Ett såväl deprimerat, resignerat som desillusionerat inlägg
Den som orkar kan läsa här om en pappa som fick hela vårdnaden om två barn. Trots att han bevisligen hade misshandlat dem, vilket han också blivit dömd för.
Anledningen att han fått hela vårdnaden, är att han anses vara den bästa garanten för att barnen i framtiden ska få kontakt med båda sina föräldrar. Man får anta att det också var därför domstolen dömde att mamman i dagsläget inte skulle ha något umgänge med barnen alls...
Varför det skulle ligga i barnens intresse att umgås med någon som misshandlat dem framgår förstås inte.
Domen är upprörande - men än mer upprörande är att den ena efter andra domen av den karaktären tas år efter år - utan att det blir ett ramaskri.
Barnmisshandel har normaliserats - och att barn ska tvingas vara fångar hos sina misshandlare leder inte till några större protester.
Om man är pessimist (och det är jag i allt högre grad) kan man ställa oroande frågor om vad detta säger om mänskligheten. Denna mänsklighet som kanske inte finns kvar om två hundra år.
På något sätt känns det logiskt att mänskligheten hotas av undergång. När man tar del av sådana domar. Termer som exempelvis "arvsynd" flyger runt i huvudet.
Nu är ju en sådan term förvisso hämtad från fadersrättsliga religioner - men det är ju inte svårt att mutatis mutandis omformulera sådana läror så att de fråntas sin patriarkala kontext.
Att en mänsklighet som så lätt kan offra barn till våldsamma fäder inte har någon framtid känns alltså logiskt.
Kanske irrationellt, men för mig känns detta just nu MYCKET logiskt....
*suckar resignerat*
No comments:
Post a Comment