uppenbart.
I Aftonbladet skriver hon: "bortträngda minnen – en teoribildning som för länge sen fullständigt diskvalificerats internationellt, men som i Sverige har ett dussintal sektliknande anhängare kvar".
Hela hennes artikel kan läsas här.
Om hon hade bemödat sig att undersöka saken hade hon inte med gott samvete kunnat skriva så. Hon har inte heller behövt gå till internationellt kända sidor som till exempel denna för att ta reda på fakta. Det skulle räckt med att hon läst relevanta artiklar i Forskning och Framsteg , lyssnat på Vetandets Värld - eller läst denna artikel av David Munck i Feministiskt Perspektiv.
Frågan är förstås om hon har gjort det. Om hon gjort det finns inga ursäkter för hennes okunnighet. Om hon inte gjort det finns ingen ursäkt för hennes slöhet. Med tanke på att hon så tvärsäkert uttalar sig om denna fråga...
Frågan om bortträngda minnen är en politisk fråga. Det handlar mycket ofta om de som vill försvara de utsattas rättigheter. Och de som inte vill det.
Vilka personliga motiv som Åsa Linderborg har vill jag inte uttala mig om. Men objektivt sett står hon nu på förövarnas sida. I en av de viktigaste frågorna i dagens debatt har hon medvetet valt sida. Fel sida.
Saturday, May 16, 2015
Jag tar det en gång till
Jag vill än en gång göra en sak MYCKET klar.
Det finns två saker som får mig att engagera mig i Quickdebatten. Det första är att många av de som aktivast drivit kampanjen för Quick kopplar det med ett kategoriskt ställningstagande mot bortträngning av minnen som försvarsmekanism. Där har de helt enkelt FEL. Och det skulle få förödande konsekvenser om deras syn slog igenom.
Dels har media varit så dj-a ensidiga. De som drivit kampanjen för att Quick är oskyldig har fått dominera helt (fram till helt nyligen, i alla fall), de har alltid fått sista ordet, de har fått "rätta" sina motståndare och genast vid varje tillfälle fått berätta för alla hur saken "ligger till". Det är så att säga ett demokratiproblem.
Jag har INGEN SOM HELST välgrundad åsikt i skuldfrågan vad gäller de mord som Quick först erkänt, och sedan förnekat. Ingen som helst.
Ibland kan det verka som om jag har haft det, men det är i så fall en trotsreaktion mot hur monumentalt ensidiga medie varit när det presenterar debatten. Och en irritation över hur Josefsson o co försökt utnyttja debatten till att slå mot traumatiserade människors minnen. Trots att Quick ju numera säger sig ALDRIG haft några sådana minnen. vare sig "sanna" eller "falska".
Det finns två saker som får mig att engagera mig i Quickdebatten. Det första är att många av de som aktivast drivit kampanjen för Quick kopplar det med ett kategoriskt ställningstagande mot bortträngning av minnen som försvarsmekanism. Där har de helt enkelt FEL. Och det skulle få förödande konsekvenser om deras syn slog igenom.
Dels har media varit så dj-a ensidiga. De som drivit kampanjen för att Quick är oskyldig har fått dominera helt (fram till helt nyligen, i alla fall), de har alltid fått sista ordet, de har fått "rätta" sina motståndare och genast vid varje tillfälle fått berätta för alla hur saken "ligger till". Det är så att säga ett demokratiproblem.
Jag har INGEN SOM HELST välgrundad åsikt i skuldfrågan vad gäller de mord som Quick först erkänt, och sedan förnekat. Ingen som helst.
Ibland kan det verka som om jag har haft det, men det är i så fall en trotsreaktion mot hur monumentalt ensidiga medie varit när det presenterar debatten. Och en irritation över hur Josefsson o co försökt utnyttja debatten till att slå mot traumatiserade människors minnen. Trots att Quick ju numera säger sig ALDRIG haft några sådana minnen. vare sig "sanna" eller "falska".
För övrigt anser jag...
Om inte Quick-debatten på det mest absurda sätt använts för att "bevisa" att det inte finns bortträngda minnen skulle jag knappast skrivit en rad om den. Men nu används den som en del av en reaktionär kampanj för att förneka barn och vuxna som minns övergrepp, om de inte klart kan visa att de allltid har haft detta ständigt aktuellt i sitt minne. Det är en mycket välorkestrerad kampanj som använder Quick-frågan som en murbräcka, trots att Quick aldrig sagt sig ha haft falska minnen - han sa att han ljög för att få bensodiazepiner.
I denna kampanj har media visat upp en närapå enad front, en nästan monolitisk kampanj där den ena sidan alltid får sista ordet. Det kan man reagera på utan att behöva "tro" ex.vis att Quick är skyldig. Jag "tror" ingenting, kriminalfall är inte mitt ämne, men respekten för att människor kan tvingas tränga bort obehagliga saker under längre eller kortare tid ÄR det som engagerar mig. Det går att bevisa, oavsett vad man kan "tro" eller inte "tro" sig komma fram till i Quick-frågan.
I denna kampanj har media visat upp en närapå enad front, en nästan monolitisk kampanj där den ena sidan alltid får sista ordet. Det kan man reagera på utan att behöva "tro" ex.vis att Quick är skyldig. Jag "tror" ingenting, kriminalfall är inte mitt ämne, men respekten för att människor kan tvingas tränga bort obehagliga saker under längre eller kortare tid ÄR det som engagerar mig. Det går att bevisa, oavsett vad man kan "tro" eller inte "tro" sig komma fram till i Quick-frågan.
Friday, May 15, 2015
En skam för svensk press
På Aftonbladets löpsedel och förstasida skriks idag med rena världskriksrubriker ut att Göran Lambertz har erkänt att han hade fel.
Det visade sig att han medgivit att ett (säger ett) av de 110 belägg han i kapitel 8 i sin bok lägger fram som han anser talar för Quck/Bergwalls skuld inte stämde.
Aftonbladet är en skam för svensk press.
Det visade sig att han medgivit att ett (säger ett) av de 110 belägg han i kapitel 8 i sin bok lägger fram som han anser talar för Quck/Bergwalls skuld inte stämde.
Aftonbladet är en skam för svensk press.
Subscribe to:
Posts (Atom)