Zaremba får svar på tal

Maciej Zarembas extremt vinklade artiklar i DN får svar på tal i ett tankeväckande inlägg av Lina Hjort i ETC.

Hennes inlägg kan läsas här.

Gör det!

Göran Lambertz och Jan Guillou - lika "orädda"?

SvD har nu publicerat en förvånansvärt nyanserad recension av Göran Lambertz bok. Det är ett välkommet undantag i denna infekterade "debatt", där media har tävlat om att ta heder och ära av alla som gått emot den massmediala gurun Dan Josefsson. Men SvD HAR ju faktiskt behållit en viss saklighet i frågan, till skillnad från de fullkomligt hysteriska DN och AB!

Författaren till recensionen heter Fredrik Sjöberg, och rubriken på den är - "Göran Lambertz lika orädd som Jan Guillou". Jag misstänker förstås att Guillou är måttligt road av den nästan halsbrytande formuleringen... Möjligen uppskattar inte heller Lambertz riktigt jämförelsen.

Är jag VERKLIGEN agnostisk i Quick-fallet?

På ett kommentarsfält har någon frågat sig om jag verkligen är så agnostisk i frågan om Thomas Quicks skuld som jag hävdar. Jag beskriver ju många som hävdar att han är oskyldig i mycket negativa termer och flera av dem som verkar argumentera emot detta på ett mer positivt sätt. Det låter ju inte så neutralt. Eller så insinueras det...

Jo, jag är agnostisk om Quick-fallet. Jag kan tänka mig att han verkligen erkände mord han inte begått för att få mediciner och uppmärksamhet.

Men jag kan också tänka mig motsatsen - att han verkligen var skyldig och att i så fall medicinerna hjälps honom att minnas bättre.

Jag är inte mycket för att lösa mordfall. Jag tillhör inte dem som efter att ha läst hälften av en pusseldeckare kan lista ut vem mördaren är. Jag brukar fatta det först när författaren själv avslöjar det. Jag orkar dessutom inte sätta mig in i alla diskussioner om benbitar. likhundar och sådant.

Men det finns en aspekt av debatten jag behärskar. Det är den som handlar om bortträngda minnen. Och då inte i anknytning till Quick, utan i allmänhet. Quick hade kanske bortträngda minnen som han fick upp - eller han kanske ljög för att få fördelar. Jag har ingen aning. Jag har ingen åsikt och kommer inte att skaffa mig någon, om inget väldigt oväntat sker.

Men jag vet att det finns överväldigande belägg för att minnen av övergrepp kan försvinna och sedan komma tillbaka. Och jag vet det i de flesta av dessa fall är den mest sannolika förklaringen en som inkluderar någon form av bortträngning  som mekanism.

Jag vet också att nästan alla som under åren kampanjat för Quicks oskuld har gjort det som ett led i en kampanj mot att bortträngda minnen existerar. Jag vet att de nästan alltid gjort det på ett ohederligt sätt och att de i en del av fallen har helt uppenbara dolda agendor.

Jag vet att alla dessa - och i synnerhet Josefsson - systematiskt mörkat det bevisade faktum att återkallade traumatiska minnen gång på gång bevisats vara sanna. Jag vet att de systematiskt undviker dessa fakta, och undviker att diskuterat de forskare som lagt fram dessa. Jag vet att de hyllar den ena extremkanten i framförallt den amerikanska  debatten och mot bättre vetande presenterar den som "vetenskapens syn".

Jag vet också att denna kampanj skadar alla människor som utsatts för övergrepp, men som inte mints detta hela tiden. Jag vet att detta drabbar barn, och vuxna som i efterhand börjar minnas (och även sådana som fått fram belägg och bevis i efterhand). Jag vet att de flesta som gör sig skyldiga till dessa mediala kränkningar inte agerar naivt, utan av allt att döma MEDVETET mörkar detta.

Jag vet att de stora media också medvetet undviker att behandla dessa frågor på ett seriöst sätt. De har slutit upp bakom kampanjen , och väljer att publicera det som stöder den. Och refusera allt annat. Det gäller i synnerhet Sveriges största tidningar, Aftonbladet och Dagens Nyheter.

Sitter här med en ångest som gör att jag knappt kan hålla mig över ytan. Jag skulle få mer lugn om jag lämnade ämnet, och endast skrev om ex.vis folktro, astronomi,  religion och politik. Och vackra minnen från min grundskoleklass.

Men jag kan inte låta bli att ta upp ämnen som bortträngda minnen och övergrepp Jag har personliga anledningar till detta - men även en desperat önskan att komplettera den extremt vinklade debatten. Det ger mig inte mindre ångest. Tvärtom.

De stora medias ensidighet är så deprimerande, men ställer också oroande frågor om vilken värld vi lever i. Och det klarar jag inte av att bara strunta i.

Det känns ensamt. Det känns otäckt. Men jag säger faktiskt samma sak som Luther en gång lär ha sagt: Här står jag ock kan inte annat..

Åsa Linderborg - Daddys Girl?

I Valerie Solanas fantasifulla skrift "Scum Manfest" finns uttrycker "Daddys Girls". Det syftar på kvinnor som mot bättre vetande underkastar sig macho-män, idealiserar dem och gränslöst beundrar dem.

Inte för att jag på minsta sätt stöder Solanas superbiologistiska "analyser" men begreppet "Daddys Girls" är ibland riktigt användbart.

Vad sägs om Åsa Linderborgs mer än devota beundran av vår senaste macho-hjälte, Dan Josefsson?

I Aftonbladet låter hon just denne "hjälte" recensera Göran Lambertz Quick -bok, trots att hon är väl medveten om att detta är i strid med alla journalistiska principer, eftersom Josefsson är en av de huvudanklagade i Lambertz bok. Det motiverar hon i en efterföljande kommentar med att Josefsson "efter åratals djupdykning kan den här frågan bäst".

I samma andetag säger hon för övrigt att "alla, utan undantag, som satt sig in i det stora ämnet har blivit övertygade om att historien om Thomas Quick/Sture Bergwall är en rättskandal av monumentala mått". Alla utan undantag? Vad sägs om de kunniga personer som stöder Lambertz i frågan, alltifrån Yrsa Stenius till Kristina Hultman. Tillhör de kanske inte människosläktet?

Men Linderborgs kultliknande beundran för Josefsson har under lång tid tagit sig många andra uttryck.. En gång angrep hon till exempel Etienne Glaser för att han försiktigt antydde att Josefsson kanske hade någon form av dold agenda. Det drev Lindeborg till raseri och fick henne att börja skria om att Glaser var en "kuslig röst inifrån Quick-sekten" .

Varför då?

Linderborg skrev sålunda: "Glaser vägrar även se Dan Josefsson som en yrkesman. Josefsson, menar han, drivs inte av journalistens jakt på sanning utan har andra motiv. Vilka de är talar han inte om, men han låter förstå att de finns nånstans i Josefssons känsloliv.
Att läsa Glasers text är som att se rätt in i den sekt som Josefsson beskriver. Det är mycket intressant. Och mycket obehagligt."

I Åsa Linderborgs ögon är Josefsson uppenbarligen ofelbar. Inte nog med att han är den enda som vet allt om Quick-fallet (ungefär som Einstein i det tidga 20-talet ansågs vara den enda som behärskade relativitetsteorin!), vilket gör att han är den ende som bör få recensera sin huvudmotståndares bok, han är tydligen också den perfekta journalisten som är garanterat fri från alla dolda agendor.,

Här är det inte marxisten i Linderborg som talar, det är avgudadyrkaren. Josefsson verkar för Linderborg vara den perfekte mannen, det oslagbara geniet och den intellektuellt rena hjälte som är helt fri från ALLA biavsikter.

Den rene, den ofelbara... Det är ungefär så som rebellrörelsens medlemmar såg på Francisco Sarrion en gång i tiden. Hur DET slutade kan man läsa om i Torbjörn Säfves bok Rebellerna i Sverige från 1971.

Nu kommer förstås inte Linderborg att sluta som rebellrörelsens medlemmar.. Hon är en högavlönad skribent som har sitt på det torra, Hon BEHÖVER inte bedriva personkult. Men av någon anledning  gör hon det ändå.

Som sagt - Valerie Solanas "analyser" är ju inte myckett att hänga i julgran. Men i just det här fallet verkar hon märkligt nog vara den som bäst beskrivit den mentalitet som bäst förklarar Linderborgs  devota beundran för mannen som valt att ägna sitt liv åt att bekämpa alla som "tror" på bortträngda minnen.

"Mysterium 24"

För ett tag sedan googlade jag på några sökord och då plötsligt ramlade jag på en länk med den mystiska titeln Dan Josefssons egna bortträngda minnen. Den visade sig gå till en intressant artikel, som låg på en blogg jag inte sett förut, med det fantasieggande namnet Mysterium 24.

Den verkar fokusera på att försvara numera oortodoxa åsikter om Quick-fallet, men  har också annat, om ex.vis Julian Assange och styckmordsfallet.

Jag tänkte lägga ut den på min blogglista, men den hade inget "normalt" bloggflöde i teknisk mening, så den gick inte att lägga in där. Så jag lägger upp länken här istället.

Jag vill påpeka två saker. För det första har jag ingen klar åsikt om Quick-fallet. Men jag anser att den ensidighet som media visat de senaste åren gör att det är angeläget att olika motvikter mot Josefssons etc bild bör få komma fram.

För det andra har jag bara läst en liten del av vad som står i bloggen. Den är både ovanligt välinformerad och välskriven. Men jag kan förstås inte utesluta att det kan finnas partier som jag inte alls kan hålla med om. Jag säger det på förekommer anledning, för när jag för några år sedan länkade till en blogg som ettrigt drev åsikter om ett visst rättsfall försökte en debattör genom någon sorts guilt by association-resonemang ställa mig till svars för några mindre lyckade saker som hade stått där.

Jag tycker att "Mysterium 24" är av intresse. Därför tipsar jag om den här...

Bojkotta förövartidningen DN!

Efter den här monumentalt ensidiga drapan från Maziej Zaremba är det stört omöjligt att komma ifrån tanken att DN är en tidning som har som medvetet syfte att försvara förövare.

Så här är det alltid numera i DN. De som vill förneka övergrepp mot barn - som skakvåld, bortträngda minnen av övergrepp, organiserade övergrepp, barns rädsla för fäder och deras berättelser om övergrepp (PAS-debatten!) - har alltid tolkningsföreträdet. De som har något annat att säga om dessa frågor får nästan aldrig komma fram.

Det skulle vara intressant att veta hur stor andelen förövare är bland de som har någon form av makt över DN:s publiceringar. Det är ju en en typ av frågor som man inte ställer i den offentliga debatten - och det är faktiskt synd. För de stora medias förövarförsvar hänger inte i luften. Någonstans har det en materiell bas. .

I vilket fall som helst bör ingen prenumerera på DN. För de som är det minsta intresserade av att försvara barns intressen, liksom för alla anständiga människor i övrigt, borde det vara lika otänkbart att prenumerera på DN som det för de allra flesta under andra världskriget var att prenumerera på den nazistiska Dagsposten.
-------------------------
TILLÄGG
Och tro nu för all del inte att Zaremba är ny i gamet, som plötsligt stöter på några fall som han tycker är upprörande. Redan 2007 lierade han sig med Lambertz och Axberger i att det finns mängder av fall av oskyldigt dömda. Här tillrättavisas han för detta av Madeleine Leijonhufvud. Och 2013 kopplade han på ett bisarrt sätt skolans förfall till tron på "förträngda minnen"

Han tillhör gänget, så att säga. Sedan länge.

Kim Jung Josefsson

Dan Josefsson verkar ju vara en hysteriker med totalitära drag. I en debattartikel på DN/Kultur är han upprörd över att två jurister, en polis, en journalist och en minnesforskare som inte delar hans åsikter om Quickfallet då och då samlas i en stuga i Dalarna för att prata.

"Det är inte det slut på Quickeran som jag hade önskat mig" klagar Josefsson. Nej, det enda "slut" han skulle ha gillat är väl ett där alla som inte tycker som honom skulle tvingas till att hålla käften, och inte ens dryfta sina åsikter privat.

Man kan ju vara glad över att vissa önskedrömmar inte går i uppfyllelse. Och dessutom innerligt hoppas att Dan Josefssona inflytande på det politiska beslutssystemet även i fortsättningen kommer att förbli ganska så begränsat.

Ny backlash i Storbritannien?

Den senaste tiden har brittiska media publicerat det ena avslöjandet efter det andra om hur sexuella övergrepp av högt uppsatta personer tystats ned.

Man har undrat sig när motreaktionen ska komma. Förnekarna har verkat närmast lamslagna, men erfarenheten säger ju att de är de i princip aldrig. De bara bidar sin tid.

Och nu visar det sig att inga mindre än BBC - som ju tillhör dem som själva fått sitt rykte skamfilat, efter bland annat affären med Jimmy Savile! - arbetar på ett program med den olycksbådande målsättningen att, som det heter, "debunk claims of a Westminster pedophile network”.

Förra gången vi hade en stor backhlash i Storbritannien inleddes den på allvar när den av regeringen utsedde "experten" JS LaFontaine presenterat sin så kallade rapport om rituella övergrepp 1994. Den var i grunden närmast substanslös, men den fick en förödande psykologisk effekt på debatten. Nu hade "regeringens expert" "slagit fast" etc etc.

Eftersom det nu är själva regeringen som står i blåsväder hjälper det kanske denna gång inte med en av denna regering utsedd "expert".

Men är det verkligen så mycket bättre att låta det statliga BBC (som, vilket alla torde inse, de facto får sina ramar satta av den regeringsinstitution som är under debatt) "vederlägga" de otäcka rapporterna?

Det ska bli både intressant och nervöst att se effekterna av vad de brittiska motsvarigheterna till Evin Rubar, Hannes Råstam, Stefan Lisinski och Dan Josefsson kommer att tota ihop.

DN - en drake på förövarnas sida

När jag var barn prenumererade familjen på Svenska Dagbladet. Jag var väldigt missnöjd med det, jag tyckte att den var reaktionär och obehaglig. Skulle hellre sett att vi prenumererade på DN, eller kanske ännu hellre Stockholms-Tidningen.

Nu lades Stockholms-Tidningen ned i februari 1966, så det återstod DN.  Och i april 1969 (när jag var 14)  lyckades det mig till sist att med mycket tjat åtminstone för en period få SvD ersatt med DN.

Därför ter det sig ju lite konstigt att jag nu prenumererar på SvD. Det har nog mer än en orsak, men den viktigaste är definitivt denna.

Under de senaste åren har DN systematiskt varit den av de största tidningarna som mest intensivt drivit veritabla kampanjer för att sexuella övergrepp mot barn nästan inte finns. Eller mer exakt: för att barns och vunnas vittnesmål, och medicinska diagnoser som säger att övergrepp har skett, mycket ofta är falska.

DN får här hård konkurrens av Aftonbladet, det är sant. Men dels är DN nog snäppet värre, dels kan man ju ändå inte prenumerera på en kvällstidning,

Nu finns det i praktiken bara två allmänna nyhetstidningar i Stockholm, som kommer på morgonen, dagligen. Det är ju DN och SvD.

SvD är ingen direkt bra tidning. Men om man prenumererar på den slipper man börja ;morgonen med att till och från läsa artiklar som lägger ut texten om att bortträngda minnen inte finns. att barn som säger sig vara rädd för pappa lider av "Parental Alienation Syndrome" pga att de har hjärntvättats av mamman, eller att de som anklagas för att använt skakvåld mot barn nog är oskyldiga nästan allihop.

Ja, faktum är att DN bedriver en kampanj i dessa frågor. Det började den göra redan 1994 och då var det mest Lilian Öhrström, som höll i pennan*. Sedan mattades kampanjen av en smula efter augusti 1996, då Marc Dutroux avslöjades.

Men 2004 kom den igång igen, med en större intensitet än någonsin. Och från och med det året har det ofta varit Stefan Lisinski som hållit i pennan.

Vad DN gör är alltså att bedriva en kampanj. De publicerar i stort sett aldrig artiklar med en motsatt tendens, De har inga stora intervjuer med forskare som anser att bortträngning existerar, eller psykologer som får lägga ut texten om hur PAS är en pseudodiagnos, eller läkare som står fast vid de medicinskt allmänt accepterade diagnostiska kriterierna för skakvåld.

Om man jämför skriver nog SvD mindre om just dessa ämnen. Men när man skriver om dem är man oftast ganska neutrala. Man driver inte en kampanj i någondera riktningen.

En sak till. När Christer van der Kwast kom ut med sin bok om Quick-fallet. intervjuade SvD - Christer van der Kwast. DN, AB och Expressen intervjuade Jan Guillou, Dan Josefsson och Leif GW Persson som utan att ha läst boken förklarade att det var en dålig bok som aldrig borde ha getts ut.

Nej, som sagt, SvD är ingen bra tidning. Men när man läser den är risken något mindre att få en hjärtattack än när man läser DN.

----------------------------------------------------------------
*Förlåt, det finns ju inga pennor längre, suttit vid tangentbordet ska det väl stå.

"Domstolar ska inte kunna tvinga barn att bo hos en misstänkt våldtäktsman"

Om det finns någon som outtröttligt och konsekvent har arbetat för utsatta barn sedan början av 1980-talet är det Monica Dahlström-Lannes. I både med- och motgångar har hon konsekvent stått på barnens sida. När många andra mer eller mindre har tystats av backlash och hysteriska motkampanjer har hon aldrig retirerat, eller tonat ner, eller blivit tyst.

De senaste åren har hon framförallt engagerat sig för de barn som av vårt rättssystem tvingas bo hos misstänkta förövare. Nu har hon i Dagens Juridik på nytt tagit upp detta ämne. Hennes debattartikel kan läsas här.

Gör det!

Mycket bra om Dan Josefsson och bortträngda minnen

Det har kommit ett mycket bra inlägg av David Munck på Feministiskt Perspektiv, som kritiskt diskuterar Dan Josefssons syn på bortträngda minnen.

Det är sådant man skulle vilja se något av i de större media, men de brukar närmast paniskt undvika den typen av perspektiv....

Men nu finns detta inlägg och förtjänar att spridas så mycket som möjligt. Läs det!

Christer van der Kwasts bok - en summering

Jag har nu läst ut van der Kwasts bok. Jag läser numera långsammare än förut pga olika problem med synen, så det har tagit ett tag.

Det första jag vill säga är att den inte har gett mig någon form av Eureka!-upplevelse om hur sanningen EGENTLIGEN ser ut i detta komplexa rättsfall. Det är inte så konstigt. Jag är inte en person som i trassliga indiciehärvor lätt kan bilda mig några grundade (eller ens ogrundade) tvärsäkra åsikter om hur saker ligger till. Det gäller även i fiktiva fall. Jag tillhör inte de som redan i mitten av en Agatha Christe-deckare lyckas lura ut vem mördaren är. Nej, jag brukar aldrig ens fatta det efter att ha läst nio tiondelar av en pusseldeckare....

Jag är och förblir agnostisk i Quick-fallet. Men jag måste säga att jag har fått en mycket större förståelse för de som förvarar de tidigare domarna. Det är inte en riktigt så absurd ståndpunkt som media vill ge intryck av.

För det andra vill jag säga att Kwast ger intrycker av att vara en ärlig människa, Han har - i motsats till Josefsson och Råstam - ingen underliggande agenda som handlar om något annat. Dessa två författare styrs/styrdes uppenbarligen av sin önskan att kunna slå mot "tron" på bortträngda minnen. Det visade Råstam redan innan Quick-historien, i samband med det så kallade Ulf-fallet. Och när det gäller Josefsson är det uppenbart i närmast allt han skriver.

På det sättet inordnar sig dessa herrar - vare sig de vill det eller inte - i samma olustiga övergreppsförnekartradition som figurer som Ralph Underwager, Richard Gardner, Elizabeth Loftus, Max Scharnberg, Pelle Svensson - och organisationer som False Memory Syndrome Foundation och Victims of Child Absue Laws. Bland dessa övergreppsförnekare finns ju många som med rätta också måste definieras som rena förövarförsvarare.

För det tredje skriver van der Kwast balanserat, sakligt och dämpat - i motsats till det uppskruvade, på gränsen till hysteriska tonfall man ofta kan finna hos Råstam och (än mer) hos Josefsson.

För det fjärde visar Kwast i många exempel på myriader av saker som helt enkelt verkade stämma, ska man säga, alltför bra, i Quicks bekännelser. Det är mycket svårt att avfärda allt detta som cold reading, KB-studier, läckor och en systematisk taktik från denne drogade patient. Det kanske var så i alla fall, men min i sammanhanget ganska så begränsade fantasi sätter nog stopp där.

För det femte visar Kwast "bortom rimligt tvivel" på sidorna 238-265 hur Råstam i presentationen av sin prisbelönta research lägger fram en uppseendeväckande stor del rena sakfel, alla med det uppenbara syftet att "förbättra" den egna storyn.

För det sjätte visar han på sidorna 267 ff hur resningarna och de nästan automatiskt följande avskrivningarna av åtalen på det mest lättsinniga sätt undvek alla de komplikationer som skulle uppstått vid nya rättegångar. Resningar vid fällande domar leder annars i princip alltid till nya rättegångar - Joy Rahman, Bo Larsson, Södertäjefallet 1994, Umeåfallet 1993, Motalafallet 2008 etc. - och här är alla Quickdormarna ett stort undantag. Inte nog med det, Kwast visar att i den närmast panikartade önskan att få saken ur världen så snabbt som möjligt missade man de mest elementära saker.

Exempelvis var förhören med Bergwall inför dessa resningar inte endast slarviga - man lät bli att följa upp vad som ser ut som rent absurda uttalanden från honom - som i alla fall Kwast själv inte verkar tveka att se som uppenbara lögner.

Det är möjligt att någon kommer att visa att alla de problem som Kwast tar upp här är en optisk villa, som lått kan få någon rimlig förklaring. Men jag tvivlar.

En annan sak som boken endast snuddar vid är hur de stora media redan från början tog ställning. Vi fick en hop av ensidiga, subjektiva artiklar, som bara tog upp den ena sidans argument,. Kwast har ingen bra förklaring till detta, men jag tror att det finns en sådan.

I alla rättsfall där bortträngda minnen av övergrepp spelar en roll avspeglar de stora mediernas bevakning en form av önskan att kunna avfärda detta för många så obehagliga begrepp. Det är inte precis någon tillfällighet, Det har sina bestämda sociala orsaker.

Och så länge styrkeförhållande i samhället ser ut som de gör idag kommer denna situation tyvärr att bestå.

SvD/Kultur om Kwast, Quick - och bortträngda minnen

Nu har det kommit en recension av Christer van der Kwasts bok på SvD Kultur.

Den är ganska så negativt hållen, men inte hysterisk som de första gallsprängda presskommentarerna från bland andra Josefsson, Guillou och Cantwell.

Man kan säga mycket om den, men jag avstår. Med ett undantag.

Det är denna mening: "Men de konkreta bevisen hade inte hållit i rätten förutan hans erkännanden och annat som framkommit under inflytande av en på 1990-talet omhuldad psykoterapi byggd på numera förkastade teorier om bortträngda minnen.".

"Numera förkastade"? Det borde i så fall stått "numera förkastade i de svenska massmedia." För om man går till den internationella psykologiska och psykiatriska litteraturen finner man att det pågår livliga debatter om bortträngda minnen. Det finns anhängare och det finns motståndare, som det alltid har funnits sedan begreppet utvecklades ca 1890. Men de handlar inte om något som är allmänt förkastat.

Detsamma gäller förresten i populärt hållna ;specialtidskrifter  eller mer snäva populärvetenskapliga radioprogram i Sverige som Forskning och Framsteg eller Vetandets Värld.

Nej, det är de stora tidningdrakarna och de stora TV-kanalerna som har bestämt sig för termer som "numera förkastade". Av anledningar som man kanske borde fundera på.

Lynchmobben i Expressen, DN och AB

Tre av de fyra största Stockholmstidningarna kommenterar det faktum att Christer van der Kwast kommit ut med en bok om Quickfallet med att låta Dan Josefsson och Jan Guillou, som inte har läst boken, säga att det är en värdelös bok som inte borde ha getts ut och dessutom kryddar detta med några oförskämdheter om van der Kwast som person.

Endast SvD försöker hålla en anständig nivå, intervjuar van der Kwast om den bok han just gett ut, och väntar med att låta hans fiender, som alltså inte har läst den, säga att den är skit.

Expressens, DNs och ABs beteende är faktiskt en skam för svensk press...

van der Kwasts bok om Quickfallet kommer i morgon

Jag har ingen välgrundad åsikt om Quickfallet, men  Christer van det Kwasts bok kan nog vara intressant.

Jag har nämligen en bestämd, och MYCKET välgrundad åsikt om att Dan Josefsson faktiskt ljuger som en häst travar när han diskuterar debatten om bortträngda minnen. Därför bör nog alla hans uttalanden dubbelkollas,  även i frågor där han eventuellt skulle kunna ha rätt...

Så jag kommer att läsa Kwasts bok med ett visst intresse.