van der Kwasts bok om Quickfallet kommer i morgon

Jag har ingen välgrundad åsikt om Quickfallet, men  Christer van det Kwasts bok kan nog vara intressant.

Jag har nämligen en bestämd, och MYCKET välgrundad åsikt om att Dan Josefsson faktiskt ljuger som en häst travar när han diskuterar debatten om bortträngda minnen. Därför bör nog alla hans uttalanden dubbelkollas,  även i frågor där han eventuellt skulle kunna ha rätt...

Så jag kommer att läsa Kwasts bok med ett visst intresse.

Ännu ett barn som måste bo med förövare

Om detta kan vi läsa i ett angeläget debattinlägg på Expressens debattsida.

Tro nu inte att detta handlar om enstaka fall. Det finns hur många fall som helst.

Det är så oerhört sorgligt. Det pågår hela tiden, några enstaka gånger uppmärksammas det, men ändå får det fortgå.

En text om ett pseudobegrepp

Den som vill läsa en nyanserad, vetenskaplig och kritisk granskning av pseudobegreppet "False Memory Syndrome" kan läsa här.

Den typen av fakta och diskussioner finner man inte i svensk mediedebatt. För att vanliga människor ska få tillgång till elementära fakta om vad debatten om återkallade respektive falska minnen egentligen handlar om behövs närmast ett intensivt folkbildningsarbete.

Eftersom det motarbetas på alla sätt i detta samhälle, kan man kanske jämföra de som ändå på sina håll mot alla odds försöker bedriva det, med den grekiske mytfiguren Sisyfos .

Och roligare än så tycker man ju ändå att det kunde vara. Men tyvärr...

Om att rigga debatter

Som nästan alla vet skriver Dan Josefsson till och från inlägg i Dagens Nyheter. Som många vet har han fått en del mothugg. Inlägg, som försiktigt kritiserar hans syn på Quick-affären eller på Margit Norell. Men inget som vågat gå i strid med hans osakliga förvrängda beskrivning av forskardebatten om bortträngda minnen. Det fanns ett försiktigt och mesigt inlägg av Magnus Kihlbom som intog en form av mellanposition, men det var det enda.

Eller det är vad många tror. Men saken är ju den att det man ser i DN är ju endast de inlägg som inte refuserats. Jag råkar känna till ett mycket nyanserat, sakligt inlägg om bortträngda minnen som tog sin grund i den vetenskapliga debatten om ämnet - och som DN refuserade.

Jag känner alltså till ett, eftersom jag har haft kontakt med hen som skrev inlägget. Hur många mer som kan finnas har jag ingen aning om.

Att rigga debatter är ju ganska vanligt. Och hur gammalt som helst. Jag råkar ha inblickar i en debatt som fördes i DN ett år innan jag föddes. Anledningen är att jag en gång kände psykoanalytikern Gösta Harding.

Han berättade för mig om en "debatt" DN startade om just psykoanalys 1953. De publicerade en rad hårda angrepp mot psykoanalysen skrivna av tunga akademiker som företrädde en rent medicinsk, eller i något fall en behavioristisk, syn på psykiatrin. Många psykoanalytiker skickade in svar men alla refuserades utom ett. Det som togs in var det sämsta. Det var hånfullt och substanslöst.

Efter att det togs in publicerades ett förödande svar till detta in., och sedan avslutades debatten.

Jag blev nyfiken och gick till DN:s tidningsarkiv för att kolla debatten. Det visade sig att Hardings beskrivning stämde. Det enda pro-psykoanalytiska inlägget var skrivet av en analytiker som mycket riktigt argumenterade nästan absurt dåligt. Han använde uttrycker (om min minnesbild är korrekt, ska försöka kolla upp saken vid något tillfälle) "salig dumbom" som ett skällsord mot psykoanalysens kritiker, och var allmänt arrogant och osaklig.

Sedan lät DN den ovanligt intelligente psykoanalys-avhopparen Pehr Henrik Törngren närmast krossa det inlägget. Och efter det var debatten slut.

Detta om DN. Jag har inte några specifika kunskaper om vilka inlägg mot Dan Josefsson som Aftonbladet refuserat, men det behövs inte. Jag har nämligen aldrig sett ett enda inlägg i Aftonbladet som kritiserat förnekandet av bortträngda minnen, vare sig "mesigt" eller på något bättre sätt. .Jag har heller faktiskt inte sett något som gått emot Josefssons historieskrivning i övrigt. Det kan ju ha funnits något marginellt inlägg som jag missade -men jag tror inte det.

Antingen har ingen (eller nästan ingen) Josefsson-kritiker skrivit eller också har alla refuserats. Det första är inte speciellt troligt. I Aftonbladet har Josefsson fått hålla enmansshow. Det är - väl att märka - samma tidning som upprepade gånger publicerat namn och bild på barn som berättat för sina mammor om att de utsatts för sexuella övergrepp av sina fäder. Och som hade gömts av mammorna för att de skulle slippa träffa de fäder som de var livrädda för.

I flera av fallen ledde detta till att barnen hittades och återfördes till de personer som de var skräckslagna för. Detta är Aftonbladets syn på anklagelser om sexuella övergrepp på barn i ett nötskal.

Och det är i Aftonbladet som "vänster"profilen Åsa Linderborg avfärdade en av de ack så försiktiga kritikerna mot Josefsson som trots allt fick skriva i DN med att det var "en kuslig röst inifrån Quick- sekten". Något som noterades av ETC:s Johan Ehrenberg, som tyckte att det var osakligt,

Men det är inte endast osakligt, Av anledningar som hon bäst känner till själv har Asa Linderborg i debatten om bortträngda minnen av sexuella övergrepp sålt sin själ de macho-män som använder frågan för att slå mot kvinnor och barn.

Eller möjligen känner hon inte ens själv till varför hon gör det. Anledningarna är måhända bortträngda...

Sorgligt är det i alla fall

"Hur ska barns rätt förstärkas"?

Detta är papperstidningens rubrik på en mycket bra debattartikel om barns rättslöshet av Monica Dahlström-Lannes i dagens SvD. På nätet har den som synes den kanske mer vaga titeln "Allas ansvar för barn blev ingens ansvar.".

Men oavsett titeln är den MYCKET BRA. Läs den. SvD är i genomsnitt bättre i barnrättsfrågor än DN och Aftonbladet, som har låtit synsättet hos figurer som Stefan Lisinski och Dan Josefsson att i det närmaste helt dominera ämnet.

Det känns konstigt att en öppen högertidning i Stockholm faktiskt är mindre sunkig i dessa frågor än AB och DN. .

Men så är det. Och glöm nu inte att läsa Monicas debattartikel!

Bockfoten sticker fram, del 2

Det är en sak att vara dum. Det är inget man rår för. Men det är en annan sak när en person som åtminstone har normalintelligens under över ett års tid medvetet och iskallt förvränger saker

Dan Josefsson vet mycket väl om att den bild av debatten om bortträngda minnen han har gett i detta inlägg i Aftonbladet är en grov karikatyr.

Han vet också mycket väl om att starka belägg finns för existensen av återkallade traumatiska minnen, och att många sådana har bevisats vara sanna., Det kan han inte ha missat, inte med hans resurser. Men han väljer medvetet att mörka detta.

Han väljer medvetet att mörka detta samtidigt som han borde inse att detta kommer att gynna alla de förövare vars offer inte minns övergrepp de utsatts för i tidig ålder. Han väljer att mörka trots att han också borde inse att det kommer att leda till oerhörda och ofta outhärdliga lidanden för oerhört många utsatta som inte blir trodda.

Jag skrev "samtidigt", inte "trots". För jag tror faktiskt inte att Josefsson har något som helst emot att förövare gynnas.

Att vi lever i en rutten värld demonstreras varje dag på olika sätt. Ett av dessa sätt är att alla de stora media har lagt sig platt för en ondskefull charlatan som Dan Josefsson.

Bortträngda minnenas tid förbi?

I ett rättsfall nyligen har en man som fått resning friats från anklagelser om övergrepp som sägs ha byggt enbart på bortträngda minnen. I samband med detta säger f.d. överåklagare Sven-Erik Alhem i ett TT-uttalande att "de bortträngda minnenas tid är förbi, när det gäller brottmål".

Frågan är hur det ska tolkas. Själv anser jag det vara självklart att fällande domar inte bör bygga på endast en persons minnen, vare sig bortträngde eller andra. För en fällande dom bör det finnas stödbevisning.

Men om uppfattningen att återkallade bortträngda minnen tillhör en kategori som aldrig kan vara sann slår rot, kommer man inom rättsväsendet inte att anstränga sig för att få fram stödbevisning till berättelser som bygger på bortträngda minnen. De kommer mer och mer automatiskt att avfärdas. Och då har vi ett problem.

Det finns internationellt en rad exempel på hur anklagelser som bygger på bortträngda minnen bekräftats av stödbevisning och även av erkännanden. Det mest kända exemplet är kanske fallet med Ross Cheit.

Därför är det nödvändigt att även berättelser som bygger på minnen som återkallats undersöks på samma sätt som de som bygger på andra typer av minnen.

Om så ej sker, är verkligen de utsattas rättssäkerhet i fara.

HOPP skriver om övergreppsminnen i Svenska Dagbladet

Företrädare för HOPP-Stockholm har skrivit ett inlägg i Svenska Dagbladet som försöker vara någon sorts motvikt till den reaktionära diskurs om minnen av sexuella övergrepp som kommit i kölvattnet på Quick-debatten.

Det är bra.

Men det kunde ha varit bättre. Det sorgliga är ju att till och med de ytterst få inlägg i de stora media som går emot den rådande Josefsson-diskursen praktiskt taget alltid är defensiva och undanglidande:

HOPP skriver bland annat: "Detta inlägg syftar inte till att försvara begreppet ”bortträngda minnen”". Det skulle faktiskt varit än mer glädjande om de hade vågat göra detta...

"Bortom rimligt tvivel"

"Bortom rimligt tvivel - Thomas Quick och rättvisan" är titeln på en bok av Christer van der Kwast som kommer i januari. Ska definitivt läsa den när den kommer. Christer van der Kwast är en av de hårdast angripna personerna i Sverige, i den närmast hysteriska kampanjen efter Råstam/Josefssons böcker. Så det ska bli mycket intressant att se hans egen version...

Monica Dahlström-Lannes...

... har skrivet en angelägen debattartikel i Dagens Juridik.

Det är ju bra att den typen av sanningar förs fram i en specialtidskrift. Man skulle dock önska att de stora media också uppmärksammade den typen av fall.

Men de hinner väl inte med - de är väl alltför upptagna med att hylla Dan Josefsson, skrämmas med imaginära u-båtar och bevaka kändisars öden och äventyr.

Var är "vittnespsykologin" när vi behöver den?

Barn som berättar om övergrepp utsätts allt som oftast av "vittnespsykologer" som försöker massakrera deras berättelser. Deras "analyser" utmärks ofta av att de verkar vara hyfsat kunniga på formallogik, men monumentalt okunniga om barnpsykologi.

Hur var det nu, sa inte barnet att solen sken in genom fönstret under övergreppet? Men nu var det ju så att solen stod på andra sidan huset, eller också var det mulet. Alltså kan man inte ta berättelsen på allvar. Eller det är vad de vill få oss att tro.

Eller sa inte barnet att tapeterna i rummet var gröna? Men de var ju faktiskt blå! Osv. osv, bla, bla, bla. Så brukar det faktiskt låta - jag överdriver inte.

För kanske 20 år sedan var media oftast skeptiska mot "vittnespsykologiska" "analyser" av sexualbrottsfall. Med all rätt. Men nu är det annorlunda. Gurun Dan Josefsson har citerat några av de mest ökända "vittnespsykologerna" som "experter". Och få har några invändningar.

Alldeles bortsett från att några av de mer kända "vittnespsykologerna" (ingen nämnd, men ingen glömd) ger intryck av att vara medvetna förövarförsvarare tror jag att den dogmatiska Trankellinspirerade vittnespsykologin inte är speciellt lämplig för att analysera sexualbrottsfall. Allra minst när barn är inblandade. Dess betoning på formallogik passar inte speciellt bra när det handlar om människor som utsatts för grova trauman. Allra minst när det gäller barn.

Jag skrev att media numera inte längre verkar ha samma sunda misstänksamhet mot "vittnespsykologiska" "analyser" av barns trauman som de hade förut. Men det finns ett annat område där det nog skulle behövas lite vittnnespsykologi, men där det oftast saknas varje antydan till sådana analyser. Jag syftar förstås på iakttagelser av "ubåtar" och "ryska" "grodmän".

Det är verkligen egendomligt att medan det anses logiskt att säga att barn får "falska minnen" av övergrepp från fadern för att mamman har indoktrinerat det att pappan är elak används sällan samma logik för att förklara att människor kanske förmås att tycka sig se "ryska" "ubåtar" överallt när media är fyllda med artiklar om de elaka och farliga ryssarna som hela tiden snokar runt våra kuster.

För hur är det - vilket är lättast att missuppfatta - ett suddigt objekt till havs eller det faktum att någon vuxen grovt förgriper sig på en? För mig är svaret självklart. Jag tror inte en sekund att ett barn får ett falskt minne av ett plågsamt övergrepp endast för att mamman ev. inte gillar den man som barnet berättar om. Däremot är det faktiskt inte så konstigt att om man tror att ryssarna finns överallt är det inte så väldigt svårt att få för sig att en krusning på vattenytan är - en rysk ubåt!

För mig är detta ingenting annat än - sunt förnuft. Men "sunt förnuft" är ofta satt på undantag när media driver sina kampanjer.-

Dan Josefssons glashus

Ser i DN att Dan Josefsson intervjuas angående att Socialstyrelsen ska göra en "utredning" om terapimetoder som utgår från att det går att få upp bortträngda minnen. Utgångspunkten verkar vara att ta reda på om detta kan leda till skador*, och det uppskattar förstås Josefsson.

I DN-intervjun kan man bland annat läsa:

"Enligt honom /Josefsson/ har fortfarande många psykoterapeuter en stark tro på att det går att få fram bortträngda minnen.

– Och samtidigt mycket liten respekt för att metoden bevisligen kan skapa falska minnen.

Han säger att en anledning till att terapimetoden fortfarande ­förekommer är att frågan är starkt ideologiserad.

– De här terapeuterna tänker inte som kyligt vetenskapligt resonerande läkare, som förutsättningslöst söker sig fram till bra behandlingsmetoder. De avfärdar rationella argument mot behandlingen och mot tron på bortträngda minnen med att det handlar om en förtäckt ideologisk strid från mörkermän som försvarar mäns rätt att förgripa sig på kvinnor och barn, säger Josefsson."

Det är dumt att kasta sten om man befinner sig så nära glashusets väggar. Dan Josefsson har i sin egen "ideologiska strid" skrivit en massa om bortträngda minnen - utan att någon gång på allvar gå igenom och allvarligt diskutera de vetenskapliga beläggen för att traumatiska minnen kan försvinna och sedan återkallas. Dessa är helt överväldigande - och förnekas egentligen inte av någon seriös forskare. Vad forskardebatten handlar om är snarare en ganska så intrikat och på gränsen till sofistisk debatt om de traumatiska minnen som försvinner gör det pga "bortträngning" eller av någon annan orsak.

Josefsson har konsekvent gett en felaktig bild av den vetenskapliga debatten, vilket för honom varit nödvändigt för att driva sin ettriga kampanj på det mest effektiva sättet. "Kyligt vetenskapligt resonerande" är det sista man kan kalla honom.

Och angående det som står om att det bevisligen går att skapa falska minnen. Det är i och för sig sant, men detta är oerhört svårt. Det visas om inte annat av Råstams och Josefssons böcker om Quick/Bergwall. Trots att Sture Bergwall satt inspärrad på sjukhus under två decennier, trots att han där enligt egen utsago utsattes för en intensiv indoktrinering år efter år för att få upp bortträngda minnen, och detta tillsammans med att han kraftigt drogades, fick han inga "falska minnen".

Anledningen till att Bergwall låtsades få upp minnen var att han ville vara kvar på Säter, och få obegränsad tillgång till droger. Det är uppenbarligen inte speciellt lätt att skapa "falska minnen"...

Och apropå "mörkermännen" så finns de ju också bevisligen. Om dessa kan man ju läsa en hel del - bland annat i flera av de artiklar jag här har skrivit under rubriken "förövarförsvarare" .
------------------------------------------------------------------------------------
*Man kan förstås hoppas att de även förutsättningslöst går igenom de fall där människor mått mycket bättre efter att de fått upp minnen som de trängt bort under åratal....

Jag är faktiskt imponerad av katolska kyrkan

Nedan kommer några citat från en artikel i Dagens Nýheter.

"Den dator som tillhör ärkebiskopen Jozef Wesolowski som sitter i husarrest i Vatikanen var proppfull av barnpornografibilder. Utredningen talar om över 100.000 bilder och en lång rad videor. Nyheten kommer tre dagar efter att polacken Jozef Wesolowski sensationellt greps inne i Vatikanen, där han snart kommer att ställas inför rätta. Wesolowski som ifråntogs sin prästtitel i somras är misstänkt för att utnyttjat en lång rad minderåriga pojkar sexuellt mot betalning. "

"Påven Franciskus har inlett ett reningsbad inom katolska kyrkan. 1 800 präster som anmälts för sexuella övergrepp är nu föremål för utredning. Igår kom nyheten att biskopen Rogelio Ricardo Livieres får lämna sitt ämbete i Paraguay för att han systematiskt mörkat och täckt upp för pedofiler.""

Faktum är att katolska kyrkan agerar annorlunda än vad de flesta andra institutioner gjort i liknande sammanhang. Det gällde i viss mån redan innan påven Franciskus tillträdde, men det är ännu klarare efter hans tillträde. Franciskus har ju även jämfört övergrepp mot barn med satanism.

Det skulle inte ha varit omöjligt för katolska kyrkans högsta ledning att från 2002 och framåt svara på anklagelser om övergrepp genom att tala om "falska minnen", "masshysteri" eller varför inte "moralpanik". Det har den - i motsats till många andra i liknande situationer! - faktiskt aldrig gjort.

Ingenting tyder på att katolska präster begår fler sexuella övergrepp mot barn än andra män. Men av någon anledning har Vatikanens svar på anklagelserna aldrig varit att gå ut med någon form av försvarskampanj. Och de senaste åren har man gått från att passivt acceptera att anklagelserna kan stämma, till att mer aktivt bekämpa förövarna i de egna leden.

Därför har personer som utsatts fört sexuella övergrepp i barndomen av katolska präster och munkar (och i en del fall faktiskt också nunnor), större chans att bli trodda och få upprättelse än andra som har utsatts för sexuella övergrepp i barndomen, i andra sammanhang.

Det är både intressant och anmärkningsvärt.

Vad är egentligen "moralpanik"?

/Från min huvudblogg den 21 december 2007/

I samband med att pseudonymen Motherwitch startade en kampanj mot pedofilsidor på nätet, blev hon, som ett brev på posten, genast anklagad för att sprida ”moralpanik”. Det är ett underligt begrepp, som brukar användas av många för att slå mot ståndpunkter de inte gillar, i synnerhet sådana ståndpunkter som bygger på någon form av ”moralisk” upprördhet.

Det kan användas till det mesta. De som inte vill legalisera pedofili eller vuxenincest anklagas för ”moralpanik”, trots att de oftast har en lång rad rationella argument att bygga sitt avståndstagande på. De som ogillar våldsamma och sadistiska dataspel, eller videofilmer, brukar också sägas sprida ”moralpanik”, trots att de skulle kunna hänvisa till en lång rad forskare, från Bandura och framåt, som argumenterat för hur destruktivt det kan vara att utsättas för grovt, men trivialiserat våld i media.

De som upprörs över satanister som spikar upp katter på kyrkdörrar, och vars favoritmusik är black metal-låtar som förhärligar våld, tortyr, eller våldtäkter, sprider också "moralpanik". De som anser att det finns en kärna av sanning i berättelser om ”rituella” sadistiska övergrepp är väl de värsta spridarna av denna ”moralpanik”. Men även de som upprörs över att statsråd och andra höjdare utnyttjar minderåriga prostituerade.

Det finns förvisso de som försökt definiera ett begrepp som moralpanik på andra, mer meningsfulla, sätt, men här är jag mer intresserad över hur begreppet används i vulgärdebatten. Moralisk upprördhet och en vilja att bekämpa föremålet för denna upprördhet ses ofta som moralpanik. Men inte alltid.

En av de största rörelserna i vår tids historia som till ganska stor byggde på en ”moralisk” upprördhet var rörelsen mot USA:s krig i Indokina. Det djupt omoraliska i att en stor nation bombade ett fattigt bondeland sönder och samman, och lät sina marionetter i Sydvietnam tortera och våldta, upprörde miljoner människor. Ändå har jag inte sett någon som vågat påstå att det var moralpanik. Men det vore ju så enkelt att hävda det.

Är inte trots allt principer som ”Du skall icke döda” förlegade påbud, som moderna människor sedan länge lagt bakom sig? Och är framförallt inte åsikten att det är fel av de härskande i rika länder att bomba fattiga människor sönder och samman ett uttryck för en unken moralism som inte förstår att olja och säkerhetsintressen väger tyngre än olika moraliska hjärnspöken? Varför ska man uppröras över Vietnamkriget, kuppen i Chile, invasionen av Irak, tortyren i Abu Ghraib- fängelset?

Eller för den delen polisens likgiltighet inför morden på kvinnor i Guatemala, som SvD tog upp idag? Att fånga mördare och ställa dem inför rätta – är inte det också en sån där ”moralistisk” ryggradsreflex, ovärdig en sofistikerad människa, som befriats från alla unkna fördomar?

Nej, de flesta skulle nog inte våga ens antyda att de sista exemplen skulle vara uttryck för ”moralpanik”.

Eller någon osedvanligt cynisk person skulle kanske ta upp det allra sista exemplet. Varför det?

Därför att det finns några väsentliga faktorer som leder till att vissa personer börjar skrika om ”moralpanik”. Om någon upprörs över sexuella brott, eller brott mot kvinnor, eller mot barn, eller brott med ”ockulta” inslag, eller vissa typer av narkotikabrott, då kommer genast skriken om moralpanik.

De som försvarar USA:s brott i Indokina eller Irak, skulle aldrig våga använda termen om sina motståndare. Framförallt kanske för att de vill behålla moraltemat för sig själva. De vill inte avfärda kritiken som en ”moralpanik”, därför att de själva älskar att framställa sina egna åsikter som djupt moraliska (ni vet, nationens ära, plikten att kämpa mot kommunism, och sådant).

Men i grunder är det ju samma sak. Somliga människor upprörs över övergrepp mot barn, övergrepp mot kvinnor, sekter som förhärligar (och inte så sällan använder) våld, narkotikalangning, på samma sätt som de också kan uppröras över USA:s övergrepp i Irak. Det ligger ofta ”moraliska” skäl bakom båda dessa typer av ställningstaganden. Och ofta berör de olika ämnena varandra. Det finns stora strukturella likheter mellan hur USA-soldater sexuellt torterade fångna irakier, med hur förövare i vår vardag använder samma metoder mot kvinnor och barn.

Avskaffa ordet moralpanik, eller använd det bara när det verkligen kan vara adekvat (om exempelvis homofobiska kampanjer, eller när upprörda moralister på 40-talet ville förbjuda Pippi Långstrump!). Att bli moraliskt upprörd över hur människor kränks, eller förråas, och försöka handla utifrån det, är ett uttryck för människors bästa sidor, inte de sämsta. Det lobbyisterna för övergrepp, våld, och avhumanisering kallar för ”moralpanik” har kommit för att stanna. Dess bättre.

De som inte "visste" någonting

Jan Guillou har låtis sig intervjuas med anledning av sitt senaste litterära mästerverk /obs ironi!/. I intervjun hävdade han att det var en myt att man i Sverige kände till fakta om judeutrotningen i Nazi-Tyskland. Det skulle han inte ha gjort.

Som ett brev på posten (på den tiden det fanns någon post att tala om!) uttalade sig snart ett antal historiker, som i motsats till Guillou visste vad de talade om, och visade övertygande att Guillou förvrängde historien.

Läs gärna deras debattartiklar i ETC och i DN. Guillou svarade sin vana trogen både arrogant och pösigt i en intervju i Expressen.

Guillou var ju aktiv i yttersta vänstern när det begav sig - så han borde väl ha hört denna sång någon gång. Den hette Vi visste ingenting och tar ju just upp just detta ämne. Men det tillhör kanske en förgången epok, som han måhända har trängt, förlåt, glömt bort....

Annars är det ju logiskt att Guillou sympatiserar med dem som sade sig inte vetat något under andra världskriget. Han sitter ju själv i samma båt. Han har ju sedan tidigt 80-tal systematiskt blundat för, förminskat och ignorerat beläggen för sexuella övergrepp mot barn.

En förnekare som sträcker ut sin hand till andra förnekare. Det finns ju någon form av logik i detta...