Det finns en föreställning, som bland annat fått stor spridning efter Dan Josefssons "dokumentär" om Quick-fallet, om att USA under 80- och 90-talet hemsöktes av en "häxjakt", där stora grupper av oskyldiga män dömdes för sexualbrott mot barn de inte begått. Denna föreställning bygger inte på solida fakta, utan har oftast karaktären av en vandringssägen, som sprids i både de stora media och på nätet.
Påståendena handlar delvis om den påstådda "epidemin" av "falska anklagelser" om sexuella övergrepp mot barn på förskolor och familjedaghem. Ett av de mer kända av dessa är de anklagelser om övergrepp som riktades mot Frank och Ileana Fuster och deras familjedaghem i Country Walk, som ledde till 165 års fängelse för Frank Fuster och tio års fängelse för Ileana.
Den som letar utifrån sökord om fallet på Google eller andra sökprogram hittar snart en uppsjö av sidor, som till synes övertygande hävdar att detta fall var urtypen för en "häxjakt" med ledande frågor till barnen, ohållbar medicinsk bevisning och även en vidrig behandling av de anklagade, som slutligen tvingade Ileana Fuster att komma med ett falskt erkännande.
Dettta är den allmänna bilden och har spritts över världen. De juridiska myndigheterna har dock inte låtit sig påverkats. Domarna står fast, Ileana frigavs (och utvisades) när hon hade avtjänat sitt straff och Frank sitter än idag kvar i fängelse. På mycket goda grunder.
För nästan alla de spridda påståendena är falska. I denna grundliga genomgång tas de avgörande "häxjakts"-.argumenten upp, och vederläggs ett efter ett. Läs den noga - och googla sedan gärna fritt och se hur de vederlagda argumenten flyter runt på nätet - som en typisk webbsägen...
Den som vill veta ännu mer om detta för debatten så centrala fall kan beställa en bok som Ross E Cheit, en av författarna till den ovan länkade artikeln, har skrivit. Nämligen The Witch-Hunt Narrative: Politics, Psychology, and the Sexual Abuse of Children. Ett arbete på över 500 sidor, som givits ut på Oxford University Press. Där finns på sidorna 283-354 en mycket noggrann genomgång av just Fusterfallet, och de slutsatser som dras måste nog ses som definitiva.
Bokens syfte är just att vederlägga den populärt spridda bilden av att en "häxjakt" kring sexualbrott mot barn härjade i USA under 80- och 90-talen. Det gör den mycket bra, även om jag ibland tycker att även Cheit ibland gör vissa eftergifter till häxjaktsföreställningen. Men det visar å andra sidan att han inte på något sätt befinner sig på någon extremkant - han är ofta skeptisk såväl till anklagelser som till förnekanden och motanklagelser. Det är en oerhört grundlig reseaarch som ligger bakom boken, och den kommer förmodligen att bli ett standardverk.
Saturday, June 21, 2014
Thursday, June 12, 2014
Ingrid Carlqvist om kvinnor och män
"Att bli angripen av fienden är en bra sak" - är nog ett av de mer kända Maocitaten. Det stämmer kanske inte alltid, men det stämmer åtminstone nästan alltid när det gäller Dispatch International. Att bli angripen där är nästan alltid hedrande, och det inser nog de flesta. Så jag misstänker att Eva Berglund inte blev alltför ledsen när hennes bok Gullungen nyss angreps i en recension i denna så kallade tidning.
Nej, jag tänker här inte gå in och "försvara" Gullungen mot Ingrid Carlqvist. Det känns kanske inte helt och hållet nödvändigt.... Alla vet ju ändå vad IC tycker, och att jag och hon inte har riktigt samma uppfattning om Gullungen torde väl alla ändå inse. I synnerhet som IC ju faktiskt också citerar från min recension av boken .
Möjligen skulle jag här vilja säga att åtminstone jag inte alls uppfattar Gullungen som ett debattinlägg om fallet Catrine da Costa. Och att det följaktligen är lite fånigt att jämföra den med Per Lindebergs Döden är en man. Om man ska jämföra Lindebergs bok med något, är det väl snarare med Lars Borgnäs bok Sanningen är en sällsynt gäst.
Nej, det som får mig att ta upp IC:s recension här är något helt annat. Nämligen något hon skriver mot slutet. Här får de läsare som inte följt henne så länge plötsligt en inblick i IC:s och Dispatchs världsbild. Eller åtminstone mer specifikt IC:s syn på kvinnor och män.
För ICs åsikter kan ju inte alls uttömmande beskrivas som "islamofobiska" och "invandrarfientliga". Hon har ju också andra agendor. En av dessa är en ganska uppenbar sexism. . Och ingenstans har väl detta visats så klart som i denna avslutande mening i IC:s recension:
"Vill man vara brutalt ärlig kan man säga att Gullungen är ytterligare ett bevis på att kvinnor i gemen struntar i fakta men älskar obevisat känslosvall, och att Döden är en man visar att män i gemen klarar att förhålla sig till fakta och bortse från känslopjunk. Jag vet vad jag föredrar."
Så redaktören för den tidning som mer än andra varnat oss för att muslimerna kommer att ta över och sedan kommer att behandla kvinnor som andra klassens medborgare - gör alltså själv just detta. För henne är kvinnor irrationella och känslostyrda medan män är logiska och rationella. Man kan förstås i så fall fråga sig om dessa känslostyrda kvinnor egentligen borde få behålla rösträtten? IC har kanske trots allt mer gemensamt med de extremislamister som hon tror hotar oss än vad hon själv kanske vill inse?
Men om kvinnor nu är så känslostyrda ser IC naturligtvis sig själv som ett lysande undantag. Mitt ibland alla dessa känslostyrda våp har vi åtminstone en kvinna som tänker som en riktig karl... Och alltså kan förhålla sig till "fakta" och bortse från "känslor" så bra att hon "inser" att muslimerna kommer att ta över Europa och förvandla vår fina världsbild till ett "Eurabia"
Ja, jo, att bli angripen av Dispatch är nog definitivt en bra sak....
Nej, jag tänker här inte gå in och "försvara" Gullungen mot Ingrid Carlqvist. Det känns kanske inte helt och hållet nödvändigt.... Alla vet ju ändå vad IC tycker, och att jag och hon inte har riktigt samma uppfattning om Gullungen torde väl alla ändå inse. I synnerhet som IC ju faktiskt också citerar från min recension av boken .
Möjligen skulle jag här vilja säga att åtminstone jag inte alls uppfattar Gullungen som ett debattinlägg om fallet Catrine da Costa. Och att det följaktligen är lite fånigt att jämföra den med Per Lindebergs Döden är en man. Om man ska jämföra Lindebergs bok med något, är det väl snarare med Lars Borgnäs bok Sanningen är en sällsynt gäst.
Nej, det som får mig att ta upp IC:s recension här är något helt annat. Nämligen något hon skriver mot slutet. Här får de läsare som inte följt henne så länge plötsligt en inblick i IC:s och Dispatchs världsbild. Eller åtminstone mer specifikt IC:s syn på kvinnor och män.
För ICs åsikter kan ju inte alls uttömmande beskrivas som "islamofobiska" och "invandrarfientliga". Hon har ju också andra agendor. En av dessa är en ganska uppenbar sexism. . Och ingenstans har väl detta visats så klart som i denna avslutande mening i IC:s recension:
"Vill man vara brutalt ärlig kan man säga att Gullungen är ytterligare ett bevis på att kvinnor i gemen struntar i fakta men älskar obevisat känslosvall, och att Döden är en man visar att män i gemen klarar att förhålla sig till fakta och bortse från känslopjunk. Jag vet vad jag föredrar."
Så redaktören för den tidning som mer än andra varnat oss för att muslimerna kommer att ta över och sedan kommer att behandla kvinnor som andra klassens medborgare - gör alltså själv just detta. För henne är kvinnor irrationella och känslostyrda medan män är logiska och rationella. Man kan förstås i så fall fråga sig om dessa känslostyrda kvinnor egentligen borde få behålla rösträtten? IC har kanske trots allt mer gemensamt med de extremislamister som hon tror hotar oss än vad hon själv kanske vill inse?
Men om kvinnor nu är så känslostyrda ser IC naturligtvis sig själv som ett lysande undantag. Mitt ibland alla dessa känslostyrda våp har vi åtminstone en kvinna som tänker som en riktig karl... Och alltså kan förhålla sig till "fakta" och bortse från "känslor" så bra att hon "inser" att muslimerna kommer att ta över Europa och förvandla vår fina världsbild till ett "Eurabia"
Ja, jo, att bli angripen av Dispatch är nog definitivt en bra sak....
Wednesday, June 11, 2014
Gullungen
/Från min huvudblogg 30/11 2013/
Bortträngda minnen finns inte. Det är den "sanning" som vi får lära oss i de stora media idag.
Men tillräckligt många människor har egna erfarenheter av att obehagliga saker kan trängas bort för att denna kampanj på lång sikt ska kunna få mer än tillfälliga framgångar.
Ungefär samtidigt som Dan Josefssons nya kampanj inleddes gav Sivart förlag ut Eva Berglunds roman Gullungen. Den handlar just om minnen som trängs bort - och sedan kommer igen.
En flicka får under femtiotalet vara med om saker som barn absolut inte ska behöva vara med om. Hon glömmer det efter ett tag men det ligger under ytan och påverkar tankar och känslor. De får henne att ofta se saker på ett helt annat sätt än vad andra gör.
Så en dag 1983 börjar hon minnas. Hon börjar ställa frågor och efter ett tag blir hennes minnesbilder bekräftade.
Boken är på lite över 100 sidor, men den innehåller ändå väldigt mycket. Den är skriver på ett förtätat, ganska poetiskt sätt. Ibland förstår jag den inte ;helt ut, men ofta blir jag starkt berörd av den.
Det är en på samma gång fin och delvis svårtillgänglig text. De förklaringar man får i texten har ofta formen av antydningar. Man funderar - och plötsligt inser man vad texten säger. Det är en ovanlig upplevelse.
Boken handlar om hur barn hamnar i kraftfält och skrämmande händeslekedjor de inte kan förstå. Och vad som händer när de långt senare förstår - som vuxna.
Jag vill gratulera författaren till att ha skrivit en bra och intressant bok - och förlaget för att det vågade ge ut den....
Bortträngda minnen finns inte. Det är den "sanning" som vi får lära oss i de stora media idag.
Men tillräckligt många människor har egna erfarenheter av att obehagliga saker kan trängas bort för att denna kampanj på lång sikt ska kunna få mer än tillfälliga framgångar.
Ungefär samtidigt som Dan Josefssons nya kampanj inleddes gav Sivart förlag ut Eva Berglunds roman Gullungen. Den handlar just om minnen som trängs bort - och sedan kommer igen.
En flicka får under femtiotalet vara med om saker som barn absolut inte ska behöva vara med om. Hon glömmer det efter ett tag men det ligger under ytan och påverkar tankar och känslor. De får henne att ofta se saker på ett helt annat sätt än vad andra gör.
Så en dag 1983 börjar hon minnas. Hon börjar ställa frågor och efter ett tag blir hennes minnesbilder bekräftade.
Boken är på lite över 100 sidor, men den innehåller ändå väldigt mycket. Den är skriver på ett förtätat, ganska poetiskt sätt. Ibland förstår jag den inte ;helt ut, men ofta blir jag starkt berörd av den.
Det är en på samma gång fin och delvis svårtillgänglig text. De förklaringar man får i texten har ofta formen av antydningar. Man funderar - och plötsligt inser man vad texten säger. Det är en ovanlig upplevelse.
Boken handlar om hur barn hamnar i kraftfält och skrämmande händeslekedjor de inte kan förstå. Och vad som händer när de långt senare förstår - som vuxna.
Jag vill gratulera författaren till att ha skrivit en bra och intressant bok - och förlaget för att det vågade ge ut den....
Wednesday, May 14, 2014
Ingen forskarkonsensus om bortträngda minnen
Journalisten Dan Josefsson, entusiastiskt ackompanjerad av pseudoskeptikerna i Vetenskap och Folkbildning, driver som bekant tesen att "teorin om bortträngda minnen" är allmänt förlegad och förkastad av forskare världen över. Det är ju inte sant. Det finns ingen konsensus; den hårda debatt som som på allvar startade på 1980- och 90-talen fortsätter än idag.
De som vill ha en väldigt allmän överblick över situationen kan ta del av denna artikel i Forskning och Framsteg och detta program i Vetandets värld . Där kan var och en konstatera att den vetenskapliga debatten är livlig, och att vi ofta har en ganska så polariserad diskussion.
Det är alltså inte så att Josefsson och VoF först har tagit reda på hur läget ser ut i denna debatt och sedan uttalat sig. De har bestämt sig i förväg och förvränger sedan grovt den verklighet som är mycket mer komplex än de själva vill (eller låtsas) tro.
Man kan ju fråga sig varför.
De som vill ha en väldigt allmän överblick över situationen kan ta del av denna artikel i Forskning och Framsteg och detta program i Vetandets värld . Där kan var och en konstatera att den vetenskapliga debatten är livlig, och att vi ofta har en ganska så polariserad diskussion.
Det är alltså inte så att Josefsson och VoF först har tagit reda på hur läget ser ut i denna debatt och sedan uttalat sig. De har bestämt sig i förväg och förvränger sedan grovt den verklighet som är mycket mer komplex än de själva vill (eller låtsas) tro.
Man kan ju fråga sig varför.
Monday, May 12, 2014
Lite info om mötet på Feministiskt Forum
Mötet jag skrivit om tidigare hölls alltså den 10 maj på ABF-huset, med rubriken "Kampanjen mot bortträngda minnen - ett hot mot kvinnors och barns hälsa".
Upprinnelsen till mötet var att jag i början av året höll en inledning för Föreningen Socialisten (som efter det har bytt namn till Socialistiska Nätverket) om just detta tema. Detta ledde till ett förslag om att föreningen skulle presentera detta tema som en programpunkt på Feministiskt Forum.
Sagt och gjort, det skickades ett mail till forumet. Jag trodde faktiskt inte de skulle våga ta det, givet det massiva mediedrevet i frågan. Men jag underskattade Feministiskt Forum - och alldeles i början av april (jag tror rentav det var den första!) fick jag meddelandet att de hade accepterat programpunkten.
De som medverkade skulle alltså vara jag, Kerstin Alfredsson och barnpsykiatern Eva Birkedal (som i motsats till mig och Kerstin inte har något med Socialsten/ Socialistiska Nätverket att göra).
Jag väntade mig en del angrepp, och de kom efter ett tag. Först ut var Vetenskap och Folkbildning, som bland annat lät sin ordförande och vice ordförande underteckna ett öppet brev till Feministiskt Forum där de bad dem att inte ha med vår programpunkt... Det bidrog ju till att den blev lite mer känd - att bli angripen av fienden kan ju vara en bra sak, vilket redan ordförande Mao påpekade.... ;-)
Efter några dagar kom några twitterattacker från en VoF:are, plus ett rosenrasande angrepp i en anti-feministisk blogg. Men sedan blev det helt tyst. Det blev ingen kampanj alls. Eller den som såg ut att vara på väg kom av sig. Jag misstänker att de som ogillade våra åsikter kom på att det var bättre att försöka tysta ner oss!
Till mötet kom lite över 60 personer. Det var mycket mer än det fanns stolar i Erlanderrummet, så några av oss fick snabbt skaffa fram fler stolar! Kerstin höll en inledning, sedan talade jag i 30 minuter, sedan tog Eva över. Eftersom vi endast hade en timme blev det en mycket kort tid för frågor och diskussion. Det blev bara tid för två inlägg, ett kritiskt, och ett som stödde oss.
Efteråt fick vi flera positiva reaktioner.
Jag ser mötet som lyckat, och jag tycker att vi i detta på ett ganska effektivt sätt kunde föra fram ett alternativ till de stora medias desinformation. Man kan bara hoppas att de insikter vi försökte förmedla sprider sig, och når betydligt fler i framtiden.
Upprinnelsen till mötet var att jag i början av året höll en inledning för Föreningen Socialisten (som efter det har bytt namn till Socialistiska Nätverket) om just detta tema. Detta ledde till ett förslag om att föreningen skulle presentera detta tema som en programpunkt på Feministiskt Forum.
Sagt och gjort, det skickades ett mail till forumet. Jag trodde faktiskt inte de skulle våga ta det, givet det massiva mediedrevet i frågan. Men jag underskattade Feministiskt Forum - och alldeles i början av april (jag tror rentav det var den första!) fick jag meddelandet att de hade accepterat programpunkten.
De som medverkade skulle alltså vara jag, Kerstin Alfredsson och barnpsykiatern Eva Birkedal (som i motsats till mig och Kerstin inte har något med Socialsten/ Socialistiska Nätverket att göra).
Jag väntade mig en del angrepp, och de kom efter ett tag. Först ut var Vetenskap och Folkbildning, som bland annat lät sin ordförande och vice ordförande underteckna ett öppet brev till Feministiskt Forum där de bad dem att inte ha med vår programpunkt... Det bidrog ju till att den blev lite mer känd - att bli angripen av fienden kan ju vara en bra sak, vilket redan ordförande Mao påpekade.... ;-)
Efter några dagar kom några twitterattacker från en VoF:are, plus ett rosenrasande angrepp i en anti-feministisk blogg. Men sedan blev det helt tyst. Det blev ingen kampanj alls. Eller den som såg ut att vara på väg kom av sig. Jag misstänker att de som ogillade våra åsikter kom på att det var bättre att försöka tysta ner oss!
Till mötet kom lite över 60 personer. Det var mycket mer än det fanns stolar i Erlanderrummet, så några av oss fick snabbt skaffa fram fler stolar! Kerstin höll en inledning, sedan talade jag i 30 minuter, sedan tog Eva över. Eftersom vi endast hade en timme blev det en mycket kort tid för frågor och diskussion. Det blev bara tid för två inlägg, ett kritiskt, och ett som stödde oss.
Efteråt fick vi flera positiva reaktioner.
Jag ser mötet som lyckat, och jag tycker att vi i detta på ett ganska effektivt sätt kunde föra fram ett alternativ till de stora medias desinformation. Man kan bara hoppas att de insikter vi försökte förmedla sprider sig, och når betydligt fler i framtiden.
I förra inlägget....
... tog jag i samband med diskussionen om falska minnen bland annat upp "minnen" av "UFO-kidnappningar". Det är en komplex fråga, som jag utvecklat lite mer i detta inlägg.
Det är också en fråga som inte riktigt passar in i denna blogg, så jag lade inlägget endast på huvudbloggen och inte här.
Det är också en fråga som inte riktigt passar in i denna blogg, så jag lade inlägget endast på huvudbloggen och inte här.
Sunday, May 11, 2014
Feministiskt Forum - och falska minnen
Igår hade vi alltså mötet om bortträngda minnen på Feministiskt Forum. Det blev faktiskt mycket lyckat. Och det kom faktiskt också många till mötet. Många fler än vad jag hade trott. .
Jag tror vi fick fram det vi ville få fram. Att bilden av debatten om bortträngda minnen är oerhört snedvriden i de stora media i Sverige. Att det är entydigt bevisat att traumatiska minnen kan försvinna och sedan återkallas. Att det inte är detta som den vetenskapliga debatten handlar om. Den handlar om dessa försvinnanden beror på att det finns en specifik mekanism som kan kallas för "bortträngning" eller om det beror på annat, som vanlig glömska.
Vi visade på det osannolika att traumatiska minnen försvinner pga vanlig glömska. Bortträngning är trots allt den mest rimliga förklaringen till att traumatiska minnen försvinner. Och att de ibland kommer tillbaka är alltså bevisat.
Vi visade också på den dolda agenda som ligger bakom mycket av förnekandet av bortträngda minnen. Det handlar inte endast om vetenskapliga konflikter, utan bakom mycket av motståndet ligger en direkt motvilja mot att erkänna omfattningen av sexuella övergrepp mot barn. Och i anmärkningsvärt många fall kan det bevisas att det handlar om medvetet förövarförsvar.
Det fanns inte mycket tid till diskussion, men vi hann med två inlägg. I det första av dessa hävdades att vår presentation var ensidig. Vi hade bland annat inte tagit hänsyn till att Elizabeth Loftus i experiment visat att det är möjligt att skapa falska minnen.
Nu är jag inte riktigt lika imponerad av Loftus experiment som personen som gjorde inlägget verkade vara. Men nu är det så - och det sa vi i våra svar - att vår ensidighet inte var någon tillfällighet. Vi ville bemöta den motsatta ensidighet som finns i media idag.,
Vi svarade också att vi aldrig förnekat att det finns falska minnen. Men att detta inte var temat för mötet.
Men gott så, låt mig här utveckla det jag i mitt svar sade om falska minnen.
Det finns uppenbart falska minnen. Det går inte att förneka. För om man förnekar detta, blir man så illa tvungen att tro att UFOs systematiskt cirklar runt jorden med syftet att med jämna mellanrum kidnappa människor och utsätta dem för medicinska experiment. Det verkar så pass osannolikt (milt sagt) att det faktum att det finns ett relativt stort antal människor som säger sig minnas detta nog måste ses som ett mycket starkt belägg för att minnen kan vara falska....
Nu kan man förstås anta att en del av dessa inte ha några minnen alls -vare sig sanna eller falska. Med andra ord att de helt enkelt ljuger. Det är möjligt, men i denna grupp finns en hård kärna som uppenbarligen ärligt tror att det har hänt. De har upplevelser som de själva tolkar som minnen.
Det går att föra en intressant diskussion om orsakerna till deras upplevelser, men en av de, återigen milt sagt, minst troliga förklaringarna till dessa är att det verkligen handlar om bokstavligt sanna minnen av verkliga händelser....
Alltså måste falska minnen på ett eller annat sätt verkligen existera.
Vi har således en situation där vi vet att det finns återkallade minnen av verkliga traumatiska händelser. Vi vet också att det finns minnen som måste vara falska.
Den enda logiska slutsatsen av detta blir då att man måsta vara förutsättningslöst öppen inför varje människa som berättar om minnen av trauman som försvunnit och sedan återkallats. Under förutsättning, förstås, att dessa rent fysiskt är möjliga.
Men existensen av falska minnen är ingen ursäkt för de som kategoriskt förvränger, som förnekar att återkallade traumatiska minnen existerar, eller som medvetet förvränger debatten om bortträngda minnen. För dessa gäller fortfarande den drastiska formulering som jag använde i slutet av mitt huvudinlägg på mötet. Alldeles oavsett deras avsikter, tjänar dessa personer objektivt sett förövarna...
Jag tror vi fick fram det vi ville få fram. Att bilden av debatten om bortträngda minnen är oerhört snedvriden i de stora media i Sverige. Att det är entydigt bevisat att traumatiska minnen kan försvinna och sedan återkallas. Att det inte är detta som den vetenskapliga debatten handlar om. Den handlar om dessa försvinnanden beror på att det finns en specifik mekanism som kan kallas för "bortträngning" eller om det beror på annat, som vanlig glömska.
Vi visade på det osannolika att traumatiska minnen försvinner pga vanlig glömska. Bortträngning är trots allt den mest rimliga förklaringen till att traumatiska minnen försvinner. Och att de ibland kommer tillbaka är alltså bevisat.
Vi visade också på den dolda agenda som ligger bakom mycket av förnekandet av bortträngda minnen. Det handlar inte endast om vetenskapliga konflikter, utan bakom mycket av motståndet ligger en direkt motvilja mot att erkänna omfattningen av sexuella övergrepp mot barn. Och i anmärkningsvärt många fall kan det bevisas att det handlar om medvetet förövarförsvar.
Det fanns inte mycket tid till diskussion, men vi hann med två inlägg. I det första av dessa hävdades att vår presentation var ensidig. Vi hade bland annat inte tagit hänsyn till att Elizabeth Loftus i experiment visat att det är möjligt att skapa falska minnen.
Nu är jag inte riktigt lika imponerad av Loftus experiment som personen som gjorde inlägget verkade vara. Men nu är det så - och det sa vi i våra svar - att vår ensidighet inte var någon tillfällighet. Vi ville bemöta den motsatta ensidighet som finns i media idag.,
Vi svarade också att vi aldrig förnekat att det finns falska minnen. Men att detta inte var temat för mötet.
Men gott så, låt mig här utveckla det jag i mitt svar sade om falska minnen.
Det finns uppenbart falska minnen. Det går inte att förneka. För om man förnekar detta, blir man så illa tvungen att tro att UFOs systematiskt cirklar runt jorden med syftet att med jämna mellanrum kidnappa människor och utsätta dem för medicinska experiment. Det verkar så pass osannolikt (milt sagt) att det faktum att det finns ett relativt stort antal människor som säger sig minnas detta nog måste ses som ett mycket starkt belägg för att minnen kan vara falska....
Nu kan man förstås anta att en del av dessa inte ha några minnen alls -vare sig sanna eller falska. Med andra ord att de helt enkelt ljuger. Det är möjligt, men i denna grupp finns en hård kärna som uppenbarligen ärligt tror att det har hänt. De har upplevelser som de själva tolkar som minnen.
Det går att föra en intressant diskussion om orsakerna till deras upplevelser, men en av de, återigen milt sagt, minst troliga förklaringarna till dessa är att det verkligen handlar om bokstavligt sanna minnen av verkliga händelser....
Alltså måste falska minnen på ett eller annat sätt verkligen existera.
Vi har således en situation där vi vet att det finns återkallade minnen av verkliga traumatiska händelser. Vi vet också att det finns minnen som måste vara falska.
Den enda logiska slutsatsen av detta blir då att man måsta vara förutsättningslöst öppen inför varje människa som berättar om minnen av trauman som försvunnit och sedan återkallats. Under förutsättning, förstås, att dessa rent fysiskt är möjliga.
Men existensen av falska minnen är ingen ursäkt för de som kategoriskt förvränger, som förnekar att återkallade traumatiska minnen existerar, eller som medvetet förvränger debatten om bortträngda minnen. För dessa gäller fortfarande den drastiska formulering som jag använde i slutet av mitt huvudinlägg på mötet. Alldeles oavsett deras avsikter, tjänar dessa personer objektivt sett förövarna...
Sunday, May 4, 2014
Varför inte familjeförbud för sexförbrytare?
Under rubriken "Arbetsförbud för sexförbrytare" kräver BO Fredrik Malmberg i en artikel i SvD att lagstiftningen som hindrar sexförbrytare att få jobba med barn och ungdon ska skärpas, och att luckorna ska täppas till.
Utmärkt. Men hur ska vi i detta sammanhang se på att de flesta, och ofta de mest grövsta och mest förödande, av sexualbrotten mot barn sker inom familjen?
Att kräva att också personer som ska få vårdnad om barn måste visa upp ett intyg om att de inte är dömda för sexualbrott har lyst med sin frånvaro i den offentliga debatten. Man var kan en förövare göra mest skada, på en skola, en förskola - eller som vårdnadshavare?
Svaret torde vara uppenbart. Men familjen ses som så "privat" att den typen av förslag har mycket svårt att slå igenom. När Thomas Bodström - som ju var för lagen som förbjöd sexualbrottsdömda att jobba med barn - för ett antal år sedan fick frågan om dessa skulle förbjudas att ha vårdnad om barn svarade han nej - och tillade lite vagt att det inte skulle vara i barnens intressen.
Att nästan inga beslutsfattare kan tänka sig att den lag som nu gäller arbete med barn också skulle kunna utvidgas till att gälla vårdnad om barn säger en del om den slutna kärnfamiljens mycket specifika ställning i vårt samhälle.
Denna specifika ställning gynnar inte på något sätt barnen. Tvärtom.
Utmärkt. Men hur ska vi i detta sammanhang se på att de flesta, och ofta de mest grövsta och mest förödande, av sexualbrotten mot barn sker inom familjen?
Att kräva att också personer som ska få vårdnad om barn måste visa upp ett intyg om att de inte är dömda för sexualbrott har lyst med sin frånvaro i den offentliga debatten. Man var kan en förövare göra mest skada, på en skola, en förskola - eller som vårdnadshavare?
Svaret torde vara uppenbart. Men familjen ses som så "privat" att den typen av förslag har mycket svårt att slå igenom. När Thomas Bodström - som ju var för lagen som förbjöd sexualbrottsdömda att jobba med barn - för ett antal år sedan fick frågan om dessa skulle förbjudas att ha vårdnad om barn svarade han nej - och tillade lite vagt att det inte skulle vara i barnens intressen.
Att nästan inga beslutsfattare kan tänka sig att den lag som nu gäller arbete med barn också skulle kunna utvidgas till att gälla vårdnad om barn säger en del om den slutna kärnfamiljens mycket specifika ställning i vårt samhälle.
Denna specifika ställning gynnar inte på något sätt barnen. Tvärtom.
Wednesday, April 30, 2014
"Jakten på Kapten Klänning"
För några dagar läste jag ut Jonas Trolles "Jakten på Kapten Klänning" (Leopard förlag, 2014). Jag dröjde länge med att köpa den eftersom jag var milt sagt misstänksam mot Trolle. Eftersom han i början av affären så uppenbart mörkade att historien handlade om nätverk, inte om en enda person.
Det försöker han här förklara (bort) genom att säga att det berodde på att han då definierade nätverk på att så udda sätt, att han inte trodde att just detta kunde beskrivas som ett sådant. Det är inte så där väldigt övertygande.
Att polisen inte letade reda på mer än tre personer (förutom Göran Lindberg) i det sexutnyttjande nätverket hävdar han berodde på att det skulle vara både omständigt och dyrt. Det är inte heller här så oerhört övertygande.
Men här argumenterar han lite bättre, det medges...
Trots detta kan boken rekommenderas. Skildringen av den dömde polischefen är inte så ingående, men ändå skakande. Hans liv, så totalt uppfyllt över att så ofta som möjligt få sexuella-sadistiska kickar verkar så ... bisarrt torftigt. Man får plötsligt en bild av en förövares inre tomhet. Det är både olustigt och, ja, lite skakande.
Lindbergs egen tomhet är på något sätt relaterad till hur han behandlar unga kvinnor och flickor. Man får intrycket att denna tomhet tvingar honom att ständigt vilja trampa ner andra, som han ser som svagare än sig själv. Dvs framförallt de som han offentligt påstår sig vilja kämpa för - dvs kvinnor - och minderåriga flickor.
En sak är värd att notera. Så fort poliserna fick (inledningsvis väldigt vaga) misstankar om att den polis som beskrevs av en utnyttjad flicka var Göran Lindberg satte de genast in en oerhörd apparat för att ta redan på om det var så. Så brukar inte polisen bete sig i liknande sammanhang. Man brukar inte sätta in telefonavlyssning och avancerad spaning för att kolla upp ett påstående om att en kollega är förövare. Det är inte sällsynt att poliser utpekas, det brukar inte leda till speciellt mycket. Och definitivt inte till avancerad spaning och telefonavlyssning.
(Senast vi hörde talas om en utpekad polis, i samband med en friande dom som kom för några dagar sedan, ledde det ju enligt DN tvärtom till att man lät SÄPO (!) spana - inte på den anklagade polisen, utan på den kvinna som anklagat denne för övergrepp!!! )
Om polisen hade samma inställning till andra anklagade förövare som de hade till den inom kåren djupt impopuläre polischefen Göran Lindberg skulle antalet fällande domar öka mycket kraftig. Om detta är jag helt säker.....
Det försöker han här förklara (bort) genom att säga att det berodde på att han då definierade nätverk på att så udda sätt, att han inte trodde att just detta kunde beskrivas som ett sådant. Det är inte så där väldigt övertygande.
Att polisen inte letade reda på mer än tre personer (förutom Göran Lindberg) i det sexutnyttjande nätverket hävdar han berodde på att det skulle vara både omständigt och dyrt. Det är inte heller här så oerhört övertygande.
Men här argumenterar han lite bättre, det medges...
Trots detta kan boken rekommenderas. Skildringen av den dömde polischefen är inte så ingående, men ändå skakande. Hans liv, så totalt uppfyllt över att så ofta som möjligt få sexuella-sadistiska kickar verkar så ... bisarrt torftigt. Man får plötsligt en bild av en förövares inre tomhet. Det är både olustigt och, ja, lite skakande.
Lindbergs egen tomhet är på något sätt relaterad till hur han behandlar unga kvinnor och flickor. Man får intrycket att denna tomhet tvingar honom att ständigt vilja trampa ner andra, som han ser som svagare än sig själv. Dvs framförallt de som han offentligt påstår sig vilja kämpa för - dvs kvinnor - och minderåriga flickor.
En sak är värd att notera. Så fort poliserna fick (inledningsvis väldigt vaga) misstankar om att den polis som beskrevs av en utnyttjad flicka var Göran Lindberg satte de genast in en oerhörd apparat för att ta redan på om det var så. Så brukar inte polisen bete sig i liknande sammanhang. Man brukar inte sätta in telefonavlyssning och avancerad spaning för att kolla upp ett påstående om att en kollega är förövare. Det är inte sällsynt att poliser utpekas, det brukar inte leda till speciellt mycket. Och definitivt inte till avancerad spaning och telefonavlyssning.
(Senast vi hörde talas om en utpekad polis, i samband med en friande dom som kom för några dagar sedan, ledde det ju enligt DN tvärtom till att man lät SÄPO (!) spana - inte på den anklagade polisen, utan på den kvinna som anklagat denne för övergrepp!!! )
Om polisen hade samma inställning till andra anklagade förövare som de hade till den inom kåren djupt impopuläre polischefen Göran Lindberg skulle antalet fällande domar öka mycket kraftig. Om detta är jag helt säker.....
Thursday, April 24, 2014
VoF förnekar sig inte
Det finns inget vetenskapligt konsensus om att bortträngning som mekanism inte existerar. Tvärtom pågår det en livlig debatt om frågan bland forskare över hela världen. Trots detta har Vetenskap och Folkbildning (VoF) protesterat mot Feministiskt Forum för att de tillåter en programpunkt med titeln "Kampanjen mot bortträngda minnen - ett hot mot kvinmors och barns hälsa".
Om det inte finns en debatt kan det vare sig finnas "vetenskap" eller "folkbildning". Men för pseudoskeptikerna i VoF ska tydligen endast en åsikt få föras fram i kontroversiella frågor. Nämligen deras egen.
Att kalla detta för pinsamt är bara förnamnet.
Om det inte finns en debatt kan det vare sig finnas "vetenskap" eller "folkbildning". Men för pseudoskeptikerna i VoF ska tydligen endast en åsikt få föras fram i kontroversiella frågor. Nämligen deras egen.
Att kalla detta för pinsamt är bara förnamnet.
Sunday, April 13, 2014
Övergrepp i förskolan - och övergrepp i familjen
Mediebevakningen av de nyligen avslöjade övergreppen på en förskola har märkliga drag. Dels för att de mer och mer fokuserar på allt annat än de utsatta barnen, men dels också genom hur relativt sett stort de slås upp. I förhållande till andra övergrepp - som begås varje dag,
Trots allt är övergrepp i förskolan troligen relativt ovanliga i Sverige. Övergrepp i familjen är mycket mer vanliga.
Dessa övergrepp avslöjas mycket sällan. När båda föräldrarna är inblandade, eller där den ena väljer att blunda, kan man nog säga att de aldrig avslöjas medan de pågår. När den ena föräldern (vanligtvis modern) inte blundar utan försöker göra något åt saken brukar det vanligaste vara att vare sig hon eller barnet blir trott, och att den anklagade fadern får behålla vårdnaden.
Om modern aktivt försöker motarbeta det, riskerar hon att förlora barnet helt till förövaren. Och i de ytterst få fall där modern försöker fly med barnet, har både Aftonbladet och TV3 utvecklat en vana att publicera barnets bild, så att den anklagade fadern med polisens hjälp ska kunna få total kontroll över det!
Vad gäller de fall där ingen av föräldrarna står på barnets sida avslöjas det kanske ibland när barnet hunnit bli vuxet, och sent omsider börjar minnas,. Men då är det i mångt och mycket för sent, och dessutom kommer hens minnen ju rutinmässigt att avfärdas som falska...
Övergrepp på förskolan är traumatiserande, men övergrepp i familjen är i grunden mer massivt traumatiserande. För de barn som utsätts i familjen finns ingenstans att fly.
Om detta skriver de stora media idag nästan ingenting. Det fanns en period på 80- och 90-talen då de gjorde det, men idag har denna period i stora kretsar allmänt avfärdats med den helt missvisande termen "incestpanik"....
Det är bra att övergrepp på förskolan uppmärksammas, även om karaktären på uppmärksamheten i just detta fall är lite märklig och efter hand mest fokuserat på ämnen som "häxjakten" på den anklagades familj, och hur synd det är om män i förskolan. Men det vore ju bra om media på nytt började uppmärksamma de övergrepp som både är vanligare och mer förödande.
Trots allt är övergrepp i förskolan troligen relativt ovanliga i Sverige. Övergrepp i familjen är mycket mer vanliga.
Dessa övergrepp avslöjas mycket sällan. När båda föräldrarna är inblandade, eller där den ena väljer att blunda, kan man nog säga att de aldrig avslöjas medan de pågår. När den ena föräldern (vanligtvis modern) inte blundar utan försöker göra något åt saken brukar det vanligaste vara att vare sig hon eller barnet blir trott, och att den anklagade fadern får behålla vårdnaden.
Om modern aktivt försöker motarbeta det, riskerar hon att förlora barnet helt till förövaren. Och i de ytterst få fall där modern försöker fly med barnet, har både Aftonbladet och TV3 utvecklat en vana att publicera barnets bild, så att den anklagade fadern med polisens hjälp ska kunna få total kontroll över det!
Vad gäller de fall där ingen av föräldrarna står på barnets sida avslöjas det kanske ibland när barnet hunnit bli vuxet, och sent omsider börjar minnas,. Men då är det i mångt och mycket för sent, och dessutom kommer hens minnen ju rutinmässigt att avfärdas som falska...
Övergrepp på förskolan är traumatiserande, men övergrepp i familjen är i grunden mer massivt traumatiserande. För de barn som utsätts i familjen finns ingenstans att fly.
Om detta skriver de stora media idag nästan ingenting. Det fanns en period på 80- och 90-talen då de gjorde det, men idag har denna period i stora kretsar allmänt avfärdats med den helt missvisande termen "incestpanik"....
Det är bra att övergrepp på förskolan uppmärksammas, även om karaktären på uppmärksamheten i just detta fall är lite märklig och efter hand mest fokuserat på ämnen som "häxjakten" på den anklagades familj, och hur synd det är om män i förskolan. Men det vore ju bra om media på nytt började uppmärksamma de övergrepp som både är vanligare och mer förödande.
Möte om bortträngda minnen på Feministiskt Forum
"Kampanjen mot bortträngda minnen är ett hot mot kvinnors och barns hälsa."
Medverkande: Erik Rodenborg, Kerstin Alfredsson och Eva Birkedal.
Erlanderrummet, ABF-huset, lördagen den 10 maj 2014, klockan 16.
Arrangör Föreningen Socialisten.
Programmet i sin helhet kan läsas här
Medverkande: Erik Rodenborg, Kerstin Alfredsson och Eva Birkedal.
Erlanderrummet, ABF-huset, lördagen den 10 maj 2014, klockan 16.
Arrangör Föreningen Socialisten.
Programmet i sin helhet kan läsas här
Friday, April 4, 2014
"Skevt sätt att diskutera bortträngda minnen"
/Publicerad i RSMH:s tidning Revansch! , nr 2/2014./
DET TALAS OM bortträngda minnen. Många har fått en bild av att det skulle vara en ovetenskaplig myt, genom till exempel Dan Josefssons bok om Sture Bergwall. Men den bilden är missvisande.
Traumatiska minnen kan försvinna. Och sedan komma tillbaka, genom så kallade återkallade minnen. Detta är väl belagt, bland annat genom "Recovered Memory Project" vid Browns universitet i USA.
Mannen som ligger bakom projektet, Ross Cheit, utsattes som barn, mellan 10 och 12 års ålder, för övergrepp av William Farmer, en ledare på ett sommarläger. Minnena av dessa försvann. Vid 36 års ålder började han minnas igen. Han letade reda på andra som varit utsatta, och vann slutligen ett civilrättsligt mål mot Farmer, som erkände anklagelserna.
Att traumatiska minnen kan försvinna och komma tillbaka är alltså bevisat. Det som är kontroversiellt är om den glömskan skulle kunna bero på en specifik mekanism som kan kalas för bortträngning, alltså att en händelse kan trängas bort på grund av dess obehagliga innehåll.
DE SOM ÄR emot att bortträngning skulle användas som vetenskapligt begrepp förklarar ofta fall som Ross Cheits, med att det handlar om vanlig glömska. Det är en konstig åsikt. Det innebär ju att man glömmer grova övergrepp på samma sätt som man glömmer färgen på tapeterna i farmors kök!
Att påstå att man kan glömma bort trauman på samma sätt som man glömmer så triviala saker är faktiskt att trivialisera övergrepp.
En del som förnekar bortträngning menar också att det inte är biologiskt ändamålsenligt att tränga bort extrema trauman. Minnets funktion är bland annat att lära sig undvika faror, och därför bör inte de mest traumatiska minnena kunna trängas bort. Mot det invänder många att det inte alltid är ändamålsenligt för ett barn att minnas övergrepp, speciellt inte om det är de närmaste som utsätter det.
TVÄRTOM, EN VIKTIG anledning till att minnena trängs bort anses av många vara att det både är outhärdligt (och ibland farligt) att som barn veta om att just de personer som de är som mest beroende av har svikit dem så grovt.
Det anses ofta att det är detta, mer än själva den fysiska plågan, som bidrar till att traumatiska minnen trängs bort från medvetandet.
Erik Rodenborg
Bloggare som skriver bland annat om bortträngda minnen och är RSMH-medlem.
DET TALAS OM bortträngda minnen. Många har fått en bild av att det skulle vara en ovetenskaplig myt, genom till exempel Dan Josefssons bok om Sture Bergwall. Men den bilden är missvisande.
Traumatiska minnen kan försvinna. Och sedan komma tillbaka, genom så kallade återkallade minnen. Detta är väl belagt, bland annat genom "Recovered Memory Project" vid Browns universitet i USA.
Mannen som ligger bakom projektet, Ross Cheit, utsattes som barn, mellan 10 och 12 års ålder, för övergrepp av William Farmer, en ledare på ett sommarläger. Minnena av dessa försvann. Vid 36 års ålder började han minnas igen. Han letade reda på andra som varit utsatta, och vann slutligen ett civilrättsligt mål mot Farmer, som erkände anklagelserna.
Att traumatiska minnen kan försvinna och komma tillbaka är alltså bevisat. Det som är kontroversiellt är om den glömskan skulle kunna bero på en specifik mekanism som kan kalas för bortträngning, alltså att en händelse kan trängas bort på grund av dess obehagliga innehåll.
DE SOM ÄR emot att bortträngning skulle användas som vetenskapligt begrepp förklarar ofta fall som Ross Cheits, med att det handlar om vanlig glömska. Det är en konstig åsikt. Det innebär ju att man glömmer grova övergrepp på samma sätt som man glömmer färgen på tapeterna i farmors kök!
Att påstå att man kan glömma bort trauman på samma sätt som man glömmer så triviala saker är faktiskt att trivialisera övergrepp.
En del som förnekar bortträngning menar också att det inte är biologiskt ändamålsenligt att tränga bort extrema trauman. Minnets funktion är bland annat att lära sig undvika faror, och därför bör inte de mest traumatiska minnena kunna trängas bort. Mot det invänder många att det inte alltid är ändamålsenligt för ett barn att minnas övergrepp, speciellt inte om det är de närmaste som utsätter det.
TVÄRTOM, EN VIKTIG anledning till att minnena trängs bort anses av många vara att det både är outhärdligt (och ibland farligt) att som barn veta om att just de personer som de är som mest beroende av har svikit dem så grovt.
Det anses ofta att det är detta, mer än själva den fysiska plågan, som bidrar till att traumatiska minnen trängs bort från medvetandet.
Erik Rodenborg
Bloggare som skriver bland annat om bortträngda minnen och är RSMH-medlem.
Thursday, March 27, 2014
Bortträngda minnen i en mordutredning - 1964
Ett av de många felaktiga påståendena i Dan Josefssons så kallade dokumentär om Quickfallet är att det var något helt nytt och enastående att brottsutredare skulle hjälpa en anklagad att få upp bortträngda minnen av mord som denne begått. Det är inte sant. Det var inte alls första gången, inte ens i Sverige. Det hände nämligen 1964, i morduttedningen mot Karl Hugo Färnström, den man som misstänktes - och senare dömdes - för mordet på femåriga Kerstin Blom 1955.
Färnström blev aktuell för utredningen eftersom hans tidigare hustru (sent omsider) hade erinrat sig att den väska, med en karaktäristisk lagning, som Kerstin hittats i, tillhörde hennes make. Hon kontaktade därför polisen. Färnström togs in till förhör den 25 februari 1964. Han nekade.
Allt eftersom den tekniska bevisningen mot honom blev starkare och starkare började han vackla. I Dagens Nyheter den 29 februari 1964 detta år kan vi läsa rubriken: "Hjälp mig minnas". Färnström förklarar då att han skulle kunna erkänna om han bara kunde minnas själv. Han citeras: "Ni ska veta att jag inte har något som helst minne av att ha förövat dådet".
I samma nummer av DN intervjuas psykiatern Yngve Holmstedt, som förklarar att detta inte alls är konstigt. Holmstedt säger att en person lätt kan "koppla på bortträngningsmekanismen om han upplevt något som han anser outhärdligt".
Den 1 mars berättar så DN om hur utredarna försöker få Färnström att börja minnas - genom att visa honom foton relaterade till brottet. Och så, den 3 mars är DN:s rubrik: "Kerstinmannen börjar minnas". Färnström berättar då att han nu minns allt fram till dess att Kerstin Blom kommer in i hans lågenhet. Han minns fortfarande inte själva mordet.
Senare minns han även mordet, och eftersom det finns en stark teknisk bevisning blir det också en fällande dom.
Man kan notera att inte någon, åtminstone inte i de stora media, då protesterade mot det "ovetenskapliga" i att "tro" på bortträngda minnen. På den tiden var i stort sett inte den teorin så kontroversiell. Om man - förstås - bortser från små grupper av Freudkritiska akademiker, som behaviorister och extremt biologiskt inriktade forskare. Men dessa verkar 1964 inte ha haft någon större tillgång till massmedia.
Teorin om bortträngda minnen blev mer kontroversiell senare, då den började angripas av personer som ville diskreditera återkallade minnen av sexuella övergrepp i barndomen. Detta hade inte varit nödvändigt 1964, eftersom sådana minnen då ofta brukade avfärdas med att det handlade om bortträngda sexuellt-infantila önskningar, enligt Freuds teorier om "oidpuskomplex" och "infantil sexualitet". När den teorin mer och mer kom i vanrykte började förnekarna gå över till att angripa bortträngningsmodellen som sådan.
En sak till. Kan man veta att Färnström verkligen hade trängt bort minnet av mordet? Nej, det kan man förstås inte. Det kan ju också ha varit så att han hellre låtsades ha "glömt" mordet för att på så sätt distansera sig från ansvaret. Men det kan vi i så fall heller inte veta. Frågan står faktiskt öppen.
Men oavsett vilket är det helt uppenbart att möjligheten att tränga bort minnen, till och med av egna mord, togs på stort allvar 1964. Det handlar alltså inte om någon modefluga som dök upp i Sverige först på 1990-talet.
Och, som sagt, Josefsson slarvar alltså med sanningen även här. Är det någon som blir förvånad?
Färnström blev aktuell för utredningen eftersom hans tidigare hustru (sent omsider) hade erinrat sig att den väska, med en karaktäristisk lagning, som Kerstin hittats i, tillhörde hennes make. Hon kontaktade därför polisen. Färnström togs in till förhör den 25 februari 1964. Han nekade.
Allt eftersom den tekniska bevisningen mot honom blev starkare och starkare började han vackla. I Dagens Nyheter den 29 februari 1964 detta år kan vi läsa rubriken: "Hjälp mig minnas". Färnström förklarar då att han skulle kunna erkänna om han bara kunde minnas själv. Han citeras: "Ni ska veta att jag inte har något som helst minne av att ha förövat dådet".
I samma nummer av DN intervjuas psykiatern Yngve Holmstedt, som förklarar att detta inte alls är konstigt. Holmstedt säger att en person lätt kan "koppla på bortträngningsmekanismen om han upplevt något som han anser outhärdligt".
Den 1 mars berättar så DN om hur utredarna försöker få Färnström att börja minnas - genom att visa honom foton relaterade till brottet. Och så, den 3 mars är DN:s rubrik: "Kerstinmannen börjar minnas". Färnström berättar då att han nu minns allt fram till dess att Kerstin Blom kommer in i hans lågenhet. Han minns fortfarande inte själva mordet.
Senare minns han även mordet, och eftersom det finns en stark teknisk bevisning blir det också en fällande dom.
Man kan notera att inte någon, åtminstone inte i de stora media, då protesterade mot det "ovetenskapliga" i att "tro" på bortträngda minnen. På den tiden var i stort sett inte den teorin så kontroversiell. Om man - förstås - bortser från små grupper av Freudkritiska akademiker, som behaviorister och extremt biologiskt inriktade forskare. Men dessa verkar 1964 inte ha haft någon större tillgång till massmedia.
Teorin om bortträngda minnen blev mer kontroversiell senare, då den började angripas av personer som ville diskreditera återkallade minnen av sexuella övergrepp i barndomen. Detta hade inte varit nödvändigt 1964, eftersom sådana minnen då ofta brukade avfärdas med att det handlade om bortträngda sexuellt-infantila önskningar, enligt Freuds teorier om "oidpuskomplex" och "infantil sexualitet". När den teorin mer och mer kom i vanrykte började förnekarna gå över till att angripa bortträngningsmodellen som sådan.
En sak till. Kan man veta att Färnström verkligen hade trängt bort minnet av mordet? Nej, det kan man förstås inte. Det kan ju också ha varit så att han hellre låtsades ha "glömt" mordet för att på så sätt distansera sig från ansvaret. Men det kan vi i så fall heller inte veta. Frågan står faktiskt öppen.
Men oavsett vilket är det helt uppenbart att möjligheten att tränga bort minnen, till och med av egna mord, togs på stort allvar 1964. Det handlar alltså inte om någon modefluga som dök upp i Sverige först på 1990-talet.
Och, som sagt, Josefsson slarvar alltså med sanningen även här. Är det någon som blir förvånad?
Tuesday, March 25, 2014
Guldspade till mannen som började ljuga
Dan Josefsson, mannen som började ljuga om att han älskade Margit Norell för att få möjligheten att smutskasta alla som inser att traumatiska minnen kan trängas bort, fick, förutsägbart nog, Guldspaden för sin bok.
Det enda vettiga hade varit om den hade gått till två andra nominerade, nämligen Jens Mikkelsen och Katia Wagner, författarna till den oerhört viktiga boken De förlorade barnen. Men vem har sagt att "Grävande journalister" är vettiga? De gav ju priset till Per Lindeberg 1999.
Vi har fått ytterligare ett bevis för att vi lever i en absurd värld.
Det enda vettiga hade varit om den hade gått till två andra nominerade, nämligen Jens Mikkelsen och Katia Wagner, författarna till den oerhört viktiga boken De förlorade barnen. Men vem har sagt att "Grävande journalister" är vettiga? De gav ju priset till Per Lindeberg 1999.
Vi har fått ytterligare ett bevis för att vi lever i en absurd värld.
Subscribe to:
Posts (Atom)