Om att rigga debatter

Som nästan alla vet skriver Dan Josefsson till och från inlägg i Dagens Nyheter. Som många vet har han fått en del mothugg. Inlägg, som försiktigt kritiserar hans syn på Quick-affären eller på Margit Norell. Men inget som vågat gå i strid med hans osakliga förvrängda beskrivning av forskardebatten om bortträngda minnen. Det fanns ett försiktigt och mesigt inlägg av Magnus Kihlbom som intog en form av mellanposition, men det var det enda.

Eller det är vad många tror. Men saken är ju den att det man ser i DN är ju endast de inlägg som inte refuserats. Jag råkar känna till ett mycket nyanserat, sakligt inlägg om bortträngda minnen som tog sin grund i den vetenskapliga debatten om ämnet - och som DN refuserade.

Jag känner alltså till ett, eftersom jag har haft kontakt med hen som skrev inlägget. Hur många mer som kan finnas har jag ingen aning om.

Att rigga debatter är ju ganska vanligt. Och hur gammalt som helst. Jag råkar ha inblickar i en debatt som fördes i DN ett år innan jag föddes. Anledningen är att jag en gång kände psykoanalytikern Gösta Harding.

Han berättade för mig om en "debatt" DN startade om just psykoanalys 1953. De publicerade en rad hårda angrepp mot psykoanalysen skrivna av tunga akademiker som företrädde en rent medicinsk, eller i något fall en behavioristisk, syn på psykiatrin. Många psykoanalytiker skickade in svar men alla refuserades utom ett. Det som togs in var det sämsta. Det var hånfullt och substanslöst.

Efter att det togs in publicerades ett förödande svar till detta in., och sedan avslutades debatten.

Jag blev nyfiken och gick till DN:s tidningsarkiv för att kolla debatten. Det visade sig att Hardings beskrivning stämde. Det enda pro-psykoanalytiska inlägget var skrivet av en analytiker som mycket riktigt argumenterade nästan absurt dåligt. Han använde uttrycker (om min minnesbild är korrekt, ska försöka kolla upp saken vid något tillfälle) "salig dumbom" som ett skällsord mot psykoanalysens kritiker, och var allmänt arrogant och osaklig.

Sedan lät DN den ovanligt intelligente psykoanalys-avhopparen Pehr Henrik Törngren närmast krossa det inlägget. Och efter det var debatten slut.

Detta om DN. Jag har inte några specifika kunskaper om vilka inlägg mot Dan Josefsson som Aftonbladet refuserat, men det behövs inte. Jag har nämligen aldrig sett ett enda inlägg i Aftonbladet som kritiserat förnekandet av bortträngda minnen, vare sig "mesigt" eller på något bättre sätt. .Jag har heller faktiskt inte sett något som gått emot Josefssons historieskrivning i övrigt. Det kan ju ha funnits något marginellt inlägg som jag missade -men jag tror inte det.

Antingen har ingen (eller nästan ingen) Josefsson-kritiker skrivit eller också har alla refuserats. Det första är inte speciellt troligt. I Aftonbladet har Josefsson fått hålla enmansshow. Det är - väl att märka - samma tidning som upprepade gånger publicerat namn och bild på barn som berättat för sina mammor om att de utsatts för sexuella övergrepp av sina fäder. Och som hade gömts av mammorna för att de skulle slippa träffa de fäder som de var livrädda för.

I flera av fallen ledde detta till att barnen hittades och återfördes till de personer som de var skräckslagna för. Detta är Aftonbladets syn på anklagelser om sexuella övergrepp på barn i ett nötskal.

Och det är i Aftonbladet som "vänster"profilen Åsa Linderborg avfärdade en av de ack så försiktiga kritikerna mot Josefsson som trots allt fick skriva i DN med att det var "en kuslig röst inifrån Quick- sekten". Något som noterades av ETC:s Johan Ehrenberg, som tyckte att det var osakligt,

Men det är inte endast osakligt, Av anledningar som hon bäst känner till själv har Asa Linderborg i debatten om bortträngda minnen av sexuella övergrepp sålt sin själ de macho-män som använder frågan för att slå mot kvinnor och barn.

Eller möjligen känner hon inte ens själv till varför hon gör det. Anledningarna är måhända bortträngda...

Sorgligt är det i alla fall

"Hur ska barns rätt förstärkas"?

Detta är papperstidningens rubrik på en mycket bra debattartikel om barns rättslöshet av Monica Dahlström-Lannes i dagens SvD. På nätet har den som synes den kanske mer vaga titeln "Allas ansvar för barn blev ingens ansvar.".

Men oavsett titeln är den MYCKET BRA. Läs den. SvD är i genomsnitt bättre i barnrättsfrågor än DN och Aftonbladet, som har låtit synsättet hos figurer som Stefan Lisinski och Dan Josefsson att i det närmaste helt dominera ämnet.

Det känns konstigt att en öppen högertidning i Stockholm faktiskt är mindre sunkig i dessa frågor än AB och DN. .

Men så är det. Och glöm nu inte att läsa Monicas debattartikel!

Bockfoten sticker fram, del 2

Det är en sak att vara dum. Det är inget man rår för. Men det är en annan sak när en person som åtminstone har normalintelligens under över ett års tid medvetet och iskallt förvränger saker

Dan Josefsson vet mycket väl om att den bild av debatten om bortträngda minnen han har gett i detta inlägg i Aftonbladet är en grov karikatyr.

Han vet också mycket väl om att starka belägg finns för existensen av återkallade traumatiska minnen, och att många sådana har bevisats vara sanna., Det kan han inte ha missat, inte med hans resurser. Men han väljer medvetet att mörka detta.

Han väljer medvetet att mörka detta samtidigt som han borde inse att detta kommer att gynna alla de förövare vars offer inte minns övergrepp de utsatts för i tidig ålder. Han väljer att mörka trots att han också borde inse att det kommer att leda till oerhörda och ofta outhärdliga lidanden för oerhört många utsatta som inte blir trodda.

Jag skrev "samtidigt", inte "trots". För jag tror faktiskt inte att Josefsson har något som helst emot att förövare gynnas.

Att vi lever i en rutten värld demonstreras varje dag på olika sätt. Ett av dessa sätt är att alla de stora media har lagt sig platt för en ondskefull charlatan som Dan Josefsson.

Bortträngda minnenas tid förbi?

I ett rättsfall nyligen har en man som fått resning friats från anklagelser om övergrepp som sägs ha byggt enbart på bortträngda minnen. I samband med detta säger f.d. överåklagare Sven-Erik Alhem i ett TT-uttalande att "de bortträngda minnenas tid är förbi, när det gäller brottmål".

Frågan är hur det ska tolkas. Själv anser jag det vara självklart att fällande domar inte bör bygga på endast en persons minnen, vare sig bortträngde eller andra. För en fällande dom bör det finnas stödbevisning.

Men om uppfattningen att återkallade bortträngda minnen tillhör en kategori som aldrig kan vara sann slår rot, kommer man inom rättsväsendet inte att anstränga sig för att få fram stödbevisning till berättelser som bygger på bortträngda minnen. De kommer mer och mer automatiskt att avfärdas. Och då har vi ett problem.

Det finns internationellt en rad exempel på hur anklagelser som bygger på bortträngda minnen bekräftats av stödbevisning och även av erkännanden. Det mest kända exemplet är kanske fallet med Ross Cheit.

Därför är det nödvändigt att även berättelser som bygger på minnen som återkallats undersöks på samma sätt som de som bygger på andra typer av minnen.

Om så ej sker, är verkligen de utsattas rättssäkerhet i fara.