Christer van der Kwasts bok - en summering

Jag har nu läst ut van der Kwasts bok. Jag läser numera långsammare än förut pga olika problem med synen, så det har tagit ett tag.

Det första jag vill säga är att den inte har gett mig någon form av Eureka!-upplevelse om hur sanningen EGENTLIGEN ser ut i detta komplexa rättsfall. Det är inte så konstigt. Jag är inte en person som i trassliga indiciehärvor lätt kan bilda mig några grundade (eller ens ogrundade) tvärsäkra åsikter om hur saker ligger till. Det gäller även i fiktiva fall. Jag tillhör inte de som redan i mitten av en Agatha Christe-deckare lyckas lura ut vem mördaren är. Nej, jag brukar aldrig ens fatta det efter att ha läst nio tiondelar av en pusseldeckare....

Jag är och förblir agnostisk i Quick-fallet. Men jag måste säga att jag har fått en mycket större förståelse för de som förvarar de tidigare domarna. Det är inte en riktigt så absurd ståndpunkt som media vill ge intryck av.

För det andra vill jag säga att Kwast ger intrycker av att vara en ärlig människa, Han har - i motsats till Josefsson och Råstam - ingen underliggande agenda som handlar om något annat. Dessa två författare styrs/styrdes uppenbarligen av sin önskan att kunna slå mot "tron" på bortträngda minnen. Det visade Råstam redan innan Quick-historien, i samband med det så kallade Ulf-fallet. Och när det gäller Josefsson är det uppenbart i närmast allt han skriver.

På det sättet inordnar sig dessa herrar - vare sig de vill det eller inte - i samma olustiga övergreppsförnekartradition som figurer som Ralph Underwager, Richard Gardner, Elizabeth Loftus, Max Scharnberg, Pelle Svensson - och organisationer som False Memory Syndrome Foundation och Victims of Child Absue Laws. Bland dessa övergreppsförnekare finns ju många som med rätta också måste definieras som rena förövarförsvarare.

För det tredje skriver van der Kwast balanserat, sakligt och dämpat - i motsats till det uppskruvade, på gränsen till hysteriska tonfall man ofta kan finna hos Råstam och (än mer) hos Josefsson.

För det fjärde visar Kwast i många exempel på myriader av saker som helt enkelt verkade stämma, ska man säga, alltför bra, i Quicks bekännelser. Det är mycket svårt att avfärda allt detta som cold reading, KB-studier, läckor och en systematisk taktik från denne drogade patient. Det kanske var så i alla fall, men min i sammanhanget ganska så begränsade fantasi sätter nog stopp där.

För det femte visar Kwast "bortom rimligt tvivel" på sidorna 238-265 hur Råstam i presentationen av sin prisbelönta research lägger fram en uppseendeväckande stor del rena sakfel, alla med det uppenbara syftet att "förbättra" den egna storyn.

För det sjätte visar han på sidorna 267 ff hur resningarna och de nästan automatiskt följande avskrivningarna av åtalen på det mest lättsinniga sätt undvek alla de komplikationer som skulle uppstått vid nya rättegångar. Resningar vid fällande domar leder annars i princip alltid till nya rättegångar - Joy Rahman, Bo Larsson, Södertäjefallet 1994, Umeåfallet 1993, Motalafallet 2008 etc. - och här är alla Quickdormarna ett stort undantag. Inte nog med det, Kwast visar att i den närmast panikartade önskan att få saken ur världen så snabbt som möjligt missade man de mest elementära saker.

Exempelvis var förhören med Bergwall inför dessa resningar inte endast slarviga - man lät bli att följa upp vad som ser ut som rent absurda uttalanden från honom - som i alla fall Kwast själv inte verkar tveka att se som uppenbara lögner.

Det är möjligt att någon kommer att visa att alla de problem som Kwast tar upp här är en optisk villa, som lått kan få någon rimlig förklaring. Men jag tvivlar.

En annan sak som boken endast snuddar vid är hur de stora media redan från början tog ställning. Vi fick en hop av ensidiga, subjektiva artiklar, som bara tog upp den ena sidans argument,. Kwast har ingen bra förklaring till detta, men jag tror att det finns en sådan.

I alla rättsfall där bortträngda minnen av övergrepp spelar en roll avspeglar de stora mediernas bevakning en form av önskan att kunna avfärda detta för många så obehagliga begrepp. Det är inte precis någon tillfällighet, Det har sina bestämda sociala orsaker.

Och så länge styrkeförhållande i samhället ser ut som de gör idag kommer denna situation tyvärr att bestå.

SvD/Kultur om Kwast, Quick - och bortträngda minnen

Nu har det kommit en recension av Christer van der Kwasts bok på SvD Kultur.

Den är ganska så negativt hållen, men inte hysterisk som de första gallsprängda presskommentarerna från bland andra Josefsson, Guillou och Cantwell.

Man kan säga mycket om den, men jag avstår. Med ett undantag.

Det är denna mening: "Men de konkreta bevisen hade inte hållit i rätten förutan hans erkännanden och annat som framkommit under inflytande av en på 1990-talet omhuldad psykoterapi byggd på numera förkastade teorier om bortträngda minnen.".

"Numera förkastade"? Det borde i så fall stått "numera förkastade i de svenska massmedia." För om man går till den internationella psykologiska och psykiatriska litteraturen finner man att det pågår livliga debatter om bortträngda minnen. Det finns anhängare och det finns motståndare, som det alltid har funnits sedan begreppet utvecklades ca 1890. Men de handlar inte om något som är allmänt förkastat.

Detsamma gäller förresten i populärt hållna ;specialtidskrifter  eller mer snäva populärvetenskapliga radioprogram i Sverige som Forskning och Framsteg eller Vetandets Värld.

Nej, det är de stora tidningdrakarna och de stora TV-kanalerna som har bestämt sig för termer som "numera förkastade". Av anledningar som man kanske borde fundera på.

Lynchmobben i Expressen, DN och AB

Tre av de fyra största Stockholmstidningarna kommenterar det faktum att Christer van der Kwast kommit ut med en bok om Quickfallet med att låta Dan Josefsson och Jan Guillou, som inte har läst boken, säga att det är en värdelös bok som inte borde ha getts ut och dessutom kryddar detta med några oförskämdheter om van der Kwast som person.

Endast SvD försöker hålla en anständig nivå, intervjuar van der Kwast om den bok han just gett ut, och väntar med att låta hans fiender, som alltså inte har läst den, säga att den är skit.

Expressens, DNs och ABs beteende är faktiskt en skam för svensk press...

van der Kwasts bok om Quickfallet kommer i morgon

Jag har ingen välgrundad åsikt om Quickfallet, men  Christer van det Kwasts bok kan nog vara intressant.

Jag har nämligen en bestämd, och MYCKET välgrundad åsikt om att Dan Josefsson faktiskt ljuger som en häst travar när han diskuterar debatten om bortträngda minnen. Därför bör nog alla hans uttalanden dubbelkollas,  även i frågor där han eventuellt skulle kunna ha rätt...

Så jag kommer att läsa Kwasts bok med ett visst intresse.

Ännu ett barn som måste bo med förövare

Om detta kan vi läsa i ett angeläget debattinlägg på Expressens debattsida.

Tro nu inte att detta handlar om enstaka fall. Det finns hur många fall som helst.

Det är så oerhört sorgligt. Det pågår hela tiden, några enstaka gånger uppmärksammas det, men ändå får det fortgå.

En text om ett pseudobegrepp

Den som vill läsa en nyanserad, vetenskaplig och kritisk granskning av pseudobegreppet "False Memory Syndrome" kan läsa här.

Den typen av fakta och diskussioner finner man inte i svensk mediedebatt. För att vanliga människor ska få tillgång till elementära fakta om vad debatten om återkallade respektive falska minnen egentligen handlar om behövs närmast ett intensivt folkbildningsarbete.

Eftersom det motarbetas på alla sätt i detta samhälle, kan man kanske jämföra de som ändå på sina håll mot alla odds försöker bedriva det, med den grekiske mytfiguren Sisyfos .

Och roligare än så tycker man ju ändå att det kunde vara. Men tyvärr...