Under rubriken "Arbetsförbud för sexförbrytare" kräver BO Fredrik Malmberg i en artikel i SvD att lagstiftningen som hindrar sexförbrytare att få jobba med barn och ungdon ska skärpas, och att luckorna ska täppas till.
Utmärkt. Men hur ska vi i detta sammanhang se på att de flesta, och ofta de mest grövsta och mest förödande, av sexualbrotten mot barn sker inom familjen?
Att kräva att också personer som ska få vårdnad om barn måste visa upp ett intyg om att de inte är dömda för sexualbrott har lyst med sin frånvaro i den offentliga debatten. Man var kan en förövare göra mest skada, på en skola, en förskola - eller som vårdnadshavare?
Svaret torde vara uppenbart. Men familjen ses som så "privat" att den typen av förslag har mycket svårt att slå igenom. När Thomas Bodström - som ju var för lagen som förbjöd sexualbrottsdömda att jobba med barn - för ett antal år sedan fick frågan om dessa skulle förbjudas att ha vårdnad om barn svarade han nej - och tillade lite vagt att det inte skulle vara i barnens intressen.
Att nästan inga beslutsfattare kan tänka sig att den lag som nu gäller arbete med barn också skulle kunna utvidgas till att gälla vårdnad om barn säger en del om den slutna kärnfamiljens mycket specifika ställning i vårt samhälle.
Denna specifika ställning gynnar inte på något sätt barnen. Tvärtom.
Sunday, May 4, 2014
Wednesday, April 30, 2014
"Jakten på Kapten Klänning"
För några dagar läste jag ut Jonas Trolles "Jakten på Kapten Klänning" (Leopard förlag, 2014). Jag dröjde länge med att köpa den eftersom jag var milt sagt misstänksam mot Trolle. Eftersom han i början av affären så uppenbart mörkade att historien handlade om nätverk, inte om en enda person.
Det försöker han här förklara (bort) genom att säga att det berodde på att han då definierade nätverk på att så udda sätt, att han inte trodde att just detta kunde beskrivas som ett sådant. Det är inte så där väldigt övertygande.
Att polisen inte letade reda på mer än tre personer (förutom Göran Lindberg) i det sexutnyttjande nätverket hävdar han berodde på att det skulle vara både omständigt och dyrt. Det är inte heller här så oerhört övertygande.
Men här argumenterar han lite bättre, det medges...
Trots detta kan boken rekommenderas. Skildringen av den dömde polischefen är inte så ingående, men ändå skakande. Hans liv, så totalt uppfyllt över att så ofta som möjligt få sexuella-sadistiska kickar verkar så ... bisarrt torftigt. Man får plötsligt en bild av en förövares inre tomhet. Det är både olustigt och, ja, lite skakande.
Lindbergs egen tomhet är på något sätt relaterad till hur han behandlar unga kvinnor och flickor. Man får intrycket att denna tomhet tvingar honom att ständigt vilja trampa ner andra, som han ser som svagare än sig själv. Dvs framförallt de som han offentligt påstår sig vilja kämpa för - dvs kvinnor - och minderåriga flickor.
En sak är värd att notera. Så fort poliserna fick (inledningsvis väldigt vaga) misstankar om att den polis som beskrevs av en utnyttjad flicka var Göran Lindberg satte de genast in en oerhörd apparat för att ta redan på om det var så. Så brukar inte polisen bete sig i liknande sammanhang. Man brukar inte sätta in telefonavlyssning och avancerad spaning för att kolla upp ett påstående om att en kollega är förövare. Det är inte sällsynt att poliser utpekas, det brukar inte leda till speciellt mycket. Och definitivt inte till avancerad spaning och telefonavlyssning.
(Senast vi hörde talas om en utpekad polis, i samband med en friande dom som kom för några dagar sedan, ledde det ju enligt DN tvärtom till att man lät SÄPO (!) spana - inte på den anklagade polisen, utan på den kvinna som anklagat denne för övergrepp!!! )
Om polisen hade samma inställning till andra anklagade förövare som de hade till den inom kåren djupt impopuläre polischefen Göran Lindberg skulle antalet fällande domar öka mycket kraftig. Om detta är jag helt säker.....
Det försöker han här förklara (bort) genom att säga att det berodde på att han då definierade nätverk på att så udda sätt, att han inte trodde att just detta kunde beskrivas som ett sådant. Det är inte så där väldigt övertygande.
Att polisen inte letade reda på mer än tre personer (förutom Göran Lindberg) i det sexutnyttjande nätverket hävdar han berodde på att det skulle vara både omständigt och dyrt. Det är inte heller här så oerhört övertygande.
Men här argumenterar han lite bättre, det medges...
Trots detta kan boken rekommenderas. Skildringen av den dömde polischefen är inte så ingående, men ändå skakande. Hans liv, så totalt uppfyllt över att så ofta som möjligt få sexuella-sadistiska kickar verkar så ... bisarrt torftigt. Man får plötsligt en bild av en förövares inre tomhet. Det är både olustigt och, ja, lite skakande.
Lindbergs egen tomhet är på något sätt relaterad till hur han behandlar unga kvinnor och flickor. Man får intrycket att denna tomhet tvingar honom att ständigt vilja trampa ner andra, som han ser som svagare än sig själv. Dvs framförallt de som han offentligt påstår sig vilja kämpa för - dvs kvinnor - och minderåriga flickor.
En sak är värd att notera. Så fort poliserna fick (inledningsvis väldigt vaga) misstankar om att den polis som beskrevs av en utnyttjad flicka var Göran Lindberg satte de genast in en oerhörd apparat för att ta redan på om det var så. Så brukar inte polisen bete sig i liknande sammanhang. Man brukar inte sätta in telefonavlyssning och avancerad spaning för att kolla upp ett påstående om att en kollega är förövare. Det är inte sällsynt att poliser utpekas, det brukar inte leda till speciellt mycket. Och definitivt inte till avancerad spaning och telefonavlyssning.
(Senast vi hörde talas om en utpekad polis, i samband med en friande dom som kom för några dagar sedan, ledde det ju enligt DN tvärtom till att man lät SÄPO (!) spana - inte på den anklagade polisen, utan på den kvinna som anklagat denne för övergrepp!!! )
Om polisen hade samma inställning till andra anklagade förövare som de hade till den inom kåren djupt impopuläre polischefen Göran Lindberg skulle antalet fällande domar öka mycket kraftig. Om detta är jag helt säker.....
Thursday, April 24, 2014
VoF förnekar sig inte
Det finns inget vetenskapligt konsensus om att bortträngning som mekanism inte existerar. Tvärtom pågår det en livlig debatt om frågan bland forskare över hela världen. Trots detta har Vetenskap och Folkbildning (VoF) protesterat mot Feministiskt Forum för att de tillåter en programpunkt med titeln "Kampanjen mot bortträngda minnen - ett hot mot kvinmors och barns hälsa".
Om det inte finns en debatt kan det vare sig finnas "vetenskap" eller "folkbildning". Men för pseudoskeptikerna i VoF ska tydligen endast en åsikt få föras fram i kontroversiella frågor. Nämligen deras egen.
Att kalla detta för pinsamt är bara förnamnet.
Om det inte finns en debatt kan det vare sig finnas "vetenskap" eller "folkbildning". Men för pseudoskeptikerna i VoF ska tydligen endast en åsikt få föras fram i kontroversiella frågor. Nämligen deras egen.
Att kalla detta för pinsamt är bara förnamnet.
Sunday, April 13, 2014
Övergrepp i förskolan - och övergrepp i familjen
Mediebevakningen av de nyligen avslöjade övergreppen på en förskola har märkliga drag. Dels för att de mer och mer fokuserar på allt annat än de utsatta barnen, men dels också genom hur relativt sett stort de slås upp. I förhållande till andra övergrepp - som begås varje dag,
Trots allt är övergrepp i förskolan troligen relativt ovanliga i Sverige. Övergrepp i familjen är mycket mer vanliga.
Dessa övergrepp avslöjas mycket sällan. När båda föräldrarna är inblandade, eller där den ena väljer att blunda, kan man nog säga att de aldrig avslöjas medan de pågår. När den ena föräldern (vanligtvis modern) inte blundar utan försöker göra något åt saken brukar det vanligaste vara att vare sig hon eller barnet blir trott, och att den anklagade fadern får behålla vårdnaden.
Om modern aktivt försöker motarbeta det, riskerar hon att förlora barnet helt till förövaren. Och i de ytterst få fall där modern försöker fly med barnet, har både Aftonbladet och TV3 utvecklat en vana att publicera barnets bild, så att den anklagade fadern med polisens hjälp ska kunna få total kontroll över det!
Vad gäller de fall där ingen av föräldrarna står på barnets sida avslöjas det kanske ibland när barnet hunnit bli vuxet, och sent omsider börjar minnas,. Men då är det i mångt och mycket för sent, och dessutom kommer hens minnen ju rutinmässigt att avfärdas som falska...
Övergrepp på förskolan är traumatiserande, men övergrepp i familjen är i grunden mer massivt traumatiserande. För de barn som utsätts i familjen finns ingenstans att fly.
Om detta skriver de stora media idag nästan ingenting. Det fanns en period på 80- och 90-talen då de gjorde det, men idag har denna period i stora kretsar allmänt avfärdats med den helt missvisande termen "incestpanik"....
Det är bra att övergrepp på förskolan uppmärksammas, även om karaktären på uppmärksamheten i just detta fall är lite märklig och efter hand mest fokuserat på ämnen som "häxjakten" på den anklagades familj, och hur synd det är om män i förskolan. Men det vore ju bra om media på nytt började uppmärksamma de övergrepp som både är vanligare och mer förödande.
Trots allt är övergrepp i förskolan troligen relativt ovanliga i Sverige. Övergrepp i familjen är mycket mer vanliga.
Dessa övergrepp avslöjas mycket sällan. När båda föräldrarna är inblandade, eller där den ena väljer att blunda, kan man nog säga att de aldrig avslöjas medan de pågår. När den ena föräldern (vanligtvis modern) inte blundar utan försöker göra något åt saken brukar det vanligaste vara att vare sig hon eller barnet blir trott, och att den anklagade fadern får behålla vårdnaden.
Om modern aktivt försöker motarbeta det, riskerar hon att förlora barnet helt till förövaren. Och i de ytterst få fall där modern försöker fly med barnet, har både Aftonbladet och TV3 utvecklat en vana att publicera barnets bild, så att den anklagade fadern med polisens hjälp ska kunna få total kontroll över det!
Vad gäller de fall där ingen av föräldrarna står på barnets sida avslöjas det kanske ibland när barnet hunnit bli vuxet, och sent omsider börjar minnas,. Men då är det i mångt och mycket för sent, och dessutom kommer hens minnen ju rutinmässigt att avfärdas som falska...
Övergrepp på förskolan är traumatiserande, men övergrepp i familjen är i grunden mer massivt traumatiserande. För de barn som utsätts i familjen finns ingenstans att fly.
Om detta skriver de stora media idag nästan ingenting. Det fanns en period på 80- och 90-talen då de gjorde det, men idag har denna period i stora kretsar allmänt avfärdats med den helt missvisande termen "incestpanik"....
Det är bra att övergrepp på förskolan uppmärksammas, även om karaktären på uppmärksamheten i just detta fall är lite märklig och efter hand mest fokuserat på ämnen som "häxjakten" på den anklagades familj, och hur synd det är om män i förskolan. Men det vore ju bra om media på nytt började uppmärksamma de övergrepp som både är vanligare och mer förödande.
Möte om bortträngda minnen på Feministiskt Forum
"Kampanjen mot bortträngda minnen är ett hot mot kvinnors och barns hälsa."
Medverkande: Erik Rodenborg, Kerstin Alfredsson och Eva Birkedal.
Erlanderrummet, ABF-huset, lördagen den 10 maj 2014, klockan 16.
Arrangör Föreningen Socialisten.
Programmet i sin helhet kan läsas här
Medverkande: Erik Rodenborg, Kerstin Alfredsson och Eva Birkedal.
Erlanderrummet, ABF-huset, lördagen den 10 maj 2014, klockan 16.
Arrangör Föreningen Socialisten.
Programmet i sin helhet kan läsas här
Friday, April 4, 2014
"Skevt sätt att diskutera bortträngda minnen"
/Publicerad i RSMH:s tidning Revansch! , nr 2/2014./
DET TALAS OM bortträngda minnen. Många har fått en bild av att det skulle vara en ovetenskaplig myt, genom till exempel Dan Josefssons bok om Sture Bergwall. Men den bilden är missvisande.
Traumatiska minnen kan försvinna. Och sedan komma tillbaka, genom så kallade återkallade minnen. Detta är väl belagt, bland annat genom "Recovered Memory Project" vid Browns universitet i USA.
Mannen som ligger bakom projektet, Ross Cheit, utsattes som barn, mellan 10 och 12 års ålder, för övergrepp av William Farmer, en ledare på ett sommarläger. Minnena av dessa försvann. Vid 36 års ålder började han minnas igen. Han letade reda på andra som varit utsatta, och vann slutligen ett civilrättsligt mål mot Farmer, som erkände anklagelserna.
Att traumatiska minnen kan försvinna och komma tillbaka är alltså bevisat. Det som är kontroversiellt är om den glömskan skulle kunna bero på en specifik mekanism som kan kalas för bortträngning, alltså att en händelse kan trängas bort på grund av dess obehagliga innehåll.
DE SOM ÄR emot att bortträngning skulle användas som vetenskapligt begrepp förklarar ofta fall som Ross Cheits, med att det handlar om vanlig glömska. Det är en konstig åsikt. Det innebär ju att man glömmer grova övergrepp på samma sätt som man glömmer färgen på tapeterna i farmors kök!
Att påstå att man kan glömma bort trauman på samma sätt som man glömmer så triviala saker är faktiskt att trivialisera övergrepp.
En del som förnekar bortträngning menar också att det inte är biologiskt ändamålsenligt att tränga bort extrema trauman. Minnets funktion är bland annat att lära sig undvika faror, och därför bör inte de mest traumatiska minnena kunna trängas bort. Mot det invänder många att det inte alltid är ändamålsenligt för ett barn att minnas övergrepp, speciellt inte om det är de närmaste som utsätter det.
TVÄRTOM, EN VIKTIG anledning till att minnena trängs bort anses av många vara att det både är outhärdligt (och ibland farligt) att som barn veta om att just de personer som de är som mest beroende av har svikit dem så grovt.
Det anses ofta att det är detta, mer än själva den fysiska plågan, som bidrar till att traumatiska minnen trängs bort från medvetandet.
Erik Rodenborg
Bloggare som skriver bland annat om bortträngda minnen och är RSMH-medlem.
DET TALAS OM bortträngda minnen. Många har fått en bild av att det skulle vara en ovetenskaplig myt, genom till exempel Dan Josefssons bok om Sture Bergwall. Men den bilden är missvisande.
Traumatiska minnen kan försvinna. Och sedan komma tillbaka, genom så kallade återkallade minnen. Detta är väl belagt, bland annat genom "Recovered Memory Project" vid Browns universitet i USA.
Mannen som ligger bakom projektet, Ross Cheit, utsattes som barn, mellan 10 och 12 års ålder, för övergrepp av William Farmer, en ledare på ett sommarläger. Minnena av dessa försvann. Vid 36 års ålder började han minnas igen. Han letade reda på andra som varit utsatta, och vann slutligen ett civilrättsligt mål mot Farmer, som erkände anklagelserna.
Att traumatiska minnen kan försvinna och komma tillbaka är alltså bevisat. Det som är kontroversiellt är om den glömskan skulle kunna bero på en specifik mekanism som kan kalas för bortträngning, alltså att en händelse kan trängas bort på grund av dess obehagliga innehåll.
DE SOM ÄR emot att bortträngning skulle användas som vetenskapligt begrepp förklarar ofta fall som Ross Cheits, med att det handlar om vanlig glömska. Det är en konstig åsikt. Det innebär ju att man glömmer grova övergrepp på samma sätt som man glömmer färgen på tapeterna i farmors kök!
Att påstå att man kan glömma bort trauman på samma sätt som man glömmer så triviala saker är faktiskt att trivialisera övergrepp.
En del som förnekar bortträngning menar också att det inte är biologiskt ändamålsenligt att tränga bort extrema trauman. Minnets funktion är bland annat att lära sig undvika faror, och därför bör inte de mest traumatiska minnena kunna trängas bort. Mot det invänder många att det inte alltid är ändamålsenligt för ett barn att minnas övergrepp, speciellt inte om det är de närmaste som utsätter det.
TVÄRTOM, EN VIKTIG anledning till att minnena trängs bort anses av många vara att det både är outhärdligt (och ibland farligt) att som barn veta om att just de personer som de är som mest beroende av har svikit dem så grovt.
Det anses ofta att det är detta, mer än själva den fysiska plågan, som bidrar till att traumatiska minnen trängs bort från medvetandet.
Erik Rodenborg
Bloggare som skriver bland annat om bortträngda minnen och är RSMH-medlem.
Thursday, March 27, 2014
Bortträngda minnen i en mordutredning - 1964
Ett av de många felaktiga påståendena i Dan Josefssons så kallade dokumentär om Quickfallet är att det var något helt nytt och enastående att brottsutredare skulle hjälpa en anklagad att få upp bortträngda minnen av mord som denne begått. Det är inte sant. Det var inte alls första gången, inte ens i Sverige. Det hände nämligen 1964, i morduttedningen mot Karl Hugo Färnström, den man som misstänktes - och senare dömdes - för mordet på femåriga Kerstin Blom 1955.
Färnström blev aktuell för utredningen eftersom hans tidigare hustru (sent omsider) hade erinrat sig att den väska, med en karaktäristisk lagning, som Kerstin hittats i, tillhörde hennes make. Hon kontaktade därför polisen. Färnström togs in till förhör den 25 februari 1964. Han nekade.
Allt eftersom den tekniska bevisningen mot honom blev starkare och starkare började han vackla. I Dagens Nyheter den 29 februari 1964 detta år kan vi läsa rubriken: "Hjälp mig minnas". Färnström förklarar då att han skulle kunna erkänna om han bara kunde minnas själv. Han citeras: "Ni ska veta att jag inte har något som helst minne av att ha förövat dådet".
I samma nummer av DN intervjuas psykiatern Yngve Holmstedt, som förklarar att detta inte alls är konstigt. Holmstedt säger att en person lätt kan "koppla på bortträngningsmekanismen om han upplevt något som han anser outhärdligt".
Den 1 mars berättar så DN om hur utredarna försöker få Färnström att börja minnas - genom att visa honom foton relaterade till brottet. Och så, den 3 mars är DN:s rubrik: "Kerstinmannen börjar minnas". Färnström berättar då att han nu minns allt fram till dess att Kerstin Blom kommer in i hans lågenhet. Han minns fortfarande inte själva mordet.
Senare minns han även mordet, och eftersom det finns en stark teknisk bevisning blir det också en fällande dom.
Man kan notera att inte någon, åtminstone inte i de stora media, då protesterade mot det "ovetenskapliga" i att "tro" på bortträngda minnen. På den tiden var i stort sett inte den teorin så kontroversiell. Om man - förstås - bortser från små grupper av Freudkritiska akademiker, som behaviorister och extremt biologiskt inriktade forskare. Men dessa verkar 1964 inte ha haft någon större tillgång till massmedia.
Teorin om bortträngda minnen blev mer kontroversiell senare, då den började angripas av personer som ville diskreditera återkallade minnen av sexuella övergrepp i barndomen. Detta hade inte varit nödvändigt 1964, eftersom sådana minnen då ofta brukade avfärdas med att det handlade om bortträngda sexuellt-infantila önskningar, enligt Freuds teorier om "oidpuskomplex" och "infantil sexualitet". När den teorin mer och mer kom i vanrykte började förnekarna gå över till att angripa bortträngningsmodellen som sådan.
En sak till. Kan man veta att Färnström verkligen hade trängt bort minnet av mordet? Nej, det kan man förstås inte. Det kan ju också ha varit så att han hellre låtsades ha "glömt" mordet för att på så sätt distansera sig från ansvaret. Men det kan vi i så fall heller inte veta. Frågan står faktiskt öppen.
Men oavsett vilket är det helt uppenbart att möjligheten att tränga bort minnen, till och med av egna mord, togs på stort allvar 1964. Det handlar alltså inte om någon modefluga som dök upp i Sverige först på 1990-talet.
Och, som sagt, Josefsson slarvar alltså med sanningen även här. Är det någon som blir förvånad?
Färnström blev aktuell för utredningen eftersom hans tidigare hustru (sent omsider) hade erinrat sig att den väska, med en karaktäristisk lagning, som Kerstin hittats i, tillhörde hennes make. Hon kontaktade därför polisen. Färnström togs in till förhör den 25 februari 1964. Han nekade.
Allt eftersom den tekniska bevisningen mot honom blev starkare och starkare började han vackla. I Dagens Nyheter den 29 februari 1964 detta år kan vi läsa rubriken: "Hjälp mig minnas". Färnström förklarar då att han skulle kunna erkänna om han bara kunde minnas själv. Han citeras: "Ni ska veta att jag inte har något som helst minne av att ha förövat dådet".
I samma nummer av DN intervjuas psykiatern Yngve Holmstedt, som förklarar att detta inte alls är konstigt. Holmstedt säger att en person lätt kan "koppla på bortträngningsmekanismen om han upplevt något som han anser outhärdligt".
Den 1 mars berättar så DN om hur utredarna försöker få Färnström att börja minnas - genom att visa honom foton relaterade till brottet. Och så, den 3 mars är DN:s rubrik: "Kerstinmannen börjar minnas". Färnström berättar då att han nu minns allt fram till dess att Kerstin Blom kommer in i hans lågenhet. Han minns fortfarande inte själva mordet.
Senare minns han även mordet, och eftersom det finns en stark teknisk bevisning blir det också en fällande dom.
Man kan notera att inte någon, åtminstone inte i de stora media, då protesterade mot det "ovetenskapliga" i att "tro" på bortträngda minnen. På den tiden var i stort sett inte den teorin så kontroversiell. Om man - förstås - bortser från små grupper av Freudkritiska akademiker, som behaviorister och extremt biologiskt inriktade forskare. Men dessa verkar 1964 inte ha haft någon större tillgång till massmedia.
Teorin om bortträngda minnen blev mer kontroversiell senare, då den började angripas av personer som ville diskreditera återkallade minnen av sexuella övergrepp i barndomen. Detta hade inte varit nödvändigt 1964, eftersom sådana minnen då ofta brukade avfärdas med att det handlade om bortträngda sexuellt-infantila önskningar, enligt Freuds teorier om "oidpuskomplex" och "infantil sexualitet". När den teorin mer och mer kom i vanrykte började förnekarna gå över till att angripa bortträngningsmodellen som sådan.
En sak till. Kan man veta att Färnström verkligen hade trängt bort minnet av mordet? Nej, det kan man förstås inte. Det kan ju också ha varit så att han hellre låtsades ha "glömt" mordet för att på så sätt distansera sig från ansvaret. Men det kan vi i så fall heller inte veta. Frågan står faktiskt öppen.
Men oavsett vilket är det helt uppenbart att möjligheten att tränga bort minnen, till och med av egna mord, togs på stort allvar 1964. Det handlar alltså inte om någon modefluga som dök upp i Sverige först på 1990-talet.
Och, som sagt, Josefsson slarvar alltså med sanningen även här. Är det någon som blir förvånad?
Tuesday, March 25, 2014
Guldspade till mannen som började ljuga
Dan Josefsson, mannen som började ljuga om att han älskade Margit Norell för att få möjligheten att smutskasta alla som inser att traumatiska minnen kan trängas bort, fick, förutsägbart nog, Guldspaden för sin bok.
Det enda vettiga hade varit om den hade gått till två andra nominerade, nämligen Jens Mikkelsen och Katia Wagner, författarna till den oerhört viktiga boken De förlorade barnen. Men vem har sagt att "Grävande journalister" är vettiga? De gav ju priset till Per Lindeberg 1999.
Vi har fått ytterligare ett bevis för att vi lever i en absurd värld.
Det enda vettiga hade varit om den hade gått till två andra nominerade, nämligen Jens Mikkelsen och Katia Wagner, författarna till den oerhört viktiga boken De förlorade barnen. Men vem har sagt att "Grävande journalister" är vettiga? De gav ju priset till Per Lindeberg 1999.
Vi har fått ytterligare ett bevis för att vi lever i en absurd värld.
Friday, March 21, 2014
Dan Josefssons program
Jag har då slutligen förmått mig till att se Dan Josefssons "dokumentär" om Margit Norell och Thomas Quick. Den finns inte på SVT längre, men den kan ses på You Tube.
Jag har svårt att uttala mig om avsnitten om vad som hände på Säter, där mina kunskaper är mycket nära noll . Men beskrivningen av den amerikanska och internationella debatten om bortträngda minnen är monumentalt ohederlig.
Josefsson intervjuar de två främsta personerna på den ena sidan i en polariserad debatt, Elizabeth Loftus, och Richard J McNally, och presenterar deras åsikter som... "vad forskningen visat". Det går precis lika lätt att hänvisa till andra lika meriterade forskare med diametralt motsatta åsikter och säga att det är vad forskningen kommit fram till.
Och förmodligen med större rätt....
Josefsson kan inte ha valt ut de han intervjuar av en slump. Han har valt två kända (i viss mån faktiskt också ökända) förnekare av existensen av bortträngning och framställer alltså deras åsikter som någon form av allmänt accepterad konsensus. Detta har han gjort helt medvetet.
Och sedan har han mage att mästrande påstå att alla de som, med hans egen terminologi, "tror" på bortträngda minnen ... går emot "forskningen". Detta är, jag upprepar, monumentalt ohederligt.
Med tanke på hur ohederligt han beter sig i dessa avsnitt förhåller jag mig milt sagt skeptisk även till hans avsnitt om vad som hände på Säter. Om han kan förvränga verkligheten så grovt i vissa av avsnitten kan man misstänka att han inte heller är helt och hållet hederlig i de andra...
Jag har svårt att uttala mig om avsnitten om vad som hände på Säter, där mina kunskaper är mycket nära noll . Men beskrivningen av den amerikanska och internationella debatten om bortträngda minnen är monumentalt ohederlig.
Josefsson intervjuar de två främsta personerna på den ena sidan i en polariserad debatt, Elizabeth Loftus, och Richard J McNally, och presenterar deras åsikter som... "vad forskningen visat". Det går precis lika lätt att hänvisa till andra lika meriterade forskare med diametralt motsatta åsikter och säga att det är vad forskningen kommit fram till.
Och förmodligen med större rätt....
Josefsson kan inte ha valt ut de han intervjuar av en slump. Han har valt två kända (i viss mån faktiskt också ökända) förnekare av existensen av bortträngning och framställer alltså deras åsikter som någon form av allmänt accepterad konsensus. Detta har han gjort helt medvetet.
Och sedan har han mage att mästrande påstå att alla de som, med hans egen terminologi, "tror" på bortträngda minnen ... går emot "forskningen". Detta är, jag upprepar, monumentalt ohederligt.
Med tanke på hur ohederligt han beter sig i dessa avsnitt förhåller jag mig milt sagt skeptisk även till hans avsnitt om vad som hände på Säter. Om han kan förvränga verkligheten så grovt i vissa av avsnitten kan man misstänka att han inte heller är helt och hållet hederlig i de andra...
Några reaktioner på Sture Bergwalls frigivning
Sture Bergwall kommer snart att bli fri. Reaktionerna på detta varierar en del.
Några jublar, andra är väl ganska så likgiltiga, och några är direkt oroade. En del av de som definitivt är oroade får komma till tals här.
Några jublar, andra är väl ganska så likgiltiga, och några är direkt oroade. En del av de som definitivt är oroade får komma till tals här.
Thursday, March 20, 2014
Josefsson har hittat sin plats
Och läs gärna Josefssons senaste artikel i DN/Debatt.
Det visar sig alltså alltså att allt jag har skrivit om hans dolda aganda visat sig stämma. Josefsson är och förblir en dussinförnekare som spelar på samma planhalva som Max Scharnberg, Patrik Nyberg. Ingrid Carlqvist, Pelle Svensson ....
Surprise, surprise...
Det visar sig alltså alltså att allt jag har skrivit om hans dolda aganda visat sig stämma. Josefsson är och förblir en dussinförnekare som spelar på samma planhalva som Max Scharnberg, Patrik Nyberg. Ingrid Carlqvist, Pelle Svensson ....
Surprise, surprise...
Wednesday, March 19, 2014
Barndomsångest
När jag var barn hade jag nästan jämt ångest. Den varade dag och natt.
Det var värst på kvällar och nätter. Under en lång period bad jag till Gud varje kväll att ingen skulle komma in på natten och skada mig.
Och nätterna var också fyllda med mardrömmar. De kunde handla om att gå vilse i underjordiska tunnlar, fyllda med ormar och häxor - eller skräckdrömmar om att bli förgiftad av en anilinpenna (jag hade hört att sådana var giftiga).
Därför bad jag varje kväll också till Gud att jag inte heller skulle få mardrömmar.
Jag var hela tiden rädd för att något akut hemskt skulle hända mig. Jag var rädd för att dö på natten, jag var rädd för att skadas på natten. Och jag kände sorg över saker jag inte visste vad det var, och jag föraktade mig själv utan att veta varför.
Så fort lampan släcktes på kvällen kom skräckbilderna. Så varje kväll förde jag en bitter kamp för att få ha en lampa tänd på natten, vilket jag ofta inte fick ändå. Det var under många år en evig strid.*
I mörkret kunde jag se lysande masker. Jag kunde plötsligt få skräckbilder av att bocken Bruse skulle komma in och stånga mig, och det skulle göra jätteont.
Jag var rädd för något. Men då hade jag inga medvetna minnen av vad det var för något som jag hela tiden var rädd för. Men något var det. Och detta något var ju uppenbarligen... bortträngt,
Fast nej, det sista får jag inte säga. Den där Josefsson har ju berättat för alla att bortträngning inte finns. Så enligt honom minns ju man allt otäckt som har hänt en - och man minns det HELA tiden.
Om denne underlige Josefsson läser detta kan han gärna få komma upp med en teori om vad det var som jag alltid var rädd för som barn. Eftersom man alltså alltid minns allt traumatiskt som har hänt, måste det ju det vara något helt grundlöst och ogripbart som jag ständigt var rädd för.
Frågan är då bara vad - och varför...
-------------------------------------------------
*När fick ett eget rum i maj 1968 ändrades detta radikalt . Från och med då lät jag taklampan vara tänd på natten. Varje natt.
Det var värst på kvällar och nätter. Under en lång period bad jag till Gud varje kväll att ingen skulle komma in på natten och skada mig.
Och nätterna var också fyllda med mardrömmar. De kunde handla om att gå vilse i underjordiska tunnlar, fyllda med ormar och häxor - eller skräckdrömmar om att bli förgiftad av en anilinpenna (jag hade hört att sådana var giftiga).
Därför bad jag varje kväll också till Gud att jag inte heller skulle få mardrömmar.
Jag var hela tiden rädd för att något akut hemskt skulle hända mig. Jag var rädd för att dö på natten, jag var rädd för att skadas på natten. Och jag kände sorg över saker jag inte visste vad det var, och jag föraktade mig själv utan att veta varför.
Så fort lampan släcktes på kvällen kom skräckbilderna. Så varje kväll förde jag en bitter kamp för att få ha en lampa tänd på natten, vilket jag ofta inte fick ändå. Det var under många år en evig strid.*
I mörkret kunde jag se lysande masker. Jag kunde plötsligt få skräckbilder av att bocken Bruse skulle komma in och stånga mig, och det skulle göra jätteont.
Jag var rädd för något. Men då hade jag inga medvetna minnen av vad det var för något som jag hela tiden var rädd för. Men något var det. Och detta något var ju uppenbarligen... bortträngt,
Fast nej, det sista får jag inte säga. Den där Josefsson har ju berättat för alla att bortträngning inte finns. Så enligt honom minns ju man allt otäckt som har hänt en - och man minns det HELA tiden.
Om denne underlige Josefsson läser detta kan han gärna få komma upp med en teori om vad det var som jag alltid var rädd för som barn. Eftersom man alltså alltid minns allt traumatiskt som har hänt, måste det ju det vara något helt grundlöst och ogripbart som jag ständigt var rädd för.
Frågan är då bara vad - och varför...
-------------------------------------------------
*När fick ett eget rum i maj 1968 ändrades detta radikalt . Från och med då lät jag taklampan vara tänd på natten. Varje natt.
Tuesday, March 11, 2014
Kristina Hultman, SVT och bortträngda minnen
Någon har undrat hur jag ställer mig till den debattartikel av Kristina Hultman som diskuterade Quickfallet och angrep Dan Josefson. Den debattartikel som senare bemöttes av Josefsson, bröderna Bergwall och Sveriges Television.
Min huvudsakliga reaktion är att denna debatt bidrar till att förstärka den allmänna okunnigheten, och förvirringen, om bortträngning som försvarsmekanism. .
Väl att märka - jag har ingen välgrundad åsikt om Quickfallet och har inte för avsikt att skaffa mig någon. Det enda som verkligen intresserar mig i detta fall, är hur det kommit att användas för att motivera en osaklig, och (verkligt eller förment) okunnig kampanj mot det faktum att traumatiska minnen kan försvinna och sedan återkomma - och mer specifikt mot existensen av bortträngning som försvarsmekanism.
Kristina Hultman har uppenbarligen åsikter om Quickfallet, men hon undviker helt diskussionen om bortträngda och återkallade minnen. Däremot försäkrar hon, i anknytning till en annan debattartikel, att "teorin om bortträngda minnen aldrig låg till grund för några morddomar mot Thomas Quick".
På detta svarar bland annat SVT i deras ovan länkade artikel att denna teori visst användes i rättegångarna.
Istället för att gå emot Josefssons reaktionära barn- och kvinnofientliga kampanj mot insikten att traumatiska minnen kan trängas bort "bemöter" Hultman (i anknytning till Sven Å Christianson och Göran Lambertz) alltså denna med att hävda att Quickfallet minsann inte handlat om något sådant.
På så sätt för hon debatten på Josefssons planhalva. Och därmed förstärks den idag vitt spridda föreställningen att bortträngda minnen, det är något suspekt, som till varje pris måste undvikas i domstolsförhandlingar. Och, följaktligen, i alla andra seriösa sammanhang.
På så sätt ökar förvirringen. Vilket drabbar de många som verkligen har utsatts för trauman men som under en period glömt eller trängt bort dessa.
Det hela är sorgligt.
Min huvudsakliga reaktion är att denna debatt bidrar till att förstärka den allmänna okunnigheten, och förvirringen, om bortträngning som försvarsmekanism. .
Väl att märka - jag har ingen välgrundad åsikt om Quickfallet och har inte för avsikt att skaffa mig någon. Det enda som verkligen intresserar mig i detta fall, är hur det kommit att användas för att motivera en osaklig, och (verkligt eller förment) okunnig kampanj mot det faktum att traumatiska minnen kan försvinna och sedan återkomma - och mer specifikt mot existensen av bortträngning som försvarsmekanism.
Kristina Hultman har uppenbarligen åsikter om Quickfallet, men hon undviker helt diskussionen om bortträngda och återkallade minnen. Däremot försäkrar hon, i anknytning till en annan debattartikel, att "teorin om bortträngda minnen aldrig låg till grund för några morddomar mot Thomas Quick".
På detta svarar bland annat SVT i deras ovan länkade artikel att denna teori visst användes i rättegångarna.
Istället för att gå emot Josefssons reaktionära barn- och kvinnofientliga kampanj mot insikten att traumatiska minnen kan trängas bort "bemöter" Hultman (i anknytning till Sven Å Christianson och Göran Lambertz) alltså denna med att hävda att Quickfallet minsann inte handlat om något sådant.
På så sätt för hon debatten på Josefssons planhalva. Och därmed förstärks den idag vitt spridda föreställningen att bortträngda minnen, det är något suspekt, som till varje pris måste undvikas i domstolsförhandlingar. Och, följaktligen, i alla andra seriösa sammanhang.
På så sätt ökar förvirringen. Vilket drabbar de många som verkligen har utsatts för trauman men som under en period glömt eller trängt bort dessa.
Det hela är sorgligt.
Wednesday, March 5, 2014
Falska minnen eller lögner?
I Aftonbladet har Gellert Tamas försökt hitta en infallvinkel mot Sverigedemokraterna genom att göra en djupdykning i Elizabeth Loftus dubiösa falska minnes-teorier.
Han spekulerar alltså i att Jimmie Åkesson har falska minnen. Bakgrunden är att Åkesson lämnat uppgifter om stora etniska konflikter i skolåren som inte verkar stämma.
Om det är så, är väl ändå den rimligaste förklaringen att Åkesson ljuger av politiska skäl, och inte att - han har falska minnen? Att man får systematiska falska minnen av hotfulla invandrargäng i skoltiden om det inte funnits sådana, och av etniska konflikter som inte existerat, verkar milt sagt lite.... osannolikt.
Vi får hålla i minnet att Åkesson är en slipad reaktionär politiker, med en invandrarfientlig agenda. Man behöver inte spekulera i "falska minnen" om han beskriver imaginära barndomsupplevelser med en invandrarfientlig udd. I den hysteri runt "falska minnen" som vi har idag verkar det ibland som om ordet "lögn" håller på att försvinna från ordlistan.
Det ger en nästan surrealistisk upplevelse.
Tuesday, March 4, 2014
Tills motsatsen är bevisad
När jag var barn fick jag av en nära släkting alltid höra att man alltid skulle tro människor om gott - tills motsatsen är bevisad. Jag följde aldrig detta råd. Det föreföll mig som en inställning som skulle kunna leda till den mest livsfarliga godtrogenhet.
Men det är klart, ibland är det ju förnuftigt. Om en person på ett café går rakt på en så att ens kaffekopp välter, och alla ens kläder blir blöta och fläckiga , är det förnuftigt att anta att det var en olyckshändelse. Och att det inte handlade om en person som medvetet ville att man skulle gå hem i förstörda kläder.
Men det finns grupper av människor och handlingar som jag inte vill analysera på detta välvilliga sätt. Dit hör bland annat de som med vett och vilja driver kampanjer för att bortträngda minnen inte existerar.
Lägg väl märke till att jag skriver "driver kampanjer". Jag syftar alltså inte på var och en som inte "tror" på bortträngda minnen efter att (exempelvis) ha läst någon förförisk bok eller har sett något dito TV-program. Jag syftar alltså på de kampanjmakare, som medvetet sållar bort de fakta som talar för eistensen av bortträmgning. Ingen nämnd och ingen glömd.
Min principiella inställning till fenomenet antydde jag redan denna artikel i Internationalen i februari 2000 .. Den är alltså skriven för 14 år sedan, men den är lika aktuell idag.
Somliga kan invända att det bland de som bedriver sådana kampanjer också finns ack så fina akademiska forskare som väl ändå inte kan misstänkas för onda avsikter. Då tänker man kanske (exempelvis) på Hannes Råstams favorit, Richard J McNally, som i ett av dennes TV-program om Thomas Quick fick hålla låda och säga att bortträngning är en myt. Men alldeles bortsett från att NcNally är en av de många som hanterar sitt material monumentalt ohederligt, finns också andra besvärande fakta som hans nära samarbete med Susan E Clancy, som för ett tag sedan blev ökänd för sin tes att det är en myt att sexuella övergrepp i barndomen är traumatiska, och att en mycket stor del av de som utsätts för sexuella övergrepp som barn - njuter av det.
Så hur har vi det nu? Vad tror jag om de personer som driver kampanjer mot bortträngda minnen? Som i stort sett alltid också medvetet undertrycker den överväldigande mängd fakta som talar för dessa minnens existens, och som dessutom ofta parallellt driver andra frågor som förstärker anklagade förövares ställning i samhället - som PAS.
Jag tror detta.
Det handlar om människor som vill ha ett samhälle där ingen förövare ska behöva uppleva att något av sina offer senare ska kunna minnas. Det handlar om människor som vill att de som efter ett tag börjar minnas övergrepp i barndomen inte ska bli trodda av någon. Det handlar om människor som hellre ser att överlevare från övergrepp i barndomen ska drivas till den yttersta förtvivlan för att ingen tror dem - hellre det än att några misstankar ska falla på fina och respektabla medborgare, som alltså rent definitionsmässigt borde vara höjda över alla sådana misstankar.
Det är människor som inte bryr sig ett skvatt om att de som utsatts som barn ibland ser sig tvungna att begå självmord för att ingen tror dem. Det är människor som inte heller bryr sig ett skvatt om att andra utsatta hamnar i tillstånd som är värre än att begå självmord.
Det är människor som vill ha ett samhälle där nästan inga förövare ska åka fast. Det är dessutom också ofta människor som dessutom vill att dessa lätt ska får vårdnaden om barn. Det är människor som vill ha en värld där färre och färre människor någonsin kommer att bli trodda när de berättar om övergrepp i bandomen.
Det är slutligen människor som vet att de inte berättar hela sanningen. Det är människor som vet att de förvränger och manipulerar när de agiterar mot existensen av bortträngda minnen. Det är människor som egentligen inte riktigt tror på sina egna förnekanden.
Det här blev ju en nattsvart bild. Kan jag bevisa det här? Jo, mer eller mindre - för några få av kampanjmakarna. Men för de flesta? Nej. För många finns det starka indicier för att det är så det är, men inga klara bevis.
Men det här är ändå det jag tror. Tills motsatsen är bevisad.
Men det är klart, ibland är det ju förnuftigt. Om en person på ett café går rakt på en så att ens kaffekopp välter, och alla ens kläder blir blöta och fläckiga , är det förnuftigt att anta att det var en olyckshändelse. Och att det inte handlade om en person som medvetet ville att man skulle gå hem i förstörda kläder.
Men det finns grupper av människor och handlingar som jag inte vill analysera på detta välvilliga sätt. Dit hör bland annat de som med vett och vilja driver kampanjer för att bortträngda minnen inte existerar.
Lägg väl märke till att jag skriver "driver kampanjer". Jag syftar alltså inte på var och en som inte "tror" på bortträngda minnen efter att (exempelvis) ha läst någon förförisk bok eller har sett något dito TV-program. Jag syftar alltså på de kampanjmakare, som medvetet sållar bort de fakta som talar för eistensen av bortträmgning. Ingen nämnd och ingen glömd.
Min principiella inställning till fenomenet antydde jag redan denna artikel i Internationalen i februari 2000 .. Den är alltså skriven för 14 år sedan, men den är lika aktuell idag.
Somliga kan invända att det bland de som bedriver sådana kampanjer också finns ack så fina akademiska forskare som väl ändå inte kan misstänkas för onda avsikter. Då tänker man kanske (exempelvis) på Hannes Råstams favorit, Richard J McNally, som i ett av dennes TV-program om Thomas Quick fick hålla låda och säga att bortträngning är en myt. Men alldeles bortsett från att NcNally är en av de många som hanterar sitt material monumentalt ohederligt, finns också andra besvärande fakta som hans nära samarbete med Susan E Clancy, som för ett tag sedan blev ökänd för sin tes att det är en myt att sexuella övergrepp i barndomen är traumatiska, och att en mycket stor del av de som utsätts för sexuella övergrepp som barn - njuter av det.
Så hur har vi det nu? Vad tror jag om de personer som driver kampanjer mot bortträngda minnen? Som i stort sett alltid också medvetet undertrycker den överväldigande mängd fakta som talar för dessa minnens existens, och som dessutom ofta parallellt driver andra frågor som förstärker anklagade förövares ställning i samhället - som PAS.
Jag tror detta.
Det handlar om människor som vill ha ett samhälle där ingen förövare ska behöva uppleva att något av sina offer senare ska kunna minnas. Det handlar om människor som vill att de som efter ett tag börjar minnas övergrepp i barndomen inte ska bli trodda av någon. Det handlar om människor som hellre ser att överlevare från övergrepp i barndomen ska drivas till den yttersta förtvivlan för att ingen tror dem - hellre det än att några misstankar ska falla på fina och respektabla medborgare, som alltså rent definitionsmässigt borde vara höjda över alla sådana misstankar.
Det är människor som inte bryr sig ett skvatt om att de som utsatts som barn ibland ser sig tvungna att begå självmord för att ingen tror dem. Det är människor som inte heller bryr sig ett skvatt om att andra utsatta hamnar i tillstånd som är värre än att begå självmord.
Det är människor som vill ha ett samhälle där nästan inga förövare ska åka fast. Det är dessutom också ofta människor som dessutom vill att dessa lätt ska får vårdnaden om barn. Det är människor som vill ha en värld där färre och färre människor någonsin kommer att bli trodda när de berättar om övergrepp i bandomen.
Det är slutligen människor som vet att de inte berättar hela sanningen. Det är människor som vet att de förvränger och manipulerar när de agiterar mot existensen av bortträngda minnen. Det är människor som egentligen inte riktigt tror på sina egna förnekanden.
Det här blev ju en nattsvart bild. Kan jag bevisa det här? Jo, mer eller mindre - för några få av kampanjmakarna. Men för de flesta? Nej. För många finns det starka indicier för att det är så det är, men inga klara bevis.
Men det här är ändå det jag tror. Tills motsatsen är bevisad.
Subscribe to:
Posts (Atom)