Samtyckeslagen - en feministisk lag?

Det har klubbats en ny lag som gör samtycket till det centrala i definitionen av våldtäkt. Det har presenterats som en feministtisk lag.

Alla håller inte med.

I detta tänkvärda inlägg framför ROKS nya ordförande Jenny Westerstrand en del av den kritik som riktats mot den nya lagen

Hon visar att i våldsamma relationer är begreppet "samtycke" i sig själv ofta problematiskt.

I en situation där våldet normaliserats är tal om samtycke ofta ganska meningslöst. Ett offer kan pressas till "samtycke" på olika sätt.

Dessutom är bevisfrågan densamma som förut. Det anses allmänt att den nya lagen därför inte kommer att leda till fler fällande domar. Frågan är i så fall vad poängen är med den.

Dessutom finns det en annan aspekt, som andra tagit upp. Den nya lagen riskerar att leda till att fokus  läggs på  offret,  som ju, när det gäller de vuxenvåldtäkter som den nya lagen handlar om, kanske  i 99 fall av 100 är en kvinna. Hon måste nu försöka visa att hon inte samtyckt till handlingen. Vägen öppnas på så sätt för psykologiska spekulationer om vad hon "egentligen" ville.

Jenny Westerstrand avslutar sin artikel med detta stycke.

"En verkligt feministisk politik vore därför att genomföra ett genomgripande arbete med att utbilda rättskedjans aktörer och effektivisera dess institutioner. Kvinnor och tjejer i Sverige behöver inte främst nya juridiska definitioner av sexuellt våld. De behöver kunniga poliser, åklagare och domare och politiker som vill se hela spektrat av det våld män och killar utövar, inom och utom nära relation.".

Jag kan bara hålla med.

NoBoyToy - en blogg som betytt mycket för mig

/Från min huvudblogg 20 maj 2018./

Jag är 63 år. Jag har ännu inte kommit upp i den åldern då personer jag känner börjar dö.  Men jag känner de som har det. Det är något oundvikligt och sorgligt om man kommer upp till hög ålder. Det enda sättet att undvika det är om man själv dör i förtid. Men det är ju också sorgligt.

Å andra sidan har jag en blogg som har haft en kanske ovanligt lång aktiv livslängd. Den har fått se grannbloggar dö.  Eller fått se att andra blivit inaktiva och orkeslösa.

Det är sorgligt, det med.

Man kan faktiskt också sörja bloggar . Nej, det är definitivt inte samma sak, men sörja kan man ändå. Jag kan sörja bloggar som jag en gång stått nära - som Motherwitch eller Suspiciio. Jag kan ibland även sörja sådana som jag inte stod speciellt nära, men som ändå var intressant läsning...

Just nu börjar jag dessutom undra om det inte snart kommer att bli dags att sörja NoBoyToy (NBT) . Jag hoppas att så inte är fallet.

Jag minns inte exakt när jag först upptäckte NBT. Förmodligen någon gång i början av 2011. Då hade den redan funnits en tid.

Det som imponerade med NBT var hennes oräddhet. Hon var inte "feminist light" på något sätt. Hon var tvärtom både djärv, provokativ, men åndå faktiskt ofta mycket saklig.

Hon gjorde en hel del mycket bra saker. Dit hör hennes research runt den s.k. Mangamannen. Visserligen hade jag och NBT olika åsikter om förbudet mot tecknad barnpornografi, men fallet med Mangamannen hade en annan dimension som de stora media aldrig tog upp.

Anledningen till att barnporr hade upptäckts hos honom var en konkret anklagelse om övergrepp mot barn. Där nöjde jag mig med att komma med principiella ställningstaganden och konstatera detta faktum. Och ansåg att innehavet av tecknad barnporr borde få en betydelse i den vårdnadstvist som Mangamannen var inblandad i.

Men NBT gick längre.

Hon genomförde en research, som var imponerade. Hon fick sedan kommentarer som hotade henne med åtal. Hon svarade närmast underbart - ungefär "du ska inte tro att jag är rädd för farbror polisen" .Typ. Jag minns inte det exakta ordvalet, men om man letar torde man kunna hitta det.

Ett annat fall var en man som Uppdrag Granskning gjorde ett snyftprogram om hösten 2013. Han hade friats för anklagelser om incest pga brist på bevis, men hade ändå förlorat vårdnaden. Det var UG oerhört upprört över. De verkade tycka att alla som friades för brott mot barn pga brist på bevis borde få vårdnad.

Det var samma sak där. Jag skrev liksom NBT principiellt hållna artiklar, men NBT gick längre. Hon gjorde en grundlig faktakoll, vilket (bland annat) gjorde att jag kunde hänvisa till hennes  blogg för att svara kommentatorer på min egen...

Under sin, ska man kanske säga storhetstid, gjorde NBT avsevärd nytta.. Detta kunde inte fördunklas av att hennes retorik ibland kunde te sig lite avskräckande - även för mig. Men det gjorde också bloggen mer personlig.

Och jag stördes egentligen (nästan) aldrig av den retoriken. Det gjorde däremot många andra. Det fanns en man som under en tid brukade skriva på min blogg. Han kallade sig Mikael och fick nervösa anfall varje gång NBT nämndes. Han hade NBT-allergi.

Vara gång NBT blandade sig i diskussionen på min blogg drog han sig ur, fräsande att nu ville han minsann inte vara med längre, eftersom NBT var den otrevligaste person ha någonsin stött på.

Inte nog med det, han producerade också en skröna om att han hade haft en relation med NBT (formuleringarna var så pass oklara, att man inte direkt visste om han med "relation" rentav menade "förhållande"...) och att han visste vem hon var.

Han ringde mig faktisk en gång. Jag frågade honom om var NBT i så fall skulle ha bott. Han uppgav namnet på en stad. Nu visste jag inte alls var NBT bodde, men av anledningar som jag inte ska gå in på här visste jag i alla fall att hans uppgift inte kunde stämma.

Jag tyckte NBT var en frisk fläkt. En mycket frisk fläkt. Men i åtminstone ett avseende var jag faktiskt under en period en mer "extrem" feminist än vad hon var...

Det visade sig när hon plötsligt i slutet av 2012 hamnade i en diskussion om en vårdnadstvist. Till allas förvåning började hon energiskt försvara en man, som slogs om vårdnaden. En grannbloggare som NBT hade en hel del med att göra försvarade kvinnan... Det blev nog de mest lästa av NBT:s inlägg. Eller kanske inte. Men det blev i alla fall de inlägg som fick mest kommentarer.

Jag skrev kort om saken, och sade mig inte vilja blanda mig i vårdnadstvister som inte innefattade anklagelser om övergrepp. Men att jag rent principiellt var för matrilinjärt släktskap och därför själv  inte skulle kunna tänka mig att driva ett försvar av en man i en vårdnadstvist – möjligen med undantag av ev.  extremfall där kvinnan var extremt olämplig som vårdnadshavare (sådana fall finns, även om de är mycket sällsynta).

Men något år senare ändrade sig NBT och sade sig nu stöda min principiella åsikt. Det var lite kul, men samtidigt också lite tråkigt, För det innebar att det inte längre fanns någon fråga där jag kunde se mig som MER "feministisk" än NBT...

Fast å andra sidan hade hon faktiskt en gång en underlig post som andades en märkligt okritisk inställning till den patrilinjära de facto-monarkin i Nordkorea. Det tyckte jag inte hängde ihop. Jag tyckte dessutom att man mycket väl kunde fördöma Trumps krigshets utan att för den skull sprida illusioner om Kim Jung Un...

Jag har aldrig träffat NBT. Jag har heller aldrig haft telefonkontakt med henne. Jag vet som sagt inte var hon bor, eller vad hon heter. Men jag gillar henne. Eller, för att uttrycka det mer försiktigt, jag har redan från början gillat hennes blogg.

Inte alls allt som stått i den. Ibland kunde även jag tycka att det verkade extremt. Men det var som sagt en frisk fläkt. Hon var djärv, orädd, provokativ - och ofta helt underbar.

Men bloggar skrivs inte av maskiner. De skrivs av människor och människor kan bli trötta. Eller kan ha andra mycket bra skäl för att inte längre blogga.

Jag vill ändå säga att NBT:s blogg har betytt mycket för mig. På ett fundamentalt sätt kunde man alltid lita på den. Inte så att man jämt höll med den - men på ett mycket djupare plan.

Om bloggen NoBoyToy till sist försvinner från bloggvärlden kommer den med all säkerhet att säkra sin plats i bloggarnas himmelrike... om det nu finns något sådant.. ;-)

Att vinna striden men förlora kriget

/Det här är ett kort inlägg som jag ursprungligen skrev för ett slutet forum. Därför är en del saker underförstådda. Det handlar alltså om den debatt som förts sedan 80-talet om övergrepp mot barn. Där det funnits olika, grupper som på olika sätt förnekat dessa, och som drivit kampanjer mot bortträngda minnen, för  PAS, och genom dessa och andra metoder försökt undergräva trovärdigheten hos både barn och vuxna som berättat om övergrepp i barndomen.  Det är - som synes - en pessimistisk text. Frågan är förstås om det kan komma en ny öppning. Och om den i så fall kommer inom en någorlunda rimlig tid.../

Problemet är att vi har vunnit striden men förlorat kriget. Alla den där första generationens förövarförsvarare (Öhrström, Scharnberg, Hesslow, Pelle Svensson, Hellblom-Sjögren, Carlqvist etc etc.) är krossade, mer eller mindre. De var dilettanter, bisarra excentriker och var lätta att diskreditera.

Men bakom dom fanns andra - en del med kända namn som  Dan Josefsson, Evin Rubar, etc - men framförallt ansiktslösa personer som bakom kulisserna ändrat inom juridiken och juristutbildningen, psykiatrin och psykiatriutbildningen. psykologin och psykologutbildningen.

Resultatet är*  fler och fler PAS-domar, att psykodynamisk terapi ersatts med KBT, att övergreppsrelaterade diagnoser som PTSD eller dissociativ personlighetsstörning nästan aldrig används  och ersätts till leda med psykos, bipolaritet och framförallt neuropsykiatriska  diagnoser

Och bortträngda minnen är ett fult ord, som till och med fördöms på ledarsidor i de största tidningarna.

Scharnberg och de andra är sura för att de inte får vara med och dela på äran. De mer slipade personer som styr utvecklingen vill nästan aldrig ta i dessa med tång, för om de gjorde det skulle alla kunna se hur agendan bakom ser ut.

Men segrat har dom. I stort sett.
-------
* "Resultatet är bland annat" borde det nog ha stått, Anm. 4/5

Att beställa barnporr från en tingsrätt

En gång i tiden spred en bloggare uppgifter om att två namngiva män skulle ha beställa barnporr från en tingsrätt 1994. Uppgifterna var falska. Hen dömdes senare för förtal.

Hen skulle tyvärr ha kunnat dömas även om uppgifterna varit riktiga. Tidningen Flashback (numera är de ju endast en webbsida) dömdes 1999 för att ha publicerat helt riktiga uppgifter om en fällande dom för sexualbrott.

Men tidningen Flahsback publicerade ju också en lista på alla som beställde barnporr från denna tingsrätt. Jag gick också igenom en lista över dessa 2011 (dock inte via Flashback, utan på annat sätt), för att kolla om de omstridda uppgifterna stämde. Och kom fram till att de inte gjorde det.

Men jag hittade då andra intressanta saker på den verkliga listan.  

Flashback från mitten av 90-talet bör att gå få tag i, om inte annat på Kungliga Biblioteket. I dessa dagar kan det vara än mer intressant att gå igenom denna lista.

Av anledningar jag inte bör ta upp här.

Fredrik Virtanen vs Cissi Wallin

Jag ser i Aftonbladet att Fredrik Virtanen anmält Cissi Wallin för grovt förtal.

Min principiella inställning i detta, och liknande, fall är glasklar.

Jag anser att människor som utsatts för övergrepp har rätt att berätta om det. Och även att nämna vem anklagelserna handlar om.

En gång för många år sedan trodde jag i min enfald att man endast kunde fällas för förtal om man kommit med bevisligen felaktiga anklagelser.

Men jag insåg efter ett tag att det går utmärkt att bli fälld för förtal, även om det man sagt är bevisligen riktigt, liksom om bevisläget är oklart.

Det anser jag är fel.

Om Cissi Wallin fälls kommer en uppsjö av förövare att få blodad tand. De kommer att se det som en sorts prejudikat, och själva i sin tur vidta juridiska åtgärder för att tysta sina offer.

Och då  kommer det som sicilianarna en gång kallat "Omerta", och som i så hög grad dominerat synen på sexualbrott över hela världen, att ånyo befästas.

Och den öppning som skapades i MeToo riskerar att snart vara ett minne blott.

Att inte Cissi Wallin fälls är alltså en viktig fråga för många mer än henne själv. Mycket viktig.

Kevinfalllet

De metoder som användes i Kevinfallet för att få två barn att "bekänna" att de hade gjort det som utredarna fått för sig att de hade gjort var till stora delar helt vidriga.

Det är bra att de avslöjades, och att den informella "domen" nu är upphävd. Med den typen av metoder kan man aldrig få fram några sanningar. I synnerhet inte när de som utsätts för dem är barn.

Och jag noterar att de presskommentarer som nu kommit ( i alla fall de jag sett) dessbättre inte längre  driver föreställningen om att fallet skulle ha något med påstått inplanterade "bortträngda minnen" att göra.

Ingenting tyder på att de brutala, ibland närmast tortyrliknande, förhören, hade som syfte att framkalla bortträngda minnen.

Den man som beskrivs som hjärnan bakom metoderna. S-Å Christiansson, har hela tiden konsekvent drivit linjen att bortträngda minnen av övergrepp man utsatts för själv är något extremt ovanligt (en åsikt jag inte delar) och att bortträngda minnen av egna brott är något som i praktiken inte existerar.

Syftet med metoderna ser förvisso ut att ha varit att tvinga barnen att erkänna det som utredarna fått för sig att de hade gjort. Men så vitt jag kan se tyder inget i materialet på att de ansåg att barnens förnekande berodde på bortträngning. Man får snarare det intrycket att de ansåg att barnen hela tiden vetat vad de gjorde, och på ett brutalt sätt skulle tvingas att erkänna.

För övrigt är tortyrliknande förhör som riktas mot barn en metod som mycket väl skulle kunna användas för att skapa bortträngningar.  Det är inte, och har aldrig varit, en metod som skulle kunna leda till att ev. bortträngningar hävs.

Fallet handlar inte heller om "falska minnen". Barnen erkände aldrig vad de påstods ha gjort.

De nu vuxna barnen har ju dessutom förklarat att de hela tiden såg sig som oskyldiga. Och inte alls  hade fått några "minnen" av att de skulle varit skyldiga.

Det är bra att  de vidriga metoderna avslöjats. Men fallet har absolut ingenting att göra med frågan  om existensen eller icke-existensen av bortträngning och/eller "falska minnen".

Bortträngning och svenska Wikipedia

Hittade en kort artikel på ett ställe med ett angrepp mot en person som berättat om hur hen fått upp bortträngda minnen av övergrepp i barndomen.

Eftersom jag inte vill sprida personangreppet på personen  ifråga länkar jag inte till själva artikeln.. Däremot länkar jag gärna till den enda länk artikeln hade för att styrka sin tes att "forskarna" nu "inser"  att bortträngda minnen inte existerar.

Det handlar om uppslagsordet "Bortträngning" på svenska Wikipedia . Trots att rubriken endast är ”Bortträngning” handlar det här endast om just bortträngda minnen, trots att begreppet bortträngning även innefattar annat – som exempelvis bortträngning av känslor och tankar.

Det är ett kort, slarvigt, och ensidigt ”uppslagsord” som väljer att endast presentera den ena sidan i en komplex debatt som pågått i över hundra år. Det refererar till tre personer. Två av dem befinner sig på den ena extremkanten  i den aktuella debatten i USA, dvs den kant som hårt förnekar att bortträngning som fenomen existerar.  Den tredje person som nämns är en svensk debattör, som befinner sig på samma extremkant i den svenska debatten.

Det främsta exemplet från USA är Elizabeth Loftus , en mycket kontroversiell person som för ett tag sedan  frivilligt lämnade USA:s psykologförbund, för att slippa stå till svart för anklagelser om brott mot forskaretiken.

Det svenska exemplet är Germund Hesslow, som om möjligt är än mer extrem än Loftus. Han beskriver  ”bortträngning" som en "humbug". Vad som är intressant i sammanhanget är att han även förnekar växthuseffekten, och anser att även denna är en "humbug".

Han var aktiv i Vetenskap och Folkbildning, men bröt med dem eftersom de accepterade den globala uppvärmningen som en realitet.

Han driver också milt sagt kontroversiella teorier om kvinnors och mäns biologiska natur, spekulationer med en starkt anti-feminstisk udd.

Saken är nu den att den mer akademiska debatten om bortträngda minnen inte handlar om traumatiska minnen kan försvinna och sedan återkomma. Det är nämligen entydigt bevisat - jfr gärna denna sida, knuten till Browns universitet i USA. Som tar upp bevisade fall av återkallade traumatiska minnen.

Det den akademiska debatten handlar om är om detta beror på en specifik mekanism som kan kallas "bortträngning" - eller om det kan bero på andra orsaker. Ett vanligt förslag är här att det handlar om "vanlig" "glömska", vilket i sig implicerar att traumatiska minnen är något trivialt, som man kan glömma av ex.vis samma orsaker som man kan glömma färgen på ex.vis tapeterna i farmors kök.

/En mer plausibel teori för många fall av försvunna och återkallade traumatiska minnen finns kort presenterad här./

Att kraftigt traumatiska minnen kan försvinna kräver en förklaring. Att dessa vid senare tillfällen kan komma tillbaka, och sedan bevisas vara sanna,  kräver också en förklaring.

Men oavsett detta - eftersom det är entydigt bevisat att traumatiska minnen kan försvinna och sedan komma tillbaka. är det orimligt att automatiskt avfärda den typen av berättelser

Och att använda en kort och slarvigt skriven svensk Wikipedia-artikel (varför inte istället välja den engelska, mycket mer utförliga artikeln, som är betydligt mer nyanserad? det kanske inte passade författarens syften?) för att diskreditera en människa som berättar om sina egna återkallade traumatiska minnen är - milt sagt - märkligt.
------------------------
TILLÄGG
Någon kan förstås undra varför jag inte bara går in och ändrar artikeln själv. Jag sysslade med sånt ganska ofta för några år sedan, men det kunde leda till rena Wikipediakrig, där man ändrade fram och tillbaks, ibland i åratal. Jag är för trött för sånt nu.
-------------------------
TILLÄGG 2 Efter påpekanden har nu  de värsta grodorna tagits bort i Wikipedia-arikeln. De har inte ersatts med något annat - så den är nu ganska så kort. Den är dock ännu så ensidig att beskrivningen ovan fortfarande stämmer...

Ett hot mot #MeToo

#MeToo-kampanjen har lett till den första fällande domen för förtal. Observera att domstolen inte uttalar sig för att anklagelsen varit falsk. Det är det faktum att den uttalats och spritts som lett till domen.

Jag blir störd. Om domen får efterföljare (och det får den absolut) innebär det följande.

De som begått sexuella övergrepp utan att de fällts i domstol (dvs den överväldigande majoriteten av de som gjort det) behöver inte oroa sig alls.

De vet att om den eller de som drabbats berättar vem som gjort det är det de anklagande som kommer att kunna straffas. Vilket efter ett tag kommer att leda till att knappast någon vågar sprida fakta om vad som hände - om det inte helt anonymiseras.

Jag vet inget om omständigheterna i övrigt i just detta fall, men själva den grundprincip som domen bygger på är problematisk.

#MeToo och Fittjadomen

#MeToo är en upprorisk massrörelse.

Sådana är, nästan definitionsmässigt, vare sig städade eller respektabla. De är till och från bråkiga, aggressiva, djärva. Och kan förstås ibland också begå övertramp.

Det sista är egentligen inte att beklaga. En upprorisk massrörelse som aldrig begår övertramp är nästan en självmotsägelse.

Nu använder sig en uppsjö av moraliserande kritiker risken för övertramp, för att svärta ner #MeToo. 

Det var helt förutsägbart.

 #MeToo har någon gång även kallats för - en revolution. Och en sådan är ju, för att nu dra upp ett gammalt Mao-citat, ingalunda en städad tebjudning.

En uppsjö av kritiker letar nu efter fel hos  #MeToo .Ett av dessa påstås vara att namn publiceras utan rättegångar och fällande domar. Det kan ju te sig olustigt, och i några enstaka fall kan nog även jag undra över om just det eller det namnet verkligen borde ha lämnats ut. Observera i enstaka fall. För det mesta tycker jag nog det är helt OK...

Nu säger de välartade kritikerna  att - ni borde gå till domstol istället för att lägga ut namn någonstans på nätet. Vi lever ju ändå i en rättsstat. Vi vill inte ha några folkdomstolar.

Det finns en ung kvinna i Fittja som just följde detta råd. Hon gick den juridiska vägen och har alltså betett sig precis som de välartade tycker att man alltid bör göra.

Resultatet blev en obegriplig friande dom.

Hur obegriplig den är kan man kanske se om man i ETC läser detta och detta inlägg.

Se där en viktig lärdom. Vi lever alltså inte i ett samhälle där någon rättvisa är garanterad genom att endast gå den välartade juridiska vägen...

De herrar och damer som nu är så angelägna om att allt skall gå välartat till - och som unisont ropar - twittra inte några namn, bilda inga Facebook-grupper där fall tas upp, lämna inte ut något identifierbart. De skulle kunna tas på LITE större allvar om de på allvar arbetade på att vi får ett rättssväsende som ger de utsatta en chans till en verklig upprättelse.

De brukar de ofta inte alls göra. Och så länge de inte gör det får de nog finna sig i att namn publiceras, och att den inte alls alltid så välartade massrörelsen inte alltid snällt väntar på eventuella fällande domar.

#MeToo  är alltså inte en välartad och anpassad rörelse. Med tanka på domen i Fittja ska vi nog vara väldigt tacksamma för det.

Nattsvart

Mitt under MeToo-kampanen får en av de personer som hävdar att vuxna och barn som berättar om övergrepp i barndomen alltid måste ha falska minnen om de inte mints allt hela tiden, Stora Journalistpriset.

Jag syftar förstås på Dan Josefsson, en man var agenda av döma av hans egna uttalanden och skriverier. ter sig nattsvart obehaglig bortom alla gränser. Och detta alldeles oavsett vad som hände i fallen Quick och Kevin.

Nu närmar vi oss pudelns kärna

MeToo-kampanjen har nu nått rättsväsendet.  Nära 6000 kvinnor har skrivit på ett upprop om övergrepp och förövarförsvar inom rättsväsendet. Det har publicerats i Svrnska Dagbladet.

Något att fundera över. Många gånger när man läser om en underlig friande dom i ett sexualbrottsmål  kanske man kan tänka tanken att det skulle kunna finnas ett samband mellan den förövarattityd som beskrivs här och den friande domen...

För många av oss är ju detta inget nytt. Om sådana attityder skrev jag bland annat på denna blogg i oktober 2007.

Men nu har det alltså nått ut till mycket större grupper. Det är riktigt lovande.

Borde de inte ha frågat Josefsson först?

I Svenska Dagbladet skrev för några dagar sedan tio kvinnor på debattsidan* och argumenterade för att man borde upprätta en sanningskommision om anklagelserna om sexuella övergrepp och trakasserier. Det var en tänkvärd artikel, men här ska jag endast fokusera på debattartikelns inledande rader.

Där skriver de nämligen:

"Vi är tusentals kvinnor som har börjat berätta. Vi har berättat om sexuella trakasserier, ovälkomna närmanden, övergrepp och våldtäkter. För somliga har händelserna varit öppna sår, för andra djupt förträngda minnen, som väckts till liv när vi börjat prata om det."

I andra artiklar, även i SvD, skriver enskilda kvinnor om hur de lyckats tränga bort kunskapen om övergrepp från medvetandet men att den senaste debatten gjort att minnesbilder från dessa har dykt upp.

Det är värt att lyfta fram. Men det finns en person som torde bli ytterligt besvärad av detta. Det är Dan Josefsson, som under senare år har drivit en kampanj för att alla sådana minnen är moderna myter. inte existerar och att alla som säger sig ha fått upp sådana antingen ljuger eller har falska minnen.

Han får väl låta sig intervjuas i sitt husorgan Aftonbladet och förklara för dessa kvinnor att det de säger inte kan vara sant, och att de borde läsa en bok av Richard J McNally för att få reda på hur saker egentligen ligger till.

Nu inser kanske även Josefsson att han i just detta sammanhang kanske gör bäst i att hålla tyst. Men man kan ju aldrig helt vara säker - när det gäller den mannen....

-----------------------------------------

*Debattartikeln kan på nätet tyvärr endast läsas av SvD:s prenumeranter.

På Sicilien kallas det Omerta

Alltså inställningen att det man sett eller hört om, i synnerher maffians, brottslighet ska man inte tala öppet om.

I Sverige finns förstås ingen direkt motsvarighet till just den sicilianska maffian men motsvarigheter till ett fenomen som Omerta finns det ju gott om. I synnerhet när det gäller sexuella övergrepp.

Men den börjar gradvis lösas upp. Idag skriver ibland till och med stora media om saker som ingen skulle sprida utanför mycket små kretsar för ett antal år sedan.

Därför är det ändå inte så konstigt att Expressen idag till sist outade Fredrik Virtanen. Jag vet att det finns de som här talar om en "smutskastningskampanj", men själv anser jag att det var en helt befogad publicering.

Och förvånad över dessa anklagelser är jag inte alls.
-------------------
PS, SvD följer upp det hela här. Det handlar ju inte längre om en utsatt person, och några vittnen, utan det hela har i hög grad utvidgats

F.d. VoF-ordförande dömd för sexuellt ofredande av barn

Om detta kan man läsa mer här.

Jag länkar inte till uppgifter om hans namn, men det är inte svårt att ta reda på om man letar lite.

Frågan är förstås, varför tar jag upp det alls? Har det någon relevans? Jag skulle inte länka till den typen av uppgifter om det hade handlat om exempelvis en f.d. ordförande i en filatelistförening eller i en lokalavdelning av Svenska Turistföreningen.

Men i det här fallet anser jag att det är relevant. Anledningen till det är att Vetenskap och Folkbildning (VoF) är en av de föreningar i Sverige som hårdast gått ut och drivit rena kampanjer mot de som har varit beredda att lyssna på de människor som får upp återkallade minnen av sexuella övergrepp i barndomen. Därför anser jag att uppgiften har ett allmänintresse.

I en debatt på just VoF:s forum 2007 angreps jag för att jag hade skrivit att det kan finnas rena förövarintressen bakom en hel del av det i vårt samhälle så kategoriska förnekandes av återkallade minnen av övergrepp mot barn. Men det står jag fast vid även idag. Och tycker alltså därför att publicering av den har typen av uppgifter i sig är högst relevanta.

På denna blogg har jag för övrigt tidigare tagit upp VoF:s agerande i debatten om minnen av övergrepp mot barn på flera ställen - ex.vis här.

Om Hovsjöfallet

I DN intervjuas den misstänkte i Hovsjöfallet, som nu är 28 år. En sak är mycket anmärkningsvärd. Han säger att han var oskyldig och han säger också att han ljög medvetet när han erkände.

Nu har vi tre fall som sägs handla om hur personer utsätts för ett enormt tryck från både förhörsledare och terapeuter för att de ska tro att de begått mord.

I två av fallen - Kevinfallet, och mordet i Hovsjö, handlar det om barn, i det tredje - Sture Bergwall - om en vuxen.

I två av fallen erkänner de utpekade, men säger efteråt att de ljög medvetet. I det tredje fallet - Kevinfallet - erkände inte de utpekade alls.

Inte någonstans står det ett ord om att någon skulle fått falska minnen Trots en massiv indoktrinering som i alla fall i två av fallen sträckte sig över åratal.

Och så finns det de som påstår att man lätt kan få falska minnen av traumatiska händelser pga av ett förfluget ord av en terapeut. Vad de här tre fallen visar är om något att det ser ut att vara stört omöjligt att få falska minnen av traumatiska händelser, även om en hel vårdapparat anstränger sig som bara den.

Men denna slutsats är ju inte precis något som brukar föras fram i media....
-----------------------------
TILLÄGG
På ett mindre roligt twitterkonto bortförklaras detta inlägg med den enda meningen "Extremfeminist försöker prata bort rättsövergrepp mot barn." Inget försök till argumentering i sakfrågan. Mannen ifråga länkar också hit- vilket ju är bra, så kan ju de av hans läsare som ev. tänker något, kunna  kolla vem som försöker prata bort vad.

 I allmänhet kan man nog dessutom säga att twitterkonton är ett passande kommunikationsmedel för de som saknar förmågan att argumentera, och istället föredrar att insinuera.

 Donald Trump är ju det kanske mest kända exemplet.