För kännedom

/Från min huvudblogg 11/8 2023/

Jag kan inte låta bli att länka till detta inlägg på NoBoyToys blogg. 

NBT  har gjort en enorm nytta genom åren. Personer som gör en sådan nytta  utsätts inte så sällan för obehagliga angrepp.

Men hon står inte ensam. Hon har många som uppskattar henne mycket och som ser med avsky på angreppen mot henne.

Men för att förekomma eventuella formallogiska invändningar mot några av formuleringarna i hennes inlägg.

Så vill jag tillägga att den vanligaste metoden att objektivt sett försvara övergrepp mot barn är att gång på gång på gång avfärda anklagelser om övergrepp mot barn som falska. Det finns några få´som ÖPPET försvarar övergrepp mot barn och säger att de är bra för barnen , men för det mesta tar sig försvaret uttryck i ett ständigt, och ettrigt och oftast helt orimligt, förnekande. 

Som sedan ofta kombineras med  elakartade personangrepp på människor som tar barns berättelser om övergrepp på allvar.

PN,  som NBT skriver om,  tillhör denna grupp.

Jag förstår inte...

... riktigt varför det har blivit en vänsterfråga att vara för att Drag Queens läser sagor för barn. Drag Queens är män som klär ut sig till sexualiserade karikatyrer av kvinnor och varför ska det vara en poäng att just sådana ska läsa sagor för barn?

Nej, jag säger inte att det ska förbjudas men man borde nog problematisera motiven bakom inställningen att just Drag Queens skulle vara lämpliga sagoläsare.

PS.
För att förtydliga vad jag skrev. Om män som föredrar att gå i kvinnokläder läser sagor för barn är det absolut inget problem. Manskläder år så förbaskat trista så om män vill använda kvinnokläder är det fullt förståeligt  - vare sig det finns underliggande transdrag bakom detta  val eller inte.

Men Drag Queens är något annat. Det är en utstuderat sexualiserad kultur, med  en del i vissa sammanhang problematiska undertoner. I sig inget att förfasa sig över, men om detta ska kombineras med uppfattningen att just personer som tillhör denna subkultur är särskilt lämpliga att läsa just sagor för barn så tycker i alla fall jag att det börjar bli lite...  underligt.

Svar om PAS-"teorin"

/Från min huvudblogg 18/ 5 2023/

 Som jag nämnt har Dagens Juridik publicerat flera debattartiklar som stöder den s.k. PAS-teorin. Nu har det äntligen kommit ett svar. Det är författat av Gerda Christenson,  Alva Jonåker och Amin Wikman från organisationen Kvinnofronten.

Det inleds så här. 

"Dagens Juridik har på sistone publicerat flera debattartiklar som driver att så kallad föräldraalienation ska lyftas fram i domstolarna. Frågan är kanske varför artiklarna kommer just nu?

Som av en tillfällighet har FN:s speciella rapportör kring våld mot kvinnor och flickor, dess orsaker och konsekvenser just nu i vår lagt fram sin senaste rapportsom ska tas beslut om i sommar. Rapporten föreslår att FN ska uppmana alla stater att i sin lagstiftning förbjuda användandet av föräldraalienation ´och relaterade pseudobegrepp´ i familjerättsliga mål. "....

Klicka på länken här och läs vidare.  

-------------------------------------------

PS. I de tre författarnas artikel fanns vetenskapliga referenser, som redaktionen för Dagens Juridik tyvärr valde att ta bort.

"Dumpen har bidragit till att rädda barns liv"

Ovanstående är rubriken på en debattartikel i Aftonbladet om Dumpen -  av Kajsa Ekis Ekman. Den är mycket bra.

Den kan läsas här.

Aftonbladet lät Ulrika Stahre - som bemöts av Ekman - svara direkt, en lite osympatisk metod som inte är speciellt vanlig i den typen av debatter. . 

Men det hjälper i detta fall inte Stahre. . Hennes  "svar" är  intetsägande och poänglöst.

Gå gärna in på länken och läs. Det är en viktig debatt, där Ekman gör ett  betydelsefullt inlägg. 

PS. Ekmans suveräna debattartikel kom inte in i papperstidningen. Sorgligt, men inte speciellt förvånande.

Veronica Palm om vad som gjorde Tintin-fallet möjligt

En del av oss har länge vetat att många barn regelbundet döms till umgänge med en förälder de är mycket rädda för - nästan alltid fadern.

Men de som skrivit om det har varit en ganska liten grupp hängivna barnrättsaktivister och det har inte blivit allmänt uppmärksammat. Tintin-fallet - där en åttaårig pojke mot sin vilja tvingades att umgås just med en fader som han var livrädd för, en fader som till sist mördade honom - har ändrat på detta.

Nu har betydligt fler människor börjat skriva om denna barbariska praktik, även i media som inte brukar ta upp den.

En av dessa är den socialdemokratiska politikern Veronica Palm i tidningen Dagens Arena. Hon skriver mycket bra.

Hennes debattartikel kan läsas här.

Gör det.

För kännedom

Nu har faktiskt även Tove Lifvendahl, Svenska Dagbladets politiska chefredaktör,  offentligt tagit avstånd från den omdiskuterade friande hovrättsdomen. Hennes ledarartikel kan läsas här. (Än så länge olåst). 

Jag prenumererar på SvD: Att de hamnar rätt i en sådan fråga, gör ju att jag kan fortsätta att göra det, trots den förfärliga nyliberala linje de driver i ekonomiska frågor. 

 

Tove Lifvendahl.  (Foto Jesper Sandström, hämtat från Wikimedia.)

Absurd motivering till friande dom

En av de mest absurda motiveringarna till en friande dom i ett mål som handlar om våldtäkt av barn kan man läsa om här .

Det är i en krönika av Oisin Cantwell i Aftonbladet. Han tillhör inte mina favoriter, men här skriver han mycket bra om den absurda domen.

"Vänster"sekten som försvarat förövare

Det verkar som om Spartacist League (SL) i USA sjunger på sista versen.  Deras "utåtriktade" tidning "Workers Vanguard" (WV) som funnits sedan oktober 1971, har inte kommit ut med ett enda nummer sedan 2020. Däremot har några få (och ovanligt tunna) numer av deras "teoretiska" organ kommit ut, så man behöver kanske inte dricka begravningskaffet i förskott.

Däremot har gruppens av allt att döma mycket auktoritäre ledare, James (Jim) Robertson definitivt dött. Han dog 2019. Han blev hela 90 år gammal. Ont krut förgås inte så lätt, som det sägs i den svenska idiotiska felöversättningen av det det tyska uttrycket "Unkraut vergeht nicht".

Det kan vara elakt sagt, men Robertson har lett en mycket säregen sekt på "vänster"kanten som i alla fall sedan 1978 försvarat sexuella övergrepp mot barn.

Och inte endast implicit ("objektivt sett") utan helt explicit. Vilket jag snart återkommer till.

Men först några andra allmänna fakta om sekten.

Den grundades under första delen av 1960-talet (även om den först senare tog sitt nuvarande namn). Den var en utbrytning från det då trotskistiska partiet Socialist Workers Party, och ansåg dessutom  att de själva, i motsats till det parti de bröt med, var "äkta" trotskister. En åsikt som delades av mycket få förutom de själva.

Jag stötte först på dem  1972, då en medlem av SL besökte bokhandeln Röda Rummet, för att få denna att regelbundet sälja WV.  Jag blev nyfiken och började efter ett tag att läsa den.

Det som slog mig först var att den hade en mycket säregen karaktär. Uppemot hälften av deras artiklar var polemiker med andra vänstergrupper, eller sekter, som ofta till och med var mindre än de själva, 

Polemiker mot dessa, och skvaller om dessa. Om man exempelvis ville få reda på skvaller om den senaste splittringen i "Revolutionary Communist Party"  (RCP)  kunde man i januari 1978 läsa denna artikel - som helt dominerade numret. 

Detta gjorde att många, exempelvis jag själv,  av nyfikenhet  på sektvärlden till och från läste VW trots att vi kraftigt ogillade dess linje. 

Denna var extremt sekteristisk. Jag ska bara ta ett exempel - antikrigsrörelsen i USA. Denna hade gradvis blivit större genom åren och kunde mobilisera miljoner människor i massiva demonstrationer mot kriget i Vietnam. Dess främsta paroll var "Out Now" - kravet att USA omedelbart och villkorslöst skulle lämna Vietnam och Indokina.

Detta uppskattade inte SL. Man drev linjen att antikrigsrörelsen absolut inte fick samarbeta med personer med borgerliga åsikter. Det var förräderi att göra detta. Eftersom USA inte ens hade ett reformistiskt arbetarparti av någon betydelse, och alla politiska strömningar med något större stöd var  borgerliga - ledde detta förstås till att SL ansåg att de enda man borde tillåta delta i en rörelse mot USA:s krig var de själva, och andra små vänstergrupper. 

När representanter för exempelvis det Demokratiska Partiet som var emot USA:s krig i Vietnam var inbjuda att tala på möten och demonstrationer mot Vietnamkriget försökte SL:are i publiken tysta dem genom burop och genom att skrika paroller riktade mot dem.

En tragisk sekt, förvisso. men från och med just 1978 började det visa upp en än mer kuslig sida.

/Vill varna för att jag nedan kommer att länka till artiklar som är obehagliga, och kan verka triggande. Men det är för att i svart på vitt visa vad sekten faktiskt står /

Det första uttrycket för denna var en artikel de publicerade i WV i februari 1978. Den hade rubriken "Stop the puritan witch hunt against Roman Polanski" och försvarade den kände filmregissören,  efter att denne hade anklagats för en våldtäkt mot en 13-årig flicka. WV:s Polanski-artikel, tillsammans med ett senare försvar för dennna i den engelska systertidningen Workers Hammer, har lagts ut nätet av SL Den kan läsas här. 

Detta var bara början. Gradvis, och från och med ca 1991 språngvis, började de fylla sin tidning med förövarförvarande artiklar,  som alltid tog upp övergreppsfrågor från ett förövarperspektiv.

Ett exempel av många återfinns här. 

(De som mot förmodan är intresserade av att studera fler exempel på eländet, kan ju leta på "Workers Vanguard" både på Marxist Internet Archive, och på webbsidan för den internationella organisation av SL-satelliter  som bildades 1974, och som numera heter "International Communist League".)

Om man ska sammanfatta ca 45 år av SL:s förövarförsvar, kan man säga så här.

De hyllar pedofilorganisationen North American Man/Boy Love Association (NAMBLA) , och har försvarat dem i ett mycket stort antal artiklar.

De driver linjen att alla, säger alla, åldersgränser, för sexuellt umgänge ska avskaffas.

De har ofta skrivit om kända personer som anklagats för sexuella övergrepp mot barn - och då alltid för att försvara dem. Förutom Polanski, har de bland annat också försvarat Woody Allen och Michael Jackson.

Det behöver väl inte tilläggas att de också var en av de mest aktiva grupperna i försvaret av Mark Curtis...

De har dessutom tagit upp en hel del kontroversiella fall av anklagelser om "rituella" övergrepp (som McMartin, Wenatchee, Fells Acre) - och jag behöver ju inte säga på vilken sida de ställer sig i dessa kontroverser. 

Det finns en sak som här särskilt måste påpekas. De försvarar ofta de som anklagas för övergrepp på två nivåer, För det första hävdar de att argumenten för att övergreppen skedde inte håller. Men för det andra lägger de till att - även om de har skett övergrepp spelar det ändå ingen roll - eftersom "intergenerationell sex" är helt OK, och ofta till glädje för barnen.

Ett undantag från deras linje att sex med vuxna är bra för barnen  är  rituella och rent sadistiska övergrepp. Där skulle det nog även för SL te sig oförsiktigt att hävda att barnen vill det själva. Så där nöjer de sig med att hävda  att det inte har hänt. 

Spartacist League har haft två större utbrytningar genom åren, "Bolshevik Tendency" 1982, och "Internationalist Group" från 1996. Båda dessa liknar SL politiskt - men ingen av dem har efter splittringarna tagit över SL:s förövarförsvar.

I de  tidigaste  numren av Bolshevik Tendencys tidskrift "1917" (som   finns på" Marxist Internet Archive") får man för övrigt en del anmärkningsvärda skildringar av James Robertsons  tyranniska styre och excentriska ledarstil. 

Men nu är han alltså  död. Och redan året efter hans  död upphörde utgivningen av "Workers Vanguard' . 

Man kan hoppas att sekten nu snabbt självdör. Och att de medlemmar i den som själva inte är eller har hunnit bli förövare kan träda fram och kasta ett ljus över det inre livet i denna egenartade sekt.

Svarte Rudolf - några reflektioner

Under de senaste dagarna har jag tänkt på en sång som en gång var mycket spelad, och kanske också populär. Den heter "Svarte Rudolf" (eller från början hette den "Svarta Rudolf", men gradvis kom den att få ett namn som passade ihop med de regler som finns för hur man i Sverige vanligen böjer adjektiv om substantivet är maskulint).

Jag hörde den redan som barn. Jag tänkte väl inte så mycket på texten, men sången brände sig ändå fast.

Det var från början en dikt, som 1909 skrevs av Erik Axel Karlfeldt 1909, och tonsattes av Robert Norrby samma år. Karlfeldt fick sedemera Nobelpriset  i litteratur 1931.

Det finns många versioner av den - den mest kända är nog Evert Taubes. Själv trodde jag fram till helt nyligen att Evert Taube också hade skrivit den.

Den kan alltså höras i många versioner, här väljer jag att länka till Hootenanny Singers version.

Jag har aldrig tyckt om den. Den är suggestiv, och jag mindes nog melodin från första gången jag hörde den. Men jag har alltid haft en känsla av obehag inför den. 

Melodin tycker jag dock är vacker. Texten ska föreställa att ge en nästan ömsint skildring av den huvudperson, som är fiktiv men som sägs ha haft en verklig motsvarighet.

Det första som kan sägas om den är att Rudolfs praktik - att åka jorden runt och ha sex med så många kvinnor som möjligt på något sätt ses som beundransvärt. Den tendensen är i och för sig inte ovanlig.  Man kan ju bara tänka på hur Casanova och Don Juan brukar beskrivas. 

Men Rudolf skiljer sig från hur dessa förförare brukar beskrivas genom att det första exemplet i dikten/sången inte handlar om hut han förför någon - det handlar om att han köper sex.

Svarte Rudolf, han dansar
Han böjer sin nacke och ler
Han tänker på stormande nätter
I Amsterdams glädjekvarter

Rudolf verkar se detta som ett närmast underbart minne. Redan det gör ju sången problematisk. Men det kommer värre saker. 

Vad sägs om detta?  

Så böjde han krullig hjässa
En afton i negerbyn
Mot trettonårig prinsessa
Med eldsken på ebenholtshyn 

Bortsett från de rasistiska formuleringarna, som ju sorgligt nog var vardagsmat när dikten skrevs,  får vi här som enda gång i texten veta en ålder på någon av de flickor som Rudolf "förförde". Hon var alltså tretton år. 

Men hemma är kanske ändå bäst, och  i sista versen är vi vid ´Ålands jäsande hav". 

Så här lyder dess text:

Den vitröda tösen bävar
Bedårad, förlorad, förledd
Hon ler i den väldiges nävar
Åt allt vad han tog och gav
Hon suckar, och vinden svarar
Från Ålands jäsande hav 

Ler i den väldiges nävar? Hon kan då inte gärna ha varit speciellt mycket över
13. Men däremot under. 

Nja, kanske någon invänder. Bör man verkligen läsa texten på detta bokstavliga sätt? Kanske inte nödvändigtvis, men "tösen" som först  "bävar",  men som sedan hamnar i den "väldiges nävar", säger ändå något om maktförhållanden. Som jag tycker är relevanta. 

Formuleringen att han "gav" något till flickan och att detta fick henne att le, ser ut som en pedofils önskedröm. 

Sensmoralen är att "Svarte Rudolf" verkar skildra en obehaglig man, som inte alls bör vara föremål för den "ömsinta" beundran som finns i denna olustigt förföriska sång.

Nedan kommer texten till hela sången för den som till äventyrs tror att jag citerar orättvist, och inte tar hänsyn till kontexten.

--------------------------------------------------

Svarte Rudolf, han dansar
Han böjer sin nacke och ler
Han tänker på stormande nätter
I Amsterdams glädjekvarter
Han drömmer om flickornas kransar
Och svävande bruna ben
På stranden av blåa slätter
Vid Samoamånens sken
Han drömmer om flickornas kransar
Och svävande bruna ben
På stranden av blåa slätter
Vid Samoamånens sken

Han böjer sin nacke och blundar
I flygande roslagsvals
Så höll han i smäktande lundar
Sin arm kring chilenskans hals
Så böjde han krullig hjässa
En afton i negerbyn
Mot trettonårig prinsessa
Med eldsken på ebenholtshyn
Så böjde han krullig hjässa
En afton i negerbyn
Mot trettonårig prinsessa
Med eldsken på ebenholtshyn

Så dansa de svajiga karlar
På Malagas vinstänkta redd
Den vitröda tösen bävar
Bedårad, förlorad, förledd
Hon ler i den väldiges nävar
Åt allt vad han tog och gav
Hon suckar, och vinden svarar
Från Ålands jäsande hav
Hon ler i den väldiges nävar
Åt allt vad han tog och gav
Hon suckar, och vinden svarar
Från Ålands jäsande hav

 

Erik Axel Karlfeldt

 

Cissi Wallin och ett ruttet rättssystem

Cissi Wallin har nu till sist även dömts av hovrätten. För "förtal".  

Jag tänker här bara passa på att på nytt lägga fram mina principiella åsikter om den typen av fall. 

Alla MeToo-anklagelser som lett till rättegång har lett till fällande domar för "förtal". 

Jag anser att detta är fel. Alla människor som har utsatts för övergrepp har den moraliska rätten att berätta vad som hänt. Och vilka personer som var inblandade.  

När det gäller den typen av fall bör endast bevisligen falska anklagelser ses som "förtal".

Det är uppenbart att rättspraxis är ett helt omotiverat skydd för de som de utsatta pekar ut som förövare.. Om offret berättar kommer hen att dömas.  De som anklagas för övergrepp har rätt att berätta sin "version",  men inte den som utsatts.

Av detta kan man dra slutsatsen att såväl lagstiftare som de jurister som dömer har större empati med de som anklagas för övergrepp än för de utsatta.,.   

Alla andra förklaringar är juridiska dimridåer, avsedda att dölja att vi lever i ett samhälle där övergrepp förnekas och tystas ner.

   
Cissi Wallin. Bilden utlagd på Wikipedia av användaren Frankie F.   

Birgitta Allmo in memorian

Jag borde ha lagt ut detta för länge sedan.  Men jag var för tagen för att orka det.

Birgitta Allmo somnade in den 15 april 2021.
 
Hon var en av de finaste människor jag någonsin mött.
 
Hon gjorde en enorm nytta.
 
Må hon vila i frid.

Sara Nilsson svarar i Expressen

Det pågår nu en obehaglig hetsjakt mot sidan Dumpen. Det kan  finnas problematiska bieffekter i alla verksamheter, men för mig står det klart att Dumpen gör en enorm nytta. Det överväger definitivt. 

Här kan man läsa ett svar som Sara Nilsson från Dumpen ger på ett av de senaste utfallen i Expressen.

Antalet förövare är långt större än de fåtal som blir dömda . Det ligger ett stort värde i att åtminstone en liten del av dessa blir avslöjade och, ja ... kartlagda. 

Sedan är det förstås frågan om när det kommer verkligt allvarliga försök att  stoppa Dumpen. Om och när dessa kommer hoppas jag att motståndet mot alla försök att tysta Dumpen blir mycket stort.

Och - återigen -  den som vill bilda en egen uppfattning om Dumpen kan ju besöka facebooksidan här.  

/Tillägg 26/7 2022. Jag länkade också till huvudsidan av Dumpen.se . i detta inlägg, ,men numera är det virusvarning på det, så jag har i alla fall tillfälligt tagit bort det./

En både nödvändig och outhärdlig bok

Jag har just läst ut Monica Dahlström-Lannes bok "Blåmärken får vi alla: hur mycket krävs för att skydda ett barn?" (Carlsson bokförlag, Stockholm 2022).  Det är en viktig och nödvändig bok, men den är samtidigt nästan outhärdlig att läsa. Ta nu inte detta som en uppmaning att inte läsa den. Den bör läsas, just för att den är outhärdlig. 

Den handlar alltså om övergrepp mot barn. Såväl sexuella övergrepp som misshandel.  Och ofta bådadera. Den fokuserar nästan helt på fall där den ena föräldern (nästan alltid mamman, men i några få fall även pappan) försökt skydda sitt barn från övergrepp av den andre föräldern.

Det kan ju verka uppmuntrande, men problemet är att de för det mesta inte lyckas.

Boken visar på fall efter fall där domstolar, polis och socialtjänsten konsekvent ignorerar såväl barnens berättelser, som vad den förälder som vill försvara barnet berättar. Inte nog med det, de ignorerar läkarintyg, fotografisk bevisning, och vad andra anhöriga berättar.

Det här var inget nytt för mig. Men att få ta del av  det ena fallet efter det andra i en bok på 272 sidor skapar efter ett tag en förlamande känsla av hjälplöshet. Men också av ilska. 

Det otäcka är att de som inte vill hjälpa barnen inte alls verkar  okunniga om fallen. De vet tillräckligt mycket för att de ska inse att barnen med all säkerhet utsatts för övergrepp. Men de väljer ändå att inte hjälpa barnen bort från förövaren. I slutändan är det mycket ofta den förälder som försökt skydda barnet (som sagt, nästan alltid mamman) som förlorar vårdnaden. Och den förälder som barnet är rädd för, och berättar om övergrepp från, får ofta i slutändan hela vårdnaden.

Av detta ska man inte dra slutsatsen att de ansvariga för dessa barnfientliga beslut helt saknar empati. Det är bara det att deras empati inte gäller barnet. Utan den förälder som (nästan alltid på mycket goda grunder)  anklagats för övergrepp. Man kan förstås fråga sig varför.

Som sagt, boken bör absolut läsas, men den är svår att ta till sig. Det är att ta del av helt outhärdliga  skräckskildringar. Men det är inte noveller eller romaner. Det är tyvärr verklighet.

En sak till.  Den verklighet som beskrivs är hemsk, men det finns ändå en ljuspunkt i att det ändå i dessa fall finns de som försöker hjälpa barnen. 

Men det finns ju ett stort antal fall, där det inte finns någon som ens försöker. Där det inte finns någon mamma eller mormor eller granne - eller någon alls - som  står på barnets sida. Där det inte finns någon vuxen som berättar för någon annan vuxen vad som händer. 

Och där barnets ensamhet blir total.

"Blåmärken får vi alla : hur mycket krävs för att skydda ett barn?"

Monica Dahlström-Lannes har just gett ut en bok med ovanstående titel.

Hon är förmodligen den person i Sverige som mest ihärdigt och oavbrutet kämpat mot övergrepp mot barn, från ca 1980 och framåt. Jag kommer att recensera den efter att jag läst den (jag läser numera mycket långsammare , så det blir inte imorgon!).

Men jag vill alltså redan nu berätta om den, och länka till en sida där den går att beställa. Vilket jag jag hoppas att många gör.

Den går alltså att beställa  - här.

Sveket mot barnen

Ett fall som handlar om grova övergrepp mot barn, hur de anmäldes utan resultat och om övergrepp som sedan pågick i åratal. Nu har det äntligen kommit en fällande dom. . Om detta kan man läsa här. 

Gör det.