En övergreppsförnekarmyt

Med "övergreppsförnekare" menar jag här de personer som aktivt driver linjen att en mycket stor del, kanske de flesta, av anklagelser om sexuella övergrepp mot barn är falska. Det finns ett antal personer som gjort detta alltsedan frågan om sådana övergrepp kom i fokus för debatten i sent 70-tal (i USA) och tidigt 80-tal (i Sverige). Mycket snart uppstod ett läger, som mycket aktivt, ofta aggressivt, drev en sådan linje.

Från den sidan fördes och förs ofta fram en rad påståenden, som vid en närmare granskning inte håller. Dit hör teorier om PAS, förnekande av all koppling mellan "satanism" och övergrepp mot barn, och en rad andra teman.

Det som verkar ha gjort mest intryck på opinionen är nog ändå det kategoriska påståendet att bortträngning av minnen av sexuella övergrepp mot barn inte existerar. Detta innebär också ett lika kategoriskt förnekande av sanningshalten i alla återkallade minnen av sådana övergrepp. Med återkallade minnen menas alltså här minnen som under en kortare eller längre period varit borta från medvetandet, men som sedan kommit tillbaka.

I Sverige slog uppfattningen att bortträngda minnen är en ren myt igenom på allvar 2013, då Dan Josefsson lanserade den i samband med sin "dokumentär", och sin bok, om Quick-fallet. Jag tar inte ställning till frågan om Thomas Quick, men jag konstaterar att Josefssons behandling av frågan om bortträngda minnen var monumentalt ohederlig.

Han fick också mycket snart en entusiastisk uppbackning av ett stort antal debattörer, alltifrån den ack så politiskt korrekta Åsa Linderborg, till mindre politiskt korrekta (och ganska så marginaliserade) figurer som Ingrid Carlqvist och Patrik Nyberg.

Den som vill ta sig en titt på forskningsläget i denna kontroversiella fråga rekommenderas (exempelvis) att ta sig en titt på sidan Recovered Memory Project. Den är kopplad till Browns universitet i USA, och drivs av professor Ross E Cheit. Cheit har ett ganska personligt skäl att vilja ta upp frågan.

Han är nämligen en av de många personer som inte endast fått upp den typen av minnen, utan även fått dessa bekräftade. År 1992 började Ross Cheit få upp minnen av att han under en period kväll efter kväll i barndomen utsattes för sexuella övergrepp, av en William Farmer, en lägerledare för ett pojkläger vid San Francisco. Cheit hade tillbringat en sommar i lägret som barn. Under åren före 1992 hade han inga medvetna minnen av dessa övergrepp.

Cheits minnen började återvända efter två händelser. Den första var ett telefonsamtal från hans syster. Hon ringde för att berätta för Ross att hon skulle skicka sin son till just detta läger. Den andra utlösande faktorn var en tidningsartikel om prästen James Porter, som årtionden tidigare ofredat och våldtagit hundratals unga pojkar. Efter att Ross Cheit fått upp dessa minnen, sökte han aktivt efter fler personer som kunde berätta om att de utsattes för övergrepp av Farmer.

Han fann minst ett dussin andra som hade gått på lägret, och som hade sådana minnen, men i motsats till Cheit själv inte hade trängt bort dem.

Cheit upptäckte därefter att dessa övergrepp var kända av flera i ansvarig ställning, men att de hade tystats ner...

Madi Bacon, som var grundare och chef för lägret, medgav till Cheit att Bill Farmer hade gjort tvivelaktiga saker med flera av pojkarna på lägret. Hon hade känt till det, men hade aldrig ingripit.

Cheit konfronterade sedan Farmer, som inte förnekade övergreppen, men som menade att det hela väl inte var något att bry sig om.

Cheit vann sedan två civilrättsliga mål, ett mot Farmer, ett mot pojklägret. Anledningen till att det endast blev civilrättsliga mål var att brotten hade hunnit preskriberas.

Det skulle vara intressant att få se en debatt mellan Josefsson och Cheit. Skulle Josefsson verkligen vågat se Cheit i ögonen, och trots dessa belägg hävda att Cheits minnen var falska?

Nåväl, Cheit har på sin sida samlat en dokumentation av 110 bevisade fall av återkallade minnen av sexuella övergrepp i barndomen.

De som mot alla fakta förnekar bortträngda minnen torde kunna delas upp i två grupper. Dels en hård kärna som helt enkelt vet att de, av orsaker som de själva bäst känner till, förvränger fakta. Dels av naiva efterföljare som av olika orsaker tror på förnekarargumenten, utan att själva egentligen satt sig in i frågan.

Av någon anledning har svenska media nästan konsekvent anammat förnekarargumenten i denna fråga. Man kan förstås spekulera i varför, men det tänker jag inte göra här.

Förövare som får stöd

"Elaine Eksvärd berättar i ny bok om sin svåra uppväxt - nu vill hon hjälpa andra.

I sin bok "Medan han lever" (Forum bokförlag) berättar Elaine om hur hennes pappa kontinuerligt förgrep sig på henne....Elaine hoppas att hennes bok, som släpps i morgon, leder till en öppnare dialog kring övergrepp mot barn."

Så skriver Aftonbladet idag i denna artikel. Läs den!.

Men läs dessutom Elaine Eksvärds debattartikel i Göteborgs-Posten. Den är mycket bra. Den borde dessutom vara obligatorisk läsning för de som har låtit sig duperas av PAS-teorier.

Där beskriver hon bland annat en situation som motsvarar den som man idag i familjerätten stöter på i det ena fallet efter det andra: "Jag skriver för byråkratin som inte lyssnar på alla de föräldrar som vill skydda sina barn från förövaren. Mamma som ville skydda mig från min pappa. Men byråkratin sa att pappan hade rätt till sin dotter, till mig."

Det är inte unikt. Mammor som upptäcker att barn utsätts, men myndigheter som inte tror vare sig dem eller barnen. Vilket leder till att rättsväsendet de facto allierar sig med förövaren.

Denna praktik måste uppmärksammas och bekämpas. För att inte än fler barn ska utsättas.

Bakslag i kampen mot våld och övergrepp

Monica Dahlström-Lannes intervjuas i Eskilstuna-Kuriren och berättar om bakslagen de senaste tio åren i arbetet mot våld och övergrepp.

Läs gärna - det är en dyster, men absolut nödvändig, läsning.

Fallet med den våldtäktsdömde åklagaren

ECPAT har en blogg som jag inte kan ha på min blogglista då den rent tekniskt inte verkar funka som en blogg bör göra för att platsa där.

Men i ett inlägg som nyligen lades ut på denna får man sig ta del av en mycket anmärkningsvärd historia.

Som handlar om en åklagare som dömts för våldtäkt mot barn. En åklagare som innan dess lade ner ett antal anmälningar som just handlade om hur barn sexuellt ofredades.

I texten citeras också en annan åklagare som menar att den dömde mannen mycket väl kan  döma rättvist, trots att han begick våldtäkter mot barn.

Jag citerar:

"I Ekots artikel menar Gävles chefsåklagare Patrik Säflund att den dömda mannen fortfarande var en bra åklagare och att en måste skilja på det mannen gjorde i sitt privatliv och det han gjorde i tjänsten. Säflund säger:

 - Förutom dataintrånget så är det inte brott han gjort i tjänst, utan det är brott han gjort på fritiden."

Fritiden?

Läs gärna bloggartikeln i sin helhet.

Det hela aktualisera på nytt frågan om den juridiska apparatens ofta mycket märkliga bias när det gäller gäller den här typen av brott. En fråga som jag tidigare tagit upp här.

Barn kan ha ett helvete i det "vänaste land uppå jord"

Vi lever i ett land där man oftast inte tror på barn som berättar om övergrepp i hemmet. En person som vet ovanligt mycket om detta är Agneta Bravélius. Hon har en blogg som borde få många besökare. Den kan läsas här.

Jag skrev "oftast". Det är troligen en helt korrekt formulering. De barn som berättar om övergrepp inom hemmets fyra väggar blir sällan trodda. Och idag finns det en hel teoribildning för att bortförklara övergrepp som specifikt begås av fäder. Den kallas för "PAS".

Nog sagt om detta nu. Läs gärna Agnetas blogg, och upptäck ett stycke verklighet som många inte vill eller vågar se.