"Jakten på Kapten Klänning"

För några dagar läste jag ut Jonas Trolles "Jakten på Kapten Klänning" (Leopard förlag, 2014). Jag dröjde länge med att köpa den eftersom jag var milt sagt misstänksam mot Trolle. Eftersom han i början av affären så uppenbart mörkade att historien handlade om nätverk, inte om en enda person.

Det försöker han här förklara (bort) genom att säga att det berodde på att han då definierade nätverk på att så udda sätt, att han inte trodde att just detta kunde beskrivas som ett sådant. Det är inte så där väldigt övertygande.

Att polisen inte letade reda på mer än tre personer (förutom Göran Lindberg) i det sexutnyttjande nätverket hävdar han berodde på att det skulle vara både omständigt och dyrt. Det är inte heller här så oerhört övertygande.

Men här argumenterar han lite bättre, det medges...

Trots detta kan boken rekommenderas. Skildringen av den dömde polischefen är inte så ingående, men ändå skakande. Hans liv, så totalt uppfyllt över att så ofta som möjligt få sexuella-sadistiska kickar verkar så ... bisarrt torftigt.  Man får plötsligt en bild av en förövares inre tomhet. Det är både olustigt och, ja, lite skakande.

Lindbergs egen tomhet är på något sätt relaterad till hur han behandlar unga kvinnor och flickor. Man får intrycket att denna tomhet tvingar honom att ständigt vilja trampa ner andra, som han ser som svagare än sig själv. Dvs framförallt de som han offentligt påstår sig vilja kämpa för - dvs kvinnor - och minderåriga flickor.

En sak är värd att notera. Så fort poliserna fick (inledningsvis väldigt vaga) misstankar om att den polis som beskrevs av en utnyttjad flicka var Göran Lindberg satte de genast in en oerhörd apparat för att ta redan på om det var så. Så brukar inte polisen bete sig i liknande sammanhang. Man brukar inte sätta in telefonavlyssning och avancerad spaning för att kolla upp ett påstående om att en kollega är förövare. Det är inte sällsynt att poliser utpekas, det brukar inte leda till speciellt mycket. Och definitivt inte  till avancerad spaning och telefonavlyssning.

(Senast vi hörde talas om en utpekad polis, i samband med en friande dom som kom för några dagar sedan, ledde det ju enligt DN tvärtom till att man lät SÄPO (!) spana - inte på den anklagade polisen, utan på den kvinna som anklagat denne för övergrepp!!! )

Om polisen hade samma inställning till andra anklagade förövare som de hade till den inom kåren djupt impopuläre polischefen Göran Lindberg skulle antalet fällande domar öka mycket kraftig. Om detta är jag helt säker.....

VoF förnekar sig inte

Det finns inget vetenskapligt konsensus om att bortträngning som mekanism inte existerar. Tvärtom pågår det en livlig debatt om frågan bland forskare över hela världen. Trots detta har Vetenskap och Folkbildning (VoF) protesterat mot Feministiskt Forum för att de tillåter en programpunkt med titeln "Kampanjen mot bortträngda minnen - ett hot mot kvinmors och barns hälsa".

Om det inte finns en debatt kan det vare sig finnas "vetenskap" eller "folkbildning". Men för pseudoskeptikerna i VoF ska tydligen endast en åsikt få föras fram i kontroversiella frågor. Nämligen deras egen.

Att kalla detta för pinsamt är bara förnamnet.

Övergrepp i förskolan - och övergrepp i familjen

Mediebevakningen av de nyligen avslöjade övergreppen på en förskola har märkliga drag. Dels för att de mer och mer fokuserar på allt annat än de utsatta barnen, men dels också genom hur relativt sett stort de slås upp. I förhållande till andra övergrepp - som begås varje dag,

Trots allt är övergrepp i förskolan troligen relativt ovanliga i Sverige. Övergrepp i familjen är mycket mer vanliga.

Dessa övergrepp avslöjas mycket sällan. När båda föräldrarna är inblandade, eller där den ena väljer att blunda, kan man nog säga att de aldrig avslöjas medan de pågår. När den ena föräldern (vanligtvis modern) inte blundar utan försöker göra något åt saken brukar det vanligaste vara att vare sig hon eller barnet blir trott, och att den anklagade fadern får behålla vårdnaden.

Om modern aktivt försöker motarbeta det, riskerar hon att förlora barnet helt till förövaren. Och i de ytterst få fall där modern försöker fly med barnet, har både Aftonbladet och TV3 utvecklat en vana att publicera barnets bild, så att den anklagade fadern med polisens hjälp ska kunna få total kontroll över det!

Vad gäller de fall där ingen av föräldrarna står på barnets sida avslöjas det kanske ibland  när barnet hunnit bli vuxet, och sent omsider börjar minnas,. Men då är det i mångt och mycket för sent, och dessutom kommer hens minnen ju rutinmässigt att avfärdas som falska...

Övergrepp på förskolan är traumatiserande, men övergrepp i familjen är i grunden mer massivt traumatiserande. För de barn som utsätts i familjen finns ingenstans att fly.

Om detta skriver de stora media idag nästan ingenting. Det fanns en period på 80- och 90-talen då de gjorde det, men idag har denna period i stora kretsar allmänt avfärdats med den helt missvisande termen "incestpanik"....

Det är bra att övergrepp på förskolan uppmärksammas, även om karaktären på uppmärksamheten i just detta fall är lite märklig och efter hand mest fokuserat på ämnen som "häxjakten" på den anklagades familj, och hur synd det är om män i förskolan. Men det vore ju bra om media på nytt började uppmärksamma de övergrepp som både är vanligare och mer förödande.

Möte om bortträngda minnen på Feministiskt Forum

"Kampanjen mot bortträngda minnen är ett hot mot kvinnors och barns hälsa."

Medverkande: Erik Rodenborg, Kerstin Alfredsson och Eva Birkedal.

Erlanderrummet, ABF-huset, lördagen den 10 maj 2014, klockan 16.

Arrangör Föreningen Socialisten.

Programmet i sin helhet kan läsas här

"Skevt sätt att diskutera bortträngda minnen"

/Publicerad i RSMH:s tidning Revansch! , nr 2/2014./

DET TALAS OM bortträngda minnen. Många har fått en bild av att det skulle vara en ovetenskaplig myt, genom till exempel Dan Josefssons bok om Sture Bergwall. Men den bilden är missvisande.
   Traumatiska minnen kan försvinna. Och sedan komma tillbaka, genom så kallade återkallade minnen. Detta är väl belagt, bland annat genom "Recovered Memory Project" vid  Browns universitet  i USA.
   Mannen som ligger bakom projektet, Ross Cheit, utsattes som barn, mellan 10 och 12 års ålder, för övergrepp av William Farmer, en ledare på ett sommarläger. Minnena av dessa försvann. Vid 36 års ålder började han minnas igen. Han letade reda på andra som varit utsatta, och vann slutligen ett civilrättsligt mål mot Farmer, som erkände anklagelserna.
   Att traumatiska minnen kan försvinna och komma tillbaka är alltså bevisat. Det som är kontroversiellt är om den glömskan skulle kunna bero på en specifik mekanism som kan kalas för bortträngning, alltså att en händelse kan trängas bort på grund av dess obehagliga innehåll.
 
DE SOM ÄR emot att bortträngning skulle användas som vetenskapligt begrepp förklarar ofta fall som Ross Cheits, med att det handlar om vanlig glömska. Det är en konstig åsikt. Det innebär ju att man glömmer grova övergrepp på samma sätt som man glömmer färgen på tapeterna i farmors kök!
   Att påstå att man kan glömma bort trauman på samma sätt som man glömmer så triviala saker är faktiskt att trivialisera övergrepp.
   En del som förnekar bortträngning menar också att det inte är biologiskt ändamålsenligt att tränga bort extrema trauman.  Minnets funktion är bland annat att lära sig undvika faror, och därför bör inte de mest traumatiska minnena kunna trängas  bort.  Mot det invänder många att det inte alltid är ändamålsenligt för ett barn att minnas övergrepp, speciellt inte om det är de närmaste som utsätter det.
   
TVÄRTOM, EN VIKTIG anledning till att minnena trängs bort anses av många vara att det både är outhärdligt (och ibland farligt) att som barn veta om att just de personer som de är som mest beroende av har svikit dem så grovt.
   Det anses ofta att det är detta, mer än själva den fysiska plågan, som bidrar till att traumatiska minnen trängs bort från medvetandet.

Erik Rodenborg
Bloggare som skriver bland annat om bortträngda minnen och är RSMH-medlem.